"Så sökte jag Dig i mina drömmar. Men mitt hjerta var orent och gaf en vrångbild af Dig. Ditt heliga ansigte tog i min syndiga fantasi en demons skepelse. Din bild vek och demonen stannade, han kvalde och plågade mig med sitt tal, med sina hädiska frestande ord. Det var mitt syndiga kött! Du klappade på mitt hjerta, men jag förkastade Dig, och därför tog han bostad i min själ och anfäktade mig — den onde.
"Hur länge har du ej förgäfves sökt mig! Minns du när den svåra tiden var då jag alltid med afsky vände mig ifrån dig hvar gång Du sände en varning till mitt hjärta? Ack! Jag var så full af jordisk äflan då och af stoftets uslaste böjelser! Minns du när jag förbannade Dig för att Du nekat mig hans kärlek, hans som jag i fåvitsk lust vändt mitt hjärta till? Minns Du hur jag rasade och vred mig, då Du tog honom bort?
"Du kallade mig, Du ropade, Du klappade och klappade, och jag slöt dörren allt hårdare till.
"Jag var djupt sjunken i lögnens och köttets och sjelfviskhetens mörker.
"Men — — Du slog mig, Du slog mig med ris som brände.
"Du slog mig med att taga ifrån mig allt. Min kärlek, min hälsa, min far, mitt hem, min lifslust, mitt mod.
"Men ack! Du gaf mig i stället allt! Du gaf mig Dig sjelf. Och nu känner jag Dig, lefver och andas Dig!
"Jag vet nu att allt var Du! All min sträfvan, mitt sökande, allt varDu! Och i Ditt sköna ansigte läser jag Din oändliga kärlek. Du ler,Du blickar full af förlåtelse, af stor nåd, af gränslös ömhet på mig!Nåväl, jag kommer, jag kommer i Din stora, välsignade famn! Omfamnamig! Jag kommer."
Hennes händer höjdes åter och föllo sedan sakta ned. Hennes ögon slöto sig och munnen log lycksaligt.
Så hörde den lilla fremmande åter hennes lugna andedrag, och insåg att hon sof.
Klockan slog tre. Den sjuka begynte att klaga högt. Lina kom, iklädd en mörk nattkostym, intassande med filtskor och en liten nattmössa knuten om sitt tjocka hår, hon bar ett handfat och ställde det på nattduksbordet.
Man skulle vända den sjuka och gifva henne friska lakan. Så började Lina att gnida hennes skuldror, samt att sakta smörja in ryggen med ljum olja.
Den fremmande gjorde icke stor nytta. Hon stod och suckade, var komlig och klumpig i sina rörelser, men såg ut att mena så väl att Lina med sitt vänligaste leende bad henne icke vara ledsen att det första gången gick så illa. Hon skulle nog snart få vanan om hon bara ville komma oftare.
"Vi börja alltid vårt svåraste klockan tre", hviskade Lina, "till tre går det utmärkt, då sofva vi, fantisera litet, göra vår andakt och ha riktigt trefligt, men efter tre kommer det prosaiska, då ska vi sköta oss, lilla fröken, och det är som ni ser, krångligt. Vänd kuddarne, svalka dem, och bulla upp dem riktigt. Så där ja. Tag den här! Seså. Släck nu spritlågan. Håll stadigt i! Men sakta, sakta. Sen får vi ro igen. Det är bra. Ja ja lilla Luba. Var tålig, som alltid lilla kära! Så mitt hjärtebarn, så, nu är det öfver! Nu har du bra! Sängen är ju sval på den sidan! Inte! Åh jo, den är sval: Och så sköna friska lakan! Här får du en drufva. Och ett litet glas vin till dropparne. Så min lilla tåliga engel! Det var rätt, lilla fröken."
Lina småpratade i ett, rörde sig ljudlöst som en ande, lyftade, gned, bar och vände, allt med en säkerhet, och ett lugn som värkade ytterst behagligt. Så smekte hon systern, smickrade henne skämtsamt för hennes vackra buckliga hår, och kysste handen.
"Godnatt igen med er, små barn", sade hon, och ordnade rummet efter de manipulationer som hon nyss förehaft, "sof nu igen en smula! Snart kommer jag och gör upp eld! så trefligt ni nu ha det. Lilla fröken kan ju gärna sluta ögonen för en liten stund, vi ha fått en droppe belladonna, och det gör godt, klockan fem kokar jag kaffe!"
Lina hasade ut igen; — efter henne i rummet blef där en liten svag doft af medicin och mysk. Hon hade en svaghet för mysk, lavendel och vissnade rosenblad, alla hennes askar och lådor voro inpregnerade af dessa parfymer, och af dem doftade hon sjelf. Hon kom ju också sällan ut i luften. Men hon var sjelfva renligheten och hela hennes väsen var harmoni och stilla, glad ro.
Det var en gammal jungfru med mycket af en god kvinnas gratie och behag om sig.
Man kunde ej se henne utan att känna det godt. Hennes milda leende var som en höstsols ljus, i det mörka rummet både lyste och värmde hon. Och när hon var borta blef där med ens både kyligare och mer mörkt.
11.
Moster Thilda kom insusande i sjukrummet vid middagstid. Hon pustade som en flodhäst, fet var hon nu mer än förr, och andtäppan anfäktade henne ibland när föret var dåligt, och vägen uppför Mariegatsbacken alltför halkig och svår.
"Ligger du där, min lilla välsignade bleknos", sade hon och vaggade fram så stormande att skärmen höll på att falla öfver medikamentsbordet. "Tyst och tålig nu som alltid! Ett riktigt helgon till kristen martyr. Men, skall du inte opp nu, jag tycker du latas för mycket, hvasa? På tolfte året, det är en lång lur, menar jag. Du har snart inte mycke kvar af fänriksåren, Luba, och ska' du gifta dig, så får du skynda på en smula, eljes blir du alldeles för genomluttrad, min unge, så du inte mer duger". Moster skrattade högt, tog fram en stor ny, otvättad näsduk, som ännu var styf och stärkt, snöt sig med brak och satte sig tungt och bullersamt i stolen.
Luba log, medlidsamt som ett förlåtande öfverjordiskt väsen skulle lett öfver ett barns klumpiga små sjelfsvåldigheter.
"Sitt moster", hviskade hon. "Hur mår morbror Mattias?"
"Åh tala inte om det, du vet ju att han är förkyld". Mosters stämma gick en terz högre upp i diskanten och fick en anstrykning af ynklighet. "Har du sett förkylda karlar? Nej, du har inte haft några män, du okunniga väsen. Jo, en man och en förkylning! Så skulle du se min Mattias. Han är en riktig sjöhjelte! Han är så rädd för döden hvar gång han nyser, och ömkar och vojkar sig så man kunde tro han är i skärseld! Han begagnar fotbad, och senapsplåster och kanfertslinement. Och han går och är gråtmild med två par strumpor, schal om halsen och omslag på magen. Det brinner en evig eld i hans rum så jag är rädd att stekas när jag sticker in näsan".
Luba smålog åter. "Farbror Mattias är gammal nu och har därför svårt att bära plågan, men med unga män är det väl ej så".
"Inte? Jaså, du håller på ungdomen! Kom då och se Olle och Klas när de ha frossan! Du vet att de alltid få frossan på dagen när de rucklat på natten, vet du det, sankta Lucia?"
Lubas leende blef en smula blekt. Moster tröttade henne.
"Olle har hufvudvärk", fortsatte moster obekymrad, "och då röker han för att bli fri. Han är så sjuk och så arg att ingen törs gå in utom jag. Han spottar, och han svär, han jemrar sig och pustar. Naturligtvis är det lunginflammation eller nervfeber. Vet du hvad jag kurerar honom med, åh det är något grannt, kan du tro, jo med olja. Han slipper mig inte. Inte förr än jag fått i honom en kopp i kognak. Han skall ta bot där kan tog sot. Kecin i kognak, det är ett fint medikament, skall du veta, så kör jag honom ut i stan, och på afton bjuder jag Karin Lindström hem, flamman, du vet! Först det ena, så det andra. När jag fått honom stadgad så gifter jag dem".
Moster snusade omkring, med näsan lyftad, den lilla tjocka potatisknoppen rynkade hon som en mopps, och visade därvid sina ännu friska tänder.
"Här luktar ryskt", afbröt hon sig, "ryskt och instängt, kan man inte lufta litet?"
"Det är rökt", framandade Luba, "för vi vänta fremmande.Bibelförklaringen börjar straks på eftermiddagen, klockan half tre.Vill inte moster höra på, det skulle säkert göra moster godt".
Pastorskan skakade på hufvudet. "Nej min vän, jag har inte tid. Nej, jag är för gammal till sådant. Jag somnar när någonting är långt. Jag gråter när det är kort och basar bra på, då är jag i mitt esse, men när det inte blir någonting utan bara gnisslar som en dörr med osmorda gångjärn, då får jag ondt.
"Jag vill ha sådant som rör hjärtat. Lite helveto skadar inte, men det ska gå fort. Di får gärna svafla på, det behöfver min syndiga själ, men ack Herre Gud, jag är grå nu och tål så lite. Bibelförklaringarne — — — hur många är ni?"
Luba svarade icke. Hon hade fallit i sömn.
Moster reste sig, icke utan att affektera en viss försigtighet i sina rörelser. Hon gick ut, puttrande öfver sin ålder och sina andliga skröpligheter, men med en liten skälmsk min i ögonen som Lina uppfångade och gladdes åt.
"Vi ska ha hela föreningen här", sade hon, "pastor Lintunen och adjunkt Törmelä, och Olsonis kusin, och så alla fruntimren, en sekston, sjutton stycken".
"Mest gamla mamseller?" frågade moster.
"Nej, också några unga fruar, och alla pastorskorna, både äldre och yngre".
"Visst unga fruar med syndiga män och pastorskor med vilseledda söner, är det inte så?" gissade moster.
"Nååå. Dessutom ha vi flere officerare?"
"Hvad i himlens namn, officerare i sirapsföreningen?"
"Ja, tre stycken".
"Hvad ha de gjort för ondt?" Moster gjorde sina ögon så runda hon kunde.
"Hur menar moster, gjort? De ha ingenting gjort".
"Då förstår jag det inte. Sitter där officerare och sjunger med iBarnabasföreningen?"
Lina var nära att bli otålig.
"Ja", svarade hon.
"Är di idioter då?" proponerade moster obarmhärtigt.
"De är nog som folket mest".
"Di måst' ha något som inte är riktigt", sade moster och knöt banden på sin bahytt, "jag tror inte folk — som inte ä' får — går och sjunger om liljor i sirap om de inte ha gjort något ondt först och så ångrar sig".
"Moster glömmer att moster sjelf var pietist engång", påminte Lina som alltjemt gnodde på theskedarne, "fast moster nu blifvit så… så…
"Stadgad", skrattade den gamla frun och tog sin räfskinnspels på. "Ja, ja, det tycks ju som om jag skulle ha glömt. För mig var det ett hjärtas behof, min flicka, och det har jag så svårt att tro andra om. Saken är att jag på gamla dar blifvit misantropist eller hvad det heter. Jag tror inte på stadsfolks upprigtighet. När di leker och dansar, så tror jag dem, men inte när di sitter med prester och vojar sig i timtal. Jag tror det är för något annat, inte af behof. Men om du visar mig några uppriktiga, som värkligen ha rent uppsåt, som ha tron, och lofva som de lära, och alltid lefvat snyggt; några som inte ljugit, inte stulit, inte fört ett otuktigt lefverne, och inte gjort mordbrand, menändå, af renkärlek till vår Herre, dyrkar honom i andakt och uppriktigt, visar du mig några sådana bland sirapsföreningens medlemmar, då tror jag på dem, och ångrar mina fula ord".
Moster nickade, stack sina händer i ullvantarne och gick.
Lina hade snart allt i ordning för eftermiddagskaffet. Hon hade tänkt surprinera föreningen med en kopp kaffe och en liten hembakt kringla per man. Nu kunde de komma när de ville.
12.
Dörrarne voro öppna mellan begge rummen, och stolar voro ställda i rader längs väggarne.
Det luktade starkt af det hackade granriset som madam hade köpt och strött kring kakelugnarne, eljes var det tungt och hett, och svårt att andas därinne. De många människorna i de små låga rummen fyllde luften med osunda ämnen och ljusen brunno sömnigt som om de icke orkade längre.
Man hade längesen druckit kaffet och hållit föredraget som räckt nära två timmar. Nu var det adjunkt Törmelä som läste.
Han hade ett papper i handen och satt framhukad och halfmumlade med straffande tonfall och någonting tyckmycket i rösten sina betraktelser öfver ett ställe hos Paulus hvars obegriplighet han starkt betonade.
Det var icke som om hans mening varit att förklara, utan att trassla till. Han surrade om en hörnsten, snafvade med tankarne, trefvade omkring utan att få reda på en utgång, petade i sitt vetandes eller sin okunnighets springor för att finna en strimma af ljus, men misslyckades. Så började han på nytt med sin hörnsten, tornade mot syndens lön, och fastnade slutligen så ohjelpligt att han fann för godt slå opp i föreningens sångbok för att få upp en bön.
När han slutat tog pastorn fatt och instämde en psalm.
Man sjöng af hjärtans grund. Ett par af damerna hade rätt vackra röster som voro i stånd att hålla en melodi, andra voro endera utan eller ock kunde de skrika bra på, men saknade gehör. De äldre pepo med, det gnisslade som oftast, och tonerna läto som om de kommit från sönderblåsta, af stormen misshandlade metallrör, men alla de sjungande kunde orden, och det hjelpte.
Melodin var ursprungligen rythmisk men drogs ut så den blef som gummi elastikum. Ifrån att ha gått i dur, kom den så småningom alldeles ofrivilligt att sjunka ned i moll.
Intervallerna blefvo allt mer sväfvande och en af fruarne togs så af innehållet i nionde versen, att hon begynte gråta.
Men "Olsonis kusin" som hade bas tog upp den tionde med magt och väldighet. Han hade en riktig operaröst, tremulerade starkt och ansågs därför att sjunga med otroligt mycken känsla. Det var som om oset, instängdheten, granrislukten och doften af rökelsen, medicinet och de många människorna, som om allt detta bidragit att göra hans stämma ännu mer kraftig, stor och substansiel än eljes.
Och han sjöng så det genljöd i det lilla, heta rummet, sjöng som hade det gällt att väcka döda.
Snart hade han så eldat upp de andra att löjtnant Alleander som eljes aldrig öppnade sin mun, föll i och lät höra en egendomlig gäll sopran som pep oktaven högre.
Alleander var alldeles inspirerad. Hans ögon glänste, hans bleka kinder flammade upp och hans långa flottiga hår föll honom nedåt ryggen när han höjde hakan och sänkte nacken, med munnen vidöppen.
Han hade varit vid de indelta, hade tagit afsked för några oregelbundenheter i tjensten och skulle nu bli målare… möjligtvis kyrkomålare.
Vid tolfte versen sjöngo alla med. Nu kunde de melodin och det gick bra att få ut de höga tonerna. Till och med den sjuka blef gripen af samma stämning, hon höjde sin vibrerande röst och satt i med en verv och ifver som man inte skulle kunnat tilltro henne.
Hon berusade sig i detta, pulsarne började brinna, hjärtat slog häftigare. Hon ville ha mera hänryckning, mer syndabekännelse, flere böner. Mer trötta hennes kropp, det var att mer lifva hennes ande. Mer predikan, mer ekstas, mer hängifvande till detta sköna mystiska.
Det var en vällust, åh! Om de aldrig ville sluta! Bara mer och mer.
De skulle bara gå på, dag och natt, dessa hennes kära, hennes bröder och systrar. Hon ville dö inunder detta…. plågad, men salig, med hjärnan omtöcknad af ljud, nerverna ansträngda så de hotade att springa sönder som de alltför hårdt tillspända strängarne på en kantele; hon ville dö från denna jemmerliga jordiska kropp, men med anden sväfvande uppåt under dessa toner som vaggade den, dref den, jagade den, uppåt, uppåt mot saligheten.
Så hon var lycklig nu, älskad och beundrad af denna lilla församling! Hon var ju deras egen, deras stolthet och ära, deras martyr, deras helgon, det lefvande eksemplet på andens magt i de svaga.
Hon låg sjungande och såg på dem alla, som hade de varit englar.
Hur skämdes hon icke nu att hon förr — när hon första gången såg dem — tyckte de voro så löjliga.
Nu voro de alla sublima, höga i deras enkelhet och ringhet, stora i all deras litenhet.
Den stackars fru Aianius som blifvit öfvergifven af sin man, och hennes syster Lina Langfelt, de voro ju så luttrade nu, de forna världsdockorna, och alls ej mer koketta…. bara svart och utan kragar, inga lockar eller andra grannlåter… de voro begge fanatiskt troende, blott fördömande när det gällde det onda. Luba förstod dem nu… ack! hon kunde läsa i deras hjärtan.
Och fattigvårdsinspektorn därborta i hörnet, hur hade hon ej förr funnit honom affekterad, skenhelig och otäck med sin i bugter gående, ormlika otroligt långa kropp och det sockersöta eviga leendet… nu fann hon honom utmärkt, och hans kristligt poetiska fraser trodde hon på.
Ja, hon var lycklig. Dessa bröder och systrar, de fyllde hennes lif med en här af andaktsstunder, de gåfvo hennes sjukdom en sublim betydelse, de voro hennes egen helighets ram, liksom ock hennes trogna publikum — hennes allt i allom.
Man sjöng på adertonde versen. Under chörens accompagnement hviskade och halfsjöng Luba med egna ord en ekstasisk hymn till sin Kristusbild.
Hon höll armarne uppsträckta, med lågande ögon betraktade hon den för henne lefvande vännen, och hon tyckte sig se hans läppar le emot sig.
Men borta i det andra rummet, bakom dörren satt Lina, nästan afsvimmad af trötthet. Hon hade nu i timtal haft dem alla framför sig, och hört deras sång, sett deras egendomliga eksaltationer.
Ett par af fruarne greto, där borta i hörnet. Den yngsta i hela församlingen, en ung bleksotsaktig flicka af adlig familj hvars far nyligen gift sig med deras piga, och som kort förut blifvit intagen i föreningen, hade sjunkit ned på knä och sjöng, på en difererande melodi alltjemt samma ord, utan variation, och uttalade med en ångest som gaf dem en sällsam betydelse:
"O Herre gif, o Herre gif — gif, o".
Och en annan, en stackars äldre enka med hela huset fullt af sjuka barn, satt längst bort och drog efter andan i det kvafva, heta rummet.
Hon var så trött så hon nästan vacklade i stolen, men hon sjöng ändå, — — endast att hon ibland, utan att någon märkte det, afbröt sig med ett hysteriskt undertryckt skratt, hvarefter hon tog upp psalmens melodi igen, och fortsatte sången.
Det hade kommit in någon som stod borta vid dörren i Linas rum, men ingen observerade honom, man sjöng alltjemt.
Nu försökte Luba att anstränga sig till det yttersta och sätta sig upp i sängen för att komma sin bild närmare.
Men hon kunde icke.
Det var för mycket. Ansträngningen betog henne, det var som om en hammare slagit henne för pannan, och hon föll tungt tillbaka på kudden.
Hon sjöng ej mer, hon gret efter psalmens melodi som småningom förvandlades till ett slags sällsamt tjut, och när nu tjugonde och sista versen stämdes upp, var det så föga harmoni i denna sång att man kunnat tro det var en flock sjuka, men icke några fromma, välmenande men enfaldiga sanningssökande som uppstämt den.
Men — de ansågo sig vara heliga, ensamt heliga och utkorade. De bekände sin synd, men blott till det yttre.
Endast de hade helgelsens privilegium. Alla utanför stående voro enligt deras mening förkastade och utom nåden.
Det fanns ingen ibland dem som icke i samma ögonblick på god tro skulle fördömt alla olika troende, och i sin egen rättfärdighets hägn stenkastat hvar och en som sökte andra former för sin andakt än de sjelfva.
Inför sig sjelfva som inför världen ville de vara fläckfria, och det var deras stolthet.
Nu slutade sången.
Man sjönk på knä, endas Törmelä stod upprätt för att tala:
"Mina älskade systrar och kärälskeliga bröder!"
13.
Det steg en man fram i det yttre rummet där han stått en stund vid dörren och lyssnat.
Han gick häftigt bort till kakelugnen, öppnade luckor och spjell, och skyndade därpå till dörren som han slog på vid gafvel så den friska luften från förstugan fritt spolade in.
Så drog han ett djupt andedrag och stannade ett ögonblick.
I det inre rummet hade man fallit på knä, och under gråt och suckar bådo nu alla…. medan borta i sitt hörn den stackars enkan satt och skrattade hysteriskt mellan sina snyftningar.
Den nykomne gick in, klef dristigt mellan bänkar och stolar, och lotsande sig fram genom ett virrvarr af knäböjande kvinnors klädningar ställde han sig bred och stadig midt på golfvet.
Stum såg han sig omkring på församlingen, med pannan i tjocka rynkor, urståndsatt att säga ett ord.
Ändtligen fick han ögonen på Luba. Han fikserade henne där hon, störd i sin krampaktiga gråt, blek och skrämd stirrade på honom ifrån sin säng, hvars hvita montering låg omkring henne som en svepning.
Han fick ändtligen fram ett ord, en slags hälsning. Men hans bröst häfde sig under ansträngningen att synas lugn, och rösten darrade.
"Ja, nu är jag här", sade han, "och har observerat er en kvart eller sä. År det här ett sjukrum, ett sjukrum, dit man kallat en läkare. Ja, jag är inte den rätta, nej det är jag inte, men är sänd i hans ställe. Er egen läkare är bortrest och bad mig att under hans bortavaro se om er. Jag lofvade honom att gå till er redan i kväll. Jag kommer, och hvad får jag se?
"Förstår ni inte att ni döden henne med det här? Döden henne men gören henne galen först… Se hur hon ser ut, febern har gripit henne, hon kämpar med yrseln! Om jag gjorde rätt anklagade jag er, ni vettlöse, giftandande hycklare".
Ingen sade ett ord. Skrämda blickar voro fästade på den brede mannen, hvars sjelfbeherrskning tagit makten af honom; endast en snyftning afbröt tystnaden, den kom ifrån den hysteriska frun borta i hörnet.
Doktor Collin stod där, reslig och stor, hans kinder flammade, hans eljes lugna blickar foro nu kring rummet och sågo olycksbådande än på den ena än på den andra.
"Om jag gjorde rätt". Luba slöt sina ögon. Det var som om hon sett en fasaväckande syn, hon bleknade plötsligen, hennes läppar pressades tätt tillsammans, som vid en svimning.
Han såg det. Kände han i detta ögonblick att hans tillvägagående varit brutalt? Var det något annat som rörde sig inom honom?
Hans pannas tjocka rynkor jemnade sig, ådrorna, som nyss svullnat upp och syntes höja sig blå om tinningarne på honom sågo snart ut som förr, endast darrningen i hans röst tydde på att hans sinnesrörelse ännu var liflig då han till det i rummet församlade sällskapet ropade sitt:
"Ut, jag ber er, ut, det är på hög tid om här icke skall ske en olycka!"
De stego upp, smögo ut, några bäfvande, skygga, suckande, andra mörka, hotfulla, med dolska blickar på läkarn. Han var ju den personifierade fienden, helvetesfursten sjelf!
I en flock smögo de ned för Mariegatsbackan, himlande sig, bannande, gripna af skräck.
Och innan en minut var förbi, hade dörren slutit sig om den sista, och systrarne voro ensama kvar med den som i deras lilla hem nyss vållat en så stor förskräckelse.
Luba låg i en slags svimning och Lina stod darrande och till intet gjord bakom den man som i så många år varit hennes tankars föremål, och hennes hemliga längtans mål.
Orörlig betraktade han den sjuka, utan att räcka en hand till hennes hjelp.
Slutligen tog han lampan, närmade den till hennes ansigte, och eksaminerade noga.
Efter ett ögonblicks analys ställde han lampan tillbaka, gick till en stol, satte sig tungt i den och lutade sitt hufvud i händerna som om han gret.
Det var länge alldeles stilla i rummet. Lina gick till sin syster, gned henne, vände på henne, gaf henne något att lukta.
Den sjukas medvetslöshet tycktes upphöra, man hörde henne blott nu och då snyfta sakta.
Lina gjorde icke en min som skulle tillkännagifvit någon som helst känsla, hon begynte på sitt stilla vis att jomka om stolarne, att ordna och rätta på allt, men hon tordes ej se på honom som satt där, ändtligen lugn efter sitt passionerade utbrott, ändtligen stilla och fattad.
"Jag har burit mig åt som en skolpojke", utlät han sig småningom, "men så var det också att bli galen åt af ilska. Talar jag med ett förnuftigt väsen när jag talar till dig, Lina, eller — eller har du blifvit smittad af de där?"
Lina svarade icke. Hon såg på honom, — hennes kloka, vänliga blick från fordom var nu glanslös och trött, men hade samma pålitliga, fasta uttryck som förr.
Han tog henne vid handen och de gingo ut i det andra rummet.
"Förstår du att de döda henne? All sinnesrörelse skadar henne, och dessa förbannade läsare uppamma just en hop sjukliga känslor som än mer enervera och fördärfva henne.
"Hvad är det hon har? Neuralgi, anemi, nervförlamning, hvad namn du så vill ge det. Följder af — dålig uppfostran, rent ut sagt. Flickan är hysterisk och pietisterna göra allt sitt till för att drifva det återstående vettet af henne".
Lina såg ned. Hon trodde blindt allt hvad han sade. Det var nog så, bara hon förstått det förut, för länge sen, då det ännu var i sin första början.
"Herre Gud, Lina", fortsatte Collin, "hvad är det allt för slag du varit med till! Jag kan gå i flinta när jag tänker på hvad jag sett här denna olycksaliga aftonstund. Kom sätt dig, låt oss tala ut engång. Det är långa och många år som gått sen vi två sist talades vid. Minns du den där aftonen, säg?"
Linas kinder blefvo röda, men hon svarade icke. Det var ju så länge, länge sen… hur kunde hon väl minnas det?
Hennes hjärta darrade… hvad skulle han väl säga härnäst.
Efter en stund återtog doktorn samtalets förlorade tråd:
"Ja, vi ä' nu gamla, och allt är annorlunda. Jag har blifvit er läkare och har rätt till ditt förtroende. Nu blir det lätt för dig, — du kan gärna vara uppriktig — ty jag måste få höra allt, från början till slut. Hur har ni kommit in i allt detta, säg?"
Lina såg upp — frågande, liksom väntade hon ännu något, innan hon ville tala.
"Ja var trygg du", sade doktorn, "jag är förlofvad karl nu, — allt är som det skall, — tala bara!"
14.
Lina satte sig på kanten af stolen, doktorn tog plats i soffan. Hon hade i denna stund någonting af skolflicka öfver sig, hennes vanliga lugn hade icke öfvergifvit henne, men hon kände sig som värnlös gentemot det öde som i denne mans skepnad nu satt framför henne och väntade.
Förlofvad karl!
Ja, naturligtvis! Han var ju icke så gammal, och såg riktigt bra ut ännu i sina stora polisonger som gåfvo ansigtet bättre proportioner och gömde den alltför breda framstående underkäken.
Förlofvad karl!
Tänk hvad hon måste vara lycklig, hon som skulle ha honom! Att vara älskad af en sådan man, att få följa honom, att få göra lifvet så behagligt som möjligt för en sådan god och ädel människa! Tänk hvad hon var lycklig, hon som han valt.
Säkert var det en utmärkt person, någon skön, begåfvad kvinna, en som hon, stackars Lina, skulle se upp till, som till en sagoprinsessa.
Naturligtvis var det en ung, älskvärd flicka. Lina tyckte nästan att hon såg henne stå emellan dem, en elegant världsdam, i vackra dyrbara kläder, med ett fulländadt sätt att vara, på engång anspråkslöst och stolt.
Förlofvad karl!
"Först måste jag fråga dig, kära Lina", började doktorn, "vill du vara min vän? Nu — sen tiden skiljt oss, går det kanske bättre. Vill du ha förtroende för mig?"
Lina försäkrade att hon ville, och hennes ansigtes vackra uttryck illustrerade hennes ord.
"Du vet att Lundén blifvit sjuk, och att han rest till sin syster på landet. — — — Jag har fått hans patienter. Därför kom jag hit i dag. Det var en krånglig entré jag gjorde, men jag hoppas att jag lemnar er i bättre skick än jag emottagit er. Tror du fröken Luba vill ha mig till husläkare efter det här?"
Lina betänkte sig, hon visste det ej.
"Hon ser bra ut ännu", fortsatte doktorn, "hur gammal är hon?“
"Trettiotre".
"Och samma starkt erotiska temperament? Naturligtvis, jag såg med hvilken min hon sträckte armarne mot bilden framför sig. Den gesten var tydlig".
Lina såg förundrad ut.
"Det är ju en Kristusbild".
"Mycket bra. Hvad skulle det vara? Hon skall ett föremål ha.
"Fy doktor! Ar ni värkligen en sådan gudsförnekare?"
Doktorn såg henne in i ögonen.
"Nej min vän, jag har min Gud som jag tror på“.
"Är det vetenskapen?"
"Nej, så enfaldig är jag icke. Min vetenskap har intet med min tro att göra. Jag har en tro, men den talar jag inte om, och för inte på tungan, men jag lefver efter den, så godt jag förmår. Den är för mig, inte för andra".
"Är den sann så vore det bättre — för deandras skull— att bekänna den, än att dölja den".
"Vill inte andra tro för annat än att jag tror, så är deras tro ej så mycket värd att vår Herre icke kan ha råd att kasta den i skräpkorgen. Folk af min sort anse det vanligen vara en svaghet att öfverhufvudtaget ha en religiös öfvertygelse, eller att ha behof af någon sorts Gud. Jag är inte af den åsigten. Jag tror att religion gör stark. Man får en slags hut i kroppen, och pligtkänslan skärpes märkvärdigt.
"Men nu, Lina, såg mig om henne där. Är hennes religion en maskeraddrägt, eller är den ren fanatism?"
Lina beskref hur den uppkommit, berättade alltsammans från början, hur Luba första gången insjuknat kort efter det hon hört om doktorns frieri, hon omtalade att systern troligen älskat honom, och — — hur hennes misstag tagit på henne och bragt henne i ett tillstånd af häftig förtviflan som urartat — till hvad det sednare blef.
Doktorn åhörde henne med största uppmärksamhet. Lina som så småningom öfvervunnit sin skygghet talade nu om allt detta som om hon berättat en gammal saga, hon såg sakerna an på sitt eget vis, lade öfver det hela ett försonande skimmer, och gaf allt ett rörande och vackert tycke som gjorde ett stort intryck på doktorn.
Ibland afbröt hon sig för att gå och se på den sjuka som alltjemt sof. Sedan återkom hon till sin plats, satte sig stilla, och med denna egna grace som icke minskats ehuru ungdomen längesen flytt, fortsatte hon att göra reda för den tid som varit och de yttre händelser som bidragit till att föra dem till den punkt där de nu stodo.
"Och Lina — är du lycklig i allt detta, du som blef skapad till annat, och icke som hon har ett surrogat, är du lycklig?"
Hon svarade icke straks. Hon gick åter in att se om systern.
Doktorn såg efter henne. Han skulle icke mer kunnat älska henne, men den känsla hon nu ingaf honom var likväl så kraftig att han insåg att hon skulle komma att utöfva ett visst inflytande på honom.
Så kom hon tillbaka. "Jag tror inte att jag skulle kunna vara lycklig", sade hon, "om jag icke hade något att göra. Jag är så ovan vid stora vyer, jag är nöjd med litet. Att kunna göra sin pligt, det är att vara lycklig. Om jag nu till eksempel gått ifrån allt det här, och sökt mitt egot bästa, jag menar hvad jag tyckte var bäst för det här inom mig, för mitt hjärta — ja, så skulle jag kanske inte blifvit lycklig. Det skulle alltid ha gnagat mig att jag försummat min pligt."
"Kristen!" mumlade doktorn. "Det är de kristnas försakelselära. Den är stor, men — onaturlig".
"Människorna äro så olika", sade Lina, "det skulle egentligen finnas flere slags morallagar. Eller skulle de tolkas olika. För mig blef lagen strängt tolkad. Jag tror, att om mamma fått uppfostra Luba, hade hon blifvit en pligtmänniska som jag, fast med större kamp, förstås. Som hon nu är, måste hon ge sig hän i en känsla, alldeles uteslutande. Hon är ju eksentrisk. Med syster Anna är det något annat. Hon är en upprorisk natur. Hon fann tidigt att allt i lifvet var annorlunda än hon ville ha det. Hon hatade vårt beroende under pappa, och hölls hemma bara för att hon inte hade klart för sig att hon kunde ha någon utväg att komma ut Och inte brydde hon sig just synnerligen om andra män heller. Hon skulle kanske ha kunnat älska, om hon fått någon riktigt utmärkt person, en sträng, rättskaffens idealmänniska som aldrig vikit af från pligtens väg. Och då — — ja, jag tror hon då skulle ha kunnat bli kär, och en utmärkt hustru och mor. Men — det passade inte. Dem hon kunde ha önskat sig, de gingo förbi. Och de som kommo, dem förbigick hon".
"Och nu?"
"Hon förestår huset hos baron Örns på Irringe, har det godt, är nöjd, styr om allt som sjelfhärrskarinna, frun är ju så förnäm, hon bryr sig inte om något. Och en utmärkt lön har Anna. Hon sänder oss ofta pengar".
De voro en stund tysta.
"Du känner min lilla brud", afbröt slutligen doktorn, "är hon inte en söt flicka?"
Lina stirrade upp. Nej, hon kände henne visst icke. Hans brud — ack nej! Hon hade aldrig sett hans brud. Hvar var hon? Hvem var hon?
"Hon var ju här nyss en natt", sade doktorn, "och vakade för Luba. Det är lilla Ida Sten, en slägting till mig. Ser du, kära Lina, det är inte godt att mannen är allena. Vi ä' ena skröpliga kärl, vi också. Jag är inte någon engel, och hör inte till de såkallade dygdiga, men jag tycker å andra sidan inte om att göra någon ondt. Och jag anser att äktenskapet är den sundaste form för ett förhållande mellan man och kvinna. Jag har inte förr kunnat besluta mig, men nu är jag mogen. Den jag en gång tyckte om — nåja, det var i våra fänriksår, — den 'gick förbi' som du uttrycker dig! Och lilla Ida är en riktigt rar flicka, hon tar mig sådan jag är. Och hon kunde få en sämre. Lofvar du att hålla af henne?"
"Älskar ni henne således?" stammade Lina, nästan ohörbart.
"Älskar, åhja, jag tror nog jag skall kunna älska henne, aen hon är så ung ännu! Hon är snäll, en präktig flicka lite barnslig, men snäll. Och så, hon är af god familj, och har som jag tror — förlåt mig kära Lina, bra fysik. Jag menar att hon är frisk. Tror du inte det?"
"Älskar hon er?" frågade Lina, alltjemt lika sakta.
"Jovisst, jo! Det vill säga, hon kan inte känna mig ännu. Men när jag fått göra henne bekant med mig, så. Jag är alldeles säker på hon blir en bra hustru".
Doktorn tog sin hatt, bad så vackert om förlåtesle för sitt brutala uppträdande mot pietisterna, lofvade återkomma om någon dag, och gick.
Linas hjärta var fullt. Aldrig hade hon trott att allt detta skulle göra sådant intryck på henne.
I tolf år hade hon ju tänkt på honom som på en kär död — — — nu var han lefvande, och tillhörde en annan.
Det var ju det naturligaste i världen, hon hade gått ut ur lifvet nästan, var som en gammal klosterjungfru, och han lefde ute i världen. Hur kunde det röra henne hvad han gjorde — om han skulle gifta sig eller ej.
Naturligtvis skulle han gifta sig. Hvarför hade han ej gjort det längesen, där ute, borta där han uppehållit sig så länge? Hvarför kom han just hem och gjorde det?
Och så, hvarför just med henne; detta obetydliga barn som stått där vid dörren, och med skrämda ögon tittat omkring sig som om hon kommit in i ett fängelse? Hvarför just med henne, detta lilla väsen med de osäkra rörelserna, och som burit sig så klumpigt åt när hon skulle hjelpa Lina.
Bara det inte varit med henne. Det sved Lina i hjärtat. Det tog ondt som om en het tång gripit ett fast tag hennes innersta och bränt sår på sår därinne.
Bara det inte varit den lilla, fula.
Lina gick och hjelpte Luba som vaknade och gret. Hon var förtviflad öfver doktorns uppträdande, och fruktade hvad föreningen skulle säga om allt detta. Lina tröstade, och jemkade, det nästan gjorde henne godt att höra systern fara ut om doktorn.
Hon tänkte om och om på samtalet med Collin. Det var en svår natt. De mest olikartade känslor, så ovana för hennes fromma, undergifna sinne, stredo om herraväldet inom henne, hon fick ingen bugt med sig sjelf, det plågade henne och kvalde henne, hon kände sig så olycklig som aldrig förr.
Ändtligen fram mot morgonen kom det ro öfver den sjuka. Äfven Lina satt trött och slumrade i stolen vid sängen.
Fram på dagen gick det bättre. Det var ju afgjort, han skulle gifta sig. Och det var bra att han valt en snäll och anspråkslös liten flicka. Lina kom att tänka på att en stolt, högmodig skönhet kanhända hade varit mycket värre.
När allt togs med i betraktande var det bra att han fått lilla Ida Sten.
Ja, hon skulle säkert engång göra honom lycklig.
Och midt i sina arbeten, under alla sina göromål hade Lina blott honom för sig. Och det susade henne i öronen, tutade som med trumpeter, pinade henne i hjärtat, till och med nu när hon intalat sig förnuft, dessa hans ord: förlofvad karl.
Och hon skulle lett däråt som åt en orimlighet om någon för några dar sen sagt henne att det skulle plåga henne så, att hon skulle ta så djupt intryck af detta.
Hon grubblade, funderade, resonnerade och öfvertalade sig sjelf allt möjligt förnuft.
Det stod ändå kvar, orubbligt, detta ena. Hvart hon vände sig, om hon gick eller kom gick det med henne, eller kom det efter henne, och när hon i skymningen gick ut för att få en smula luft, slog det emot henne, rakt i ansigtet med snöslagg och isiga vindar:
Förlofvad karl, förlofvad karl!
15.
Slasket på gatorna gick en ända upp till smalbenen när man skulle från den ena trottoaren till den andra, och på endel ställen var det sä djupt att bottnen tycktes liksom försvinna under stegen.
Det var våren som kom…
För en månad sen hade man varit tvungen att göra tunnlar genom snön ut från husen och till gatorna. Nu hade solen gifvit drifvorna fart, de skyndade sig hvad de kunde, gaturenhållningsgubbarne hjelpte till, men, det som var kvar var så oregerligt, det ville inte i väg.
Under snösmörjan var ännu en tjock isskorpa. Här och dar var den sprucken i fogningarne och bildade djupa hål och gropar som för både hästar och folk voro värkliga fällor och gärna kunde gjort tjenst som varggropar.
Folk gick och traskade i smörjan som om de trampat i nysstjärnadt smör. Det kluckade dem om fötterna, stod om dem som kaskader vid hvarje steg, slog upp mot benkläder och kjolar, lade sig tyngande på fållarne, vätte och dröp.
Från takrännorna åkte nu och då ett lossnadt snötäcke ned mot trottoaren, rutschade blikstsnabbt öfverända och klatschade ned i backen med ett brak som hade det varit glas alltsammans.
Det sjöd öfver allt, sakta och försigtigt gick våren framåt, ty ännu var iskostymen alldeles för solid, men man kunde märka att det snart skulle bli fart i det hela, solen sken blid, och sparfvarne hoppade förväntningsfulla.
En frisk, ren luft strömmade fram från Sandviksfjärden, för saltig och blid genom Boulevardens gatlängd, skvallrade om råkan borta vid Gråharabåk och lade sig att hvila bland de vackra träden i Gamla kyrkogården.
På backen vid kampen syntes en liten flock komma gående, gatan var eljes som vanligt rätt tom, och man kunde därför dess tydligare observera dem som besökte den.
De gingo en om en och följde alla tätt i hälarne på den som gick först.
De voro alla kvinnor, utom han som gick i spetsen.
Alla voro de ungefär lika klädda, i svarta veckrika klädningar, enkla kappor och pelsar, små hattskrollor på sina hufvuden, och svarta flor. Ingen hade något kulört på sig icke så mycket som en duk.
De buro i händerna små inbundna böcker; några med knäppen af metall, andra simplare.
Deras långa kjolar togo vid hvarje steg i gatan, doppade i snöslagget, slogo dem om benen, drogo med sig slask och smörja utan att deras ägarinnor märkte det.
Han som förde an var en prelat. En stor figur, bredakslad, med lemmar som en atlet, kraftfull och tung, ännu helt ung. Dertill ett vackert manligt ansigte, godmodigt och friskt.
Han bar en lång gammalmodig sjubbskinnspels, pelsmössa och öfverstöflar. Pelsen fladdrade, mössan satt en smula i nacken, stöflarne klaskade, man kunde under pelsen se hans rock och den hvita tvåklufna kraglappen som sakta flägtade för hvarje af hans steg.
Om eftertruppens fysionomier kunde man föga döma, dolda som de voro af floren, — men presten såg ut som sjelfva hälsan. Hans fasta kinder skeno af välmåga och hans ögon hade en klarblå färg.
Det såg ut, där han kom med väldiga steg plaskande ned för backen, som om det varit honom temligen likgiltigt om damerna kunde hålla takt med honom eller oj.
Sviten tycktes honom nästan nog likgiltig. När någon bakom honom tilltalade honom, svarade han utan att vända sig om. Han tycktes blott tänka på att komma fram.
Men desto mer tänkte den lilla eftertruppen på honom. Under slöjorna brännde hängifna blickar, med svärmiska ögon såg man på pastor Lämmenens breda rygg, och hvar och en af de elfva damernas hållning bar en så tydlig prägel af underdånighet och tillgifvenhet för honom framför dem, att det icke kunde ha missförståtts af en iakttagare.
De följde honom alltid, från morgon och till middag från middag och till kväll.
Han hade varit i staden några veckor, sänd af Domkapitlet att tjenstgöra för gamle Mattias Ljung som var slagrörd och sjuk.
Och så passade han på, predikade prof, gjorde stormande lycka, slog de andre mera meriterade ur brädet, och hade nu, — obekant och obetydlig som han var — alla chancer.
Han hade gjort lycka! Och som alltid när en berömdhet skapas voro genast en hop damer till hands, som månarna kring en planet, svärmade omkring honom, skeno med hans sken, värmdes af hans värme, sögo sig fast som sommarflugor på en häst, dyrkade och "gingo opp" i den nye.
Han fick fort sin klick färdig. Gamla genralskan Utter afsade sig redan första söndagen världen, d.v.s. sin man, sina barn, sitt hus, sin slägt, sin umgängeskrets, sina sidenklädningar, och sitt eleganta ekipage.
Hon åkte aldrig mer, gick bara till fots i sin fordna fattigklädning, den som förr endast satts på då hon som medlem af Fruntimmersföreningen gjorde de nödvändiga barmhertighetsbesöken med flygskrifter och böcker i fattigkvarteren.
Och nu gick hon upp i bara "gudsfruktan", blef utom sig af hänryckning för hvarje af pastorns ord, gret så hon var färdig att flyta bort när han predikade och hade dessemellan den varmaste omtanke för hans person.
Häradshöfdingskan Gröning, den högmodiga och dryga världsmenniskan med sina tre fåfänga döttrar var lika upptagen. Döttrarne togo ej mer timmar i sång och rörde aldrig pianots tangenter; de voro så ängsliga för synden att de aldrig gjorde någonting annat än läste betraktelser, kurtiserade pastor Lämmenen, eller suckade vid sina stickstrumpor. Båda fröknarne Gelén som också förr varit förhärdade, hade omvändt sig, och trodde.
De beundrade pastorn som konstkännare beundra en antik staty. Anna hade försett sig på hans stora hvita händer, Hanna älskade hans buskiga Johannes döparaktiga skägg. De råkade i hänryckning då de fingo tillfälle att tala om honom, och när den unga öfvergifna fru Aianius och hennes syster som lemnat Barnabasföreningen för Lämmenens skull och egnat sin kult till den nykomne, blandade sina röster med deras, blef det en underbar enhet och harmoni i denna lofsång.
Den unga frun tyckte hans ögon voro så himmelska. Hon älskade himmelska ögon, ack! hennes mans hade ju varit så innerligen jordiska! Han nästan sjöng när han talade, Jyväskylä accenten fann hon vara den vackraste af alla accenter, och hon gick alltid och åhörde honom, på aftonsånger som på högmessor, tillochmed då han predikade finska, och det fast hon ej förstod ett ord af sjelfva språket.
Ack! hon visste ju ändå så godt hvad han menade.
Fröken Langfelt fann honom vackrast när han från predikstolen sträckte ut armarne och talade evangeliets ord.
Men de andra voro stumma — för dem var det andliga öfvervägande. De älskade i honom förkunnarn af ordet, manarn till tro, själasörjarn.
Men alla, hvar enda en hade föresats sig atthanskulle ha pastoratet, om det så skulle kosta deras sista skilling, deras allra sista blodsdroppe.
Man kom in på Esplanadgatan, gick öfver Salutorget förbi Kejsarinnans obelisk, passerade Högvakten och gick upp åt Mariegatan, vek af vid Margelins hörn och slank in i gården där systrarne Donner bodde.
I tamburn voro elfva par händer redo att hjelpa pelsen af pastorn, medan tvenne af de yngsta gjorde min af att böja sig ned till öfverstöflarne hvilka dock med en kraftig rörelse af pastorns ben slängdes af, och föllo ned på golfvet där de så i timtal sednare lågo och läkte.
Inne hos den sjuka voro de nykomne väntade. Barnabasföreningen som aldrig återkommit var skingrad under vintern, pastor Lämmenen hade samlat omkring sig några af spillrorna, och man skulle i afton, just doktor Collins bröllopsafton, ha bönemöte hos fröken Donner som förresten nu på våren kände sig betydligt bättre. Ty Collin hade med ifver åtagit sig sitt kall som läkare hos fröken Donner, hade börjat med början och vakade strängt öfver att hon "lefde ordentligt." Bad och gnidningar hade blifvit använda hela vintern, och medikamenter fick hon numera föga.
Hans förhoppningar gäckades dock en tid, men som sagt, nu de sista veckorna såg hon ut som en annan människa. Isynnerhet märkbart var det i afton.
Pastor Lämmenen som först nästan motvilligt lät sig föras till "den heliga" på besök, blef högst frapperad af henne redan från början.
Hon intog honom genast, hennes varma religiositet, så fanatisk den var, gjorde stort intryck på honom, och han hade aldrig förr, hvarken under sin korta studenttid, eller sednare på bondlandet påträffat något dylikt.
Snart nog funno de hvarandra. Icke att någondera skulle uttalt sig i ord.
Hon tog honom icke som han var utan lät sin fantasi omskapa honom till en storhet, en genial ordförkunnare. Hon såg ej i honom landspresten, som genom en nyck af modet med ens blifvit upphöjd till hufvudstadens fasionablaste predikant, utan hon tyckte sig i honom finna den värkliga profeten, gudsmannen, sjelfva fullkomligheten, dygden personifierad.
Hans fysiska kraft, hans talareentusiasm hänförde henne. Han var för henne en apostel, men en apostel som kommit till för henne, för att ge hennes lif innehåll, hennes tro än mer stadga, hennes hjärta tusen nya heliga känslor.
Nu trädde han in i rummet, allvarlig, rörd som hade han gått in i en kyrka. Han hälsade aktningsfullt på Lina, men på Luba blott med en lång blick.
"Systrarne" satte sig, öppnade sina böcker och slöto dem igen. Pastorn stod en stund stilla själsfrånvarande, alldeles distraherad, med ögonen fastade någonstädes framför sig. Man observerade honom noga, allas blickar voro riktade på honom utan att han gaf akt därpå.
Det var alldeles tyst i rummet. Damerna sutto utanför skärmen, och pastorn tog plats närmare den sjukas säng, straks bredvid den.
Alla böjde sig ned, hukade med hufvudena och dolde ansigtena i händerna.
Pastorn föll på knä, och mumlade en stund sakta. Han såg med sina klara, ljusblä ögon på kristusbilden, försökte lägga i sin blick all möjlig innerlighet och tycktes bedja.
Så såg han på Luba som låg där i sin fina, hvita morgondrägt, blek och genomskinlig, lika förandligad som han tycktes materiel.
Hans rödbruna ansigte var den största motsatts till hennes hvita, med de stora djupa ögonen. Och när hon betraktade honom blef där en sällsam glans i blicken, och munnen log. Man skulle i denna stund kunnat glömma att hon var ett helgon, öfverjordisk och luttrad som renaste silfver.
Sä började pastorn i knäböjande ställning att tala.
Först sakta, hviskande, med stora betydelsefulla pauser. Rösten smekte, den var vek ock klar, man skulle icke tänkt sig att den kunde komma från all denna kroppslighet. Han bad, bad för de ensamma, de fattiga, de lidande. Han fick sanna accenter, ord som godt tydde hans hjärtas mening. Och hans hjärta tycktes värkligen klappa varmt för de olycklige, de ringe, de föraktade…
Men så lemnade han dessa, och riktade för endastensin bön till Gud. För en som lidit, som kanske felat först, fångad i världens garn, men som sedan i fjorton långa år lidit, och gjort bot.
Han bad med sträckta händer, med darrande röst, bäfvande af varm hänförelse, bad som för sitt eget lif.
Han trängde på, blef allt mer uppeldad, stormade på Guds barmhärtighet, Gud måste, måste höra, han kunde icke neka, nej hon skulle bli frisk, hon skulle stä upp, miraklet skulle ske, den bedjande syndarens tro kunde ju försätta bärg, ja visst, det var säkert, bara intet tvifvel, den allsmäktige skulle hjelpa, hon skulle stä upp, i dag, redan i dag, straks på stund!
Han stannade, väntande, i from andäktig bidan, så uppmanade han de andra att bedja, sakta eller högt, hur som helst.
Åter blef det tyst en minut, — en lång stämningsrik minut… så hörde man ånyo hans stämma, vek och manande.
De mumlade nu alla, på knä, med höjda händer och slutna ögonlock.
Pastorn steg upp, närmade sig sängen, gjorde korsets tecken, och kyssteLuba på pannan — det var den kristna broderskyssen.
Hon höjde armarne som till en omfamning, och han såg på henne lika som nyss, — hans läppar hviskade några ohörbara ord.
Darrande, leende, lycksalig besvarade Luba hans blick. Hennes ögon besvarade hans kyss, och hon höjde sig upp ur sin liggande ställning, dröjande liksom ofrivilligt…
Han gick sakta baklänges, med armarne sträckta, som inbjudande henne att följa.
Hon reste sig, lade sin ena fot på mattan, och så den andra.
Där satt hon rak, med strålande blickar, blek som en skugga men med ett leende som den lyckligaste bland dödliga.
Han vinkade, hon steg upp, stod på benen, tog ett steg.
Pastorn sträckte sig ut i hela sin längd, öppnade sina armar och jublade: "se, se Guds nåd! Hon går, hon kommer! Hon år frisk! Frälst! Lofvad vare Herren!"
Alla damerna foro upp! Lina kom framrusande från sitt rum, skrämd och urstånd att tro sina egna ögon.
Luba, Luba som i fjorton år, med få mellanstunder legat till sängs, hon stod där, i sin hvita drägt midt i rummet, som en uppenbarelse, vacklande med darrande framräckta händer!
Det varade ett ögonblick. I det nästa låg hon i pastorns famn, betagen, ifrån sig af glädje, urståndsatt att röra sig, men triumferande, hoppfull, lycksalig.
Hon var frälst, frisk, färdig!
Halleluja, ett undervärk, ett himlens undervärk.
Och der blef sjungen en lofsång af jublande, hänryckta stämmor.
Ut, ut, att förkunna undret! Alla de elfva kysste pastorns händer och Lubas, de välsignade, omfamnade, voro utom sig, alldeles hejdlösa, utan sans, sprungo åstad som jagade.
Hon låg nu på sängen och smålog. Han satt vid hennes sida, höll hennes hand, och hviskade.
Lina lagade thé och vikte servietter. Hon förstod sig inte på något.Hvad hade då skett? Pastorn hade varit där fyra, fem gånger, talat medLuba, läst för henne, bedt med henne.
Och Luba hade biktat sig — — — hvar enda tanke, hvar skiftning, hvarje liten strid. Han skulle veta, allt, — — — det fick sedangåsom det ville.
Under dessa besök var Lina alltid inne hos sig, men hon märkte att pastorns umgänge uppmuntrade Luba som intet annat.
Luba blef allt raskare, talade om att bli frisk, fick aptit, började se sig i spegeln och vårda sin drägt.
Hon fick en ny broderad liggklädning och små sockor af stickadt hvitt ullgarn.
Så kom denna bönestund, — den första i flere vittnens närvaro, och nu — hvad hvar det? Undret! Undret! Luba var frisk, kunde gå, röra sig.
Pastorn ropade Lina.
Hon gick in. Han satt på sängen, vid hufvudgärden och höll handen kringLubas lif. Luba lutade sitt hufvud mot hans aksel.
"Bed Gud välsigna vårt förbund syster Lina", sade presten, "Luba och jag ha i denna stund lofvat hvarann tro, och ämna ingå kristligt äktenskapsförbund! Bed Gud välsigna oss."
Lina var nära att falla baklänges. Men hon hämtade sig snart, välsignade dem, lyckönskade dem af fullaste hjärta, och tassade så oförmärkt in i köket, att taga bort den kokande thépannan från elden. Eljes hade den helt säkert kokat öfver och förstört hela spisen som just var upputsad och fin nu på lördagsafton.
16.
Pastorn var bjuden på förmiddagskaffe till moster Thilda som gärna ville ha reda på hur allting förhöll sig, och alls inte kunde känna sig tillfreds med de knappa upplysningar Lina meddelat.
Han gick gårdsvägen in till presthuset, tog trappan i tre väldiga steg, drog af öfverstöflarno i förstugan och steg in i köket.
Pigan Lisa satt på en långpall och skalade potatis, gamla Leena höll på att baka.
"Godmorgon, mina barn", hälsade pastorn och klappade Leena på akseln, "det är god lukt ni här består er, och varmt är det med besked! Jag tycker så innerligt bra om ett sådant här kök. Här trifs jag så väl, så. Gud välsigne er gärning, barn, hvad heter ni?"
Pigorna nego, Leena sken som en sol, gned med ärmen mjölet bort från näsan, och skakade af sig allt löst, så hon blef allt svartare och svartare medan pastorn blef mer hvit.
Lisa steg upp, snöt sig med fingrarne och var så öfverlycklig att få se den högvördige pastorn på så nära håll, att hon fick tårar i ögonen. Att sjelfva Lämmenen ville komma och göra sig så gemen och se in till deras kök! Gud välsigne den gode pastorn, och om de kunde få lof att gratulera till förlofningen och önska allt godt!
Pastorn gaf sig i tal med pigorna, berömde anordningen af messingskärlen på väggen, af porslinet på hyllan, tog reda på hvad hvar och en af dem gjorde i huset, frågade om deras kyrkobesök, emottog en hop osökt beröm öfver sina bibelförklaringar, förmanade till flit och gudsfruktan, varnade för syndens och världens frestelser, klappade dem ännu engång hvar, och steg in i matsalen där onkel Mattias orörlig satt i sin rullstol och halfsof vid brasan.
Moster Thilda kom rultande från förmaket och tog emot, gjorde krus för att han kommit köksvägen och begynte straks förhöret.
"Kusin, — jag får väl säga kusin efter vi nu blir tjocka slägten, — kusin kan tala uppriktigt med mig, alldeles som om inte den gamla söta gubben där fanns, han hör inte mycket nu, stackare, och om han sku' höra, sku' han ändå int' kunna tala om, så skralt som det ä' med alla gångjärnen! Kusin vet att männen ä' ena skröpliga kärl, di, när di engång börjar… vi ä' lika gamla, Mattias och jag, men där ser kusin hur det går. Han är redan slut, och jag kunde gifta mig ännu engång, jag, och börja på ny kula, så rask är jag. Ska' man gifta sig, kusin, så ska' man ha något att ta på. Det skall vara krigsmanskrafter, kusin, när man skall föda fram barn i världen, och min Mattias var också riktigt bra på landet, men här i stan, kusin, här dugde han inte.
"Sitt ner, bästa vän, och välkommen i gungstolen, nå, hur står det till med hälsan och kärleken?"
Lämmenen satte sig, fick skorpor och kringla till kaffet, åt och drack.
"Hela stan talar om miraklet", pratade moster, "liksom om det nu var något! Doktor Collin sade ren längesen att hon gärna kunde stiga opp. Hela året har han ju gått där och gnidit och plaskat med henne. Hörde kusin hur han körde ut Barnabasföreningen som halft osat ihjäl henne med sina sjumilslånga predikningar och gjort henne halfgalen med sina psalmsjungningar? Det blef annat när han fick kommandot, ett luftande, ska' kusin tro! Han satt i henne mat och dryck, och rentvättad blef hon. Det kosta' på pinadt skinn att lägga af helgonglorian så länge, men doktorn tålte inte prut. Han hade en sjuksköterska med sig, och det hjelpte inte att krusa".
Moster skrattade, och gaf pastorn ett klask på akseln.
"Tala om nu, helt unter uns", sade hon, "hur gick det till, var det aftalt, eller var det stundens ingifvelse? Kusin är ju en redbar själ, tala om alltihop är han snäll, jag tycker det ä' så roligt!"
Pastorn var en smula generad, nog hade han hört talas om att kyrkoherdskan var originel, men han hade aldrig tänkt sig att man i en prestgård kunde finna en i så hög grad ovanlig, ja så världslig person som moster.
Han log mildt och godmodigt, blickade liksom urskuldande på onkel Mattias som alltjemt försjunken i egna tankar satt och stirrade framför sig in i kakelugnen, samt påbörjade ett litet värdigt tal med denna klingande vältalighet som förskaffat honom så många vänner.
"Det var ett Herrans under", slutade han, "och jag, hans ringaste tjenare, var det ovärdiga medlet".
"Snick, snack", afbröt moster. "Nå — kusin vill inte ut med det, alltså: det var kärleken".
"Herrens stora kärlek i det ringa har magt att göra under", menade pastorn.
"Ja naturligtvis, näst Gud var det doktorn, och så kom kärleken och krönte värket. Men vet kusin, Luba är inte något barn nu, hon är öfver trettitvå år, och en kratta har hon alltid varit. Hur ska' kusin som är så firad kunna vara nöjd med henne som är så svag?"
"Våra vägar gå inte i samma riktning som andra världsbarns", yttrade pastorn förmanande, "vi ha inte samma begär som andra. Och dessutom, Han som redan gjort så mycket, kan göra än mer".
"Men hon kan inte mer bli ung, och inte stark heller".
"Min hustru behöfver inte gå på baler", sade pastorn mulnande.
"Neej, min käre kusin", sade moster med lugnande ton, "men han skulle kanske gärna vilja ha en hustru som kunde se om hans hus och föda hans barn, hvasa? Luba var i sin ungdom en glad flicka, men frisk var hon inte. Hon ville inte gifta sig med en, sade hon, utan med flere! Hon hade för mycket blod förstås, och borde ha åderlåtits, men det ville salig Miloff inte, och så blef hon liggande".
"Luba har bekännt sina ungdomsdårskaper för mig", sade pastorn, "ochHerren har längesen förlåtit henne".
"Ingenting att förlåta, det kunde hon inte rå för. Folk ä' som de blir uppfostrade till. Mina pojkar ha inte en smula mer frestelser än mina flickor, och mina flickor inte en smula mindre än mina pojkar! Men de ha gått hederligt genom världen, och det tackar jag Gud för. Tidigt lät jag dem se in i korten, både flickor och pojkar. De ha hjelpt hvarann in i lifvet och från sitt fjortonde år ha de vetat af alltsammans. Inga mysteringar, inga mirakler. Låt kropp vara kropp, och själ själ. Så ha vi lagat att de kommit straks i den riktiga kärleken och inte lärt dem att det är svårt att stå emot frestelser. Vi ha visat dem frestelsernas afvigsida straks, och lärt dem att man har något som heterfri vilja".
"Det strider emot Guds bud att alltför mycket lita på den egna viljan och den egna kraften", tog pastorn till ordet, "det är Herren som väksten gifver. Min syndiga vilja duger inte, om den icke af Herren blifvit helgad".
"Prat smörja", sade moster. "Det finns bara en duglig sak på oss människor, det är den fria viljan".
"Men gärningarne, de egna gärningarne äro Herren inte till behag, allt hvad vi göra är synd, det är blott tron, blott tron som gör salig!"
"Såå! det där talet orkar jag inte höra. En latmanslära, kära kusin, och som för raka vägen till helvete. Det är lögn att det är synd att ha fri vilja och att använda den att strida emot det onda och att lefva för det goda, och för att bli god! Jag vet att de nya evangelisterna predika om att tron gör allt och gärningarne intet, men det är en täckmantel för all möjlig andlig slapphet och för alla möjliga dumheter. Det är en lära som de lagat till åt sig för att få göra illa och ändå få förlåtelse. Synda kan de ogeneradt, jo gudbevars, ty Gud förlåter när man ångrar. Man behöfver bara slå sig för pannan och be om ursägt, så är allt bra, hvad man så dessförinnan kan ha ställt till. Nej kusin, det är en ren syltreligion, den kan han bjuda de andre herrarne! Jag biter inte på så grof krok, jag gamla mört! Vill kusin ha mer kaffe, det är varmt och starkt — och kringlor, inte?"
Pastorn ville ingenting ha. Han måste bort, moster var alldeles omöjlig.
Så tog han höfligt och kallt afsked, gick genom rummen till kansliet, stängde långsamt dörrarne efter sig, hälsade där med förströdd min på Tölponi, talade med komministern, lagade sina lysningspapper i ordning och gick sedan till sin brud som väntade.
Luba satt i sin hvilstol, Lina var ute och hon hade så god tid att tänka på sig sjelf och sin nya lycka.
Så underligt det gått.
Hon var så lycklig att hon ej kunde tänka redigt. Dock — det var något som en smula tryckte henne — en oklar förnimmelse, någonting som icke riktigt ville stämma in med det öfrigas harmoni.
Hon tyckte att hennes kristendom blifvit liksom mattare, och trängts tillbaka för något annat.
Försakelsens religion — — hvar var den nu? Hvar var den lära hon hört predikas så länge, allt detta som i lidandets dagar uppehållit henne, och gjort henne stark i sin svaghet? Hvar var detta glödande trosnit?
Hon stötte bort dessa tankar, hon ville vara lycklig, ville ha allt, det mesta hon kunde få, allt hvad jordelifvet egde att bjuda.
Men tankarne kommo igen — — — försaka, lida, strida, det är större.
Nej! det var förfärligt, onaturligt, omänskligt.
Hur hade hon kunnat lefva alla dessa fjorton år? Hon som velat ha mer än andra, som velat njuta, bara njuta, och som aldrig ens tänkt sig att låta sig nöja med en hvardagslycka som andra kvinnor, hur hade hon kunnat lefva? Lefva som en nunna, som ett helgon, som en asket, en martyr?
Lefva? Nej, hon hade icke lefvat, hon hade legat i skendöd, och i går, i går hade hon vaknat till lif!
Men kristendomen, hennes underbara, sköna kristendom, var den då borta?Hon som varit Kristi brud, hvad var hon nu?
Hon ville ej svara på dessa frågor som kommo farande ur luften, emot hennes vilja. Hon ville vara lycklig, glömma det förflutna, tro på framtiden. Allt var intet, utom att han fanns, han som hon älskade.