Men liljorne i nejden,Der vida rundt omkring,Som af sin systers känslaFörstodo ingenting.
De skälfde utaf afundDå hon var glad och sällOch logo skadelystneVid lyckans kulna qväll.
De logo åt den armaOch smädade dess namn;Så kom det vackra namnetVanställdt i minnets famn.
Men, i nutidens liljor,I kännen henne väl,I älsken hennes minneOch hennes veka själ.
I hafven säkert allaDen blyga liljan kärDess namn är vekt och vackertLouise la Valliere.
Uppstig en fenix lik och leUti din rensta glansDu undanskymda nattviolUti historiens krans.
Ej smädas af ett ytligt folkDett vackra minne mer,Se verlden, som har gått framåt,Åt hvarje fördom ler.
Det sanna är det rätta nuOch du var god och sann,Der i ditt hjerta varmt och högtEn helig låga brann.
Ej svärtar afvundsjukt förtalDitt ryktes klara dag,Du var en qvinna öm och sann,Ljuft älskande och svag.
Din smärtas brand har helgat digOch dina tårars ström,Nu har du uti himlens salFörverkligat din dröm.
Du föll af kärlek, det är justDet sköna i din lott —Det har en vaknad mensklighetFörsonande förstått.
1851.
Rosa.
Min Rosa, du är ingen ros,Du är en lilja fager,Din kind är fin och skär men blekOch matt ditt ögas dager.
Hvarför är du ej någon rosI dina bästa dagar?Hvad är det för en dyster magtSom hjertats frid förjagar?
Stor skada är det vist om dig,Stor skada om ditt hjerta,Som vekt och öppet, lent och godt,Skall hlekna bort i smärta.
Lägg af din sorg, du får ej dö,Du måste le och leka,Ditt öga får ej blifva mattOch dina kinder bleka.
Kom ut igen i lifvets dans,Der tusen fröjder stråla,Der skola för ditt skygga hoppSig nya fröjder måla.
I känslans morgonstund engångDå hjertats blommor glöddeEn okänd, oforsonad magtMitt bästa Iif förödde.
Jag föll och sveks — och lefver nuEn djupt föraktad qvinna,Och fins i hjertat något hoppSkall det väl ock förbrinna.
Och när den tiden stundar, närJag intet hopp mer ägerOch ingen fordran — vill jag tystUppsöka fridens läger.
Och bädda der en bädd åt migPå ånger och på smärta,Och somna bort och blifva död,Jag och mitt arma hjerta.
Gå fremling, gå, din röst är ljuf,Dess ton min själ hedårarSom qvickna vill och tro igenPå nya, falska vårar.
Gå — låt mig lida som jag led,Jag är en fallen qvinna;Mitt lif skall spårlöst, frugtlöst, mattI dödens arm försvinna.
O flicka, flicka kom med mig,Jag vill ditt hjerta rädda,Jag vill på samvetsfridens bäddDitt veka väsen bädda.
Jag vill för verlden, som var fulOch trång, och snärjd i lagar,Uppställa käckt en dyster bildAf dina sorgedagar.
Och verlden skall med blygsel seAtt den har kränkt ditt hjertaDå skoningslöst den lemnat digÅt denna toma smärta.
Åt denna ångerkänslans brand,Som öder dina vårar,Åt dessa nätter utaf qvalOch dessa bittra tårar.
Du är en qvinna ren och skär,Så skär som hvilken annan,Du bär ju blygselns vackra glansUppå den bleka pannan.
Och knoppas dina kinder blottIgen i rosor rödaDå skall det rensta oskuldsskenI dessa rosor glöda.
Kom, kom, hvart löje vakne oppIgen på rosenmunnen,Och du skall se att ingen fröjdÄn är för dig försvunnen.
Att lika rätt du äger änTill dans på lifvets banaOch att du lugn kan följa medVid dina systrars fana.
Än kan uti ditt hjertas vågMång' ynglings dröm sig spegla,Än kan på hvita vingar duI lifvets rymder segla.
Kom ut, kom ut, en kyss åt migFör det jag gladt dig väckte!Det var en dröm, en dyster dröm,Som några stunder räckte.
Se nu är morgon, nu är ljusOch menskligheten andas,Fördomar falla, lagar brytsOch lyckans dagar randas.
Kom ut, kom ut i morgonenAtt njuta af dess vårar,Att le med mig så glädtigt åtForntidens skygga dårar.
Vi vilja dansa, dansa medI våra glada leder,I famnen af en vaknad tidOch friska, lätta seder.
Winterrosor.
Gladt smällde han med tömmenDet bar så friskt utaf,Det var en vacker fåle,Det var ett ledigt traf!Och solen sken på himlen blåOch hvita snön, den glänste så;Det var en vintermorgon,Rätt frisk och kall också.
Och svept i pels och boa,I muff och flor och hatt,En liten vacker flickaTätt vid hans sida satt;Den friska kölden nöp i kind,Det var en näsvis vintervindOch lilla Anna gömdeSig djupt i pelsen in.
Men hvad vår vän, som körde,Så helt förstulet sett,Det har han mig berättatOch det var ganska nätt,Han såg väl litet blott men nogAtt högt hans unga hjerta slog,Han lät sin fåle springa,Satt helt förnöjd och log.
Han såg inunder slöjansOch boans dunkla randEn vår i all sin friskhet,Ett helt förlofvadt land.Han såg två röda rosor lePå Annas fina anlete,Hej friska vinterrosor,Och vackra voro de!
Sirenerna.
Ur hjertats leende blommorUppstege Sirener små,Med läppar af vällust rödaOch ögon af mildhet blå,De slöto en ring omkring migDe logo och lekte vackertOch sjöngo sin visa så:
Det kalla oeh bittra lifvetLägg det åsido och glömOch flykta i våra armar,Att njuta vår vård så öm;Låt oss dina taflor målaDå skola de vackert strålaOch vagga dig mildt i dröm.
Hvar smärta, som sårar känslan,Omflora vi ljuft och godt,Vi vagga din kränkta andeI vågor af vällust blott.Vi bygga en verld inom dig,En verld med dofter och stjernor,Försonande så din lott.
Och fins ingen smärta meraAtt vaggas i ro och blund,Då lyfta vi skära slöjanFrån hjertats verld for en stund,Och lifvets kyliga vindarDe hvina bland hjertats blommorOch rispa dess ömma grund.
Tills åter vi fälla slöjanOch läka de nya sår,Och trolla igen i hjertatDess doftande, veka vår;Och kyssas, och smekas derinneI vällust med hopp och minneOch jemna hvar smärtas spår.
Så skola vi roligt lekaMed dig i joller och dröm,Och vagga dig sakta öfverDet kyliga lifvets ström.Hvars smärta skall förstummas,Hvar bitter känsla förljummasOch du blifva vek och öm.
Så sjöngo de blida, späda,Den sången lockade så,De läppar lofvade mycketOch ögonen logo blå.Men jag, jag ryste för sången,Som ville fjettra min andeOch flägtade bort de små.
Och stormen bröt i mitt hjertaOch öppnade fritt dess djup;Hurra! så seglena svälldePå tankens ilande slup,Mitt hjerta blef friskt och luftigt,Och vågorna logo klaraI känslans innersta djup.
Då hade jag mod att sjungaMin ton uti verldens chor,Då kände jag stolt att lifvetI viljan att lefva bor;Stolt skötte jag sjelf mitt roderOch kallade menskan broderOch verlden var vid och stor.
Men blommornes små sirenerI kalkarne logo än,Hvar gång jag kom ifrån stridenDe helsade mig som vän;Då var det ljufligt att hvilaI skötet af dessa blommorOch minnas på striden än.
Sommarsaga.
WERNER, vid rodret.
Vlndarne domna,Vågorne somna,Vagga ju knappt vår båt;Tyst öfver vatten,Ljusa i natten,Bana vi oss vår stråt.
Axel och OttoFattcn i åran,Lustiga sjömans tag!Skuggorne dansaHän öfver vågen,Bättre är natt än dag.
I, ItalineStella och Anna,Höjen er röst till sång,Väcken de vackraElfverna allaNu utur glömskans tvång,
Skola vi nalkas vågaJordens lockande små?Vackra äro de alla,Icke som vi ändå.
Skulle de? låt oss tittaFram öfver båtens rand,Skulle de kanske räckaLeende oss sin hand?
Skulle de varmt oss älskaSkulle de famna oss?Ljuft det blefve att skalkasHär under stjernors bloss.
Du vackraste af elfvorRäck mig din hvita hand,Jag ville luftigt dansaMed dig kring haf och land.
Lent vill min arm jag lindaOmkring ditt smala lif,Vill du ej gerna blifvaMitt liljehvita vif?
Vill du ej gerna stigaUr vågens kalla famn,Och komma till mitt hjertaOch få ett menskonanm?
Ack nej, ack nej, dernereÄr idel ljus och glans,Der trär du säll och lyckligMed systrarne din dans.
Hvi fick jag ej ett ögaSom all din glans kan se,Fast hjertat bäfvar stillaAf evigt längtande.
ITALINE, STELLA och ANNA.
Ljuflig är tonernasSmältande gång,Sjungom i natten,Sjungom vår sång.
Natten har bredt öfverJorden sitt dok,Vi skola läsaI stjernornes bok.
Himmelska verldarsLeende glansHväfver kring jordenSin strålande krans.
Kännen i kransensGlädtiga bud?Stjernorne nicka,Jorden är brud.
OTTO sjunger så:
Sjung ej om stjernor,Rosiga flicka,Sjung ej om elfvor,Drömmande bror.
Hvar ser du stjernorLeende nicka,Hvar hör du elfvorsGlädtiga chor?
Jag ser ej stjernorsTindrande ljusning,Jag ser ej elfvorsSprittande dans.Jag ser ej verldar,Fulla af tjusning,Hväfva för JordenEn bröllopskrans!
— — — — — — — — — —
Leende Minnen.
Väl reste jag från dig, min vän,Långt bort det var ej roligt,Det var mig i ditt grannskap såOändeligt förtroligt,Hvar tanke, som jag tänkte der,Fick ton och form och lif,Och blickarne, som vexlades,Hvad ljufligt tidsfördrif!
Farväl, jag sade, glöm ej mig,Jag vill dig trogen minnas,Det kan i vida verlden ejEn sådan flicka finnas,Och bort jag gick med sorgsen håg:Nu blir det sorg utaf,Nu bädda hjertats blommor visstSig tynande en graf.
O fjerran nejd, min blommas bo,Det fins dock andra länder!O ljufva brud, som fjerran är,En helsnlng dig jag sänder.Sörj ej, att jag ej roligt har,Jag trifs här väl ändå,Här fins så mången ljuflig ros,Men en står främst ändå.
Jag är ej sorgsen, nej minsann,Som förr mitt hjerta leker,Och mången vacker flicka skälmsktTill löje mig beveker.Och mången blick jag mött, min vän,Som sade, Gud vet hvad,Sörj ej, min brud, fast fjerran du,Jag är ändå rätt glad.
Du är ej här — men hon är här,Det skall jag sen förtälja,Hon och så mången annan än,Jag kan ju riktigt välja;Och är ej hvar och en så ömOch god som du, min brud,Jag gör mitt bästa, att dem fåDertill — det vete Gud!
Stig sakta, sakta.
Den som vill stiga inMå stiga sakta sakta,Ty mor och syster vaktaOch passa jemt på mig.
Hvi sofver ej din morHvi sofver ej din syster,Fast natten svart och dysterOmhöljer hvarje stig?
Hvem är du då, som stårOrolig der och klappar,Jag tålamodet tappar,Säg fort hvem är du då?
Jag är en nattlig vind,Som söker sig ett läger.Och om ett nej du sägerJag måste då förgås.
Jag har nog kyligt förr,Jag älskar icke vinden,Han tasslar mig om kindenOm arm och hals och bröst.
Jag är ett stjernefall,Jag såg ditt sköna öga,Tomt blef mig då det högaOch jag kom ned till dig.
Är du ett stjernefall,Hvad gör jag med en stjerna —Jag dig försakar gerna,Jag sjelf har stjernor två.
Jag är en gosse blott,Som beder här och trånar,Om du min smärta hånar,Jag dignar har och dör.
Tänk mammas vrede blottOch hela stadens sqvaller,Om utanför mitt gallerEngång du finnes död.
Nej kom min gosse, kom,Stig sakta mycket sakta,Ty mor och syster vaktaOch passa jemt på mig. —
Nu var som stjernan blid,Men såsom vinden rolig,Och som min vän förtroligGodnatt, min mor, godnatt!
Anna.
O den, som sute nu vid din barmOch blefve hållen uti din arm,Och finge höra ditt hjerta slå,Och skåda djupt i de ögon blå,Hur lycklig vore han ej ändå!
Tant sofde säkert nu vid sin sömn,Förtrollad visst af en ungdomsdröm,Vi skulle sitta i någon vråAf salen stilla, vi båda tvåPå samma stol, just som två barn små.
Förtroligt skulle jag säga digHvad alldrig än du har hört af mig,En sak hvaröfver du blefve rödOch mig allt vidare tal förbjöd;Men jag sku' le åt de kinders glöd.
Och bedja ömmare om igenTill dess du gåfve mig allt min vän!Men o! jag ryser så kallt det är,Du sitter ensam med tanten der —Och jag, jag dör utaf ledsnad här.
1852.
Irene.
O tyst, tyst som naturen lyddesDå Orpheus sjöng och lyran klang,Och för den allra första gångenEn andeton i verlden sprang.
Jag vill ej i naturens rikeDin like söka, o jag vet,Att i ditt anlet' idealetTryckt stempeln af sin evighet.
Se dessa kinder kunna blekna,Se dessa ögon slockna matt,Och vissna dessa rosenläppar,Der förr en engels löje satt.
Och denna pannas klarhet skymmasI lifvets och i tidens ve!Men anden, som ditt anlet' tolkar,Är öfver all förgängelse.
Ditt anlet' är en tankens spegel,En spegel af fulländad art,Der himlen och der lifvet mötasI ändlös skönhet underbart.
Jag kan ej dina ögon prisa,Om någon frågade om dem,De äro som två sköna löftenIfrån din andes himlahdm.
Jag kan ej dina kinder lofva,Om någon sporde mig, ty se,De äro som två rosendrömmarI kärlekens begynnelse.
Jag kan din panna ej besjunga,Om någon bad mig än så ömt,Men är den som ett vaknadt snille,Förr'n det i lifvets strid sig glömt.
Ånger.
Minns du ännu min första rodnad,Det var för flere flere år,Minns du ännu mitt glada löje,En tolk utaf mitt väsens vår.
Vi stodo två vid blomsterstrandenAf fjerdens vackra spegelvåg,Du tog mig darrande vid handenOch djupt uti mitt öga såg.
Då steg ett doft från hjertats rosorUppå min kind och jag blef röd,Och i mitt sänkta öga glänsteDen första kärleks ljufva glöd.
Hvad du var skön, hvad jag var tokig,Jag trodde hvarje ord af dig,Jag trodde allt, hvad dina läppar,Tyst hviskando, förklarte mig.
Du talte då om hjertats längtan,Om andens heliga behof,Och väckte så min unga känsla.Som i sin morgonslummer sof.
Du sade ack! att hela lifvetFör dig var öde utan mig,Du sade tusen andra saker,Som jag ej höra bordt af dig.
Så med de svärmiskt vackra ordenOch med din fria djerfva bönDu väckte uti flickans hjertaEn bild en aning underskön.
Men ack! hvar finner nu jag svaretUppå min aning — du är fri,Men jag, jag är en stackars toka.Som trodde på ditt svärmeri.
Din verld är stor, dig vinkar äran,Dig vinka tusen qvinnor, o!Men min — min verld är ack så liten,Är mina skygga drömmars bo.
O hvarför, hvarför har jag svaratUppå din blick och hvarför lett,Och hvarför hvarför, har jag rodnatDå du mig så förföriskt bett!
Det vida vida hättre varitOm då jag skrattat lugnt åt dig,I stället för att mig förråda, —Då hado du ej rådt om mig.
Kom låt oss resa all verlden kring.
Kom låt oss resa all verlden kring,Kom låt oss resa, vänninna,Uti ditt sällskap den långa ringAf dagar så lätt skall svinna.
Och när vår resa går raskt åstad,Der fåglarne lik vi ila,Och lemna bakom oss båd' land och stad,Då få våra väsen hvila.
Då få vi hvila ett litet grand,Då slippa vi alla tankar;Sist komma vi så till ett gudaland,Der kastar vår farkost ankar.
Der blommar en ö, mellan vågor gömd,Der skola vi njuta stunder,Dem hjertats fordran, så länge glömd,Skall fylla med känslans under.
Vi njuta så gladt, vi njuta och leDe få de snabba minuter.Det skulle en himmel med afvund seDå jag dig i armarne sluter.
Vi mötas i blick, vi mötas i tårOch ljuft vi förstå hvarandra:Hvar jordisk fröjd i sig sjelf förgår,Nu låtom oss åter vandra.
Vi resa med vågen, med vinden vi,Vi resa så gladt och roligt,Och ofta kanhända den ö förbiDer nu vi lekt så förtroligt.
Blott nya syner och nya tingVår spejande blick kan finna,Så resa vi roligt all verlden kring,Kom låt oss resa vänninna!
De Tre.
Det var här nyss en afton,Jag såg dem alla tre,De voro lika vackraOch lika tjusande.
Hon var så varm så eldig,Så full af löften, o!Att såsom snö för solenSvann hjertats lugna ro.
Hon var så hög så ädel,Så skön och utan brist,Att straxt mitt arma hjertaSitt drömda lugn har mist.
Och Hon — hon var som fordomMin kärleks — sagas fe —Se der den qvällens tärnor,De lika vackra tre.
Den första var så eldigOch så demoniskt varm,Att jag fick lust att sjunkaI hennes mjuka arm.
Den andra så gudomlig,Så skön och underbar,Att jag fick lust att pröfvaOm hon en menska var.
Men Hon den tredje — lilla,Min egen, hon var så,Att jag på stunden glömdeDe andra båda två.
Stjernefärden.
Vinter var det och i nattenSatt jag tyst på slädans kant,Och derinne satt en flickaFör mitt bjerta välbekant.
Det var hon med sina ögon.Ögon dem jag mången gångBland mitt hjertas första dikterEgnat har en hyllningssång,
Nattens tusen vackra ögonSågo ned uppå vår verld,Sågo ned i våra ögonOch de logo åt vår färd.
Italines öga mötteJust min stjernas milda blick,Och jag tyckte att i nattenVexlades en stilla nick.
Frågande jag mina blickarFäste uppå stjernan der;Säg mig allt du som förtrogenMed min flickas hjerta är.
Säg mig allt, säg hvad hon tänker,Säg mig tänker hon som jag?Tolka mig dess vackra hjerta,Hulda stjerna, drag för drag.
Men min stjernas blick som fordom,Lika vacker, lika kall,Mötte mig — af detta ögaFås ej svar i något fall.
Och jag vände mig åt sidan,Såg i hennes öga, sågPå dess vackra spegelytaTusen sköna tankars tåg.
Såg och sökte att förklaraDeras mening, men minsann —Qvinno eller himlaögonAlla likna de hvarann.
Hennes blick rar ock som fordomLika vacker, lika kall,Ack! också af detta ögaFås ej svar i detta fall.
Timmar gingo som minuter,Och vår fåle sprang så gladt,Vägen led, vi voro hemma,Färden slutad var, godnatt!
Qvinnan.
När middagssolen bränner hetastOch vandrarn tröttad fällt sin staf,Och känner inom sig att menskanDock är materiens svaga slaf;Fins då en källa ej att läskaDen trötte så förgås han der;Det likaså i menskolifvetMed menskovandrarena är.
Högt strålar målet der — det sanna —Och mannen ger sig raskt åstad,Han börjar stolt den sköna färdenOch själen vidgas fri och glad.Men lifvets middagshetta stigerOch mattar hvarje vandrarns led,Och af de tusende bekymrenDen stolte mannen böjdes ned;
Om ej en källa fanns, hvars bölja,Ger lif åt vandraren igen,Om ej källa fanns, hvars ögaEn spegel är af himmelen.Han ser deri, han skådar måletLiksom i dröm ren vinka sig,Och stärkt utaf den sköna synenHan sträfvar modig fram sin stig.
Vill du den källans namn förnimma,Den källan uppå lifvets tåg,Som gömmer underbara krafterUti sin lilla spegelvåg?Som du den föddes för att lefvaFör hvad i lifvet helgast är,Men ej som du en samtids hyllningHon för sin verksamhet begär.
Är strömmen du som går sin banaUtöfver lifvets fält i språng,Är du den forss som brusar väldigNär bädden för din kraft blir trång;Så är den ljufva enkla qvinnanDen tysta källan der din vågFick lust och mod och kraft att börjaSitt långa mödosamma tåg.
Men hon är blyg, för blyg att trädaSjelf uti lifvets led, för god,Och dock, hvem anar hennes krafterOch hennes tysta hjeltemod,Hvem känner qvinnans verk i lifvet,Hon blott din kärlek blygt begär,En annan lön hon gladt försakarFör allt hvad hon får lida här.
Uti den qvinnas öppna hjerta,Som älskar dig — lägg ned ditt ve,Hon bär också ditt kors i lifvetOch kan dock alltid ljufligt le.När efter slutad strid i lifvetDu träder åter till din härd,Då är det hon som huldrikt öppnarFör dig en bättre inre verld.
Då är det hon som täljer sagorOm tro och lycka, frid och hopp,Och kommer så ditt dunkla ögaAtt trofast se mot himlen opp.Hvad hennes hjerta i sig sluterAf tvifvel, sorg och bitterhet,Det anar alldrig mannens öga;Blott Gud i himmelen det vet.
Och dock i lifvet huru sällanBelönas detta hjeltemod,Att bära alla dessa sorgerOch dock förblifva öm och god!O lemnad åt sig sjelf är qvinnan,Sin lön hon bär inom sig blott,Då mannen i det yttre lifvetLikväl kan vinna ärans lott.
Ja! hel för qvinnan, af de sidor,Dem Gud gaf menniskan engång,Är mannen visst den yttre sidanOch lyder mer det yttres tvång;Men qvinnan är den inre sidan,Så tyst och anspråkslös och gömd,I mannens många bittra striderAck ofta nog till glömska dömd.
Vid Agnes Död.
Det var så tyst, så tyst och nattenSvept slöjan öfver jordens dal,Det var just då den rätta timmenAtt lindra någon menskas qval.
I rummet låg på bädden Agnes,Hon låg den lilla sjuk och svag,Men än sågs lifvets lampa flämtaI hennes sköna barnadrag.
Då stego fram ur nattens sköteTill bädden Herrans englar små.Allt sköna barn som tidigt lemnatVår jord för att till himlen gå.
De skredo fram till Agnes läger,De bredde sina armar ut,De logo så oändligt himmelsktOch sporde bedjande till slut:
Vill du ej lemna, goda syster,Din sjukdoms plågorika bädd,Vill du ej följa oss till himlen,Der ren din kammare är redd.
O kom, kom bort, vi leka vackertDer ofvan skyarne med dig,Det äro vi som under lekarStrö blommor uppå menskans stig.
Och främst vi välja dem, som engångVi nämnt föräldrar här — o seVårt löje der i himlens salarDet bringar dem välsignelse.
O kom, kom Agnes du skall engångNär lilla syster vuxit opp,Bli engeln som med dygdens nyckelDess barnahjerta sluter opp.
Du skall bli den hvars engla — renhetGör henne till sin spegel, kom,Så skall engång i modersällhet.Din moders smärta bytas om.
Då sågs uppå de bleka dragenEtt löje vakna, o så matt,Och Agnes slöt sitt vackra öga,Och hjertat hviskade godnatt!
Så tog det slut för dig, hur' mycketAf lifvet ägde du dock qvar!Hur många rosor än att plockaI ungmöns sköna rosendar.
Så tog det slut ditt väsens blomma,Som knappast bildat sig till knopp,Den bräcktes tidigt och din andeGick leende till himlen opp.
Fantasie på Agnes Graf.
Hvad du var liten då vi skildes,Du knappast sett din tredje vår,Men sen du nu en engel vorden,Min djupa suck du visst förstår.
Hvad det var skönt, att så vi skiljdHvad det var skönt att så du gick,Än hade du ej hunnit sänkaI lifvets vilda strid din blick.
Än hade du ej någon kunskapOm menskohjertats bittra qval,Blott glada löjen mött ditt ögaDen stund du dröjde i vår dal.
Vår djupa dal! Hel dina sagorI himlen om vårt slägte här,Jag anar deras milda ljufhet —Och har berätterskan så kär.
Visst täljer du för himlens herreAtt allt var godt då bort du gick,Och lockar så utur hans ögaEn mildt förnöjsam gudablick.
Du säger visst att mellan bröderPå jorden idel kärlek bor,Du säger visst att hvarje menskaDen vackra himla-sagan tror.
Du såg ju ofta menskor vandraI kyrkan — såg dem stilla be,Du såg ju ej i deras hjertan,Så djupt förmådde du ej se.
Du såg dem böja knä och höjaSin blick till himlen, du förstodVäl då att deras vackra andaktVar djup och verklig sann och god.
Tälj allt det der deroppe, Agnes,För ljusa englarne och beAtt lika dig i menskans hjertaDe alldrig djupare må se.
En Saga.
Af tusen stora jätteplaner jagadMin farkost redde jag och lade utPå lifvets haf af alla lifvets stunderVar detta dock den skönaste minut.
Stolt som en konung älskad af sitt folk,Stark som en yngling den ej lifvet kände,Stod jag i stäfven af min julle, gladtJag ett farväl ännu åt hemmet sände.
Ej hemmet, ej dess lilla krets det varDer sig en krans min styrka skulle vinna,Nej längre dref det mig — dit fjerran bortDer lifvets strider allrahetast brinna.
Det skulle randas snart en annan dagSå stod uppå min viljas svärd det skrifvit,Jag arma tok! jag kände ej mig sjelfOch ännu vida vida mindre lifvet.
Jag kände ej den lömska magt som gårTyst ljudlös öfver menskohjertats bygder,Och liksom mejarns lia blomman slårBortsopar alla ynglingshjertats dygder.
Jag kände ej den magt som heter lifOch den vi alla alla blindvis hylla,Emot hvars gunst vi sälja hjertats glöd,Att vårt förstånd med lumpen klokhet fylla.
Jag kände icke denna dystra magt,En yngling tändes jag af tidens frågor,Och hänförd slog mitt unga hjertas eldMed i den stora menskoandens lågor.
Det var en eld, det var som skulle nuJust nu ur flamman menskoslägtet stigaI en föryngrad och förädlad form,Att sig med ljusets helga förste viga.
Der brann min själ — men i den lilla vråAf verlden dit mitt öde ställt min boning,Der drömdes än ej om att genom eldOch brand och brus nå frihet och försoning.
Så stod allena med min låga jagOch ensam som jag stod den mig förtärde.Tills efter månget år och mången suckMig lifvets dämon andra seder lärde.
Brinn icke, hviskade han lömskt till mig,Brinn icke fåfäng — låt ej dessa lågorFörtära all din frid — lyd mina bud,Lär dig förakta mensklighetens frågor.
Kom till mitt stånd, du som de andra derOch handla dig af mig en rolig lefnad,En lefnad full af lugn — ett fredligt bo,En maka och med mera till din trefnad.
Blif som de andra klok — och jag blef klokOch sålde mina drömmar bort för pengar,Nu som de andra kan jag räkna migTill en af lifvets triviala drängar.
Men jag föraktar denna usla fridKöpt med ett offer dyrare än lifvet,Ty hvarför blef väl detta korta lifÅt andens, tankens, ljusets söner gifvet.
Om ej att skönt sig tända och gå oppUti din stora helga himla flamman,Som öfver mensklighetens i äckta verldSlår sina lågors andevingar samman.
Jag tror på Dig.
Naturen älskar himlahvalfvet,Som bredt kring den sin blåa pell,Och stjernan älskas tyst och heligtAf nattvioln i sommarqväll.Så älskar jag min himmel äfvenOch stjernan som du skänkte mig,Och jag bekänner gladt för verldenJag älskar dig.
Min himmel är just sjelfva lifvet,Jag lefver gerna ty jag vet,Att sanning finns i lifvets skönhetOch skönhet i dess verklighet.Min himmel gaf mig ock en fanaAtt troget föJja som en mann;Jag älskar derför högst i lifvet:Mitt fosterland.
Och fosterlandet gaf mig halvorAtt flätas i min lefnads länk,Så fick jag på min lott i tidenDen helga sångens sköna skänk.
I sina skogar, sjöar, dalarBjöd det mig läsa och bli klokOch kärleken till fosterlandetDet blef min bok.
Den andra gåfvan fosterjordenFörlänat mig är skön också,Det är en rosig Suomi-flickaMed trofast själ och ögon blå.Det var en skänk, en skänk så ljuflig,Så ovärderelig för mig;Jag älskar fosterlandets gåfva:Jag älskar dig.
Och derför, flicka, om i tidenMin sång höjs klar och ren och sann,Så tackar jag i första rummetDerför mitt vackra fosterland.Men sen, sen stämmer jag min lyraTill pris och lof, min brud, för dig,Och sjunger högt min unga glädje:Hon älskar mig.
Hon älskar mig, se hennes ögaDet glänser mildt emot min blick,Och vid dess underbara skimmerMitt väsens tvifvel ljuft förgick.Du älskar mig, så nattviolenMot stjernan ler, du älskar mig,Och derför andas jag och iefverOch tror på dig.
Du är min stjerna du i lifvet,En stjerna på min himmel blå,Och mötas våra tysta blickarSig våra själar ljuft förstå.Må stormen komma kallt och hopaSin vinters skyar framför mig,Jag ser din nick igenom molnetOch tror på dig.
Må lifvets stormar kalla brusaOch härda hjertats gull till stål,Må alla mina ungdomsdrömmarFörbrinna uppå smärtans bål;Tre ting ändock ej skola svinna,Mitt fosterland det tillhör mig,Och hvad det gaf: min sång och kraftenAtt tro på dig.
Molnet.
Molnets sång nu sjunger jag,Molnets visa på din bana,Molnet, hvilkens skära dukÄr den vackra luftens fana.
Luften är en mägtig feeHerrskar rundt om hela jordenMolnet för sin vackra färgÄr dess sköna fana vorden.
Men dess saga klingar så,Denna sorgligt milda saga,Hört har jag den mången gångDå de ömma molnen klaga.
Då de klaga ack sa ljuft,Klaga i de skönsta tårar.Tårar hvilkens goda magt,Vederqvicker jordens vårar:
Skön är jorden under oss,Skön är himlens blåa låga,Ljuf är rymden der vår gångMelankoliskt fram vi tåga.
Hvem förstår vår tysta sorg,Ack på jordens torfva ingen,Glömde vi vår bana gåI den stora väsenringen.
Moln och skyar, drömmar blottÄro vi af hafvets tärnor,Ljusa bref från hafvets feeTill den blåa himlens stjernor.
Moln ocb skyar! så benämnsYnglingens bålstora drömmar,Moln och skyar! lika dem,Svinna dessa stolta drömmar.
Moln och skyar alltid blottSåsom tomhets bilder gälla,Men vårt väsen är dock skönt,Är naturens tårekälla.
Moln och skyar! menskans bröst,Spegelbilden af naturen,Döljer mången mången sky,Under sorg och smärta buren.
Menskans bröst är himlen likt,På dess blåa himlabåga,Öfver klara stjernors glansOfta moln och skyar tåga.
Hvita Moln.
Himlen är så blå, så blå,Som en vaknad Engels öga,Ljusa hvila moln ändåStöra denna skönhet föga,Derför tåga de sin färdOfver himlens blåa verld.
Underbart för den som serSkiftas alltets kärlekslotter,Luftens son den ystra flägtÄlskar molnet hafvets dotter,Hvita molnet, skyn så skär,Som han genom rymden bär.
Och han smyger sig så lättTill dess barm, den hvita skära:Vill du af din kunskap migEj en vacker saga lära,Ut jag flöge, sjönge denFör min gosse, för min vän.
Ljuft i solens stråle dåGlänser molnet och för flägtenÖppnar, leende och mild,Lättomgjutna skära drägten,Famnar vännen: skådar duMina sagobilder nu?
Ack jag ser: ett oskuldsbrefÄr du från en flickas hjertaÄr det första som hon skrefTill sin vän om lifvets smärta.O hvad du är ljus ändå!Skrifver hon väl alllid så?
Icke alltid döljer jagInom mig så milda tårar,Dessa komma ur ett bröstFullt af ungdomsfriska vårar,Denna tärnans första tårÄr blott dagg på hjertats vår.
Men ibland är jag ett budFrån ett sviket hopplöst hjerta,Från en glömd och sorgsen brudO då är jag tung af smärta,Dyster går jag då och gråOfver himlens ljusa blå.
Men den skälmska flägten vekLätt ur molnets famn och flygerBort i yster fröjd och gladTill sin gosse budet smyger:Alla dystra tvifvel glöm,Hon har blifvit vek och öm.
Sänd med mig ett litet bud,Jag vill ge det min vänninnaSkyn deroppe — så skall bästBudet till din flicka hinna;Och om flägt och sky vill såSkall du snart som brudgum stå.
Gråa Moln.
Af vindens vingar burnaDe samlas vidtikring,Tills snart af himlabågenÄr synligt ingenting,Men allt som förr var himmelsblåttÄr töcknigt nu och kallt och grått.
Från öster kom en molnskySå tårfylld och så tung.Det var en dyster saga— — — — —Sin sorg den uppå himlen skrefSå att på jorden töcknigt blef.
Från söder kom en annan,En sky af egen art:Min slutna tårekällaMed magt jag öppnar snart,Och gråter öfver land och hafMin sorg uppå historiens graf.
Från vester kom en tredje:Min saga är ej lång,Den vida vestra verldenDen blev mig dock för trång,Med allt sitt nyhetsmakeriBlef lifvet der ett raljeri.
Från nord kom sist en fjerde,Den var visst tung och grå:Godafton, mina vänner,Nu är jag här också,Från öster, vester, söder, nordVi samla moln omkring Vår jord.
Nu låt oss flitigt hväfvaÅt jorden sorgedok,Det passar väl sen menskanDernere blef en tok,Som glömt sig sjelf och blifvit mattOch molnen mörkna, det blir natt. —
Svarta Moln.
En molnfull dag det varOch himlen var så mulen,Och fast det sommar varVar luften mörk och kulen;Men bakom moln och skyGick solen, gömd för verlden,Månn' det var meningenAtt osedd sluta färden.
Och sömnig syntes solnOch trött, men ur dess hjertaSprang fram en stråle, väcktAf blygsel och af smärta:Vår verld är himlens pell!Ej molnenas, men svaga,Om väldet läto viAf molnen oss bedraga.
Det lågar inom mig,Jag hatar dessa skyar.Af grått kan blifva svartOch natt kan bli af skyar;Af fel kan blifva brott,Det är en välkänd lexa,Och ur ett håglöst lifKan endast skam uppvexa.
Vi haft en töcknig dagMen vi få ännu värre,Vi känna ganska välLifsnattens dystra herre;Hans verk är icke hälft,Han plägar icke stanna,Vår håg är feg och svag,Men modig är hans panna.
Och det blir natt ännuFörrn vi det minsta ana,Då sofva vi så tyst,Men hög står mörkrets fana.De svarta svarta molnKring himlens pell utbredas;Så skall vår ljusa jordI mörkrets armar ledas.
O, tvi vår svaga kraft,Hvad skygga vi för striden!Men det är vår naturAtt mera älska friden.Dock nej! så går det ej,Så är ej verldens mening,I ljus — i mörker ejSker tingenas förening.
Friskt flägta opp vårt ljus,Du verldens klara fackla,Vi stå ej svaga merSömndruckna der och vackla,Vi vaknat och vår kraftNu kampen käckt förnyarMot denna dystra dagOch dessa mörka skyar.
Snart skymtar ren en fläck,En liten uti natten,Friskt nu men med modigI stridens tömmar fatten;Vi segra om vi slåss;Vi segra om vi våga,Och tända, våra blossIgen på himlens båga.
Så hörde jag engångEmellan molnens skaraEn herrlig sångarröst,Hvem månde sångarn vara?Min själ jag vingar gafOch flög emot det ljudet,Då fann jag att från solnKom detta segerbudet.
Jo jo, deroppe der,Der kämpas hårda strider,Så lika dem som viLäst om i fordna tider;Deroppe är ett lifFullt utaf tusen frågor,Der brottas natt och skyMed soln och solens lågor
Sagan om Jätten som blef Dvärg.
Trompetare blås opp till storm,Blås opp en frisk fanfar,Nu blir det annan lek utafÄn uti tordna dar.
Trumpetarn fattar sin trumpetOch blåste en ton så käck,Att gubben och gumman föllo omkullAf häpnad och af skräck.
Men gubben och gumman hade en sonEn jätte så bål och stor,Han vid trumpetarns djerfva tonMed handen till svärdet for:
Farväl min mamma, farväl min far,Nu går jag till strids — adjö!Jag är en jätte och jag ville slåss,Min klinga är icke slö.
Och ut gick sonen, en jätte stor,Högt svängde sin arm han — hej!I dvärgar små, hvem vågar sig hit,Hvem vågar sig mäta med mig?
Och fram gick jätten och talte käckt,Han talte så det förslog,Och för att gifva åt ordet kraftHan svärdet ur slidan drog.
Han gjorde ett uffall och gjorde tvåOch spetsade luft och vind,Och mod och stolthet strålade sköntPå jättens purprade kind.
Så gick han framåt med hurtigt modOch slogs som vi ofvan sagdt,Och skygg vek luften och vinden skyggtFör jättens ljungande makt.
Han höjde en fana och ropade högt:Jag dör för min fanas färg,Kom hit om du vågar och strid med migDu mörkrets föraktliga dvärg.
Och vid han talte han svängde sitt svärdMed ständigt vexande hast,Så högg han med makt det i marken ned;Der satt nu hans klinga fast.
Och rundt om honom, en gräslig chor,Fräckt grinade dvärgarne nu:Drag ut ditt svärd, du förfärliga man,Ha! Ha! det förmår icke du.
Och högt ljöd skrattet kring jätten, vildtHan ryckte på klingan. Nej!Ljöd svaret, kryddadt af ilsket hån,Förgäfves bemödar du dej.
Då sänkte vår jätte sin höga tonOch sade beskedligt: förlåt,Om fritt ni gifver mitt goda svärd,Så vandra i frid er stråt.
Men allt ljöd grinet i ugglechor,Allt starkare, starkare blott,Och jättens alla bemödandenDe hade ej något förmått.
Och svetten stod uppå pannan hetOch arbetet kostar på,Och jätten krymper allt mer och mer,Och hastigt och fort ändå.
Och blir allt mindre och mindre der,Så liten till slut som en dvärg,Och fanan sjunker utur hans handOch smutsar sin rena färg.
Och dvärgarne dansa med lust derpåVår lilljätte är musikant,Det heter i sanning på hvardagsspråkAtt modigt stå på sin kant.
Och lilljätten lemnar violen och gårSjelf lustig och hoppar i vals,Och dansar med dvärgarnes kärngar i ring,Och skäms ej och blygs icke alls.
Men viljen J veta hvem jätten är,Som blifvit en dvärg så snart,Så kasta en blick i vårt nya lif,Och allt skall blifva er klart.
Det är väl ej en, och ej två, och ej tre,Ej fyra och fem gudnås,De blifva väl många, om, som det ser ut,Våra söner på fädrena brås. —
Är det verkeligen omöjligt.
Hvarför skulle du ej kunnaÄlska mig igen,Är det verkligen omöjligtÄr det så, min vän?
O då är jag mycket fattig,Äger ingenting,Intet, stackars gosse, egetUppå jordens ring.
Ty mitt hjerta har jag gifvitLängesen åt dig,Och naturen har ej unnatAnnat just åt mig.
Derför älska mig så ägerJag din kärlek — dåSkola äter jordens kungarSvårt att täfla få.
Det ringer i Öronen.
Det händer sig i någon enslig stundDå ingen yttre flägt det lugn kan störa,Som laggt sin stjernefrid på hjertats grund,Att det helt plötsligt ringer för vårt öra,En ringning oftast skarp, men stundom äfvenMelodiskt ljuf som vågens suck i säfven.
Förstår du detta ljud, dess enkla ton,Hur verkar den uppå ditt tysta sinne?Tror du att den, ett bud från himlens zon,Vill väcka i ditt bröst ett himmelskt minne?Nej närmre jorden sänk din andes vingarNär denna ringning i ditt öra klingar.
Din själ är lugn, du ryckt den ur det brus,Som jemt omsvärmar dig i dagens hvimmel,Och redan tänder fantasien sitt ljusOch känslan öppnar mildt sin vackra himmel,Och hjertat slår igen de fordna slagenFrån morgonstunderna af lefnadsdagen.
Då klingar det, då ringer det så klartFör dina öron och ditt hjerta svarar,Och hvad ej tanken fattar — underbartDin väckta känsla undrena förklarar,De ljusa synerna, som glada milda,Sig leende ikring din ande bilda.
Och åter sitter du så tyst och stumAllena på ditt rum och allt är stilla,Och ute hvälfver natten mörk och skumOch jorden svartnar i dess dystra villaOch längtar ängslig efter ljus och frälsning,Då ringer det, förstår du denna helsning?
Ditt bröst är lätt, bekymrens hårda lottEj känner du på dina skuldror trycka,Och just du säga skall: vårt lif är godt,Och tacka himlen för din frid och lycka,Då ringer det en sång uti ditt öra,En sång hvars toner all din frid förstöra.
Förstår dn denna ringnings tysta bud,Förstår du väl de underbara ljuden?Är det en helsning ifrån herren Gud,Hvars tydning här blef menskorne förbjudenNej närmre jorden sänk din andes vingarNär denna ringning i ditt öra klingar.
En saga känner jag — den låter så:Guds englar sutto leende i salen,Och sågo ned med sina ögon blåUppå den ännu tomma menskodalen,Och der var tyst, ej något väsen rördes,Och intet ljud från lilla jorden hördes.
Då sade englarne: låt oss ge ljudÅt stjernan der, som vandrar fram så stillaOch lof de fingo utaf herren GudAtt väcka menniskan till lifvets villa.Så föddes vi, så tändes vi till lifvet,Af englars händer uti våra gifvet.
Men att ej ljudlöst genom alltet gåGafs hvar och en af oss en bjellras tunga,Som, hur vi genom lifvet resa må,Vår resemelodie den skulle sjunga;Men denna bjellra är vårt menskohjertaOch klingar ömsom uti fröjd och smärta.
Nu händer det i någon enslig stund,Då vi oss helt åt tysta drömmar viga,Att, från ett annat menskohjertas grundUtflugna, toner till vårt öra stiga,Då klingar det, då hörs en ringning stilla,Som ökar eller skingrar drömmens villa.
Än klinga toner ack! så ljuft och gladt,Visst helsningar ifrån ett lyckligt hjerta,Och än, än låter det så sorgset, matt.Visst suckar af en broders dystra smärta;Men ofta, ofta — oss en rysning fattar,Då jublar brottet eller tviflet skrattar.
Men hur den klingar sorgset eller gladt,Den lilla hjellran, detta rika hjerta,Så stannar hon engång och det blir natt,Då tystnar glädje och då söfves smärta,Och öfver alla mensklighetens tårarStrö himlens englar sina löjens vårar.
En Ögonsaga.
Den bästa saga som jag vetÄr sagan om ett öga,Ett öga klart och blått, minsann!Som himlens hvalf, det höga,Ett öga som är djupt och klart,Och Gud vet huru underhart.
Jag är just icke den som lättTror uppå allt som säges,Uppå min tankes vigtskål alltMed tviflets vigter väges;Så trodde jag engång ocksåEj uppå Gud i himlen blå.
Jag hade tyst min tro för migOm alla dessa tingen,Att alla verldars upphofsmanJust speciell var ingen.Det var min tro — men hur den svannJag här för er berätta kan.
Att blomman väckt af vårens kyssKan vakna opp och dofta,Det läste i naturens bokJag full af glädje ofta,Men trodde på mitt eget sättAtt vår och blommor voro ett.
Att hösten uppå sommarns bönStrör frukter öfver jorden,Deröfver var för längesenJag undervisad vordenAf ängars grön och åkrars gullOch odlarns lada som var full.
För vinterns köld och stormens brus,För norrskensflammans låga,För alla vackra stjerneljusPå nattens himlabåga,För allt det der med klarhet jagUppställt för mig en enkel lag.
Och jag var lugn derrid och gladI alla lifvets stunder,Och tänkte mig just ej vid alltEn högre makt inunder;Jag trodde, att af egen märgNaturen fick sin vackra färg.
Då hände det engång att jagFick se dig vackra flicka,Och hur det var, kom jag för djuptAtt i ditt öga blicka,Ditt öga som är djupt och klart,Och Gud vet huru underhart.
Ditt öga och då tänkte jagHvarför må detta ögaSå underljufligt locka migAtt skåda mot det höga,Det höga blåa hvalfvet der,Som utspändt öfver jorden är.
Och hur jag såg på himlen än,Och än uppå den ljusning,Som i ditt öga öppnats mig,Betogs jag af en tjusning,Som om min själ ljuft svepte sig;Då hände detta under mig:
Ditt öga, huru tändes det?Hvar fick det denna fägring,Som underljufligt lockar migLik någon själens hägringIfrån ett ännu bättre landÄn jordens blomsterklädda strand?
Jag tänkte hit, jag tänkte dit,Jag sökte att förklaraDitt ögas makt uppå min själ,Den ljufva underbara,Dock länge gick jag utan svarOm hvad ditt ögas saga var.
Men nu likväl, jag känner den,Dess toner mot mig strömma,Var lugn min lilla gudavän,Jag skall den ej förglömma;Men evigt minnas båda två,Din saga och dess källa blå.
Ditt öga är en himmel blåMed en gudomlig mening,Naturen fattar jag och dessStorartade förening;Jag ser den är en glädjeskrudÅt alltets herre, himlens Gud.
Och efter du haft kraft att såMig öfvertyga flicka,Så låt mig ofta, ofta fåUti ditt öga blicka,Och i ditt hjertas helgedomDen sköna sagan läsa om.
En utflygt i Lifvet.
Lyran tog jag uti handen,Sången på min lapp jag bar,Så gick jag engång i lifvet,Lifvet som min glädje var.
Kom emot mig tyst en sälle,"Jag vill följa dig, han sad',Jag vill lära dig att läsaSanningen på lifvets blad."
Nå välan så mycket bättre,Kanske du är blifven klok,Och med mera klarhet fattarSkönheten i lifvets bok.