The Project Gutenberg eBook ofMolnbilder: DikterThis ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online atwww.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.Title: Molnbilder: DikterAuthor: Johannes AlfthanRelease date: May 25, 2015 [eBook #49047]Language: SwedishCredits: Produced by Jari Koivisto and Tapio Riikonen*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK MOLNBILDER: DIKTER ***
This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online atwww.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.
Title: Molnbilder: DikterAuthor: Johannes AlfthanRelease date: May 25, 2015 [eBook #49047]Language: SwedishCredits: Produced by Jari Koivisto and Tapio Riikonen
Title: Molnbilder: Dikter
Author: Johannes Alfthan
Author: Johannes Alfthan
Release date: May 25, 2015 [eBook #49047]
Language: Swedish
Credits: Produced by Jari Koivisto and Tapio Riikonen
*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK MOLNBILDER: DIKTER ***
Produced by Jari Koivisto and Tapio Riikonen
Dikter
af
Författarens FörlagWiborg, 1853.C. Holmströms Boktryckeri.
Die Sehnsucht und der Träume WehenSie sind der weichen Seele süss,Doch edler ist ein starkes StrebenUnd macht den schönen Traum gewiss.
Uhland.
Imprlmatur: C.A. Sanmark.
1850.
Menniskans Brud.Stjernehelsning.Den sköna Bilden.Stjernesången.Min Blomma.Dödens Val.Det sköna Bandet.War det väl för sista gången.Min Sångmö.Ord egnade ——.Döden.På Wahvaniemis Strand.Tankens Seger.Det nya Lifvet.Slummersång.Den sista hjelpen.Det höga Målet.Italine.Den unga Modren.Ett kärt Besök.Afsked till Hemmet.Hvar finnes Gud.Wiborg.Imatra.Den nya VerldenLouise de la Valliere.
1851.
Rosa.Winterrosor.Sirenerna.Sommarsaga.Leende Minnen.Stig sakta, sakta.Anna.
1852.
Irene.Ånger.Kom låt oss resa all verlden kring.De Tre.Stjernefärden.Qvinnan.Vid Agnes Död.Fantasie på Agnes Graf.En Saga.Jag tror på Dig.Molnet.Hvita Moln.Gråa Moln.Svarta Moln.Sagan om Jätten som blef Dvärg.Är det verkligen omöjligt.Det ringer i Öronen.En Ögonsaga.En utflygt i Lifvet.Eden.Marie.Domen.Den finska Ynglingen.Nyårshelsning.
1850.
Menniskans Brud.
Ej den tviflandes dystra löje,Ej den sörjandes klagoljud,Ej den döendes sista suckarTill en mild och barmhertig Gud;Icke detta jag nu besjunger,Nu besjunger jag menskans brud.
Nu besjunger jag hennes ögon,Ljufligt tolkande hjertats glöd,Nu besjunger jag kindens fägring.Frisk och liflig och rosenröd;O, för henne ger allting vikaSorg och tvifvel och dyster död.
Kom, du tviflande fräcka sälle,Kyligt löje uppå din mund;Kom och se genom dessa ögonNed i oskuldens hjertegrund,Se, och högt skall du då förnimmaLifvets värde i samma stund.
Kom dn bleka, du sorgsna broder,Vederqvick dina ömma sår,Vederqvick dina sjuka ögonHär, vid glansen af denna vår;Se, ja, se i de milda ögon,Och din smärta i doft förgår.
Du, o döende broder, hvilkenSvårt försakar på lifvets färd.Bida stilla — jag sakta lederBruden fram till din hufvudgärd.Ljuft omstrålad af hennes blickarBörjar gladt du din himlafärd.
Ljuft det blifver för dig, i himlenTälja sagan om denna brud.Glädje lyser i englars ögonWid den sagan om henne — GudLer åt menskan, att menskans andeLycklig funnit en sådan brud.
Nämn dess namn för Guds hvita englar,Säg att sången är jordens skatt,Säg att sången på sina vingarHöjer jorden ur dyster natt.Säg att menskorna vid dess tonerBlifva vackra och leka gladt.
Tälj för englarne i Guds rike,Hur vi sjunga, vi små också;Att, fast dömda till grusets lagar,Ljuft vi älska vår jord ändå.Säg att bröderna här med sångenAndens blommor i lifvet så.
Stjernehelsning.
Det var en mörk OktobernattDerute stormen gick,Vid fenstret Italine stodMed skum och sorgsen blick.Hon såg dit ut i regn och vindSå kall om panna, blek om kind.
Dess läppar skälfde som till bön,De rosenröda två,Och barmen blyg, och underskön,Sågs högt i vågor gå.Hvad sörjde hennes veka själ,Hvad sörjde Italine väl?
Då bröt ur natten fram ett ljusUr natten mörk och kall,Och genom stormens vilda brusOch genom regnets svall,Det trängde dit, der tärnan stod.Det var en stjerna, blid och god.
Och vänligt föll dess vackra skenPå Italines kind.Hon var i natten ej allen,Allen med storm och vind.En himlasyster hört dess bön,En liten stjerna underskön.
Jag bringar dig en helsning varm,Jag hört den, der jag gick.Den kom utur en dödmans barm,Utur en brusten blick:Det var din älskling som jag såg,Högt höjd på hafvets vreda våg.
Han såg mig och han ropte matt:O hulda himlavän,Framför till henne, du, i nattMin sista helsning än!Och vågen skjönk, han skjönk med denI dödens famn din trogna vän.
Och stjernan log sitt löje klartTill tröst for systerns ve;Det blef så tyst, så underbart,Och stormen tystnade;Och molnen svunno. Himlens ljus,De logo ned på jordens grus.
Hvem såg i natten flickans bild,Liftom och utan ljud,Så undergifven och så mild,En enka såsom brud?Ett löje sågs blott skyggt och matt,Och stjernan nickade: Godnatt.
Den sköna bilden.
O, kunde jag mig smygaIntill ditt läger nu,Och se dig vackert hvilaI drömmens sköte ljuf.
Jag ville flägta mygganIfrån din friska kind,Jag ville öppna fenstretFör doftrik morgonvind.
Din barm är lugn och ljufligEn drömomgjuten vår. —Säg, hvilka drömmar tecknatDer sina blomsterspår?
O, drömmer du om rosorsOm liljors klara kalk?O, drömmer du om annatKanske, du lilla skalk?
Du är väl ej en skönhetUr någon lång roman.Den vackraste ej hellerUti den lilla sta'n.
Men — hvad ej många äga,Det har du qvar ännuIkring ditt anlet gjutet,Din barndomsfrid, så ljuf.
En sällan skådad värmeI hvarje drag och min,Och tusen ömma löftenPå läpparnes rubin.
Jag vill en stund här sittaOch läska godt min själ;Som vandraren i öknenGör vid oasen väl.
Oas i lifvets öken,Hur' har jag träffat dig!O ljus i lifvets töcken,Hur' teddes du för mig?
Det fins en vacker sagaOm genier och ler,Men menskorne, som mognat.Tro ej den sagan mer.
Jag vet ochså, att feerEj kunna likna dig;Det är en mensklig glädjeSom du har väckt hos mig.
En vida högre glädjeÄn någon mystisk fe,Fast än så ljuf och älskligOch magiskt lockande.
Fast än så ljuf och älskligFörmådde skänka mig,Ty sagans alla feerDe blekna dock för dig.
Stjernesången.
Öfver qvällens vågor,Domnande alltren,Styrde jag min kosaFram i qvällens sken.
Vågens lekar domna,Vinden tynar af.Och det blir så stillaÖfver land och haf.
Blida stjernor vaknaOpp till lif och glans.Millioner verldarStälla sig till dans.
Le emot hvarandraBlicka, ack! så godt.Nicka — just som hadeDe hvarann förstått.
O, de vilja mötasI en kärlekskyss,Men den bleka månenVäktarn står och lyss.
Onämnbara känslorLifva stjernans barm,Skenet är så kyligt,Men dess själ är varm.
Vackert är ditt öga,Himlasyster der,Lilla vackra stjerna,Jag har dig så kär!
Se, din gång är bundenUtaf ödets lag,O, men jag är menskaFri och stolt är jag.
Se, min ande ingaHand och bojor tål,Fri och stolt den sväfvarTill sitt djerfva mål.
Solar, månar, stjernorFölja Guds behag,Menskan blott, den store,Är sin egen lag.
Dansen, blida stjernor,Edert långa lif,Dansen der till menskansGlada tidsfördrif.
Jag vill älska eder,Vackra stjernor der,Jag, er store broder,Som en menska är.
Då blef natten dyster,Stjernans skimmer dog,Och en väldig åskaSig tillsammans drog
Vågen börjar brusa,Båten vräktes lätt;Och den store menskanUndslapp jemnt och nätt.
Min Blomma.
En liten blomma mitt bjerta ärMen mycket ljuflig och vackerHon lider mycket i lifvets stormAf sorgens täta attacker.
Hon böjes ofta af ödets slagHon står så blottad på fältet,Till syskon har hon blommor sinaOch öfver sig himlafältet.
Hon fryser ofta i kylig natt.Den stackars blomman, mitt hjerta,Hon drömmer ofta en dyster drömOm lifvets vexande smärta.
Men blir det morgon engång igenDå öppnas doftrika kalken,Fast daggtåren glänser i djupblå grundHon ler den tokiga skalken.
Hon ler som funnes ej frost och natt,Som kunde döda den arma,Lättfärdig är hon, min blomma, visstOch det så Gud sig förbanna.
Dödens val.
Han mötte mig som flicka,Knappt sjuttonårig än,Han såg i mina ögonOch blef på stund min vän.
Han kände mina tankar,Jag kände icke hans,Jag glömde honom hastigtI lifvets yra dans.
Han såg mig som förlofvad,Förlofvad med en ann,Och gömde tyst och stillaSitt hjertas heta brand.
Han såg mig såsom maka,Han såg min kind bli blek.Han såg att hjertat blöddeInunder ödets svek.
Då kom han som en broderTill mig, och sade så:Se, dessa smärtor alla,De skola snart förgå.
En kommer tyst och stilla,I mörk, men herrlig skrud,Var då, min flicka, redoAtt blifva himlens brud.
Då glöm hvad ondt du lidit,Då glöm all sorg, han bad,Och gå till himlalifvetFörsonad, fri och glad.
Men döden har ej kommitTill mig med frälsningen,Han sökte upp iställetMin enda, enda vän.
Hel, dödens blida engelSom rättvist skiftat har,Som tog den gode undan,Den sämre lemnat qvar!
Det sköna bandet.
Hvad binder vid din sida mig,Hvad älskar jag bos Dig,Hvad gör, att i din enkelhetDu är så kär för mig?
Det är ej ögats vackra blå,Så smältande ock klart;I lifvets och i tidens svallFörbleknar detta snart.
Det är ej löjet kring din mund,Ej rosen på din kind;Snart flygtar löjet skyggt — ochFörgås i kylig vind.
Det är ej barmens hvita hvalf,Som lent i vågor går,Ej vextens varma smidighet —Ack, detta allt förgår!
Det är en högre, bättre makt,Som manar mig till dig;Det är ditt hjertas friskhet blott,Som gör dig kär för mig.
Det är den tro, jag hyser gladt,Att du mig älskar sannt,Att intet i din öppna själFörblir mig obekant.
Att ljuft din känsla möter min,Och smälter skönt i den,Att hvarje ord, att hvarje blickÄr tolk af kärleken.
Att, när jag trött af lifvets stormVill finna fridsäll hamn,Att med en himmelsk ömhet dåDu öppnar mig din famn.
Att vid ditt hjertas milda slagJag finner frid och ljus,Och — att du ljuft försonar migMed lifvets kalla grus.
Det är det löfte, tyst och blygt,Som du engång mig gaf:Att troget, troget följa migTill kylig, fridsäll graf.
Att dela sällspord fröjd med migOch sorgens bitterhet;Att dela, om det galler så,Med mig min uselhet.
Det är ej ögats vackra glans,Som binder mig vid dig;Det är en högre, bättre makt,Som gör dig kär för mig.
Det är din andes rena ljus,Ditt hjertas blida frid,Som lugnande kan lysa nedUti mitt väsens strid.
War det väl för sista gången.
Var det väl för sista gången,Flicka, som jag såg dig så?Hvarför, vackra Italine,Hvarför skulle jag då gå?
Då jag engång återkommer,Säg mig, är du lika ljuf,Är ditt öga fritt ooh öppet,Flicka, leende som nu?
Kanske blekes du af smärtaI det kalla lifvets strid,Kanske, att ditt barnahjertaTrolöst svikes om sin frid?
Hvar finns toner för min ängslan.För min oro hvar fins ljud?Kanske skall jag se dig återÄter — som en annans brud?
Rosig i en annans armar,Utan högre lif ändå!Hvarför, vackra Italine,Hvarför skulle jag då gå?
Var det slut med lek och löjen,Oss, emellan — var det slut?Krossades mitt lifs förhoppning,Knoppning uti en minut?
Då jag gick — ej ord, ej blickar,Ej en darrning i min röst,Intet, intet ItalineTydde lågan i mitt bröst.
Blott mitt hjerta gret, och sångenKänner, hvad jag kände då — —Var det väl för sista gången,Italine, var det så?
Min Sångmö.
Du himmelska älskarinna,Du dotter af Jordens Gud,Hvi blef du min älskarinna,Hvi blef du mitt hjertas brud?
Dn kommer till mig i tårarIbland, och i löje bland;Du väcker uti mitt hjertaDen varmaste längtans brand.
Och när mina känslor jagaOch storma sin vilda färd,Då öppnar du stilla famnenOch bjuder mig fridens verld,
Du målar så ljusa bilderFör mig uti dröm och frid.Och åter manar du mägtigtMin ande till kamp och strid.
Du äger löje och tårar.Du äger blixtar och brand,Du äger vintrar och vårarOch froster och solskensbrand,
Du äger ljus i ditt öga —,Mig gaf du det der jag går.Och klar jag ser uti lifvet,Och mägtiga toner slår.
Du ter dig ibland lik flammanAf norrskens glödande haf,Du ter dig ibland lik stjernan,Som ler öfver älskad graf.
Du visar dig än lik solen,Stolt, herrlig och underskön,Och strålar på jordens sönerDin kärlek vid deras bön.
Då lågar med dig jag väldig,Då slår jag min högsta ton,Då sjunger med dig jag stolt omAtt menskan är himlens son.
Men ter du dig ljuf lik rosenOch mild som en sommarvind,Då ger jag dig menskoögonOch menskans rodnande kind.
Då ger jag dig ljusa lockarOch armar att famna mig,Och kallar dig ItalineOch skalkas och ler med dig.
Men alltid min kärlek brinnerFör dig, ty du är min brud,Du är ju en medlarinnaEmellan mig och min Gud.
Ord egnade ——.
Jag fattar med glädje lyranOch stämmer den upp, min vän,Jag bringar dig här min helsningOch hyllning och bön igen.
Sen sist jag i diktens verldarDig klädde i doft och glans,Sen dess har så mången blommaRen vissnat från hjertats krans.
Sen dess har jag mig förändrat,Till allvar mitt löje blef.Jag föga är lik den gossenSom förr Italine skref.
Jag kastat en blick i lifvet,Den möttes af lifvets köld.Jag stod der så stum af smärta,Så utan vapen och sköld.
Dock föddes jag ej att lida,Jag samlade stolt mitt mod,Och står nu åter i ledetEn kämpe, så frisk och god.
Min stig belyser en stjerna,Dess sken är så ljuft och gladt,Dess sken är mitt hjertas dager,Det lyser min kalla natt.
Den stjernan är Italine,En blixt i min känsloverld,En källa i lifvets öken,Ett månsken på nattlig färd.
Säg, vill du heta likt stjernan,Likt stjernan mig sänd af Gud?Säg, vill du blifva, lik stjernanMitt hjertas trolofvade brud?
Döden.
Kall du skipar dina hårda lagar,Sträng du räknar våra fröjdedagar,Grafvens tyste, mörke son!Halfva fröjder du blott menskan unnar,Der du obevekligt sträng förkunnarAtt vårt lif blott var ett lån.
Jag dig hatar — dödens dystra engelLiljan bryter du ifrån dess stängel,Medan den i blomning står.Blek du träder fram uppå vår bana,Blek och dyster, då vi minst det ana,Njutande vår lyckas vår.
Helig är för dig ej makans smärta,Säkert icke brudens varma hjerta,Icke barnets ömma håg!Sorg och saknad dina stigar följaAllt i svart och dystert ses sig hölja,Der du vandrar fram ditt tåg.
Lömskt du smyger till ditt offers sida,Låter grymt det några stunder lida,Manar sen med grafvens röst.Sorg du sänder i millioner hjertan,Och din följeslagare är smärtan,Tärande i kränkta bröst. —
Blida Gudom! dock ej sorg du bringarSalig sväfvar uppå dina vingarAnden till sitt hem igen.Icke blomman i dess vår du bryter,Blott dess lott uti en bättre byter,Blida, goda menskovän!
Brudens dröm ej vid din kyss försvinner,Högre kärlek i det hjerta brinner,Som ser himlens öppna dag.Frid och sällhet på ditt anlet thronar,Höga engel, der du ljuft försonarMenniskan med ödets lag.
Se, af dina starka armar burenLöser anden sig ifrån naturen,Du är lifvets skönsta akt.Hel dig! Gudom, som vårt mål upplyser;Ingen vid ditt milda löje ryser,Dödens blida brodersmakt!
Och en dag — när alla fröjder bleknat,Och min själ för lifvets stormar veknat,Kom och helsa mig, min vän!Dina kyssar göra slut på striden,Dina kyssar bringa anden friden,Som den mistat har igen!
På Walvaniemis strand.
Solens afskedsdager hvilarÖfver Walnvaniemis fjerd.Säg mig, är den ej gudomlig,Denna skymningstysta verld.Hvila ögat här och hvilaSjälen här från dagens flärd.
Kom i detta edens sköte,Der naturen sorgfri ler,Bida här tills qvällens svalkaLugnande sig sänker ner.Bida här tills vågens lekarSakta domna mer och mer.
Se framför dig — hvilken tafla,Strålande i qvällens ljus!Säg mig, är naturen själlös,Säg mig, är väl detta grus,Dessa dofter, dessa vågor,Detta lena aftonljus!
Själen löses opp i vemod,Känslan vecklas ur sitt tvång,Och det tackuppfyllda hjertatBrister ut i glädjesång.Kan du ännu längre klagaAtt vår jord är skum och trång?
Se omkring dig — här bor friden,Bor försoning, ljuf och öm,Se tillbaka — der gick väldigLifvets stora djerfva ström,Der var lifvet, der var tanke,Här är känsla, här är dröm.
Menskans stora öppna hjertaRymmer andens stora strid,Rymmer bredvid stridens smärtaKänslans underbara frid.Skönt i lifvets stora vexlingVexlar känslolugn och strid.
Dn som stridt i lifvets leder,Trogen, trots dess många svek,Öppna nu ditt stolta hjertaFör din känslas varma lek;Blif, som blomman, vek och vackerLeende i barnslig lek.
Höj din blick — se hafvet hvilar,Hafvet, menskoandens bild.Stäm då, höga himlafrände,Själen känsloblid och mild.Dröj med vackra lena känslor,Dröj vid denna fridens bild.
Se! der ligger Wahvaniemi,Fenstren skimra endast matt;O, derinne hvilar stillaWahvaniemis ros i natt!Ljusa, vackra känslodrömmarSväfva ikring bädden gladt.
Har du sett hur rosor rodna?Har du mött två stjernor blå?Har du känt hur deras strålarDallrande i hjertat gå,Hur de väcka tusen känslor,Svalkande din själ ändå?
Då jag, trött af lifvets stormar,Nalkats rosen någongång,Då har hjertat, återfrisknadt,Gått igen sin fordna gång,Då, uti min blommas närhet,Löstes känslan opp i sång.
Jag har här min frid och glädje,Tvenne vackra ögon blå,Någonstäds i verlden strålaSådana för dig också —Tvenne vackra, klara ögon,Som ditt hjertas språk förstå.
Der har dn ditt Wahvaniemi,Der har du din ro och frid,Der har du din Italine,Trösterskan i lifvets strid;Lifvets vexling lemnar alltidNågon punkt för hjertats frid.
Tankens Seger.
Fördomar, viken alla,Föråldrade för oss!Vi gå vår trygga banaVid tankens ljusa bloss.
Ofjettrad, utan hinder,Går tanken fram sin stråt,Och lyftar utan darrningVårt väsendes förlåt.
Och forskar utan fruktanUti naturens verld,Och målar ljusa bilderKring menskolifvets färd.
Allt hvad naturen äger,Det äga menskorne;Ty Jordens tusen alsterHvem annans vore de?
Åt liflöst dofva tingenFörst tanken inger ljus.Först menskoviljan höjerNaturen ur dess grus.
Ur marmorblockets massa,Som utan ande var,Bildhuggarns djerfva meiselEn Gudsbild format har.
Och alla elementerDe lyda vårt behag;De lyda alla, allaDen stora tankens lag.
Se, allt är vårt från stoftetTill solens klara ljus,Allt, allt — allt detta voreFörutan oss blott grus!
Förstår du, ädle broder,l bröstet känslans svall.Förstår du, sannt och värdigt,Som menniska ditt kall?
Att äga maktens trådarUti din lilla hand,Förstår du — det är arfvetIfrån ditt Fosterland.
Ditt Fosterland, det ljusa,Der du är saligt fri,Der allt är ljus och andeOch salig harmoni!
Omgjorda dig med kärlek,Med längtan, kraft och mod.Och offra för det helasFramgång ditt hjerteblod.
Lägg handen med till verketAtt resa stegen opp,På hvilken opp till himlenFramgår vårt djerfva hopp.
En ädel broder meraI andens stora strid,Som gerna vill förblödaFör mensklighetens frid.
Det nya lifvet.
Jag stod på strand, der brötoSig fjordens vågor matt,Det var i Juli månad,En molnfri nordisk natt.
Vid veka minnen dröjdeMin själ — vid hjertats vår.Nu gingo mina känslorI fallna blommors spår.
Hvem har de blommor brutit,Som lifvets vår mig gaf?Hvem har derinne bäddatFör lifvets fröjd en graf?
Hvems lia mejat nederMin vackra blomsterkrans?Hvem sände moln och skuggorUppå min himmels glans?
Hvem var så fräck, så hjertlös,Att härja detta hemFör kärleken och fridenOch hoppet — hvem, o hvem?
Så sporde i mitt hjertaEn dyster saknads röst,Och mörka tvifvel sänktesVid frågan i mitt bröst.
Så gingo mina känslorSin vilda, dystra gång;Men till mitt öra nåddeEn ljuf, harmonisk sång.
Sjöng vågen eller vinden,Sjöng englars ljusa chor?O, eller sjöngo menskorVäl till en fallen bror?
O menniska, som sörjerDitt hjertas fallna vår,O menniska, som intetAf lifvets gång förstår!
Se, dina blommor glöddeI lifvets morgonstund,Då, allt var lent och ljufligtI hjertats djupa grund.
Då ännu vemodstårarSom dagg bestänkte dem,O då, då kunde blommorÄn gro i hjertats hem.
Väl har sen dess ren lifvetGått fram med tio år,Men hvarför fåfängt sörjaI fallna minnens spår?
I solens brand, den ljusa,Förkolnade din krans,Ditt morgonlif gaf vikaFör dagens högre glans.
O, låt ej tviflets skuggorFördunkla denna dag.Än andas ju ditt väsenI friska, fulla drag.
Än ler för dig ju banan,Än har du kraft till strid,Kom, följ den sköna fanan.Men sitt ej här och qvid.
Hvad lifvets englar taga,Det fås ej mer igen.Det båtar ej att klaga,Du har ju mycket än.
En tredjedel af lifvetSvann bort — visst var den skön!Men tvenne tredjedelarDe vänta än med lön.
Då känslans blida vårdagFör alltid för dig svann,Byt herrskare, min broder,Blif tankens djerfva man.
Här stå vi millioner,Skönt rustade till strid,O. träd i våra leder,Det är en herrlig tid!
Och sången slöts och nattenSteg tyst ock ljuflig ned.Men åt det nya lifvetSvor jag min hyllningsed.
Slummersång.
Så länge mamma sofva kan,Sof' stackars mamma sof!Du har ej fått en enda blundSen Pappa man begrof.
Sof bleka mamma, sof en stundSå blir du frisk igen,Och leker åter gladt med mig,O sof, o sof blott än.
Jag vill mitt hufvud luta härEmot ditt bröst och be,Och Gud, den store, skall väl mildtTill mig och mamma se.
Väl är jag hungrig — tyst ändåJag lider ingen nöd,Blott mamma vaknar opp igenSå skaffar hon mig bröd.
Men mamma sof — hon sof så godt,Hon sof i dödens arm,Och, dottren, rosig, frisk och skärVid hennes kalla barm.
Den sista Hjelpen.
Gråt ej, bästa, goda mamma,Gråt ej, så du blifver blind;Rosorne, de fordna, vissnatAlla från din vackra kind.Gråt ej, bästa, goda mamma,Gråt ej, sä du blifver blind.
Om ej någon ann oss hjelper,Gud han hjelper oss ändå,Och vi skola, liksom pappa,l den tysta grafven gå.Gråt ej, bästa, goda mamma,Gud han hjelper oss ändå!
Det höga målet.
Hvad längtar så ditt hjerta,Hvad är din längtans namn?Här ler ju lifvet saligtUti naturens famn.
Du friska, unga hjerta,Se om dig liten grand,Se om Dig, varma yngling,Det är ditt barndomsland.
O, vill du lemna hemmetOch hemmets blida frid,Du känner icke lifvet;Derute väntar strid.
Der dofta inga blommor,Der svalkar ingen lund,Der finns för hjertats drömmarEj någon skymningsstund.
Der stämmer ingen lärkaSin sång i ljusblå sky,Der ses blott fallna drömmar,Flyttfåglar lika, fly.
Hvad skall du väl deruteI dessa striders svall?Du återvänder brutenOch härdad, stel och kall.
Hvad skall du väl deruteDer allt är kamp och strid,Hvad, skall du tanklös offraDitt hjertas blida frid?
Så sjöng i hemmets lunderEn fågel ljuft sin sång,Men åt det öppna lifvetFritt ställde jag min gång.
Jag såg på barndomslandetTillbaks, och gret en tår:Jag vet, jag vet, att minnetAf er dock ej förgår.
Jag vet, jag vet, att fjerranI lifvets strida strömJ för min ande sväfven,Som en fantastisk dröm.
Att der j gjuten minneOch sällhet i min själ,Du ljufva nejd med blommorOch frid och ro — farväl!
Det fins derute något,Som högre manar mig,Dit, till det helga målet,Jag ställa vill min stig.
Det är en glans, som högreÄn fridens stjerna ler,Det är ett ljus, som lofvarMig vida, vida mer.
Det är en lust och glädjeAtt blöda, om man kan,Det är en herrlig frihetAtt strida, som en man.
Dit vill jag ut, att blöda,Att strida utan rast,Dit vill jag ut, att modigStå stolt mitt ödes kast.
Den skönsta ros som finnes,Den skönsta blomma — lyss!Det är den bleka rosenPå kind vid dödens kyss.
Den vill jag vackert vinnaI lifvets stora strid,Sen följa af sig sjelfvaJu åter ro och frid.
Italine.
O frukta ej, Italine,Än har jag ej blifvit kall,Än flödar mitt unga hjertaI samma sitt ljufva svall.
Än äger mitt hjerta tårar,Än äger det milda ljud,Dem skall det så länge ägaSom du är min trogna brud.
O, kom du, min milda flickaKom eldig och varm och skön,Och hviska ett vackert gensvarTill svar på min ömma bön.
Du leende Italine,Hvad är du ej allt för mig,Min glädje, mitt vemod äfven,Allt äger jag blott i dig.
O, älska mitt stela väsen,Det värmes af dig, min vän,Det veknar och blifvcr vackertOch mildt såsom förr igen,
O, kyss mina kalla läppar,Jag möter din kyss och ler,Derinne finns mycken värma,Den visar sig blott ej mer.
O kom, o kom, jag vill gråta,Allena kan jag det ej.O kom och lär mig att gråta;Ljuft blir det att gråta med dej.
O kom, kom ljuft för att bannasFå mig för min falska köldMot verldens och menskans hårdhet,Min svårt förvärfvade sköld.
Kom, skalkas med mig i tårar,Då blir jag mig åter lik,Då dofta mig känslans vårar,Då blir jag igen så rik.
Då tar jag min glömda lyraOch stämmer den opp igen.Så narra vi lifvet återAtt stråla i glans, min vän.
O frukta ej, Italine,Än är jag förlorad ej,Än älskar jag doft och blommorOch sång och lekar och dej.
Den unga modern.
Rosomgjutna glänste vikens vågor,Vestern stod i aftonsolens lågor,Böljan gick sin stilla aftonfärd;Himmelsk frid låg öfver land och vatten.Och den tysta, svala sommarnattenSvepte ljusrödt flor omkring vår verld.
Höga fjellar sågos stranden vakta,Nattens flägtar susade så sagta,Allt var aning, salig frid och dröm.Den som njutit af en bild, lik denna,Glömmer aldrig, slutar aldrig kännaVerkningar deraf i lifvets ström.
Satt i qvällens sista afskedsljusningÄn en ungmor uppå strand; med tjusningSåg hon ned till barnet, i sin arm,Satt och såg — daggperlor lika runnoTvenne tårar ned på kind, och svunnoLjuft bland liljorna på hennes barm.
Kärlek strålade i hennes öga,Trofast, hoppfull såg hon mot det höga,Och hon höjde rösten, len och klar;
Ljuf den ljöd i svala sommarnatten,Tysta lyssnade då land och vatten.Sången klingade så underbar.
Den var öm, som hade qvällens lågor,Blommans dofter eller vikens vågorSjungit der sitt veka väsens sång;Den var ofta lik en blixt i natten,Lik en brytning utaf forssens vattenDå det söker sig till hafvet gång.
Lifvets rosor äro rosor,Doftande en liten stund,Menskoandens bästa rosorDofta blott i hjertats grund.
Dofte dig ej lifvets rosor,Dofte andens rosor dig!Bättre än en fljgtig lyckaÄr en törnig lefnads stig.
Saligt följe dig, min lilla,Doftet af din moders ord,Lyssna! hvad jag ypperst nämner,Ypperst här uppå vår jord.
Icke lyckans lätta håfvor,Icke rikedom och makt;Blott den svages hjerta tjusatUtaf ytans bjerta prakt.
Icke frid åt dig jag önskar,Menskans lott är icke frid;Lyssna! hvad din mor dig önskar,Önskar dig en bister strid.
Önskar mod och kraft och trohet,Önskar evig längtans brand,Önskar i ditt unga bjertaKärlek till ditt fosterland.
Blott vid Fosterlandets fanaVinnes lifvets höga mål,Barn! så gifve lifvets skiftenDig en vilja, fast som stål.
Fyll ditt kall och tro och kämpa.Tro på tankens seger blott.Vida mer än ondt och useltÄger verlden skönt och godt.
Och hon slöt sin sång och gret och sade:Föga fröjd jag i min visa lade.Stackars barn! hvi hvälfves hård din lott,Men med kinder, lilia rosenvårar,Log den lilla, ack till svar, så godt.
Hvad han då ej kunde tolka — tidenTolkade det högt för verlden — stridenFör ett älskadt, bortglömdt fosterlandBlef hans sällhet, blef hans fröjd och trefnad,Blef hans ljus uti en stormig lefnadBlef hans höga vackra känslobrand.
Och han stod, en värdig son af lifvet.Honom att försaka endast gifvet,Stod med lugnet i sin fria blick,Full af kärlek, der han stod och stöddeTusen bröder, som med honom blödde,Blödde gerna, då till strids det gick.
Stundens fröjd nu slocknat i hans öga,Lifvets njutning gällde honom föga,Han var tidens, icke stundens son;Och, då dödens engel bädden redde,Lugn och skön han då för domarn träddeHär är räkenskapen för mitt lån.
Men den unga modren, hvilken manatStrid och kamp på sonens lifstig, anatAtt ej rosor vexte på hans gång.— — — — —— — — — —— — — — —
Ett kärt Besök.
I ensligt tysta stunderO kom till mig igen,Du bild utaf den gamla,Borttänkta kärleken.
Tyst veckla opp de bojor,Som tiden lagdt på dig,Och kom, så ljus och vacker,Att skalkas om med mig.
Tag för min andes ögaIgen din fordna bild. —Blif, hvad du var, min flicka,Blyg, leende och mild.
Och flägta från mitt anlet'Det bittra leende,Och tag från mig min styrkaOch gif igen mitt ve.
Gif mig igen de tårar,Jag gråtit, o, min vän,De skola kanske trollaLif i mitt lif igen.
Jag vill dig vackert tagaI famn, du tysta bild,Och gråta ljufva tårarOch blifva vek och mild.
O, frukta, vackra engel,Du fordnatids gestalt,O, frukta ej, mitt hjertaFast det är stumt och kallt.
Se, lifvet är så kyligtAllt som en vinterdag,Der har mitt hjerta domnat,Der stelnade ock jag.
Och tunga, hvita drifvor,De höljde vissnad vår,De höljde alla blommorOch alla blommors spår.
Mitt hjerta, som var herrligtDu ser hur' nu det är,Men stig dock ljuf och älskligHit ned, min hjertanskär.
O, du, min blomnings syster,Min tärna — kom igenTill dina vänners grafvar;Kom helsa dem, min vän.
Se ned på dessa grafvar,Min ungdoms minnesvård,Som aftonstjernan, vänligt,På nattlig kyrkogård.
Afsked till Hemmet.
(Kirjola den 4-de November 1850.)
Jag kom för att afsked tagaAf hemmet och hemmets frid,Jag kom för att afsked tagaAf dig, o min barnatid.
Jag kom för att afsked tagaAf blommors och ängars grön,Jag kom att i edert sköteFörtro min ljufliga bön.
Ej susade björken mera,Ej glittrade fjerdens våg,Ej doftade ljufva blommor,Allt ödsligt och härjadt låg.
Jag såg i den kalla dagen,Jag såg i den fallna vår,Och ögat fuktades stillaAf minnets sorgliga tår.
Här spände jag förr mitt segel,Här flög jag en fjäril lik,Här var jag så ung och vackerSå stormig och vild och rik.
Här ägde jag blommans kärlekOch flägtens förtroliga smek.Här ägde till vän och broderJag vågens dansande lek.
Här stämde naturens skönhetMin lyra till spel och sång,Här har jag jublat så oftaOch gråtit mång' tusen gång.
Hvar äro de glädjeljuden,Hvar äro de tårar nu?Hvar äro väl dina blommor,Min hembygd, hvad sörjer du?
Ej helsar mig sus af björkenEj helsar mig vågens brus;O har det förkolnat redanMitt skimrande morgonljus?
O moder, min ömma moder,Matt sjunker jag till ditt bröst,Se moder — derute var sommarOch skönhet — nu är det höst.
O moder, min ömma moder,Så blir jag engång också,Mitt hjertas strålande somrarDe skola engång förgå.
O moder, som vågen frusitSå fryser min känsla väl,Min moder — som solen kallnatSå kallnar väl ock min själ.
Och suckar och tusen tårarJag gjöt vid ditt trogna bröst,Min moder — min hulda moderHvad sade du mig till tröst?
Du sade att blomman vissnarMen att den vaknar igen,Du sade att hjertat kylesMen att det veknar igen.
Du sade, hvem mins de orden,Du sade att allt var lek,Den höstliga stormens härjningOch flägtens förtroliga smek.
Att djupt i vårt hjerta lefverVår enda, vår sanna vän,Du sade — att hjertat blöderMen att det helnar igen.
Du gret och jag gret ock fridenKom åter och jag blef god,Och lifvets stormiga striderDe pröfva nu blott mitt mod.
Min moder, min ömma moder,Ditt hjerta är fullt af tro,Der vagga himmelens englarDin ande i frid och ro.
Hvar finnes Gud.
När vandraren i öknens sandMatt sjunker för dess solskensbrandOch utan vatten, utan hoppTröstlös mot himlen skådar opp;Ej fins ett träd, som svalka ger,Ej fins en källa, digna ner!
När då han somnar, nästan dödI middagssolens heta glöd,Men drömmar fulla utaf ljusFramtrolla ljuft en källas brus,Han störtar fram — o blott en tår!Men drömmens villa falskt förgår
Lik honom der han slagen stodMed sviken tro och brustet mod,Lik honom stod i lifvets svallJag vid de första drömmars fall,Lik honom utan röst och ljud;Min tanke sporde: fins en Gud?
Det fins en Gud. Hvar finnes Gud?Hör han min stämmas dofva ljud?Hvar fins en Gud som kall kan seMin sköna dröms förintelse?Jag ropar högt: Gud kom till mig,Att jag må dö och dyrka dig.
Men Gud kom ej, och utan ljusStod jag i fallna drömmars grus,Och såg omkring mig stum och blekHvarföre detta ödets svek,Att sätta mig på okänd strandAllena med min längtans brand?
Skeppsbruten uppå andens hal',Får jag på denna strand en graf,Att bädda dit min sorg och mig?Jag såg omkring mig — ingen stig,Som ledde opp till fränders hus.Ej någon lots och intet ljus.
Hvad dref mig ut ur hemmets fridMed böljans vilda svall till strid?Hvem gaf mig någon säkerhetFör mina drömmars verklighet?Hvem har mig lockat öfver haf,Att digna här en smärtans slaf?
Der så jag stod af tvifvel tärd,Förbannande min funna verld,Steg ljuft ur själens djup ett ljus:Bygg dig på denna strand ett hus,Bygg dig en verld, en ny och fast,I stället för den dröm som brast.
Och högt min själ af aning slog.Jag röjde bort den närmsta skog;Och se framför mig hvilken lärdEn stor och herrlig öppen verld,Der allt var lif och verksamhetI stor och vacker verklighet.
Då föll jag på mitt knä så glad.En bön jag opp till himlen badJag sade högt: jag skådar GudI dessa väsens glädjeljud.Jag ropte högt: O, se till mig,Min Gud, nu kommer jag till dig.
Och jag gick in till lif och stridOch kämpade med lust och id.Och ledd af hoppets sköna ljusJag bygger nu mitt eget hus.Jag funnit fränder — sköna band —Jag runnit hem och fosterland!
Wiborg.
Det var så tyst, så tyst och stillaPå gamla Wiborgs långa bro,Ren sof der hemma hos sin makaDen feta borgaren i ro.Det var så tyst och skeppen lågoKolosser utan ljud och ton,Men ensam i den stilla nattenStod jag uppå den långa bron.
Jag tänkte uppå dagens hviminel,På hamnens friska Iiflighet;Jag tänkte uppå Wiborgs ära.Dess fria raska idoghet.Jag stod der länge och min tankeGick utan band sin fria färd;Men mörkt stod slottet der, det gamla.Ett minne af en fallen verld.
Förr klingade derinne slamretAf pantsarklädda kämpars gång,Nu ljuder detta sköna bullerI en och annan gammal sång.Förr stod det stolt med torn och vallarEtt värn mot fiender och våld,Förr stod vid fenstret slottets höfdingEn mägtig Riddare, så båld.
Nu höjes det ur vågens sköteEn halftförfallen, glömd ruin,Nu af ett annat — slägteBegagnas det till magasin;Nu höras icke sköldar klinga,Ej svärd och lansar höjas mer;Nu höres slamret utaf kedjorDer fångar stiga upp och ner.
Försvunnen är din glans, o Wiborg,Din fordna ära skjunkit har,Blott dystert står det gamla slottetEtt minne än af fordna dar.Hvar dväljes Thorkels höga skuggaOch Posses djerfva hjelteblick?De svunno alla dessa hjeltar,O Wiborg, då din tid förgick.
Du ligger för mig tyst och stillaOch lugnt och fredligt söfdt i frid.O är du icke mera värdigtEn sådan fordna dagars strid?O är det blott ett krämarslägte,Som bor i dessa gamla hus,O äro Wiborgs männer blindaFör tidens nyss upptända ljus?
Sof stilla Wiborg, sof och blunda.Och dröm om fordna striders larmDu ruskas nog engång ur sömnenAf tidens starka jättearm,Då vakna ur din dofra dvala,Dä vakna upp till lif och glansOch lägg till fordna minnesfanorEn bättre vunnen ärekrans.
Ej tarfvas mera sköld och lansar,Ej braket af en blodig strid.Sen dess ha' många sekler svunnit,Förändrad är vår nya tid;Nu kämpas andens stora striderFör Fosterlandets ljus och hopp,Nu då det börjat dagas redan,Du gamla Wiborg, vakna opp! —
Imatra.
%en vid den yttersta österns kantSkönjdes den vaknande morgonens ljusning,Qvar stod jag än uppå klippans brant,Såg i de ilande vågornes brusning;Magiskt jag fästes af bilden och högtKlingade själen af mägtig förtjusning.
Dåna du vilda du brusande blott,Dåna och tolka din mägtiga smärta,Bild af den menskliga andan i småttFästa din bild i mitt ynglinga hjerta,Ljuft blir att äga dig som en vän,Dig som en tolk af min längtande smärta.
Glada och fria gå forssarne fram,Tankarnas bilder i mcnniskoverlden,Bryta de klippor och stängsel och dam,Bryta sig gång för den herrliga färden.Följom de brusande forssarnes gång,Bröder, som lefva med mig uti verlden.
Sen! utan forssar når floden ej haf,Sen! utan strider nås icke det sanna;Skygge den fege, ja skygge en slaf,Bjude den falske den falske att stanna!Vi gånge fria som forssarne gå,Sanningens stempel på högtburen panna.
Hafvet det fria det ler emot oss,Bröder om hjerta i ägen i barmen,Tanden vid tidernas brand edra blossSvingen den högt i den friade armen,Tolken för verlden det herrliga lif,Lifvet som bor i den svällande barmen.
Vexling är verldens eviga lag,Faller det gamla så stiger det unga.Verlden är mogen för vexlingens dag,Vill icke bära mer bördan den tunga,Vill icke sofva och blunda numer,Verlden vill lefva ånyo och sjunga.
Den nya Verlden.
"Du friska ynglingHvart gäller färden?"Med sång och jubelTill nya verlden!"Hvar är den verlden,Hvar är det land?"Der svärdet sitterI rättvis hand.
Der anden brutitSig nya banorDer FosterlandetHar egna fanor.Der intet hjertaFörblifver kallt,Der tro och kärlekOmstråla allt.
Dit ut vi stormaVår fria bana,Vid tankens ljus attSöka och spana.Dit ut vi tågaVår fria färdSen FosterlandetOss blef en verld.
Der låt oss tumlaOch strida, sjunga,Och väcka hågenHos gamla, unga,Att sjelfva läggaVid rodret hand,Att herrligt höjaVårt Fosterland.
Den stora stridenÄr nya verlden,Dit tusen bröderNu gäller färden;Den nya verld ärSå frisk och skön,Och sjelfva stridenDen är vår lön!
Så herrlig stundarDen nya tiden,Församloms allaTill helga stridenFör ljus och sanningFör rätt och lag;Hurra! det randasEn herrlig dag.
Nu framåt bröderI trogna leder,Der hemma folketFör seger beder!Vi strida friaVid tankens blossOch FosterlandetVälsignar oss! —
Louise de la Valliere.
Förlåten vill jag vika undan nu,Som höljer minnets stora bildersamlingOch fram i dagen ställa denna bild,Ej af en hjeltes stora bragders skimmer,Ej af ett folks, som blöder i sin strid,Ej af en ytlig och förfallen tid.
Jag sjunger här vid lyrans veksta tonEn ljuflig qvinnas halftförgätna öde,En fallen engels milda klara drag,En kärleksscen uppå historiens tafla,En scen väl ringa, men så ljuf ändå,Att den har lockat mig att toner slå.
Dig, o Louise, arma la Valliere,Dig egnas efter sekler detta qväde;Det blifvit danadt i en yngligs bröst,Hvars varma känsla af ditt öde sårats,Hvars öga, då förbi din bild det går,Dig gerna egnar denna hyllningstår.
Jag bindes ej af fördom och förtal,Jag tror på känslans underbara magterJag tror att Kungens hjerta lika slårMed undersåtens då det slår i kärlek;Jag mera tror på känslans tysta edÄn uppå sekelgammal, åldrad sed.
Kom fram ur dunklet af din djupa ro,Kom fram i dagen att vi dig må älska,Kom fram i ljuset, du är värdig nogAtt stå i bredd med verldens skönsta minnen;Du var en stjerna på en nattsvart grund.Du var en fågel i en höstlig lund.
Du var en känslans värdiga symbolUppå en tid då känslan blef förnedrad;Hvi blef du icke älskad, sköna brud,Hvi blef du ty besjungen högt och prisad?Du var ej stor — men du var god och jagJag älskar varmt ditt väsens veka drag.
Till eder, unga tärnor,Jag ställer denna sång,I skolen alla fattaDess veka varma gång.
Det är en vacker sagaOm solens hjertanskär,Det är en sorglig saga,Den lyder just så här:
På ängen stod en liljaI våren af sin tid,Den späda blommans hjertaDet doftade af frid.
Dess knopp var änna sluten,Allt lika barnets själ,Så ilade minutenI lek och löje väl.
Men liljans hjerta väcktesOckså till lif — dess knoppSig öppnade och ögatSåg emot dagen opp.
Der mötte liljan solens,Den store kungens, bild,Vår lilja var så litenOch solen stor och mild.
Nu uti liljans hjertaLjuft vaknade en dröm,Der vaknade en kärlekSå ren och sann och öm.
Och solen såg den kärlekSom liljehjertat barOch sände ur det högaEtt ljufligt kärlekssvar.
Det kände ljuft vår liljaOch gret en glädjetårOch doftade och lefdeSå länge det var vår.
Sen vissnade den lilla,Hon vissnade och dog,Och anden friad vordenTill ljusa rymder drog.