KAP. XVIII.Moloks offer ...
HervorTedelius låg sjuk i fem dagar.
När Folke fått underrättelsen i telefon, på vägen från mötet vid Kvarntorget, hade han skyndat till Sturegatan. Hervor låg till sängs, men hon hade bestämt vägrat att låta tillkalla läkare.
Folke hade länge suttit vid hennes bädd och talat med henne och ännu längre efteråt hade han suttit vid fönstret i hennes lilla rum med huvudet stödt mot handen, tyst grubblande.
Lektorskan Tedelius hade gjort vad hon kunnat för att lugna honom, men han hade endast skakat på huvudet och sagt:
— Tack tant, det är så vänligt.
Och fru Tedelius hade undrat över, att det nästan låg ett löje över hans läppar i denna djupa förtvivlan.
Lektorn hade erbjudit sig att upplåta de två övre rummen, vilka skulle kunna avskiljas och isoleras, och som hade egen ingång från trappan genom en tambur, som numera användes till garderob.
— Det är ju så att Hervor bestämt vill ligga hemma, hade hennes far sagt, och under en epidemi som denna är isolering nödvändig.
På natten hade Folke själv hämtat en läkare. Denne hade undersökt Hervor och sagt Folke sin mening. Folkes förtvivlan var gränslös.
— Det kan möjligen finnas hopp. Någon bestämd sjukdom har ännu icke i sig själv kommit till fullt utbrott, men fröken Tedelius har råkat använda en ytterst vansklig medicin, sade läkaren.
Folke var outtröttlig som sjukvårdare. Men på femte dagen, då allt var slut, sjönk han samman. Han måste föras till sitt hem, och nu var det han som kämpade med döden.
Han hade känt det som en ödets ironi, när den gammaldags borgerligt beskedlige lektorn erbjudit den del av familjens rymliga lägenhet, vilken Folke en gång liksom på skämt föreslagit avskiljd för honom och Hervor. I sitt febertillstånd såg han allt detta i så mycket bjärtare färger.
Om de haft åtminstone den lägenheten, hade allt varit annorlunda ...
Och i hans fantasier återkom även Stråvall, som han efter det förbittrade mötet vid Kvarntorget känt sig i stånd att dräpa.
Folke talade ibland högt i feberfantasier, men vid bädden satt hans syster, som var hans förtrogna, och hon förstod honom.
Folkes syster hette Signe. Det var för hennes skull, som Gunnar Wiepe för några år sedan varit så ofta sedd hos Hjelms. Då Gunnar en sommarkväll, som han sedan ångrat, lämnade Signe med svidande hjärta, hade umgänget blivit mindre intimt. Och Folke hade å sin systers vägnar visat en bestämd köld mot Wiepes.
Nu hade en ny sommar hägrat för Signe Hjelm. Kanske skulle den till sist också verkligen komma. Hon hade av den slump, som gynnar dem som älska, sammanförts med honom ute i snön. Det var två backar, stupande mot varandra till en dal, som fört dem samman i svindlande fart. De kommo på skidorna strålande av livslust och kraft som när gnistor mötas i rymden utslungade för att en gång råkas.
De hade sedan mötts i staden, och nu när Folke låg sjuk hade Gunnar gjort ett besök. Både Signe och Folke hade varnat honom för faran, men det var Gunnars natur att icke taga saker och ting just så allvarligt.
— Folke är så stark, så han går igenom vilken pers som helst, och om jag blir smittad och stryker med, så är det bara naturens urval, sade han.
— Det är den förbenade aristokratens mun som talar, sade Folke halvt i yrsel. Nu skryter han till och med över degeneration.
När Signe var ensam med Folke under hans svåraste krisnatt, sade han:
— Om jag dör, vill du då lova mig en sak?
— Och det är ...
— ... Nej, det är ingenting. Det tjänar ingenting till. Du får inte besudla dina händer, syster. Den karlens brott får inte störta dig i fördärvet. Ty det skulle gå ut över dig och icke över honom. Han kan icke dömas av ett samhälle, som själv möjliggör hans brott. Det är så, syster. Nu är det hans tid, och vi äro bara hans offer. Han dräpte Hervor — genom sin passiva aktivitet — och jag som var stark offrade mina krafter på att hjälpa henne. När jag var förbrukad och mötte smittan, då blev jag också indirekt hans offer. Själv klarar han sig förstås. Du ser att han har sin beskyddare. Hahaha.
— Folke du skall inte tala, jag tror att det oroar, varnade systern.
Hon sökte kyla hans heta panna med is.
— Nu känner jag hans kalla skratt i min panna, hans infernaliska leende. Det är Molok som hånskrattar när han tar sitt offer.
Signe grät. Läkaren hade givit hopp, men hon trodde icke längre att det fanns något.
— Sedan är det Gunnars tur. Javisst. Ser du inte serien? Han vågade sig inte på Gunnar Wiepe direkt. Han måste gå den här omvägen. Feg förstår du, feg som den kalla ödlan i hans hand. Vet du syster, han har en ödla i handen, som vänder på sig,när man hälsar ... nej, man hälsar inte Molok, man böjer sig i vördnad ...
Nu badade den sjuke i svett, och han domnade av i bädden. Det var krisen som passerats, och han var räddad åt livet.
När Folke var på bättringsvägen, ville han skriva en roman. Den skulle hetaAnatemaoch vara en borgerlig proletärdikt. Han skulle beskriva Stråvall som urtypen för de samhällsvampyrer, som själva voro produkter av samhället.
Men när Folke Hjelm blev frisk, skrev han icke. Han visste, att det skulle båta så föga. Det han skildrade skulle vara en överdrift, eftersom samhället icke vill erkänna sin skam. Även om han sade, att Stråvall vore ett undantag — vilket han dess bättre var — eller om han sade, att Stråvall vore den ende av detta slag — vilket han icke var — så skulle de, som blivit hans offer, skämmas och förneka honom, och de som genom honom köpt sig fördelar, skulle ställa sig redo till hans försvar. Detta hans anatema skulle förklinga ohört och glömmas med den kris som snart skulle vara glömd av en generation, vilken kanske själv skulle hoppas bliva skonad från dess upprepning ...
När döden har klappat på hjärtdörren, ser man med andra ögon.
Men också den krisen blir glömd, och man hoppas, att det skall dröja, innan den återkommer.
Så såg Folke Hjelm nu saken.
Men en kväll, när han kom Rusthållaregatan fram förbi de gamla kvarteren, kände han ett oemotståndligt behov att säga ett sanningens ord till den man, på vars nyck i mildaste fall hans framtidsdrömmar kastats omkull.
Det var gatans äckel som gav honom den tanken. Han såg vidriga råttor utmed väggarna till hus, där köttet, som människorna skulla ha till föda, hängdes upp över natten. Han kände de fadda dunsterna från dörrarnas och fönstrens ventilatorer, och människoavskum strök fram över de snedsjunkna trottoarstenarna. Han mottog anbud som hänvisade till portgångar, där han kanske skulle blivit rånad ...
När han genom gårdsporten gick in till huset nummer 5, såg han tvetydiga figurer skugga i cementgårdens utkanter. Han hade gått in för att se om det lyste i Stråvalls rum åt gårdssidan, eftersom det kunde falla denne herre in att vara oanträffbar.
Så gick han ut igen genom den lilla dörren i den stora porten, där en gammal böjd kvinna, nästan i paltor, hejdade honom.
— Är det herr Adrian, sade hon i halvmörkret och tände portljuset.
— Nej, det är inte herr Adrian, svarade han med ett löje och såg på den gamla.
Folke tyckte hon såg ut att ha sett bättre dagar. Hennes skrällande hosta nästan skrämde honom. Hangav henne ett par kronor och lyfte på hatten av vördnad för ålderdomen och olyckan.
— Nej, nej, det skulle jag inte ha, sade den gamla.
Hon såg smått generad ut, fast allt tydde på, att hon så väl kunde behöva pengarna.
— Jo, varför inte, sade Folke och gick.
Han hörde efter sig en lång tacksamhetens harang, som slutade med att något då var alldeles för galet.
Och så gick han uppför marmortrapporna. Hissen fick stå. Han hade en bestämd aversion mot hissar, eftersom de markerade skyhöga staplar av lagrade hem, handelsvaror, packhus, nederlag eller något jämförligt ...
— Jaså, det är ingenjörn, sade fröken Wagner i dörren. Ju längre på dan ...
Och så tillade hon med en viskning:
— Stå bara på sig; det lyckas nog, för direktörn är väldigt mjuk i dag ...
Stråvall log nästan som av tacksamhet för att Folke kom.
— Jag hade just häromdagen tänkt ringa till ingenjör Hjelm, men så fick jag höra av baron Wiepe, att ingenjörn låg sjuk, sade Stråvall, sedan de slagit sig ned i hans kabinett.
Folke fäste sig vid, att han förut icke blivit mottagen i privatrummen utan endast i ett slags ritsal eller kontor, som husfröken kallade ateljén.
— Jaså, ni hade tänkt ringa, sade Folke med markerat hånfull ton.
Stråvalls leende utbredde sig, och hans min blev salvelsefull när han sade:
— Jag hade tänkt underrätta om att lägenheten stod till ingenjörns disposition.
— Det var ytterst älskvärt.
Folke satte blickarna i mannen, fast och skoningslöst.
— Ni hade tilläventyrs hört av Wiepes, att min fästmö var död.
Stråvall vred sig som en mask på kroken.
— Ingenjörn har sorg, jag ser det, ja, jag ber att få beklaga.
Folke hade ett drastiskt svar på tungan, men han kunde inte hjälpa att han i detta ögonblick tyckte synd om mannen. Det var så tydligt att han ljög, och det var också ganska klart för Folke, att om Stråvall verkligen tänkt meddela, att bostaden stod till hans disposition, så skulle han ha gjort detta, eftersom han fått veta att Hervor var död. Men att han inte ringt berodde på feghet. Stråvall hade icke vågat göra det hycklande anbudet. Han hade icke trott sig om att spela okunnig om Hervors död.
Detta var Folkes hastiga reflexion. Han kände icke till, att Stråvall långt före Hervors död beslutit sig för att på billiga villkor lämna honom lägenheten. Stråvall hade nämligen av Harriet Wiepe fåttveta, att den dam han sett i Gunnars sällskap var Folkes syster.
Men från Folkes synpunkt måste Stråvall förstå, att han var genomskådad, och han höll honom tillräckligt intelligent för att själv inse vad han gjorde för en figur i Folkes ögon. Därför reste han sig upp och tog ett steg mot Stråvall med orden:
— Ja, frågan har alltså förfallit, men ni bör ju själv kunna begripa, hur jag bedömer edra ständiga uppskov med avgörandet. Det är ju fullt mänskligt att tänka som så, att om vi tidigare fått lägenheten, gift oss och flyttat in, så skulle kanske förhållandena varit annorlunda.
Stråvall blev en nyans blekare, när han svarade:
— Ja, men så får man väl inte resonera ändå.
Han reste sig också upp och tog fram en låda med cigarrcigarretter.
— Får jag lov.
— Tack, jag röker bara pipa, svarade Folke.
Cigarrcigarretter var den osmakligaste tobaksvara han visste — även humletobaken gav han företräde.
— Jag är verkligen ganska förbittrad på er, herr Stråvall, sade Folke efter en stund, sedan de båda, besvärade av situationen, betraktat varandra, snarast för att undvika varandras blickar.
— Det är många som är det, sade Stråvall.
Det var som en befrielse för honom att finna detta svar, och han skrattade exalterat.
— Jag förstår det.
— Det finns så mycket nervöst folk just nu.
— Tiden har sina exponenter.
De gingo fram och tillbaka på var sin sida av det runda divanbordet mitt på golvet.
— Den gamla typen för gentleman börjar försvinna, sade Stråvall och såg ned.
Folke stannade:
— Säg inte det. Det finns tre slag av gentlemen kvar i världen, och de skola nog alltid finnas kvar. Det är den borne demokraten, den borne aristokraten och den gamle hederlige borgaren eller bonden. Men det börjar komma fram en ny typ, herr Stråvall, och den är alldeles för fin.
Stråvall stod blek kvar vid bordet och såg ut att söka en replik.
— God afton, herr Stråvall, sade Folke.