KAP. XXII.En promenad.
Stråvallhade på senaste tiden känt liksom kylande ilningar kring mellangärdet, men han hade inte kunnat finna någon beläggning på tungan, som kunde sätta obehaget i sammanhang med magen. Detta gjorde honom ängslig. Fröken Wagner hade sagt honom, att den där känslan kring mellangärdet var tecken på nervositet.
— Det är något som direktörn går och grubblar på, det har jag nog lagt märke till. Sådant tar. Det vore bäst att resa bort en tid, till Åre eller Jerkin, föreslog hon en dag.
En hel rad andra goda råd hade hon givit. Stråvall behövde massage, bad, punsch, silkespyjamas ... och så borde han tänka på att gifta sig.
— Fast det finns naturligtvis massage och massage, bad och bad, och ...
Hon hade tänkt fortsätta men avbröt sig. Det hade under denna tid uppstått en hel del underliga hygieniska institut, till vilka hon icke fann anledningadressera Stråvall, även om behandlingen där kunde vara så ytterst tillmötesgående.
I stället tillade hon:
— Direktör Stråvall har ju gjort mycket bra affärer på sista tiden. Nu skulle direktörn tänka på det direktörn alltid har sagt, att det gäller att koppla av, innan prisfallet kommer.
— Det ligger något i det, fröken Wagner, svarade han.
Men han log för sig själv. Hon visade sig så mån om hans ekonomi! Fast, för all del, hon var ju mån om hans hälsa också. Kanske ett glas punsch verkligen skulle lugna nerverna ...
— Fröken Wagner, ni kan gärna köpa litet punsch, sade han.
— Se där ja, det skall direktörn få se gör susen.
Det lugnade honom i varje fall att tala med henne. Han insåg själv, att denna ängslan skulle kunna bli farlig i längden. Han visste nog att hans affärer lyckats till och med över förväntan. Han skulle nog också kunna avveckla dem före den väntade prisfallskrisen — fast denna kris skulle nog sist nå bostadsmarknaden — eftersom lagen skyddade just den art av företag som Stråvall vetat att lägga an på.
Hans ekonomiska ställning var alltså trygg.
Men så mycket osäkrare var hans ställning hosWiepes och detta betydde — hans samhällsställning. Oron att genom reverserna ha gjort sig omöjlig i familjen Wiepe hade legat över honom som en mara om nätterna. I sina yrvakna skräckfunderingar hade han visserligen sett en reträtt hägrande i fjärran, en verkligt hederlig reträtt — anstalten för sinnessjuka och övernervösa där hemma i Brinkeberga. Men i klarvaket tillstånd hade han funnit denna utväg motbjudande. Det var ju dock icke nu som den gång, då han dränkt Jakobs kaninungar ...
Men nu hade han krossat Ingrid Wiepes syrenbukett, och vad som stod i sammanhang därmed var ganska allvarligt.
Han hade sett sig tvungen att på något sätt hindra Wiepes att återsända blommorna och därigenom framkalla Gehnfeldts raseri. Så impulsiv som Gehnfeldt var kunde han mycket väl tänkas rusa åstad med reverserna och göra en skandal, om han såge sig direkt avsnoppad av Ingrid. Detta ansåg sig Stråvall ha förebyggt genom att spoliera blommorna. Men han begrep också granneligen, att han i stället skulle framkalla Ingrids raseri i så mycket högre grad, och detta kunde vara mycket allvarligt. Han visste ju nu att Folke Hjelm och dennes syster återförts till Wiepes umgänge. Med kännedom om Ingrids temperament tog Stråvall för givet, att hon skulle berätta historien om syrenerna också föringenjör Hjelm, och så mycket kände han denne, att han i ett dylikt sammanhang skulle kunna befara en redogörelse för deras mellanhavanden rörande den där olycksaliga lägenheten. Det var ett helt komplex av ytterst obehagliga möjligheter. Han skulle icke kunna undgå kollision med någon av dessa, om han just nu besökte Wiepes. Visserligen skulle han ha Harriets skydd, men också det kunde svikta. Därför hade han hållit sig undan dessa dagar. Pausen var dock icke längre än många andra gånger mellan hans besök.
Men just denna gång finge det icke dröja alltför länge. Ett nytt moment hade inträtt, ja, det var sannerligen den avgörande punkten i Stråvalls hela samvaro med Wiepes. Han hade kysst Harriet, och han insåg att hon icke skulle fatta dessa kyssar annat än på ett enda sätt. Det var frågetecknet efter hans många år långa frieri, och det var hennes jakande svar. Men detta svar vilade på förutsättningen att hon bedömt honom rätt och att han verkligen var just den som han under alla dessa år givit henne intryck av att vara. Och just nu kunde han befara något så katastrofalt som att själva grundvalen för Harriets uppfattning av honom rycktes undan.
Adrian Stråvall var på halster, andligen talat, och lågan brann livligt och gladt inunder.
Otvivelaktigt väntade Harriet ett besök av Stråvall,vilket också skulle gälla hennes mor och Gunnar som hennes giftoman. Det låge stor risk i att icke omedelbart göra detta besök, men lika stor risk i att göra det, innan Ingrids sannolika vrede dämpats.
Hela den säkerhet Stråvall tidigare vunnit gentemot Wiepes var nu borta. Den hade överflyttats på det ekonomiska området, där han egentligen aldrig hade behövt den. Men ... där var återigen slutpunkten i de senaste dagarnas funderingar:
Endast genom en stark ställning i familjen Wiepe skulle han vinna glans åt sin förmögenhet.
Utvecklingen hade alltså fört honom till en uppfattning alldeles motsatt den från vilken han utgått:
Endast genom en god ekonomisk ställning skulle han kunna vinna glansen av att vara en vän hos Wiepes.
Stråvall klädde sig hastigt till förmiddagsvisit hos Wiepes och ringde i telefonen för att höra om det skulle passa. Någon av betjäningen svarade, och först nu fick Stråvall veta, att Gunnar var sjuk. Han bad att få tala med Harriet.
— Hur är det med Gunnar? Jag har varit borta i affärer och inte kunnat ge mig till känna, hur är det Harriet, frågade han.
— Det är allvarligt, Adrian. Gunnar har sagt, att han vill tala med dig, och vi hade tänkt skicka bud på dig i dag.
— Så förfärligt ledsamt, Vad är det för sjukdom?
— Spanskan.
— Spanskan, sade Stråvall efter.
Och genast tillade kan:
— Då vet jag vad det vill säga.
— Har du haft någon känning av den, Adrian?
— Nerverna äro litet oroliga. Jag har fått ordination att resa till Åre eller till Norge.
— Bara det inte blir illa med dig.
— Det behöver inte bli det, men det finns en enda risk.
— Vad säger du? Vilken ...
Ja, det kanske är fegt av mig, men jag kan inte hjälpa det. Jag måste absolut hålla mig undan alla smittoförare.
— Jag förstår ... det kan bryta ut, om du får direkt smitta ... men Gunnar ... Vill du vänta i telefon.
Efter en stund kom Harriet tillbaka. Hon var tydligen upprörd och talade nästan viskande:
— Gunnar kan inte fatta, att du inte kan komma, säger han. Jag måste säga, att du skulle resa bort, och att du är sjuk. Jag förstår ju så väl, att du inte kan komma, men det är olyckligt, vet du, på ett sätt ... ja Adrian, jag måste råka dig ... och sedan skall du resa bort en tid. Kan jag träffa dig nu? Det är ett uppdrag från Gunnar också ...
Harriet grät.
— Jag kommer genast. Jag tar risken, Harriet.
— Nej, nu vill inte Gun... Jag kan inte säga det i telefon. Kom genast ut till Djurgårdsbron.
— Jag kommer.
Stråvalls färd till mötesplatsen var snabb, men Harriet var före honom där.
— Nu skall vi gå långt ut och tala förståndigt, började hon.
Orden stucko honom, och han tyckte sig förmärka något nytt i Harriets blick, ett beklagande eller så, men det kunde också vara sorg över Gunnars sjukdom.
Stråvall hostade ett par gånger.
Kanske det inte är bra för dig att gå, undrade hon. Du måste ha arbetat för mycket på sista tiden.
— Det är inte utan att jag har det ... Men jag skall promenera mycket, så det skall du inte vara orolig för. Det gör mig godt.
Hon rynkade lätt på näsan, som om hon tyckt att han onödigtvis uppehållit sig vid sin egen person. Detta undgick honom inte, och han anade oråd. Följaktligen log han och såg ut i rymden.
— Du känner ju Ingrids humör. Hon blev rasande på dig för att du snavade över blommorna. Nu är det så förstår du oss emellan sagt, att ...
Stråvall lyste upp. Det där »oss emellan sagt» värderade han till några hundra tusen kronor ...
... Gunnar och ingenjör Hjelm, som du visst känner — fortsatte hon — har blivit ganska goda vänner igen på sista tiden. Ja, du förstår det är en smula hett mellan Gunnar och Signe Hjelm ... gammal kärlek. Och de båda Hjelmarna ha bestämt något mot dig. Jag måste säga, att det inverkat på Gunnar. Men det är i sammanhang med en annan sak som du kanske inte borde ha gjort. Ja, det är Gunnars fel också, tycker jag. Gunnar kanske inte går igenom den här sjukdomen. Han tror det inte själv heller, och just i går kväll hände det något obehagligt. Den där påflugne Gehnfeldt ringde; tydligen ville han tala med Ingrid. Ser du han hade skickat blommor i går igen, men de returnerades, och det var väl därför han ville träffa Ingrid och begära en förklaring. Men Folke Hjelm som var hemma avspisade honom i telefon ...
Stråvall kände, att han bleknade, och leendet, som han till varje pris måste bevara, vanställde hans ansikte. Det var som att lyfta en förfärlig tyngd att hålla, det uppe.
Harriet fortsatte:
— Det måste ha varit något resonemang om saken förut mellan Ingrid och Gunnar. Kanske Folke också varit med. I alla fall yttrade Folkenågot om att det var tur, att du inte ramlat också på dessa blommor.
Nu fick Stråvall en häftig hostattack. Det behövde han så väl i detta ögonblick. Det var inga småsaker för honom det Harriet berättade, och därtill kom, att Harriet efter hand lade bort både titel och tillnamn, när hon talade om ingenjör Hjelm. Det där »Folke» tydde på intimare bekantskap än Stråvall trott råda mellan dem.
— Och nu i dag, sade Harriet — sedan Stråvall hämtat sig efter hostattacken — bad Gunnar att få tala med mig som han sade »på heder och samvete». Han berättade att han utan Ingrids vetskap lämnat dig en revers från henne till honom på ett lån för hennes resa. För en tid sedan hade Ingrid fått sin del av våra årliga släktpengar, som vi kalla dem, och då hade hon betalt igen sin del av skulden till Gunnar, men hon hade inte fått igen reversen. Gunnar hade sagt henne, att han rivit sönder den någon gång. Och nu förstår du, att du måste vara alldeles ovetande om det papperet. Men nu vill Gunnar ha igen båda reverserna av dig, och han bad mig säga, att hela beloppet med ränta står för din räkning att hämta av hans lön i verket. Du har dem väl inte händelsevis på dig?
Utan att tveka ett ögonblick svarade Stråvall:
— Jag ville efterskänka den skulden, och närGunnar vägrade all ta emot anbudet, rev jag sönder båda reverserna.
— Jaså har du gjort det, men det kanske inte var så bra. Gunnar ville nog själv ha rivit sönder dem och bränt dem bland annat som han nu velat förstöra för att ingenting skall ligga efter honom ... Förresten kan du väl förstå, att Gunnar inte skulle ta emot den gåvan av dig. Det är något i det där sammanhanget som sårat honom, tror jag. Han har aldrig brukat skriva reverser.
— Det kan ju hända, att jag har bitarna kvar ... Om jag bara kunde minnas ... Kanske jag inte brände dem ... Vet du, kanske jag inte rev sönder dem heller. Det svävar för mig att jag ändrade mig och lade dem i en låda. Jag har inte tänkt på saken. Beloppet betyder ju ingenting för mig.
— Ja, ser du det där också, att pengar ingenting betyder för dig ... Hjelm har inbillat Gunnar, att du har jobbat med hus. Jag vet ju varför du har velat sätta dig in i frågan. Ditt sociala intresse. Men de ha fått en skev uppfattning ...
Hon gav honom en varm blick och tog hans hand. De hade kommit ut mot Blockhusudden.
— Tack Harriet för sist när vi voro ensamma, sade han.
— Du skulle kanske inte ha påmint mig om det just nu.
Hennes ton var lätt förebrående, men det var oavsiktligt. För att avrunda tillade hon:
— Nu vill jag höra något om din affärsställning. Du har ju aldrig sagt något till din »bundsförvant».
Det var det största ögonblicket i Stråvalls liv. Harriet Wiepe ville höra, hurudan hans ekonomi var, för att besvara frågan han gjort henne med sina kyssar. Hur skulle väl Adrian Stråvall på annat sätt ha kunnat uppfatta hennes vädjan att få höra något om hans affärsställning.
Det var ett så stort ögonblick för Stråvall, att han icke kunde låta det gå oanvändt förbi. Han stannade och fattade Harriets båda händer. När han övertygat sig om, att de voro osedda, sade han:
— Harriet, jag överdriver inte om jag säger, att jag kommer att äga en halv miljon, sedan jag avslutat alla mina affärer.
Han drog henne närmare intill sig. Det lyste till i hennes blick.
— Ditt experiment har alltså lyckats. Det var en ohygglig summa, ett förkrossande bevismaterial för ditt nya sociala system.
— Ja Harriet, tack vare min kärlek till dig har jag lyckats.
Hon såg honom in i ögonen.
— Och nu tänker du disponera beloppet du förtjänat, ja, hur tänker du nu använda dessa pengar och denna erfarenhet?
Han mötte hennes blick.
— Om du är min, är jag din, och hela denna förmögenhet är vår.
Hon drog sig undan honom, då han i samma ögonblick ville kyssa henne. Ett nytt skrämt uttryck låg i hennes ansikte. Hon blev blossande röd och sedan hastigt blek.
— Menar du attviskulle använda dessa pengar?
— Naturligtvis, det är ju för dig jag har förtjänat dem ... för vår framtid, Harriet.
— Nej Adrian, du kan inte mena detta ...
Hon fortsatte ensam och brast i gråt.
Han skyndade efter, oförmögen att fatta vad som rörde sig i hennes inre. Ansåg hon sig vara för fattig att taga emot denna gåva av honom?
— Du har ju ett namn, Harriet. Vad har jag att bjuda dig om inte detta som jag vunnit för att vinna dig. Vad är det mot ditt namn?
Han sökte fånga henne, men hon gled undan.
— Det var ohyggligt ... Folke Hjelm hade alltså rätt ...
Han hade varit ärlig. Både omedvetet och medvetet hade han röjt sin natur. Det han omedvetet röjt hade sopat bort grunden, på vilken hon bildat sin uppfattning om honom, och det förintade också det offer han i sina medvetna ord velat göra på hennes kärleks altare.
Han var i detta ögonblick slut för henne. Honmåste uppbjuda hela sin bildning och kultur för att behärska sig, men det kokade inom henne. Hela hennes tradition satte sig upp emot detta rofferi. Det fanns ingenting hon fann vidrigare än jobbare. Det var ingen hon satt högre än Adrian. Nu var alltså han en vidrig jobbare. Hon skämdes som om hon haft del i det onda han måste ha gjort så många hem och så många människor.
Och likväl saknade hon varje inblick i labyrinten av hans affärer.
Nu insåg Stråvall sitt misstag. Han gick vid hennes sida och såg rakt fram, släppte henne icke.
— Du måste lugna dig, bad han. Det är inte som du tror. Det var min kärlek till dig, som drev mig för långt. Du var dock från början medveten om det hela.
Hon började verkligen tala, men hon tystnade igen, alltför upprörd att forma orden.
När de gått en stund, sade hon:
— Varför lät du mig aldrig höra något om dina planer och affärer? Du sade alltid, att man inte skulle prata i affärer, och jag trodde inte du ville dölja något med det.
— Nu först var tillfället inne. Nu skall jag göra upp mitt stora system, och du skall bestämma över det, om du är min.
— Är det förutsättningen? Skulle du eljest ...
— Du måste svara mig, om du är min.
— Adrian, jag har aldrig älskat någon. Dig har jag trott på, och du är den ende jag skulle kunna älska.
— Nå?
— Nej Adrian, du måste först utplåna detta förfärliga. Vill du anslå allt vad du förtjänat till att sätta ditt sociala system på fötter?
— Är du min?
Hon stannade.
— Du borde förstå, att det är två skilda saker för mig och jag vill fråga dig rentut: Gör du dem till en?
— Vi skulle gemensamt göra upp planen, du och jag och din förening. Samhällsnit skulle få äran av allt.
— Adrian, du svarade inte på frågan. Det var inte ärligt av dig att inte göra det.
Han fjaltade bredvid henne med ett stelnadt leende. Hennes blod var i svallning och hon gick raskt, stolt som en krigare. Det kom för Stråvall att hon liknade ett av de gamla familjeporträtten i Wiepes matsal.
— Jag tänker nu på en sak, sade han. Det kanske inte är finkänsligt att säga det, men man måste ta livet praktiskt ... och döden också.
Hon såg på honom ett ögonblick, men blicken gled bort. Hans ansikte var frånstötande, blekt ochsvettigt, och hon blev skrämd. Det var som ett stort leende kranium.
— Om Gunnar skulle vilja ge sitt namn åt en fond, sade han. Vi skulle kunna ställa en del av beloppet till hans testamentariska vilja ...
— Jag tror mig förstå, hur du menar. Men det skulle naturligtvis vara allt vad du vunnit av andra och inte vara en del ... eller vad skulle återstoden vara till?
Han vågade inte upprepa förslaget om deras gemensamma framtid.
— Naturligtvis ... allt, sade han tveksamt.
— Jag skall tala med Gunnar om saken.
En bil susade förbi dem, just när de nådde spårvagnshållplatsen.
Stråvall igenkände Gehnfeldts privatbil. Gehnfeldt och en dam sutto i den.
— Harriet, sade Stråvall och ryckte hennes arm. Det var Gehnfeldt i sin bil och ... Ingrid ...
— Omöjligt, utbrast hon indignerad, absolut omöjligt. Vad menar du?
— Nej jag kanske såg fel.
— Du måste vara ohyggligt nervös, Adrian. Res bort och skaffa dig lugn så du blir dig själv igen.
— Tack, Harriet, det kanske är nerverna som förklarar alltsamman ...
När de skiljts vid bron, gick hon långsamt vidareoch tänkte genom deras samtal. Kanske hade hon varit för häftig, kanske hade hon bedömt honom fel ... Hon måste tala med Gunnar om saken och med sin mor ...
Han stod och såg efter henne, och det började fuktas i hans ögon.