Men mor i Sutre sade:
Vad ska det var bra att åma sig? Vill Träsken tala om hemgiften, så låt'en.
Hon hällde upp supan i muggen och ställde den framför gästen.
Väl bekomme, sade hon, neg och log över hela ansiktet. Och plötsligt tog hon ett grabbtag i de svarta öronlockarna hans.
Inte tar en en gammal räv vid örona, inte. Träsken och jag är kända sen barndomen, så vad det anbelangar har vi inte något hymmel. Ger han sin dotter så ger jag min pojk och en får väl se, hur det kan väga.
Träsken sköt henne varligt åt sidan, vände sig åter till gästgivarn.
Du! Lars! sade han, satte vänstra armbågen på bordet, höll handen med utspärrade, ringbeprydda fingrar framför sig.
Du ser den här handen — det är jag, Träsken. Och fingrarna äro mina döttrar. Sting en nål i lillfingret — känns det i handen? Ja. Hugg av ringfingret — blöder handen? Ja. Kan handen leva i kraft och Herrans välsignelse om fingrarna tvina bort? Nej. Den här korta tjocka, det är Lotten i Gravendal. Bondgift. Mågen har hästar och nötkreatur, får och fjäderfä, fyllda bodar och husgeråd av alla slag, drängar och pigor, korteligen — han har ett åttondels mantal skattefrälse. Svärfar, sägar han, du har färdats långväga, du är trött. Stig upp på din kammare, som ständigt står redo att mottaga dig. Jag skall vattna och fodra din märr, Lotten står i köket och lagar din mat, barnbarnen vänta på att du skall spela för dem. Nå. Det är Lotten. I Gravendal. Hon fick på sin tid femhundra daler silvermynt. De har kastat av sig.
Den här är lite längre och lite smalare, det är Majken. Hon är gift med befallningsman på Frönsafors. Hon har det inte så fett, nej, det har hon inte. Men hon är min dotter. Jag far aldrig den vägen förbi utan att titta in till henne. Hon kan bju mig ett stop dricka, och jag kläder hennes sju barn. Hon har en pilt, som bara är sju år. Han sitter här — på knät när jag spelar. Stilla som en liten råtta. Det är mig nog. Hon har kostat mig mycket pengar. Dåligt, dåligt, dåligt. Men hon är min dotter. Och vad som inte kastar av på jorden, det kastar av i himlom.
Så har vi den långa, jämntjocka. Det är Laura. Hon är ogift och har ingen avkomma. Hon bor i Skara. Bor hon hos skräddarn, skomakarn, handelsman? Nej, hon bor hos domprosten. Skurar hon golven, står hon i spisen, sköter hon svinen? Nej, hon kallas mamsell och står för hela hushållet. Hos domprosten i Skara. Går hon ur vägen för Träsken, låter hon honom sova i drängstugan? Nej, han sover mellan lakan i lilla gästrummet uppepå. Skakar han hand med domprosten? Det gör han. Sitter han ibland vid domprostens bord, efter att domprosten spisat? Det händer. Går han i domkyrkan med domprostens mamsell och hör domprosten predika? Det gör han. Det är Laura. Hon fick på sin tid femhundra riksdaler banko till utrustning och annat. Har det kastat av sig? Det har det. Andligen talat.
Så har vi slickepott, man kallar. Den är svagare. Det är Hanna. Hon tjänar piga hos köpman Luther i Göteborg. Har hon avkomma? Det har hon, jag säger inte annat. Och det är dåligt, dåligt, dåligt, eftersom hon är ogift. Men är hon min dotter, är hon ett finger på handen? Det är hon. Kan jag hugga av henne? Nej. Kan jag låta henne tvina bort? Nej. Måste jag hålla henne vid makt? Ja. Kastar det av sig? Ja, i himlom, där modern räknas i de saligas skara, amen.
Amen, upprepade mor i Sutre. Gästgivarn suckade tungt som i kyrkan en böndag. Men Träsken tömde hastigt sin mugg och satte den med en smäll tillbaka på bordet.
Så har vi den här minsta, man kallar Vickevire. Nyttar den till annat än att klå sig i örat? Till synes inte — men ho vill mista'n? Det är Valborg. Hon var inte mer än sex år då modern dog, Hanna sjutton. Vad skulle Träsken göra? Hem och stad hade han inte längre. Som Människosonen drog han kring med sin kärra. Fanns det säte för Valborg och Hanna? Det slogs upp. Var det till gagn för köpenskapen att ha jäntorna med sig? Det var det, jag säger inte annat. Det såldes mer när Hanna var med än vare sig förr eller senare. Men var det Herrens välsignelse eller Satans? Det var Satans. Fast en såg det först, sen Hanna tagit skada till sin själ och vid tjugufem års ålder framfött ett gossebarn. Vad gjorde då Träsken? Han satte Hanna i tjänst hos Luther och förde Valborg till mor i Sutre. Var det hans avsikt, att hon skulle bli svärdotter åt gästgivarmor? Inte från begynnelsen. Är det hans avsikt nu? Det är det. Tänker han ge henne någon hemgift? Det tänker han.
Och plötsligt sprang han upp, slog näven i bordet och ropade:
Tusen riksdaler banko. Nu är det sagt. Tusen riksdaler banko, kontant.Sagt och betalt.
Kors i jissi namn, skrek mor i Sutre, och häftig i alla sina åthävor vände hon sig hastigt om och slog Daniel en kindpust som bekräftelse på glädjen. Han log häpet och blygt och drog sig ännu längre in i skumrasket. Tusen banko, mumlade han, vad i helskotta — inte! Inte!
Träsken satte sig. Han torkade svetten ur pannan och betraktade Lars med en sträng, frågande blick.
Gästgivarn reste sig. Han var lång och åbäkig som ett orakel, gick därför kutig. Han tassade i strumplästen bort till tunnan, tog öskaret och drack en dryck vatten. Och med ryggen vänd mot Träsken sade han:
Det bleve väl bra med det. Inte är det någon som tänker på hemgiften.
Nä, int' nåt, int' nåt, int' nåt, tjattrade sväran.
Vad tänker du på då? frågade Träsken.
Gästgivarn svarade:
Jag tänker på rättvisan.
Vad är rättvist då? fortsatte Träsken.
Gästgivarn vände sig sävligt mot honom, lade händerna på ryggen och vaggade sakta av och an. Orden makade sig långsamt fram mellan tänderna, men blicken halvt beslöjad av de hängande, buskiga brynen började glimra och glittra som mareld.
Jag tänker att det är rättvist nu, som var rättvist för fjorton år sen.
Vad var rättvist för fjorton år sen? framhärdade Träsken.
Det vet du väl, att jag hågade åt Hanna, då I var här vid mickelsmässan det året. Men far sa nej, och du tyckte visst att hon nyttade mer i köpenskapen.
Vad säger du? skrek Träsken. Vad är det du säger?
Men gästgivarn fortsatte, makligt som tillförne:
Nå, det kvittar vad du tyckte eller tänkte. Far sa nej. Det skulle inte vara annat än en hemmadotter åt son i Sutre. Kringfarandes folk höll han inte för mycket. Och var det rättvist då, så är det rättvist nu. Det kan du hälsa Hanna, om du eljest vill, att kom hon inte till Sutre som hustru så kommer hon inte som svägerska. Så länge jag är gästgivare.
Jämt tänker'n på'na, jämt tänker'n på'na, tjattrade sväran snubblande hastigt, som om läpparna velat kappas med de blinkande ögonlocken. Jämt tänker'n på Hanna, på Hanna, på Hanna —
Håll käften, sade gästgivarn, jag tänker inte på Hanna, jag tänker på rättvisan. Skilt ska vara skilt, hemmabor för sig och löst folk för sig.
Å jisses, å jisses! kved mor i Sutre. Vad är det du säger, pojk? Hör inte på honom, Träsken lille, han menar det inte.
Men Träsken sade:
Är det mig du skäller för löst folk?
Gästgivarn drog upp överläppen, så att den låg upp mot näsvingarna. Det var hans leende.
Inte tar han det som skällsord, eftersom han liknar sig vid människosonen. Han har ju sin kärra, han, och kan bju tusen banko för en hemmason åt dottern.
Han tassade tillbaka till fållbänken, drog upp fötterna, tog av strumporna och började karva tårna med en täljkniv.
Mor i Sutre gick fram till Träsken och lade handen på hans skuldra. Men han sköt henne saktmodigt åt sidan. Han tog sin hatt, satte den på huvudet, tog också sin rock, men lät den ligga över knäna. Därpå sade han:
Lars, ser du mig?
Det gjorde gästgivarn, såg under lugg.
Som du nu ser mig, fortsatte Träsken, som du nu ser mig fast med rocken på, går jag in till köpman Luther. Jag går in i det innersta kontoret med glasruta på dörren, dit bara de bästa kunderna slippa. Jag lägger denna min hand på valnötspulpeten och säger: köpman Luther, vem är jag? Då skrattar han och säger på tyska: det är ju Träsken, som jag handlat med i fyratio år eller så omkring. Nej, säger jag. Träsken är en knalle, som öknas så, därför att han i sin ungdom traskade omkring. Eller därför att han började med träskedar. Eller av annan orsak kanske, ty somt är uppenbart och somt är förborgat. Med honom har I handlat i fyratio år och han har icke bedragit er på en skilling, nej, inte på ett rundstycke. Men den I här ser framför eder är Karl Viktor Anton Kling, son till klockaren i Alingsås Anton Kling och hans hustru Anna Dorotea. Genom det heliga dopet upptogs han i den kristna församlingen och blev genom den heliga nattvarden delaktig av vår herre Jesu Kristi heliga blod och försoning. Han ingick i det heliga äkta ståndet med Anna Sofia Magdalena Persdotter från Södra Vi och hon födde honom i tukt och ära fem döttrar. Och dessa sina döttrar har han efter råd och lägenhet och bästa förstånd givit en kristlig uppfostran.
Gut, säger köpman Luther, sehr gut. Men jag svarar. Dass ist gar nicht gut, herr kaufmann Luther. Dass ist schlecht, schlecht, schlecht. Och varföre då, då? frågar köpman Luther ganska förvånad. Och jag svarar —
Men i stället för att svara, tog Träsken hastigt av sig hatten och höll den för ansiktet. Axlarna arbetade något litet; eljest lät han intet förmärkas, bet hårt i svettremmen och släppte icke fram ett knyst. Mor i Sutre strök honom över ryggen, men hans kynne var ju känt sedan länge och väckte inte förvåning om ock någon förlägenhet. Gästgivarn krafsade ivrigt sina tår, Daniel tryckte sig allt djupare in i spiselvrån, sväran blinkade, blinkade —
Och lika hastigt kom hatten på huvut igen. Det skarpskurna ansiktet var omfärgat från rödbrunt till blekgult och några ränder och ornamenter talade om tårar. Men ögonen lyste och plirade lustigt.
Är det inte hålen, gästgivare? Här går jag klädd som en kung med hög hatt och lång klädesrock och kragstövlar och ur och berlocker och pitschaft och pärlemorknappar och karnioler och klockspel och kärra och märra och lite var vet väl, att Träsken gömmer nåt på kistbotten men hunnar om det finns den bonnschatte mellan Göteborg och Mora som inte håller sig för mer! Se bara på denne usslen, befallningsman vid Frönsan. Nå, inte ont om honom, eftersom han är måg. Men modern hans! Fadern var torpare, mannen var torpare, sonen hade blitt torpare i all sin dar, om inte svärfar Träsken hjälpt honom på traven, så att han blitt befallningsman eller rättare hos greven. Och vad säger käringen? Vad säger hon åt mig? Kan det bli någon välsignelse när en gifter sig med en kringfarandes knalleflicka. Säger kärringen. Åt mig. En urfattig torparekäring. Åt mig. Å hut! Men såna är ni allihopa, torpare och bönder och gästgivare och länsmän och allt vad bofast folk som finns. Allihopa. Och jag skiter i det, gästgivare, jag skiter i det. Men lägger I det töserna till last så ska fan ha Sveriges bönder. Nu är det sagt.
Han reste sig, slängde på sig rocken, satte sig åter, tog av hatten och torkade brättena.
Nu är det sagt, gästgivare, och nu vill jag ha ord och besked. Ska det bli något mellan Daniel och Valborg eller ska det inte bli?
Gästgivarn torkade av kniven, stack in den i slidan, fäste slidan vid svångremmen.
Inte så länge jag är i fars ställe, sade han. Om två år blir han myndig och då gör'en som han vill. Men till Sutre kommer hon aldrig som hustru.
Daniel sprang ned från hällen, men moran sköt honom åt sidan. Sade:
Har jag ord med i laget?
Det vet I väl I har, mumlade gästgivarn.
Då säger jag till minstingen att änten blir det gifte och det snart eller ock får Träsken ta Valborg med sig. Jag är led på att gå här som en annan trollpacka och glo på dem med sura ögon.
Lasse — började Daniel, men tystades av Träsken.
Han sade:
Säger du, att Valborg aldrig ska komma som hustru till Sutre? Är det betalt för gammal ost?
Gästgivarn lutade sig tillbaka i bänken, såg upp i taket.
En kunde tycka så, svarade han betänksamt, men det är det inte. Och inte skulle jag stå så hårt på det, om det inte varit fars ord in i det sista, att sönerna skulle ha hemmadöttrar. Om de eljest gifte sig. Det vet I, mor, att han sa —
Lasse — började Daniel; men mor i Sutre sade:
Tyst, pojk! Är du äldst, du?
Och gästgivarn fortsatte:
Och det kan väl hända, att jag inte skulle stå så hårt på det ändå, om allting vore efter ordning. Men så länge en ska ha oäktingen gåendes i gåle får en se till att det inte blir mer folkprat.
Han vände sig mot väggen och sade:
Så det kan I tacka Stava för, och mor ock, som äntligen ska ha oteringen gåendes här.
Efter en stund tillade han:
Men vad det anbelanger, att Valborg stannar här som piga, så har jag ingenting att säga. Hon gör skäl för sig och mer till.
Det är nån som krafs på dörra, inföll sväran. Hör då, hör då. Det är nån som krafs —
Mor i Sutre öppnade. Haltebolinken stod på trappan, gned sig om de utstickande armbågarna och log förläget.
Vad vill I? frågade gumman.
Vi skulle — sku — sku — skulle — stammade han.
Daniel sade:
Det är två strykare. De vill väl ha mat.
I ska få, sade moran, smällde igen dörren.
Och gästgivarn fortsatte, makligt vändande och passande orden med tunga och läppar.
För det är inte så med oss som med Träsken, att vi har något på kistbotten. Det har vi inte. Utan gott namn och rykte skulle väl vara det enda vi har, om vi inte skiljer oss från det själva. Och det är nog som Träsken säger, att kringfarandes folk inte hålls för så mycket som boendes. De kan ju vara bra ändå, för den delen.
Träsken reste sig, lugn i ansiktet och lätt och behändig i kroppen som en vante. Han drog på sig rocken och sade under tiden:
Är det sista ordet, det, gästgivare?
Det skulle väl vara det, mumlade han i fållbänken.
Och Daniel började för tredje gången: Lasse —
Men Träsken lade handen på hans axel, drog honom till sig och såg honom in i ögonen med stickande skarp blick. Pojken lät bli att blinka, och Träsken kände sig nöjd. Han skrattade.
Ja, vad far håller för bäst, det ska mor inte bättra. Nu har gästgivarn sagt sitt och nu säger jag mitt. Valborg tar jag med mig i kärran den dag i morgon. Håll mun, pojk! Det finns ett hemman i Västergylln inte långt från Skara. Jag har länge redan fundrat på att köpa den åt Bina och Träsken för det fall, att hjulen skulle snurra av kärran. Nu blir det köp till nästa fardag eller senast om ett år. Får bli när Luther kan punga som bäst. För se Träskens pengar tar till och med bönder emot. Och faller det sig sen så, att Daniel skulle få ärende neråt Västgylln så finns där både flicka och gård. Han sa så i jons, Träsken, och nu säger Karl Viktor Kling detsamma.
Det var ord, sade mor i Sutre.
Men sväran jämrade:
Att int' nån hör, att int' nån hör, hure krafs på dörra —
Vad säger Lasse nu då? undrade Daniel och hans ögon tindrade som juleljus i ottesång.
Men gästgivarn sade ingenting och sväran fortsatte att jämra sin ramsa.
Att int' nån hör, att int' nån hör, hure krafs på dörra —
Mor i Sutre öppnade. Det var återigen haltebolinken.
Ja, I ska få, ropade hon och slog med båda händerna. Tåla dig! Tåla dig!I ska få båda två —
Halten stammade:
Sku — sku — skulle bara säg att vi — vi — vi blitt fler. Fyra stycken.
Det var då håken, muttrade moran, smällde igen dörren.
Men när Valborg bar ut vällingen och brödtärningarna till strykarna, hade talet vuxit till halva dussinet. Det var medelålders män, grova men magra och utarmade. De hade fylkat sig kring Raggen, bildade ett svart röse i diket vid grindstolpen. Valborg räckte tennmuggarna, fatet och stopet till Raggen, som tackade hövligt.
Jungfrun är beskedlig, sade han, tackar ödmjukast.
De andra stirrade oavvänt på henne, muttrade ett tack eller ett signe. Halten stod upprätt på grindstolpen som en fågelskrämma, vajade med slaka armar och slankig hals, grinade förläget.
Valborg dröjde, oviss om hon borde lämna tennet i sticket. Sade:
Det var fler än I sa. I sa bara fyra.
Raggen torkade sig om munnen, räckte stopet till grannen.
Det kom fler, sade han, kastade sig på sidan och blickade utåt vägen, som om han väntat ännu fler. Halten stammade:
Det är så lejt i skoarna, jungfrun. Det är frostigt om nätterna. Förut var det fnatet som inte lämna en ro.
Och inte kom det någon jungfru med välling, inte, sade Raggen. De fyra karlarna logo i skägget, för ett ögonblick. Så blevo de åter allvarliga, ägnade sig åt stop och muggar. Huvudena böjdes bakut och ögongloberna rullade spasmodiskt i de gulbruna, skäggiga ansiktena. Men en av dem förmådde inte hålla kruset, utan Raggen måtte hjälpa honom. Han hade buntar med ältgräs bundna kring handlederna och halsen.
Det är frossan, förklarade Raggen, vi har den allihopa, men han är ett kräk, den här.
Vill I ha mer? frågade Valborg.
De sågo på varandra. Raggen svarade:
Tackar som bjuder, jungfrun, om det inte är för mycket.
Hon samlade de tömda kärlen i fånget, då hon gick förbi. Halten föll ihop över grinden som en fällkniv, grinade stolligt och stammade:
Det var så lejt i skoarna, jungfrun.
I detsamma såg Valborg far och Daniel försvinna genom stalldörren, tveksamt styrde hon kosan ditåt. Far ville väl inte bli åtspord, men Daniel måtte väl fram med vad som avgjorts i köket.
När hon hunnit halvvägs uppför stallbacken, ropades: Valborg! Och hon stannade, tagen på bar gärning, tyckte hon, rodnade. Det var gästgivarn, som ropat. Han stod på kökstrappan och stack fötterna i skorna.
Valborg sade:
Det är sex stycken borta vid grinden.
Gästgivarn klafsade fram till henne, rörde lätt vid den nakna armen som om han velat fråga, vad hon hade i fånget, öppnade munnen —
Och Valborg tänkte:
Ska nu hemmafolket också stura på mig, så blir det för stolligt.
Men gästgivarn vände bort huvudet, såg åt grinden och sade:
Så Valborg ska ge sig i väg från Sutre nu.
Tennkärlen klirrade samman.
Vem har sagt det?
Han såg åter på henne, under lugg.
Träsken.
Och när han nu såg skälvningen i hennes mungipor, det heta lystret i ögonen, som vidgades och slötos, tänkte han att hon var bra lik far sin, Träsken.
Han sade:
Det är inte lönt att du skyller mig för det. Vad mig anbelanger, så kunde jag väl bäst lika, att du stannade. Men mor vill inte och inte Träsken heller.
Vad har jag gjort för galet då? frågade Valborg. Och gästgivarn tyckte att hennes fråga minde om Träskens högtidliga och stränga: Varföre då, då?
Inte har Valborg gjort något galet, mumlade han, inte det jag vet.
Plötsligt förde han sin näve till hennes kind, snuddade över kinden, körde fingrarna in i håret, som var faderns så olika som möjligt, lent och gnistrande rödblont. Rörelsen kom så oväntat för honom själv att han öppnade munnen till en förklaring: fann ingen. Fann bara, att han många gånger måtte ha undrat, hur det där håret skulle kännas mellan fingrarna. Men det var icke någon förklaring.
Och Valborg stod där orörlig med nedslagna ögon, pressande tårarna under ögonlocken.
Det är som om jag fastnat, tänkte gästgivarn. Han trodde att fingrarna snott in sig i håret. Han rörde dem helt lätt och tyckte att de fastnat. Och höll dem stilla. Och hjärtat började bulta, segt och försiktigt ökande takten, segt ökande, ökande —
Då smattrade det bakom honom, från kökstrappan:
Står I å smeks på stallbacka. Hi, hi, hi. Står I å smeks! Står I å smeks!
Gästgivarn sade:
Du måtte ha varit åt skogen eftersom du har barr och skrap i håret.
Äntligen lossade fingrarna, och till all lycka följde ett torrt stycke granris. Valborg tog åt sig fånget och gick långsamt uppför stallbacken, stannade, då sväran ropade:
Ska int' Valborg stä' i storstuga?
Gästgivarn vände sig om:
Ocken ska ligga i storstuga?
Hon snattrade:
Ska int' greven ligg i storstuga? Var ska'n ligg' om int' i storstuga?
Vilken greve? frågade gästgivarn.
Men nu försvann sväran hastigt i köket och mor kom till synes, het som ugnen hon lämnat. Hur i helsicke har kvinnan fått nys om greven, tänkte hon, är en så i barndomen att en pratar bredvid mun?
Valborg! ropade hon, gå upp i storstugan och lufta, om det ska vara.Rista bolstrarna och tag bort lavendeln. Bred ut lakana och täckena.Pröva om ugnen ryker in —
Vilken greve? frågade gästgivarn, tog några steg mot köket.
Häll vatten i kruset och torka ur faten och pottan, fortsatte mor iSutre. Se efter att nattstoln är proper och brukbar.
Vilken greve? frågade gästgivarn.
Och mor i Sutre vände sig slutligen till sonen, hennes ansikte var rödflammigt, hennes hår stod på ända, hennes händer fäktade som ullkardor i luften.
Å jissesjisses e-mini, jissesjisses e — e — e, fräste hon. Vilken greve? Angår det dig? Vilken greve? Vilken greve? Står det i stadga att du ska fråga vilken greve? Vilken greve? Drag åt fanders!
Dörren smällde igen om henne; öppnades åter.
Vad står du där och grunnar efter? Tag fatt med plöjningen du, så tar jag fatt med mitt. Du behöver inte se'n en gång.
Gästgivarn stod, där han stod. Valborg gick förbi honom.
Har gästgivarn nyckeln? frågade hon. Han tog åt bakfickan, skakade på huvudet. Hon gick in i köket.
Gästgivarn stod där han stod. Hundflocken strök förbi honom, gjorde en lov kring husbond med slokande svansar, hängande öron, dolska, skygga ögon. En av de svarta valparna satte sig framför honom, lyfte högra framtassen och viftade till lek, öppnade käften, gäspade så att hela raden av små tandstumpar syntes. Och han steg fram, bugade, nosade betänksamt på husbonds toffel, slickade fundersamt på husbonds häl. Slog plötsligt framtassarna i marken och ranglade bort efter de andra.
Gästgivarn stod där han stod. Moln gledo fram genom dalen, lågt, så att de rispades av storekens kala topp, vita tappar, vita kärvar, mjuka, vita bolstrar, stadigt drivna av en gryende nordan, höstens första. Bortom lagårdslängan råmade korna ängsligt och kände frosten. Skogen över klinten stod avlägsen i lätt rök. Tegarna hårdnade och grånade i den klara, kalla senhöstsolen.
Från stallet hördes en låt, som liknade råttpip, fast starkare. Det varTräsken, som stämde fiolen.
Och en ny flock drog förbi gästgivarn. Den kom om brygghusknuten,Basilius gick i spetsen. Tvärstannade då han varsnat husbond, stod ochvägde med lyftad fot. Bakom honom stannade flickorna rad i rad, menLill-Lars traskade fram till fadern.
Han ställde sig framför honom och iakttog honom noga från träskorna till slokhatten; han ställde sig därpå sida om sida med fadern och intog samvetsgrant samma ställning, fötterna något åtskilda, händerna på ryggen, huvudet framskjutet, långt mellan uppdragna, kutiga skuldror, pannan rynkad, blicken stelnad i grubbel.
Så stodo de en god stund, far och son, den ene hög som en dörr, den andre liten som en vante, men stöpta i samma ställning och båda med stora, runda, tunga huvuden.
Slutligen sade gästgivarn:
Vad står du dennase, Lasse?
Vad står du dennase, Lasse? upprepade sonen.
Apar du efter far din? sade gästgivarn.
Apar du efter far din? upprepade sonen.
Tänka sig, att du ska vara så svår och illfundig, sade gästgivarn, log.
Tänka sig — började sonen, men orden voro för många och det sista för konstigt och att le förstod han icke.
Och gästgivarn lade handen på hans huvud, det kunde han icke apa, strök pilten varligt om nosen.
Gå till Träsken du och hör på speleverket, sade han, sköt honom varligt ifrån sig. Men i samma nu steg blodet åt huvudet, hastigt rusande och berusande som alltid sedan det jäst i tysthet. Han gick med korta, snabba, tysta steg bort till kökstrappan, drev näven i dörren, så att låskolven hoppade ur.
Barnen flydde som möss, sökte sig in i stallet, kröpo ned under källartak och vagnsbodsgolv.
Köksdörren flög upp.
Vad i jistine —
Men hon tvärtystnade, det ryckte till i ansiktet, som om det snuddats av slag. Hon stödde sig mot dörrposten.
Vad är det nu då — mumlade hon.
Jag går min väg, skrek han, jag går min väg, jag går min väg.
I stallet strök Träsken stråken över strängarna, stämde upp en menuett.
Vart går du då? frågade mor i Sutre.
Men han bara skrek:
Jag går min väg, jag går min väg, jag går min väg —
Och inne i köket snattrade sväran:
D'ä Stava, d'ä Stava, d'ä Stava — som kör'n ivä —
Moran tog sig åt bröstet. Det runda, rödlätta ansiktet vitnade och med blekheten kommo de sextio åren fram i rynkor och veck. Men ögonen tindrade som genomskinlig blåsten.
Nu lugnar han sig, Lasse, sade hon lågmält, nu lugnar han sig. Det är folk utom grinden.
Han bet ihop tänderna, men lemmarna krampade sig kring kvävda skrik. Och plötsligt sträckte han fram båda händerna, tog moderns förkläde, torkade sig i ansiktet, skavde och gned.
Vart ska du gå? upprepade mor i Sutre.
Han sade:
Jag går väl till ögårn. Där ska ändå plöjas.
Vill du ha matsäck med dig, eller ska jag skicka?
Det är bäst I skickar, för jag går genast. Men —
Moran inföll:
Ja, det blir töserna, som får gå med maten.
Han stirrade på henne ett ögonblick, vände sig bort.
I kan skicka Basse, om det passar bättre. Jag är väl inte en sån fähund.Eljest ville jag säga —
Hon sköt igen dörren, ty i köket kacklade sväran som en höna, stolt över ägget hon satt i världen:
D'ä Stava, d'ä Stava, d'ä Stava — som kör'n ivä —
Vad ville du säga?
Fönstret över frontespisen slogs upp, Valborg stack ut huvudet och ropade:
Det var sant, mor, strykarna bad om mera välling. Det är sex styckna.
Moran nickade. Gästgivarn sade:
Nej, jag ville ingenting säga. Jag undrar bara, vad det nu ska bli för elände i Sutre.
I jissine — började hon. Men han lyfte huvudet, såg henne rakt in i ögonen.
Det vet I så väl som jag, att när han kommer och vart han kommer så blir det elände. Vet I inte? Och en tycker, vi kunde haft nog av nu. Tycker en —
Han lomade av uppför stallbacken.
Nu tonade menuetten sirligt vek, och ut ur stallmörkret dansade en spenslig gossgestalt, händerna i sidorna, halsen lätt kråmad, hakan in. Det hörde till Träskens många konster och krumbukter att han skulle lära barnen dansa, där han drog fram. Basilius skulle han lära den svåra menuetten, som ingen annan kunde dansa.
Och han dansade fram över stallbackens skrovliga stenläggning, barbent, lättfotad, tunn och mjuk som ett litet kringdrivande strömoln, vit i ansiktet under ögonens mörka ringar, leende allvarligt, leende lycksaligt.
Ett, tu, tre, ett tu tre, räknade Träsken, steg över tröskeln, fiolen intryckt mellan hakan och axeln, till hälften dold under öronlockarna, armen bågad, fingrarna knäppande.
Ett, tu, tre. På tå! Knäna lätt böjda. Ett steg åt sidan. Ett tu tre, ett tu tre. Små steg, små steg! Halvt slag om. Nej, åt vänster. Damen till höger. Ett tu tre, ett tu tre.
Tösterna kröpo fram ur sina gömslen, Lasse kröp fram, ställde sig tätt intill Basse, händerna på ryggen. Moran log över hela ansiktet, trummade takten på magen. Valborg hängde i fönstret, Daniel i stalldörren, gjorde själv några steg, log och blinkade åt flickan. Svarta gestalter klängde sig upp ur diket, ålade kring grindstolpen, blekbruna ansikten stucko in mellan spjälorna.
Gästgivarn stannade och gapade.
Ett tu tre, räknade Träsken, skred långsamt fram efter gossen. Ett tu tre. Bjud handen! Bjud handen! Så ja! Ett tu tre. Och ett halvt slag runt, till vänster, till vänster. Ett tu tre. Och ett halvt slag till. Så ja. Ett tu tre.
Plötslig stannade han, tog fiolen från axeln, pekade med stråken på gästgivarn.
Vad nu? Har något hänt?
Lars den äldre skakade på huvudet, Lars den yngre skakade på huvudet.Basilius blundade, rynkade pannan, otålig över avbrottet.
Träsken upprepade; alltjämt pekande med stråken.
Har något hänt? Vad då, då?
Gästgivarn sade:
Jag går till ögårn.
Och han drog till med ett litet löje.
För det har hänt, att det ska plöjas. Det plär hända mest var höst.
Nå, sade Träsken, lade kinden till fiolen, förde stråken till strängarna. Men han besinnade sig, snappade stråken med vänstra handen och räckte Lars den högra.
Då säger jag tack och farväl, gästgivare. Vi ses igen i Västergylln om inte annat. Då hans högvördige domprosten i Skara viger Daniel och Valborg till det heliga äkta ståndet.
Kanske det, svarade Lars, tryckte hand och fortsatte sävligt sin väg bortåt laggårn.
Ett tu tre. Nu börjar vi igen. Ett tu tre. På tå.
Och Basilius höjde sig på tå, dansade fram mot grinden, barbent, lättfotad, tunn och mjuk som ett litet kringdrivande strömoln, vit i ansiktet under ögonens mörka ringar, leende allvarligt, leende lycksaligt.
I köket kacklade sväran:
— som kör'n ivä- — om kör'n ivä — som kör'n ivä —
Upp mot klinten gick Stor-Lars, plogen över axeln, följd av Blomman ochSkällan.
Efter honom gick Lill-Lars, följd av två svarta valpar, över axeln bar han en gren, skapad ackurat som en plog.
Tidvis fick han det infallet att härma far. Eljest var han inte konstigare än andra barn.
Sex strykare kommo till, hopen vid grinden fördubblades. När Träsken såg så mycket folk, funderade han på att slå upp kramlådan, men besinnade sig i rättan tid. Det var fattigt folk och osäkert folk, dålig marknad med ett ord, dåligt, dåligt. Emellertid stoppade han fiolen under armen och gick bort till stängslet. Pekande med stråken ställde han frågor än till den ene, än till den andre, myndig och allvarlig som en präst på husförhör.
Det bekräftades, att karlarna voro timmerhuggare från Hoby och Frönsan. Bruksförvaltarn på Hoby hade lejt dem till avverkning för egen och Frönsagrevens räkning. I slutet av april började avverkningen med femtiosju man, i medio av maj tillkommo ytterligare vid pass trettio man, andra veckan i juni medförde sista avlöningen jämte löfte om ökad dagspenning. Från medio av juli fingo de föda sig själva i skogarna efter råd och lägenhet. I augusti började sjukdomarna, frossa, sommarsjuka, tarmvred, skörbjugg stoppade några i jorden. Andra gåvo sig av godvilligt, åter andra gingo till Hoby och krävde, träffade endast bokhållarn, som förnyade löftena. September kom med mörker, regn och kalla nätter. Ett tjog och en ströko med, jordades i två vänner av Raslingeprästen, som tröstade, predikade, gav av sina knappa förråd och utdelade nattvarden under bar himmel. Det sades, att han kuskat efter bruksförvaltarn i tre veckor, orsakande två mässfall. Frönsagreven vistades i Stockholm. Och nu var det oktober.
Hur många är ni nu? frågade Träsken.
Mellan trettio och fyrtio, men ovisst hur många, som kunde taga sig ner ur skogarna. Det var väl de, som fastnat.
Fastnat? sporde Träsken.
Raggen log illmarigt och böt blickar med kamraterna.
Ja, svarade han, det händer när det blir för lessamt att en liksom fastnar i ändan på något rep eller annat rackartyg. Sen var det inte gott att komma loss, förstås.
Karlarna smågrinade i skäggen, men Halten jämrade:
Det är så lejt i skoarna!
Dåligt, mumlade Träsken, dåligt, dåligt. Och vart ska I nu gå?
Raggen betänkte sig, sade:
Vi går väl omkring lite tills vi träffar'n, bruksförvaltarn. EllerFrönsagreven.
Träsken sade:
Har I fått mat? Jag ska säga till moran. Tänker I övernatta i Sutre?
Raggen svarade, dragande på orden:
Vi hade tänkt det. För samlings skull. Men som det nu låter. Bortifrån.Så tör det vara bäst en knallar vidare —
En tvär och trumpen bifallsnick gick långsamt laget runt.
Varföre då, då? sporde Träsken.
Raggen svarade:
De säger, att kolran kommit till Frönsan.
Kolran? upprepade Träsken.
De säger så, sade Raggen.
Och den trumpna bifallsnicken gick åter laget runt. Träsken knäppte långrocken från hakan ned till knäna, lade händerna med fiol och stråke på ryggen. Han hade fått kolraskräcken anno 49, då han for med en finnskuta till Gävle, kolran ombord.
Det är lögn, sade han. Kolran? Inte! Hon finns inte i landet. Det har I fått om bakfoten. Jag kommer själv från Frönsan. Kolran? Inte! Vem har sagt det?
Raggen pekade på en av de sist anlända, en bredskuldrad med runt, fromt ansikte, den ende fetlagde i församlingen. Han sade:
Jag säger det inte för bestämt. Men jag slår ihop och gissar —
Vad är du för en djävul, som gissar! skrek Träsken, plötsligt eldröd kring ögonen. Vem i helskotta har bett dig gissa, drummel?
Mannen blinkade förläget, sade:
Ingen för den del. Men jag mötte sockens kolrakärra i backen sör om forsen. Inte vet jag om det var någon i'n. För jag frågte inte utan gick av vägen. Men nog var det kolrakärran. Jag har sett den förr, det året hon var som värst.
Valborg! skrek Träsken, snurrade runt, så att öronlockarna stodo rakt ut från huvudet. Var är Valborg? Valborg och Daniel! Spänn för båda två! Märren! Vi åker på fläcken! Valborg! Valborg och Daniel.
Töserna drogo sig baklänges inom grinden, baklänges mot köket. Basilius stod kvar. Raggen sade:
Han har visst skräcken riktigt, Träsken.
Såå? sade Träsken, stillnade av. Har jag skräcken?
Och han fortsatte:
Varföre då, då? Varföre illfänas? Står icke våra liv i Herrens hand, nu och alltid?
Det gör de, inföll Raggen, men kommer hon bland oss, så tar hon rubb och stubb. Såna som vi är tillvridna och hungersjuka —
Men Träsken skådade i fjärran.
Nu ska I höra, sade han. Det var anno 49. Jag seglade från Vasa till Gävle. Med en skuta. Om natten insjuknade kojkamraten, kastade upp. Det är kolran, skreks, det är kolran. Alle man rusade upp på däck, lämnande den sjuke ensam. Jag med. Men när jag kom upp i månskenet — för det var en stilla och månklar natt — ingav Herren mig en tanke. Jag tänkte: Det här är kanske din stund att amortera en smula på förlagslånet. Det föll mig in att månen kunde vara den Allsmäktiges indrivare. Så jag gick ned igen. Litet förmådde jag uträtta, men jag hjälpte honom med ett och annat. Och så tog jag fram fiolen, mest för att muntra mig själv en smula. För det var otäckt därnere, det var hemskt som han stönade och skrek. Han var så rädd, si. Och jag spelade. Inte psalmer som en kunde tycka utan danslåtar. När krampen kom, ropade han att jag skulle sluta. Men jag kunde inte, den gjorde mig så munter, musiken, att jag tyckte det var en välgärning både för honom och mig. Och jag kunde granneligt se, att krampen lättade, då jag spelade en trestegsmasurka. Det hjälpte inte i alla fall, han dog. Men jag gick upp på däck och spelade för manskapet. Och de dansade som tosingar ända tills karantänbåten kom och tog oss. Då flöt bloden kring läpparna mina, för jag hade klent bröst. Men kolran slapp jag och inte heller någon av besättningen fick den —
Det var märkligt, sade Raggen. Men Träsken stirrade på honom med stora, stela, stränga ögon, sade:
Varföre då, då? Varföre märkligt? Skräcken är det värsta. Den tar en i magen och slår en i backen och sen är det gjort. Men dansar man och håller sig munter —
Och han lade fiolen till kinden.
Det var den här, jag spelte.
Han spelade några takter, vände sig om och ropade:
Valborg! Valborg!
Hon stack ut huvudet genom fönstret.
Valborg! ropade Träsken, alltjämt spelande och smällande takten med hälen. Gör dig i ordning. Vi ska åka, genast. Säg åt moran, att vi ska åka. Var är Daniel?
Han är här, sade Valborg, lämnade plats för pojken.
Och Träsken spelade och sade:
Daniel. Det är kolra vid Frönsan. Sägs. Vi ska åka, genast. Följer du med?
Kolra vid Frönsan, upprepade Daniel, skakade på huvudet.
Och Träsken spelade och stampade och skrek:
Är du lomhörd, pojk? Kolran är vid Frönsan. Kolrakärran är sedd sör om forsen. Jag åker inte i sällskap med kolran —
Men mannen med det fromma ansiktet sade:
Då får han skynda sig, Träsken. För nu kommer hon i backen.
Långsamt rullade över backens krön en kärra med svart huv Träsken fällde fiolen. Takten stampade han alltjämt med hälen.
Karlarna reste sig en efter en, kröpo upp ur diket, lommade sävligt knäande bort över rågstubben, bort från vägen. Träsken vek steg för steg upp mot stallet. Kärran närmade sig i sakta mak. Gnissel av osmort hjul hördes med jämna mellantider. Eljest var det ett ögonblick tyst i Sutre.
Så började töserna gråta, skreko:
Mor! Mor!
Och då mor i Sutre kom ut på trappan, sprungo de emot henne, ropande:
Kolran kommer i Stenby backe!
Å, håken heller! sade mor i Sutre, steg nedför trappan. Hon höll handen över ögonen, såg upp mot vägen. Efter en stund sade hon:
Det är socknekärran. Det är det. Det är kolrakärran. Vad kan det vara för en stackare? Han ska väl jordas i Raslinge.
Öppna grindarna, ropade hon till Basilius, som ensam stod kvar ute på vägen, öppna grindarna på vid gavel, så att hon inte behöver stanna. Den gästen kan en vägra rum efter stadgan. Vad står han och trampar efter, Träsken? Inte hoppar hon ur kärran på genomfarten. Tro, vem de ha fått till körsven? Stäng fönstret dennasse, Valborg. Det är väl skogsstrykarna, som fört henne med sig. In med er, ungar, gå in till mor i köket. Stäng stalldörrn om sig, Träsken, så slipper han knip i magen. Det blir att ge besk över lag. Hur många strykare sa hon att det var? Nå, det ger sig. Så beskedligt och gnavet hon kör, kommer inte till kyrkan före kvällen. Det blir tyst begravning. Gud fröjde själen. Amen. Inte kan en tro att hon kastar sig på korna i förbifarten? Nej, det har en aldrig hört. Tänka sig! Ja, det är det usla med löst och fattigt folk att de dra sjukdomar efter sig.
Basse, ropade hon från kökstrappan. Gå in i stallet till Träsken. För nu lägger jag haspen på. Så må hon i Guds namn se sig om efter Sutrefolket.
Men Basilius stannade på vägen, fångad av kärrans åsyn. Hon körde så långsamt, hon gnisslade så synnerligt. Det kom med jämna mellanslag som när en sjuk jämrar sig på det yttersta. Men det var inte jämmer i låten, det var mera som en skarp, klar, utdragen vissling. En vissling, som när gladan seglar lik ett svart flarn högt uppe i himmelskupan.
Kärran var svart, kistan eller huven var svart, hästen var svart. En gammal svart häst, gammal som vita Jacobina men tung med tjugu vintrars snötyngd i hovarna. Nosen hängde mot jorden.
Och körsvennen var svart. Han var svept i en svart kappa, svarta vantar på händerna, en svart slokhatt nedtryckt på huvudet. Han hade icke något ansikte. Det vita som skulle blänka mellan hattbrättet och kappkragen fanns icke. Det var svart.
Det är kolran själv, tänkte Basilius. Det är döden.
Han mindes fuller väl vad moran förtalt om farsoten. Att körsvennen för att skydda sig måste binda ett kläde för ansiktet, genomdränkt med starka mixturer. Det mindes han; men han tänkte:
Som han ser ut! Inte är det en människa. Det är döden.
Han bytte fot, lade huvudet på sned, halvslöt ögonen. Och leendet, strykleendet, som mor i Sutre aldrig kunde se utan undran, smög sig fram mellan de smala, blodfattiga läpparna.
Basilius förstod alltsammans, han förstod vad gästgivarn och mormor talat om, han förstod, vem det var de väntade, han förstod varför Valborg tagit fram de vita lakanen och han förstod varför de lämnat honom ensam och befallt honom att öppna grindarna på vid gavel.
Äntligen hade de tröttnat, äntligen hade de grälat slut om Stavas pojke, äntligen hade gästgivarn och sväran fått sin vilje igenom, äntligen hade mormor tröttnat att försvara honom.
Och så hade gästgivarn skickat efter Döden. Själv gått till ögårn för att slippa se. Träsken, den gode, hade låtit honom dansa en sista gång menuetten. Sedan gömt sig i stallet. Mormor hade fört honom ut på vägen, att det kunde ske stilla och omärkt utan skräck för de andra.
Jag är så lätt och liten, tänkte Basilius, han lyfter mig i rocken och stoppar mig i huven. Vad är det sedan? Är jag död sedan? Kommer Valborg ut med de vita lakanen och sveper mig?
Långsamt nalkades kärran, var nu så nära att han kunde höra hästens tunga flåsningar. Mitt i en utdragen vissling stannade den. En röst, dov under klädet, sporde:
Vem är du?
Basilius formade sitt namn med läpparna. Kärran sattes i gång, stannade åter. Körsvennen lutade sig ned över gossen.
Vem är du?
Han svarade: Basilius.
Då är du den jag söker, sade körsvennen, sträckte sin svarta hand efter gossen. Och Basilius kände sig långsamt lyftas och åter sättas ned, grensle över huven. Rösten sade:
Sitt stilla, gosse, och sitt lätt. Väck icke dem som sover.
Basilius satt stilla med hängande armar, huvudet bakåtböjt, det vita lilla ansiktet solbelyst, leende, med slutna ögon.
Kärran rullade sakta, sakta, visslingen ljöd icke längre så skarp, dämpades för varje varv, tystnade. Kärran rullade sakta som om den befarit en bräcklig bro. Stannade.
Basilius kände en arm omkring sitt liv, lyftes, sjönk sakta. Han knep ihop ögonen, ville icke se.
Men rösten sade:
Varför blundar du, Basilius?
Han slog upp ögonen, han såg först huven och den svarta hästen, han såg sedan gästgivargårdens stortrappa, vita dörren, fönstret, lakanen, Valborgs bleka ansikte. Och han såg ett annat ansikte tätt bredvid sitt, ett par stora, blå, glittrande ögon. Den svarta masken hade fallit.
Är du rädd? frågade körsvennen. Han satte ned gossen på marken, lade sin hand på huven.
Basilius, sade han, håller du av någon så att du för hans skull kunde ligga fyra långa timmar i svarta kistan?
Han grep med båda händer i huvens handtag, lyfte den försiktigt rakt upp, lyfte den högre, höll den över sitt huvud, kastade den handlöst bakom sig.
Och han tog åter gossen på armen.
Basilius såg en vit bädd beströdd med vita blommor. I bädden vilade en mörkögd, svarthårig flicka. Hon lyfte händerna som för att taga honom och sluta honom i sin famn. Och Basilius sträckte fram sina händer. Han var icke längre rädd, ej heller bedrövad. Flickan tycktes honom vackrare än Valborg, som var den vackraste han visste. Och det kunde icke vara svårt att ligga hos henne i kistan.
Men körsvennen släppte honom, så hastigt och handfallet att han föll med ansiktet mot marken och blev liggande en stund. Då han åter reste sig, höll den blåögde körsvennen den vita, mörkögda flickan i famn. Sade:
Anmäl, Basilius, anmäl för mor i Sutre, att gården fått gäster.
Varligt ställde han henne framför sig, kysste hennes panna, kysste hennes skuldra, kysste hennes hand.
Anmäl, Basilius, att grevinnan Ruth —
Han tryckte henne plötsligt intill sig.
— furstinnan av den Blodröda Stjärnan, drottning av Svarta Nätter täckes taga in i Sutre.
Han skrattade gällt, klart och skarpt som kärrans visslande gnissel, släckte sitt skratt i hennes hår.
Och han vände sig åter till Basilius, rörde lätt vid hans axel. Tillade:
Jämte dess ödmjuke slav, Karl Ludvig Arnfelt.
Frönsagreven stod på stora trappan, ensam, ropade på Träsken. Svarta kappan hade han kastat och blottat en mörk frack med facetterade stålknappar, knäbyxor, sidenstrumpor, lackskor. I den dräkten såg han ut som en spenslig yngling, men det starkt grånade håret vittnade om åldern. Då Träsken icke lät höra av sig, lyfte greven sitt ansikte mot höstsolen, slöt ögonen och log. De glattrakade kinderna hade en ungdomlig färg, konstlad eller ej.
Valborg smög sig om husknuten, störtade andlös in i köket där gumman flängde mellan spis och skåp.
Mor, flämtade Valborg, han vill ha mat.
Å håken! sade mor i Sutre. Ja, jag tror't fullkomligt, jag tror't fullkomligt.
Hon torkade händerna på förklädet, lossade det från midjan, släppte ned kjolen, strök upp hårtestarna, öppnade skåpet och började pynta sig. Daniel kom in och Basilius. De ställde sig på var sin sida om mor i Sutre och betraktade henne med vördnad och undran. Hon trädde på sig ett stort blårandigt förkläde och över detta ett mindre svart av siden, hon fäste silverbroschen med salig gästgivarns hår under hakan, hon häktade i de gyllene öronringarna, hon satte på huvudet en mössa av svarta spetsar och högröda sidenband, en gåva av Träsken. Hon snöt sig i underkjolen och sade:
Inte för att jag vålar honom, men han är greve född —
Och hon steg ut på kökstrappan. Daniel och Valborg följde och mellan dem slingrade Basilius som en mask mellan stam och bark.
Mor i Sutre neg och sade:
Jag trodde fan själv kom med kolrakärran, men så var det greven. Bättre upp sa sotarn, fastna i spjället.
Greven vinkade och log.
Det fägnar mig, kära mor, det fägnar mig att vara en kär gäst i Sutre.Men var böveln håller kommerserådet hus?
Och han ropade:
Herr Träsk! Herr kommerseråd! För tusan, börsaristokratien har sina kapriser! Sticker han sig undan i stallet? Skall jag hämta honom? Eller hur länge skall en fattig fan till greve behöva supplicera —
Äntligen svarades ur stallmörkret:
Här är jag, herr greve. Jag kommer.
Och Träsken trädde motvilligt fram i stalldörren, stannade på tröskeln, rak och stel, hatten i hand.
Fägnar mig, fägnar mig, sade greven, gjorde en lätt bugning. Ser han, min kära Träsk, det anskrämliga åkdonet där? Gott. Får jag då be herr kommerserådet ställa undan kärran i vagnslidret eller var han behagar? Den vanpryder vårt vackra Sutre. Eller hur, kära mor?
Jo, medgav gumman, näst rackarkärran och Frönsaekipaget finns det väl inte sämre åkdon.
Men Träsken sade:
Varföre då, då. Varföre jag? Får jag be herr greven be någon annan? Varföre icke be den ogudaktige lymmel, som åker omkring som ett spektakel i kolrakärran? Det är rätta tiden nu, herr greve, att lära lymlar veta hut —
Frönsagreven sträckte på armarna, varvid ett sprött ljud lät förmoda att frackens sömmar voro bristfälliga. Han gäspade, blundade och log. Plötsligt tog han stortrappans sju steg i ett skutt, tvärstannade med spänstigt böjda knän lik en pojke som hoppat efter alla konstens regler. Rätade upp sig och sade:
Herr kommerseråd, lymmeln är som bekant jag. Dock far jag ej omkring som ett spektakel utan som en man, vars frihet är hotad. Därföre, herr Träsk, uppmanar jag honom hövligast att skaffa undan kärran, som eljest kan väcka misstankar.
Och om jag inte gör det? sporde Träsken, tuggade och blinkade. Om jag vägrar, herr greve? Hur går det då, då?
Då, svarade greven och sköt de alltför svarta ögonbrynen högt upp i pannan, då ser jag mig nödsakad att piska upp herr kommerserådet.
Det tror jag honom om, sade Träsken, för det har han gjort förr.
Det fägnar mig, det fägnar mig, log greven. Nå, hur blir det med kärran?
Jo, det blir nog, mumlade Träsken, gav Daniel ett tecken. Pojken ramlade nedför trappan och inom tre röda minuter hade den dystra kärran försvunnit i vagnslidrets mörker. Men greven ägnade den icke längre någon uppmärksamhet. Han sprang fram till mor i Sutre, tog henne i famn och svängde henne ned från kökstrappan.
I jistininejistineje — skrek gumman, yr i mössan. Greven smällde två kyssar på de äppleröda gumkinderna, sade:
Livet är kort, kära mor, men timmarna långa. Låt oss göra oss en riktigt glad dag. Min lilla grevinna sitter framför spegeln och skrattar åt sina vita små tänder. Vi äro fördöme mig så nygifta, att prästen inte hunnit läsa över oss. Men här i Sutre under ekarna tänker jag äta min bröllopsmiddag —
Här! skrek gumma. Tackar för äran, sa käringen, lånte kungen sin särk. Men det går inte. För gästgivarn är inte hemma. Och röda gumsen gick vill i morse. Och här har varit strykare. Och Träsken och Valborg ska fara —
Men greven hörde inte på. Han fortsatte:
För mig går allting bakvänt. Vilket lär bero därpå att jag i mitt sjuttonde år sålde mig till fanen. Fick evig ungdom, mot löfte att aldrig begynna i rätter ända. Alltså började jag med bröllopsnatten, fortsätter med bröllopsfesten och skall om Gud ger tålamod väl också höra prästen läsa en stump. I Stockholm. Apropå, min kära Träsk, jag behöver hans häst och hans kärra —
Min märr! skrek Träsken, ryggade med utbredda armar mot stalldörren. Greven lade sina händer på hans breda skuldror, log honom mitt upp i ansiktet, soligt, soligt, gav honom ett vänskapligt men kraftigt slag i nacken.
Jag vill göra min lilla grevinna en surpris. Och länsman! Men ingen brådska, kära vän. Först skall här ätas och drickas. Vad bjuds, kära mor? Ostkaka? Den skulle smaka förträffligt —
Mor i Sutre sade:
Jag tror't, herr greve, jag tror't fullkomligt. För jag känner honom. Smör ska han ha, och ägg ska han ha, och fetost ska han ha, och honung och vitsocker ska han ha, och kaffe ska han ha, och stek ska han ha, och dricka ska han ha. Och när det inte finns gudslånet kvar i Sutre, då klappar han mig i ryggen och snor mig om nosen med spetsduken sin. Men jag säger: betala. Säger jag. Betala, greven lilla, betala!
Betala? upprepade greven, spärrade upp ögonen. Vad hör jag? Betala!Skulle jag sakna kredit?
Men gumman fortfor i samma andedrag:
För jag känner'n! Ostkaka ska han ha, och russintårta ska han ha, och sockerkringlor ska han ha. Grenaljus i stakarna och silver på bordet och damastduk och glas och porslin. Men nu ska han höra upp, lilla greven, för nu ska jag säga honom ett gudsord. Vet han vad fan sa när han sålde svansen? Dalern i bordet, bonne, sa han. För han kände göken. Och det gör jag med. Jag känner honom, jag känner honom.
Genom köksdörren, som lämnats öppen, trängde plötsligt svärans smattrande stämma:
Ocken ska känn'en om int' I, som är halvvägs svärmor te'n.
Gumman stillnade plötsligt, strök magen platt under tunga händer, sade lågmält men tydligt:
Tand för tunga, dotter, tand för tunga.
Och det blev ett ögonblick tyst i Sutre.
Så började moran åter surra.
Nej, Träsken där kan han kujonera, eftersom han är karl, men mor i Sutre rider han lagom, lilla greven. Kommer han som en annan strykare och ber om ett mål mat, så ska han få. För snålare är inte käringen. Men inte blir det ostkaka. Hysa honom ska jag, eftersom Stava bett för honom. Och mat ska han ha. Men inte slaktar jag kalven för hans skull, lilla greven —
Sedan hon det sagt, ryckte hon av sig helgdagsmössan, desslikes sidenförklädet, vecklade in mössan i förklädet, stoppade alltsammans under armen och återvände till sitt kök, slående dörren i lås.
Sade till sväran:
Nu håller du din leda mun. För här bränns.
Och flängde oförtrutet mellan spis och skåp.
Efter en stund kom Valborg, efter henne Daniel.
Vart ska I? frågade moran. Valborg svarade:
Daniel skulle hjälpa mig att lyfta ned kistan från vind.
Ska Träsken fara nu då?
Far ska köra för grevens till Raslinge. Så får de väl skjuts sör ut av prästen.
Det låter höra sig, sade mor i Sutre, flängde mellan spis och skåp. Pojken och flickan försvunno i vindeltrappans mörker; stegen knarrade jämmerligt under Daniels stövlar.
Sväran, som satt vid fönstret, snattrade:
Nu kör'n ut med kärra. Träsken kör ut med märra!
Angår det dig? snäste gumman. Men plötsligt stack hon huvudet inom trappdörren, ropade:
Ska han inte ha någon mat då, token?
Maten får de väl hos prästen, trodde Valborg. Och Daniel rabblade en sockenramsa:
Vetja va prästen i Raslinge äter, sur sill i helg, i söcken ruttna potäter.
Äss, äss, äss! fräste gumman. Kvicker var så kvick att en såg aldrig annat än rumpan på'n.
Smällde igen dörren.
Sväran hängde vid fönstret, svept i gardinen så att endast nässpetsen och de oroligt flackande ögonen och munnen voro fria.
Si, si, si, si, si, vispade tungspetsen mellan tänderna, sisisi en sån lita e!
Ocken är liten? undrade mor i Sutre, ryggen vänd mot fönstret. Men sväran hörde henne icke, fortfor:
Sisisi, svart som ett kolstycke, grann som ett gulläpple. Sisisi, e sån lita e!
Ocken är liten? upprepade mor i Sutre. Och då hon icke fick svar, måste hon maka sig bort till fönstret. Hon såg Träskens kärra och Bina med det ryska klockspelet och Träsken själv i färd med att syna sele och don. Vidare såg hon den mörka flickan, som vilat i kolrakärran. Hon satt på kramlådan, nedhukad, med händerna knäppta om knäna och såg mycket liten ut. Mor i Sutre betraktade henne länge och uppmärksamt. Slutligen sade hon:
Jäntan tör vara törstig efter att ha legat i den leda kärran timvis. Tag kruset och hämta dricka i källarn och bjud henne.
Och hon tog lerkruset från hyllan och räckte det åt sin svärdotter. Men sväran, som hade folkskräck, tryckte sig med utbredda armar platt mot väggen och vispade på:
Nä, nä, nä, nä, nä, int' ja' int', int' ja' int'.
Då går en själv, då, sade mor i Sutre. Hon gick mot dörren, vände, ställde sig framför spegelbiten i skåphörnet, strök tillbaka håret, satte mössan på hjässan, sidenförklädet på magen. Och när hon i spegeln varsnade svärans blinkande ögon och flinande mun, sade hon:
En ska inte skämma gården och en ska inte skrämma ungen, så nu vet du det, grinolla.
I sakta mak vandrade hon ut ur sitt kök, fyllde i källaren kruset och gick långsamt och med blicken fästad på det rågade kärlet bort till kärran. Försiktigt lyfte hon kruset över kärrkanten.
Lilla mamselln tör vara törstig, sade hon. Här är dricka.
Men flickan satt orörlig på Träskens kramlåda, händerna knäppta kring knäna, blicken oavlåtligt riktad mot storstugans fönster.
Smakar det inte? frågade mor i Sutre, väntade förgäves svar. Då blev gumman röd i synen och kruset begynte skälva, så att skummet pöste över bräddarna.
Hon är väl döv då, mamselln, eller har hon fel på målföret?
Intet svar. Men Träskens huvud dök upp på andra sidan hästryggen.
Hon är utländska, mor, hon är utländska.
Det till, mumlade moran. Stackare den som är liten.
Hon ställde ifrån sig kruset och började undersöka flickans kläder, tummade tyget, strök det mot kinden, granskade underkjolarna, granskade kalsongerna, granskade strumpor och skor. Och hon sade till Träsken:
Vad jag kan se, är hon snygg och proper. Det hedrar mor hennes, så utländska hon är.
Snygg och proper, upprepade Träsken, rynkade pannan. Och han lyfte sin hand och pekade upp mot himlen.
Vad hjälper det människan att hon är snygg och proper, om hon tar skada till sin själ? Vore det min dotter, skulle jag gråta blod.
I jistineje! skrek gumman och for tillbaka. Vad är det nu med henne? Vad kollrar hon efter?
Ty flickan hade sprungit upp, slagit ut armarna; ansiktet lyste, läpparna skälvde, ögonen glittrade.
På stortrappan stod Frönsagreven, famnen full med de vita blommorna. Mor i Sutre drog sig ännu ett stycke tillbaka.
Greven hoppade upp i kärran, han slog armen kring flickans liv och satte henne ned på kramlådan, han lade några blommor i hennes knä och fäste andra i hennes hår. Han satte sig på kärrkanten, böjde sig fram över flickan och viskade i hennes öra. Och hon skrattade.
Kör, ropade han till Träsken. Kör, herr kommerseråd, kör!
Men Träsken väntade på Valborg och kistan.
Mor i Sutre tog en vit blomma ur flickans knä, luktade på den, bet av en bit av stjälken, spottade ut den, sade:
Hör nu, lilla greven, flärd och sånt är han kunnig på, det syns. Men mamselln har väl mage hon som andra. Vad tänker han mätta den med?
Men Frönsagreven viskade med sin käresta och hörde alls inte på. Och gumman fortfor:
Hör han, vad jag säger, lilla greven? Han ska väl inte låta barnungen svälta till, så illa som hon råkat ut, stackare. Här kan hon till minstingen få vetebröd och smör med, om det ska vara och en slick mjölk —
Han vände sig emot henne och såg på henne med leende, tankspridd blick.
Tack, tack, kära mor, sade han. Stor tack. Min lilla grevinna är inte hungrig.
Jaså, mamselln är inte det? sade mor i Sutre. Hon stack händerna under förklädet, den breda, kraftiga hakan sjönk mot bröstet.