Efter en stund sade hon:
För en vill ju ogärna att folk ska fara hungriga från Sutre. Och vad betalningen anbelangar så bleve det väl bra med den.
Jovisst, mumlade greven. Stor tack, kära mor, stor tack.
Och han ropade otåligt:
Träsken! Var blir han av? Låt oss köra.
Jag ska skynda på honom, jag, sade mor i Sutre, lunkade långsamt bort till kökstrappan, vände och sade:
För vore det så att lilla mamselln vore hungrig så tror jag mest jag har en ostkaka ståendes och en stek kunde jag väl alltid svänga till med.
Herr greven sprang ur kärran, han vinkade vänligt åt gumman och sade:
Gott, jag stannar. Jag är inte nödbedd och min lilla grevinna skulle inte vilja såra en hederlig gumma, som bjuder vad hon förmår. Säg åt Träsken att han spänner från för en timme eller två. Duka i stora salen och tänd ljus. Det mörknar. Försumma ingenting, min kära gumma, gör så gott hon kan. Och låt det gå fort! Jag är hungrig som en varg. På Frönsafors fanns förbanne mig intet. Min lilla grevinna har glömt, hur lagad mat smakar.
Det ante mig, mumlade mor i Sutre. Stackare den, som är liten.
Hon rullade hastigt uppför trappan. I köksdörren vände hon sig om, neg djupt och sade:
Ja, då får en tacka herr greven så mycket, så mycket att han håller till godo i Sutre.
Fägnar mig, fägnar mig, svarade Frönsagreven.
Som en mörknande glöd låg solen på askgrå himmel: storekens kala topp bildade ett ugnsgaller framför glöden. Och utför klinten dråsade dimflockar, lade sig som grå askhögar över skogsbrynet.
Mor skickade barnen med mat till ögårn. Flickorna buro korgen, Lasse gick före. När han hunnit ett stycke bortom vedbacken, där Daniel spräckte kubbar för stekugnen, tvärstannade han, spärrade stigen.
Vill du gå bara, skreko flickorna, stötte honom i stjärten med korgen. Men pojken stod sten stilla, huvudet sänkt, eftersinnande. Och flickorna sade sinsemellan:
Rör honom inte, för nu grunnar han. Rör honom inte, för då gråter han.
Och de frågade:
Vad grunnar du på, Lasse?
Men pojken kröp dem under armarna och satte i väg tillbaka till Daniel, drog honom i spänntampen.
Vad är det om? frågade Daniel, fick inte svar. Har du haft sönder käpphästen?
Nej, den stod i stallet och åt.
Vad är det om då? upprepade Daniel. Pojken lyfte långsamt och betänksamt sin becksvarta tass — pekade mot skogsbrynet.
Dennasse är di, sade han. Allihopa.
Vilka? undrade Daniel, fällde yxan. Han såg mot skogsbrynet och upptäckte en svart fläck, som tycktes orörlig. Han sade:
Det är väl strykarna, som lägrat sig.
Allihopa, upprepade pojken. Och efter en stund sade han:
Ska de ha kvällsvard, de med?
Det kan väl hända, svarade Daniel. Mor får väl stoppa dig i ugnen, om fläsket tryter.
Pojken sprang i kapp flickorna.
Di ska ha mat, di med, flämtade han. Sade ingenting vidare förrän de hunnit fram till åkergläntan vid ögårn. Gästgivarn var långt ute på åkern, gick sin sega gång fåra upp och fåra ned. Sent omsider kom han fram till barnen, som slagit sig ned i gräset runt korgen. Flickorna lyfte av locket. Gästgivarn tog bröd och sovel, skar det och gav först barnen, sedan sig själv. Men pojken tog inte emot.
Hemmase har di bättre, sade han.
Gästgivarn log.
För hemmase har di stek, upplyste pojken, för hemmase har di främmat i storstugan.
Och gästgivarn nickade, lät maten tysta mun. När korgen var läns, lade han på locket, sade:
Ska I gå hem nu?
De reste sig, flickorna togo korgen. Lasse dröjde en stund, sade:
Det blir väl inte mycket över sen, inte?
Sen? upprepade gästgivarn.
Ja, sen, sade pojken, sen de ätit sig mätta allihopa?
Gästgivarn drog honom varligt i örat.
Det tör väl tya för dig, fast du är stor om magen.
Han återvände till plogen och barnen återvände hem. Då de kommo till stupet, där stigen löper utför klinten, kunde de rätt tydligt skönja hela hopen strykare. Flickorna räknade till över tjugu.
Senare, då ljusen tändes i Sutre, kommo strykarna närmre, lägrade sig slutligen vid grindstolpen. Därifrån sågo de faten bäras till storstugan. De sågo Träsken bära stekfatet på sina tio fingertoppar, de sågo moran rulla omkring med ostkakan, de sågo Valborg med brickan full av såsskålar och gräddsnipor och syltskålar, sist sågo de Basilius bärande i båda händer en förläggarslev av silver. Då smet Raggen inom stängslet och hejdade pojken.
Vem har I i storstugan? frågade han.
Det visste inte Basilius eller skämdes att säga.
Basilius! ropade mor genom fönstret, var blir du med sleven?
Men Raggen höll honom kvar.
Har du inte mål i mun, kytte? Vart tog kolrakärran vägen?
Basilius svarade:
Kärran står i lidret. Och hon, som låg i, sitter vid bordet i storstugan.
Raggen släppte sitt tag.
Det var lett, sade han. Men när pojken ville gå förbi högg han honom ännu en gång i axeln, sade:
Det var en flicka här i jonse som lovte oss mera välling.
Jag ska minna henne om'et, sade Basilius, slingrade sig lös. Raggen återvände till grinden, slog sig ned i diket bland kamraterna.
Han sade:
Änten är det den håle eller är det han.
Och han tillade:
Vi väntar väl, får vi se.
Karlarna suckade.
I köket väsnades sväran. Hon tålde inte den starka hettan från stekugnen, och matoset steg henne åt huvudet. Med armarna korsade och hårt tryckta in under brösten lankade hon osaligt av och an, kastade med huvudet än åt höger, än åt vänster, än framåt, än bakåt som om hon varit flugstungen.
Daniel satt i fönstret, täljde nya selpinnar åt Träsken.
Basilius slank ut och in.
Ässässässäss, hackade sväran fram mellan tänderna. Krus och krumbukter, krus och krumbukter. Hela Sutre tar hon ned. För en fattig greve som inte kan betala. Ässässäss. Men det är välan rart att han är far till Stavas unge, he? Ska du int' skaff dig en unge, du me'? Danjel? Så blir du bjun på kalas i Sutre. Danjel? Så bli du bjun på kalas i Sutre. Danjel? Du har ju e flicka, du. Skaff dig en unge! Danjel?
Håll käften, sade Daniel, täljde.
Och hon fortfor:
Jag ska bära Larsens ungar, men int' har jag nå't att säg', nenenene. Utan gamlan ska råda. Och vad heller som är så finns det inte högfärdigare folk än gästgivarns i Sutre. Det är känt. För är det bara ett as till greve, så biter de huvu av skam. Men när gästgivarn var hos mig så skreks det genom sju socknar: Sicket älende! För jag var torparedotter, si! Men inte ba ja'n, och inte truga ja'n. Utan tvärtom. För jag hade väl en annan i hågen. Och han var just ackurat lik Danjel, var han. Ja, de va'n. Ackurat lik Danjel, va'n.
Håll käften, upprepade Daniel.
Men sväran fortfor:
För den jag hade kär, han lämnade mig allena och gick med en annan. Och si, jag var allena om natten. Och då kom gästgivarn —
Ja, det har en hört, sa Daniel, täljde.
Sväran tystnade, smällde med käkarna som en gädda. Det var henne svåra emot att ord och tankar och hemligheter skulle rinna henne ur munnen, helst då Daniel hörde. Men tidtals var det omöjligt att tiga. Nu teg hon emellertid en god stund, tills olyckan ville, att Basilius stötte hennes nakna häl med sin tå. Då föll hon över honom med hugg och slag och en ström av onda ord. Daniel gick emellan.
Vad du är elak i dag, sade han.
Hon skrek:
I dag sker här en olycka.
Ja, om du inte styr dig, sade Daniel. Han gick tillbaka till fönstret för att sluta selpinnarna innan mörkret föll. Sväran var efter honom. Hon strök i luften med handen, men rörde honom icke.
Plötsligt sade hon i förändrad, allvarlig men mild ton:
Danjel ska se sig för att han inte gör det som orätt är. Jag ser nog, hur han springer efter flickan, men han ska lämna henne i fred, tills prästen har sagt sitt. En vet inte, vad synd är förrän en känt på eftersmaken. Den svir ända ner i tårna.
Jaså, du har känt det, du, sade Daniel, makade sig åt sidan. Men hon fortfor i samma blida, allvarliga ton:
Jag håller räkning med allt syndigt som sker i Sutre. Och först är det moran, som ödslar med mat och dryck, när hon kommer i tagen. Eljest kan hon snåla. Men ska hon visa vad Sutre förmår, så väjer hon inte för något. Utan vad gud har gett henne, som ett pund att förvalta, det öser hon ut. Och det är högfärden. Och därför kan hon inte skämmas som hon borde för Stava. Eftersom det ändå var en greve. Och för det andra är det gästgivarn, som blivit så hatisk att han inte tål folk. Och för det tredje är det Anders, som super för det han inte fick den han ville. Och ho vet vad han gör för dåligheter på vägarna. Och för det fjärde är det Daniel, som lockas av köttet. Och för det femte är det Valborg som åbäkar sig grundeligt för att locka honom —
Och för det sjätte är det den elaka tungan din, avbröt Daniel. För tvi vale en sådan!
Ja, sade sväran, det sjätte är min tunga. Men du ska inte skylla mig för henne. Ty all synd, som sker i Sutre, samlar sig i mitt huvud och går ut genom min mun på det att det må uppenbart varda. Ty innan eld föll över Sodom och Gomorra sände Gud sina änglar till Loth och han varnade staden. Och jag har satt fingret till bölden och sagt: Detta är det. Så länge I låten oäktingen gå här utan betalning och som äkta barn bland mina barn, så låder skam och synd vid eder. Ty det är av högfärd eftersom fadern är greve född. Men si, si, jag är född i en torparestuga och därför skreks det genom sju socknar. Och därför hatar I mig.
Dig? sade Daniel, satte borren till pinnen. Lik så väl kunde en hata den ilskna kattan.
Ja, fortfor sväran, som en katta aktar I mig och inte mera. Fast jag är mor till gästgivarns barn och lagvigd. Men gamlan ska ha alla nycklarna. Och mig hatar I, därför att jag ser och hör all synd som sker. Uppenbart och i lönn. Och själv är jag så usel att en kvarnsten skall bindas kring min hals och ändå är jag bättre än någon av eder, undantagandes Danjel. Men jag vet, vem som lade besmanet över lagårdsdörrn, då jag skulle mjölka —
Vad i helskotta, mumlade Daniel, släppte både borr och pinne. Vad säger du? Ocke besman?
Men sväran slöt ögonen, nickade och log, så att tandstumparna glittrade i det röda köttet.
Jo, jo, jo, lille Danjel. För han hatar mig så att håret dråsar tussvis ur huvut på honom. Och om natten då han tror mig sovandes stiger han upp och kämpar med den onda anden. Och jag hör hur de ranglar omkring i mörkret och välter stolar och bord. För den onde tål inte att jag sagt honom sanningen om Stava och annat. Utan han sticker kniven i hand på gästgivarn. Och jag hör, hur han slungar den i väggen. Och äss du inte tror mig, så kan jag visa dig skråmorna i väggen —
Daniel! ropades från gården. Det var Valborg. Daniel! Nu får du hjälpa mig med kistan igen. För det blir inte resa i afton. Far ska spela för grevens.
Säger du det om Lars? viskade Daniel. Säger du om Lars att han lägger besman över dörren?
Han hade blivit så blek, att hon i skymningen såg hans ansikte endast som en vit fläck med två svarta, glänsande kol.
Hon drog sig ifrån honom. Men efter ett ögonblick sade han lugnt och fogligt:
Det blir nog bäst du talar enskilt med prästen, när du ska kyrktagas.Nån ann kan väl inte vrida huvut rätt på dig.
Hon fräste till, kloade i luften, fick inte genast ord.
Så skrek hon:
Eller med länsman, du! Eller med länsman!
Ja, det kan ju inte skada, det heller, sade han, lämnade köket. Hon stod en stund och trampade på samma fläck, kastade sig av och an med kroppen som om hon haft plågor. Så rusade hon bort till fönstret, slog upp dragluckan och ropade:
Länsman ska till Sutre! Länsman! Länsman!
Skymningen var nu så pass tät, att hon endast otydligt kunde urskilja Daniels och Valborgs gestalter borta vid kärran. Hon ville locka honom tillbaka, men visste inte, hur det skulle ske. Hon såg upp mot storstugan, vars fönsterrad glittrade festligt. Det ökade vreden. Hon skrek ännu en gång och gällare: Länsman!
Då hörde hon en röst viska:
Schy, schy, schy, tyst, tyst!
Hon förstod inte varifrån den kom. Hon vände sig om. I den öppna dörren urskilde hon en gestalt, men bara en liten tunn en. Det var Basilius. Hon gick bort till spisen, tände lyktan, lyste på pojken.
Var det du, som tysta på mig? frågade hon.
Han skakade på huvudet. Då började hon snattra som hon brukade:
Ska'n stå lyss vid dörra'? Otäcka unge!
Och åter i blid ton:
Ska du följa mig upp på vind?
Hon sträckte ut handen, men han drog sig hastigt tillbaka, ställde sig på ett ben på tröskeln, stödjande händerna mot dörrposterna.
Hon sade:
Jag är rädd att gå ensam. Kom med, ska du få av de granna vinteräpplena i kontoret.
Är det sant? frågade gossen.
Hon svarade högtidligt:
Så sant jag tror på min Frälsare.
De gingo hand i hand uppför vindeltrappan. Och hon slamrade på:
Inte är du rädd nå't för mig int'? Nenenene. Int'.
Nej, sade Basilius. Men hon kände, att den smala lilla handen började rycka och vrida sig i hennes. Så slöt hon sin hand så hårt att varje rörelse blev den lilla handen omöjlig. Och hon slöt den ännu hårdare och ju hårdare hon slöt den, desto behagligare kände hon sin makt över gossen. Men Basilius lät icke höra någon klagan och följde henne utan motstånd.
Då de kommit upp på vinden, drog hon honom med sig in bland bjälkarna vid takfästet. Hon satte sig på en bjälke, ställde gossen framför sig.
Du är väl int' nå't rädd nu heller? frågade hon. För du vet väl int' vad ont du har gjort mig?
Nej, svarade Basilius.
Hon sade:
Du har gjort det onda, att du satt split mellan mig och gästgivarn. För han tål inte att jag säger, vad du är för en. Och nu får en inte frid så länge du finns här.
Åter gjorde den lilla handen ett försök att komma lös. Det hindrades.Hon sade:
Vet du hur det straffas att sätta split mellan äkta makar?
Nej, svarade Basilius.
Det straff's med att bli utkastad genom vindsfönstret.
Pojken ryckte till.
Då slår jag ihjäl mig! skrek han.
Hon sade:
Si, att du blev rädd. Nu känner du't, du me.
Hon reste sig och drog honom över vindsgolvet. Han stretade emot.
Vad strets du efter? Vill du inte ha äpplena, kanske?
Jo tack, svarade Basilius och följde henne lugnad till kontorsdörren. Hon ställde lyktan ifrån sig, lyfte av haspen, steg in och rafsade åt sig av äpplena, som lågo utbredda på golvet. Hela tiden höll hon gossen i hand. Hon stoppade hans fickor fulla med äpplen. Stängde därefter dörren och sade:
Nu ser di, att du gått på vind för att stjäla äpplen. Den illa gör, han illa far.
Jag har inget illa gjort, sade Basilius.
Hon svarade:
Nej, men det tror di, när di hittar dig i backen.
Hon lyste honom i ansiktet, men samtidigt tumlade han runt som en skjuten hare. Hon släppte lyktan, som slocknade.
Ässes, skrek hon, vad är du dum efter. Int' tänk' ja' gör' dig illa!
Hon böjde sig ned och lyfte upp den lilla kroppen. Den var inte tung, men den var så slankig att den oupphörligt ville glida ur hennes armar. Hon strövade omkring i mörkret, kunde icke finna trappan. Hon stötte sig, snubblade, slog huvudet mot takbjälkarna. En gång slog hon också gossens huvud i en bjälke. Då blev hon vild och började skrika:
Ässässässäss, ska di nu säg att jag slår honom? Ässäss, det minsta en gör, ska en skällas för elak. Ässässäss, sku han int' känn' han me hur det känns? Ska det bara vara ja, det som går och hatas? Ässässäss, sån orätt di gör en, int' vill jag göra'n illa. Men bums si! För det var jag si!
Och hon började gråta, borrade ansiktet in i den slankiga lilla kroppen och grät. Hon mindes varken tid eller rum eller orsak, bara grät. Och ibland skrek hon:
Int' vill jag göra'n illa.
Så blev hon ond.
Ska du int' vak' nu, elaka unge! skrek hon, skakade sin börda. Då hörde hon bakom sig en grov, myndig stämma:
Vad är det, som försiggår här?
Hon kippade efter andan, hon tyckte att någon slog henne i huvudet. Men skräcken gjorde henne plötsligt så klarsynt, att hon upptäckte trappdörren. Strax där bredvid skymtade en stor, svart gestalt. Hon gick på yttersta tåspetsarna utan att vackla förbi den svarta gestalten och störtade med sin börda i famn utför trappan.
Köket var tomt, men lampan vid spisen brann. Hon lade Basilius på bordet, strök hans tinningar med ett vått kläde.
Nu vaknar du, befallde hon.
I trappan hördes tunga steg.
Nu vaknar du, upprepade hon. Gossen slog upp ögonen, blinkade, slöt dem åter. Men hon stack ett äpple i hans hand.
Nu äter du, befallde hon. Han släppte äpplet. Hon stack det åter i handen och förde till hans mun.
Nu äter du, upprepade hon. Och gossen började långsamt gnaga på äpplet.
Då hörde hon åter den grova stämman bakom sig:
Guds fred, gästgivarmor.
En storväxt bjässe till karl steg fram ur trappmörkret, steg fram till bordet, rörde försiktigt vid Basilius, som alltjämt långsamt och sömnigt gnagde på sitt äpple.
Vad är det med den här?
Sväran rasplade på:
Å, han var på vind och stal äpple och jag kom över'n så han blev lite skrämd av sig —
Ingenting annat, sade mannen, slog sig makligt ned i fållbänken. Efter en stund frågade han:
Var det moran som ropte på länsman i jonse?
Ässässäss, fräste sväran. Det var på narri, kan han väl tänka.
Mannen i fållbänken skrattade godmodigt, sade:
Fan och länsman ska en aldrig ropa på narri. De stå bakom husknuten.
Han tog av sig rocken, vek ihop den till huvudkudde och sträckte ut sig i fållbänken.
Jag har åkt hela dan, så jag tar mig en lur. Väck mig när greven slutat att spisa. För vi ska ha sällskap till stan, han och jag.
Sade och somnade.
Sväran lyste honom i ansiktet, hon ryckte honom lätt i skägget för att pröva sömnen. Den var god och djup. Hon erinrade sig ett socknestäv om länsman i Stenshult:
Väck mig när vi kommer till häktet, sa länsman, gav tömmarna åt tjuven.
Det förnöjde henne att vara ensam i köket med karlen och gossen, som ingendera gick henne i vägen. Hon vankade beställsamt av och an, likväl utan att något beställa, tog endast en tugga mat här och där, var hon fann något. Det kurrade i strupen på henne, som när en katt spinner. Och hon började längta efter barnen.
Var har jag ungarna? mumlade hon. Var har jag de otäcka ungarna?
Hon gick ut på trappan och lockade med smeksamma ord och läten på Lasse och flickorna. Men barnen hängde vid storstugans vägg, lyssnade till Träskens fiol. Det gladde henne, att barnen hade nöje.
Ja, det är sant, sant, sant, sade hon för sig själv och fnittrade. Det är sant att det är trevligt med den Träsken. Och med greven med fördenskull, med greven med. Det är sant, sant, sant att det är trevligt i Sutre. Någon gång si! Si! Si!
Men trevligast var det i halvmörka köket, där karlen sov och gossen låg stilla på bordet och gnagde på äpplet. Hon gick fram till bordet och slöt gossen helt i sin famn, kurrade och spann:
Gossen lill' — osse — osse — kosse — osse — gosse —
Hon ville kyssa honom, men huvudet var så litet och besynnerligt, det vita ansiktet blänkte fram och försvann i famnens mörker som mareld i en svart tjärn. Hon tryckte munnen in under hans öra, kysste och viskade:
Inte trodd' Basse jag ville göra'n illa? Inte? Inte? Inte?
Du ville dö mig, svarade gossen, lugnt och fastställande.
Tänk på länsman! viskade sväran. Ocken vet om han sover, filurn!
Och gossen sänkte rösten:
Först kom kärran. Och sen lockade I mig upp på vind. Och gästgivarn gick sin väg för att slippa och se. Och mormor och Träsken och Valborg och Daniel gick också undan. Så att du var ensom om det. Men när länsman kom blev du rädd, så att du bara knuffade mig.
Sväran lyssnade uppmärksamt, och lyssnande böjde hon sig långsamt framåt. Slutligen rätade hon med ett ryck upp sig, sade lugnt och allvarligt:
Det är un'litt vad du ser klart, som är liten. En ann bara anar sig till'et. En ann ser högfärden deras, men ser inte hur långt den går. För nog var det rätt uträknat. Och länsman hade de ställt i bakhåll. För meningen var att du skulle rulla utför vindsgluggen, så skulle jag rulla utför stupstocken. Och därför lämna gamlan mig allena i köket, som eljest inte. Och nu håller hon sig hos greven och Träsken, som kan vittna att hon inte var med. Utan att det var jag. Och så blev de av med oss båda två, som inte passar till högfärden deras. Att gästgivarsläkten är den förnämsta, som bara tar hemmadöttrar, fast det kom en torparedoter med, som inte var riktigt. Men det här behåller vi för oss själva, du Basilius, så att de inte nosar, hur pass vi begripit. För då kommer det att regna besman som trindsnö i april. Och det från klar himmel. Så att du minns det, Basilius! Därpå beror liv och salighet. Så att du kommer ihåg det! Och inte sladdrar bredvid mun. Utan kommer ihåg det!
Basilius svarade ingenting, och sväran tillade:
Hav dig nu ned från bordet. Jag ska ställa fram vällingen åt ungarna.
Efter en stund upprepade hon:
Hav dig ned från bordet, sa jag.
Han fäktade med armarna i luften, och kroppen vred sig som en mask på bordet. Sväran stod sten stilla och stirrade på honom.
Lyft mig lite, bad han. Hon tog honom om livet och satte varligt ned honom. Men så snart hon släppte taget, sjönk han som en mjuk trasa ned under bordet.
Hon böjde sig över honom.
Vad är det med dig? Gör du det med flit?
Han svarade icke, men hon såg hur han ansträngde sig, hur han tog tag om bordsbenet för att hala sig upp.
Och svetten började lacka från hennes hals och nacke och panna. Hon frågade:
Har du inte styrsel i bena?
Han svarade dröjande, med dåsigt klagande ton:
Jag känner dem inte.
Ja, ja, ja ackurat, viskade sväran. Du har blitt som Petter vid kyrkan.Du har blitt lam i bena. Det fick du, för du blev rädd, din stolle. Vadskulle du bli rädd för? Nu är du lam, så blir det jag, som får skulden.Tänka sig, vad du är elak, unge!
Finns det ingen bot, då? undrade pojken.
Sväran betänkte sig. Inte fanns det bot för lamhet, men det vågade hon icke tillstå. Hon sade:
Jo, jo, jo, visst finns det. Var bara tyst. Jag ska tala med Danjel. Han är bra, han. Danjel ska hjälpa dig. Var bara tyst, så du inte väcker länsman. För då så! Sitt ackurat stilla, så ska jag hämta Danjel.
Hon plockade fram ett par äpplen ur kjortelsäcken.
Här har du äpplen och här har du lykta, så behöver du inte vara rädd. Bara du inte väcker länsman. Och äss han vaknar ändå, så sitter du bara här och leker med lykta och äpplen. Kom ihåg det. För därpå bero liv och salighet. Kom ihåg det!
Och lämnande gossen ensam med lyktan, äpplena och den sovande länsman, tassade hon hastigt ut på gården.
Det var nermörkt kring köksgaveln; ljuset från storstugans fönster trängde icke bortom ekarna. Inte heller syntes någon till vid stortrappan, varken barnen eller Daniel eller Valborg.
Hon ropade halvhögt:
Danjel! Danjel!
Träskens fiol hördes svagt, ingenting annat. Mumlande långa ramsor mellan hackande tänder trevade hon sig försiktigt fram över stallbackens stenar. Då hörde hon steg borta vid vagnslidret, steg och viskningar och ett sakta klirrande av järntenen som drogs ur dörrmärlan. Då slocknade hennes upphetsning. Hon erinrade sig strykarbandet, som hållit grindvakt hela dagen. Och hon sade:
Hör I, tjuvstrykar! Vad gör I här?
En röst svarade:
Vi skulle köra ut med kolrakärran.
Och en annan röst frågade:
Vad har I för främmat i storstugan? Det lyser så grant.
Det är greven, svarade hon likgiltigt. Hon tänkte åter på sitt ärende, som var att finna Daniel. Men när hon nu vände för att gå upp till stallet, var det någon som grep henne i armen. Hon skrek till så att det ekade mellan gårdslängorna. Träskens fiol tystnade.
Hon kände något strävt mot kinden.
Tssyss, din tossa, hörde hon. Ska du kanske väcka gubben i köket? Jag vill bara veta, vem I har i storstugan. Är det Frönsagreven?
Hon snodde och vred sig för att komma loss.
Angår det dig, stryker? fräste hon.
Han svarade lugnt:
Det angår mig. Är det Frönsagreven?
Hon sade:
Det kan du veta! Vem annars skulle få stek och ostkaka av den snåla käringen? Fresta på och be vackert om en smula, får du se! För högfärden rider henne, så hon flåsar. Nu vet du det.
Hon slet sig lös och sprang in i stallet.
Danjel, Danjel lille, viskade hon. Kan du inte hjälp' mig? Äss, äss, äss. En blir så genom sig elak till slut, för allt en skylles för. Äss, äss, äss. Danjel lille. Kan du inte hjälp' mig, som är den ende som kan? Äss, äss, äss.
Från fölkätten hördes en dov duns, som då en tung kropp faller mot något mjukt, och det hördes ett par skrällar som av järn, klackjärn mot trä, och det hördes ett halvkvävt skrik och en stönande suck.
Sväran lystrade till, hon stelnade i hela kroppen, armarna drogos bakut, fingrarna spretade, munnen gapade, tungan stack fram. Hon lyssnade, spejade, vädrade, forskade med alla sinnen.
Daniel, tänkte hon, Daniel och Valborg.
På tå och vilande vid varje steg smög hon sig in i spiltan bredvid kätten. Hon lyssnade vid väggen, vädrade, kände; men se ville hon icke. Hon hukade sig ned, stack handen om spiltgaveln, trevade i kätten. Allt vad hon kände var halm och boss. Och vad hon hörde var fast obegripligt. Hon hörde en oändlig ramsa av de grövsta kötteder, de grymmaste svordomar framlallade med en beskedlig, gråtmild röst.
Icke Daniel.
Hon andades ut, blev sittande en stund på hasorna. Så reste hon sig upp, stack huvudet över spiltgaveln. Röda gumsen låg kullkastad på halmen, lutad över honom stod den halte ynglingen, strykaren, surrade gumsens ben med tjudret. Han varsnade sväran och de stirrade en stund på varandra, lika slöa båda. Halten sade:
Han stångas den djä-djä-vuln.
Gör han? sade hon likgiltigt. Och frågade:
Danjel är inte här, inte?
Hon förklarade, vem Daniel var, beskrev noga och utförligt innan Halten förstod. Då flinade han.
Är det han, så är han väl på vind med den granna jäntan, di kallarVa-valborg.
Sväran ryckte till; men hon blev stående, hängande med armarna över spiltväggen. Halten, som slutat att binda gumsen, ställde sig snett emot henne, likaledes med armarna över spiltväggen. Han blinkade och grinade fånigt mot henne. Men hon var för trött att förargas. Och hon samlade krafter. Hon sade endast:
Jaså, han är det, ändå. När gick de upp på vind?
Det mindes han inte; det kunde ha varit nyss, det kunde ha varit en bra stund sen. Han hade hört flickan be Daniel följa sig upp på vinden. Sväran sade:
Vad grinar du åt? Det är fästfolk, så det angår dig inte.
Nehe, sade Halten, vände sig åter till gumsen.
Sväran frågade:
Vad ärnar du göra med gumsen? Det är gamlans. Den vill hon inte mista för livet.
Han svarade ingenting. Och hon frågade:
Tänker du slakta'n? Det är en fet en.
Han gav henne en skygg sidoblick, skakade på huvudet.
Han stång's den djä-djä-vuln, mumlade han.
Sväran sade helt lugnt:
Vad du gör, så kom ihåg, att jag ingenting har sett.
Och hon lämnade i sakta mak stallet, när hon gick över gården sade hon:
Nu kan inte Danjel hjälpa han heller. För nu är den synden begången.Äss, äss, äss, vad en nu ska bli genom sig elak.
Hon steg in i köket. Länsman satt i fållbänken, höll Basilius i sitt knä, gossen nästan dold i skägget. Länsman höll pojkens högra fot mellan tumme och pekfinger, ledade benet upp och ner, upp och ner. Hans stora, runda ansikte var ännu mera uppblåst och upphettat av förvåning och ansträngning.
Inte fan är du lam, sade han. Nu då? Hur känns det nu? Känner du inte att jag nyper dig i tån?
Sväran gick fram till länsman och lade sin hand på hans axel. Lugnt och stillsamt sade hon:
Ja, nu ser länsman, hur det går till i Sutre.
Går till? upprepade länsman, stirrade på pojken, stirrade på sväran. Går till, säger hon?
Hon sade:
Det är inte lönt att pröva med bena. Han är lam som Petter i kyrkbacken. Jag slog honom över ryggen med besmanet, så han blev lam. Det var gamlan som hade mig till det.
Vad i helvete säger hon? mumlade länsman. Han satte gossen ifrån sig och reste sig, fyllande rummet från golv till tak med sin längd. Vad i tusan är det hon ljuger ihop?
Sväran sade:
Ska en skyllas för lögn, när en bekänner? Jag ska nog stå för mitt, men gamlan ska ha sitt. Kom det ihåg. För det var hon, och gästgivarn, som ville bli av med ungen. Fråga honom själv.
Mor — mor i Sutre? stammade länsman.
Då brusto dammar och fördämningar och svärans sladder sköljde över länsmans huvud, piskande och fräsande som skum kring hans stora, hängande öronlappar.
Sutre! Sutre! skrek hon. Sutra mig hit och sutra mig dit. Är det fint, det? Där di låter dottern bli slinka till en utfattig greve och föraktar en hederlig hustru, för det hon är född i torparstuga. Är det fint, det? Och skyller mig för att springa efter Danjel, som om jag tålde att se den uslingen. Är det fint, det? Och lägger besman på dörra när jag ska gå igenom. Och skyller mig för att stoppa åt far min, som om gubben fått en rutten rova sen jag blev gift med gästgivarn. Är det fint, det? Men han är torpare, si, si! Och västgötaknallens dotter håller di i huset för pengarna hennes. Och skickar Danjel på vind med henne, sen det blitt mörkt, för han är den ende i nästet, som inte har syndat. Jag håller räkningen, jag. Och jag vet, för han är den ende, som är helig och oskyldig. Men gå upp på vind, så får länsman se om jag ljuger. För nu är det gjort. Gå upp på vind och tag lyktan med sig. Det är straff på det och på anstiftarn är det ännu värre. Gå upp på vind, säger jag, så visst han är i kungens tjänst, han, tjocka åbäke.
Men utan att unna länsman den tid ett beslut å ämbetets vägnar kräver, ryckte hon till sig lyktan och rusade uppför vindeltrappan.
Nu blev vi i mörker, sade länsman. Och han satte sig åter i fållbänken bredvid gossen, klappade honom på huvudet.
Inte var det sant, vad hon sa om besmanet? frågade han.
Basilius svarade:
Nej, inte var det sant. Och inte var det sant om Valborg och Daniel heller, för di är inte på vind.
I detsamma hördes ett skrik, ett otäckt skrik.
Nu blev hon skrämd, sade pojken.
Länsman reste sig:
För fan! Finns det inte ljus nånstans? Vem är på vind?
Det är gästgivarn, svarade pojken, han kom för en liten stund sen från ögårn.
Nå, gudskelov, muttrade länsman. Då får jag hjälp med greven, om det behövs.
Trappan begynte knaka och jämra. Länsman lyddes.
Vad håken gör gästgivarn däruppe så här dags?
Det vet jag inte, svarade Basilius. Tillade: Han trodde visst, han med, att Valborg var på vind.
Då greven och den svarta mamsellen slutat att äta, släpptes Träsken in. Ogärna såg han de bevis på svalg och dryckenskap, som storstugan lämnade, varför han ställde sig bakom en gardin, hartsade sin stråke, stämde sina strängar. Greven tog fram ett piphuvud av sjöskum, som visade en mörkhyad turks bistra drag; turbanen av svartnat silver. Mor i Sutre hämtade pipskaft från väggen, där tjoget hängde prydligt ordnade efter storlek. Mamsellen snappade till sig turken och tobakspungen och stoppade under många skälmerier den barske gubben. Men hela tiden var hon så tyst att icke ens hennes skratt hade ljud, endast vita tänder.
Greven sköt fram en stol åt mor i Sutre.
Sitt ned, goda gumma, att vi må resonera raisonablement. Sitt ned utan krus om jag får be.
Mor i Sutre makade sig tätt intill lilla mamsellen och liksom förut på gårdsplanen försjönk hon även nu i uppmärksamt betraktande. Snart svepte greven dem båda i hängande, blå, svagt vaggande slöjor. Rummet var, åtta brinnande ljus till trots, sänkt i halvmörker.
Vad tänker mor på? frågade greven.
Hon svarade:
Jag tänker på förr. Hon minner mig om Stava.
Greven sände ett moln mot taket.
Nå! Jag finner icke likheten frappant. Den ena en svart diamant. Den andra ett blont ax från Sutres åkrar. Variatio delectat.
Ax? Ax! muttrade gumman. Ja, nog har Stava blivit tröskad.
Högt sade hon:
Var har greven fått henne ifrån?
Jag har inte fått, jag har tagit. Jag fann henne i en butik där den lilla hade svårigheter med språket. Hon är tyska, brorsdotter till en köpman i Göteborg, men sänd till Stockholm för sin edukation. Alltså — den tog jag hand om. Vi följdes åt genom Humlegården och en legion skvallrande sparvar bevittnade våra löften. Ty det var vår den gången, kära mor, en vår som icke återkommer. Vädrets furste hade tagit bo i mitt bröst och fladdrade från min tunga. Vädrets furste, det är Satan. Det lärde mig prästen, när jag var barn. Fann bilden underlig då, men finner den förträfflig nu.
Han skrattade så att röken dansade i virvlar kring bordet, ljuslågorna krympte och blånade.
Mor i Sutre sade:
En ska inte tala om honom, sen det blivit mörkt.
Nej, medgav greven, knackade ut askan och knäppte bort mamsellens fingrar, som ivrigt sträcktes efter den hete turken.
Nej, men jag struntar i etiketten, förtrogen med den herren som jag är. Minns mor den befängda historien? När jag skrev mig till Satan? Ja, tänk att den icke glöms, det är dock trettio år sedan? Så mycket och varaktigt nöje kan en enda människas lidande bereda. Då jag vid sjutton års ålder förlorade min salig far och befann mig i ett ruinerat hus, gick jag, som i parentes sagt alltid lidit av sjuklig inbillning, till fars goda vänner och trogna grannar, begärde ödmjukt protektion. Det lyckades icke, som rimligt kunde vara. Vände mig då till Gud i bön efter min käre lärares recept. Resultatet lät vänta på sig, men utmätningsman lät icke vänta på sig. Då kom djävulen till mig en afton när jag satt framför fars gamla venetianska glas, som var djupt och mörkt som en brunn. Vinkade. Och jag följde honom ända ned till Raslinge kyrka. Rev ett stycke av min skjorta och präntade min anhållan om subvention. Mot övlig pant. Stack dokumentet i nyckelhålet, uppfyllande allan rättfärdighet. Men icke fanen utan kyrkovärden fann dokumentet, kallade mig inför rådet, där jag examinerades i den kristna tron. Och det måtte mina belackare tillstå, att Frönsapojkens kunskap om Herrens bud och löften var perfekt. Men glädjen var dock allmän och jag näpstes med allt det löje, som tillkommer en fantastisk tok. Med rätta. Ty även fanen bedrog mig.
Mor i Sutre sade:
Ja, det vet jag, att greven haft sitt. Men vad tänker han göra med flickan?
Han skrattade, räckte den svalnade turken åt lilla mamsellen, som kindpustade fula gubben, gjorde honom tysta men häftiga förebråelser. Greven sade:
Aux affaires, kära mor! Träsken vill väl fara och mörkret begynner bli stadigt nog för en flykting. Vad kostar kalaset?
Kalaset, mumlade gumman, kalaset —
Och i det hon vred sig om på stolen med en plötslig knyck och spände blicken i sin gäst:
Ska jag säga, vad det kostar? Det kostar, att han lämnar flickan här hos mig. När tider blir, får Träsken föra henne till Göteborg eller var hon hör hemma. Men greven lämnar henne här. Det kostar det.
Han tog ett ljus från bordet, han lyste ett ögonblick på flickans ansikte, stack så lågan in under turkens turban och snart svepte skyarna både greve och turk.
Ett förträffligt förslag, sade han. Men outförbart. Kära mor glömmer, att jag har länsman i hälarna. Än sitter han väl vid Frönsan och snarkar i min trasiga soffa. Men i morgon är han här. Då blir det han, som för min lilla grevinna hem.
Och vart tänker greven föra henne?
Sammastädes. I den lovliga avsikten att bjuda henne äktenskap, vilken grace familjen varken lär försmå eller förvägra. Sådan ställningen nu är. Parole d'honneur, det är min avsikt.
Jag tror't, sade mor i Sutre. Men då ska greven resa före och tala med släkten. Jag vet lite, jag, vad det blir för ståhej. Res före, greven, och jämna vägen —
Ännu en gång lyfte han ljuset och lyste på flickansiktet. Han tog en av de båda små händerna, som vilade fromt i knät, höll upp den.
Betrakta! sade han till mor i Sutre. Är den icke nätt med sina skära naglar, sina små gropar, sin gräddmjuka hud? Kanske något för rund och fingrarna en liten smula för korta. Om man vill vara très exigeant. Likafullt, så länge den här handen håller mig vid örat — just så här — är jag helt och hållet slav. Jag är lydig, jag är from. Jag inser, vad hederns bud kräver. Men skilj oss åt, kära mor! Nej, nej, nej! Vik hädan, frestare! Jag har ett grundfel, som står på Skaparens konto. Mitt minne är svagt. Jag skulle glömma henne. Parole d'honneur!
Henne? sade mor i Sutre, stillsamt. Henne? Henne också?
Men greven sprang upp och stående bakom stolen böjde han sig ned över flickan och viskade något, som kom henne att spritta till av glädje.
Och återvändande till mor i Sutre, sade han:
Tyvärr. Tanken är hädisk för mitt hjärta, men dunkla hågkomster säga mig att så är. Jag skulle glömma henne. Om inte annat skulle jag glömma adressen.
Det är sant då, sade mor i Sutre, stillsamt och begrundande, det är sant då, att han inte har något samvete?
Han satte sig på bordet med ryggen vänd åt mamsellen.
Samvetet, kära mor, är en säck för goda gärningar såväl som onda. Vad man än stoppar i den, så tynger den till jorden och kommer oss att längta efter långa vilan. Men jag har en horrör för det stabila och rör mig helst en smula ledigt medan tider är. Sen hoppar jag rätt kvickt i gropen. Lämnom ämnet och till affärerna!
Tänkte väl det, muttrade gumman.
Men greven fortfor:
De Arnfeltska papperna äro i stigande, starkt stigande. Nå, det har de varit i hela min tid, vilket är fördelen av att begynna uselt. Förliden jul fick jag besök av en tjock karl, som titulerar sig bruksförvaltare. Och egendomligt nog är han son till den där kyrkvärden, så rätt betänkt är det kanske subsidierna, som börja inflyta. Han frågade, om jag ville skära guld med täljknivar. Vad skulle en fattig fan till greve svara? Mannen var mig obehaglig, men jag bad att få låna hans täljkniv. Då kom det fram, att täljkniven var yxor och guldet Frönsaskogen. Men nu hörde det till salig fars många imbecilla idéer att icke röra skogen. Varför jag, som just behövde lite motion, sparkade ut karlen. Genast kröp han in igen, lade tre tusen riksdaler banko på bordet, begärde revers. Det kunde jag honnettemang inte neka honom. Pengarna stoppade jag på mig och reste ofördröjligen till Stockholm för att ekipera, ty min dessous var ständigt bristfällig alltsedan jag rev min bästa skjorta vid Raslinge kyrka —
Och så tar vi en visa till, herr kommerseråd, ropade han åt Träsken. En visa till, så köra vi vidare.
Nå, i Stockholm träffade jag min lilla grevinna och allt annat glömdes.När pengarna tagit slut, reste vi tillbaka till Frönsan för att gnaga påostkanter. Men vad finner jag? Min skog, salig fars ögonsten,Frönsaskogen, som i mansåldrar ruttnat på rot — kalhuggen!
Å håken, sade mor i Sutre.
Just det. Håken hade tagit skogen eller hans ombud, kyrkovärdssonen. I reversen lär nämligen ha stått någonting om skogen. Vilket jag inte visste då, ty mannen var mig vidrig och jag gav mig inte tid att läsa genom dokumentet. Kalhugget! Där växte icke annat än ruskiga figurer, som krävde mig på mat och pengar. Mig! Vars skog de skövlat —
Det är väl strykarna, som hänger här kring knutarna, inföll moran. Jag får nog ge dem mat, jag —
Tre fakta, fortfor greven, äro nu klara som solen. För det första kan min salig far icke göra mig några berättigade förebråelser. Skogen är fälld, jag kan icke resa den. För det andra är timret sålt, vilket ett brev från bruksförvaltarn säger mig. För det tredje och som konklusion av dessa båda ligger någonstans i vida världen en förmögenhet och väntar på Karl Ludvig Arnfelt. Var, det vet jag icke. Och det är en bisak. Huvudsaken är, att de Arnfeltska papperna stiga oavbrutet. Det stabila är fatalt —
Som herr greven yttrade detta, hördes ett skrik från gården, ett gällt skrik. I sin glada upphetsning märkte han det icke, men lilla grevinnan eller mamsellen for upp från stolen och kastade sig intill honom. Träsken upphörde att spela, tryckte sin krumma örnnäbb mot rutan och sökte förgäves upptäcka någonting i mörkret.
Det var väl ugglan, sade mor i Sutre.
Men lilla mamsellen hade av skrämseln råkat i en skakande gråt, som ej stod att stilla. Och greven sade:
Kära Träsk, vi få unna min lilla grevinna ett par timmars sömn. Hon är trött. Vår resa blir försenad men det kan icke hjälpas.
Mor i Sutre reste sig för att ledsaga mamsellen till sovkammaren.
Samtidigt öppnades förstudörren och Daniel trädde in, i hack och häl följd av Valborg. Han strök av sig hatten, ögonen klippte mot ljuset. Valborg ställde sig tätt intill honom.
Det förtröt mor i Sutre, helst som greven var vittne till förtroligheten. Hon ropade:
Vad i jistini håller I hus? Var har I varit?
Daniel svarade:
Vi har stått i förstugan och hört på Träsken.
Har du inte annat att göra, du? fräste gumman.
Jo, sade Daniel, jag skulle gå till stallet för nattfodret. Men det är något underligt på gården. För strax som jag kom nedför trappan, stötte jag mot något skrangel. Och det var kolrakärran.
Kolrakärran? upprepade mor i Sutre. Ocken har kört ut med kolrakärran?
Daniel skakade på huvudet.
Någon av drängarna? föreslog greven.
Men Daniel sade:
Här finns ingen annan dräng än jag och bror Anders och han är borta. Och gästgivarn är vid ögårn. Så det har inte någon kört ut med kolrakärran.
Då har fanen varit framme igen, avgjorde greven. Han gick hastigt bort till Valborg, lade sin hand mycket lätt på hennes skuldra.
Lilla vännen kom särdeles lägligt. Tag min lilla grevinna vid handen, för henne in i sovkammaren, kläd av henne, lägg henne, sitt bredvid henne och håll henne i handen. Ty grevinnan är mycket mörkrädd. Vilket lilla vännen kanske också är.
Nej, inte är jag så värst rädd, sade Valborg. Hon böjde sig litet åt sidan, undgående den grevliga handen, som tycktes vilja snudda vid hennes kind. Hon gick fram till den svarta flickan, bjöd hand.
Kom då, sade hon.
Greven följde dem med ögonen och hans blick visade ett tydligt välbehag.När kammardörren stängts efter flickorna, utbrast han:
Alldeles förträffligt! Det ante mig, att Sutres ekar skulle bringa mig lycka än en gång. Min kära Träsk, lilla grevinnan behöver en kammarpiga. Därtill förordnar och utnämner jag herr kommerserådets dotter.
Valborg? sade Träsken, spärrade upp ögonen. Nej, jag betackar mig ödmjukast. Jag har fem döttrar, herr greve, den ena hos domprosten i Skara —
Det är känt, avbröt greven, kommerserådets döttrar äro kända riket runt. Men för gammal vänskaps skull gör han mig nog till viljes. Eller skulle det vara så att han glömt vår gamla vänskap, herr kommerseråd?
Träsken öppnade munnen och slöt den åter. Han satte fiolen till kinden och lät den åter sjunka. Men greven fortfor:
Vår vänskaps tid, herr kommerseråd, då han förde säcktals med gammalt silver till Frönsan —
Det hade jag köpt! skrek Träsken. Ärligen, ärligen, ärligen.
Mor i Sutre sjönk ned på sin stol.
Men greven fortfor:
Naturligtvis. Men av vem? I alla händelser av många. Ty namnstämplar och vapen voro otaliga. Men vid Frönsan blevo de alla av ett fårahus, märktes alla med Arnfeltska namnet. Så jag tänker att mången samlare förundrat sig över den rikedom, som rått i gamla greve Arnfelts hus —
I jistini, jistini, kved gumman, vaggade av och an på stolen. Är det så han köper gårdar i Västergylln? Ijistini, jistini, det skulle Lars veta —
Än sen? sade greven. Vad begär man av ett kommerseråd i stigande och en greve i sjunkande? Allting gick ärligt till, om också inte honnett. Ja, kryp han bakom gardinen, kära Träsk, och stäm sina strängar. För mig är huvudsaken att få en passande kammarpiga åt lilla grevinnan.
Ja, men där blir han bet! skrek gumman, for upp från stolen. Vad Träsken gjort, det får han stoppa i en gammal tunna, lägga locket på. Men Valborg är för god att fara omkring med knallar och grevar. Hon stannar i Sutre, så sant hon ska bli min svärdotter —
Svärdotter? upprepade greven, pekade på Daniel.
Ja visst är det den usslingen. Och fast han inte är torr bak örat, ska jag nog bli karl att få bröllop på garn, om så gästgivarn ska stångas med både horn och klövar —
Aha, log greven. Jaså, gästgivarn är mot det? Nå, då tör det dröja.
Är det jag som har privilegierna? skrek gumman. Och hon hoppade jämfota och slog ut med armarna och knöt händerna. Ty oron och undran över vart greven äntligen ville komma och vad det skulle kosta folket i Sutre hade länge plågat henne.
Alla privilegier, kära mor, alla, som tillhöra könet. Det är obestridligt. Men gästgivarn är en hård man. Jag vill minnas att han gjorde stark opposition, då jungfru Stava skulle till Frönsan. Ja, ja, den gången fick ju kära mor sin vilje igenom.
Mor i Sutre förlorade hastigt sin granna vinteräpplefärg, hennes ansikte blev askgrått och skrynkligt så att man väl kunde se, hur många och långa stunder hon genomlevat. Vreden flög ock sin kos och hon yttrade stillfärdigt:
En får tacka greven för påminnelsen. Fast inte var den behövlig. För den dag kommer inte, då jag glömmer vad jag gjort Stava.
Greven slog sig ned vid bordet, sträckte ut benen, krökte armarna och kvävde en gäspning.
Se så, se så! Kära mor tar saker och ting för seriöst. Att glömma är all vishets begynnelse. Här i Sutre göms för mycket och glöms för litet.
Han stoppade omsorgsfullt sin pipa, förde lågan in under turbanen.
Och låt oss framför allt resonera raisonablement. Jag befinner mig bland gamla vänner och kan tala oförbehållsamt. Nå. Min ställning, som under några decennier varit vad man kallar vacklande, börjar konsolidera sig högst famost. Mitt eldfängda sinne kastar mig i armarna på en liten inconnue. Jag levde som en sann älskare i den tron, att den lilla var medellös, att hon rent av behövde mitt beskydd. Jag har nu fått andra underrättelser. Underrättelser som kanske dämpat den ömma lågan, men som i stället givit mig ett förbannat gott humör. Hennes onkel är en stormrik köpman, vars gods en gång skall delas av tvenne brorsdöttrar. Minst ett par hundra tusen lär tillfalla Ruth.
Träsken, dold bakom gardinen, stack fram huvudet:
Ruth, upprepade han. Heter hon Ruth?
Men greven hörde honom icke.
Alltså, kära mor, de Arnfeltska papperna stiga horribelt. Men alla svårigheter äro icke övervunna. Jag känner bourgeoisien en smula och vet vad som chockerar och vad som imponerar. Se där varför jag inte vill komma som en bönhas till fadershuset. Ett ekipage blir nödvändigt, men det får vi tala om senare. En kammarpiga åt lilla grevinnan hör också till pjäsen. Och vem kunde passa bättre än flickan där, som säkerligen av sin käre far fått lära vördnad och tillgivenhet för den Arnfeltska vapenskölden?
Mor — avbröt Daniel.
Men gumman sade:
Nu går du och fodrar hästarna och spänner för åt Träsken. När det är färdigt, så säger du till. Vid det laget tör mamsellen vara utvilad.
Daniel gick. Greven ägnade sig en stund helt åt turken och de blå skyarna. Mor i Sutre satt som en domare på sin stol, väntade att nästa mål skulle uppropas.
Träsken bröt tystnaden. Han kom fram ur gardinen och gick med långa, tysta steg fram till greven, vidrörde lätt hans knä med stråkspetsen. Greven såg upp.
Törs jag då fråga, vad lönen blir?
Greven ryckte på axlarna:
Det överlåter jag åt den vackra flickan att bestämma. Mig är det likgiltigt.
Ja, det kan jag tänka, sade Träsken. Törs jag så göra en fråga till? Kan greven erinra sig namnet på mamsellens onkel?
Greven spärrade upp ögonen.
Namn? Varföre då, då, herr Träsk? Varföre så nyfiken? Namnet — nå, det är kuriöst nog att minnas. Han heter Luther.
Luther, upprepade Träsken. Jaså, han heter Luther. Köpman Luther i Göteborg, som spelar orgel? Ja, han är känd. Nog kan Valborg gå i tjänst hos köpman Luthers brorsdotter. För det är min erfarenhet, att köpman Luther inte låter lura sig. Nej tyvärr, herr greve, det är min erfarenhet. Han låter inte lura sig.
Det var satan, sade greven, skrattade.
Varföre skratta, herr greve? Nu är rätta tiden att bedja fanen om hjälp. Eljest blir han hängande vid håret som konung Davids son Absalon. Ty köpman Luther låter icke lura sig.
Träskor slamrade mot stentrappan, dunkade i förstugans golv.
Dörren öppnades och gästgivarn trädde in. Hatten var neddragen över ögonen och fick sitta, där den satt. Han vände sig till Träsken.
Det är bäst I ger er av nu. Kärran är framme, Daniel spänner för.
Men greven stoppade sin pipa på nytt.
Vår vän gästgivarn, sade han, vår vän gästgivarn. Nå, nå. Gott möte. Fägnar mig, fägnar mig att träffa jungfru Stavas kära bror. Hatten av, min gode man, han har gäster i stugan.
Gästgivarn svarade:
Det är inte tid att konstra nu. Länsman sitter i köket.
I jistini — skrek gumman. Träsken for bort till fönstret, plattade näsan mot den svarta rutan.
Men greven tände sin pipa. Han drog några bloss och betraktade ringarnas lek. Så sade han:
Vem har jag att tacka för den surprisen?
Inte mig, svarade gästgivarn. Eljest stode jag inte här. Jag har sagt länsman, att greven gått och lagt sig. Och jag har givit honom förplägning. Så ännu är det tid, om greven raskar på.
Ja visst, smålog greven, ja visst! Tusen tack! För omsorgen om min person.
Gästgivarn sade:
Det är gården jag tänker på. Jag vill inte folk ska säga att länsman tar tjuvar i Sutre.
Greven spratt till men förblev sittande, bolmade så att gnistorna föllo som rubiner från turkens turban.
Nå, min kära gästgivare, sade han, det kommer väl lägligare tid för oss båda att talas vid. För stunden vill jag följa hans råd. Min lilla grevinna skall strax vara färdig. Får jag alltså be kära mor att hämta Basilius.
Det tänkte jag, sade mor i Sutre. Gästgivarn upprepade:
Basilius?
Och han drog hatten ännu djupare ned i pannan.
Men greven fortfor:
Jag tar honom med mig. Min ställning har förändrats och därmed mina förpliktelser mot gossen. Som vi nogsamt veta — jag menar jungfru Stava och jag — är gossen illa sedd av sina anhöriga. Och blir behandlad därefter.
Det var endast Träsken, som tillbakavisade beskyllningen, ropade:
Varföre ljuga, herr greve? Jungfru Stava vet hur gossen behandlas. Han behandlas som barn i huset, han äter, han sover, han dansar, han vallar korna. Det gör han, det vet jungfru Stava mycket väl. Varföre ljuga?
Mor i Sutre tystade honom.
Vad gör det, vad som sägs, sade hon. Basilius stannar här tills mor hans annorlunda bestämmer. Och då ska hon säga det själv eller skicka skriftligt om det.
Ja, varföre ljuga, varföre ljuga? mumlade Träsken.
Men greven lade huvudet på sned och betraktade oavvänt och med leende min gästgivarns beskuggade anlete.
Och vad säger husbond själv? undrade han. Vad säger gästgivarn?
Gästgivarn makade sig långsamt bort till Träskens fönster. Han sade:
Det är mor som bestämmer.
Det är Stava, sade mor i Sutre. Basilius är salig gästgivarns dotterson så visst som min. Han stannar i Sutre, så länge Stava tycker.
Då hördes en kort, kärv knackning på förstudörren. Greven gjorde ett kast bort till dörren, lade haspen på. Därpå vände han sig till Träsken, viskade:
Öppna fönstret!
Träskens händer flögo upp och ned över rutorna. Fönstret var spikat.
Bänn upp det! befallde greven.
Bågen brast och rutorna föllo slamrande mot stentrappan.
Färdigt? frågade greven. Träsken nickade. Greven lyfte åter bort haspen, stötte upp dörren, och i det han hastigt drog sig baklänges mot fönstret, ropade han:
Stig in, kära länsman, stig in!
Ingen svarade och dörröppningens mörker förblev lika tom. Greven svor till.
Spökar det i Sutre? Eller skulle min behornade kompanjon vara i farvattnet?
Varsel! sade Träsken.
Gästgivarn gick ut i förstugan. Efter ett ögonblick hördes ljudet av knuffar, träskor som slamrade mot golv och väggar, svordomar. Och två stora kroppar vältrade in genom dörren. Gästgivarn och Raggen.
Vad i jistine? skrek gumman.
Gästgivarn sög blodet från såriga knogar.
Det fanns en tjuvstryker där ute också, sade han. En får inte vara mycket i fred på gården.
Vad gör du i förstugan? frågade gumman.
Raggen svarade:
Jag vill ha salt.
Salt? upprepade gumman. Vad ska du med salt? Gå ned i köket så får du välling.
Men Raggen sade:
Vällingen ha vi väntat på hela dan. Så den tör vara vidbränd. Utan vi ha stekt något åt oss. Och det ska salt till.
Vad har I stekt? undrade gumman. Men greven gav Träsken en vink.
Det står salt på bordet. Giv honom.
Träsken lydde, tömde saltkaret i Raggens hand. Karlen tackade. Så sade han:
Törs en fråga, när greven ska åka tillbaka till Frönsan?
Och då greven icke svarade, sade han:
För vi ha kört fram med kolrakärran. Och vi ska se till, att han kommer dit han ska.
Därmed gick han.
Men greven sade:
Nu, min kära Träsk, är rätta tiden att bryta upp. Han blir min kusk tills vidare, och flickan blir lilla grevinnans kammarpiga. Tills vidare. Saken är avgjord. Följ mig in i kammaren.
Träsken lydde.
Gästgivarn gick bort till fönstret, undersökte den trasiga bågen och plockade ut skärvorna.
Där gick fönstret, sade han. Härnäst blir det väggen. Jag får väl inte fred med mindre jag skjuter honom som en skjuter räven. Vad säger I, mor?
Hon sade:
Jag grunnar.
Och stirrande ut i mörkret fortsatte gästgivarn lågmält:
Jag har försökt att hålla mig borta från honom och hans. Men det vet I inte gick. Han smiter av sig som tjära. Vad fuffens han gör fastnar på andra. Var inte Träsken hädd som den ärligaste knallen i Sverige, innan han åkte till Frönsan? Men kör en bara där förbi, så sticker lorten efter en. Och pojken hängde han på oss. Kommer jag till kyrkan med ungarna, så hets det: Tvi vale, att du tar Frönsapojken till kyrkan. Ska en gå och ståta med skammen? Lämnar jag honom hemma, så frågas: Har greven tatt sin unge nu för att lära upp honom? Och vad ska jag säga? Folkilsken har jag blivit som en tjur. Vad hjälper det, att en ingenting ont har gjort? Det onda smiter av sig värre än sot.
Det gör det, sade mor i Sutre. Åja, det gör det. Fast när en är klar i samvetet —
Men gästgivarn slog näven i fönsterkarmen.
Jag struntar i samvetet. Samvetet det hör jag lite av, men kvinnan min den hör jag för jämnan. Nu får hon det att skvalta om, att vi friat honom för länsman. Svåger din, säger hon, när hon vill se rödögat på mig. Fina svåger din! Och folk säger som hon. Men tog jag bössan och sköt, så visste de, var de hade mig. Jag kunde väl flina till ett tag när jag tänker på honom, köpman i Göteborg. Han ska vara en ansenlig karl, sägs. Men tro, om han inte blir luver, han med! För det greven legat hos brorsdottern. Och vad blir det av henne?