Jag grunnar just på det, sade mor i Sutre. På ena sidan är det Stava och på den andra är det lilla mamselln. Det får väl väga jämnt. Men så är det Valborg också —
Valborg? upprepade gästgivarn, vände sig till gumman.
Och så är det Daniel med, fortsatte mor i Sutre. Vad har han gjort för ont att det ska gå ut över honom? Och vad ska det bli om greven tar henne —
Tar henne? upprepade gästgivarn. Han tryckte ned hatten på huvudet, gick mot dörren.
Valborg? Vad vill han med Valborg?
Vad han vill, sade gumman och drog betänksamt på orden. Åjo, det vet en nog. Men vad han skall, det tör länsman veta.
Gästgivarn sade:
Då går jag efter honom?
Gumman nickade.
Länsman satte sig vid bordet med ryggen vänd åt kammardörren. Han sköt undan glas och tallrikar, vek upp duken, lade den digra läderväskan på bordet, öppnade låset, varvid väskan sprack upp med en smäll och gav ifrån sig papper i stinna rullar och buntar.
Mor i Sutre på sin stol följde med andäktig uppmärksamhet hans förehavanden. Gästgivarn vaktade med bister min sovkammardörren.
Och länsman tog fram sina brillor, hornbågade och försedda med stora, runda förstoringsglas. Hans ögon hade färg som gråsten, men bakom glasen fick stenen lyster och blänkte som pärlemor.
Länsman ställde ljusen i en halvring kring luntorna, snöt sig stillsamt i en väldig, brun näsduk, torkade näsa och mun och skägg och hjässa och sade:
Då ber vi herr greven stiga in.
Gästgivarn öppnade dörren.
Med pekfingret följande den rangliga skriften på ett gulnat papper ropade länsman med skiljetecken mellan varje ord:
Högvälborne, greve, Johan, Ludvig, Arnfelt.
Och tillade mumlande:
Från Frönsafors i Raslinge socken, till yttermera visso. Just den lurifaxen var det, ja. Just den.
Nå, kommer greven godvilligt? frågade han över axeln.
Det dröjde en stund, innan uppmaningen åtlyddes, en god stund. Men när greven slutligen kom, kom han godvilligt, gick med raska, tysta på-tå-steg tätt förbi länsman och klappade honom i förbifarten på axeln. Länsman såg upp över brillorna.
Ursäkta att jag sitter och niger, sade han. Men det tar på krafterna att kuska efter greven en hel dag.
Greven drog en stol fram till bordet och slog sig ned mitt emot länsman, som tog fram silverdosa och bjöd en pris. Men greven skakade på huvudet, han stoppade och tände sin turk och siktade röken mot länsmans runda glas och träffade.
Valborg och Träsken stego på tå in i salen, höllo sig tätt utmed väggen. Slutligen kom lilla mamsellen. Gnuggande sömnen ur ögonen gick hon fram till greven och satte sig i hans knä. Hon tog ett ljus ur halvringen, höll lågan framför sin spetsade mun och lät den vaja åt höger och vänster.
Jaså, det är lilla Luther? sade länsman.
Det är lilla Luther, bekräftade greven.
Hon ser min själ inte illa ut, sade länsman.
Tycke och smak, sade greven. Och tillade:
Var det eljest något han ville? Apropå, min gode man, jag trodde att han skulle ha gjort en tur uppåt Hoby i kväll. Nämnde inte jungfru Stava att jag åkt uppåt Hoby?
Jo vaserra, hon nämnde något åt det hållet. Och det var skäl för mig att inte åka dit. Så hörde jag ryktas, att kolrakärran farit sör ut. Och det var skäl för mig att fara hit. För det är lagbrott att köra omkring med socknens kolrakärra.
Kors! sade greven. Det visste jag inte.
Nej. Men det blir dryga böter. Och så har jag ett brev från köpmanLuther i Göteborg.
Till mig? sade greven och räckte fram handen. Men lilla mamsellen passade på och stack ljuslågan in mellan hans fingrar. Han svor till, svängde med fingrarna i luften. Han drog henne i örat, hon drog honom i håret. Länsman log och sade:
Jaså, hon är så lekfull? Vad pass gammal kan hon vara?
Greven svarade:
Det vet jag inte.
Och han räckte ut tungan — om åt den frågvise länsmannen eller åt den lekfulla mamsellen eller åt de svidande fingrarna kan vara osäkert. Men länsman lutade sig ned över sina papper och mumlade:
Jaså, greven vet inte det, inte.
Han rätade upp sig och sade barskt:
Ja, för man får göra skillnad mellan brott och okynne. I ena fallet är jag länsman, och då kan inte fan själv dra mig vid näsan. I andra fallet får en ju vara mera som människa. Det tycker köpman Luther också.
Greven spratt till. Och han log på sitt särskilda sätt, som bestod däri att tungspetsen virvlade upp och ned mellan de blottade tandraderna.
Alltså ingen angivelse? sade han. Ingen offentlig angivelse.
Nej. Inte ännu.
Alltså uppgörelse i godo?
Länsman rev sig i skägget.
Ja, se om en visste, att det finge skrivas på okynne —
För böveln! skrek greven. Och han vände upp och ned på lilla mamsellen och bollade henne mellan sina seniga händer, som man bollar en liten barnunge.
För böveln, han kan ju själv se? Är det allvar det här? En barnunge!Okynne, min gode man, ingenting annat än okynne.
Och han satte den skrattande lilla mamsellen på golvet.
Villkoren? frågade han. Om jag får be! Villkoren?
Länsman sade:
Ja, vi tänker ju på mamsellens bästa, Luther och jag. Det gagnar henne inte, att greven blir sakförd. Men det gagnar henne att pratet tystas genom lagligt giftermål.
Greven sprang upp och gick hastigt bort till kammardörren. Där stod gästgivarn och sträckte ut armen. Greven studsade.
Är jag bevakad? frågade han.
Jo, jo, män, sade länsman. Vi är nog ett par tre stycken om honom, Lars och Anders och jag.
Greven gick bort och satte sig i det sönderslagna fönstret.
Nej, sade han efter en stund. Det går jag inte in på. Länsman har försovit sig vid Frönsan. Hade han kommit för en timme sen, så hade jag gått in på giftermål. Nu är det för sent. Jag har tröttnat.
Tröttnar? upprepade länsman. På en timme? Hur fan ska en begripa det?
Å, det begriper en nog, sade mor i Sutre.
Men greven hävde sig långt ut genom fönstret, så att man endast såg de långa, smala benen och stövlarnas trasiga sulor och fingrarna som vitnade kring fönsterkarmen.
Det är långt till backen, upplyste länsman, och därnere står Anders.
Vad fan bryr jag mig om det, svarade greven.
Han tog ett långt skutt in i rummet, såg sig omkring. Och blicken fastnade vid Valborg. Han log och sade:
Som sagt. Villkoret är oantagligt. Jag kan inte binda mig vid en barnunge. En liten svarthårig, svartögd zigenarunge. Uppriktigt sagt, min gode länsman, så föredrar jag blondiner.
Och han tog sin stol och sin pipa, satte sig vid bordet och blåste rök på länsman.
Som sade:
Vad det anbelangar så ska greven inte stå uppbunden så värst länge. Köpman Luther fordrar, att greven skall förlöpa sin hustru strax efter vigseln —
Strax efter vigseln? upprepade greven. Han böjde sig ned efter lilla mamsellen, satte henne på sitt knä och strök henne över håret.
Strax efter vigseln?
— så att dom till skilsmässa kan falla så snart som möjligt, fortsatte länsman, läsande. Och han såg upp och tillade:
Luther tör vara mer angelägen om giftermålet än om mågen.
Greven nickade.
Fägnar mig, fägnar mig.
Då kör vi till Raslinge i kväll, sade länsman, och trolova oss inför prästen. Så ha vi alltid ett rep kring bakfoten på herr greven.
Herr greven sprattlade till, som om han redan känt repet.
Och hemgiften? frågade han. Hur stor blir hemgiften?
Ja, nu är vi där, sade länsman.
Han tog av sig brillorna och torkade glasen. Och under tiden blundade han och talade:
Det är klart, att greven ska ha hemgift. För eljest ryker han in, och då är det så mycket annat som ryker. Go' vänner, si! Vi är allesammans go' vänner. Och därför ska vi tänka oss för. Till exempel, inte är gästgivarns betjänt med att jungfru Stava blir avhyst från Frönsan? Och så har vi den lilla gossen, som är så klen. Om greven kommer på grön kvist, så gör han något för den lille gossen. Det får vi som kristna människor tänka på. Och så har vi Träsken. Inte blir han glad, om det kommer rättsbetjänter till Frönsan. Och det ena med det andra. Nej, nog ska vi hjälpa greven till hemgift. Men först ska vi ha trolovningen inför präst. För det har jag lovt Luther.
Och fått betalt? insköt greven.
Men länsman suckade.
Nä, nä, män. Inte än. De där köpmännen är inte goda att tas med. Säger vi då, att vi trolovar oss med lilla gullet i kväll?
Hemgiften först, sade greven. Kontanter.
Länsman satte på sig brillorna, vätte på tummen och började bläddra i luntorna.
Kontanter är bra, herr greve, det medges. Men papper duger, det med. Här har jag till exempel en förskrivning på tre tusen riksdaler banko till bruksförvaltarn på Hoby. Känns den igen?
Jo, medgav greven. Men den tar jag inte i hemgift.
Får inte heller, sade länsman. För den är överlåten på mig.
Djävlar! skrek greven, flög upp så att lilla mamsellen dansade i golvet.
Akta lilla gullet, bad länsman, lade kvickt sin tjocka arm tvärs över papperet. Akta lilla gullet, greven. Det är ändå hon, som är huvudpersonen, så till sägandes.
Oj, oj, oj, si så han skrämde henne, fortfor han och krafsade smeksamt i luften med den lediga handen. Ty lilla mamsellen hade snyftande krupit under bordet och upp på andra sidan och vankade alltjämt snyftande av och an över de breda tiljorna, tills hon slutligen hamnade hos Valborg, kind mot kind.
Men greven lutade sig över bordet fram mot länsman. Och plötsligt förvandlades hans ansikte. De tjocka, svarta brynen sköto upp i snedlinjer över pannan ända till hårfästet. Kinderna blevo gropar under de utskjutande kindknotorna. Munnen snörptes ihop till en mörk, röd oval, i vilken framtänderna glänste, långa, breda, vita.
Och när han talade, spottade han fram ljuden som en katt.
Vad är det här? Vad är det för spegelfäkteri? Vad vill han? Vill han ha mig fast? Säg ifrån! Giv hit papperet.
Nä, nä, män, mumlade länsman, nä, nä, män, om jag det gör.
Si, det är ett gott papper. Här står namnet Johan Ludvig Arnfelt med signet bekräftat. Och så har vi två goda löftesmän —
Giv hit! skrek greven.
Men länsman lättade endast så pass på armen, att han kunde läsa:
Karl, Viktor, Anton, Kling.
Det är jag! ropade Träsken, sprang fram. Vad nu då? Karl Viktor Anton Kling, det är jag. Men jag skriver aldrig mitt namn. Jag tecknar bomärke. Nog för jag kan skriva. Men jag tecknar bomärke. Så här ska länsman se, så här —
Och han grep länsmans hand och ritade med skälvande finger sitt tecken i dess insida. Men länsman knuffade honom ifrån sig.
Nu har han skrivit i alla fall. Behövs det bomärke, så kan det tillfogas.
Och han fortfor, läsande:
Lars Larsson i Sutre. Båda ha gått i borgen som för egen skuld. Säg mig, gästgivare, brukar han skriva Larsson i ett ord eller i två?
I två ord, svarade gästgivarn.
Tyckte jag inte det, mumlade länsman, krafsade med nageln på papperet.Och han tillade vresigt och barskt:
Då får han vara så förbålt beskedlig och skriva om det här. Han har i glömsel gått och skrivit det som ett ord.
Bläckflaskan plockades fram ur väskan, locket skruvades av, pennan skavdes och doppades.
Var så beskedlig, gästgivare, sade länsman.
Gästgivarn tog papperet och läste genom det från början till slut. Så lade han det framför länsman, pekade på sitt namn och sade:
Är det jag som ska bli fast för det här? Eller är det greven?
Fast? upprepade länsman och gjorde stora ögon bak hornbrillorna. Vad håken? Fast? Har Lars Larsson i Sutre något på samvete efter han frågar länsman, om han ska bli fast?
Och han skrattade dovt i sitt yviga skägg. Men gästgivarn varken skrattade eller vredgades. Han sade endast:
Jag har inte något på samvetet. Utan greven har det på samvetet, att han förfalskat mitt namn och Träskens. Det är inte det första skojarstreck han har gjort och blir inte det sista. Det är inte heller det värsta. Så jag talar inte särskilt på det. Men jag vill veta hurudan ordningen är. Om det är jag som ska bli fast för det eller om det är greven?
Ingendera, bedyrade länsman. Greven är god för beloppet. Eller blir, om saken ordnas, som den ska. Och det ska den. Papperet är mitt och jag ska ta ut beloppet av rätter man. Det lovar jag gästgivarn. Hand på det.
Och han tog gästgivarns hand, som varken gavs eller vägrades. Så snöt han sig, torkade svetten från halslinningen och fortsatte:
Vem som har skrivit, det lämnar jag osagt. Träsken stampa lite i krubban, men han står nog för sitt namn. Och det ska gästgivarn också göra. Vi ska tänka oss för, innan vi skyller varann för det ont är. Än så länge är vi go' vänner allihopa. Och länsman ligger och snarkar hos sin käring i Stenshult. Vi ska inte väcka den, inte. För kommer den fulingen så snokar kan igenom hela Sutre från källaren upp till vinden. Det gör han. Ända upp på vind snokar han, fulingen. Så vi ska tänka oss för. Nu skriver vi namnet i två ord, som vi brukar, så ser det bättre ut.
Inte! svarade gästgivarn, drog sin näve ur länsmans. Nej, inte om jag finge tre tusen kontant. Skulle jag skriva mitt namn på den skojarns papper? Inte! Jag har hållit mig ifrån honom så långt jag orkat. Men han smiter av sig som tjära. Skulle jag godkänna honom med vett och vilje och gå i borgen? Nej, inte!
Han höjde rösten för varje inte, och de sista orden bölades fram. Länsman talade alltjämt lågt och förtroligt, men med ökat allvar i rösten. Han vek ihop papperet, vek åter upp det, pekade.
Ska det heta, att Lars Larsson nekar för namnet?
Det gör jag.
Och han drog sig baklänges, som om orden skrämt honom. Men länsman högg kvickt tag i rockskörtet, stoppade flykten.
Tänk sig för, sade han. Och fortsatte viskande. Gästgivare. Jag ska säga hur det är. Jag vill ha saken på säkra sidan. Jag vill, att det ska vara äkta alltsamman. Inte för gästgivarns skull: jag kommer inte att kräva honom på ett öre. Men den där lurifaxen kan hitta på att vägra i vändningen, bara för att spela mig ett spratt. Det är han karl till. Om han så ryker in själv på kuppen. Därför, si! Måste det vara äkta allt igenom. Men gästgivarn står ingen risk, se! För jag släpper inte lurifaxen förrän han har Luthers pengar i handom. Och så tar jag mitt, så nu skriver vi, gästgivare, nu skriver vi —
Men gästgivarn svarade:
Jag tar inte den skammen att skriva mitt ärliga namn på hans skojarepapper. Nej, inte!
Länsman släppte sitt tag i rocken, suckade.
Det är tråkigt för mig, det. Förstår inte gästgivarn att det är tråkigt för mig?
Jo, jag begriper, svarade gästgivarn, att det är tråkigt för den, som har såna saker på sitt samvete.
Han lämnade bordet, baklänges, släppte icke länsman med blicken. Gubben satt en god stund tyst och stilla på sin stol, väntade och svalde. Han svalde luft och för var gång han svalde, svällde kroppen ut ett stycke. Ryggen rätades, de hopsjunkna axlarna höjdes tum för tum, bröst och mage buktade sig i ståtliga kurvor, huvudet lyftes, kinderna spändes ut, håret reste sig yvigt, skägget stirrade ut åt alla håll. Endast ögonen förblevo sig lika, grå och glanslösa som två kulor av gråsten. Och rösten var alltjämt lågmäld och förtrolig, då han frågade:
Nå, kära Lars Larsson i Sutre, har han ingenting på sitt samvete, han?
Det har han inte, svarade gästgivarn.
Därmed var länsman färdig, utsvälld och väldig, över sviktande, sjungande plankor steg han bort till gästgivarn, tog honom för bröstet.
Det ska vi se, bonddjävul!
Han stötte honom ifrån sig och fortsatte med tunga steg till dörren. Mor i Sutre, som kände golvet gunga, tog sig om öronen, som om hon väntat ett sprängskott.
Nu kommer det, mumlade hon, nu kommer det.
Men visste litet, vad som skulle komma.
Anders! ropade länsman i förstudörren. Anders!
Här är han! svarades nerifrån.
Säg åt människan i köket, att hon kommer, befallde länsman. Åter vid bordet röck han i duken, så att glas och tallrikar skramlade samman.
Hav undan skiten! röt han. Här ska skrivas.
I jistinijistinije, kved mor i Sutre. Ska här skrivas? Då vet en! Då vet en vad klockan är slagen.
Men Träsken och Valborg kretsade snabbt likt skrämda svalor kring bordet, som snart var avdukat. Länsman ordnade ljusen, bredde ut sina papper, pekade med pennan på mor i Sutre.
Vad heter hon?
Det med! kved gumman. Är han så ilsk så han tappar minnet.
Och hon skrek:
Boel Svensdotter! Gästgivare Lars Larssons efterleverska i Sutre. Minns han det nu? Flåbuse!
Länsman skrev, sade:
Gumman ska akta truten!
Men mor i Sutre hoppade och guppade som en dansedocka på stolen.
För pussar, ja! skrek hon. Kom och pröva! Han elakings älende och skrävelkäft i storstövlar! Tvi, säger jag, tvi för den håle!
Samtidigt kommo Anders och sväran in genom förstudörren
Anders frågade:
Ska länsman köra snart?
Om en timme, svarade länsman. Sväran, som bar Basilius i fånget, gick fram och ställde sig bredbent framför bordet.
Jaså, sade Anders och lommade mot dörren, vände och sade:
Men jag vet inte, om vi kommer fram. De ha lagt farligt med bråte över vägen sörut.
Vilka? frågade länsman.
Timmerhuggarna från Hoby. De ha vräkt ned hela gärsgårn och lagt den över vägen. För de vill hindra greven att köra sörut.
Tänkte jag inte det, mumlade länsman. Sade:
Rappa dig då och hav undan bråtet. Tag Daniel till hjälp. Greven och jag kommer strax efter.
Det ska bli, sade Anders, gick mot dörren. Men vände sig ännu en gång om och sade:
Daniel är allt ute på sitt håll, han. Och letar efter gumsen.
Vilken gumse?
Mors röda gumse, vet jag. För den har de tagit ur stallet.
Ja, vad fan angår det mig? röt länsman. Gör som jag sagt.
Anders nickade och gick.
Länsman vinkade åt gästgivarn.
Tag gossen där, befallde han.
Gästgivarn stirrade på honom.
Ska jag ta pojken?
Gör som jag säger! röt länsman.
Och gästgivarn tog gossen försiktigt mellan sina händer, höll honom ifrån sig på raka armar. Basilius blundade och rörde icke en lem.
Ställ nu ned honom på golvet, befallde länsman.
Gästgivarn lydde. Som han släppte taget, veko sig gossens ben och han föll baklänges in under bordet.
Mor i Sutre flög upp från sin stol.
Vad i jistini är det med pojken? Kan han inte stå på bena?
Nej, han kan inte det, bekräftade länsman. Han kunde det i morse, det såg jag, då jag åkte genom Sutre. Men nu är han lam i benen.
Gumman lyfte upp pojken, vände honom fram och tillbaka, kände på armar och ben.
Larsson, sade länsman, vad är det, som försiggår här i Sutre?
Gästgivarn betänkte sig.
Det vet jag inte, svarade han. Men nog ser jag, att det är något.
Länsman böjde sig ned över sina papper, bläddrade och tycktes anteckna.Och utan att se upp, sade han:
Nu ska Larsson hålla sig till sanningen. Ville han bli av med pojken?
Bli av med pojken? upprepade gästgivarn.
Länsman bläddrade och skrev kors och streck och frågetecken. Efter en stund sade han:
Ja, ja, då ska vi ställa frågan på ett annat sätt. Har han till någon eho det vara månde yttrat eller antytt, att han helst skulle vilja vara av med pojken?
Aldrig, kom svaret lågmält och tryggt.
Länsman sade:
Nej, han är nu inte mångordig av sig. Men tänk sig för. Har han inte sagt det hustrun?
Till den? svarade gästgivarn och pekade på sin hustru.
Och sväran snattrade:
Nä, sisisi, te mig säg'en allri olet. Ne, si allri, allri, allri olet.Till mig int'.
Tig! befallde länsman. Och till gästgivarn:
Larsson, som inte har något på samvetet, ska väl kunna ge redigt besked. Har han inte till någon yttrat, att han helst ville vara av med systersonen?
Gästgivarn teg, men mor i Sutre sade:
Det har han sagt till mig. Tror länsman, att jag har fördärvat ungen?
Till modern, Boel Svensdotter, antecknade länsman.
Anser hon, Boel Svensdotter, det vara orimligt, att någon annan, t.ex. Larssons hustru, oförvarandes kommit att uppsnappa ett eller flera dylika yttranden av Larsson?
Mor i Sutre svarade:
Det är väl lika orimligt det, som att länsman går omkring och lyss bakom dörrarna i min stuga. Varken mer eller mindre.
Länsman snöt sig, torkade brillorna och skrev.
Vände sig därpå till sväran.
Nu ska vi höra, vad hustru Larsson har att säga.
Och sväran pladdrade:
Det ska'n väl veta själv, som lura det ur mig. För det är evigen sant och det vet väl hela sockna, hur han skäms för ungen, så han kan krypa ned i jorden. Och det är väl inte unnlitt, sån skam och älende som de haft av slinkan. Och högfärdiga ha de alltid varit så att en torpardotter inte varit människa för dem. Och därför skulle de ha mig till det. Och senast i morse slog han näven i dörrn, så klinkan ligger där än, om det ska vara bevis. För nu skulle det ske. Men gamlan visste, hur hon skulle ställa't. Så jag blev ensam i köket fast hon brukar hänga där jämt och inte lämna mig rum vid spisen fast jag ska vara hustru och mor till barna. Och Danjel kom in till mig och täljde selpinnar åt Träsken. Och jag sa ändå han skulle stanna, för han är den ende rättfärdige i Sodom. Men var det likt något! Utan de locka honom med köttets begärelse så att eld ska falla från himlen. Så att jag var mol ensam. Och då skicka de in ungen, för de visste att sinnet var på mig. Och jag tänkte att jag inte skulle streta emot, eftersom de ville. Utan det skulle bli frid i himlen och på jorden för den usle ungen. Och de skulle inte kunna säga att jag är så genom mig elak, som de säger. Så jag tog'en så här med båda händerna och drog'en upp på vinden. Men trappa knark, så jemini! Och han kunde skrika med, så jag stoppa äpplen till en, för det skulle heta, att han snatta äpplen och föll ut genom gluggen. Det hade hon spekulerat ut, gamlan. Men i samma kom länsman. Och det var som om Herren lagt sin hand på huve på mig. Så att jag begrep alltsamman av herrens nåd att gästgivarn gått till ögårn för att fria sig och att Träsken skulle vittna mot mig och att greven kom med kärran efter liket. Och si, jag hörde en röst. Och si, den sa att Danjel var den ende rättfärdige, som de locka bort. Så jag tänkte att det är en farlig synd att ta livet av en levandes unge. Utan jag slog'en över korsryggen med ugnsrakan så han blev lam som gubben i körkbacken, alldeles si —
Stopp där! befallde länsman. Stopp! Stopp!
Men sväran fortfor:
Så jag gjorde't men de vill'et. Så hade int' ja vari, så vore han död nu, lille stackarn. Som senast i morse att Danjel täljde en käpphäst åt Lill-Lars. För han är den ende, som vill mina ungar väl. Eljest ska Basse gå framom, som är son till en slinka, men si hon är inte torpardotter utan hennes oäkting ska ha maten först och sen blir det åt mina.
Vänta nu lite, bad länsman.
Men sväran fortsatte:
Så det hade väl vari bättre jag skuri halsen av mina stackare och satt honom på en tron med scharlakan. Men jag ska taga straffet med fröjd och lovsjungan, men är det rättvist så ska gamlan upp först, som tubbat mig. Och si en röst skall ropa, att de högmodiga falla till fota, för den skammen att de höllo en horunge för bättre än mina —
Anders! ropade länsman. Anders! Hav bort henne!
Men Anders var icke tillstädes. Då steg länsman upp, tog kvinnan mellan sina händer och skakade henne, så att huvudet slank fram och tillbaka.
Tiger du nu, kona?
Jo, det är jag vand vid, svarade sväran och tystnade.
Länsman återtog sin plats, belyst av ljusringen. Han såg varken på den ene eller den andre utan skar sin penna, filade och skrapade. Slutligen sade han:
Det är tråkigt, det här. Både för Larsson och hans mor. Inte vill jag väl tro, att de med uppsåt drivit henne att misshandla gossen. Men saken är dunkel. Kommer den till tinget, blir den svår att utreda. Larsson har erkänt, att han burit agg till gossen. Till yttermera visso har Larsson visat hätskhet mot gossens far, greve Arnfelt. Det är besvärligt, det. Vidare har Larssons hustru erkänt — och erkänd sak är så god som vittnad — att hon misshandlat gossen i avsikt —
Mor i Sutre avbröt:
Slog du honom med ugnsrakan?
Sväran nickade och blinkade.
Mor i Sutre sade:
Låg den på vind, den? Eller tog du den med dig för att skuffa pojken ut genom vindsgluggen?
Si, si, si, tjattrade sväran. Nu vill hon ha mig till ljug! Nu tror hon inte, vad jag säg' fast det går på live för mig.
Gumman sade:
Nå, jag skall väl fråga pojken själv i morgon. Nu sover han.
Och hon gick med gossen i famn mot dörren.
Stopp där! ropade länsman. Vart går hon?
Jag går och lägger ungen. Det tör jag få lov till, ocke jag sen blir hängd eller halshuggen.
I dörren vände hon sig om.
Du, Lars! Ska du ha ett råd, så skriver du bums med samma, vad det är han vill att du ska skriva. Det kostar dig tre tusen riksdaler. Men så får du väl fred tills härnäst länsman och greven kommer. Mer kan en inte begära.
Käring! röt länsman, frustande så att lågorna fladdrade. Vakta din tunga!
Tänker så med, svarade mor i Sutre. Inte lär han få flera ord av käringen. Och inte av Boel Svensdotter heller.
Och så gick hon. Och länsman, som gjort min av att vilja hålla henne tillbaka, lugnade sig hastigt och blev sittande. Och Träsken trippade på tå av och an mellan kammardörren, där greven hördes gnola en visa, till svarta förstugan, där gumman steg för steg trevade sig fram med det sovande barnet i famn.
Sväran blinkade, blinkade, mumlade, mumlade en ordström som aldrig fick ljud, knäppte sina händer så att knogarna vitnade och knakade.
Gästgivarn hade upptäckt en kvist i golvplankan, blankpolerad och brun, stor som en knuten karlnäve och till formen icke olik. Den såg han på.
Slutligen sade länsman:
Om vi skulle talas enskilt vid, Lars Larsson? Tag kvinnfolket med med sig, Träsken, och stäng dörren.
Träsken flög fram till sväran, bugade, trugade och drog.
Men hon ville icke.
Iss, iss, iss, en ska väl veta straffet först. Hur det går, si? Hur det går, si?
Hur det går med dig? sade länsman. Du får tungan utskuren och lagd i saltlake.
Iss, iss, iss, int' bryr jag mig om mitt straff! Va ska hon ha, den gamla, va ska hon ha?
Svarade länsman:
Har hon fått dig till svära, så har hon fått gudi nog.
Och Träsken bugade, trugade och drog.
Kvinnfolk, sade länsman och sköt hornbrillorna upp i pannan. Kvinnfolk är farliga till att ljuga. Nog hör en karlar som ljuger. Också. För allan del! Men kvinnfolk ljuger, så det går runt i skallen på en. Och alltid kan de tratta lagman och nämnden fulla. Det är inte fråga om annat. Det vill inte mycket till.
Vad står han eljest och grunnar på, gästgivare?
Svaret dröjde, kom slutligen lågmält:
Jag grunnar väl på, att en skulle aldrig försöka —
Vad då? undrade länsman, sköt åter ned brillorna för att bättre kunna avläsa uttrycket i gästgivarns ansikte.
Men där fanns just inte något uttryck att avläsa.
Han sade endast:
En skulle aldrig försöka att vara för mer än sitt samvete.
Ja, si det är sant, medgav länsman, ljusnade och blev slät i synen. Det är mycket sant, som Larsson säger, mycket sant.
Han reste sig långsamt, gnuggade händerna, andades på dem.
Ja, hur skulle vi ha det nu, gästgivare? Skulle vi skriva? Det lilla som behövs —
Gästgivarn steg fram till bordet.
Det är väl det minsta länsman kan begära. För allt besvär han haft med mina angelägenheter.
Mor i Sutre steg in i kammaren innanför köket. Mitt på golvet stod en skål med rovolja och i oljan simmade en liten blå låga, inte större än en lysmask. Den gav inte mer ljus än att gumman måtte gå bort till sängen och räkna barnen med handen. Där var Brita, det kändes på de tjocka benen, där var Boel med långa flätan, den skuldran hörde väl Lill-Lars till. Och vedklabben i famnen var väl käpphästen. Pojken låg på tvären med Boels rygg till huvudkudde. Gumman gick ut i köket, tände lyktan i taket, drog ut fållbänken och började bädda.
Det blir bäst du ligger när mig i natt, sade hon till Basilius. Pojken låg på bordet med benen från knäna hängande slakt ned över kanten. När han nu hörde att han skulle ligga när mormor, började han fäkta med armarna och sprattla med benen.
Jag tror du rör på skankerna i alla fall, sade gumman.
Ja, se jag blev så glad, förklarade pojken. Att jag ska ligga när mormor.
Då var det väl lögn alldeles, att hon slog dig? undrade gumman. Och pojken svarade:
Hon bara skrämdes. Så bena kom bort för mig.
Nu har du hittat dem igen, sade gumman, fast nog är du en usli krake.
Hon klädde av honom och kände på kroppen. Den var kall och riste, stötvis. Hon trädde på honom nattröjan och satte honom i bädden. Han föll tillbaka på ryggen med armarna utbredda som en skjuten fågel. Gumman skakade på huvudet.
I morrn är du bra igen, sade hon. Sov nu.
Hon vände honom mot väggen och stoppade om honom ända upp över näsan. Så satte hon sig på bänkkanten.
Hur ska en förklara det här? tänkte hon. Någon har väl skulden, fast jag inte vet vem. Inte hade pojken kunnat bli så skrämd, om han inte varit skrämd och ängslig på förhand.
Valborg kom springande från storstugan, begärde nyckeln till källaren.Hon sade:
Det tycks, att de ha blivit sams nu, gästgivarn och länsman.
Det angår mig inte, muttrade gumman, löste källarnyckeln från knippan. Hälsa gästgivarn att konjaken står till vänster om dörren. Ifall det är den han ska ha.
Valborg gick. Strax efter kom Daniel.
Mor, mor, flämtade han. Nu vet jag var han är!
Ocken? mumlade gumman.
Gumsen, vet jag. De har gjort upp eld ute på gärdet, och han är både flådd och fläkt.
Då var det den de skulle ha salt till, förklarade gumman för sig själv. Men Daniel stirrade på henne, häpen över lugnet, då älsklingsgumsen var både flådd och fläkt. Av strykare.
Var är Anders och Lars? Så ska vi fånga några stycken. Jag har stängt in hundarna i vedbon, så att de inte ska varsko tjuvföljet —
Å, låt dem löpa, du! sade gumman. Och det föreföll Daniel, som om hon hade skrattat åt honom. Fast han intet skratt hörde. Han buttrade till.
Jag tror I är velig, mor. Sen de gjort en sån orätt!
Men gumman sade:
Har de gjort orätt, så ska du säga det åt länsman. Han håller reda på rätt och orätt.
Den! sade Daniel, nickade och försvann.
Och gumman tänkte:
Inte hade han tagit det så illa, om han inte varit skrämd på förhand. Hennes gnat och skällsord, dem kände han väl. Dem har han väl aldrig annat än skrattat åt. Som de andra ungarna. Nej, det hjälps inte, det. Det är nog Lars, som har felet. Han har skrämt pojken, om det så skett med vett och vilje eller ej —
Hon spratt till. Någonting strök henne över ryggen, for kors och tvärs som en sökande råtta.
Är du vaken? frågade hon, vände sig mödosamt om och fann Basilius storögd och klarvaken. Han låg och lekte med sina händer i luften. Och strök gumman över ryggen.
Nej då, sade han, inte var det gästgivarn, som skrämde mig.
Gumman tog hans händer och stoppade ned dem under täcket.
Hur kan du veta, vad jag sitter och grunnar på? frågade hon.
Men han sade:
Nej, inte var det gästgivarn. Hade han skrämt mig, så hade jag inte blitt rädd. Som han slår i dörrar och domderar.
Vem var det då? frågade gumman.
Han log och svarade:
Det var mormor, vet jag.
Var det, när jag hytte åt dig i hagen i morse?
Han skakade på huvudet, gäspade och slöt ögonen.
Äh, låt mig sova.
Ja visst håken ska du sova, sade gumman, vände honom åter mot väggen.
Jaså, det var underligt, tänkte mor i Sutre. Jaså, det var jag. Till sist. Det hade jag aldrig grunnat ut själv. Jaså, det var jag, som skrämde pojken. När gjorde jag det, tro? Ja, en kan inte gå med silkesvantar jämt. Men det hade jag aldrig grunnat ut själv. Det blir något att berätta för Stava. Ifall han inte kvicknar till igen. Att det var jag, som skrämde de uslige lille stackarn. Eftersom han säger det själv. Eljest tyckte jag det såg ut på Lars, som om han inte haft rent samvete. När länsman satte åt honom. Han blev så slak med ens. Jaså, det var jag. Det var underligt.
Hon betraktade sina händer, som trötta knäppts i knät. Tummarna skälvde och ryckte till med jämna mellantider. Huvudet sjönk, mycket långsamt, nästan omärkligt. Det mörknade för ögonen, men de ryckande tummarna såg hon alltjämt —
Jag tror I sitter och sover.
Gästgivarn stod framför henne, stödd mot spisens järnstolpe. Ansiktet var blossande rött, överläppen uppdragen mot näsan.
Hur är det med pojken?
Gumman nickade:
Han sover.
Han gör väl det, sade gästgivarn. Och efter en stund:
Nu ska I tro, att de dansar i storstugan.
Det är väl greven, det?
Länsman också, så tung han är. Han dansar med mamsellen och greven svänger med Valborg. Träsken spelar, han.
Och efter en stund:
Daniel är ute efter strykarna. Håller de sig kvar på gärdet, så ska vi väl klämma gumsen ur dem.
Ska I slå dem?
Visst fan ska de ha stryk. De ha vräkt ned hela gärdsgårn, de djävlarna.
Han stampade till, svängde hotfullt med armarna.
Så vände han sig om och började raka ihop askan på härden.
Sade:
Jag ska vara liksom förlikt med greven nu.
Jaså.
Ja, sade han och gick med tunga steg mot dörren. En ska inte förhäva sig. Här har jag gått och ilsknat i runda tio år. Så jag har haft ont av det själv. Och andra med.
Han lade handen på dörrklinkan.
Ja, jag tyckte jag skulle höra efter, hur det var med pojken.
Gumman nickade:
Han sover.
Han gör väl det, sade gästgivarn, öppnade dörren. Mor i Sutre hördeTräskens fiol. Några ögonblick; så stängdes dörren.
Nu hade han druckit, tänkte gumman. En kunde mest önska att han gjorde det lite oftare. För det är tungsamt att se sju sorger i synen på honom för jämnan. Men det är salig gästgivarns sinnelag. Att jämt gå och grunna på rätt och orätt. Och jämt inbilla sig att folk peka finger bak ryggen på en. Si, det var salig gästgivarns sinnelag. Så det är farsarv. För morsarv är det inte, gudilov!
Hon slog sig på låren en gång och två gånger och tre.
Ressla det den som kan, sa repslagarn, hängde sig i härvan.
Och hon sprang upp och begynte rumstera om i köket, gjorde upp eld, hängde vattenkitteln på kroken över härden. När nu elden flammade upp och lyste upp rummets vinklar och vrår, blev hon lättare till sinnes, smågrinade och småsjöng, allt under det hon skötte sina sysslor.
Om nu följet ville fara sin väg, tänkte hon, syftande på greven och länsman, och om Valborg ville komma med disken, så vore denna dagen nådeligt över. Jag steg visst upp med galen fot för all den förargelse jag haft. Alltfrån det jag hängde upp mig på gärsgårn till spektakel för ungarna. Hade jag inte lurat dem ned i albuskarna, så hade jag väl suttit på pinne ännu.
Mormor, sade Basilius.
Gumman hoppa högt i vädret. Hon lyfte lyktan över huvudet och mötte pojkens gloende ögon.
Är du nu vaken igen, ditt troll?
Men Basilius gäspade stort och sade:
Mormor, varför ville I inte stiga av gärsgårn när som vi såg på?
Då blev gumman kuslig till mods, ty det är känt, att folk i själatåget hör tankar likaväl eller bättre än tal. Och där låg nu pojken och hörde hennes tankar till och med i sömnen. Hon ställde lyktan på golvet och stack handen in under pojkens tröja. Huden var fuktig och kall som en isbit. När hon lade fingrarna i hålorna mellan revbenen, kände hon hjärtat hoppa omkring som en vildfågel i bur.
Är du skrämd nu med? undrade gumman.
Men Basilius upprepade sin fråga:
Varför ville I inte stiga av gärsgårn, när som vi såg på?
Jo, det ska jag säga. Gammalt folk ska inte göra sig till spektakel för småskrap. För det är det sämsta en kan göra.
Är det? gäspade Basilius. Och han plirade småslugt med ögonen och sade:
I grunnar allt på, när det var, som I skrämde mig?
Äss, äss, fräste mor i Sutre. Är det något att grunna på! Det var väl när jag hytte åt dig i hagen?
Inte nå't, inte nå't, triumferade pojken. Det giss I galet.
Och plirande ännu illmarigare med ögonen:
Men om I inte grunnar på det, så är det väl ingenting att tala om.
Grunna hit och grunna dit! brummade mor i Sutre. När var det då, din grömming?
Det var när jag blev ensam på vägen. När kärran kom.
Nå, gudi lov, suckade gumman, då var det den svarta kärran som skrämde dig.
Men Basilius skakade på huvudet.
Inte brydde jag mig om kärran. Utan det var, när I lämnade mig ensam på vägen och stängde in de riktiga barnen.
Riktiga barnen! skrek gumman, slog samman händerna. Och så när hade hon slagit dem samman kring det lilla, illmariga ansiktet i bädden. Ska du ligga och prata skit, din grömming? Är du inte riktig, du som andra ungar?
Pojken log, förnämnt och överlägset. Svarade:
Skulle de kalla mig Basilius, om jag vore riktig? Då finge jag väl hetaLars eller något annat riktigt? Då finge jag väl vara hos mor vidFrönsan —
Vad blev du rädd för? avbröt mor i Sutre.
Pojken svarade, långsamt och släpigt och sömnigt.
Å, inte blev jag rädd heller. Utan jag bara grunna på att gästgivarn gått till ögårn. Och där hade han korna. Och Träsken var i stallet. Och där hade han Bina och kärran och lådan. Och Daniel hade Valborg. Och Anders hade hästarna. Och mormor hade de riktiga barnen. Och hyndan hade alla valparna. Men inte var det någon, som hade mig. Utan jag grunnade på att jag var som en främmandes kattunge, som kommer strykande. Den är det ingen, som har. Utan Anders binder en sten vid bakbena och kastar'n i den lortiga dammen bak laggårn. För det har jag sett.
Skulle han göra det med dig då, din elaking? frågade mor i Sutre.Basilius slöt ögonen och smålog.
Ånej, inte. Men när hon tog mig i armen för att knuffa mig ut genom gluggen, så blev jag så svag i bena. För jag tänkte på katten.
Vem håken ba dig tänka på katten? morrade gumman. Sov nu, så kan du dansa för Träsken i morron bitti.
Jag hör nog han spelar, mumlade gossen, somnade.
Men när gumman lutade sig ned för att taga upp lyktan från golvet, spratt han till och satte sig upp i sängen.
Mormor, sade han, det skulle jag hälsa er, att I får inte gå ifrån mig.
Äss, äss, äss, fräste gumman. Jag sitter ju still änna som en kålrot i lerjord.
Om Anders kommer, får I inte gå, fortsatte pojken.
Nä, nä, nä, vad du pratar —
Men Basilius satte upp handen och räknade på fingrarna.
Och inte när gästgivarn kommer och inte när Valborg kommer —
Det är väl något han har drömt, tänkte gumman, lade honom på sidan och drog täcket upp över näsan. Han gjorde munnen fri.
När Daniel kommer, då. Då går mormor.
Vill du sova! grymtade mor i Sutre. Jag lovar dig, att jag sitter här det sista jag gör.
Men Basilius sade:
Det gör I inte. Det sista I gör, tar I vattenkitteln från spisen och tvättar Daniel över hela kroppen. För han har blivit lortig ute på gärdet.
Nå, det vore då som förr i världen, muttrade gumman och kunde inte låta bli att dra på munnen.
Om nu inte Valborg kommer snart, så somnar jag, tänkte mor i Sutre, där hon satt och vägde fram och tillbaka på bäddkanten.
Vattnet har längesen kokat upp men får väl hänga över glöden, så att det inte kallnar. Hon kommer väl snart. För länsman och greven ska fara och lilla mamsellen. Sen är det bara disken kvar. Efter dem.
Jag vånne jag låg.
Och drömde.
Nej, tvi, vad skulle en gammal rackelkäring drömma, som har haft förargelse hela dan? Jag drömde väl om ungar, och det vill säga mera förargelse. Efter mamsell Arfvidssons drömbok.
Så det får vara.
För det är lögn, att en blir utlärd på ungar. Många har jag haft under händer. Och inte var det konstigt. Men rätt vad det är, sticker de sig undan som en dykand i vassen. Och där står en och glor.
Och vet ingenting.
Som nu pojken. Vad blev han rädd för? Kan det vara, att han gissat sig till tankar förr med? Ja, gästgivarns tankar står att läsa som i bok. Men aldrig har jag tänkt något åt det hållet. Det kan väl hända att en brummar, när det går tokigt. Som med Stava. Jag har just helst velat vara glad av mig, och då kryster en lite under korset. Men det är det väl ingen som tar på allvar. Varken Vår Herre eller hin håle.
Nej, jag har aldrig haft mina tankar åt det hållet. Det straffe mig Gud, om jag haft.
Fast nog gjorde jag synd mot Stava.
Men det var salig gästgivarns fel också, som tjata och sa att vi inte kunde ha alla ungarna hemma. Lars ska gifta sig, sa han, så blir där en kvinna. Men det är inte lönt Anders gifter sig för körslornas skull. Eftersom vi har långa skjutshåll. Och inte är det lönt han kommer till främmandes heller, för då blir han söpen, om han slipper tuktan. Sa han. Gubben. Och sen kan Stava stanna hemma, för lika så väl som en piga kan vi ha henne. Och gifter hon sig så tar vi mågen hit. För jag orkar inte längre och det behövs en till jordbruket.
Och då sa jag att Daniel kunde vara lik så bra som mågen. Och närmre till det. Men han sa att Daniel var för liten. Han skulle inte gagna på femton år än, sade han. Gubben. För han var aldrig riktigt med på Daniel. Fast det var hans pojke så visst som min. Han tyckte, att jag var för släpphänt med pojken.
Men jag tyckte att Daniel kunde vara närmre till. Och inte tyckte jag att en skulle fästa en måg vid gården. Som skulle stå i vägen för Daniel. Utan jag tyckte det var bättre att Stava kom ut.
Och det tycker jag än. Fast det gick på tok.
Men inte vet jag, vad som flög i mig, att jag släppte henne tillFrönsan. Det var väl det, att jag ville ha henne lite i närheten ändå.Och så var fan framme.
För det är så, att en går och ställer och ställer och ställer. Tills det blir granneligt bra till det bästa. Tycks. Och då vrider fan ett lite halvslag på jorden. Och ja men om en hittar längre i sin egen särk. Ens!
Så är det. För om jag tänker —
Inte blev det alls med Lars, som jag tänkte.
Nej, gruvligen inte!
Och inte blev det med Anders, som jag tänkte.
Och inte blev det med Stava, som jag tänkte.
Och nu blir det annorlunda med Stavas pojke också.
Så det tycks lite bevänt med att grunna och ställa. Helst för de andra. Utan det är väl bäst en lunkar på. För sig själv. Så får en väl vända sig om till sist och titta efter, ocken lunk de andra ha hållit.
Och tänker en ännu längre.
Och minns!
Hur en gick därnere i Bohus som en annan fiskartös, långbent och smal i midja. Och klev i båtarna bland karlarna och nojsades. Och så pojken förstås, som skulle komma hem vid första go'vär.
Vart tog det vägen? Inte vet jag. Inte vet jag hur det kom och inte vet jag vart det gick och inte vet jag varför. Men när jag vaknade en morgon, låg gubben i sängen. Och de skällde mig mor i Sutre.
Och här sitter en nu som en kålrot, tung i gumpen och knäckt i blasten.
Jag vånne jag låg.
Och sov.
Mor i Sutre somnade. Hon såg icke torrvedsblossen och stånglyktorna som från storstugan buros ut i mörkret, irrade omkring och uppslukades av de båda svarta gapen mellan stall och ladugård, storstugan och vagnslidret. Icke heller hörde hon rösterna, rusiga och barska och övermodiga.
Mor i Sutre sov. Hon satt på fållbänkens skarpa kant, och än vaggade hon fram, så att huvudet hängde över lyktan, än vaggade hon tillbaka med fara att krossa gossen bakom sig. Då ansiktet vändes upp sjönk hakan; hon andades tungt och snarkade ljudligt. Och över henne sköt skuggan ut och in från väggen, lik ett stort djurs svarta tunga, slickande taket.
Mor i Sutre sov tungt och drömde.
Att hon satt på gärdesgården, grensle, med det ena benet åt skogen till och det andra åt gården. Och nu skulle hon lyfta gårdsbenet över till skogsbenet. Men benet var tungt. Och skogsbacken på andra sidan var himlahög och brant. Så hon tyckte hon kunde unna sig en stund att pusta, helst vädret var gott och ljumt med klar sikt ut över havet, där Sutretaket sköt ut som ett svart skär, omgiven av ilskna, vita bränningar och klargrönt vatten. Och kring skäret stucko vaggande ruskprickar upp i en tät ring.
Vad kan det här vara för ställe? undrade mor i Sutre. Kan det vara här jag skulle vänta på go'vär?
Inte! Jag är ju en gammal käring. Inte har jag något att vänta på. Låt mig se vad gammal jag är.
Och hon såg sig i en spegel och såg att hon var skallig och att sista hårkransen rasade i stora tosar ned över skuldrorna.
Det betyder dödsfall, tänkte hon. Hon såg ned åt Sutre och såg att ekarna stodo lummiga kring gården och storekens topp var icke längre ett kalt och kvistigt ris, utan lövrik.
Det var rart, tänkte mor i Sutre, att det kommit löv på skrället. Jag har aldrig kunnat lida att ha det riset över mig. Den obarmhärtighetskvasten! Den tyckte jag skämde. Jag har liksom alltid önskat, att det skulle bli löv på den. Nu är det rart, när en får som en vill. Det känns så ljummet i luften, när det inte jämt går tvärs emot. Nu sitter jag riktigt bra här och glor och det är grönt och ljummet och lummigt kring.
Då började Raslinge klockor ringa.
Mor i Sutre låtsades till en början om ingenting. Det var körkdags, förstod hon, men tyckte benen kändes tunga. Så brått var det väl ändå inte. En stund till.
Men Raslinge klockor ringde.
Och hon tänkte, motvilligt.
Det är sant, det, jag ska kyrktagas efter Daniel. Det blir grymt vad de ska buskatitta på mig utmed bänkarna. På gamlan! Gudi lov att gästgivarn är salig. Han hade väl kreperat av skam och förargelse. Lite till sitter jag —
Men Raslinge klockor ringde, och hon kunde se dem dansa och hoppa oroligt i torngluggen som vilda fåglar i en bur.
Det kändes otryggt, ty klockorna rullade som vågor och gärdesgården gungade som en båt. Likväl ville hon hålla sig kvar en stund, oviss om icke ont bleve värre —
Men Raslinge klockor ringde:
Mormora, mormora, mormora.
Då klack det till i henne. Där har jag ungarna, tänkte hon. Hur ska jag nu komma loss utan att blir till spektakel? Inte ska jag visa dem att jag fastnat som en örn på störn, därför att Daniel gått i skogen med jäntan.
Men Raslinge klockor ringde:
Mormora, mormora, mormora.
Och hon såg dem i ekarna, små som furufnattar men fullvuxna människor ändå. Där var Lars med sina släpande ögonlock, där sju sorger hängde i vart ögonhår. Där var Anders som sneglade sidledes uppåt som när en hund ser på en lyftad käpp. Där var Stava med det smala, bleka gossansiktet, som smålog när hon skulle få stryk.
Nu gäller det, tänkte hon, att inte göra sig till spektakel.
Men klockorna ringde.
Och hon sade:
Jag sitter bara och väntar på go'vär, att Daniel kommer från sjön.
Men klockorna ringde.
Och hon ropade:
Inte var det därför jag behöll honom, att han skulle gå i skogen med jäntan.
Men som hon det hade sagt, blygdes hon. Och hennes ben voro nakna ända upp till höfterna.
Vackra, saftiga, mjälla ben, sade greven.
Och hon hade det grinansiktet så nära sitt, som hon aldrig haft ett karlansikte förr. Inte ens den saliges. Inte Daniels.
Unga ben, sade han och stack pekfingret i köttet. Fägnar mig. Fägnar mig.
Och han grinade ännu värre och sade:
Låt oss nu resonera raisonablement!
Och han sade:
Jag lämnade Daniel i pant för Stava. Nu skall jag be att få hämta honom.Saken är avgjord.
Då slog hon ikring sig och kände att hon var ung och stark. Hon var så hög, att hon hade fri blick över Sutredalen ända från klinten till Hoby vägskäl. Ekarna stodo tätt intill henne och krafsade henne på ryggen och skavde av färgen. Storekens topp bläddrade med sina blad framför ögonen. Men hon blåste bort dem, så att ruskan blev kal.
Och hon såg bröllopsföljet komma ur skogen och stryka tätt förbi det ställe, där mor i Sutre satt som en fången örn på stör.
Men själv stod hon i vindsgluggen och såg granneligt allt. Träsken gick i spetsen, filande fiolen. Så kom hela raden med ungar från Stor-Lars ned till Lill-Lars, alla klädda i vackra, svarta kläder och med sorgflor kring de höga hattarna. Så kom bruden. Det var Valborg. Så kom brudgummen.
Riktigt kunde hon icke känna igen honom. Än liknade han en, än liknade han en annan.
Men det var Daniel.
Hon kände igen honom på den blå halsduken, som hon gav honom i julas, då far varit i Göteborg med fisk.
Och hon visste, att det var han, därför att en lärka sjöng över hans huvud. Det är så gott som segerhuva, när lärkan singlar och drillar över barnet, som bärs till dopet. Det var bara en lärka i hela det vida, vita, tysta solskenet. Den singlade och drillade över Daniels huvud, då hon bar honom till kyrkan.
Och hon kände honom allra bäst på blicken, som mörknade och djupnade, då han kysste henne.
Nu blygdes hon, ty de granna bröllopskläderna hängde liksom snedvridna kring kroppen på henne. Men hängde där gjorde de, och han gick bredvid henne och sökte hennes hand.
Och de gingo hand i hand över hällarna, som gassade av högsommarvärme. Före dem flög en fågel, som var en vit mås med svarta vingar. Han skrek och jämrade som ett slaget barn.
Och de gingo in i en mörk skreva. Där hördes bara vågorna. Vågorna fräste som eldslågor.
Och hon sade:
Nej, vet du vad du gör, din vettvilling?
Men hans tänder nafsade efter hennes öra.
Och han viskade:
Vad snackar du, jänta? Det är väl ingen som begär av en jungman? I go'vär på landbacken.
Och hon visste ingenting att säga emot.
Men när mor i Sutre vaknade, svann drömmen så brådstörtat att hon ingenting mindes därav. Hon mindes endast, att hon drömt någonting varmt och kände ännu värmen. Hon blev liggande en stund i obekväm ställning med nacken pressad mot väggen. Det första hon hörde, var gossens jämmer. Hon vältrade sig tungt åt sidan för att få ögonen på honom.
Basilius sov. Han låg och fäktade med armarna och jämrade sig i sömnen. Antingen hade hon råkat att klämma honom, eller drömde han. Det var ingenting att göra åt den saken.
Men nu vaknade hennes öron för ett vida kraftigare ljud, ett upprepat dunkande med metallisk klang. Drömmens sommarvärme hade stegrats till hetta, ugnshetta, och över det rödbelysta taket dansade väldiga skuggor.
Vad håken nu då, undrade gumman, kavade med armar och ben. Men när hon äntligen kommit upp på bänkkanten, blev hon still av lutter förvåning.
Elden på härden stod högt upp i rökfånget, dundrade och brakade värre än skorstenseld. Vattenkitteln var lyftad från kroken. Framför lågorna vaggade en bredskuldrad, svart gestalt. Det var Anders. Han smidde om ugnsrakan. Tennen hade han lossat, höll spetsen i elden, drog ut den glödande och hamrade på med ojämna, ursinniga slag.
Gumman skrek till, och han vände sig om. Ansiktet var svart, kunde hon se, men mera såg hon icke, eftersom han vände sig bort från elden. Mor i Sutre kom upp på benen. Hon lyfte lyktan och lyste sonen i ansiktet. Såg genast att han var drucken.
Vad tar du dig till? frågade hon barskt. Dock icke alltför barskt, väl vetande att hårda ord kunde gå igen, om ruset var stadgat.
Sir I inte? sluddrade han. Jag smir mig ett björnspjut.
Nu varsnade hon, vad som skett med ugnsrakan.
Har hin fluge i dig, att du ska förgöra ugnsrakan, din vettvilling! Vad ska du göra med järnet?
Det hade han glömt, försjönk i dystert grubbel. Men plötsligt lyste han upp i ett stort, rött leende, lyfte järnet och lät det svänga i handen.
Jag ska fan i mig slå ihjäl honom. Det ska jag. Jag ska slå ihjäl'en.
Vem? frågade gumman.
Då svek minnet på nytt och lämnade honom i stor förlägenhet. Men hjälpen kom utifrån. Gästgivarn tumlade in genom dörren, stor i åthävorna och glad under ögona.
Anders! ropade han. Var är du, Anners? Bror Anners lille? Var är du?
Blicken häftade sig vid gumman och blev för några ögonblick tankfull och beslöjad. Men glädjen bröt åter fram, gnistrade i ögonen, fnyste genom näsan grinade i käften. Gästgivarn knöt sina nävar, krökte arm, så att rockärmarna svällde stinna av muskler.
Här ska I se era pojkar, mor! Här ska I se Sutrepojkar!
Dem ser jag väl för jämnan! röt gumman. Vad håken tänker I ta er till?
Men gästgivarn dansade av och an, förevisande sin kropp och sin styrka.
Anners! ropade han, upptäckte brodern och slog armen kring hans hals. Anners lille, har du något tillhygge? Nu sticker de under klinten. Länsman har dem på kornet och Träsken står uppe vid vägen med bössan. Nu släpper vi hundarna. Nu klämmer vi dem mot berget, tills de kastar upp gumsen. Djädran annåda, mor, I ska få betalt för gumsen till sista rundstycket.
Gumman vände honom ryggen och gjorde en rörelse, som antydde, hur föga hon skattade gumsen och betalningen och alltsammans.
Det hade han inte väntat. Det var otacksamt, och det bedrövade honom.Han sade:
Det vet I, mor, att jag är rättvis. Ocke fan det är stort eller smått, så ska det vara rättvist. För det vet I, att jag var rättvis från det jag var liten. För det vet I, att jag brydde mig varken om smek eller smörj, bara det var rättvist. Och de ska gärna få bränna garn över huve på mig, bara det är rättvist. Men tar de en fluglort och det inte är rättvist, så ska jag klämma dem. Tycker I inte det? Mor?