5. Den djuriska moralen.

A.Människans värde.Den djuriska moralen vet intet om aktning för människolifvet. För att stilla sin hunger efter kött och tillgodose sitt begär efter läckerheter, äta människorna hvarandra. Hos alla kannibaler anses ungt kvinnokött som mest välsmakande. Och innan hustrun hunnit bli gammal och seg uppätes hon därför ofta; stundom får hon själf tända elden, öfver hvilken hon sedananrättas. Bekant är historien om vilden, som af en missionär erhöll besked, att han ej kunde bli döpt, så länge han lefde i tvegifte. Om ett par dagar meddelade vilden, att detta hinder nu var undanröjt, ty han hade ätit upp den ena hustrun! Föräldrarna uppätas, då de åldras, af barnen, och icke sällan äta föräldrarna sina egna barn. Äfven om modern gråter, då fadern dödar barnet, lugnar hon sig vanligen, ifall hon får sin »lagliga» del, barnets hufvud, att gnaga på. I Australien, på Nya Seeland och Stilla hafvets öar, där människoätandet ännu delvis kvarlefver, är kriget sällan annat än människojakt. Man äter sitt nedlagda byte på själfva slagfältet eller tar hem det, göder det och slaktar det sedan vid något fästligt tillfälle. Man undervisar ungdomen huru den på ett »passande» sätt skall stycka och äta en människa. Hämdlusten och den föreställningen att man kan tillägna sig fiendens styrka och mod genom att äta hans kött medvärka att bevara kannibalismen, äfven där det finnes godt om annan köttföda. Fåfängan öfvar ock sitt inflytande; så t. ex. berättar en resande om en man, som åt sin hustru blott för att bli omtalad som en duktig personlighet. Där tillförseln på människovildt var jämförelsevis ringa, förbehöll man i fredstid denna läckerhet åt höfdingarna — hvilka dessutom alltid ha rätten till de bästa bitarna. Det öfriga folket kunde blott under krigstid erhålla denna njutning, och kvinnorna förbjödos helt och hållet att taga del i dessa måltider. När människoätandet i dess hvardagliga form småningom upphör, stannar det länge kvar som religiöst bruk; människooffren till gudarna äro ett bland uttrycken för tron, att gudarna också älskade människokött. Sägnerna om Abrahams offrande af sin son Isak och grekernas af Ifigenia — hvilka båda offer först voro befallda af gudarna, men sedan hindrades genom gudomligt ingripande — bevisa att vid det skedet ett nytt rättsmedvetande höll på att arbeta sig fram, ett medvetande, hvilket fördömde människooffer. I åtskilliga religioner, äfven den kristna, finnas föreställningar och bruk, som stå i ett, nu undanskymt, sammanhang med detta tidiga utvecklingsskede. Ej blott som religiöst bruk utan ock som en straffbestämmelse har människoätandet fortlefvat hos ganska högt utvecklade folk. På Sumatra t. ex. dömas äktenskapsbrytare och tjufvar att ätas. Och äfven hos vår tidskulturfolk finner man att människoätandet tillgripes vid hungersnöd; t. ex. af strandade europeiska skeppsbesättningar.[8]

De trakter, där kannibalismen visar sig svårast att utrota, hafva varit sådana, där (som t. ex. på Nya Seeland) naturen endast frambringar ett ringa antal af däggdjur och saftiga frukter. I de trakter däremot, hvarest annan riklig köttföda finnes, aftager kannibalismen genom många samvärkande inflytanden. Det kraftigaste har troligen varit nyssnämda förbud för kvinnor att äta människokött, emedan männen velat förbehålla sig ensamma denna njutning. Förbudet har uppehållits t. o. m. genom dödsstraff, och fruktan har sålunda småningom hos kvinnan alstrat en instinktiv motvilja för detta födoämne, medan hon tvärtom, där intet sådant förbud varit gällande, med god smak delar de rysliga måltiderna t. ex. på Nya Seeland. Sedan människoätandet på nyssnämda sätt blifvit motbjudande för kvinnorna, utvecklades också småningom hos barnen mödrarnas motvilja för människoätandet. Detta är ett af de många fall i moralens utvecklingshistoria, där själfviskheten hos ena delen af mänskligheten varit en af orsakerna till en sedlig känslas uppvaknande hos den andra delen.

B.De svagas behandling.Ej blott genom kannibalism, utan äfven på många andra sätt visar sig under det djuriska skedet missaktningen för människolifvet. Det finnes intet samhälleligt skydd för den svagare; dråp är en enskild angelägenhet, och en hvar bärgar sitt lif blott i mån af sin förmåga att värja det — hvadan också de gamla och sjuka, kvinnor och barn äro i de starkares våld.

Ett oupphörligt krigstillstånd råder; vilddjursbegäret att döda, att besegra sina medtäflare, att äta människokött underhåller detta tillstånd, och ur detsamma födes den uppfattningen, att det är en ära att följas af många slagna fiender in i det andra lifvet. Våra nordiska fäders begrepp om Valhalls fröjder — där kämpen fortsatte lifvets strider — liknar alldeles det, som ännu fortlefver hos öbon påViti[9], hvilken sörjer, när han icke kan framträda för gudarna följd af nog många »goda gärningar», d. v. s. dödade fiender! Hälst slaktas fångarna under marter, och äfven sedan människoätandet upphört, fortsättes själfva detta pinande som ett älsklingsnöje; ofta släppas fångarna lösa för att hetsas till döds, alldeles så som vildens europeiska broder roar sig med att hetsa sitt instängda villebråd i sina jaktparker!

Och är väl — i aktning för människolifvet — monarken, som afskickar sina segertelegram efter en »lycklig» drabbning, väsentligt skild från indianen, som med stolthet förtäljer att han har 500 skalper af fiender, från hvilka han befriat sitt folk?

Till den djuriska moralens krigsseder hör ock ett fullständigt nedgörande af fiendens gubbar, kvinnor och barn. Först småningom börjar man inskränka dessa allmänna blodbad, dels genom envigeskamp mellan några utvalda kämpar, dels genom att upprätta med religiös hälg omgifna skyddsplatser (asyler). Sålunda fick hos greken den flyende fienden skydd vid husets härd eller vid templets altare, och en motsvarighet till detta har man funnit i våra dagar t. ex. hos vildarna på Sandwichsöarna.

Européens eröfringsfärder till Amerika, hans nutida »civilisatoriska» expeditioner till Asien och Afrika och hans krig, sådana de förts ännu på aderton-hundratalet, visa oss icke någon synnerligen skarp gräns mellan den djuriska vildens och européens moral i fråga om aktningen för människolifvet, när eröfring och krig bragt hans likar i hans våld.

Under människans tidigaste utvecklingsskeden, då kampen för tillvaron är hård, tillgången på födoämnen knapp, blir den svage endast en börda för den starkare, som denne snarast möjligt söker befria sig från. I Nya Kaledonien blir den, som ej orkat äta på 3 dagar, vanligen ihjälslagen, och de åldrige begrafvas lefvande, ofta utan att man förut gjort sig mödan att slå ihjäl dem. På Sumatra åt en folkstam sina gamla föräldrar under den tid af året, när saltet var billigt och citronerna mogna. De gamla stego upp i ett träd, barnen skakade trädet under sången: »Frukten är mogen, tiden är inne»; degamla stego ned, slaktades och åtos med salt och citron. På Viti var föräldramord för ej länge sedan rent af en religiös plikt! Enligt den religiösa föreställningen därstädes skulle man komma till det andra lifvet alldeles i samma tillstånd som man lämnat detta. Det var därför barnens uppgift att befordra sina föräldrar till evigheten, innan de blifvit allt för orkeslösa. Familjen följde den gamle till grafven, man tog ett hjärtligt afsked, strypte sedan åldringen samt begrof honom högtidligt. Vitibons pliktkänsla var i detta afseende lika befallande som européens är det i alldeles motsatt riktning. Buschmännen låta vilddjuren äta upp de gamle; andra folk åter lämna dem att svälta ihjäl; sådan var lapparnas och är stundom ännu eskimåernas sed.

Hvadvården om afkommanangår, så är den djuriska människans moral i regeln djurens underlägsen. Men detta beror åter på människans öfverlägsna förmåga att beräkna villkoren för seger i kampen för tillvaron. För människan liksom för djuret är själfbevarelsedriften och könsdriften de två starkaste drifkrafterna. Släktbevarelsedriftens andra beståndsdel, kärleken till afkomman, kan lätt råka i strid med själfbevarelsedriften, och då segrar denna senare oftare hos den om lifskampens svårigheter mera medvetna människan än hos djuret. Under de tidigare skeden, om hvilka vi nu tala, lefde alla i umbäranden och faror. Vården om afkomman innebar under dessa förhållanden så mycken möda, att man kan förstå att egoismen i nödens stund segrade, ehuru ej utan strid, — och att barnen offrades för det egna jaget.

Ju lägre en folkstam står i utveckling, och ju värnlösare den därför är i kampen för tillvaron, desto vanligare äro barnamord. I Tasmanien mörda föräldrarna vanligen de 3-4 första barnen, i synnerhet om de äro flickor, och sker ej detta strax efter födseln, så utföres det i regeln när krig utbryter. Att vildarna i häftighet slå ihjäl sina barn är också mycket vanligt. Sålunda såg en resande i Eldslandet en far krossa sitt barn mot klippan, emedan barnet stött omkull en äggkorg — ett kraftigare uttryck af samma råhet, som vid liknande tillfällen kommer européerna att med stryk öfverfalla sina barn.

Medan den moraliskt outvecklade människansällanär i stånd att behärska sig, är vilden detta endast i de fall, där enlångerfarenhet om tygellöshetens följder gjortsjälfbehärskning till hans »andra natur». Den primitiva människans andliga lif är en rad af enkla impulser, hvilka sällan tyglas af yttre hänsyn eller hämmas af några inre motvärkande rörelser; därför följer handlingen blixtsnabbt driftens ingifvelse.

Att vildarna därjämte utan tvekan döda devanskapligabarnen och att barnamord är eller varitlagstadgatpå sådana öar i Stilla hafvet, där födoämnenas mängd varit begränsad — detta är sakförhållanden af hvilka man skulle tycka sig berättigad att sluta till frånvaron af all föräldrakärlek hos vildarna. Men moderkärleken är så djupt rotad i naturen, att de tasmaniska kvinnorna, som beröfvas sina barn, skaffa sig ersättning genom att ägna sina ömma omsorger åt små hundar. Och ej ens på Sandwichsöarna — där den kvinna, som försummade plikten att låta mörda sina barn, så snart hon fick fler än högst tre, drabbades af samhällets förakt och skymfligt uteslöts ur alla »aktningsvärda» samhällsmedlemmars sällskap — blef modersömheten utrotad. Från den härledde sig t. ex. seden, att barnet skulledödas genast efter födseln och innan modern sett det; hade det andats blott en half timme, fick det fortfarande lefva. Och på dessa öar omhuldades de uppväxande barnen med stor ömhet af sina mödrar.

Barnamordens svårutrotlighet sammanhänger med den mycket naturliga uppfattningen, att barnen äro föräldrarnas egendom. Det är först mycket sent och ännu ytterst otillräckligt, som samhället beredt skydd för barnen mot föräldrarnas godtycke.

Fosterfördrifninghör också samman med den djuriska moralen. Hos många vilda folk bedrifves den planmässigt och fortsättes långt efter det barnamorden börjat betraktas som omoraliska. Att såväl fosterfördrifning som barnamord ännu tillhöra också kulturfolkens seder, ehuru de fördömas af deras moral, beror måhända därpå, att det ofödda eller nyfödda barnet af kvinnan uppfattas som endast en del af hennes egen kropp, hvilken hon kan behandla efter behag. Blott småningom blir barnet för moderns känsla en själfständig personlighet. De flästa barnamord hos kulturfolken, liksom hos vildarna, begås också inom första dygnet; ifrån det modern börjat vårda barnet, vaknar ömheten och besegrar alla andra känslor af blygsel, af oro för framtiden o. s. v. Att äfven bildade kvinnors moralofta är djurisk i fråga om moderlighetens plikter, torde dessutom delvis bero af den falska anständighet, hvilken hos kulturfolken vållar att den unga flickan ej uppfostras till insikt om sin plikt gentemot släktets lif. Först när kvinnorna från barndomen lära sig betrakta släktlifvet i kunskapens fulla dager och med religiöst allvar, kunna hos dem de sedliga begrepp allsidigt utvecklas, som hafva sin rot i uppfyllandet af naturens egna villkor, men i hvilka begrepp kvinnorna stundom ännu stå på sina urmödrars låga ståndpunkt.

I många afseenden, utom det nyssnämda, kunna vi i våra kultursamhällen finna kvarlefvor af den djuriska moralen med afseende å betraktandet af människan ur väsentligen matnyttig synpunkt. Morden på fosterbarn och undantagshjon äro yttringar af den primitiva olusten att föda onyttiga personer. Och många steg på den sedliga skalan torde ej skilja den östersjöfiskare — som då han fann sin drunknade hustrus lik fullsatt af ålar, plockade bort dessa och lade ut liket för att få ny fångst — från australnegern, som styckar sitt lefvande barn för att få fiskbete.

C.Förhållandet mellan könen.Bland djuren, åtminstone ryggradsdjuren, äro honorna i regeln icke föremål för misshandling. Hos somliga fåglar kan man t. o. m. säga att frieriet, makens ömhet om makan under häckningstiden och den ena makens djupa sorg vid den andras död förete tecken till en kärlek af högre art. Äktenskaplig kärlek i högre mening är en känsla, i hvilken egoismen och altruismen nått full jämvikt, så att den egna lyckan endast vinnes i och genom beredandet af den andras lycka. Men af denna slags äktenskapliga kärlek finnes hos den djuriska människan intet spår; hon står tvärtom i detta fall långt under icke blott fåglarna utan många af däggdjuren. I Tasmanien, hos australnegrerna och flerstädes, är kvinnan ännu blott en svagare varelse, som mannen kan bruka och misshandla utan ringaste hänsyn. Öfverallt på den djuriska moralens ståndpunkt, och under det skede, då fiske, jakt och krig äro mannens enda sysselsättningar, lägges allt annat arbete, äfven det tyngsta, på kvinnan. Hon bygger bostaden, samlar bränslet, bär alla bördor, ofta med dibarnet på ryggen, tillagar födan och mättarsig med de kvarlefvor, mannen kastar åt henne. Ha fisket eller jakten slagit fel, får hon gräfva upp rötter, dyka efter musslor, klättra efter frukter. De flästa kvinnor hos nutidens vilda folk vanställas af sår eller ärr efter männens misshandling. Gitter mannen ej själf aga hustrun, lämnar han henne i några kvinnors våld, hvilka i hennes misshandlande finna den grymma njutning, som den förtryckta och outvecklade varelsen ofta känner af att låta andra lida hvad man själf lidit, liksom de europeiska barn, som uppfostras med stryk, vanligen äro de grymmaste mot andra, svagare barn och djur.

Nya Seelands »vigselformulär» består i dessa till mannen riktade ord: »Du är hennes herre; sälj henne, döda henne, ät henne, om du behagar». I Indien och flerstädes var hustrun fordom pliktig att döda sig vid mannens död. Uppfattningen af kvinnan som en oren varelse har tagit sig uttryck i många vildars seder. Flerstädes får hon ej äta tillsammans med männen, ja ej ens koka sin mat vid samma eld. Efter barnsbörden måste hon genom mångahanda bruk renas, och ännu kvarlefver i våra samhällen i och med »kyrktagningen» en återstod af den djuriska moralens låga uppfattning af moderskapet.

Ehuru sederna växla mellan större och mindre grad af grymhet, kan man säga om nutidens vildar, att kvinnan af dem uppfattas somlastdjur,njutningsmedeloch slutligenfödoämne, samt att denna uppfattning är förden djuriska moralenbetecknande. Att flera af nutidens forskare anse den tidigaste familjen hafva varit grundad på modersväldet (»matriarkatet»), icke på fadersväldet, ändrar icke sakförhållandet, att kvinnorna hos forntidens vilda folk haft och hos nutidens hafva en mycket låg ställning. Matriarkatet anses ha uppstått genom omöjligheten att veta hvem som var den rätte fadern, då samma kvinna ägdes af flera män. Modern, som, utom lifvet, också gaf barnet den första vården, blef då ansedd som dess rätta ägare, och modern med sitt barn blefvo såledesfamiljensförsta medlemmar. Så tillfälligt var — under detta skede — mannens förhållande till kvinnan, att hans förtryck af henne som den svagare ej mildrades af någon som hälst ömhet.

Fadersväldet, trots all dess grymma makt öfver hustrurna och barnen, blef därför ett stort framsteg i moralisk utveckling, ty mannens äganderätt till vissa kvinnoroch barn medförde småningom en utveckling af den beskyddande ömhetens känsla hos honom. Mannens ändrade uppfattning af kvinnan har framgått genom en så ytterst långsam — och ännu alldeles oafslutad — utveckling, att det är på goda skäl, man plägar bedöma ett samhälles odlingsgrad efter den ställning kvinnan intar inom detsamma.

Blygsamhetskänslan är, liksom kärleken af sen tillkomst. Äfven hos de djurslag, där ömheten mellan makarna är stor och där honan behandlas väl, finnes ej spår af blygsamhet; äfven hos de primitiva människorna saknas den lika fullständigt. Hvarje drift tillfredsställes ögonblickligt, offentligt och utan aning om anständighet. I förhållandet mellan könen råder månggifte i ordets fulla bemärkelse. Och när mannen börjar kräfva trohet af sina hustrur, så är det till en början endast uräganderättsligsynpunkt; han vill icke bli bestulen, men han hyr gärna ut hustrurna åt sina vänner eller andra män. En hottentott hyr ut sin hustru åt européen för en bit tobak, lika villigt som hans dotter säljer sig för en bomullsnäsduk.

Själfva »äktenskapet» åvägabringas genom rof; mannen lurar på grannstammens kvinnor; finner han en, så störtar han sig öfver henne, döfvar henne med ett klubbslag och släpar henne hem vid håret. Ju flera sålunda vunna hustrur desto flera slafvinnor har också mannen. Rofvet uppgöres senare med hennes stam, så att hon blir röfvarens lagliga egendom; äfven äktenskapeninomstammen motsvara det gamla nordiska uttrycket »brudköp»: kvinnan är en sak, hvilken mannen tillhandlar sig af ägaren, som är fadern eller närmaste manliga frände[10].

Föreställningen att kvinnan af naturen skulle hafva ett slags blygsamhetskänsla, ett visst begrepp om kyskhet, motbevisas fullständigt genom etnografien. Där samhällsseden godkänner det, öfverlämnar sig kvinnan från tidiga ungdomen åt huru många män som hälst; där mannen ejkräfver trohet, finnes hos hustrun ej ens begreppet därom; blodskam är flerstädes en naturlig sak, som ej uppväcker minsta fasa, och att vid religiösa fäster få offra sin jungfrulighet åt prästerna är en af ungmör eftersträfvad ära.

Urmänniskans ohäjdade tillfredsställande af de naturliga drifterna hindrar ej hos dem uppståendet af onaturliga laster. Långt ifrån att dessa — som man hör påstås — bland vildarna utbredas genom européerna (och hos dessa senare uppstå genom en »onaturlig» kultur), finnas tvärtom sådana laster hos en del vilda folk, innan de haft ringaste beröring med européerna.[11]

Så länge ingen blygsamhetskänsla finnes, brukas ingakläder, annat än som skydd mot köld, i strid, o. s. v. eller som grannlåt. Kvinnan börjar att hölja sig, när mannen börjar göra sin äganderätt till henne gällande, och när han på henne straffar andra mäns tillgrepp af denna hans egendom. Genomfruktanalstras således hos kvinnan den första ansatsen till könslig återhållsamhet, omsorgen att ej utsätta sig för andra mäns blickar och hustrulig trohet. Attfruktanär första drifkraften, framgår bland annat af följande sakförhållande: hos samma folk, där hustrurnabörjatbehärska sig, skall man ännu finna deogiftakvinnorna alldeles tygellösa, och medan de förra delvis hölja sig, gå de ogifta alldeles nakna. På Tahiti, där den könsliga friheten för ej länge sedan var alldeles utan gräns, fanns ej skymt af blygsamhet; på Nya Seeland däremot — hvarest männen döda sina hustrur, ifall de utan tillstånd gifva sig åt andra män — behålla kvinnorna t. o. m. under sömnen och under badet en lätt dräkt. Hos dessa Ny-Seeländska kvinnor, som ännu äro kannibaler, hafva dock redan ömhets- och trohetskänslorna nått en ej ringa grad af utveckling, såsom de européer intyga, hvilka haft hustrur till låns af infödingarna. Och äfven hos de Ny-Seeländske männen har en viss känsla af olust gent emot dylika »lån» börjat utveckla sig. En höfding motstod till och med en europé, som ville låna hustrun mot att ge mannen en enkelbössa; men när européen slutligenbjöd honom en dubbelbössa, tog han bössan med ena handen och sköt med den andra hustrun mot främlingen.

Att blygsamhetskänslansedanden utvecklats, dock förblifvit beroende af klimatiska och andra förhållanden och därigenom ytterst växlande, är en allmänt känd sak. Japanesiskan t. ex., som är mycket anständigare klädd än europeiskan, badar sig oklädd i en hel samling af män; den franska damen under förra århundradet lät den manlige kammartjänaren kläda sig från topp till tå, men kände förlägenhet om hon råkat att af ett sällskap bli sedd med naturlig hårfärg, utan puder; nutidens världsdamer tveka ej att på aftonen visa sig halfnakna i baldräkt, men blygas om en man på morgonen öfverraskar dem i en mycket mindre blottande morgondräkt. Kortligen: begreppet om kyskhet och blygsamhet beror ingenstädes af något annat än denuppfattningdärom, som hos ens omgifning är gängse. Och ifråga om kyskheten hos kulturfolken kan t. ex. påpekas, att i Spanien, Skottland o. s. v., där barn utom äktenskapetickeanses som en skam, äro barnamord mycket sällsynta och omvändt.

Men själfva kyskhetens och blygsamhetenskänslaväckes först hos mödrarna genom fruktan, utvecklas sedan hos döttrarna, och småningom bli kyskheten och blygsamheten naturliga känslor hos kvinnorna, som sedan invärka äfven på männens moral i dessa afseenden.

Slutsatsen af dessa iakttagelser rörande könsförhållandet blir: att den kyska kärleken, en allomfattande, hel och varaktig lidelse, är en frukt af utvecklingen, och den kan således ej finnas vare sig hos det ena eller andra könet på de lägre utvecklingsskedena. Men vildens djuriska drift är första länken i en kedja, hvars sista länk är den stora, upphöjda och frigörande känsla, som drager andligt besläktade, högt utvecklade naturer till hvarandra. Och ännu i dag torde förmågan att på detta sätt djupt älska endast finnas hos ett fåtal — som en företrädesrätt, rik på möjligheter af den största lycka och det största lidande.

Detta fåtal skulle troligen ej nu nått denna förädling af den ursprungliga, råa driften, ifall icke våra förfäder, i sin starka egoism, med döden straffat sina kvinnor, när dessa glömde att de voro delar af sin »herres» lösegendom.

D.Aktning för äganderätten.Äfven aktningen för äganderätten är en förvärfvad känsla. I våra af pänningen behärskade samhällen, är allmänna moralen mycket sträng mot tjufnad i de former, som hemfalla under lagen. Man kan göra sig skyldig till affärssvindel, till politisk eller annan korruption; man kan svika sin öfvertygelse för vinnings skull och — ändå förbli hedrad som »samhällspelare», medan stackaren, som stulit af nöd, blir samhälleligt brännmärkt!

Ett förvärfvat begrepp, så djupt rotat som aktningen för äganderätten nu är i vårt samhälle, måste hafva börjat förvärfvas mycket tidigt. I människosläktets barndom voro tvisterna om mitt och ditt helt visst de först och oftast förekommande, liksom i barnkamrarna nu för tiden.

Visserligen finnes i alla primitiva samhällen kommunism med afseende å stammens egendom. Men stammen värnar sina jaktmarker och fiskvatten motgrannstammen. Nödvändigheten att åt sig trygga villkoren för lifsuppehälle, skapar det första medvetandet om äganderätt.Inomstammen torde äganderättskänslan först ha gjort sig gällande i önskan att för sig behålla de kvinnor man fångat eller tillbytt sig; den nytta, hustrurna gjorde sin herre och man, väckte antagligen tidigt hos honom den moraliska åskådning, som en buschman uttryckte sålunda: »När man tar min hustru, gör man orätt; när jag tar en annans, gör jag rätt». En åskådning, som icke saknar anhängare — ehuru mindre öppenhjärtiga — i våra samhällen.

Äktenskapsbrottet straffas, som ofvan påpekades, i sin egenskap af stöld; ofta dödar vilden sin brottsliga hustru eller afskär åtminstone (och uppäter ofta) hennes näsa. Känslan af äganderätt till hustru och barn följes sedan af äganderättskänslan till vapnen eller redskapen, som man tillvärkat, husdjuren, som man tämt; slutligen — och under ett senare skede — till jorden, som man odlat; sist till betesmarken och skogen. Öfverallt hafva i detäldsta samhället kvinnorna och all annan egendom varit samegendom och, då allt tillhörde alla, uppstodo vissa ömsesidighetsbegrepp, vissa gemensamhetsvanor, mot hvilka aktningen för egendomen sedan hade svårt att kämpa sig fram. I ett kommunistiskt samfund är det hvarken brott att taga eller dygd att gifva; gästfrihet, gifmildhet äro där så själfklara, att det icke anses som ädelmod; och tacksamhetblir således äfven en i allmänhet okänd företeelse. Hos eskimåerna t. ex. dela alla den hval någon af dem fångat; har man vapen eller kajaker, lånar man ut dem, och låntagaren ersätter dem ej, ifall han förstör dem; långifvaren har ju endast lånat af sitt öfverflöd; stjäla betyder endast att taga detnödvändigafrån någon. Å andra sidan måste alla dela mödorna vid jakt och fiske. Vill någon undandraga sig dessa mödor, så kan han det och lefver då för sig själf, men på sin egen risk; han får behålla sin fångst, men ej påräkna hjälp af de andra. Dessa, af gemensamhet i egendom och arbete präglade, seder äro ett öfvergångsskede från kommunism till »privategendom».

Bland öfolken i Stilla hafvet har man ock tillfälle att iakttaga olika öfvergångsformer; på somliga öar råder ännu ren kommunism; på andra finnes privategendom, men såsom en ganska ny inrättning. Så t. ex. kunde på Markesas-öarna för ej länge sedan hvarje förbigående stiga in till en familj, deltaga i måltiden och gå utan att tacka — man hade ju endast brukat sin rätt!

Kommunismen var naturlig, så länge individen, illa väpnad i kampen för tillvaron, behöfde sina likars hjälp för anskaffandet af föda och för skyddet af denna. De altruistiska känslor, som genom denna samegendom och ömsesidiga hjälp småningom utvecklades, måste hafva varit starka, ty de fortforo att värka, äfven sedan herdelifvet och åkerbruket småningom medförde den för egoismens utveckling så gynnsamma enskilda egendomen.

Med uppkomsten af enskild egendom — ellersäregendom— blef tjufnad ett brott och ärlighet en dygd.

Därigenom att tjufnad straffades med döden eller andra grymma straff, uppstod småningom en instinkt, som höll den hand tillbaka, hvilken utsträckte sig för att stjäla från stamförvanter. Men själfva ärlighetensbegreppväxte ytterst långsamt, efter som man länge ansåg det berömligt att stjäla från grannstammarna. Ja — ifall det blott sker efter en krigsförklaring, — så anse vi ju ännu sådana stölder hedrande!

E.Altruism och pliktkänsla.Här ofvan påpekades den altruism, som redan måste finnas i det kommunistiska samhället och utan hvilken själfva »samhället» vore omöjligt. Det, som sammanhåller medlemmarna i en flock moten annan flock, måste vara en viss samkänsla, en viss sympati, en viss ömsesidighet i tjänster och en viss förmåga att samvärka genom underordnande af den enskilda driften under det allmänna gagnet. Men redan innan denna sammanslutning i flock äger rum, har altruismen börjat väckas hos föräldrarna i och genom deras vård om barnen. Föräldraömheten, som är oumbärlig för släktets bevarande, är en ursprunglig känsla såväl hos djur som människor, och fanns äfven där de allt för mångtaliga barnen åtos upp. Och ur denna släktbevarelsedrift, som under vården om afkomman motvärkar själfbevarelsedriften, har — som förut yttrats — all förmåga af oegennyttig hängifvenhet sitt första ursprung. Denna förmåga tages sedan i anspråk i och genom samlifvet med stammen. Äfven det äktenskapliga samlifvet måste, trots all sin ursprungliga råhet, dock i någon mån vara värksamt i altruistisk riktning. Senare än altruismen hos föräldrarna, hos stammedlemmarna, hos makarna, utvecklar sig altruismen i barnens känsla för föräldrarna. Endast de handlingar, som genom smärtsamma eller angenäma följder inprägla sig i medvetandet, omdana, som vi sett, detta till varaktiga känslor. Och när barnen börja bli medvetna, när de kunna reda sig själfva, lämnar den primitiva människan dem också åt sig själfva. Könsförhållandets tygellöshet gör ett familjelif enligt våra begrepp för dem okänt. Barnen se modern misshandlas af fadern och följa snart hans föredöme. Ett utöfver de späda åren fortsatt ömhetsförhållande från föräldrarnas sida gent emot barnen hör på denna odlingsgrad till undantagen. Därför bli äfven de motsvarande känslorna hos barnen länge outvecklade. Undantag finnas dock i detta som i andra afseenden.

Mankanfå se drag af äkta altruism hos vildar, t. ex. se dem ädelmodigt blottställa sitt eget lif, visa en stor tillgifvenhet och tacksamhet o. s. v. — allt drag, hvilka, såsom vi veta, man kan finna äfven hos de högre djuren. Men man kan icke lita på dessa känslor, i synnerhet ej hos vilden; de äro lika oberäkneliga som sällsynta. Frånvaron af hvad vi kalla »humanitet» — mänsklighet — är ju just det utmärkande för den djuriska moralen.

Den starkes rätt är all rätt; men ur detta den starkes egoistiska sätt att göra sin rätt gällande spira dock, som vi sett, hos de svagare de vanor, hvarifrån sedan vissasedliga begrepp utveckla sig. Af fruktan framkallas en visssjälfbehärskning. Ur själfva våldet uppstår en första dunkel aning omrättvisa; ty själfbevarelsedriftens impuls: att gälda slag med slag, gör slutligenvedergällningensbegrepp till ett af de i naturen djupast rotade. Den starkares, på många sätt visade, förmåga att göra sin vilja gällande, skapar småningom hos de svagare böjelsen att frivilligt underordna sig hans vilja. Olydnaden är så farlig, att gagnet aflydnadenblir den instinkt, som inom vildens dunkla pliktmedvetande blir mäst befallande; och detta alldeles oberoende afartenhos de befallningar, som han har att efterkomma. Han tänker icke öfver det rätta eller orätta i saken själf; han lyder »blindt». Moralens »första bud» blir således:Lyd höfdingen i allt och alltid.

Hans andra bud är:Stjäl icke dina stamförvanters egendom(till hvilken hör deras kvinnor).

Hans tredje bud lyder:Dräp icke, om du ej däraf har ett gagn, som motsvarar den fara du själf löper.

Hur ytterst enkel och rå denna moral än må synas, så är den dock det frö, hvarur en högre moral utvecklat sig; ty den tvingar människan till en viss grad af underordnande under andras kraf — och är således en början tillaltruism. Men detta underordnande står i samband med hennes erfarenheter af det förhenne själfobehagliga eller angenäma; således framkallar det äfven en utveckling af den sundaegoismhos individen, hvilken är lika oumbärlig för mänsklighetens utveckling som altruismen.

På detta sätt måste man tänka sig attpliktkänslanuppstått. Först af allt uppfattas — ehuru omedvetet — som individens »plikt» att undvika det för honom skadliga och göra det för honom gagnande. Men som detta val ofta bringar individen i sammanstötning med andra, lär sig individen småningom, att det för honom skadliga ofta är det äfven för andra skadliga, liksom det för honom gagnande också ofta är det för andra nyttiga. Denna på erfarenheten grundade pliktkänsla får ökad styrka genom de straff, som följa, när individen icke lyder pliktkänslans maning.

Och emedan de individer, som på intet sätt låta böja sig under denna första enkla pliktkänsla, vanligen duka under, blir det genom ett slags omedvetet »urval» de mäst bildbara, de som bäst tillgodogöra sig erfarenheten,hvilka fortlefva och fortplanta släktet samt hos nästa släktled inprägla sina pliktbegrepp.

Icke blott hos den primitiva människan, äfven hos kulturmänniskan ärbegreppetom plikten ofta mycket obestämt, på samma gång som själfvapliktkänslankan vara mycket stark. Hos kulturmänniskan finnas visserligen några till värklig instinkt blifna moralbegrepp. Det mycket betecknande uttrycket, att somliga ting för oss äro »fysiskt omöjliga», visa just att obenägenheten för dem blifvit en del af vår natur. Så är t. ex. människoätandet omöjligt för de flästa kulturmänniskor, t. o. m. under hungersnöd, och äfven mord, stöld och våldtäkt äro omöjliga för många.

Men det finnes andra arter af instinktiv motvilja, hvilka alls icke stå i samband med värkliga moraliska pliktbud. De hafva uppstått till följd af vissa fördomar, hvilka en gång varit ansedda som plikter, och hvilkas öfverträdande haft straffpåföljder. Intet bevisar bättre att den moraliska känslan icke är medfödd utan förvärfvad, icke framsprungen ur människans »natur» utan ur människans samkänsla, ur det begrepp om rätt och orätt, som hennes medmänniskor lärt henne. Som exempel kunna påpekas judens fasa för att äta svinkött, katolikens för att äta kött på fredagen, nordbons för hästkött[12]och den unge australnegerns rädsla för att äta den australiska strutsen (emu), en spis, som är strängt förbehållen åt de äldre. Det har händt att unga australnegrer, hvilka, osedda af alla, förtärt ett stycke af en emu, sedan angifvit sig själfva, under de våldsammaste samvetskval och med visshet om strängt straff. Alla de nämda, med religiös hälgd omgifna förbuden hafva slutligen blifvit vanor, som, ärfda från släktled till släktled, värka med instinktens styrka såsom de mäst befallande moraliska bud, ty den för de högre djuren och människan kännetecknande ömtåligheten för likars omdöme medför själfklart, att det moraliska begreppet i hög grad stärkes genom den hos omgifningen rådande föreställningen om en handlings art.

Utom de nyssnämda exemplen på som fördömliga ansedda handlingar, hvilka i och för sig själfva icke hafvadet minsta med moralen att göra, kan man till belysning af nyssnämda påståenden knappast finna något bättre bevis änblodshämden. Hos den primitiva människan (och långt framom hennes utvecklingsskede) är blodshämden en så befallande plikt, att den, som försummat den, täres af de svåraste samvetskval, tills han fullgjort denna inom hans samhälle som helig ansedda handling. Men ivårtsamhälle, där förlåtelsen anses som plikt, kan en medveten hämdlust bereda ett känsligt samvete lika djupa kval.

För den nyare moraliska uppfattningen åter blir såväl hämdlust som förlåtelse mer och mer främmande begrepp. Å ena sidan inser man allt klarare det nödvändiga sammanhanget mellan orsak och värkningar, — en insikt, som ökar möjligheten af medlidande eller förståelse och lämnar allt mindre rum för hat och hämdkänslor. Å den andra sidan känner man, att ingen handlingsvärkningarkunna utplånas och att således försoning och förlåtelse, i ordens kristliga mening, icke äro annat än talesätt.

Äfven i våra samhällen är beroendet af omgifningens uppfattning så stort, att flertalet människor begå omoraliska handlingar utan samvetskval om de kunna åberopa sig på mängdens vanor. Samme man, som samvetsgrant återlämnar en hittad tioöring, ruinerar medvetet utan betänkande sin medtäflare genom en lyckad affärskupp; samme man, som är allt för mycket gentleman att ens ge en knuff i en folkträngsel, nedskjuter utan betänkande sin vedersakare i en duell; samme man, som i hemlighet ödelägger en kvinnas lif, tillåter sig ej ett ohöfviskt uttryck i ett sällskap af damer. Hos urmänniskan är, som vi sett, detta beroende af omgifningens uppfattning så stort, att moralens bud endast gälla omgifningen. Mot främlingen är allt tillåtet.

Moraliskt förbindande blir för vilden det, som hans stam under generationer lärt sig anse som nyttigt; sålunda fyller han föräldramordets plikt samvetsgrant och villigt; sålunda afstår han från de åt prästen och höfdingen förbehållna, somtabuansedda födoämnena.[13]En resande omtalar,att ett litet barn som tagit några somtabuförklarade batater dödades, stektes och uppåts; det senare ansågs som en mycket sedlig handling, men barnets tillgrepp som en mycket osedlig!

Hvarje opartisk granskning af dessa sakförhållanden lägger i öppen dag att det icke finnes några en gång för alla gifna, otvetydiga, medfödda sedlighetsbegrepp. Moralens början är att jämföra med den mer eller mindre lyckade dressyr, genom hvilken t. ex. fågelhunden erhåller vissa instinkter. Först drifver honom denna uppfostran till att apportera villebrådet utan att smaka det; slutligen inger den honom t. o. m. motvilja för fågel! Ytterst beror såväl hundens och barnets som vildens uppfostran på närvcellens ofvan påpekade förmåga att mottaga intryck, att bevara och återupprepa dem. Ett bruk, hur vansinnigt som hälst, men hvars uraktlåtande varit följt af svåra straff och allmänt förakt, medan dess uppfyllande framkallat loford — ett sådant bruk skall slutligen bli en inorganiserad instinkt. Samvetet skall anklaga oss för dess uraktlåtande, men godkänna oss, då vi uppfylla detsamma.

Vägen är ofantligt lång från t. ex. den unge australnegerns samvetsro, sedan han smakat på den emu han själf nedlagt, och till en kulturmänniskas själsstrider såsom t. ex. Shakespeare skildrar dem i Macbeths monolog, sedan han mördat sin sofvande konung, som tillika var hans gäst:

Mig tycktes att en röst jag hörde ropa:»Sof icke mer! Macbeth lönnmördar sömnen» —Den helga sömnen den oskyldiga,Som löser upp bekymrens hårda knutar;Hvar lefnadsdags välkomna död, det bad,Som friskar upp en kropp af mödan krossad,Den balsam, som åt själen så ger lisa,Naturens egen roOch bästa rätten uppå lifvets bord.— — — — — — — — — — — — — —— — — Hvad fattas mig, att jagBlir skrämd af minsta buller? — Hvilka händerHa, de utrifva mina ögon! KunnaDen vida oceanens alla vågorAftvätta detta blod ifrån min hand?Nej; denna hand lär förr med purpur färgaOmäteliga vattenrymders djupOch grönt till rödt förvandla.[14]

Mig tycktes att en röst jag hörde ropa:

»Sof icke mer! Macbeth lönnmördar sömnen» —

Den helga sömnen den oskyldiga,

Som löser upp bekymrens hårda knutar;

Hvar lefnadsdags välkomna död, det bad,

Som friskar upp en kropp af mödan krossad,

Den balsam, som åt själen så ger lisa,

Naturens egen ro

Och bästa rätten uppå lifvets bord.

— — — — — — — — — — — — — —

— — — Hvad fattas mig, att jag

Blir skrämd af minsta buller? — Hvilka händer

Ha, de utrifva mina ögon! Kunna

Den vida oceanens alla vågor

Aftvätta detta blod ifrån min hand?

Nej; denna hand lär förr med purpur färga

Omäteliga vattenrymders djup

Och grönt till rödt förvandla.[14]

Men dock har detta Macbeths sammansatta lidande sitt första ursprung i ett naturbarns enkla samvetskval!

Ur det lilla ollonet uppväxer den väldiga, månggrenade eken. Den, som trampade ollonet under foten, medan han stirrade upp mot kronan för att lära känna trädets ursprung, skulle bete sig lika ovist, som de tänkare, hvilka söka utgrunda moralens ursprung med hjälp af våra insikter i kulturfolkens högsta sedliga medvetande, i stället för att studera lagarna för moralens utveckling i djurens, barnens och de samtida vildarnas själslif och utvecklingshistoria.

Back to Index Next