6. Vildens moral.
Ehuru utvecklingens lag nödvändiggör vissa likheter i hufvuddragen af moralens, liksom hvarje annan mänsklig egenskaps utvecklingshistoria, utesluter detta dock icke tillvaron af många olikheter. Klimatet, det häraf betingade lefnadssättet, andra naturinflytanden, grannfolks påtryckning, enstaka personligheters invärkan, religiösa och filosofiska begrepp o. s. v. bidraga hvar i sin mån till dessa olikheter. Det är endast när man öfverblickar mycket långa tidrymder, som de stora gemensamma dragen framträda och jämte dem då äfven det uppåtstigande, som vi kunna skönja i den moraliska utvecklingens historia.
Ingenstädes finnes det någon tvärbrant mellan de afsatser, vi kunna urskilja på moralens område: det vilda tillståndet höjer sig öfver det djuriska, det barbariska öfver det vilda och det industriella öfver det barbariska genom omärkliga öfvergångar, hvilka förbinda hvarje skede med dess föregångare och dess efterföljare. Sålunda är t. ex. sagoperioden i hvarje folks historia, med dess många halftdjur-, halft människoliknande gestalter, ett dunkelt minne af en sådan öfvergångstid från den djuriska till den vilda moralen. Och vi påpekade redan i början, huru våra brottsmålsannaler visa oss återfall till den djuriska ståndpunkten. Vi måste därför söka medelhöjden af ett visst samhälles sedlighetmellanden höjdpunkt, fåtalets moral bildar, och den låga ståndpunkt, som flertalet intar. Och detta så mycket mera, som vi kunna vara vissa, att äfven hos de högt stående slumra ofta i själens djup djurets och vildens instinkter, en slummer ur hvilken de kanske en dag vakna, för att på ett förfärande och förödmjukande sätt påminna kulturmänniskan om hennes låga ursprung.
Genom att inskränka vår undersökning till de hufvuddrag af den djuriska moralen, hvilka vi förut skärskådat, erhålla vi den bästa öfversikt af, huru denna djuriska moral småningom höjde sig tillvildensståndpunkt.
A.Människolifvets värde.När människoätandet börjar bli undantag, när det ställes i samband med gudstjänsten, med rättvisans skipande och slutligen alldeles upphör, då kan man anse att öfvergången ägt rum från det djuriska till det vilda tillståndet. Detta kännetecknas genom det stora framsteget: att krigsfången göres till slaf i stället för att uppätas. Liksom så många andra sedliga framsteg har detta emellertid icke sin rot i altruism, i tanke på fångens bästa, utan i egoism, i tanke på ägarens bästa. Med en högre förståndsutveckling följde nämligen insikten, att man har mer gagn af fångarna på detta sätt, liksom man lärde sig, att som husdjur spara vissa, under jakten fångade, vilda djur.
Men som hvarje förhållande mellan människor innebär en möjlighet till altruismens utveckling, så fanns också denna möjlighet i slafveriet, hur egoistiskt än detta i början var och huru mycket elände denna inrättning än kom att medföra. Sålunda uppstår t. ex. en bestämd skillnad till förmån för den hemfödde slafven mot den i krig tagne; den förre anses snart på visst sätt tillhöra familjen; han skyddas till en början af seden, längre fram af lagen.
Genom slafveriet blir det förut så enkla samhället mer och mer sammansatt. Det skiljer sig i en öfver- och en underklass; till den förra höra krigaren och prästen; de öfriga — nämligen slafvarna — uträtta det hvardagligaarbetet. Den ökade arbetskraften möjliggör mera odling af fälten och skötseln af större hjordar; med den ökade egendomen uppstå flera äganderättstvister; dessa medföra ett ökat behof af skiljedom, och så blir höfdingen ej blott anförare i krig utan också domare i fred. Steg för steg leder detta småningom in i de stora monarkiernas skede, som tillika är den barbariska moralens.
Vildens moral med afseende å slafven kommer själfklart att hafva följande tanke till utgångspunkt: »Jag kunde ätit denne fånge; jag fann det nyttigare att låta bli; jag har nu emellertid all rätt att bruka honom som jag finner för godt.» Behöfves slafven i kriget, användes han där; annars är han arbetare; ofta säljes han.
Liksom vinstbegäret mångenstädes utrotat barnamorden, har det ofta visat sig äfven kunna utrota lusten efter människokött: såväl afkomman som krigsfångarna hafva då användts till bytesmedel i stället för födoämne.
Själfva sakförhållandet, att man vande sig skona krigsfångarnas lif, blef emellertid af vikt för moralens utveckling. Ty tanken på framtiden vardt ett starkare motiv än ögonblickets njutning, och härigenom ökades själfbehärskningen.
Det var emellertid ej blott krigsfångarna, som blefvo slafvar. Också de för brott dömda och de medellösa hemföllo till de burgna som slafvar. Hos kaffrerna är t. ex. ännu i dag ordetfattigliktydig medslaf, och de rika äga samfällt de fattiga, hvilka brukas som jakthundar, lastdjur o. s. v. Dessa fattiga röja intet medvetande om att de behandlas tyranniskt; de anse det lika naturligt att deras tyranner misshandla dem, som att lejonet äter människan. Det är framför allt i Afrika vi ännu kunna studera slafveriet, så som det var under hela mänsklighetens tidigare skeden. Slafven är där alldeles rättslös; han är ännu ett gångbart mynt, och ägandet af många slafvar tillförsäkrar den afrikanske vilden liknande företräden, som räntor tillförsäkra européen.
Ehuru slafveriet var ett framsteg i moral framför människoätandet, medförde det dock nya, för såväl slafvens som ägarens moraliska utveckling skadliga förhållanden. Slafägaren blir lat och förtryckande i högre grad än medlemmen i den anarkiska flocken har tillfälle att vara det. Där lefver man i ständig fruktan, i oupphörligt försvarstillstånd;det ömsesidiga behofvet af hvarandra hindrar att ett allt för stort våld öfvas af de starkare, och hos alla alstras en viss själfkänsla på samma gång som en viss samkänsla. Genom slafveriet förlorar slafven själfkänslan och husbonden samkänslan. Men den, som saknar själfkänsla, har häller ingen känsla af sedlig förpliktelse. När man förebrår en afrikansk slaf en nedrighet kan man erhålla svaret: »Jag är ju slaf!» Rättslösheten medför i själfva värket i alla förhållanden den uppfattningen, att man icke häller äger några plikter. Hvilket inflytande detta skall öfva på moralen kan man fatta, då man besinnar, att i Afrika omkring ¾ af den manliga samt hela den kvinnliga befolkningen intager slafställning. Det finnes sålunda en hel zon, som med fog kan kallas den servila, en där slafägare och slafvar ömsesidigt förstöra hvarandra, de förra genom att tillåta sig allt, de senare genom att fördraga allt. Slafveriet har härskat nästan öfverallt under ett visst skede af utvecklingen. Grekens liksom nordbons fornsagor visa oss trälen likställd med husdjuret. Och ehuru arten af behandling varit mycket olika, så måste dock öfveralltmöjlighetenatt på försvarslösa varelser kunna tillfredsställa sina nycker ha gifvit näring åt egoismen. Sålunda har den moraliska förädlingen både gynnats och motvärkats genom slafveriet, ty detta har såväl ökat som minskat det välde man utöfvat öfver sina, för andra eller en själf skadliga, böjelser. Alla i flock lefvande djur äro de lättast tämda, och människan ägde genom sin sällskaplighet — detta grundvillkor för all högre odling — alla förutsättningar att kunna förslafvas. När hos de primitiva människorna, där ingen annan »klasskillnad» fanns än mellan starka och svaga, lydnaden blifvit inkarnerad, då härskade som sagt denna instinkt blindt, ty den motvägdes ännu icke af andra moraliska egenskaper. Därtill kom uppfattningen af höfdingen som ett slags gudaväsen. Så som vildens slaf böjde sig för honom, så böjde vilden sig i sin ordning för sin herre; ja, det är t. o. m. troligt, att människan af hunden lärt sig sina krypande vanor — liksom hon på många språk betecknar sin underdånighet med att kalla sig sin »herres hund»! Det finnes under detta skede ingen gräns för de vördnadsbetygelser, man visar eller de kränkningar man tål. Att släpa sig fram på magen, beströ sitt hufvud med jord, t. o. m. fylla sin mun därmed, äro vildars hälsningssättinför höfdingen; att se denne rätt i ansiktet, vidröra någon hans tillhörighet eller trampa på hans skugga, är flerstädes belagt med dödsstraff! Lif, hustru, egendom — allt står i höfdingens hand, och i Afrika roa sig »kungarna» med att genom täta och alldeles utan orsak företagna afrättningar visa denna sin envåldsmakt. Undersåtarna hembjuda höfdingen sina hufvuden, sin egendom, sina hustrur eller döttrar; och inom sitt eget hus kräfver han samma obetingade vördnad. En resande såg t. ex. en kunglig gemål aflifvas, emedan hon haft den oerhörda fräckheten att — bjuda sin gemål en nyplockad frukt! Denna servilism — som i Europa ännu i viss mån fortlefver i hofetiketten, i tjänstemanna- och militärdisciplinen, sällskapsceremonierna o. s. v. — har lika dåliga följder för härskaren som för hans undersåtar. Smickret, som aldrig är oskadligt, blir moraliskt härjande i outvecklade sinnen; tillbedjan skapar den uppfattningen hos den tillbedde, att han är gudomlig, en uppfattning, hvari han stärkes genom att hans godtycke och öfvermod aldrig möta något motstånd. Härskaren inbillar sig vara helig och oansvarig, och denna uppfattning blir också undersåtarnas. Ju mer de fördraga, desto mer blir underkastelsen för dem en religiös plikt; man afhandlar ej en guds, en allsvåldig konungs nycker, man vördar och lyder dem blindt, och man offrar sig lika blindt för dessa nycker.
De religiösa föreställningarna under den vilda moralens skede innebära ej tron påsjälensodödlighet, men däremot på ett fortlefvande efter döden, i ett lif likt det jordiska. Och ju mäktigare en person varit desto naturligare finner man hans fortlefvande, desto lättare tror man på hans makt att också efter döden utöfva sitt välde. Man offrade således vid hans begrafning åt honom allt, som han i lifvet skattat högst: mat, vapen, kvinnor, slafvar; man hoppades att han sålunda skulle varda de lefvande bevågen.
I slafsamhället förblefvo fruktan och våld fortfarande moralens grund. Ja, de moraliska frön, som själfbevarelsen och samvärkan utvecklat under tidigare skeden, förkväfdes lätt genom ett tillstånd, där ingen rättvisa kunde finnas, där härskarens godtycke var enda lagen, den blinda lydnaden den högsta dygden. I människornas själslif lämnar en sådan underkastelseperiod djupa spår. Den lågsinnade benägenheten att böja sig inför makten och framgångengrundlägges genom denna undergifvenhet och inskärpes ytterligare genom de religiösa vanorna. I sin ordning präglas nämligen äfven gudsbegreppet af servilism: gudarna bli, enligt människornas uppfattning, tyranniska härskare, dem man lär sig nalkas på samma sätt, som man närmar sig sina jordiska tyranner.
De under detta skede inplantade, servila instinkterna fortlefva inom de flästa nutidsmänniskor, drifva dem till lågheter, beröfva dem deras handlingsfrihet och komma dem att tåla öfversitteri eller att själfva öfva det. Slafblodet kan endast långsamt omsättas i den fria människans ådror. Och om vi än ge oss själfva frisinnade lagar, fria människor kunna vi ej strax genom dem skapa! De flästas karaktärer lida ännu af slafarfvet från våra jordkrypande förfäder; och innan uppfostran och samhällsvanor upphöra att inprägla den blinda underkastelsen som barnets och medborgarens främsta dygd, kunna vi icke vänta att få se värkligt frigjorda människor.
B.De svagas behandling.I detta afseende skiljer sig vildens moral föga från den djuriska moralen, utom så till vida, som upphörandet af människoätandet medför en ökad aktning äfven för de svagares lif. Husfadern har emellertid ännu i regeln oinskränkt rätt öfver hustruns och barnens liksom slafvens lif; härskaren har det öfver allas. Inom hans räckhåll finnes, som vi sett, icke rum för rättvisa; svagheten äger där intet skydd mot styrkan.
Dock kommer rättvisans begrepp att under detta skede utveckla sig ur den själfbevarelseinstinkt, som gör att man sätter sig till motvärn, om man af sinajämlikarförfördelas. Man vill ha vedergällning för den orätt man lider; och ur vedergällningens begrepp utvecklas rättvisans. Man gaf den enskilde rätt, när han kunde taga sig rätt, när han kraftigt hämnade ett våld mot sin person eller sin egendom. Näfrätten var den första yttringen af rättskänslan, och »öga för öga, tand för tand» blef denna känslas enkla, hårda uttryck; ingen hänsyn togs till bevekelsegrunder eller förmildrande omständigheter. Och när seden tillräckligt länge ansett själfhämden som en rätt, blir den småningom också fattad som plikt: blodshämden blir en helig handling, och det dröjer mycket länge innanböternakomma i själfhämdens ställe. Vid dentidpunkten värdesättas lif och lemmar, och en »taxa» finnes för de böter, som det värdefullare lifvet, den oumbärligare lemmen betingar. Böternas art växlar. Hos afghanerna t. ex. ger man 12 ungmör i bot för ett människolif; 6 för en fördärfvad hand; 3 för en utslagen tand. Sålunda uppstod ett slags lagens hägn för de svagare inom ens eget samhälle. Menfrämlingenär fortfarande rättslös; han kan saklöst skadas till lif och egendom.
Redan den personliga styrkan och djärfheten hade skapat en viss skillnad i rikedom; antalet slafvar, som man kunde skaffa sig, ökade ytterligare denna skillnad; böterna gjorde den ännu större. Vinningslystnaden sade nämligen, att det var klokare att offra den ofruktbara hämden för ett varaktigare godt, och så började böterna träda i blodshämdens ställe. Sålunda ännu ett fall, där egoismen kom att värka som en tygel på lidelseutbrotten, när man visste, att dessa skulle medföra en säker, kännbar förlust.
Näfrätten fostrade visserligen begreppet att straff äro rättvisa, men den värkligt upphöjda rättvisan kunde först framträda under ett senare skede, när den enskilde lämnade sin vedergällningsrätt i den allmänna rättvisans händer.
Den upphöjda, för alla lika rättvisa, som de bästa människor eftersträfva, som de älska så djupt, att de kunna dö för den, — den är i dem danad af alla de otaliga orättvisor deras förfäder utstått och af den hos dem sålunda utvecklade hämdkänslan, som småningom förädlats till rättskänsla.
C.Förhållandet mellan könenoch D.Aktningen för äganderättengöra visserligen några framsteg under det vilda tillståndet, men i allt väsentligt förblir den moraliska uppfattningen den samma som under det föregående skedet; i ett fall sker dock ett betydande framsteg: vissa släktskapsgrader börja anses som gräns för friheten i förhållandet mellan könen.
E.Altruism och pliktkänsla.Moderskärleken, som hos vildarna ofta kan yttra sig på ett innerligt sätt, ochkrigarens hjältemodi kampen mot sin stams fiender äro de högsta uttryck af altruism och pliktkänsla, som man i allmänhet finner hos vildarna. Dock kunna äfven andra pliktbegrepp någon gång framträda. Så t. ex. i Afrika,där lögnen, servilismens vanliga följeslagare, är regeln, finnas dock stammar, som i intet annat äro öfverlägsna sina grannar än just genom en stark sanningskärlek, en lika egendomlig företeelse som de människoätande nyseeländarnas aktning för och vård om de gamla.
Undantagen måste emellertid — af huru stor betydelse de än äro för en allsidig bild af moralens ursprung och utveckling — lämnas åsido vid denna kortfattade framställning af hufvuddragen i den moraliska utvecklingen. Och vi finna då, att vildens pliktbud blifva tämligen lika den djuriska moralens:
Du skall i allt och alltid lyda din herre.
Du skall ej stjäla dina stamförvanters egendom, deras hustrur däri inbegripna.
Du skall dräpa medurskiljning och icke anfalla någon, som är mäktigare än du själf. Du skall vara tapper och grym i kriget.
Du skall värna din stam, utrota dess fiender; älska ditt land; hata dess fiender.
Dessa båda sista, ur såväl egoismen som altruismen framsprungna, pliktbegrepp äro emellertid det nya i vildens moraliska utveckling. Mod och uthållighet, sammanhållning, offervillighet, själfbehärskning — korteligen alla de egenskaper, hvilka skola försäkra det folk, som äger dem, seger i kampen för tillvaron, de finnas som frön i dessa begrepp. Men jämte de nämda moraliska egenskaperna utvecklas hatet, fosterlandskärlekens afvigsida, hatet till fiendens folk och land. Och dessa känslor, patriotism och hat, inkarnerassamtidigti människonaturen och så djupt, att den endast ytterst långsamt har börjat särskilja de båda känslorna.
Hvarje omdaning af en dylik, till instinkt vorden, moralisk känsla äger rum både så, att instinktenrenas, och så att denvissnari brist på näring eller bruk; så attnya motvärkande inflytelser uppstå, och så, attsamhällsförhållandenaomdanas, hvarigenom nya behof framkalla nya slag af känslor. Alla dessa arter af inflytelser samvärka sålunda i våra dagar i och för utrotandet af krigskärleken, en gång oskiljaktig från patriotismen, och för omdanandet af denensidigafosterlandskärleken till en alla folk omfattande människokärlek.
I vildens moralbud, väsentligen förestafvade af egoism,finna vi dock redan så pass mycken altruism och — vid deras iakttagande — så pass stor pliktkänsla som nödvändigt kräfvas för mänsklig sammanlefnad, äfven i ett så enkelt, osammanhängande och obestämt samhälle som det vilda.