7. Den barbariska moralen.
I det barbariska samhället har utvecklingen fortgått från de enkla till de mer sammansatta tillstånden. Skilda samhällsklasser finnas; en ganska långt drifven arbetsfördelning; noggrant affattade lagar, som bestämma rättsförhållandet mellan klasserna; en styrelse som skipar lagarna och en religion, hvars präster ge gudomlig hälgd så väl åt lagarna, som åt andra moraliska budord. Dessa barbariska samhällen — ofta despotiskt d. v. s. enväldigt styrda monarkier — hafva ägt stora civilisatoriska uppgifter, i moraliskt lika väl som i materiellt och intellektuellt afseende. Världshistorien visar oss sådana samhällen i t. ex. det gamla Egypten, de assyriska, babyloniska och judiska rikena, perserriket, de amerikanska rikena vid européernas eröfring, de grekiska staterna, det romerska riket. Ty huru högt stående alla dessa stater än varit i andra afseenden, ur denmoraliskautvecklingens synpunkt kunna de med allt fog kallas barbariska.
Den despotiska konungamakten har, med afseende å moralens utveckling, haft uppgiften att stärka de styrdes gemensamhets- och vördnadskänsla, att tvinga till laglydnad genom ytterlig stränghet; att sålunda djupt inprägla vissa sedebud, hvilka visserligen redan blifvit medvetna, men icke kunnat blifva värkligt inorganiserade förr än under den despotiska samhällsmaktens jämna tryck, och genom skräcken för dess ofelbart återkommande, grymma straff. Den enskilde förlorar själfhämdens rätt; de motspänstiga utrotas, och ett urval äger sålunda rum af de mer samhällsdugliga. Dessa sätta sålunda sig så mycket mindre upp mot regentens bud, som prästen lär dem att dessa bud äro gudomliga: »altaret och tronen» hjälpasålunda hvarandra vid vildarnas fostran, men denna sker genom att förtrycka dem. Under en viss tid var, som sagt, detta tunga ok gagnande för att tämja människodjuren, men sedan förlamade det deras utveckling. Hunden, barnet och folket, som tuktas för länge, bli fega och lågsinnade; förtryck förnedrar den mänskliga personligheten. Individualiteterna försvinna, när man formar dem efter en enda prägel; de bli böjliga i en viss, åt dem anvisad riktning, men på samma gång dödas i regeln förmågan af initiativ, lusten att upptäcka, att nydana, att skapa.
Som utrymmet icke medgifver att bevisen på den barbariska moralenslagar hämtas från alla håll, väljer jag dem företrädesvis från de folk, som öfvat det största inflytandet på den nuvarande europeiska odlingen, ja, som ännu i dag bevara en stor del af detta inflytande.
Hos judarna, grekerna, romarna och germanerna skall genom några få exempel visas hvad som var den barbariska moralens begrepp om människolifvets värde, de svagas behandling, förhållandet mellan könen, aktning för äganderätten, samt om altruism och pliktkänsla i allmänhet.
A.Judarnas moral.I judarnas budord: »du skall icke dräpa, icke göra hor, icke stjäla, icke bära falskt vittnesbörd» finnes intet, som skiljer deras från andra barbariska folks moral, ja, några af dessa bud finner man redan i vildens morallag. Ej ens föräldravördnadens bud är för juden eget, men väl den därvid fästalönen. Endastettnytt bud, medmänskliginnebörd, det om hvilodagens helighållande, är det tillägg, genom hvilket judens »Tio Guds bud» utmärka sig framför andra folks på samma odlingsgrad. Ty hvad buden innebära om förhållandet till Gud hör icke till moralens utan gudsbegreppets område.
Judens moral — som andra barbarers — gäller emellertid endast judar. I Javehs, nationalgudens namn, befalles och sker nedslaktning af besegrade fiender[15], af deras kvinnor och barn[16]; lönnmord på fiender — sådana som Jaëls[17]och Judiths — förhärligas. Barnamord förekommo, och den förstföddes offrande var en religiös plikt[18]; sägnen om Abrahams offrande af Isak[19]antyder (som förut påpekats)en begynnande ändring i detta bruk, som småningom alldeles upphörde: den förstfödde friköptes sedan genom en gåfva till templet. Äfven berättelsen om Jeftas offer af sin dotter[20]visar ej blott, att människooffer voro i bruk hos judarna, utan ock hur länge fadern hade makt öfver barnens lif. Lagen gaf honom rätt att stena den olydige sonen[21]. Sin dotter kunde han sälja som slaf[22].
Månggifte är i judens moral berättigat för mannen[23], men den äktenskapsbrytande hustrun stenas[24]; hustrun kan äfven af de obetydligaste skäl förskjutas. Onaturliga laster öfvades men straffades strängt[25], som inom de flästa andra barbariska samhällen. Grymma straff, såsom stening, brännande å bål o. s. v. hörde till rättsbruken. Slafven kunde saklöst piskas ihjäl, blott han icke dog under slagen, utan under en dag öfverlefde misshandlingen[26].
Vedergällningsrätten tillämpades med yttersta stränghet: »Du skall ingen skonsamhet bevisa; lif för lif, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot», så lyder lagen[27].
I flera fall höjer sig dock den hebräiska lagen till en större mänsklighet. Mot stöld är den ej så sträng som många andra barbariska lagar; man fick t. ex. i vissa fall återgälda det stulna fyrfaldt eller femfaldt[28]; kan man det ej, blir man målsägarens slaf. Äfven under sina monarkers styrelse bibehålla judarna den själfkänsla och jämlikhetsanda, hvilka visa sig i flera mänskliga budord, särskilt till de svagares skydd. Slafven kunde bli fri på 7:e året[29]; då fick jorden hvila och de fattige samla dess själfsådda skördar. Främlingen, den faderlöse och änkan stodo under Javehs hägn[30]; arbetarens lön skulle betalas före solnedgången[31]; och gäldenären fick ej beröfvas hvad han nödvändigt behöfde[32]; all ränta var förbjuden[33]; den fattige fick plocka ax på åkern[34]och äfven mot den vanföre och den ej lagskyddade främlingen anbefalldes barmhärtighet[35]liksom äfven mot djuren. Den hos andra barbariskafolk vanliga samfällda ansvarigheten fanns icke hos judarna: hvar och en måste svara för sig själf; den enes missgärning hemsöktes icke på den andre[36].
Människolifvet skyddas mer än egendomen och altruismens stora budord: att älska sin nästa som sig själf är uttalat i judarnas[37]liksom i andra asiatiska folks morallagar[38]. »Nästan» var emellertid för juden ännu blott —juden. Och ehuru glimtar af en högre uppfattning i detta fall redan gjorde sig gällande hos profeterna, så var det först Jesus som i detta hänseende vidgade den judiska uppfattningen till allomfattande människokärlek. Det är således — som vi vid jämförelse med andra barbariska folks sedeläraotvetydigt finna — icke genom sin morals höghet, som juden stod framför andra folk. Men hans sedliga öfverlägsenhet bestod i hans föreställning, att hans nation var Javehs utvalda folk och att den jordiska lyckan eller olyckan var på det nogaste förbunden med lydnaden för de af Javeh gifna buden. Sålunda blef judens moral för honom starkt befallande; hans pliktkänsla fick en så allvarlig uppfostran, och hans samvete blef så känsligt, att just ur hans folk, förberedd af de stora profeternas uppfostrande arbete, en ännu högre moralisk utveckling, den kristna, kunde framträda. Men redan profeterna hade ifrat mot det formväsen, hyckleri och andliga högmod, som, jämte mycket godt, hade framkallats genom judarnas stränga laglydnad och deras känsla af undantagsfolk. Och Jesus — som förkunnade personlighetens, frihetens och människokärlekens tankar såsom sedlighetens högsta bud — stod så högt öfver äfvensittfolks högsta religiösa och moraliska begrepp, att han fick det öde, som utvecklingshistorien visar oss vara det vanliga för stora nydanare: att duka under för sin samtid.
B.Grekernas och romarnas moral.I grekernas fornsägner finna vi många spår af den vilda moralen: människooffer, kvinnorof, månggifte, oinskränkt fadersmyndighet, barnamord. Småningom inträder en moralisk utveckling;människooffer upphöra; blodskam anses brottslig; könslig återhållsamhet kräfves af hustrurna; i Sparta är det staten, icke fadern, som bestämmer om barnen skola utsättas eller icke.
Men äfven sedan vi hunnit till Greklands och Roms blomstringstider, visar moralen barbariets drag. Kvinnorna i Grekland lefva skilda från männens sällskap, och blott i Sparta röra de sig mera fritt; mannens sidohustrur godkännas af seden, och begreppet äktenskapsbrott finnes länge blott till för hustrun. Steg för steg bättrades emellertid lagarna till kvinnans förmån, och ehuru sederna icke höjdes i samma mån, äro dock lagarna ett viktigt bevis på höjda moraliska begrepp, om de än icke i lifvet blifva med allvar förvärkligade.
I Greklands äldre tid hörde, som mångenstädes, prostitutionen till tempeltjänsten, och onaturliga laster förekommo redan på Solons dagar. Den uppfattningen att förfallets tid medfört dessa och liknande företeelser är ej riktig.
Föräldramyndigheten inskränkes, men barnutsättningen och fosterfördrifningen däremot bli egentligen först med allvar beifrade, sedan kristendomen börjat öfva sitt inflytande.
Skärskåda vi slafveriet, finna vi visserligen i Aten mer mänsklighet vid slafvens behandling än i Sparta och Rom, men å andra sidan är det Atens främste tänkare, en Plato, en Aristoteles, hvilka försvara slafveriet med alldeles samma dåliga skäl, som vissa tänkare i våra dagar använda mot underklassens kraf på mänskliga och medborgerliga rättigheter. Själfva det sakförhållandet,attett försvar för slafveriet behöfdes, visar emellertid, att den moraliska utvecklingen inom vissa samveten hunnit så långt, att slafveriets berättigande börjat betviflas. I Rom dödades ofta en slaf lika lättvindigt som vi döda en fluga: för att roa sina gäster, mata fiskarna i sin parkdam o. s. v. aflifvade vissa romare sina slafvar, ofta under gräsliga marter. Men dock inträdde tidigt här som öfverallt en väsentlig skillnad mellan hemfödda och öfriga slafvar. Steg för steg visar särskilt den romerska lagstiftningen till slafvarnas förmån den höjning af mänsklighetskänslan, som man med orätt uteslutande tillskrifvit kristendomens invärkan. Så var det t. ex. Neros lärare, Seneca, hvilken af sin lärjunge utvärkade en af de första lagarna till slafvarnas skydd. Seneca var en stoisk filosof, och detvar i allmänhet just den stoiska vishetsläran eller filosofien, hvars ädla mänsklighet präglade de goda lagarna under romerska käjsardömets tid.
Den grekiska och romerska patriotismen — som i dessa tider var medborgarnas högsta dygd — innebar samma hat till främlingen och grymhet i krigföringen som vildens ståndpunkt visar. På denna punkt är moralens utveckling ytterst långsam. Fångarna göras till slafvar, de nådesökande stötas ned; och de döda kämparnas begrafning firas med offrande af deras fångna fiender. Ur seden att med dylika offer och kämpaspel hedra den döde utvecklas småningom de blodiga cirkusspel, som i Rom förvilda sederna. Dessa spel godkändes, äfven sedan den moraliska utvecklingen hos de högst stående andarna nått en ovanlig grad af ädelhet och förfining — ett exempel på, huru det gängse bruket har makt att fördröja ett moralbegrepps utveckling.
Aktningen för människolifvet var, hos greken som romaren, ringa under det barbariska skedet. Först småningom anses dråp som brott; blodshämden råder länge; den utbytes också här mot böter, och vedergällningsrätten öfverlämnas småningom af den enskilde åt samhället. Stöld straffas strängt och i allmänhet äro alla straff grymma. En stor förbättring inträder dock småningom häri.
Vördnad för ålderdomen, aktning för arbetet, gästfrihet, måttlighet och plikttrohet höra till de dygder, som här och hvar framträda i antikens moral. Barmhärtigheten främjades genom tron, att »tiggaren och den fattige komma från Zevs». Medlidandet hade en särskild gudom, och edens hälgd vårdades af evmeniderna[39], hvilka äfven oblidkeligt förföljde den, som kränkt den gängse moralens bud.
Många handlingar af barmhärtighet liksom af storsinthet, af ädelmod, offervillighet och samvetsömhet gömmas i grekernas och romarnas historia och i deras vitterhet; hela skatter af moraliskt höga och djupa tankar kunna hämtas ur de grekiska och romerska liksom ur de asiatiska vishetslärarnas skrifter. Vi kunna däraf se, att människonaturen hunnit långt, redan innan den kom under kristendomensinflytande: mången hedning — liksom jude — hade flere århundraden före Kristus klart insett slafveriets orättfärdighet, nationalhatets trångsinne, personlighetens värde, människokärlekens plikt, själfbehärskningens höghet och lyckan af att arbeta på sin moraliska förädling.
C.De germaniska folkens moral.Den barbariska moralens grunddrag återfinna vi äfven hos våra förfäder germanerna: faderns fullständiga myndighet öfver familjens medlemmar; människooffer; barnutsättning; blodshämd. Äktenskapet ingås som en »handel», och bredvid den laggifta hustrun finnas sidohustrur; mannen kan med lätthet förskjuta hustrun, och, i fall af äktenskapsbrott, själf utföra det därför bestämda dödsstraffet. Dock var seden bättre än lagen, och i andra fall funnos lagar till kvinnans skydd. Dråp aktas som ett mycket ringare brott än stöld, som straffas mycket strängt. Egendomsförhållandet liknar, då germanerna först framträda, de amerikanska rödskinnens i Amerika eller kaffrernas i Afrika: horder af frie män äga gemensamt jorden, som brukas af trälarna. Längre fram inträder enskild äganderätt till jorden. Mord och krigisk bedrift, trohet mot stamförvanter, gästfrihet anses som mannens högsta plikter; men främlingen är rättslös, och främling är redan nästa landskaps invånare, så att t. ex. hos våra förfäder upplänningen kallades tjuf, om han fråntog sin granne, upplänningen, ett kreatur, men han kunde med heder från sin södermanländske granne taga allt hvad denne ägde. Och böterna för skador till lif och lem fastställdes efter graden af främlingsskap.
Under kristendomens inflytande ändras — ehuru mycket långsamt — dessa barbariska seder. Medeltidens skede inträder i Europa, kännetecknat genom katolska kyrkans inflytande och feodalismen.
Feodalismen — först i våra dagar upphäfd i Japan och ännu kvarlefvande i Abessinien — är en inrättning, som framträder helt naturligt öfverallt där, under utvecklingens gång, en skillnad inträdt mellan mer eller mindre mäktiga personer, men de förra icke förmått helt kufva de senare, utan en mängd kompromisser uppstå mellan dessa individer, som äro olika mäktiga, men ömsesidigt behöfva hvarandra. Feodalismen har haft sin stora uppgift vid moralens utveckling; den fostrade hederskänsla, ömsesidigpliktkänsla och förmåga af uppoffring, innan äfven feodalismen slutligen urartade till förtryck.
Aktningen för människolifvet stiger hos germanerna under den kristna religionens inflytande; den enskilda hämden upphör småningom; fäjderna minskas genom fridlysning af vissa tider på året och vissa dagar i veckan; klostren hafva sin skyddsrätt, och prästen predikar människokärlek — men inskränkt till de rättroende! Mot de »otrogna», d. v. s. muhammedanerna, mot judarna och kättarna begås under korstågen och religionsförföljelserna grymheter, sådana som — enligt någons yttrande — »djäfvulen skulle begått, ifall han blifvit vansinnig». Stöld straffades strängare än mord: med dödsstraff, stympning o. s. v. Alla straff voro gräsliga: att brännas och lefvande begrafvas voro bland de lindrigare. Att sönderslitas, kokas i olja eller få inälfvorna uttagna hörde till medeltidens rättsseder, hvilka äfven kännetecknas genom alla slags tortyr — särskilt inkvisitionsdomstolarnas — något som jämförelsevis sällan, och i lindrigare form, brukades af hedningarna. Fängelserna voro, äfven de, tortyrmedel i sin ryslighet. Det skydd, som de kristna å ena sidan gåfvo människolifvet, uppväges å den andra af de förföljelser, som den kristna kyrkan lät människorna undergå. Och detta den kristna kyrkans anspråk att härska öfver människornas själar, hade på den moraliska utvecklingen ett mycket hämmande inflytande, ty de bästa människorna, de genom fri tanke, genom mod, innerlighet och själfständighet utmärkte »kättarna» dödades, och släktet gick förlustigt arfvet af deras egenskaper, medan hos de öfriga fruktan bidrog att inplanta den föreställningen, att fritt tänkande och personlig själfständighet voro de svåraste af alla brott.
Genom sitt skydd af de svagare har kristna läran visat sitt mäst betydande moraliska inflytande. Klostret och kyrkan öfvade en storartad välgörenhet; och barmhärtigheten blef en, för alla förbindande, religiös plikt. Sjukvård och ålderdomsvård, skydd för barnen, förbud mot barnamord, hjälp åt fattiga höra samman med de kristnas lifsåskådning, som emellertid står i egendomlig motsats till den medeltida lagstiftningens hårdhet: tiggeri straffades flerestädes med hudstrykning, brännmärkning med glödhett järn, ja t. o. m. dödsstraff. Den gamle vedergällningsrätten i all sin sträfhet härskar i lagstiftningen; mannenhar t. ex. enligt vissa lagar kvar rätten att ögonblickligen döda sin i äktenskapsbrott ertappade hustru[40]. Men i sederna intränger småningom en försonligare ande än den hedniska lifsåskådningen kunnat alstra. På förhållandet mellan könen öfvar den kristna läran ett dubbelt inflytande — till moralens förbättring och till dess försämrande. Kyrkan tager äktenskapet i sitt hägn och höjer därigenom hustruns ställning; hon skaffar sig domsrätt i mål, som röra sedlighetsbrott, såsom kvinnorof, våldtäkt, fosterfördrifning, äktenskapsbrott, onaturliga laster. Genom sin dyrkan af den jungfruliga »gudamodern» Maria, samt genom sin uppfattning af kvinnan som likställd med mannen i frälsningsplanen, bidrager kyrkan att höja kvinnans ställning och äktenskapets hälgd. Men å andra sidan framhölls kvinnan som den, allt sedan Evas dagar, till synd förförande, och det ogifta ståndet, »celibatet», ansågs som det högsta. Härigenom inträdde ett för moralens utveckling mycket hindrande dubbelt inflytande. De, som i könsligt hänseende öfvade själfbehärskning, voro i allmänhet präster och klosterfolk, som måste lefva ogifta, och i följd däraf gick ej denna deras själftukt i arf åt någon afkomma. De öfriga människorna, hvilka genom celibatets upphöjelse ansågo den könsliga själfbehärskningen som en stor, men blott för fåtalet möjlig dygd, lefde dess häjdlösare; lifvet delades liksom i tvänne halfvor, en ohelig, till hvilken alla naturliga drifter, framför allt släktdriften, hörde, och en helig; lifvet fick liksom kyrkåret två skeden: julen, njutningens tid, och fastan, späkningens. Men en sådan tudelning är minst af allt ägnad att främja de moraliska begreppens utveckling, ty den splittrar intrycken och minskar därigenom deras inflytande. Att kvinnan betraktades ömsom som en Eva, ömsom som en Maria, var icke häller ägnat att framkalla en riktig behandling af henne. Riddarmoralen, som blef sammanfattningen af medeltidens bästa sedliga begrepp, satte vördnaden för kvinnan och hennes samt andra värnlösas skyddande som en af sina uppgifter, men i värkligheten urartade riddarlifvet till allt utom renhet i förhållandet mellan könen. Om man vill hafva ett mått på det sedliga tillståndet vid medeltidens slut, så väl inom kyrkan som utanför densamma, så harman det i uppgifterna om de smittosamma könssjukdomarnas ofantliga spridning. Vi finna som slutsats: att den kristna läran icke — i stort sett — mäktade minska släktdriftens våldsamhet, om den än lyckats bibringa vissa högre sedligabegreppi fråga om de till släktlifvet hörande områdena.
Kyrkans inflytande på träldomen går inom den germanska världen i samma riktning, som de stoiska filosofernas inom den antika. Träldomen bortarbetas långsamt; först på 1300-talet kan man anse den vara slut i Europa, men den kvarstod genomlifegenskapeni en lindrigare form till efter 1789 års franska revolution; i Ryssland upphäfdes lifegenskapen först 1861, medan slafveriet i dess barbariska form fortlefde i Amerika till 1863. Huru låg den medeltida uppfattningen af människovärdet, af aktningen för andras egendom, af vördnad för människolifvet var, det visar oss bäst de lifegnas samt de fattiga, ehuru själfägande, landtmännens behandling. Stormannen våldförde deras kvinnor, nedtrampade deras skördar, plundrade deras vingårdar, bröt upp deras förrådshus; sökte de försvara sig, blefvo de spetsade eller brännmärkta eller fingo smält bly öfver sig eller ögonen utstuckna eller lemmarna afhuggna! Kyrkan hängaf sig mer och mer åt kampen mot kungamakten; denna åt sin kamp med storvasallerna; dessa fäjdade sins emellan; städernas köpmän och handtvärkare kifvade sins emellan; öfverallt sökte man med starkt reglementerande hålla de underlydande i tukt, och öfverallt bröt dock striden ut. En allas kamp mot alla, sådant blef det tillstånd som från midten af medeltiden var rådande. Ty sedan kristendomen sjunkit ned till en världslig makt, lämpad efter sina bekännares andliga ståndpunkt, och med sig införlifvat en mängd hedniska begrepp, upphörde också dess väsentliga moraliska inflytande på germanerna, som visserligen redan sedligt påvärkats af sin egen lagstiftning och af romerska rikets odling men dock erhållit sin högre, sedliga uppfostran genom den kristna kyrkan. Därtill kommer, att kristendomens lära om det ödmjuka syndmedvetandet, nåden, försoningen, betraktelsen af jordelifvet som en korsets skola och evigheten som jordelifvets mål, innebar en allt för skarp motsats till människonaturens och särskilt till dengermanskanaturens sunda och berättigade stolthet, mod,själfkänsla, handlingskraft och lifslust. Katolicismen, som intet erkännande gaf åt den berättigade egoismen — annat än som omsorg om den egna själens frälsning — kunde därför ejförsonaegoism och altruism. Antingen blef människonaturen fullkomligtundertrycktgenom ytterlig späkning och själlös altruism, eller också förblef den på längden tämligen oberörd af den kristna moraluppfattningen.
I stort sett lärde kristendomen dock alla Europas folk en viss vördnad för de andliga makterna, en viss själfbehärskning med afseende å sina lidelsers tillfredsställande, en viss håg att offra själfviskheten för andras bästa. Om än medeltiden visar oss ytterliga motsatser, starka utbrott af alla djurets eller vildens lidelser vid sidan af den naturvidrigaste askes, så utgör den dock det viktigaste af de många utvecklingsskeden, som fört oss från den barbariska moralens ståndpunkt till det fjärde och hittills högsta skede vi nått, nämligen den industriella moralens.