8. Den industriella moralen.
Den industriella moralensstora framsteg ärlifegenskapens upphäfvande. Men ehuru vi nu i Europa och Europas kolonier icke jaga människor som under det djuriska skedet, ej bruka dem till husdjur som under det vilda skedet, ej hafva dem bundna vid torfvan som under det barbariska skedet, så missbrukar människan dock ännu människan. I värkligheten, d. v. s. i människornas hjärtan och seder, finnes icke den altruism, den jämlikhet eller broderlighet, som vissa sedebud och vissa talesätt låta oss hoppas att vi skulle möta.
Ingen utveckling är långsammare än moralens, ty den måste, som vi sett, äga rum genom en omdaning i människonaturenssätt att känna, hvilket sker mycket långsammare än omdaningar i desssätt att tänka. Känslorna äro genom årtusenden inorganiserade instinkter; men tanken kan uppstå ur ett intryck från dagen eller gårdagen. Och dessutom är denna omdaning aldrigfullständig. Det förflutnamänger sig alltid mer eller mindre i det närvarande, och vi ha därför redan i det föregående spårat kvarvaron af vildens och barbarens moral i de samtida kulturmänniskornas seder och lagar, liksom vi i brottsmålshistorierna sett bevis för, att icke ens det djuriska skedet saknar representanter i våra samhällen. Vi sammanfatta här ånyo de svåraste bevisen mot samtidens moral:
Visserligen har känslan afmänniskolifvets värdeökats — men krigen fortfara, duellerna försvaras, barnamorden och fosterfördrifningen finnas kvar, undantagshjon och fosterbarn afdagatagas ofta och lifsfarliga industrier vålla en häjdlös manspillan. Dödsstraffet och andra från vedergällningsteorin kvarlefvande hämdstraff finnas kvar — allt företeelser, dem våra efterkommande skola peka på som bevis på den låga ståndpunkt, som den industriella moralen intog i fråga om aktning för människolifvet och skydd för de svagare.
Med afseende åförhållandet mellan könenär visserligen engifte samhällslag. Men månggiftet är samhällssed och åtnjuter — i den legitimerade prostitutionens form — t. o. m. samhällsskydd. Äktenskapet är icke längre ett »brudköp», men både män och kvinnor sälja sina personer genom äktenskap ingångna för vinningens eller utkomstens skull, och äktenskapslagstiftningen bär ännu månget spår af mannens forna barbariska herravälde öfver hustrun, spår dem en framtida moral kommer att finna lika vidriga, som vi nu anse vildens äktenskapliga seder.
Aktningen för äganderättenär hos oss, i fråga om öppen plundring, vida större än i det barbariska samhället. Men förfalskningar, försnillningar och utprässningar hafva intagit samma plats i den industriella moralen som våldet i den barbariska. Vissa människoklassers träldom eller lifegenskap under andra människors herravälde äro upphäfda. Men flertalet lefver i ett trälaktigt beroende under det fåtal, som genom sin rikedom behärskar arbetsmedel och arbetsvillkor.
Människorna dela sig redan under det djuriska tillståndet, så snart de samlas i flock, i en »öfverklass», de starkare, och en »underklass», de svagare. Sedan den fysiska och andliga styrkan småningom medfört skillnad i rikedom, blifvade rikasteöfverklassen. Denna öfverklass kan dock icke bevara sin fysiska och andliga öfverlägsenhet;den sjunker tvärtom, genom att icke vidare behöfva anstränga sina krafter, men bibehåller likväl makten att nedtrycka de ofta i intelligens, handlingskraft och personlighet starkare, att hålla dem kvar som en underklass, öfver hvilken öfverklassen blott genom ärfda rikedomar, ej genom egna företräden, höjer sig.
Det industriella samhället står i vissa afseenden på samma ståndpunkt som romarriket eller det feodala Europa: det förras slafvar och det senares lifegna hade det i många fall icke sämre än millionerna i Europas fabriks- och grufdistrikt. Det industriella samhällets riktning — att samla all rikedom på ett fåtal händer — är i själfva värket lika fientlig mot den personliga friheten som slafveriet och lifegenskapen voro. Ehuru dessa inrättningar ur politisk och moralisk synpunkt måste anses mer förnedrande, voro de i värkligheten knappt mer bindande än det beroende af arbetsgifvaren och arbetet, hvari den åt sig själf lämnade, ofta värnlöse arbetaren nu befinner sig. Nutidens produktionssätt skadar i fysiskt, moraliskt och intellektuellt hänseende den mellan öfverarbete eller arbetslöshet kastade daglönaren lika mycket, som det i samma afseende — ehuru på motsatt sätt — skadar den arbetsfria, njutande öfverklassen. Det ökar fattigdomen i en sådan grad, att t. ex. i England, där omkring 2,238 personer äga ungefär halfva Englands jord och där det finnes omkring 100,000 millionärer, kommer det på 4 personer 1 tiggare! Och med fattigdomens tillväxt följer tillväxten af själfmord, dryckenskap och prostitution.
Det är från detta århundrades början — maskinindustrins och kapitalismens århundrade — som ett till antal alltjämt minskat fåtal erhållit möjligheten att bestämma öfver ett alltjämt växande flertals lif och välfärd. Detta fåtal brukar sin »individuella frihet» sålunda, att millioner af män, kvinnor och barn ödeläggas genom ett produktionssystem, som flerstädes kräft ända till 15 timmars arbete om dygnet af 7 års barn, som gjort arbetarnas medellifslängd i allmänhet hälften så lång som arbetsgifvarens![41]
Inför den sociala frågan stannar man betänksamt, innanman vill erkänna den industriella moralens öfverlägsenhet framför den barbariska. Och när man dock slutligen måste medgifva, att på många andra punkter afgjorda framsteg ägt rum, att altruism och pliktkänsla äro i tilltagande inom vissa viktiga områden — och äfven inom arbetets — så kan man i hufvudfrågan, den industriella frågan, ännu blott i lifegenskapens upphäfvande se ett väsentligt framsteg imoralisktafseende. Ingen lycklig jämvikt mellan egoism och altruism är uppnådd. Att den allmänna barmhärtigheten ökats i bredd med fattigdomen, innebär intet värkligt moraliskt framsteg hos samhället i dess helhet; tvärtom brukar samhället denna barmhärtighet som ett »plåster på sitt sjuka samvete». Genom en ordnad välgörenhet sträfvar det ädlare fåtalet att sona samhällets oförrätter mot flertalet och inser icke att det därigenom blott fördröjer dethelasamhällets fullständiga uppvaknande, som måste föregå en högre moralisk utveckling, den, då ej barmhärtighet utan rättvisa blir den ledande grundsatsen.
En högre moralisk utveckling kommer icke att inträda, förr än man upphör att i den »individuella frihetens» namn försvara och bibehålla det nuvarande produktionssystemet. Målsmännen för den individuella friheten glömma nämligen en ytterst viktig sanning, som hela den moraliska och sociala utvecklingens förlopp lär oss. Det är den sanningen: att moralens utvecklingshistoria är historien ominskränkandet af den individuella friheten i alla sådana fall, där denna frihet uteslutande tillfredsställer egoismen på altruismens bekostnad, lika visst som den är historien omden individuella frihetens utvidgande i alla sådana fall, där friheten framkallar en större jämvikt mellan egoismens och altruismens likaberättigade kraf. Att lösa den sociala frågan så, att en dylik inskränkning och ett dylikt utvidgande bli en värklighet, det är den närmaste framtidens stora moraliska uppgift.