9. Slutord.
Under framställningen af den industriella, nutida moralen har utrymmet ej medgifvit annat än korta antydningar om de synpunkter, dem vi följt vid skildringen af den djuriska, den vilda och den barbariska moralen, nämligen begreppen om människolifvets värde, om äganderätten, om de svagas behandling, om förhållandet mellan könen samt altruism och pliktkänsla i allmänhet. En fullständig framställning af vår samtida moral från dessa synpunkter skulle dessutom innebära en pröfning af, ett omdöme öfver densamma, hvilka ej tillhöra området för denna skrift. Endast om själfva hufvudpunkten, den som anges i uttrycketindustriellmoral, har det varit nödvändigt att tala något utförligare, för att ge stöd åt påståendet, att nutidens moral ännu är låg; att en fortsatt utveckling af densamma måste innebära ej blott dess frigörelse från återstoderna af den djuriska, den vilda och den barbariska uppfattningen — dem vi delvis finna kvar i vår samtids moraliska känslor, rättsbegrepp, seder och lagar — utan ock en genomgripande ändring i denyaförhållanden, som det industriella skedet framkallat.
Syftet med denna framställning har endast varit att följa vissa af våra nu gällande morallagar från deras ursprung fram till deras nuvarande ståndpunkt. Genom en sådan öfversikt inse vi, att de sedliga begreppenicke en gång för allaäro nedlagda i människans medvetande. Den visar oss, att dessa begrepp varit vidt skilda under olika tider och hos olika folk och att de nu i västerlandet gällande sedliga begreppen äro frukten af många årtusendens utveckling. Vi kunna därför hoppas, att framtidens sedlighet kommer att skilja sig lika mycket från vår ståndpunkt, som denna nu skiljer sig från australnegrernas.
Genom en sådan återblick kunna vi framför allt lära: att denmoraliska utvecklingen, liksom all annan utveckling,i det stora hela taget oafbrutet skrider framåt, ehuru en delvis tillbakagång, under vissa tider och genom vissa omständigheter, ofta inträder. Denna visshet om ett oaflåtligt, ehuruytterst långsamt, framåtskridande är lika rik på kraft och hopp som den forna föreställningen — om en i Guds beläte skapad men fallen mänsklighet — var försvagande och förtviflad. Det finnes ingen i djupaste mening mer uppbyggande tanke än den, att mänskligheten ur ett djuriskt tillstånd själf arbetat sig upp till sin nuvarande materiella, intellektuella och moraliska ståndpunkt. Denna tanke äggar ej blott till oaflåtlig sträfvan i det närvarande, den tröstar oss äfven öfver många af de tills vidare oundvikliga lidanden, under hvilka mänskligheten suckar, och den ger oss tillika en härlig fjärrsyn in i framtidens »förlofvade land».
Ty utvecklingsläran är den högsta synpunkt vi äga, för att erhålla en öfverblick såväl af den mödosamt tillryggalagda vägen, som af den väg vi ännu hafva att steg för steg vandra ifall vi vilja nå denmoraliskautvecklingens lika väl som all annan utvecklings slutliga mål:
den största möjliga lycka för det största möjliga antal.
Men denna största möjliga lycka kan icke vara annat än hvar enskilds och hela släktets allt fullare kraftutveckling under en allt större möjlighet till ett allt högre organiserat lif, till en allt fullkomligare jämvikt och harmoni mellan den enskildes egna krafter liksom mellan den enskildes och det helas lifsvärden.