Tiden.
Han är ett barn utaf evigheten,Men missväxt, liten, ej hög som denne;Med gudomstecknet uppå sitt änneHan blef förvisad till menskligheten,Att länka henne vid sina stegOch börja sedan sin dystra väg,Och gifva henne, hvad som är värre,En kall, föraktfull tyrann till herre,Som icke röres af hjertats tårar,Som icke smekes af skönhets vårar,Men vandrar framåt sin jemna stråtBland sorg och fröjder, bland skratt och gråt.Med sin slafvinna invid sig bundenHan vidtog genast den dystra rundenTillbaks till källan, der hon upprunnit,Der han af misstag sitt ursprung funnit.Han går blott framåt, ser ej tillbaka,Vet ej af hvila, vet ej af vaka.Med sten i bröstet, med is till kronaHan kan ej tveka, han kan ej skona.Han stannar icke, hur' högt man ropar,Han skrider lugn ibland usla hoparAf hinder, staplade på hans stig,Af pest och fasor och blod och krig.Han framgår orörd af alla skiften;Ej barndomsvaggan, ej kalla griften,Ej tidens stormar, ej fallna throner,Ej hjertats suckan, ej dess passionerFörmå att rubba hans jemna banaOch få att svaja hans stolta fana.Han har ej sinnen, han har ej känningAf själens åtrå och hjertats band.Blott majestätiskt kring egen tinningAf stela lagrar en krans han virar;Och sorgens smärta och glädjens yra,De båda träffas utaf hans hand.Uti palatset och uti kojanHan tryckt sin stämpel med oväld hand;Utaf den fångne han löser bojanOch bryter vänskapens alla band.Han bleker rosen på friska kinden,Och hjertats minnen han strör för vinden,Och hoppets fackla han ständigt släckerOch tänder ständigt på nytt igen.Och glädjens skenbild han ständigt räckerOch ständigt rycker han undan den.Han helar såret och åter sårar,Med sorg och glädje han jemnt bedårar.Af kärlekselden han tänder gnistan,Och bruden bleknar i svarta kistan.Han enar hjertan och misstro sänderOch svuren tro han i falskhet vänder.För heder, sanning ett hjerta glöderOch tro förrådes af fala bröder.Den makt, som vunnits med svåra striderAf folk, som brottas, och folk, som lider,På hvilka sekler sin krona lagt,Kring hvilka härar ha' hållit vakt,Allt, allt förskingras lik öknens sandFör tidens mäktiga, kalla hand.Han reser verk och förstör dem återOch sten på sten han ej mera låter.Det moln, som hotar, den syn, som tjusar,Och den triumf, som oss mest berusar,Som dimmig hägring igen försvinner.En dröm, en suck blott! – och allt förrinnerLikt vattendroppan, som sprungit oppFrån snölavinen på alpens topp,Blott för att undan den nästa hinnaOch fortast vägen till hafvet finna,Och derfrån stiga till himlens skyar,Och samma kretsgång igen förnyar.– Så flygtar lifvet – en bitter lekI dystert gråt och förrädiskt smek.Så länge tiden sin makt utöfvar,Så länge ängslas ett menskobröst,Ty den på detta sitt välde pröfvarMed ständig oro och ständig tröst.Det måste kämpa, det måste strida,Det måste fröjdas, det måste lida,Det måste frukta, det måste hoppas,Se hoppet svika, då just det knoppas.Dock engång nalkas den stora dag,Då tiden, dömd af sin egen lag,I vanmakt ligger i stoftet krossad.Då sväfvar hoppet, med vinge lossad,I ljusa rymder, der sorg, bekymmerOch tingens skugga ej mera skymmer.Då delas molnen, då framgår mildDen majestätiska, ljusa bild,Som ofvan tiden i seger thronarOch allt i kärlek och frid försonar;Som vilsna barnet ifrån det högaStäds har bevakat med fadersöga,– Dess gjutna tårar, dess tysta strider, –Långt förrän ändtligt det se'n omsiderFrån tidens stormar har hunnit hamnenOch hvila finner i fadersfamnen.Percival.
Han är ett barn utaf evigheten,Men missväxt, liten, ej hög som denne;Med gudomstecknet uppå sitt änneHan blef förvisad till menskligheten,Att länka henne vid sina stegOch börja sedan sin dystra väg,Och gifva henne, hvad som är värre,En kall, föraktfull tyrann till herre,Som icke röres af hjertats tårar,Som icke smekes af skönhets vårar,Men vandrar framåt sin jemna stråtBland sorg och fröjder, bland skratt och gråt.Med sin slafvinna invid sig bundenHan vidtog genast den dystra rundenTillbaks till källan, der hon upprunnit,Der han af misstag sitt ursprung funnit.Han går blott framåt, ser ej tillbaka,Vet ej af hvila, vet ej af vaka.Med sten i bröstet, med is till kronaHan kan ej tveka, han kan ej skona.Han stannar icke, hur' högt man ropar,Han skrider lugn ibland usla hoparAf hinder, staplade på hans stig,Af pest och fasor och blod och krig.Han framgår orörd af alla skiften;Ej barndomsvaggan, ej kalla griften,Ej tidens stormar, ej fallna throner,Ej hjertats suckan, ej dess passionerFörmå att rubba hans jemna banaOch få att svaja hans stolta fana.Han har ej sinnen, han har ej känningAf själens åtrå och hjertats band.Blott majestätiskt kring egen tinningAf stela lagrar en krans han virar;Och sorgens smärta och glädjens yra,De båda träffas utaf hans hand.Uti palatset och uti kojanHan tryckt sin stämpel med oväld hand;Utaf den fångne han löser bojanOch bryter vänskapens alla band.Han bleker rosen på friska kinden,Och hjertats minnen han strör för vinden,Och hoppets fackla han ständigt släckerOch tänder ständigt på nytt igen.Och glädjens skenbild han ständigt räckerOch ständigt rycker han undan den.Han helar såret och åter sårar,Med sorg och glädje han jemnt bedårar.Af kärlekselden han tänder gnistan,Och bruden bleknar i svarta kistan.Han enar hjertan och misstro sänderOch svuren tro han i falskhet vänder.För heder, sanning ett hjerta glöderOch tro förrådes af fala bröder.Den makt, som vunnits med svåra striderAf folk, som brottas, och folk, som lider,På hvilka sekler sin krona lagt,Kring hvilka härar ha' hållit vakt,Allt, allt förskingras lik öknens sandFör tidens mäktiga, kalla hand.Han reser verk och förstör dem återOch sten på sten han ej mera låter.Det moln, som hotar, den syn, som tjusar,Och den triumf, som oss mest berusar,Som dimmig hägring igen försvinner.En dröm, en suck blott! – och allt förrinnerLikt vattendroppan, som sprungit oppFrån snölavinen på alpens topp,Blott för att undan den nästa hinnaOch fortast vägen till hafvet finna,Och derfrån stiga till himlens skyar,Och samma kretsgång igen förnyar.– Så flygtar lifvet – en bitter lekI dystert gråt och förrädiskt smek.Så länge tiden sin makt utöfvar,Så länge ängslas ett menskobröst,Ty den på detta sitt välde pröfvarMed ständig oro och ständig tröst.Det måste kämpa, det måste strida,Det måste fröjdas, det måste lida,Det måste frukta, det måste hoppas,Se hoppet svika, då just det knoppas.Dock engång nalkas den stora dag,Då tiden, dömd af sin egen lag,I vanmakt ligger i stoftet krossad.Då sväfvar hoppet, med vinge lossad,I ljusa rymder, der sorg, bekymmerOch tingens skugga ej mera skymmer.Då delas molnen, då framgår mildDen majestätiska, ljusa bild,Som ofvan tiden i seger thronarOch allt i kärlek och frid försonar;Som vilsna barnet ifrån det högaStäds har bevakat med fadersöga,– Dess gjutna tårar, dess tysta strider, –Långt förrän ändtligt det se'n omsiderFrån tidens stormar har hunnit hamnenOch hvila finner i fadersfamnen.Percival.
Han är ett barn utaf evigheten,Men missväxt, liten, ej hög som denne;Med gudomstecknet uppå sitt änneHan blef förvisad till menskligheten,Att länka henne vid sina stegOch börja sedan sin dystra väg,Och gifva henne, hvad som är värre,En kall, föraktfull tyrann till herre,Som icke röres af hjertats tårar,Som icke smekes af skönhets vårar,Men vandrar framåt sin jemna stråtBland sorg och fröjder, bland skratt och gråt.Med sin slafvinna invid sig bundenHan vidtog genast den dystra rundenTillbaks till källan, der hon upprunnit,Der han af misstag sitt ursprung funnit.Han går blott framåt, ser ej tillbaka,Vet ej af hvila, vet ej af vaka.Med sten i bröstet, med is till kronaHan kan ej tveka, han kan ej skona.Han stannar icke, hur' högt man ropar,Han skrider lugn ibland usla hoparAf hinder, staplade på hans stig,Af pest och fasor och blod och krig.Han framgår orörd af alla skiften;Ej barndomsvaggan, ej kalla griften,Ej tidens stormar, ej fallna throner,Ej hjertats suckan, ej dess passionerFörmå att rubba hans jemna banaOch få att svaja hans stolta fana.Han har ej sinnen, han har ej känningAf själens åtrå och hjertats band.Blott majestätiskt kring egen tinningAf stela lagrar en krans han virar;Och sorgens smärta och glädjens yra,De båda träffas utaf hans hand.Uti palatset och uti kojanHan tryckt sin stämpel med oväld hand;Utaf den fångne han löser bojanOch bryter vänskapens alla band.Han bleker rosen på friska kinden,Och hjertats minnen han strör för vinden,Och hoppets fackla han ständigt släckerOch tänder ständigt på nytt igen.Och glädjens skenbild han ständigt räckerOch ständigt rycker han undan den.Han helar såret och åter sårar,Med sorg och glädje han jemnt bedårar.Af kärlekselden han tänder gnistan,Och bruden bleknar i svarta kistan.Han enar hjertan och misstro sänderOch svuren tro han i falskhet vänder.För heder, sanning ett hjerta glöderOch tro förrådes af fala bröder.Den makt, som vunnits med svåra striderAf folk, som brottas, och folk, som lider,På hvilka sekler sin krona lagt,Kring hvilka härar ha' hållit vakt,Allt, allt förskingras lik öknens sandFör tidens mäktiga, kalla hand.Han reser verk och förstör dem återOch sten på sten han ej mera låter.Det moln, som hotar, den syn, som tjusar,Och den triumf, som oss mest berusar,Som dimmig hägring igen försvinner.En dröm, en suck blott! – och allt förrinnerLikt vattendroppan, som sprungit oppFrån snölavinen på alpens topp,Blott för att undan den nästa hinnaOch fortast vägen till hafvet finna,Och derfrån stiga till himlens skyar,Och samma kretsgång igen förnyar.– Så flygtar lifvet – en bitter lekI dystert gråt och förrädiskt smek.Så länge tiden sin makt utöfvar,Så länge ängslas ett menskobröst,Ty den på detta sitt välde pröfvarMed ständig oro och ständig tröst.Det måste kämpa, det måste strida,Det måste fröjdas, det måste lida,Det måste frukta, det måste hoppas,Se hoppet svika, då just det knoppas.Dock engång nalkas den stora dag,Då tiden, dömd af sin egen lag,I vanmakt ligger i stoftet krossad.Då sväfvar hoppet, med vinge lossad,I ljusa rymder, der sorg, bekymmerOch tingens skugga ej mera skymmer.Då delas molnen, då framgår mildDen majestätiska, ljusa bild,Som ofvan tiden i seger thronarOch allt i kärlek och frid försonar;Som vilsna barnet ifrån det högaStäds har bevakat med fadersöga,– Dess gjutna tårar, dess tysta strider, –Långt förrän ändtligt det se'n omsiderFrån tidens stormar har hunnit hamnenOch hvila finner i fadersfamnen.
Han är ett barn utaf evigheten,
Men missväxt, liten, ej hög som denne;
Med gudomstecknet uppå sitt änne
Han blef förvisad till menskligheten,
Att länka henne vid sina steg
Och börja sedan sin dystra väg,
Och gifva henne, hvad som är värre,
En kall, föraktfull tyrann till herre,
Som icke röres af hjertats tårar,
Som icke smekes af skönhets vårar,
Men vandrar framåt sin jemna stråt
Bland sorg och fröjder, bland skratt och gråt.
Med sin slafvinna invid sig bunden
Han vidtog genast den dystra runden
Tillbaks till källan, der hon upprunnit,
Der han af misstag sitt ursprung funnit.
Han går blott framåt, ser ej tillbaka,
Vet ej af hvila, vet ej af vaka.
Med sten i bröstet, med is till krona
Han kan ej tveka, han kan ej skona.
Han stannar icke, hur' högt man ropar,
Han skrider lugn ibland usla hopar
Af hinder, staplade på hans stig,
Af pest och fasor och blod och krig.
Han framgår orörd af alla skiften;
Ej barndomsvaggan, ej kalla griften,
Ej tidens stormar, ej fallna throner,
Ej hjertats suckan, ej dess passioner
Förmå att rubba hans jemna bana
Och få att svaja hans stolta fana.
Han har ej sinnen, han har ej känning
Af själens åtrå och hjertats band.
Blott majestätiskt kring egen tinning
Af stela lagrar en krans han virar;
Och sorgens smärta och glädjens yra,
De båda träffas utaf hans hand.
Uti palatset och uti kojan
Han tryckt sin stämpel med oväld hand;
Utaf den fångne han löser bojan
Och bryter vänskapens alla band.
Han bleker rosen på friska kinden,
Och hjertats minnen han strör för vinden,
Och hoppets fackla han ständigt släcker
Och tänder ständigt på nytt igen.
Och glädjens skenbild han ständigt räcker
Och ständigt rycker han undan den.
Han helar såret och åter sårar,
Med sorg och glädje han jemnt bedårar.
Af kärlekselden han tänder gnistan,
Och bruden bleknar i svarta kistan.
Han enar hjertan och misstro sänder
Och svuren tro han i falskhet vänder.
För heder, sanning ett hjerta glöder
Och tro förrådes af fala bröder.
Den makt, som vunnits med svåra strider
Af folk, som brottas, och folk, som lider,
På hvilka sekler sin krona lagt,
Kring hvilka härar ha' hållit vakt,
Allt, allt förskingras lik öknens sand
För tidens mäktiga, kalla hand.
Han reser verk och förstör dem åter
Och sten på sten han ej mera låter.
Det moln, som hotar, den syn, som tjusar,
Och den triumf, som oss mest berusar,
Som dimmig hägring igen försvinner.
En dröm, en suck blott! – och allt förrinner
Likt vattendroppan, som sprungit opp
Från snölavinen på alpens topp,
Blott för att undan den nästa hinna
Och fortast vägen till hafvet finna,
Och derfrån stiga till himlens skyar,
Och samma kretsgång igen förnyar.
– Så flygtar lifvet – en bitter lek
I dystert gråt och förrädiskt smek.
Så länge tiden sin makt utöfvar,
Så länge ängslas ett menskobröst,
Ty den på detta sitt välde pröfvar
Med ständig oro och ständig tröst.
Det måste kämpa, det måste strida,
Det måste fröjdas, det måste lida,
Det måste frukta, det måste hoppas,
Se hoppet svika, då just det knoppas.
Dock engång nalkas den stora dag,
Då tiden, dömd af sin egen lag,
I vanmakt ligger i stoftet krossad.
Då sväfvar hoppet, med vinge lossad,
I ljusa rymder, der sorg, bekymmer
Och tingens skugga ej mera skymmer.
Då delas molnen, då framgår mild
Den majestätiska, ljusa bild,
Som ofvan tiden i seger thronar
Och allt i kärlek och frid försonar;
Som vilsna barnet ifrån det höga
Städs har bevakat med fadersöga,
– Dess gjutna tårar, dess tysta strider, –
Långt förrän ändtligt det se'n omsider
Från tidens stormar har hunnit hamnen
Och hvila finner i fadersfamnen.
Percival.
Percival.