Då de läsa öfver ormbett, gifva de in åt boskapen qvicksilfver, salt, camphert, dyfvelsträck och bäfvergäll, som de blanda med vatten, hvilket de mana ifrån Jordanin joki afKyytöläinen:
Tuo wettä Jordanin joelta,Hywän wirran pyörtehestäWettä Wennon lähtehestä — —Laula wettä kielelleni,Tuolta wettä tuota kohden,Jordanaisesta joesta.
JOTUN —Joter, Finska folkets fordna namn, hvarföre Domalder heterJota-Dolgi, Finnarnes Baneman eller mördare, häraf är ockFornijotisammansatt — — Se Fornioti, Athe, Jätit.
JOUKKAWAINEN, En Jätte, som ville täfla med Wäinämöinen; men Wäinämöinen stack honom genom hjertat med et spjut; då Nuori-Joukawainen anropade alla Gudamagter så til lands som sjös, och äfven i sin nöd vände sig til J. Maria, som på en natt läkte såret, så at han blef helt frisk. Han öfvertalte sedan Wäinämöinen, at sjunga, hvaraf mörkrets portar öpnades, luften daldrade, klipporne brusto; härom heter det iRunan:
Leuwat liikku, pää järisi,Kiwet rannalle rakoovvi,Paaet paukku kalliolla,Wäinämöisen laulaissa;Portit pohjalla repesi,Ilman kannet katkieli,Wäinämöisen laulaissa.
Joukawainen mötte Wäinämöinen på en väg och retade honom, hvaromRunanberättar sålunda:
Ennen Wanha WäinämöinenJa tuo nuori JoukkawainenTulit tiellä wastuxuta,Aisa aisahan takisti;Wembel tarttui wembelehen — —
Joukaivainen sade då i sin ungdoms hetta:
Se nyt tiellä olkohon,Joka tienneepi enemmin;Se tieldä pois poiketkohon,Joka tienneepi wähemmän.Muistan meret kynnetyxi,Sarka jaot sauwwotuxi,Ilma pielet pistetyxi,Mäet myllermöitetyxi,Kiwet luoduxi kokohon.
Jussit & extendi campos, subsidere valles,Fronde tegi silvas, lapidosos surgere montes.
Ovid. metamorph, Lib. I: v. 43, 44.
Men Wäinämöinen beviste sig vara äldre, och fattade i Joukkawainen, för at kasta honom i sjön, säjande:
Lapin tietoo, waimon muisto,Ja ei Uron parta-suisen!Minun on meret kyntämäni,Sarka jaot sauwwomani — — —
Han lockade sedan Wäinämöinen at sjunga;
Laula, laula Wäinämöinen,Hyräile hywä sukuinen — — —Tuopa wanha WäinämöinenWarmon kyllä wastaeli — —Warainen on laulamaxiAikainen on ilon teoxi.
Men när ock Wäinämöinen började sjunga; så måste alt daldra och röras, såsom det äfvanföre är berättadt. SeWäinämöinen.
Joukkawainen var likThormoder, som sjunger när han drager pilen ur hjertat, och lifvet följer efter handen. Joukawainen kan ock liknas vid GöthernesHogne och Håward. Den förre söndersletSwiphalder, när han förvandlat sig i et lejon, och log när man skar ur honom hjertat. Håward, kämpen, hotar då han står på knä, och kämpar ännu när han mistat bägge benen: kroppen är stympad, men hjertat oförsagdt.
JOULU kalla Finnarne Julen, den de af gammalt och ännu hålla för den yppersta högtid, och hvartil i synnerhet välplägning af mat och dricka beredes, samt då framför andra tider nyttjas; däraf är äfven detta ordspråk gängse:Juoman l. juoda Jouluna pitäwi syöda lihaa laskiaissa— Se Laskiainen, d.ä. om Julen skal man dricka.
Biskop Jesper Swedberg i dessSchibbolethoch Ol. v. Dalin i Sv. Rik. Hist. derivera ordet afJul, rota, som fans på Runestafven för denna dag, til tecken, at Solen återvände tilbaka mot Norden; eller afJola, Joldra, för de lekar och dryckes-lag, med Odens galtens förtärande, som då anstältes Oden til heder, och för at vinna god årsväxt, i det inträdande nya året. Om den påföljande kornväxten mycket lagt sig härs och tvärs, säga Finnarne än i dag, at husbonden, eller den som sådt, varit full om Juldagen.
Hos Graekerne firades en Högtid af mäst lika namn, hvarom Suidas.Ióleia, festi dies, qui in Jolai honorem celebrantur.Iólaos, Heros quidam, qui apud Athenienses colitur; HosScapulafinner man följande:Oulóvocabatur Ceres:'Oulos & 'Ióulos, hymnus, qui in honorem Cereris concinnebatur. And. Wennerdahl, i dess Mytbol. Lex. förmäler ock, atCereritil ära firades en högtid i December månad; hvilket alt lederJulen, FinsksJoulu, i hänseende på namn, tid och äfven vällefnads plägsed, åtminstone för Christendomen, til gemenskap med Graekernas omrörde fest. Vist och aldeles afgjordt är det, at våreJoteroch äldste landets invånare, långt förChristumuti hedenhös, i uråldriga tider firade Jul rätt högtideligen, just samma tid iDecember, som vi nu för tiden, ehuru i andra afsigter.
JUMALA, Den Högste Guden: är ej Nom. propr. utan Apellativum.Jumala Tempelvar beryktadt i Helsingeland. v. HervaraSaganmed Verelii noter. DeBjarmer, som voro af Finsk härkomst, dyrkade en afgud, under namn afJomala, hvars Tempel högst heligt förekommer äfven i gamla Isländska Sagor. I Herrauds Saga p. 27:thar är gofgad God, thad er Jumala heitir, och hos Snorro Sturleson i St. Olofs Saga P. VII. 143.i garthinom stendur Goth Bjarma, er Jomali heitir.
OrdetsJumaladerivation se Dalins Sv. Rik. Hist, I. Del. C. III. not. r. C. IV. not. m. Andre derivera det af EbreiskaJom, dag, ochEl, Gud, som ock kommer öfverens med LapparnesJubmel: andre afJom, dag, ochMalech, full, (plenus fuit) plenus dierum, evig, alsmägtig &c. Andre af SamojediskaJum, himmel, ochBaal(Syriska) Herre, eller Esthiskapallua, dyrka, tilbedja, det samma som Finnarnespalvella.
Den Högste Guden kalla Finnarne, efter inkommen ChristendomLuojaochKaikkiwalda, Skapare och alsmägtig. De gamle Finnar hade likväl redan i hedentima begrep om et alltings skapare, som de kallakaiken mailman takoja, ilman kannen kalkuttaja, expansi fabricator, fästets utsmidare, uttänjare.
Wäinämöinen i striden med Joukawainen tyckes ock ådagalägga sin allmagt.
Så väl Finnar, som Lappar, nämna alltings SkapareJumala— FinnarneJumo, Lap.JumiellerJubmel. Se Archtopolitans Disp. p. 12. de origine & Relig. Fennonum.
Schefferus in Lapponia och Petr. Bång hist. Eccles. nämner enJumala, somBjarmerneskola hafva dyrkat:inne i gårdenom står ock de Bjarmers Gud ocb heter Jumala, St. Olows Saga supra cit. Häfdateknarena äro ej viste, hvarest de skola sätta dettaBjarmeland (waara, wuori maa, Bergland, Fenn.), därJumalasåsom en Öfver-Gud, bland andre små-gudar, dyrkades. Somlige sätta det emellan Wäster- och Österbotn, andra i Cajana Län, andre i Finnland &c. v. Architopolitani Disp loc. cit. DeWotaker i Kasandyrka Gud, under namn afJumar, deCtscherennisser—Jama.
Af gamla Konunga-Sagor är otvifvelacktigt, at Finska folket ansågo Jumala för en Öfver-Gud, och gåfvo honom en präcktig dyrkan. Mycken likhet är, at Finnarne kallat Gud Jumala, af Grækiska'Iomaleios Zeushvilket Epitheton Grækerne tillagtJupiteroch derunder dyrkat honom som en fridgifvande Gud.Cereshar äfven i Thebae blifvit för lika orsak dyrkad, och kallad'omaloia— Suidas in voce'omaloios.
JUMALERS eller de Amalers ätt härstammade af Gudar, de äldste och förste landets invånare; af hvilka Fornioti var. Se Fornioti, Aathe, Jätit.
JUMO,Jymi, Yme— En af öfverboer i Västerbotn af Resa-slägte, Som skulle bestorma himmelen. Umeå Stad är efter honom nämnd. Se Pohjolan poika, Jätit, Kalewan-pajat.
JUNKKER ellerJunkari, En Lapsk afgud, hvilken dyrkades såsom gynnande jagt och djur-fånge: han anroptes vid en stor sten eller träd-stubbe, dit ock, honom til heder, Renblodet och alla hornen af hvar Lappsk famille samlades: han var tilbeden under namn afStor-Junker och Lill-Junker. Af Renhornens myckenhet i dessa stora högar på gamla offer-ställen, kastade Stor-Junker til åminnelse, kan dömmas til Lapparnes ålder.
JUOLETAR — Neptunus.Hillervosman; styrde i lag med henna uttrar i giller. Han bodde eller hölt til i källor och gölar, hvarifrån han upmanas:
Juoletar ukko kaunis,Wejin kultainen kuningas,Nouse tänne liettehestä,Antomahan ainoasi — —
JUORTANI — Se Jortana.
JUUKELI, den samme med Juutas. Se Kyytöläinen, Ahtohinen.
JUUTAS, Sjelfver Hin onde, ormens uphof,Loke. Härmed utmärka Finnarne en elak, ond, arglistig, som ormen. Juutas bemärker äfven i Esthniskan, djefvulen eller hin onde. Se Katrinatar. I ormens tjusnings-ord heter det:
Uupu Juutas juostuahan,Wäsy wäipäs käytyään,Ukon uuelle kiwelleKuola tippu konnan suusta,Kino ilkiön kiastaÄsken Herra hengen antoiKäskyn Pietarin perästä.
Juutas hade med sin HustruCatrinatar9. stygga afgrundens foster.Efter honom äro än dessa Finska talesätt:Jo sen Juutas wei— hanfor til faners:mihenkä juuttaalle se meni: mikä Juutas sinun on:Juutaskos sen on, joss ei se lähde&c.
JUXAKKA, den 3:djeMaderakkasdotter hos Lapparne, hvars beställning är, at emottaga barnen, när de äro födde, och bevara dem ifrån stöt och fall. Hon hjelper ock qvinnorne i deras sedvanliga månads- sjuka; Lapparne offra til henne, på det hon må vara flitig därutinnan — Sidenius.
JYRY, St.Jöran, Georg, d. 23 April; en dag, hvars märkvärdighet efter Sanct Jöran säkert kommit ifrån Påfvedömet.Jyryn päivähelgades, som en sabbath, än i detta seculo; ingen fick då arbeta, hugga eller bulta, eller gå härdt i dörrarne; hvarföre ock dörr-gångjärnen smordes, på det de ej skulle knarka. Alt detta skedde, för at förekomma åskan (Ukko) om sommarn, på det ej årsväxten skulle skadas. Ändteligen fingo qvinfolken denna dag sticka strumpor, men alt annat groft arbete var förbudit: Eljest skreks nog starkt, i synnerhet om isen sköt denna dag: at supa sig full var likväl ingen synd. Denna dag offrades ock mjölk eller hela silbunckar under vissa helgade träd i skogs-lundarne.
KAINU,Kainun maa, Sjökanten i öfterbotn. item, de gamlas Qvenland eller Cajana Län.
KAINULAISET, kallas, så af Savolänningar, som af alla öfverboar uti Sokneskatarne i Österbotn, alle de som bo åt Sjökanten och tala finare eller förnämare Finska; hvaraf denna phrasis är:se puhuu— —murtaa kainuuxi, talar sin Finska.
KAISAN, KAJJAN, KATHARINAN PÄIWÄ. En af de Påviske antagen helg hos Finnarne för detta. Då samlade värdinnan utomgårds af dess grann-qvinnor par näfvar mjöl af hvarje; hvaraf tilreddes en moos,mämmikallad. Därtil kokades med et härtil spardt Kohufvud, hvaraf tungan allenast medmämmiblef i fähuset förtärd. Då kliptes fåren 3:dje gången på året, som det ock än sker. SeKatrinatar.
KALARI — En strid forss. lika medIhari, dit sveda förvises:
Tuonnema sinun manoan,Rutian koskehen kowahan,Iharihin ilkiähän,Kalannin karkiahan,Siell on hywä huiskatasi — —
KALEWA, En Jätte, förfärlig och stark, alla Jättars General och Fader för 12 Söner, hvilkas namn äro förgätne, dock nämnesHijsisom bygde Slott af berg i Paldamo;Soini, hvilken rodde på en dag til Limingo, och satte sig där ned (et hemman nämnet än efter honom):Kihawanskoinen och Liekiöinenrögde ängar och brukade svidjor. SjelfvaWäinämöinen och Ilmarinentros vara Calewas Söner. De bodde förut å sin Faders hemort i Paldamo, men begåfvo sig sedan til flera orter; äfven voro de i Kemi.
KALEWAN-pojat, Jättar, som arbetade öfvernaturligt och gjorde storvärk; de voro goda slotter-karlar; ty de bärgade ängar på en natt. Biskop Agricola räknar dem bland de Tawasters Gudamagter.Calewanpojat (Calebs Söner)niitut ja mwöh löit. Filii Calebi, Fennice, Calewan pojat, talas än om i Finland; de tros varit Jättar, af större kropps växt, än vi.Arngrimus Jonaesäger, at de voro de Cananeiske Jättar, som skolat flytt åt Norden för Josuae och Calebs Svärd. Jfr. Disp, de Borea Fennia p. 20.
Österbotnstyrdes iIngialdstid af JättenCalewas, Califas, kanske den Skandiske Drott af Gylfes ätt, som ännu i den orten behåller namnet af ätteläggar. (Dalin.)
Calewa hade, såsom sagt är, 12 Söner, otroligen starke, af hvilka förnämligast 3 bygdt stora Slott i Österbotn. En Hijsi upförde en ofantelig Byggnad 10 mil öfter om Cajaneborg, midt i moras och kärr, af grufveligen stor sten och jord, med trappsteg af mer än en famn mellan hvartdera.
Calewas andre Söner Wäinämöinen, Ilmarinen och Lieköinen bodde iFinn-, Tavast-och Savoland.
Med desse Kalewas Söner hafver Konungen i Finland underkufvat sighela Ryssland, som de gamle Finnar därom ännu qväda. Pass. & praep.Joh. Cajani bref til Probst. P. N. Mathesius införd i Disp. deOstrobotnia.
Se Hijsi, Soini, Jättiläiset, Kyrialsbotn, Miehen Syöpä.
Kalewan pojattilskrifves i uråldriga muntliga sagor och berättelser åtskilliga hjelte- och jätte-dater. Deras öfvermage Jungfru-döttrar voro så starka och karlvulna, at de i sina förkläden buro ofanteliga stenar och lade dem i högar, hvaraf berg äro upkomne. Et sådant berg, af Jättar ihopburit af lösa stenar, är vid Päjände i Hattula Socken i Tavastland, et stycke från Rahkola hemman i en bro-ända, hvarom jag hörde där dylikt berättas.
Hijsis Slott i Paldamo är ej annat, än et berg af lösa stenar.
Desse Jättar (Kalewan pojat) måtte ock hafva bodt i Kemi Socken. Följande anecdot tycks bekräfta det. För 20 år sedan lefde i Rouwwanjemi i Kemi, i Paawoniemi gård, en gammal gumma Caisa vid namn, som berättat:Kalewan tyttären ottaneen hewosen ja kyntäjän ja auran, jotka toi äitilleen ja sano: mikä sitti sontiainen tämä on, jonka minä löysin, äiti, maata tonkimasta? äiti sanoi: wie pois piikani: meidän pitää pois paeta täldä maalda; ne tulevvat tänne asumaan. Det är. En Jätte-flicka uptog i sin famnen häst, plöjarn och plogen, bar dem til sin moder och frågade: hvad för en torndyfvel månde detta vara, som jag fant, min mamma, gräfva eller böka i jorden? Modren svarade: för dem bort, min pia, vi måste bort från detta land, och de komma hit at bo.
KALKI, et afSoinis, Calewas Sons, tilnamn, for dess skalkstrek; SeSoini.
KALMA, likstank, följer medKejjusetoch deras anhang. Anses ock i troll-Runor, för en särskild underjordisk magt, som skal näpsa tjufvar, mot hvilka han uphetsas således:
Nouse Kalma kaaheille,Hippa Hijjen tyttäriä,Warkahani wartiaxi,Omoani ottamahan.
KALMISTO, Begrafnings platser, i synnerhet sådane, som finnas än i skogar och på holmar efter Lapparne och fordna landets invånare, för hvilka de vidskepplige bära mycken aktning, och upggräfva där fordna lik til sina trollskap. Sådane finnas flerestädes i Finland, t.ex. i Sijkajoki Socken vid Frantzila Capell, Pungere gamla kyrkogård, och Kalma-saari i Mangila träsk &c.
KALLIIT-ILLAT, dyra Helgedags-qvällar, voro måndags och hela torsdags qvällen; äfven Söndagen. Om Söndags-morgonen i dagjämningen, då koerna varit i fållan, har värdinnan gådt omkring dem 5 gångor mot Solen, och i en besynnerlig kropps ställning burit imellan tänderna en knif, och i handen gårdsens nycklar, lija, yxa, m.m. i andra handen brinnande stickor af torrved.
Om Torsdags qvällen fick ingen spinna, om det icke skulle spöka.
KAMMO, n. pr. den samma somKimmo. En förskräckande och hiskelig vålne i Sten-rötor; hvadan det Finska verb. neutr.se kammoo — — se kammotaa kattooxeni, det fasar mig, at se.
Synes i troll Runor vara en stenarnes patron. Se Sjöjätar, CamusFennorum.
KAMULAINEN, et bergs-troll af samma calibre medKoljumi och Pirusanhang. Se Ukko.
LikGeirskagel, en af de underjordiska plågo-andar; plåga medPirude osälla skuggor.
KANGATAR, En skogs-mö, bodde på sandåsar, där hon ruskade, i lag medTuuletar, furuträn, at de bättre växte i längd och tjocklek.
KAPEET — Se Kawet.
KARE, Jätten Forniots Son, af hvilken de Carelare ellerKarjalaisethärstamma. Björner säger Sv. R. Häfd. åld. p. 17:KyreochKare-boerne häratamma af ättfadren Kare.
Fornioter hade med sin hustruLaufejaSönerneKare, Loge och Htar eller Ägir. Kare blef genom sina lyckliga Sjöresor en väder-Gud och i Fadrens ställe domare iKuenland(Finnland),Kajana, Karjalanmaa eller Carelen.
Se Trägårds Utdrag af Ol. v. Dalins Sv. R. hist p. 19.
KARELN, FennisKarjalan maa, nämnd af Kare. Fornioteri tertius filius Kari, Fenningiae Aboriginum, eorundemque pastorum (nominis fui originem habet a fennica voceKarja, pecus), alterius instar Romuli,Rexerat. De regioneCarjalaad pagumCarjalain Wirmo coloniam accessisse probabile videtur. NamCareliaFennis Carjala audit. Regio quaedam vasta quoque nomineCarjaindesertis Russiaeesse dicitur a Rudbeck Atl. T. I: p. 363.
KARHUN-pejjahaiset, Se Kouwwon-päälliset.
KARILAINEN,Kiwi karista, hemma från stenklipporne, skulle göra järnet slött (Raudan sulkia), eller förtaga dess värkan. Han var halt och ofärdig, som Vulcanus; men med sin tå och häl gräfde han i jorden, hvadanHerhiläinen och Mehiläinenutflögo, at hämta honings-smörjor åt järn-skadorne:
Karilainen kaita poikaKaiwo maata kannallaan,Warpahallaan watusti;Herhiläinen maasta nousi,Karilaisen kannan tiestä;Jo päiwänä kolmantenaKarilainen kaita poikaKaiwo maata wielä kannallaan,Mehiläinen maasta nousi,Karilaisen kannan tiestä;Lähitti mein perään,Ylitze meren yhexän,Meri puolen kymmenettä,Simoa tawottamahan.
Til Karilaises klippa förvises Ähky:Tuonnema sinun peto manaan,Karilaisen kallioon. — —
KATI n. pr. foem.puiden Emuu; En Skogs-Gudinna, som alstrar trän iSkogen.
Kati kaunis, neito nuoriPisti karwan kankahaseen,Ukon mustihin mutihin,Sijtä eppä synty syntySiitä Eppä suku sikisi — —Honka puu RomentolastaMesi lauhto mehtolasta — — —
Meri-kate— id. acWesi-Hijsi—Karwoista meri kateen, eller en Sjö- Häst, hippopotamus.
KATRINATAR, Sanct Catharina; Et af Helgonen, hvilken ock anropas som Deja, God Ladugårds gumma i sällskap med J. Maria, hafvande sina pigor och stillerskor, som skulle hägna och sköta boskapen. Bön til henna lyder således, där hon tillitas om, at stilla eller hejda Björn ifrån hjorden:
Katrinatar Waimo kaunis!Aita rautanen rapa-akYmpäri minun eloni,Kahen puolen karjastaniEttei koske konnan poika;Yön tytti, hämärän neiti,Wiisi piikoa pityö,Kuusi käskyn kuuliata,Karjoani kahtomassa.Neity Maria Emonen,Maasta asti aita pannuk,Wilun ilman wiskomatak,Kowan ilman koskematak,Käywwä karjan kaunihistak,Tänä kiesuxen kesänä,Jumalan suwena suurra,Peltomata pieni kynnen,Wasikan warajamatakKiwexi minun omani,Pääxi kannon kaunoseniSuulla-annik suun suun e-essäAno luojalta lupoa,Jumalalta uskallusta,Tänä kiexuksen kesänä,Käywwä karjan kaunihisti.
Catharina du väna Fru!Sätt up i hast en gärdsgård så stadig som järn,Omkring min egendom,På ömse (båda) sidor om min boskapshjord,At den gemena styggans afföda ej må komma åt;Nattens flicka, daggryningens mö,Må hålla (bestå sig) 5 pigor,6 lydige underhafvande,At vårda (valla) min boskap.J. Maria du väna moder!Sätt up alt ifrån jorden (marken) börjandes en gärdesgård,Så at Skogs kalla vädret (björn) ej må kullkasta den(Slänga öfver ända),Och et hårdt väder ej röra vid den,På det boskapen må så gå vackert, fredligen,Hela denna sköna sommar,Guds långa sommarn igenom,At de små klöfvarna må få gå utan farhåga,Kalfvarne utan at rädas före!Mine egne må blifva til sten förvände (i hans ögon),Min vackra mjölk-ko til en stubbändaÄfven för den glupskastes mun!Begär låf af Skaparen, Förtröstan af Gud,Om denna vackra Sommar,At boskapen må få gå i fredlig stillhet, väl fredad.
Se Kaisa och Juutas.
KAWE, Wäinämöises Far, en mägtig Herre i Norden; låg i moderlifvet 30 Somrar, där han ledsnade at längre vara, och som en Pallas eller Mars kom där ut med sköld och hjelm. Runan berättar:
Kawe ukko pohjan Herra,Ikäinen iku Turilas,Isä wanha Wäinämöinen,Makais äitinsä kohdusaKolme kymmentä keseä;Ikävvystyi aikojaan,Oudostui elämitään;Wijlaisi äitinsä kohdun,Potkaisi punaista tuota,Sormella nimettömällä,Wasemmalla warpahalla — — —Päästi sotamiehen miekkoneen,Satuloineen orihin,Kupehesta kunottaren,Lapsen waimon lappiosta — — —
KAWEH, KAWOH ellerKawet, anses ock stundom för en stark välgörandeAnde, då den anropas til hjelp mot sjukdomar:
Kaweh ennen jaxon jaxoi,Kaweh ennen päästön päästi,Mixetsä minua päästä?
alluderes til föregående Runa om hans födelse.
Kawetin genit.Kapehen, in pl.KapehetellerKapeet.
Märk 1:o med Kawet förstås ofta enmägtig Förste i Månan, som hjelpte den motKuumetsanslag. Se Kuumet.
2:o Ofta menas med Kapeet Skogsdjur med släta hår, såsom haror, räfvar ochhemtamde, såsom får, hästar — ja, sjelfva menniskjan. — Se mitt Finska Lexicon, sub Kawet & Kapeet. — t.ex. då orm-förgiftet blåses och manas vidskepligen ifrån menniskjohullet, heter det:
Weeäs wiinana wihasi,Maitona oma makusi,Luojan luonto kappaleesta,Karwasta iso-kapeen, det är menniskjan
Men at medKapeenellerKaweenförstås menniskjan, synes ännu tydeligare af följande Runo-fragment, då sjukdom utmanas utur kroppen:
Ihosta imehnolaisten,Emon tuoman ruumihista,Karwoista Kawon tekemän,Minä mies Jumalan luoma,Luoma kolmen Luonnottaren,Kantama kahen Kapeen.
Ifrån menniskjornes hull,Af dem som äro födde af qvinno,Ifrån et menniskjo barns hullhår,Jag af Gud skapade menniskja,Af de 3 natursens krafter värkad,Buren af 2:ne menniskjor (af et par ägta folk).
Och mot ormstyngets värkan:
Kuin purit Kapeen karwan,Kuin purit ihon imeisen — — —
Dessa verser förklara hvarandra, och synes tydel. af repetition, atKapeen karwaär det samma, somiho imeisen, menniskjans hull.
Karwa Emo & Emo-Kawet-Kapeen, kallas menniskjan, för dess hullhår, ofta i Runor.
3:oKapeetbeskyllas orätt, så af Biskop Agricola, som Dr. Juslenius och flere deras anhängare, hafvaupfrått månan; utan tvärt om hjelpte och frälste de månan frånKuumet; ty Runan säger:Kawet päästi päiwän paistamaan, Päästi kuun kuumottamahan.
4:o Dessutom deriverasKapeet, som är pluralis, orätt afkapeendua, coarctari; tykapeethar i singularikawet, gen.kapehenellerkapeenoch brukas här i Österbotn, på min ort i dagligt tal, om får, haror, ja, om hästar, som äro släthullige, äfven om menniskjor — &c., altså et apellativum och ej proprium — Se Rändämäki, kapeetten hauta.
I RunorneSuru Runo-suomalaiset, eller Klago-Runorne öfver det usla, tilståndet i landet efter Storkyro Slaget 1714, nämneskapeet, efter vårt dagliga sätt at tala, för får och lamb: om fienden heter det:Tuimuuwella tultuansa, söi siat sikiiöinensä, karihtat kapeinensa, lamben med sina tackhår.
5:o De som påstå atkapeetäta månan, derivera ordet af Grækiska ordetkabaistos, infatiabilis, inexplebilis.
6:o Kapeet anses ock för fiskare och at de hade sitt fiskevatn. I Runor heter det,Kapeet kalalle läxi— itemKapeen kala wesi.
KÄITÖS, Deus pecorum, Pan; skulle vårda och valla boskapen i skogen.Se Kekri.
KÄMÖINEN -sen,KyynäläisesBror; en orm-patron.
KÄRES, (Käärmetten Emu). En orm-föderska.
KÄREITÄR, (Ketun Emuu). En Räfvens patronessa, som skulle skaffa honom i saxen; heter
Käreitär kulta waimo!Otas kullat kulppiisi,Hopiat pikariisi…Nämä on kuulut Ruotsin kullat…
näml. Räfskinnen, Se Tornio.
KÄÄRÄMÖINEN — En ormödlornes patron. Ödlan kallas i Runor;Käin käärek Käärämöisen— Se Panula, Kyytöläinen. Käärämöinen, den samma somFafnis, en ohyggelig orm, som förvarade en stor skatt.
KEJJUSET ellerKejjungaiset, små elfvar, flygande genier: likna i ögonen på dem, som tro sig se desse vid lik, processer, kyrkogårdar och vägar, snösjun, små barn-dockor, eldstrimmor; utan tvifvel ej annat, än förstörda lifs-andar. De tros vara hvita och svarta, onda och goda, infinna sig där någon själas och där lik är, hafva en stank (kalma) med sig, hvarmed de upfylla rummet. Det fordras en god imagination och vantro, at få se dem, eller ock et godt bränvinsrus, eller feber-yrsel. Somlige tro dem vara mellan-andar, hvarken änglar eller djeflar.
De som hata hvarannan och vilja straffa sin fiende, sägas bära de dödas ben och stofft ifrån kyrkogårdar, här i yttersta norden, i sängrummet, där då Kejjuset infinna sig, at oroa och qvälja. Si credere fas est.
KEITO, En af Cycloperne, eller en af underjordiska smidje-drängar, som uptog de pilar, hvilkaRampahade medperisokiaochpirulainenskutit i luften, som däraf daldrade:
Ampu perisokia,Ampu yhen nuoliahanYlähäiseen Taiwasehen,Tahto taiwaskin haleta,Ilman kaaret katkehella,Mennesä pahan otahan;Risti rautanen putoisi,Tuon keito käsin tapaisi,llman maata maistamatak,Tannerta tawoittamatak.
Han skulle och curera styng, hvarföre han anropes:
Otak keito kehähänsi,Tahik woipa wäkehensiSiwalla siansi harja,Wä-äk poisi werinen weihti — —
KEITOLAINEN -sen, skogs och tufvornes vålne. Af dess pik formerades ormtungan. Aliis,kietolainen. I Troll-Runor, sjelfvaormen, som fick ögon af linfrö, tungan af JättenCalewassvärd, tänderne ifrånTuonisbrodd. Om ormen heter det:
Mist' on silmät siunailtu?Silmät liinan siemenistä.Mist' on kieli keitolaisen?Miekasta Kalewan pojan.Mist' on hammas keitolaisen?Orahasta Tuonen Otran.
KEKRI eller KÄKRI, Befordrare af Boskaps trefnad. Ansågs afCarelare, såsom en Boskaps-patron. Biskop Agricola säger i sit rim:Kekri se liseis Karian kaswon— hvarföre ockKekritil heder i November hölts ymniga dryckeslag. SeOllin päiwä. HuruKäkrikan jämföras med de Athenieniers lagstiftareKekropsochCecropia, under hvilket namn Minerva dyrkades i Athen, lämnas därhän.
KEKRI (Allhelgona), en stor och gammal högtid, at fägna sig öfver god årsväxt och inbärgning. Se Wuoden alkajaiset och sielujen päiwä.
TilKekrislagta Carelare åter et får, såsom tilOlsmessan, och förtära den jämte annan mat, öl och bränvin, med flere vidskeppelser, såsom om Olsmesso- dagen, men nu med än större helgedoms-ceremonier. Man fick ej en gång smaka på maltet, då det var på badstugu-lafven at mältas; ty då skulle halsen svälla på dem, som det gjorde: och utom alt annat tillagades då om aftonen upvärmd mjölk med så kalladMämmi, hvilket skulle ätas i fähuset, och få noga, at intet åter utbärs; eftersågs ock noga, om någon af gästerna dölgt sådant i munnen, det han oförmärkt utbära ville. Men skulle något blifvit qvar, som ej förtärdes på en gång; så spardes det i fähuset til en annan gång. Vid samma tilfälle indoppades en fogelvinge uti öl och därmed öfversmordes koerna på ryggen och sjöngs enKekri RunatilTapiosheder. v.Köyry. Den än i dag brukeligeKekri visansjunges som 1, 2, 3, 4.låt oss lustige vara, &c. elleryx, kax, kolm, neljä, ann ilonen olla, kosk suru tulee, ann hänen mennä— &c. och lyder således:
Ei aina Kekriä kestä,Ei aina Tupia pestä,Ei aina höyky,Ei aina möyky,Ei aina wiina flaskusa löyky;Kosk juomme hywä oltta,Niin mahdam tupakkaa polttaa;Isken siis walkiat taulaan,Ja wirwoitan kaulaan,Ja wihdoin iloisest laulan.
KEKRITÄR, en af Kekris dejor.
KIASE-OLMAI, en Lappsk fiskeriets Gud, som sänder fisken til kroken och nätet eller garnet. Sidenius.
KIJRON-KOSKI, en strid forss up i kallasta Lappland, dädan kölden har sin första upkomst, efter Runorne mot kölden (pakkasen sanat).
Itki syyttö poikojaan,Wesi silmästä tipahti,Pirahti pisaran werta,Toinen toisesta norahti:Tuoll on poikani polosen,Kiiron koskessa kowassa!Äläs kylmä kynsiäni,Ennen kuin kylmät Kiiron koskenTilkan tippumattomaxi,Pisaran pirahtamatak — —
Hyyttö(den af rim och is stela) begret sina söner,Vatnet (tåran) dröp från ögat,En droppa vid lag föll ned;En annan droppa tilrade ned af det andra ögat:Där är, min älendas. Son,I den faseligen stridaKijroforssen!Förkyl ej förr mina finger-ändar,Föran du tilisarKiiroforss,Så at icke en enda tår dryper,At ej mer en droppa spritter ut —
SePackanen, Puhuri, Kyrön-koski.
KILLAN-KETO, Svet. Hedendantz ochkaunis nummi, en lund vidTursunperäby i Wirmo Socken, därWirmo och Nousisboerne fira sinaludicra isthmiamed löpa, springa, bållspel, sjunga. At de Nordiske folkslag således förvärfvat sig armstyrka och vighet berättarOl. Magn. Lib. XV. p. 340. Stephanius in Saxonem Grammaticum.
KILKA — och KILO — samma somPaholainenochPiru.
KIMMO och KAMMO, Et Spöke, som knakar och brakar samt slår i knutarne. Grækernes och RomarenasCamus; tyckes vara Stenarnes patron.Kiwi Kimmon kammon poika, syöjättären syämmen syrjä— v. Kammo.
KIPINÄTÄR, en af Hiisis arga klösande hus-kattor; uphetsas på tjufvar til at truga dem, at med skyndsamhet hämta det stulna igen.
Kipinätär (en hon-katta) Hiijen kissa,Rewi reisiä jalosti,Kipinänä kiirehtiös — — —
KIPUMÄKI, En plågo-ort: berättas vara uppe i Kemi Socken vid Kemi Älf; en hög kulle, där en flat ihålig sten fins midt uppå backen, lik et bord, med flere sten altaren omkring uti en ring; et gammalt offerställe: men dit nu ingen, af vidskeppelig frugtan, vågar upstiga; ty ingen, som där upgått, skal kommit helbregda tilbaka. Detta hafva lefvande menniskjor i mit tidehvarf berättat.
Beskrifves i troll-Runorne sammaledes, hvilket bekräftar föregående berättelse.
Isten på Kipu wuori, som står midt uppå backen, äro 9 hål, 9 famnar djupa, dit sveda och värk manas och förvises af troll således:
Kunnek kipuja kiistän?Kunnek tungen turmioita?Kipu wuoren kukkulalle;Tuosa on reikeä yhexän,Joka reikä keskinäinen,Yhexän sylen sywyinen,Sinnek kipuja kiistän — —
Sveda och värk skulle fösas in i sprickan af sten, som beskrifves:
Tuonnema kipuja kiistän,Ajan tuonne aluhia,Kiwen kirjawan sisähän,Maxan karwasen malohon,Korennolla koiwusella,Walkamella waskisella
Til Kipumäki var ej så lätt at upklänga; därföre säges ordstäfsvis:
Annas kattua kokea,Kumman kynnet kilpistywät,Kumman warpahat wajoowatNostessa nokimäkiä,Kiwetessä kipumäkiä.
Det är: trots, den är karl, som slipper dit up. SeKiwutar.
KIPULAN NEITO ellerKipu Tyttö. En af Parcerna. v.Tuoni,
Tuo kiwa Kipulan neitoIstuu tykyttelöö,Keskellä kipumäkeä,Kipuja kokoiloo,Wammoja walitteloo — — —
Bodde på Kipumaki och samlade plågorne. Om henna säges:
Kippu Tytti Tuonen neitiSe ennen kiwussa itki,Sekä waiwoisa walitti — —Sinne kiirehen kipuja — —
Likaledes:
Kipu Tyttö Tuonen neitoKipuja kokoeleepi,Keskellä kipumäkiä,Kipumäen kukkulalla,Kirja wakkanen käessä,Kirja kansi kainalossa — —
Det är: hon hadePandoraebrokiga ask i handen.
KIPU WUORI, samma som Kipumäki, där stenarne af en bock föddes.
Kiwi kimmon kammon poikaPukin hännästä putoisi,Nostessa kipumäkeä,Kipuwuorta kiiwetessä.
KIRIS ellerKirsi Tuorstai, Skär-thorsdagen i dymmel-veckan; höls helig efter införd Christendom: men missbrukades ock til vidskeppelse. I synnerhet skedde flere uptåg i fähuset med liar och med korsande, at förekomma troll-kånors åtkomst.
Träffar, i anseende til kälfall och vanligt årstids arbete, in medGrækernes högtidSkizon, hvarom Suidas:Skizon, festum apudAthenienses in honoremMinervæeo tempore celebratum, quo ædificare& domos tegere solebant.
KIWUTAR, En af plågo-möerne; Den samma somKipu-Tytär, enWäinämöisesdotter: dryftade eld, och bodde påKipumäki, dit alla onda värkar och svedor förvistes. Hennes syssla var at koka plågorne:
Tuonne Kiirehen Kipuja,Kattila on Kiwuttarella,Pata Wäinen tyttärellä,Jolla keittäwät kipuja,Keskellä Kipumäkeä;Siell ompi kipuset koirat,Hallit hallan karwalliset,Jotka ennen kiwussa ulwo,Sekä waiwoissa walitti.
Dit hänviser jag, manar, plågorne,Där plågo-möen har en kittel,Wäinämöises dotter en gryta,Hvarmed de koka plågorne,Midt uppå plågo-backen (blå-kullan);Där äro plågfulla hundar, cerberi,Stora gråhårige doggar,Som fordom tjöto (ylde) i plågorne,Qvidde under qvalen.
Kiwutar emottog på plågo-orten,Kipumäki, svedorne, då de dit manades; hvarföreNoider och lndomiehetsäga:
Tuonne kiirehen kipuja,Kiwuttaren kinttaiseen — —Kattila Kiwuttarella,Pata Wäinen tyttärellä,Jolla keittää kipuja,Keskellä kipumäkeä,Kipu wuoren kukkulalla,Reikä siell' on keskellä kiweä,Johon kiirehen kipuja,Johon waiwoja walitanIhosta alastomasta — — —
Hon kallas ockKipumäen Iso EmäntäochKiwutar kauhia Emäntä—En afHwedrungsmöerna eller de 3 plågo-andar hos de underjordiska;Furier och Olycks-andar, som plågade de onda efter döden. Se Kipumäki.
KLUPU-SOTA — Se Nujja-sota och Ilkka.
KOIRANKUONOLAISET — Se Kuontolaiset.
KOLJUMI, En stark Rese; kanskeGoljat— men anses i Runor förPiru, wahwa peto, som med et eldgnistrande svärd (Risanöth) krossades:
Tuo Jesus tulinen miekka,Kannas kuuran karwallinen,Säkeinen säihäytäkKäteeni oikiahan,Jolla paikkoan pahoaRumat henget ruhtasisinJolla ma hurttia hesusin,Koljumin kowasti löisin.
SeKamulainen.
I gamla Svenska Sagor nämnesKole, et troll, til Jätte, som sölat sina händer med mycket oskyldigt blod — Se Miehen syöpä.
Eljest är här i Frantzila en muntlig gammal saga, om 2:ne JättarKoljo och Kiljo, som täflat sins imellan, och kastat stora stenar, af hvilka den ene än heterKoljon-kivioch den andraKiljon-kiwi. Hundrade årtag är imellan hvardera i Sijkajoki elf, hvaraf gölen heterkoljon suando, och backen där gent emotkiljon kangas. — Ex auditis & visis.
KONTION MAAHAN PANIAISET. SeKowwon päälliset.
KOTALAHTI, et ställe, eller en sjövik, där qvesan är född, af gemene horors byk och kläd-tvätt:
Koi synty kotalahessa — —Huorat huhto huntujaan,Juordanin jokiin suussa — —Sieltä läxi koina kulkemaan.
KÖNDÖS, Förestod svedjor och åkrar (Huhdat) befrämjade åkrar ochSvedersbruk.
KÖPELI, Gast och spöke, som stimmade i hus, gamla slott m.m. och syntes vid galgbackar samtKalmistot. Visade sig i åtskillig skepnad. Allmogen befarade afKöpelisig tilfogas skada och hvarjehanda illistiga och oförmodade anfall. I gamla Finska Sagor förekommaKöpelin wuoriochLinna. Namnet tycks vara graekiskt.Kobalos(tyskarnes Kobolt) assutus, qui malis artibus utitur; Latro bipennem gestans, qui exercet latrocinia, Suidas.
KÖÖPELIT in pl. samma sommänningäiset och kejjuset, af GrkiskaKobaloi, Daemones Asperi & immites. Scapula. Namnet liknarGebeleitzin, den Thracierne och de Göther dyrkat såsom Seger-Gud. Dalins Sv. R. Hist. t. Del. p. 24.
En Göthernes Gud, Gebleitzin, nämnes i Ek. Bentzelii Utkast til Sv. folkcts hist, p. 94.
KOUWWON-PÄÄLLISET, Björn-graföl, firades med många ceremonier, under musik af Runor och öldrickande, då Björn-hufvudet uphängdes i et träd: til detta gelag gjordes af grannarne et sammanskott af spanmål och matvaror. En gosse och flicka utvaldes til brudpar i full skrud. Gästerne voro högtids-klädde. Först bars hufvudet, och sedan det öfrige Björn-köttet in, hvarpå ärtsoppa var kokad; när han kom med dessa tilredde rätter til förstugutröskelen, sade han dessa orden til introitus:
Pois olkoon pojjat porstuasta,Piiat pihti puolisistaHywän tullesa TupaanAutuan sisälle astuisa.
Vidskepelser och löjelige sedvanor vid Björn-jagter äro ännu öflige på visse orter i Lappland. Fordom ansågs det som en trosartikel, at Björn var et heligt djur (på Lapska,passe waisie). De gifva honom på sit språk många besynnerliga titlar. (Efter uttydning på Svenska, kallas Björnen, Berg-gubbe, Berg-farfader, m.m.) Sammalunda gifva Finnarne Björnen flere heders-titlar, såsomUkko, messän wanhin, kulta kämmen, kultainen kuningas.
Alla hans lemmar, ben och knotor nämnas med vissa ifrån det allmänna Lapska språket åtskilde namn. Man vet icke hvarest de tagit alle orimligheter som endast vid Björnars fångande brukas. De anse alt sådant för hemligheter, hvilka icke för främmande böra uppenbaras. Så snart Björnen blifvit dödad och under det de föra honom hem, upstämmas vissaJoikningareller sånger.
Schefferus, Lappon. ill. p. 233, omtalar några af deras visor. Deras första compliment til Björnen skal vara denna:Kitulis pourra, kitulis i skade tackemis, Sobbi jalla saiti: det är: de tacka Björnen, at han ej gjort dem skada, sönderbrutit deras stafvar och spjut.
Den förnämste Banemannen slår merendels en mässings-nagel i sit gevär, eller hänger något visst märke på sin hals, det han en lång tid bär, som et heders tecken. De hafva äfven hvarjehanda underliga ceremonier och sånger, sedan de äro hemkomne, samt när de sönderdela och förtära Björnen. Dylika uptåg voro i detta seculo i Österbotten, Savolax och Carelen vanliga.
Alt detta slutas med en sång, angående den heder, som de nu visa emot Björnen, med begäran, at han ville förkunna detta åt andre Björnar, på det desse ock villigt måtte låta fånga sig.
Alla ben i Björnen hopsamlas så hela de äro, och rangeras i behörig ordning uti en upkastad grop, af samma längd som Björn varit, hvarpå lägges fint björkris: gropen betäckes sedan noga med långa klabbar, hvaruppå sedan bredes granris. Desse löjelige ceremonier blifva dock icke hos alle Lappar på lika sätt i akttagne.
Se Fischerströms Oeconom. Lex. 2:dra Del. p. 57.
KÖYRY, SeKekri,
KRAKLA, et troll, en Jättinna; gjorde et skepp af spånor, bar endast en och kunde dock aldrig öfverlastas. fick altid börd hvar det ville.
KRATTI, En Tavasters Penninge-Gud, samme som SvenskarnesSkratt.Låg öfver de i jorden gömda skatter och Penninge-kistor. SeAarni.
Probsten Doct. Nils Idman deriverar ordet afKestaios— Rei alicujus potens & Dominus; valens in continendo.Krattitroddes ock ej upgifva gömman, utan offer och åtskilliga signerier. Viste ofta penninge-kistan vid jord- eller vattu-ytan, men sänkte den åter ned, då han ej var gunstig.
Kratti, samma som SvenskarnesWableeller Pluto.WablesTempel var på et rum i en lund utaf Alträn, som aldrig löfvades, utan stodo nakna, också den tid då alla andra skogar frögdades. Inga foglar qvittrade uppå deras grenar; utan några korpar hade där endast bygt sina nästen. Där skrattade skator, där tjöto ufvar och ugglorne skreko. Inga herdar drefvo där sina hjordar; ty backarne voro brände (utan tvifvel af koppar-erg). Luften där ikring var tung. Om nätterna syntes där sällsamma syner.
KUIPPANA, En Förste i Skogen, lång och förfärlig, med grått skägg; dref harar och räfvar i giller och snaror; han får den hedern, at heta Skogs-kung (tör hända en Finsk Fylckis-kung),Kuippana metän Kuningas, messä Hippa halliparta.
SeHippa. LikRhomund HallgrimsSon; et troll och Rese, som tillika med blodet hade ärft både växt, krafter och grymhet af sin Fader. Hans gång var så tung, at han ock tyktes vilja vada genom jorden. Alla hans åtbörder voro faselige och sjelfva upsynen grym. Han hölt til i Skogar iKyrialsbotten el.Pohjola.
KUNINGS-KALMAR, Et berg i Wirmo Socken vid Parsila by, där et sten-bord står, med 12 omkringstälde stensäten. Tecken til Räfste-ting eller Allhärjars-ting med allmogen i Hedendomen.
KUNNARI, et så kalladt Silfverberg i Kalajoki Socken, emellan Metzäby och Alavieska. Består af stibium, blyertz och Svafvel-kjes. Jag fick däraf 1783 en spitsglas malmstuff. Finnarne kalla berget Hopiawuori.
KUNOTAR, Kawes mor, se Kawe.
KUOHARIT, Hästgällare, utgifva sig för de ypperste och kunnigaste troll; kunna ock värkeligen än i dag de bästa gamla troll-Runor,synnyt och sanat. Förr än en lärlinge antages til detta hederliga ämbete, omdöpes han på en sten midt i en strid forss; då han fårIndo och haltia, nästan somLapparne i Nemagwellesnamn.
Kuoharin sanatläsas vid hästars utskärning, därEtelätär neity nuori, neity Maria Emoinen, Wäinämöinen, Mehiläinenmed flere anropas, at kyla, svalka, förtaga sveda och värk.
KUONTOLAISET (Koiran Kuonolaiset); Et slags vilda kalmukker, Som tros äta människjo-kött. Skola til mun och ansigte likna hundnos. Anthropophager. Se Miehen Syöpä.
KUUMET, förmörkade Månan (Peto, Piru joka rupeis kuun peittämän) hvarom de hafva en barnslig berättelse;Kawethjelpte månan i sit skick; härom lyda orden i en Runa:
Kuumet ennen kuun kehittiKawet kuun kehästä päästi(Kawet i.e. lintu, Eläwä Jumalan luoma, Eläin),Riihen rautaisen sisästä(Oli jo peittänyt kuun rautaseen riiheen),Ja mix ett sinä sitten paha pakene?Pakene pakana hengi,Kule kutta kunne kasken,Lähe herja häätämällä;Pääsi ennen päiwän poika,Päiwättären päästäjessä,Jesus kuun kehästä päästi,Päiwän päärlystä ylenti — — —
Om månans af- och tiltagande bruka Finnarne i dagligt tal följande utlåtelser, utan tvifvel i afseende på föregående fabel:Kuu syödäänmånen ätes, månen födes,Kuu syntyyhvilka likligen leda sit Ursprung af mythologiska historien omSaturnus, som ätit sina barn.IsisvarSaturnidotter, och dyrkades i eget och äfven iCererisnamn, under månans bild. Sekapeet.
KUSTÖ-Capell eller Slott, är af Åbo Biskopen Ragwald anlagd 1312. Messenii Scond. Illustr. T. X. p. 13. Sedan Biskops-sätet avbrann 1470 intogs det år 1523 av de ädelmodigaFlemmingarne, nedbröts 1528, så at nu näppeligen några lämningar synas. Nu Öfverste Boställe vid Åbo Läns Infanteri-Regemente. Se Tunelds Geographie 5:te uplagan 2 afdeln. sid. 165.
KUUTAR, En af månans bus-jungfrur; sknlle agta för getingars styng —Kätke kuutar poikiasi, päiwätär pereitäsi— — —
KYRÖN-KOSKl. En strid forss i Tavastkyro, brant och brådstupande öfver en bergshälla. Skall hafva någon gång stadnadt i dess fart, såsomMotala, och då har man sedt under fallet en stor kittel, som, efter forn-sägen, i fegde-tiden skal vara dit nedsatt, full med pengar, dem ingen kan dädan få.
KYRIALS botn, där Hallgrims kula var; det stycket af Finland, som ligger högst i Norr; bebodd afJättar, Kalewat och Jättiläiset, SamtHijsisfamilie iSotkamo och Paldamo— grymma och hasklige — SeMiehen-syöpä.
KYTÖLÄINENa Kytö. En Skogs-planteur. Af dess tårar växte up vide.
Kovin itki Kytöläinen,Wiholainen wingutteli,Kyynnel juoxi kyön silmästä,Toinen toisesta norahti — — —Kannoille pajut pakahtu — — —
KYYNÄLÄlNEN, En orm kjusare —- SeKämöinen.
Kyynäläinen, deriv. akyy, en koppar-orm, Aspis; hade ormar til piskor, hvarföreRunansäger om ormen:Kyynäläinen kyndö ruoska, mato musta maan alanen.
KYYITÖLÄlNEN, den samme. Et afgrundens foster, som varit uphof til alla maskar och ormar; kallas af Finnarne,Matojen Emuu— maskarnes moder och uphof. Då han plöjde, betjente han sig af ormar til oxpiska. Ödlan kallasKyytöläisen kyntöruoska. Se käärämöinen, panula, ahtolainen, juutas —Mitäs itket kyytöläinen Tihiässä Tuomikossa, Paxussa pajumetässä.
LALLI, en finsk bonde som mördadeSt. Hinrik. Sedan han kom hem ifrån Kjulo- träsk, och hade den mördade Biskopens mitra på hufvudet, sjöng barnflickan vid vaggan:Mistä Lalli lakin saanut, Paha mies hyvän hytyrin. SeSt. Hinrik.
LAPINkoito kota. Lappens kalla kota, dit hänvises sveda och värk.
LASKIAINEN,Laskiais Tiistai. Fet-tisdagen i Fastan. De gamlas Bacchanalia. Firades mäst in Februario, då Fastlagen infaller. Samma tid blef i hedendomen årligen[8] offrat och offergille hållit, hvarvid kött, äfvenaf hästar, i synnerhet, såsom en gammal Göthisk lif-rätt, blef ymnigt ätit. At äta allehanda fett, såsomfläsk, stekt och kokt, ärt-soppor, korn-bröd med fläsk inbakadt, i agttages än i dag öfver alt i Finland: hvarpå sedan skrinnas med kälkor och skidor ned för backar, under rop och skrik:Pitkiä hamppuja, pitkiä pellawia, d.ä. lycka til lång hampa — til långt lin — näml. nästa sommar. Dagen användes ock til åkande med bjellror och skällor, samt andra uptåg. En sådan motion och krops-rörelse tyckes ock vara nödig, när man ätit så mycket fett cch tagit til lifs af spiritueusa drycker och liqueurer.
Finnarne hafva om Fet-tisdagen et ordstäf, som betygar om en uråldrig plägsed af kött-ätande denna dag:Juoman jouluna pitäwi Syywwä lihaa laskiaissa— — — Men atLaskiainenskulle för köttätande deriveras aflasana, culinaria vasa, ubi Senatui post sacrificia carnes parantur, såsom det läses hos Suidas, och Probsten Doct. Idman i dessAfhandling om Finska och Grekiska Språkens gemenskap sid. 40menar, är ej afgjordt. Hälldre synes ordetLaskiainen, härröra afskrinnande i backar; tyLasken, Lasketellaär skrinna ned med kälcka. Denna dag slutes ock köttätandet och Fastan vidtager för Graeker och Catholiker.
Åtskilliga vidskeppelser i akttagas om Laskiainen, såsom: at ingen får spinna eller hugga ved, på det koerna ej må blifva halta: matmodren går tidigt til sängs, och alt folket med dagen, på det äfven kona må hemkomma om Sommarn tidigare om qvällarne; men när man ätit så mycket fett och druckit, samt haft god rörelse på släng-kälckan, eller eljest, torde sömn vara nödig, med mera vällust, som sången åtföljer.
LAURIN-LåHDE, St. Laurentii källa i Janakkala Socken, äfven kalladJanakkalan lähde; är dyrkad och besökt, såsom offerkälla, til sednare tider, därvid de ock öfvade foedissima Veterum Bacchanalia, hvarföre dess besökande ock vid vite är förbudit.
LAWIATAR, samma som Syöjätär.
LEIB-OLMAI, En af Lappska Gudar, som äro på jorden. En Gud för skytterier, djur- och fogla-fånge. Lapparne gifva honom offer, at de må vara lyckelige i deras skytterier och fogla-fånge. Sidenius.
LEKIÖ, samma som Liekkiö.
LEMMAS, en vän Nymph, kunde tilbinda sår och mildra svedan:Lemmes Laukan Hattaria — Suo muron murottaria. En myrjärnets omrörerska, då järnet koktes, uptaget från kärr och myror.
LEMMINGÄIN — nuori, idem.
LEMMES — En Skogs-Gud, ellerFaun, som satte al och var dess Skyds patron.Leppä on Lemmexen tekemä, Kanelian kasvattama, puu puhdas Jumalan luoma.
LEMMETÄR el. LEMMÄTÄR, En smidje-mö, som dragit på bälgen, då järnet danades. SeRuojuatar.
Rauta on Lemmättären liekuttamaellerliehuttama, blåst, pustad med smidje-bälg. Skakade äfven med sin pust på trän i skogen, med en runkande väderil: hvarföre om furun heter:
Honga Hongattaren huojuttama el. huiskuttamaLemmättären liejuttama,Rangattaren KajumaTuulettaren Tuuittama
LEMPO, En flygande ond ande; trollskott och sjelfver Hin Onde:Noita nuolia wanuupi, Lempo lehti keihäitä— Smidde onda flygande pilar, drakar och trollskott. De SvenskarsMidgars orm, Loke. SePiru.
MedLempoförstås ock Tapio i Björn-Runan;Tuoppa Lempo Lepeelle, Tänne saalis saapuille, Du Skogs-Rå, hämta, skaffa Rofvet på flacka strid-fältet.
LIEKKIÖ, En gast, som skrek i skogar, efter utkastade barn, och skrämde med sit skrän de resande; hade välde öfver gräs, rötter och trän. — De Graeker kalladeApollo lukeiosmen tyckes ej hafva någon gemenskap med denna Finska Skogs-gast, om icke för medicinsk insigt och botanisk kunskaps skull.
LIEMO, Et stilla stående vatn. Et träsk, där elden fans; samme somAluen järwi, där not drogs, för at finna elden.
Wietiin wesille nuotta,Liemon wienoon weteen,We-ettiin, wennättiin,Liemon wienossa we-essä —Saatiin sären kalooja — — ec.
LIETO-LEMMINGÄINEN, En stark Roddare, afWäinämöisesSjö-gastar, den han satte at ro sin nya båt:
Sitte wanha WäinämöinenPani Lieto Lemminkäisen (soutamaan);Äsken keikku wenehen keula,Purajasi puoren nokka — —Souti päivän suo-vesiä,Toisen päivän maa-vesiä,Kolmannen Emä-wesiä,Laski laivansa kiwelleKiwellekko wai hawolle,Waikko hauwwin hartioille — —
LlNNA-KANGAS, et gammalt Fäfte iPavola i SijkajokiSocken. Item, mellankorsugästgifvare-gård i Pavola och Pattijoki afSaloSocken i Öfterbottn; där äro 8 portar af et gammalt Slott. Flere sådane, af lika namn, finnas här i landet.
LINNAT, Slott, fästen, skansar och borg: månge sådane aro i Österbotn och Finland på högder och branta berg anlagda gammeldags-fästen och borgar iRundlar, til försvar mot fiendtligt anfall, hvarföre de kallades i fordna sagor,ormar, drakar, m.m. i anseende til utseendet. Innom de samma försvarade de sig, och nedkastade stenar på fienden. Sådane fästen, anlagde af KonungErik Emundsson eller Väderhatt, hvilken intog sjelf, såsom Holmgårdska Hofvets skydds herre, med sin sjömagt,Finland, Estlandoch flereÖstraorter, som nu velat draga sig undan Sveriges Herravälde, syntes sedan i långliga tider därstädes. Sådant har skedt vid är 930.
TORGNYTorgnyson, Uplands Lagman, hvars skägg betäkte hela bringan och låg ned på hans knän, i sin tid den visaste och en vördig man, talade på Riksmötet i Upsala vid är 1023 och sade: at hans FarfaderTorgnyhade bivistat KonungErikEmundssons segrar i Finland, Estland, Österbotn — — &c, och han förebrådde OlofSköt-Konung, at han vårdslösade sinaÖstra Skattländer, SeTrägårdsutdrag afOl. v. DalinsSv. R. Hist. p. 204, 182.
LINTUINEN, Et Björns heders-namn, för dess snabbhets skull.OhtoseniLintuseni, Kaunoiseni Kultaiseni.
LINTU-KOTOLAINEN, Et slags små Dvärgar iTurian maa, som troddes föra strid med tranor, och kunde et par af dem ligga på en tunn botn. Et gammalt rykte och tradition är ibland Finnarne, at sådane små menniskjor existerat, hvilka krigat med tranor, och af dem blifvit öfvervundne. Finnarnes imaginerteLille-pytter, och SvenskarnesAndwar, en dvärg, fången i en gäddas liknelse, som gaf til at lösa sig en otrolig skatt, hvarpå den ohyggeliga ormenFafnislåg, som blef dräpen afSigurdFafnis baneman.
LOAUS eller LAUS, En Skogsmagt för Renar och Elgar, som anropades vidRen-jagten — Se dess hutru,Pohjan Eukko, Loweatar eller Laheatar.
Loaus, Pohjolan IsäntäAnna mulle aika lintunäistä puista puhtaista,Warwuista walanteista;Siitä mä sitten hywää kiitän,Siitä kuuluwa kumarraan,Kuins sas annat aika linnun,Kotosixi tuomisixi — — —
Loaus Nordens Husbonde,Gif mig et fullkomligt RodjurAf dessa mina rena trän,Släta (qvistlösa) giller stickor,Därföre skal jag sedan tacka den goda,Buga mig för (hedra) den beryktade.När du nu ger en dugtig Elg,Til hemkomst gåfvor, at fägna hem-folket med.
LOUHI, Pohjolas Hustru, den kalla nordens maka, ellerLouhiatar, Qvinnor eller Nympher, som rådde öfver Nordanfjäll, och bodde i yttersta Nordens Skogar. SeHongas.
Louhiskulle svalka med Nordan, at ingen hetta eller inflammation kom i öpna sår.
Louhi Pohjolan Emäntä,Wetyöön wetinen lumme,Kahden puolen kämmentäniTulen tuiki polttamata,Walkian warastamata.
LOUHIATAR el. LOWEHETAR, beskrifves som en arg trollkona; förordsakade många plågor, såsom tandvärk, styng. Risen m.m. Hennes Character är:
Portto Pohjolan Emäntä,Lowehetar wanha waimo.Selin tuulehen makasi.Persehin pahaan sähän,Toki tuli tiinehexi,Ahawa kohullisexi;Tuota tyyny, Tuosta täyty,Tuosta paxuxi panihin,Lihawaxi lijtettyi — — —Teki poikoa yhexän,Yhestä wattan wäestä — — —
ItemSuen Emuus, födde ock vargen ur sin qved.Kohussansa koiran kandoi, suwen muissa suolissahan, penin alla pernohinsa— — —
Hennes Söner voroRuho, Rampa, Perisokia, samt dessutom hundar och andra rifvande djur.
LOWEENlangeta, falla in ecstasin och vandra utom kroppen til Wallhall, i synnerhet hos Lapparne ttlJabmiaimo— SeSaiwo-neides.
LUGUT, ord, som mumlande läsas öfver järnskador och contusioner, eller andra hexerier, at förgöra någon. Sådane läxor läsas med mycken andägtig mine, med blottadt hufvud; sådane voro de Svenskarsgallrar och Odens galder. SeSynnyt, Aloen-järvi.
LUMOUS, var en konst, at göra sig hård mot skått, förgift, andras trolleri, ormbett och så vidare; ja, at kunna bevara sin boskap. Sina hus förvara de för eld med åskviggen, sina res-slädor med menniskjo-ben — — Vid Rättegånger ansågo de sig för stora advocater och oöfvervinnerliga, om de buro hos sig korp- eller ormsten, ormskallar, grod lår-ben, o.s.v.
LUONOTTARET, 5:ne raska Möjor, som i Ilmarises smidja, mjölkade af sine egne bröst tre slags järn, såsom nedanstående Smed-Runa ger vid hand.
Luonnottarat äro i sjelfva verket ej annat än naturens värkningar vid järnets tilverkning; därföre kalla ock Finnarne dem sjelfRaudan-haltiat, Emuset, Tyttäret, neijet, jotka synnytit rautaa. Visan ellerRunanberättar således:
Kolme oli neittä Luonotarta,Yxi lypsi mustan maijon,Toinen walkian waletti,Kolmansi punasen maijon.Joka walkian waletti,Sijt on tehty rääky-rauwwat.Jokapa punasen piiottiSijt on tehtynä teräxet;Joka lypsi mustan majjonSijt on tehty mellot rauwwat.Ei rauta paha olisit,Ilman käärmeen kähytät,Maon mustan muojuitak.Hoss sinua rauta raukka,Ettsäs sillon ollu suuriEtt kowan kipusakaan el korjakaan,Kuinssas maitona makaisit,Hettiessä heiluvassa,Wenyt wehnässä tahassa,Sepon Ilmarin pajassa,— — — ec.
Trenne Jungfrur voro värksamma i naturen,En mjölkadesvart(mörk) mjölk,Den andra lät drypa hvit,Den 3:dje enrödbrunmjölk.Den som lät sqvala den hvita,Däraf gjordes det sprödakallbräkta järnet;Den som neddröp (fälde) den rödaDäraf äroståltilverkade;Af den svarta mjölkade mjölkenÄro de bästa, segastestång-järnen.Ej vore järnet sjelf så elakt,Utom ormens ondskefulla hväsande,Den svarta maskens efterfulla illska.O! du stackars järn,Du var ej då stor,Ej heller mycket svedande eller vacker,Då du låg en som en mjölkI den gungande hängdyn (flyn),Töjdes som en hvete-degI SmedenIlmariseshytta,— — —
Se vidareHelka, som kallasIte Raudan-Emuu, jämets moder,ja näitten tytärten äiti, och mor åt dessa 3:ne flickor.
DeBramineri Indien tilbedja äfven, utom den Högste Guden, 3 andra gudomligheter,Brama, Isuren och Vischnou. Se Gotfrid LessGeschichte der ReligionI. Th. p. 424 utgifven i 8:o i Göttingen 1784.
LUONOTAR, är lika med de 4 mjölkströmmar, som iEddasäges hafva runnit af koenAudamblasspenar. Tör hända Finnarne härtil alludera vid järnets smältning och tilverkning. Tör ock betekna de 3 Nordens gudomligheterOden, Thor och Frigga. SeKawet.
LUPI LUPPA, En luden Skogs-Gud, Faunus, eller en Satyr. SeUkkonen.
MAAHINEN -sen, alt hvad af jorden tros fastna, såsom räform, utslag, exanthemata — — — Et slags små-andar,Elfvar, som en vis Gubbe på Holmön uti Qvarken i Wästerbotn trodde ligga vid tröskgårdarne, och förböd därföre kasta hett vatn ut, at de ej må skällas — deras små ben sade han sig hafva funnit i skogar. Han lefde än 1760 och var en Smedenborgian; de troddes dansa, hvaraf är elfve- dansen, och bo vid stenar, träd-rötter, i hus, under gålf, vid husknutar och trösklar, oroade någon dem til förtörnelse; så fick han skorf och utslag; hvarföre de borde först påhälsas vid inflyttningen til nytt hus och blidkas med salt, malt och bröd, eller messing skrapad i mjölk. Dödade någon dem, så blef han sjuk.Swedenborgsåg dem vid Stockholms brand 1759 som myror, pissa på en husvägg och fläcka ut elden, som ock där stadnade och huset blef conserveradt. - - — — Ingen fick kasta sit vatn utan farhåga af skada eller åkomma. En ägtaCeylonernessats efter Pythagoras i Ostindien, at man först bör sopa med qvastar för sig, för än vatten kastas, at ej dessa elfvar må dö. SeKati, Meri- kati.
MAAN-EMONEN,Ukkoshustru; gaf styrka åt de svaga.Nouse maasta maan Emoinen, wäixeni woimaxeni— — v.Ukko.
MAAN-HALTIA, En Rådare i gårdar, Som visar sig under menniskjo-hamn, som en gammal gubbe eller käring, och stökar om nätterna. Sehaltia.
MADER AKKA, En af de Lapparnes Gudinnor, som äro på jorden; som emottager afRadier, det af honom belefvada eller med anda försedda fostret, och lefvererar det åter straxt til dess dotterSar-akka.
QvinnanMaderakkaär med sina 3 döttrar,Sarakka, Uxakka och Juxakka, Qvinnorna til hjelp. Lapparne offra til henne, at hon skall tillåta sina döttrar, at tjena qvinnorne. Några säga, at dennaMaderakkasjelf hjelper qvinnorne, i det hon bemänger sig i en hvar sina döttrars gärning. Sidenius. JämförNeity Maria Emonen.
MAHNA, Et Svenskt troll och Jättinna; sådana äro många i de fordna sagor — JämförHattara, krakla.
MAMMA, En underjordisk troll-kona, maskarnes och ormarnes Moder.Mikä nosti mamman maasta, tielle teuhakehtamaan, kartanolle kapsahtamaan. R. MAMMELAINEN ellerMammeloinen, En faselig kött- och ben-frätande troll-kona; ordsaken til tandvärk; dess beskrifning är:
Mammelainen maasta nousi,Kolmikanta kaukahasta,Lihan syöjä, luun purija,Weren uxelta wetäjä.
MAMMOTAR, n. pr. foem.Matoin Emuu, ormars alstrerska. Anses äfven för en Sten-patronessa, hvarmed skatter betäckas.Kiwi Kimmon kammon poika, Syöjättären syämmen syrjä, Mammottaren maxan pilppu.
En af furieme och underjordiska troll, som tros förvara i jorden nedgrafna gamla skatter.Hecate, Plutonis uxor inferorumque regina. SeKratti, Arni, Haltia.
MANALA, den samma somTuonela. De dödas rike. Häraf är talesättet:Jo se meni manalaan eli manallehan tog farväl af verlden.
ManalaellerTuonelaär GöthernesGlitnis, döden, eller underjordiska Riket, hvarestGandel, Skagel och Geirskagellupo med brinnande ögon kring dödsens marker (det är iTuonelaellerJabmiaimo); förskräckelse, ångest, qval och elände voro i deras följe, och det var en ängslan, at se dem.TuoniellerGlitnishar här utbredt alla sina förskräckelser, hvilkaThorsmoder (neity Maria EmoinenellerMariatar, hvilket liknar de Påfviskas sats), med sina böner hindrat, at ej få utbredas öfver jorden. SeTuonela, Jabmiakka och Jabmiaimo— IManalavar ock en Pegasus eller Skjutshäst, at föra fram plågorne efter järn-skador.Hikowaako Hijjen Ruuna, kastuuko Manalan karwas. Tietä tuonne juostessahan.