Den långa färden och allt vad hon därunder tänkt och känt var med ens borta som en dröm, vilken flugit förbi. Här låg gården, och bakom sträckte sig slätten vid med avmejade åkertegar. Nu rasslade vagnen in över stenarna i inkörsporten, ljudet blev dovt under det trånga valvet, och en av hästarna gnäggade mot stallet. Elin såg brunnen, fläderbusken och solen, som föll över gårdsplanen, hon hörde en röst, som önskade henne välkommen, och kände, att någon tog henne i hand. Men Inga Persdotter såg hon icke, förrän hon satt i den fina soffan inne i kammaren och fått överplaggen av sig.
Sedan det blev bekant, att Elin Olasdotter skulle gifta sig med Nils Tufvesson i Möllinge, hade många talat med Elin om den blivande svärmodern och hennes rykte. Mer än en hade också varnat henne därför och sagt henne, att så länge en sådan svärmoder styrde i hennes mans hus, skulle hon icke få många glada dagar. Nu satt Elin och såg framför sig denna kvinna, vilken hon lärt sig frukta, redan innan hon sett henne för sina ögon. Hemskare och hemskare blev det henne till mods, och hon tyckte sig höra en röst inom sig viska:
»Gå, gå genast, innan det blir för sent.»
Men fast hon hörde detta, satt Elin som fastnaglad vid stolen och kunde icke tala. En isande fruktan hade förlamat hennes lemmar.
Inga Persdotter satt stram och betraktade sonens blivande hustru, och hon kunde icke dölja sitt ansikte. Hon betraktade den unga kvinnan från huvud till fot, hon såg, att hon var fyllig och välskapad, att hennes barm var ung och hennes höfter mjuka. Hon såg, att hennes drag voro milda och ljusa, håret mjukt och lent, och att hon väl kunde göra en man lycklig, vinna och behålla hans kärlek. Allt detta såg Inga Persdotter, medan hon tigande satt och inför den unga kvinnan kände den ålderns vanmakt, vilken hon fruktade. Då kunde hon icke tämja sin natur till tystnad och ro. Allt som levde och brann inom henne kom i uppror, och hon mindes ej längre, hur hårt hon arbetat och stritt, för att denna kvinna en gång som sonens hustru skulle träda innanför hennes dörr. Utan att besinna sig reste sig Inga Persdotter upp och gick fram till fönstret, endast för att slippa se. Och när hon hörde sonens långsamma steg i köket, gick hon utan att säga ett ord förbi Elin och ut ur kammaren. Dörren läste hon efter sig i lås, och Elin kunde genom den stängda dörren höra, hur Nils och den andra talade med varandra. Hon hörde också, att Inga Persdotter höjde rösten, och att sonen försökte tysta henne.
Länge satt Elin så ensam, och hon kände sig rädd, som om hon setat ute på en kyrkogård i kolmörkret. Hur länge hon satt så, visste hon ej, men det måtte ha varit länge, ty när dörren åter öppnades, märkte hon, att solfläckarna på golvet hade flyttat sig. Men därute avgjordes Elins öde, ty där gick Inga Persdotter sin son till mötes och lade sin hand på hans arm.
»Tyst», sade hon, när hon kom ut. »Tyst och hör på mig.»
Hon sade så, oaktat Nils ej hunnit öppna sinmun, och hon fångade hans blick med sin och tvang honom att lyssna.
»Hon är vacker, kvinnan, som du valt dig», sade hon, »och hon kommer att dåra dig.»
Nils stammade och ville draga undan sin arm.
Men modern höll honom fast, och hela hennes gestalt skälvde, fastän hennes stämma ljöd säker.
»Har du rört henne?» sade hon rått. »Svara mig, har du rört henne?»
Nils försökte vika undan för moderns blick och han kände, som om något inom honom domnade och dog. Men inför den blick, som så länge tvungit honom ned under sig, kunde han ej längre hålla sig själv upprätt. Allt vad han hoppats och tänkt ramlade plötsligt under hans fötter, och skammen, som han hoppats undgå, var åter över honom. Nils förstod, att allting måste förbliva, som det var, och han såg, att för honom ingen räddning fanns. Han gav upp hela sitt liv, när han svarade nej, och i samma ögonblick tyckte han, att han aldrig velat något annat.
Inga Persdotter såg, att han talade sanning, och hon släppte hans arm.
»Svär mig», sade hon, »att så länge jag lever, skall du ej komma henne närmare, än du gjort.»
Nils stönade av fruktan och smärta, och hans panna blev våt av svett. Så oförberett kom detta över honom, så meningslöst häftigt, att han tyckte sig som väckt ur sin sömn, när elden satt i väggarna. Han vred sig för att komma loss.
Men Inga Persdotter fortfor:
»Svär mig det vid den levande Guden och vid din syndiga själ. Ty så visst jag lever — eljest går det varken dig eller mig väl.»
På ett ord av Nils sänkte hon rösten för att ej höras in i kammaren, och hon hämtade andan, som om hon sökte efter ord, nog starka för attpassa till den ed, hon krävde, och det brott, den innebar.
»Svär det», sade hon, »eljest sätter jag i denna natt eld på gården och hänger mig själv, så att allting får ett slut. Du vet, att jag kan det, och att jag alltid gör, som jag sagt.»
Då svor Nils den ed, hans moder krävde, vid den evige Guden och vid sin fattiga själ. När han gjorde så, böjde sig hans knän under honom i skräck, och han kände det, som om han försvurit sig åt djävulen.
Men Inga Persdotter log åt hans skräck, och när samtalet var slut, öppnade hon lugnt dörren till kammaren och bad den blivande sonhustrun komma ut och dricka kaffe med sin fästman.
Sådant var det första sammanträffandet mellan dessa tre.
I tre dagar stannade Elin på Möllinge gård, och var dag som gick, tyckte hon, att tiden stod stilla, och att hon själv i stum ångest ropade efter hjälp. Men gå bort kunde hon lika litet som låta någon av de andra ana, vad hon led. Trygg kände hon sig först, när hon åter satt i vagnen och var ensam med Nils. Men när Möllinge gård försvunnit bakom backen, där pilarna stodo i rad, sträckande sina blekgröna grenar mot den blåa augustihimmelen, då lovade Elin sig själv, att berodde det på henne, skulle hon aldrig återvända. Förr ville hon skriva avskedsbrev till dem, som kunde leva, och själv dö för sin egen hand.
Men hela tiden tänkte dock Elin på Nils och sade sig själv, att det gjorde henne ont om honom. Så ensam han gått dessa dagar och så förgrämd han sett ut. Han var en god man, det förstod Elin, och han rådde sig icke själv.
När Elin kom hem gick hon i stor ångest till sin far och lät honom veta, att till Möllinge kunde hon icke fara. Hellre ville hon gå ut i bygden som piga, än hon ville stanna där.
Så häftiga ord hade ingen förr hört Elin uttala, och Ola Persson blev därför betänksam. Men han upptog icke desto mindre, vad dottern sagt honom, illa, emedan Elin icke kunde uppgiva något skäl för sitt förändrade beslut. Dock sade han henne, att ingen ville tvinga henne. Med detta besked gick Elin ifrån sin far, och sedan talades ej mera härom, ej heller skrev Elin därom till Nils Tufvesson.
Han var alltså ännu hennes fästman, och med besöket på Möllinge gick det Elin, som det ofta går människor med en ond dröm. En sådan dröm kan understundom vara så förskräcklig, att den länge efteråt sätter skräck i deras blod, så att de ej våga sova ensamma, och fyller dem med en bestämd tro, att något ont förestår, vilket de ej kunna undkomma. Men emedan människor alltid önska att intala sig själva det bästa, bleknar småningom det hemska intrycket bort, och de gå åter till sina vardagstankar och känna sig lättare till sinnes, emedan maran ej längre trycker dem. Så verkade dagarna som gått, även på Elin, och med var dag önskade hon starkare, att hon skulle bliva sig själv lik, som hon förut var. Hon önskade detta, emedan hon fruktade, vad människor skulle säga, då det blev sport, att Ola Perssons dotter brutit sin trolovning utan orsak. Hon önskade det, emedan tron på, att fadern ville hava henne bort, satt kvar i hennes själ. Hon önskade så även av en annan orsak.
Djupt inom sig bar Elin på en hemlig känslaför Nils, vilken hon ej kunde bliva kvitt. Nu, när allt var över, var det, som om hennes dröm kommit tillbaka. Litet hade Nils sagt henne, och litet visste hon om honom. Om det var kärlek, hon hyste för honom, förstod hon ej, och mycket tänkte hon heller icke däröver, obekant som hon var med den makt, som binder kvinna vid man. Men Elin visste, att mot Nils ville hon gärna vara god, och att det skulle göra henne glädje, om hon kunde få se hans tungsinta ögon le. Därför kände hon, att icke allt ännu var slut. Och hon skulle önskat, att fadern än en gång velat tala med henne. Men han gick henne tyst förbi, och själv vågade Elin icke ännu en gång närma sig honom och bringa frågan på tal. Så stort kände Elin avståndet mellan honom och sig. Dessutom fruktade hon, att fadern skulle fråga henne, om hon hyste kärlek för någon annan än Nils, och då visste hon, att hon skulle stå svarslös och falla i gråt.
Elin var icke lycklig denna tid, hon smög sig fram i sina föräldrars hem, som om hon önskat att kunna gömma sig för alla. Nöjdast var hon, när hon fick vara ensam, men hon grät aldrig. I stället kom hennes dröm tillbaka, och åter tänkte hon på, att den man, efter vilken hon så länge väntat, kanske dock nu kommit i hennes väg. Vad var det hon ville göra? Vad ville hon med sitt liv? Stod hon icke i begrepp att svika allt, vad hon själv städse hållit dyrast och högst? Elin böjde sig under denna tanke och tyckte, att ingen hade gjort så mycket ont som hon. Hon hade givit en man sitt ja-ord, och dock gick hon och tänkte på att bryta det. Hon hade dragit sina föräldrar in i detta, och för hennes skull måste faderns namn gå i folkets mun och sudlas av rykten och snack. Ingen hade tvingat henne, och dock gjorde hon allt detta. Hur varallt detta möjligt? Och hur hade det kunnat bliva så?
Fylld av dessa tankar gick Elin en söndag till kyrkan och visste sig icke sin arma råd. När hon kom dit, föreföll det henne, som om alla sågo på henne, och därför vågade hon icke gå in genom den stora dörren och sätta sig i den bänk, där modern satt, utan hon gick in i kyrkan en annan väg och sökte sig en plats uppe på läktaren, där tjänstefolk och fattiga plägade sitta. »Om jag vore som en av dem», tänkte Elin. »Om jag kunde komma långt bort och finna en plats, där jag finge tjäna hos främmande. Kanhända skulle jag då kunna bliva lugn och lycklig igen, och om jag arbetade och slet mycket, skulle kanske Gud och människor kunna förlåta mig, vad jag gjort.» Som hon tänkte så, började orgeln att spela. Då slog Elin upp psalmboken. Hon glömde, var hon var, och såg ej längre på människorna, vilka sutto omkring. Ensam satt hon i kyrkan, ensam med sin Gud, och när prästen läste syndabekännelsen, föll Elin på knä, utan att minnas, att sådant icke brukades, och hon tyckte, att varje ord var talat direkt ur hennes hjärta. »Jag har givit Nils mitt ja-ord, och ingen har tvingat mig. Nu tänker jag på att bryta detta och göra honom och mina kära föräldrar så mycket ont.» Så talade Elin för sig själv, under det att prästen läste syndabekännelsens ord. Därpå reste hon sig upp och sjöng med de andra psalmen till Gud i himmelrik. Honom bad hon i sitt hjärta om förlåtelse. Sedan satt hon stilla och nedböjd och följde gudstjänsten ända till slut. Men hela tiden tänkte hon på, att Gud nog skulle förlåta henne allt det onda, hon hade gjort. Och när allt var slut, och utgångsmarschen spelades, då satt Elin kvar i sin vrå och lät alla gå ut, för att ingen skulle se henne. När hon sedan ensam tog vägen hemåt, kändehon sig lättare och friare till sinnes, än hon på länge hade gjort. Ty nu trodde hon, att Gud förlåtit henne, och att hon till sist skulle få känna sig lycklig som andra människor.
I den vecka, som nu följde, kommo Inga Persdotter och Nils Tufvesson åkande för att göra ett besök på Kvarnbo, innan bröllopet skulle stå. När Elin såg dem komma, visste hon, att nu kunde hon ej låta dem resa med ett nej från gården. Och när hon kom in och hade hälsat och satt sig ner, förstod hon icke, varför hennes fader skulle berätta dem, att hon icke ville fullfölja giftermålet och flytta till Möllinge. Det föreföll henne, som om detta varit något, vilket hon sagt och glömt, och som nu var alldeles utan betydelse. Gärna skulle hon velat avbryta fadern och säga, hur hon nu tänkte. Men hon vågade icke falla honom i talet, och när han slutat, satt hon med nedslagna ögon och undrade, hur allting nu skulle gå. Att hon verkligen skulle bli fri, trodde hon aldrig. Hon önskade det icke ens, tyckte blott, att allt vad nu sades, var en onödig pina.
Då började Inga Persdotter att tala. Hon lovade allt gott för framtiden, och hon talade vackra ord om sin son, om vilken ingen hade något ont att säga. Så talade hon om sig själv, och hur mycket hon fått lida genom andras tungor. Elin satt med nedslagna ögon och hörde på hennes ord, och allt vad Inga Persdotter sade, fann hon, var sant och rätt. Vidare tänkte Elin, att den, som talade så, ej kunde vara så dålig, som människor ville göra henne. Och när Elin nu såg henne sitta där, undrade hon, varför denna kvinna en gång kunnat ingiva henne en sådan motvilja. Hon trodde, att hon gjort Nils moder orätt, och hon led därav.
När Inga Persdotter slutat, teg Nils Tufvesson,men gav Elin en blick, som om han velat säga: »Allt vad mor där sagt, kan du lita på, som om jag sagt det själv.» Och när alla setat tysta en stund, reste sig nämndemannen upp och sade:
»Detta må Elin svara på själv. Jag vill icke tvinga henne.»
Då svarade Elin:
»Om Nils ännu vill ha mig, då jag varit så vankelmodig, skall jag bli hans hustru, när han själv vill.»
Därmed reste hon sig upp och gick fram emot honom, i det hon räckte honom sin hand. Nils reste sig då även upp och tog hennes hand samt strök henne med den lediga handen över skuldran.
»Jag trodde alltid, att det skulle så gå», sade Ola Persson. »Kvinnor strida gärna med sina egna känslor. Därför har jag tegat och låtit tiden verka.»
Därefter tog Inga Persdotter fram två släta guldringar, som hon haft inknutna i hörnet av sin näsduk, och med dem fäste Nils Tufvesson Elin som sin trolovade brud.
Så var allt fullbordat, som fullbordas skulle, och en torsdag i november stod bröllopet på Kvarnbo gård. Inga Persdotter var själv närvarande, och hon och nämndeman Ola Persson själv stodo på var sin sida närmast brudparet. När vigseln var förbi, reste Inga Persdotter samma afton hem, för att, som hon sade, någon skulle vara hemma och taga emot brudfolket.
Men bröllopet varade i dagarna tre. Ty det var ett hederligt bröllop, hållet i en burgen mans hus, och där fattades ingenting varken av traktering eller gåvor. Elin själv var varken sorgsen eller glad. Men hon var lugn som den, vilkenvet, att han vill det rätta och är ense med sig själv.
Men när lördagens afton kom, och hon skulle fara bort från hemmet och visste, att hon aldrig skulle få komma åter och stanna där som förr, då greps hon av beklämning och smög sig ensam upp på sin lilla kammare, som nu i två nätter stått tom. Där var allt i oordning, emedan ingen haft tid att städa där allt sedan torsdagen, då Elin där uppe kläddes till brud. Av myrten som blivit över från krona och krans, lågo några kvistar och vissnade framför spegeln, och på bädden hade Elin glömt sin flickklänning, vilken hon utbytt mot bruddräkten. Elin tog klänningen och skulle vika ihop den för att taga den med, men som hon gjorde detta, blev hennes hjärta så fullt, att tårarna började rinna. Hon satte sig ned på trästolen vid fönstret, och hon grät så stilla och tyst, att även om någon varit inne i rummet, skulle han dock icke kunnat höra ett ljud. Ty hon försökte att bekämpa gråten, och det var sällan Elin grät. Därför kom allting så tyst. Men hela hennes kropp skälvde, som om all den smärta hon så länge burit på och icke förstått, nu äntligen fått luft. Och när hon gråtit ut, såg Elin genom fönstret, hur hösten skakade i äppelträdens kala grenar och rasslade i trädgårdens blommor och gräs, som länge sedan vissnat ner. Då vaknade hon till besinning om, att man kanske sökte bruden, och att hon måste skynda sig ned. Rädd att bli överraskad däruppe i skymningen, som redan börjat falla, tog Elin klänningen under armen och smög sig sakta utför trappan. Där nere sade hon, att hon glömt sin klänning och hämtat den. Och ingen anade, att Elin lämnat hemmet med sorg. Ej heller sade hon det till någon. Gillet fortfor med gamman länge, även sedan de unga tu hade farit.
Men lång var bruden vägen, och mycket blev icke sagt mellan de båda, som åkte. Åter pekade Nils Tufvesson med piskan och sade: »nu är vi hemma». Åter dundrade vagnen mot stenarna under den låga inkörsporten, åter kom Inga Persdotter ut på trappan och välkomnade dem. Och denna gång stängde hon sig icke inne ensam med Nils. Hon lät blott Elin gå före sig in och bytte med sonen ett par ord, som ingen skulle höra.
När Nils och Elin gått till vila i den gamla sängen i vardagsstugan och lampan var släckt, då sade Nils godnatt åt sin hustru, vände sig ifrån henne och somnade tungt. Men Elin låg länge vaken och stirrade med undrande ögon ut i mörkret.
När Elin Olasdotter for som hustru till Möllinge gård, hade hon hela vägen tänkt på, att hon, vad som än månde hända, städse ville vara tålig och god. Hon bad Gud, att Han skulle hjälpa henne till detta, och hon var viss, att Han bönhört henne. Elin visste, att med tålamod övervinnes mycket ont, och hon hade redlig vilja att göra allt, vad en människa kan.
När hon levat på Möllinge en månad, började hon dock att frukta, att även den redligaste vilja ingenting skulle kunna uträtta. Från morgon till kväll arbetade hon, och aldrig gav hon någon ett ovänligt ord, hur många sådana hon än fick höra. Hon kunde icke klaga på Nils. Han var oftast god emot henne. Men hon kunde dock aldrig komma honom nära eller förstå sig på honom.Var hon ensam med sin man, teg han mest, och när han talade, var det om gården och dess skötsel, om hushållet, samt hur modern plägat ställa allt. Gick han för sig själv, eller satt han tyst inne, kom det städse något grubblande i hans ansikte, och ögonen blevo sorgsna. Men Elin kunde aldrig förstå, vad som sysselsatte honom. Först trodde hon, att Nils hade bekymmer för penningar, och denna tro bibehöll hon, ehuru Nils själv städse försäkrade motsatsen. För att få vara honom till hjälp, slog Elin ett par gånger fram något om detta. Men då svarade mannen henne så hårt och tvärt, att hon genast förstummades.
Elin märkte, att Nils i denna sak ej ville förtro sig till henne, och hon plågades därav, emedan hon icke kunde förstå, varigenom hon förverkat sin mans förtroende. Men van som hon var att skylla allting på sig själv och städse giva andra rätt, blev hon härigenom endast mera undfallande, och snart gick hon ur vägen för sin man, icke blott med ord, utan bokstavligen. Elin inbillade sig, att Nils ej kunnat förlåta henne, att hon en gång velat svika sitt ord. Aldrig skulle hon dock vågat säga sin man detta. Då skulle hon ju med detsamma hava förebrått honom, att han var hård och sagt honom, hur tillbakasatt hon kände sig själv. Icke för allt i världen skulle hon kunnat göra detta.
Men Elin fann snart, att hon icke var ensam om sin man, och hon hyste blott ännu mera medlidande med honom, därför att hon insåg, att så länge hans moder fanns där, skulle hon själv för mannen betyda intet. Det svåraste av allt, tyckte Elin, var, att svärmodern aldrig ville låta de båda makarna vara allena. Däröver grubblade Elin mycket, liksom över allt vad som hände omkring henne, och varav hon intet förstod.
Elin hade aldrig förr hört hårda ord, nu fick hon höra många. Vad hon gjorde, och var hon gick, visste hon, att svärmodern övervakade henne. När Inga Persdotter kom sin sonhustru till mötes, och hennes mun log, då visste Elin, att hon gjort något, som icke var bra. I det hela taget var det mycket, hon gjorde, vilket ej var, som det skulle. Än rörde det kreaturens skötsel, än hushållet. Med skarp, skrällande röst ropade svärmodern ut sina anmärkningar. Stygga ord lade hon till. Och Elin kunde aldrig svara. Ty då vädjade Inga Persdotter till Nils. Han nickade med bortvända ögon och gav modern rätt. Härav blev Elin rädd för allt vad hon företog sig, och hon kom att smyga sig fram i sitt eget hem, som fruktade hon städse att oförvarandes stöta mot något hårt.
Inga Persdotter och Nils hade också under denna tid mycket att säga varandra. Som länkade vid varandra med osynliga kedjor sökte de varandra vid alla tillfällen, Nils därför att han fruktade moderns misstankar, Inga Persdotter därför att misstankarna icke lämnade henne någon ro. De gingo in i stallet, eller träffade varandra i kammaren, där Inga Persdotter tagit sin bostad. Var de kommo, samtalade de viskande, och alltid stängde de dörrarna efter sig. Drivna av sina onda samveten, kunde de icke se något annat än ont hos Elin. Tyst och undfallande gick hon sin väg fram, och de båda, som voro länkade vid varandra, märkte, att hon fruktade dem. De sade varandra, att hon icke arbetade nog, och att den mat, hon gav dem, icke var som den skulle. De funno, att hemgiften icke var, sådan de tänkt sig, och de kallade det bohag, hon medfört, överflödigt och värdelöst samt önskade, att hon i stället givit dem reda penningar. Men i orten skröt Inga Persdotter vitt och brett över, vilket riktgifte hennes son hade gjort, och vilken duglig människa hustrun var.
När de voro ensamma, var det alltid Inga Persdotter, som talade med Nils om hans hustru, och Nils fann som alltid, att vad hans moder sade var riktigt och gott. Men ehuru sonen hörde på henne och följde henne i allt, växte ändå hennes oro. Under sådana dagar gick Inga Persdotter från hemmet till sin mor, som bodde mitt emot den låga skogen på andra sidan ån. Där stannade hon en dag eller två, och när ingen väntade henne, kom hon plötsligt tillbaka. Då var hon dubbelt sluten, misstänksam och ondsint. Och de dagarna, då hon gick allena med Nils och väntade på svärmoderns återkomst, voro Elins värsta. Tigande gingo Nils och hon om varandra, tysta stego de upp, och tysta gingo de till sängs. Då fruktade Elin för allt vad hon gjorde eller sade, och det föreföll henne städse, som om hon väntade, att något skulle inträffa. Varför hon gick i sådan ängslan, förstod den stackars kvinnan aldrig. Men hon behövde all sin självbehärskning för att icke, när Nils såg det, sätta sig ned och överlämna sig åt samma hejdlösa, tysta gråt, som hon mindes från avskedet med hemmet. Nu fann Elin, att denna gråt haft en orsak, och den blev henne som en varsel om, att hon städse skulle följas av olyckan. Först när svärmodern kommit tillbaka, och hon och sonen åter börjat samråda, viska och draga sig undan henne som förut, blev Elin lugnare. Ty då blev hon mera ensam, och det var, som om hon då mindre behövt tänka på Nils. Därförutom hände ingenting, och blott hon gick ur vägen, gjorde henne ingen något. Att hon fick höra onda ord, räknade Elin icke längre. Ty hon tyckte sig kunna förstå, att Inga Persdotter hade gott om sådana till vem det vara månde. Det var blott den hemliga ångesten, somväxte inom henne och stundom blev så stark, att hon tyckte sig icke längre kunna bära sitt eget liv.
En gång, när Inga Persdotter på detta sätt hade begivit sig hemifrån, utan att giva skäl och utan att tala om, att hon gick, hände det, att Elins broder Håkan Olasson oförberett kom för att göra systern ett besök. Han var den ende av syskonen, som ännu var ogift, och han kom i sällskap med en mejerska från trakten, med vilken han ämnade gifta sig. Elin hade alltid hållit mest av denne broder, emedan han var den yngste, och han å sin sida hade kommit, emedan han ville visa systern sin trolovade, innan hon skulle få höra, vad som var i görningen, genom andra.
Först när Elin fick se brodern, blev hon så glad, som om intet ont längre kunnat nå henne. Hon kände sig icke längre ensam eller övergiven. Hennes bror hade besökt henne, och när hon fick någon att tala med, skulle säkert allt bliva bättre. Elin skyndade att göra i ordning en måltid, en god och riklig måltid, sådan som huset kunde bjuda. Nils kom också hem, och emedan modern var borta, och Nils förstod, att han måste visa sig vänlig mot hustrun inför hennes släktingar, talade han vänligt vid Elin och välkomnade svågern på det bästa. Detta gjorde Elin så lycklig, att hon icke tyckte sig hava känt något liknande i hela sitt liv. Hela hennes människa lyste upp, och hon vågade bli pratsam. Hon gick mellan spisen och matbordet som en ung, lycklig husmoder och hustru, och när hon hörde brodern berätta om hemmet, tyckte hon, att alla hennes kära kommo henne närmare och alltid skulle förbliva så.
När måltiden var slutad, och de fyra sutto tysta, som man gärna gör den första stunden, sedan hungern blivit stillad, då tyckte Elin också, att av allt vad som var, och som hon så länge grubblat över, kunde hon dock intet berätta. Vadskulle hon säga? Och hur skulle hon förklara det? Skulle hon tala illa om sin man? Och skulle hon utan orsak göra sina föräldrar bedrövade? Kanske var alltsammans ingenting, och kanske var det hon, som begärde för mycket?
Då öppnades plötsligt dörren, och Inga Persdotter steg in. Ingen hade märkt, att hon kom, och knacka brukade hon icke. Hon stannade ett ögonblick i dörröppningen, och som hon stod där, märkte Elin, att Nils’ ansikte blev ett annat. Inga Persdotter stängde dörren efter sig, och när hon kom, tystnade alla. Sedan hon hälsat och satt sig, gav hon Nils en hastig blick, som hade hon velat fråga honom om något. Så såg hon sig forskande omkring, och man kunde se, att hon ville veta, vad som tilldragit sig, medan hon var borta.
»Jag är hungrig», sade hon kort till Elin. »Har du någon mat?»
Elin skyndade sig det fortaste hon kunde att ställa fram av maten, varav de andra nyss ätit. Men i sin häpenhet glömde hon en rätt, som kom att stå kvar i spisen. Därpå satte hon sig ett stycke ifrån de andra och såg på dem.
Som hon satt där, insåg hon, att vad hon nyss hoppats, endast var inbillning, och att vad hon nu såg, var verkligheten. I ett nu förstod hon detta så bittert och hårt, att smärtan i hennes bröst åter steg upp, häftigare än förr och ville kväva henne. Då glömde Elin, att hon icke var ensam, glömde, var hon var, och att de andra kunde höra och se henne. Hennes huvud sjönk ned mot hennes bröst, och med händerna kramade mot ansiktet, grät hon tyst och utan ljud, som hon alltid gjorde, när hon någon gång grät.
Under gråten hörde hon dock, att det blev så underligt stilla omkring henne. Då såg hon upp och försökte bekämpa tårarna. Som hon gjordedetta, märkte hon, hur alla betraktade henne, alla, utom Nils, vilken satt bortvänd och låtsade ingenting se.
Och hon kunde ingenting förklara, förstod ingenting själv, såg blott, att Inga Persdotters ögon lyste emot henne, och att hennes mun hånlog.
»Varför gråter Elin?» sade brodern till sist.
»Hon gråter, för att hon såg mig», svarade Inga Persdotter. »Det är den hjälp, jag har.»
Elin såg sig om, men kunde ingenting svara. Vad var dock detta alltsammans? Och vad hade hänt?
Då hörde hon brodern svara i hennes ställe:
»Om hon det gör, har hon väl sina orsaker.»
Hans röst lät skarp, när han sade detta, och han såg ond ut, som en man gör, när han vill skydda en annan, men icke kan. Elin höjde sin arm för att hejda honom, men orden voro redan utsagda, och Inga Persdotter lade undan kniv och gaffel samt steg upp.
»Jag är inte hungrig längre», sade hon.
Men som hon steg upp, kom hon närmare spisen. Då föll hennes blick på den rätt, vilken där stod, och som Elin glömt.
»Mig krusar du inte», sade hon. »Det är annan mat, du ger dina släktingar.»
Denna gång teg brodern, emedan Elin bad honom därom. Och mer blev ej talat om detta. Men samma eftermiddag reste brodern med sin trolovade hem till Kvarnbo, och han förstod intet, av vad han hade sett, mer än att systern hade det svårt, och att hjälp ej var lätt att lämna. Ej heller blevo syskonen vidare ensamma, så att Elin kunde säga sin broder något.
När de besökande på aftonen foro ut genom inkörsporten, följde Elin efter dem ut på landsvägen för att vifta farväl. Där stod hon stillaoch såg vagnen försvinna i skymningen. När hon vände åter, mötte hon Inga Persdotter, som bar en lykta och var på väg till stallet. Efter henne gick Nils, och från trappan såg Elin hur mörkret i stalldörren uppslukade lyktskenet, så att endast en liten strimma ljus blev kvar. Den föll genom en springa ut över snön, och den tunga dörren var stängd.
Från denna dag hatade Inga Persdotter sin svärdotter, och hon dolde det icke, ej heller skröt hon längre med det rika giftet. Nu fann hon endast fel och lyten, och hennes hat låg i öppen dag, för vem som ville höra och se.
Elin visste sig ingen annan råd, än att gå ur vägen. Med Nils vågade hon ej tala, och hon visste också, att det ej skulle lönat sig.
Men dagen efter, att brodern hade besökt Elin, satt svärmodern vid kvällsbordet länge tyst, som om hon ruvat över något.
»Det är bäst, att jag går härifrån», sade hon till sist.
Och Elin förstod, att hon talade till Nils, fastän hon betraktade henne. Hon förstod också, att vad Inga Persdotter nu sade, visste Nils förut, och att alltsammans var mellan dem båda på förhand avtalat mot henne själv.
»Det är bäst jag går», fortfor den onda kvinnan, »ty här kan jag ej bliva. Du Elin, gör mig till skam för andra, och du gråter, så fort du får se mig. Skriv till din far, att han ger mig mina femtonhundra kronor, som jag skall ha. Då är duoch Nils kvitt ifrån mig, och då behöver du Elin inte se snett på, att jag stör dig eller äter din mat.»
Nils försökte dock denna gång medla och bad modern stanna. Åter tyckte Elin, att det lät, som om även detta var på förhand avtalat, till hennes skada. Hon greps av en hemsk, stum ångest, och i ett slags förtvivlat hopp, att hon på så sätt skulle böja Nils’ hjärta till sig, fogade hon sig och bad Inga Persdotter stanna liksom han. Tillika sade Elin, att hon nog trodde, fadern skulle utbetala pengarna, som han en gång lovat.
Då skrattade Inga Persdotter högt.
»Du vill ändock ha mig bort», sade hon.
Och nästa morgon tog hon en del kläder med sig och flyttade över till Karna Andersdotter, sin moder.
Elin visste icke, om hon skulle vara ledsen eller glad över detta. Väl kände hon en lättnad över att Inga Persdotter icke längre fanns i hemmet. Men därför kom hon dock icke sin man närmare. Ty sedan modern flyttat hemifrån, blev Nils svårare mot hustrun. Han talade ont och hårt till henne, och han fann nöje i att se henne gråta. Då svor han högt och sade, att modern haft rätt.
»Gjorde jag rätt», sade han, och höll sin knutna hand emot hustrun, »läte jag dig gå eller flyttade själv efter.»
Han anklagade Elin att hava tvingat Inga flytta hemifrån.
»Det är ju för din skull hon inte kan vara här», skrek han.
Och Elin vågade icke svara honom, gick blott tyst undan och lät Nils rasa ut.
Under denna tid började Nils även att vårdslösa sin gård, och Elin kunde tydligt se, att det var något han grubblade över, och för vilket han icke kunde finna frid. En gång bad hon honom att betro henne, vad han tänkte på. Men då svorhan till och gick ut. Strax efteråt hörde Elin honom spänna hästen för kärran och åka bort. Först följande dag kom han åter.
När Nils då kom, var Inga Persdotter med honom, och sådan hon då var, hade Elin ännu aldrig sett Inga. Hon hälsade icke, när hon kom, utan gick förbi sonhustrun rätt in i köket. Där började hon snoka omkring, som ville hon se efter, att ingenting blivit bortstulet. Från köket gick hon ut i visthusboden och från boden ned i källaren. En stund senare hörde Elin henne vända på kistorna uppe på vinden.
Av allt detta, vilket dag efter dag hopade sig, blev Elin så rädd, att hon ej kunde säga eller företaga sig något, utan att samtidigt fruktan kom över henne:
»Har jag gjort något, så att de åter kunna finna sak med mig? Vad skall nu ske?»
Till en vrå i köket smög hon sig undan. Där satte hon sig ned och grät, och där fann henne också Inga Persdotter.
Hon gick fram emot sonhustrun, lyfte undan hennes händer, som denna pressat mot ansiktet, och sade:
»Sitter du här nu igen och gråter, för att du inte kan bli mig kvitt?»
Och när Elin ingenting kunde svara, fortfor hon:
»Du blir mig aldrig kvitt. Tro inte det. Jag kommer igen, var dag jag kan, och ser, hur du ställer det.»
»Jag har ju inte bett er gå», sade Elin. »Ni ville det ju själv.»
Då gick Inga Persdotter till förstugudörren, öppnade den på vid gavel och ropade på Nils, att han skulle komma. Men till Elins stora förvåning svarade Nils ute från stallet:
»Jag vill inte. Låt mig vara och blanda mig inte opp i ert.»
För andra gången vände sig Inga Persdotter mot Elin. Men denna gång sade hon intet, hon endast betraktade den unga kvinnan med en blick, så att Elin tänkte: »Hon vill mörda mig. Gud i himmelen, hon vill mörda mig!» Och i sin förskräckelse sträckte hon båda händerna mot svärmodern och sade:
»Vad vill I mig? Vad har jag gjort?»
Då vände sig Inga Persdotter om och gick utan att svara in i kammaren. När hon kom på tröskeln, vände hon sig tillbaka, och hon hade icke längre herravälde ens över sin kropp. Ty hon darrade som i feber, och hennes fingrar knöto sig som i kramp:
»Gå och lägg dig», sade hon. »Det är sent. Och jag blir här i natt.»
Elin vågade icke motsäga henne, utan klädde darrande av sig och kröp ned under täcket. Hon kände det, som om hennes vilja blivit lam, och om det också gällt hennes liv, skulle hon ej ens vågat ropa på hjälp. Hon frös, där hon låg, så att hennes lemmar skälvde, och hon undrade, om någon människa på jorden lidit som hon. Med varje nerv spänd till det yttersta låg hon stilla och lyssnade efter ljud, och hon tänkte på, om hon skulle smyga sig upp och kläda sig samt sedan gå bort i den mörka natten, lika gott vart. Hon undrade på Nils, som inte kom, och det enda hopp, hon hyste, var, att han icke kunde vara så ond som modern.
Då hörde hon ett lås, som knarrade. Men det var icke förstugudörren, det var dörren till kammaren, som gick upp. Inga Persdotter stod på tröskeln, och hennes ögon sökte sonhustrun. Hon var halvklädd, och i handen höll hon något, som Elin icke kunde se, vad det var.
»Varför gråter du alltid, när du ser mig?» sade Inga Persdotter.
»Kära, söta, det gör jag inte», sade Elin. »Jag ska aldrig göra det ...»
Hon vågade ej ligga stilla, utan sprang upp i blotta linnet och stannade mitt på golvet.
»Ljuger du också?» fortfor Inga Persdotter. »Jag skall ge dig för att ljuga, så du har något att gråta för åtminstone.»
Elin visste, att hon var ung och stark, och att hon med ett slag kunde fälla sin plågoande till jorden. Men hon varken ville eller kunde, hon höll blott händerna för ansiktet och vände sig bort. Då kände hon ett hårt slag mot sin rygg. Hon sjönk ned på knä. »Jesus, förbarma Dig över mig», ropade hon utom sig. Så hörde hon, att dörren öppnades, och att Nils kom in. Hon hörde Inga Persdotter utfara i en ström av onda ord och förbannelser, och hon hörde henne befalla Nils att slå sin hustru. Det blev tyst en stund, och ännu låg Elin där nedböjd. Aldrig trodde hon, att Nils i detta skulle lyda sin mor. Men plötsligt hörde Elin mannen uppgiva ett ljud, som kunde varit en suck, men lät som ett rytande. Därpå slog han sin hustru med knutna nävar, och han såg ej efter, var slagen föllo. De träffade henne överallt, och samlande sina sista krafter reste sig Elin upp och störtade ut. Hon visste icke, vart hon gick. Hon visste blott, att det hastigt blev kallt och mörkt omkring henne, och att ingen slog henne längre.
Men inne i vardagsstugan stodo Nils Tufvesson och hans moder mitt emot varandra. Ingen av dem sade något i början. Men bådas bröst flämtade, som om de utfört ett tungt arbete. Inga Persdotter hämtade sig först.
»Jagvillese dig slå henne», sade hon. »Jag ville se, att du kunde det, och att du ville.»
Men Nils blygdes över, vad han gjort, och han vågade ej möta sin moders blick. Hennes vilda jubel kunde han varken förstå eller dela. Därför blev han rädd.
»Det är bäst att se till, att hon inte gör sig något illa», sade Nils och ville gå ut efter Elin.
Men Inga Persdotter höll honom tillbaka. Själv blygdes Nils över, att han slagit sin hustru utan orsak och skulle helst önskat detta ogjort.
»Det är inte så väl», sade hon kallt. »Vänta du, jag går först.»
Elin hade kommit ut ur den smala gången, som ledde förbi muren till bakugnen ned i källaren. Där stod hon nu i mörkret och skalv av fruktan och köld. Svedan av slagen märkte hon ej, men hon tänkte på, att hon aldrig blivit misshandlad eller slagen förr, och hon ömkade sig själv, som måst lida sådant. Hon hörde de andra sakta ropa sitt namn, liksom fruktade de, att någon kunde höra deras rop. Men hon rörde sig ej ur stället och svarade ej heller. Hon tänkte, att de kanske ej skulle finna henne. Då kunde hon måhända finna vägen ut och få gå bort från alltsammans. Alltid fanns det väl någon barmhärtig människa, som lånade henne hus till dager.
Så stod Elin, till dess att strålen av ett ljus träffade hennes ansikte.
»Jaså, här står du», sade Inga Persdotter. »Vänta du, jag ska nog laga, så jag får dig hän.»
Utan att säga ett ord, följde Elin sina plågare in. Som hon nu såg dem, tyckte hon, att de båda sågo ut, som om de fruktat henne, vilken de hade i sitt våld. Detta skrämde Elin mera, än allt vad som förut skett. Ty därigenom kom hon för första gången att ana, att det fanns något, som band de båda samman, vilket hon icke borde veta. Och när de åter började slå henne, tyckte Elin, att deslogo för att hindra henne att se och för att hindra sig själva att tala eller tänka.
Gud hjälpe alla människor, när nöden kommer! Men den förtvivlan, som Elin då kände, går över, vad vanliga dödliga känt. Hon drog sig undan slagen i sin bädd, och hon var glad, när det blev tyst omkring henne, och hon var ensam.
När solen gick upp över nästa dags morgon, undrade Nils först, om han drömt. Och när han mötte Elins undrande och rädda blick, blev han skrämd, som han aldrig i sitt liv varit. Han förstod, att han nu måste handla ensam, och han gick fram till hustrun och försökte för första gången att vänligt tala henne till.
»Var är hon ...?» sade Elin enstavigt. Hon kunde ej förmå sig att kalla Inga Persdotter vid något annat namn.
»Menar du mor?»
»Det vet du nog.»
»Mor har gått hem till sitt», sade Nils.
»Det tänker jag också göra», genmälde Elin.
Då började Nils bedja henne, att hon ej skulle göra honom olycklig. Och fastän Elin ej förstod, vad dessa ord inneburo, fattade hon dock, att hennes man var i nöd, och att han behövde hennes förlåtelse.
Dock sade Elin:
»Om detta händer en gång till, då går jag till far och säger honom alltsammans.»
Då lovade henne Nils, att sådant ej skulle ske än en gång. Så underlig var hans blick ochså ödmjukt hela hans sätt, att Elin gav honom sin förlåtelse. Men något löfte för framtiden gav hon honom icke.
Elin förstod icke själv, varifrån hon tog den kraft, som behövdes för att denna gång vara så bestämd. Hon visste blott, att så länge hon var ensam med Nils, behövde hon ej frukta honom.
Nils å sin sida gick till sina sysslor, undrande över, att allt hade avlupit så lätt. Men mest undrade han över, att han någonsin låtit förmå sig att misshandla Elin.
När han begärde henne till äkta, hade han gjort detta, emedan han tyckte sig behöva en hustrus råd och hjälp, och han hade aldrig tänkt så långt framåt, att han kunnat ana sig till, vad som nu dagligen hände inför hans ögon. Över detta, att modern och hustrun ej skulle kunna enas under samma tak, hade han över huvud aldrig tänkt. Det hade endast förefallit honom, som om allt skulle bli bra, ifall han blott finge en hustru. Ej blott skammen skulle då bliva lyftad från hans skuldror, utan allt skulle bliva annorlunda. Hur visste han icke. När modern tog hans ed, anade han för första gången, att allt som var ont och tungt efter giftermålet skulle bli värre och icke bättre. Men den tanken hade han skjutit undan, som människan gärna gör med sådant, vilket hon helst vill glömma. Då tyckte han, att modern stod honom i vägen, och han erfor motvilja mot Inga, därför att hon ej lät honom vara man. För sin hustru hade han aldrig känt någon kärlek, men ju mer han fick lida för hennes skull, ju mer blev han henne gramse. Vad rörde hon honom? Varför hade hon kommit i hans hus? Varför skulle hon gå där ständigt och se på honom med sina tåliga ögon, vilka tycktes se och veta, vad ingen vetat förut, och ingen skulle få veta?
När Nils gick ifrån sin hustru, tog han avgammal vana vägen ned åt stallet. Där stodo hästarna och tuggade hö, och Nils stannade därinne och betraktade dem. Vad hade han där att göra? Varför stod han där? Det var vinter, julen var förbi, och då är lantmannens möda ringa. Nils satte sig på en låg träbänk, som plägade begagnas, när hästarna skulle skos, och ett ögonblick föll det honom in att se efter, om ej någon hästsko satt lös och behövde slås fast bättre. Men han saknade lust att företaga sig något, och därför blev han sittande.
Nils tankar gingo åter till det ämne, som för beständigt satt sig fast i hans hjärna likt ett hjul, vilket utan ändamål snurrar på samma punkt. Han såg Elin nedböjd framför sig, och han tyckte sig ännu kunna känna i sina händer, hur hårt han slog henne. Varför hade han gjort så? Därför att modern hade bett honom. Varför hade han sedan bett hustrun om förlåtelse? Därför att han ej vågade annat. Han hade ingenting menat därmed. Han visste, att tordes han, skulle han vända tillbaka och slå henne igen, därför att ingenting annat skaffade honom lisa i den vånda, på vilken han bar. Nils knöt sina händer och bet ihop tänderna. Aldrig tyckte han, att en människa varit i värre pina än han. Det kunde ej vara svårare i helvetet. Att skammen nu skulle kunna gå ifrån honom, därpå tänkte han ej längre. Det var länge, länge sedan, han hoppats något sådant. Nils tyckte sig hava glömt, att en sådan tid över huvud någonsin funnits till. Han var fördömd, fördömd, född till det onda.
Utan att veta klart, vad han ville eller ämnade göra, spände Nils en häst för kärran, och utan att ens giva sig tid att taga på sig helgdagsrocken, åkte han ut på landsvägen. När han for, märkte han, att Elin stod i fönstret och såg efter honom. Alltid såg hon också på honom,alltid följde honom hennes ögon, var han gick och stod. Nils svor högt och smällde med piskan. Nu skulle hon sitta hemma och gråta och vara rädd, en dag skulle hon förstå allt och anklaga honom. Varför hade hon också kommit upp i allt detta? Hon hade intet ont gjort. Hon kunde ha blivit gift med någon annan. Då hade allt varit gott, och vad som nu skett ogjort.
Varför kunde det ej göras om? tänkte Nils Tufvesson. Varför kan det, som en gång skett, aldrig göras om?
Plötsligt kom Nils att tänka på, om någon kunnat höra hustruns rop efter hjälp. Vid denna tanke blev han stum av förskräckelse. I nästa ögonblick tänkte han: »hon ropade ju aldrig på hjälp. Det är jag, som har glömt. Hon ropade ju aldrig.» Nils ansträngde sitt minne för att komma ihåg detta. Men han kunde ingenting erinra sig redigt. Hans minne var tomt.
Då stannade hästen av sig själv vid vägen, och Nils Tufvesson rycktes upp ur sina tankar. Han höll stilla inför en liten byggnad, som låg tätt invid stora landsvägen. Där bodde en granne till honom, och Nils steg av och gick in, som om han trott, att han där kunnat få svar på sina frågor.
Där inne satt Anders Ohlsson, grannen, och lagade träskor. Hustrun satt i vävstolen, och vävskeden gick slamrande fram och åter. När Nils Tufvesson trädde in, stannade de i sitt arbete, och båda lade märke till, att Nils såg förströdd och underlig ut.
»Du är ute och åker i dag», sade Anders Ohlsson.
»Jag är så», sade Nils, hälsade på båda och satte sig.
»Har du tid med det, du, som är nygift karl?» sade Anders Ohlsson och plirade med ögonen.
Han var en kortvuxen, skallig man med krokig näsa och buskiga ögonbryn, under vilka ögonen ofta logo.
Nils vred sig på stolen och fann intet att svara.
»Varför tala de också just om Elin?» tänkte han.
»Ska du fara långväga?» fortfor grannen.
»Ja», svarade Nils, utan att tänka på, vad han sade. »Jag har väl ett par mil att åka eller så.»
»Då är det bäst, vi tar fram en sup åt dig, efter du tittat in», sade Anders Ohlsson, som själv gärna såg, att flaskan kom fram.
»En sup», tänkte Nils. »Något starkt! Att jag inte tänkt på det förr.»
Han drack eljest aldrig, men han blev sittande hos grannen i fulla två timmar. Under denna tid sjönk brännvinet djupt i flaskan, och Nils drack det mesta.
Till sist satte Anders Ohlsson korken i flaskan och sade:
»Nej, Nils, nu får du inte mer. Annars kommer du full hem till gumman. Då blir ni osams. Och det passar inte nygift folk.»
»Tror du, jag är rädd för Elin», for Nils upp och blev plötsligt bister. Brännvinet hade stigit honom åt huvudet. Hans kinder voro röda och ögonen fuktiga.
»Jag ska visa dig, att jag inte är rädd för henne. Kom med hem, ska du få se, hur jag gör med henne. Och där ska du få mer.»
Anders Ohlsson hade nog lust att offra dagen på ett litet kalas. Men hustrun satt i vävstolen och hörde honom. Därför svarade han:
»En annan dag, Nils. Inte i dag.»
Då blev Nils mitt under ruset rädd, att han kanske sagt för mycket. Därför stämde han ned tonen och blev ödmjuk och rädd. Skyggt och sakta frågade han:
»Dutror väl inte, att jag gör Elin något ont?»
»Tycker nå’n det», sade Anders Ohlsson, helt förvånad.
Men emedan han också hade druckit, tillade han, vad han eljest aldrig skulle ha sagt:
»Nu när mor din är borta, är det nog ingen, som gör henne något.»
Nils famlade i ruset efter svar, men fann intet. Han tog ett hastigt farväl, raglade ut och kom upp i kärran.
Hans första tanke var, att han borde fara hem till Elin, för att se om hon grät. Men han kunde icke se henne, han kunde icke vända åter till sitt eget hem. Han vågade icke. Det var, som om han trott, att hustrun under tiden fått veta hela hans rysliga hemlighet. Nils fruktade att möta Elin, också därför, att han var rädd, att nu när han druckit, skulle han slå henne igen. Därför lät han hästen löpa, och vägen gick över bron, som leder över ån fram genom byn och ut på slätten, där den låga tallskogen växer mörk på högra sidan om vägen.
Där for Nils fram, och han såg varken till höger eller vänster, hälsade icke på dem han mötte, var över huvud så långt nere i sina egna tankar, att han glömt, var han var, ända till dess att hästen åter av gammal vana stannade. Då såg Nils, att han var vid sin mormoders gård, där Inga Persdotter bodde.
Han tyckte att hans huvud blev mera klart, och att han visste, vad han ville.
Huset låg helt nära landsvägen och utgjordes av två lägenheter, vilka voro byggda samman i en lång låg envånings länga. De båda hushållen, som bodde här, hade var sin täppa, vilken gick ända fram till landsvägen, och staketet, som skilde täpporna åt, gick upp emot byggnaden och tjänstgjorde som ett slags råmärke.
I den ena av dessa byggnadshalvor bodde Karna Andersdotter. Hon var mellan sjuttio och åttio år och alldeles döv. Hennes ansikte var litet och hopskrynklat som ett gammalt gulnat papper, nött och fårat, så att rynkorna sträckte sig ända upp till det gråvita håret, vilket i oordnade testar trängde sig fram under den rutiga huvudduk, hon städse bar. I alla dessa rynkor lågo ögonen som begravna, men när de någon gång vågade sig fram, blickade de oroligt och styggt omkring samt dolde sig hastigt, på samma gång den tandlösa munnen knep sig samman.
Detta var Inga Persdotters moder, och hos henne bodde hon nu, när hon fattat det trotsiga beslutet att flytta bort från sonen för att låta honom umbära sig.
Nils band hästen vid staketet och gick in. Vid modern skulle han tala nu, när han visste, vad han ville säga henne. Utan att hälsa på någon satte han sig därinne, och när han såg på modern, tyckte han, att hon såg förgrämd ut och var eländig som han.
»Är du ensam?» sade Inga Persdotter. »Eller har du nötet med dig?»
Nils svarade ej på detta, han knäppte endast upp tröjan, som om den bränt honom, och gav sig till att se stint på modern. Han tänkte vid sig själv, att han skulle aldrig vågat göra så, om han ej hade druckit, och inom sig prisade han brännvinet.
»Varför har du ställt det för mig, så som du har gjort?» sade Nils till sist.
»Jag?» gav Inga Persdotter till svar. »Vad har jag gjort?»
»Du tog mig, när jag var pojke», fortfor Nils, »och sedan är det inte en hederlig människa, som inte skyr mitt hus. Det har du gjort, och du har förvänt synen på mig, så att jag inte mera vetut eller in. Jag är tvungen att komma tillbaks till dig, antingen jag vill eller inte. En gång få människor veta detta, och då går jag i fängelset. Jag kunde ha fått sitta och vänta på det, tills eländet hade kommit. Då hade jag åtminstone haft dig, jag hade fått sova om nätterna, äta om dagarna och leva i ro, till dess att den onda dagen kom, och skammen blev uppenbar. Kanske hade den heller aldrig kommit. Du hade väl dött en dag, då hade jag varit fri. Och ingen hade behövt veta något. Men i stället skaffade du mig ett gifte. Hade jag någonsin bett dig om det? Varför gjorde du så?»
Aldrig hade Inga Persdotter sett sin son sådan, eller hört honom tala så.
»Du har druckit», sade hon kort.
»Ja», genmälde Nils och såg skadeglatt på modern, »jag har så gjort, men därför kan jag också tala. Det finns somliga, som behöver dricka för att få tankarna klara, och jag är visst av den sorten. Kan du svara mig, på det jag frågar om nu? Varför ska jag för din skull dras med en hustru, som ingen hustru är?»
»Jag ville det», sade Inga Persdotter. »Och det skulle väl så vara.»
»Du intalade mig», fortfor Nils, och ådrorna på hans hals svällde, »att om jag fick en hustru i huset, skulle allt bli gott, och ingen skulle längre tala något om oss. Du gjorde det, därför att du var rädd och tänkte på länsman. Du var så rädd, att du inte visste, vad du gjorde. Ser du inte, att just nu kommer länsman, just nu när du trodde, du hade gjort det så bra? Jag går ensam med Elin och är rädd för dig. Jag går ensam med dig och är rädd för henne. Du stänger dig inne med mig, och du narrar mig att slå henne. Hur länge tror du, hon skall komma att gå som min piga? Hon är ju det. Detvar du, som ville ha henne till piga. Men hon går en dag ner till sin släkt, och då falla alla över mig, jag, som inte vet, hur någonting tillgått, och som ingenting gjort.»
Det brann ljus i det låga rummet. Ty ute föll redan skymningen, och i det svaga ljusskenet lutade Inga Persdotter sitt huvud fram emot Nils, hörde varje hans ord, visste, att han talade sant, och förstod blott icke, hur hon någonsin kunnat tänka sig, att vad som nu kom allt närmare, någonsin skulle kunnat undvikas.
Ett stycke ifrån dem satt den hoptorkade lilla gumman, nedsjunken som vanligt. Hennes ögon hade krupit fram ur skrynklorna, och hennes tandlösa mun rörde sig, som om hon tuggat. Ingen kunde säga, om hon satt i sina egna tankar, eller om hon hörde mer, än hon själv ville kännas vid.
»Det är djävulen, som driver sitt spel med oss», sade Inga Persdotter.
»Det är nog det», sade Nils, »men då har han drivit det bra. Ty det, som vi sökte för att komma undan, det har han vänt så, att det snärjer oss mer och mer.»
Då lyste Inga Persdotters ansikte upp, och hennes ögon slöto sig under de tunga ögonlocken.
Ingens ögon kunde som hennes lysa av glädje över det, som var ont och bringade andra skada.
»Elin har inte fribrev på att få leva», sade hon lågt.
När hon såg sonens plötsliga förfäran, teg hon en stund och log åt sina egna tankars styrka eller åt hans svaghet. Så fortfor hon med samma låga stämma:
»Kunde vi ställa det så, att Elin komme bort, och folk trodde, att det skett av våda, eller att hon gjort det själv, då vore vi fria, och vad hon fört med sig i boet, vore ditt.»
Då reste sig Nils upp och var vit av skräck.
»Dit får du mig aldrig», sade han.
Därmed rev han till sig sin mössa och gick ut. Därute löste han hästen, vände om och körde i rasande fart från gården, där modern bodde, och hem till sitt.
Inga Persdotter satt länge i tankar. Men vid sonens ord fäste hon ingen vikt. Ty hon visste, att han behövde vänja sig vid en tanke, innan han vågade utföra den. Därför lät hon honom fara, dit han for, och tänkte, att den dag skulle komma, då hon åter hade honom i sin makt som alltid.
I stället vände hon sig nu till den gamla, ty en misstanke hade vaknat inom henne, att denna hade hört något eller åtminstone anat och förstått.
»Vad tänker I på, mor?» skrek hon i örat på den gamla.
Karna Andersdotter satt, som hon setat, men ögonen hade liksom försvunnit.
»Jag hör ju inte», sade hon enstavigt.
»Det är också bäst för er», sade Inga Persdotter och höll sin knutna hand för moderns ögon.
Den gamla hörde henne icke och såg ej heller. Och därav visste Inga Persdotter, vad hon skulle tro.
Men Nils åkte som en ursinnig landsvägen fram och lät piskan vina över hästens länd. När han kom fram till bron, saktade han dock farten.
»Elin sitter förstås hemma och väntar», mumlade han. »Jag har inte en vrå, där jag kan få vara ensam.»
Nils tänkte på Elins ögon, som skulle se på honom och fråga, och han vred sig vid tanken på, vad modern hade sagt. Han var rädd, att hans onda tankar skulle lysa fram ur hans ögon och ur hans ansikte. Därför lät Nils nu hästen gå i gående, och när han spänt ifrån och fodratkreaturen, gick han länge i stallet och väntade på, att Elin därinne skulle släcka ljuset. Först när han sett ljuset slockna, gick Nils in och klädde av sig i mörkret för att slippa tala och för att slippa se.
För sin egen del gjorde Elin i Möllinge blott få bekantskaper, och sällan sökte hon någon. En väninna hade hon dock förvärvat, och henne plägade hon besöka, när nöden blev henne för svår.
Väninnan var en gift kvinna, och hennes namn var Kerstin Larsson. Från första stund fingo hon och Elin tycke för varandra, och umgänget blev dem lätt, emedan de voro nära grannar.
De båda väninnorna voro jämnåriga, men varandra lika voro de ej. Kerstin Larsson var mindre till växten, och allting hos henne såg ut att vara runt och glatt. Rund och glad var hennes figur, runt och glatt hennes ansikte som hennes skratt. Hon hade lätt för att tala och lätt för att finna ting i världen att glädja sig åt. Ett naturligt gott hjärta hade hon också, och ingenting fäste henne mera vid väninnan, än att hon tyckte synd om Elin och gladde sig åt att kunna vara henne till hjälp. Allt detta hängde nära samman med, att hon själv var lycklig. Hennes man var handlande, och hans hus, som låg på samma sida om landsvägen som Möllinge gård, var stort och glatt. Det liknade ej bondgårdarna, utan var byggt mera på herrskapsvis. Från vardagsrummet kom man ut på en öppen veranda, kring vilken vildvinet klängde upp, och nedanför verandan fanns en välskött trädgård, med fruktträd och bärbuskaroch vackra bersåer. Larsson själv var en man med ett öppet, gott ansikte, ett prydligt helskägg och ett par ögon, som gärna logo. Munnen log också, och hans skratt var smittsamt friskt. En smula halt var mannen, men det syntes knappast, när han gick, och hans hustru hade aldrig skäl att beklaga sig över detta lilla lyte. Ty frisk och glad var han som hon, och man kunde se på de båda makarna, att dem emellan var allt, som det bör vara mellan människor, vilka funnit varandra i kärlek.
Emellan möblerna i rummet sprang redan en liten vacker flicka, som alltid var fin och ren, men som modern ändå aldrig fann snygg nog, när det kom främmande. Lilla Greta lekte med far och mor, och föräldrarna plägade giva varandra varjehanda kraftiga ömhetsbevis, när de nojsade med flickan. Ty hon erinrade dem om deras kärleks bästa tid, och när de sågo henne, kände de sig unga och kärleksstarka.
För Elin blev det en lättnad att vila ut i detta hem, där ingen mörk skugga störde trevnaden, och hon sade ofta, att hade hon icke haft Larssons att gå till, skulle hon aldrig ha hållit ut. Hon blev också vän med mannen liksom med hustrun, och hon förtrodde sig till dessa sina vänner, emedan hon hos dem fann trygghet och vila, och emedan hon ej kunde annat. För dem berättade hon allt, vad hon kunde berätta, och Kerstin Larsson var henne en god väninna, ty när Elin själv hade svårt för att tala, hjälpte henne den andra. Hon gjorde detta, icke av nyfikenhet för att få veta något, utan emedan hon själv kände sig lycklig och förnöjd, och emedan hon icke kunde tåla att se andra lida. Allt hos denna kvinna var nämligen icke så runt och glatt, som det vid första ögonkastet kunde se ut. Hennes förstånd var klarare än de flesta mäns, ochhennes intryck av människor voro levande och outplånliga. Från första stunden hon fick veta, att Nils Tufvesson skulle gifta sig, hade hon förstått, att den, som kom i det huset, skulle bliva olycklig som ingen. Ty Kerstin Larsson tänkte gärna över andra människors öden, och det var hennes lust att förstå, hur världen gick sin gång. Inga Persdotter avskydde hon av instinkt och av hela sitt hjärta, utan att denna dock gjort henne själv något egentligt ont, men på samma gång lockade henne den sällsamma kvinnan som något av det underligaste hon någonsin sett. På de rykten, vilka gingo om förhållandena på Möllinge, trodde Kerstin Larsson fullt och fast. »Man skall vara blind för att ej inse det», sade hon, »man behöver ju blott kunna stava och lägga ihop. Och ser man Inga Persdotter bara en gång i ögonen, måste man väl veta, att hon är i stånd till allting. Jag ville aldrig vara ensam med henne i mörkret för aldrig det.» Detta var Kerstin Larssons mening, och om hon icke uttalade den inför andra, kom detta sig därav, att hennes man förbjudit henne det och sagt, att med sådant, som man ej vet, skall man ej bry sig.
Men så träffade Kerstin Larsson Elin och såg genast, hur god hon var, hur mild och stilla och fin. Som om de känt varandra i åratal, tyckte hon, att Elins hela väsen låg öppet för henne. Då förstod Kerstin också, att just en sådan kvinna som Elin var liksom skapad att förtryckas och pinas ihjäl av en sådan djävul, som Inga Persdotter var. Kerstins hjärta blev så fullt av ömhet och ömkan på samma gång, att hon nästan ville falla i gråt, så fort hon såg Elin. Mer än en gång under de första dagarna av deras bekantskap, kommo tårarna i hennes ögon, så att hon rent av måste vända sig bort. Och Kerstin lovade sig själv, att allt vad en människakunde göra för att hjälpa en annan, det ville hon också göra för denna stackars unga kvinna, som kommit in i ett sådant ormbo och icke ens syntes veta, vad hon gick till mötes, mer än ett barn. Och i denna punkt höll Kerstin Larsson ärligt ord.
Det hände en gång, att Larsson skulle fara bort, och innan han gick, kysste han först barnet och sedan sin hustru. Då vände sig Elin bort och brast i gråt. Men när väninnan frågade henne, ville hon ingenting svara.
»Jag gråter, därför att jag icke får vara lycklig som du», sade hon blott.
Mera yppade hon icke. Ty allt annat kunde Elin berätta för sin vän. Men detta yttersta, som var hennes värsta oro och för henne som kvinna den svåraste smälek — att hennes man försmådde henne — det kunde hon icke berätta. Denna hemlighet gömde hon och berättade den under långa månader icke. Ja, hon tyckte, att hon förr skulle velat dö än att yppa sin skam. Ej heller kunde Kerstin eller någon annan gissa sig till eller misstänka sådant.
När därför Elin klagade, att hon ej var lycklig med sin man, sökte Kerstin ingen annan orsak bakom hennes tal, än den som låg i orden och fann i dem orsak nog att gråta. Väl visste hon, vad hon tänkte om förhållandet mellan Inga Persdotter och dennas son. Men aldrig föll det Kerstin in, att detta skulle kunna vara annat än dött och borta, nu då en hustru kommit i huset. Det var styggt nog, med det som var. Men när Elin kom till henne och full av skräck berättade om, hur mannen och svärmodern utan orsak hade misshandlat henne, då kallade väninnan in sin man, och båda uppmanade henne då att skriva och berätta allt för sina föräldrar och påkalla deras hjälp. Då skrev Elin till sina föräldrar detta brev.