»Kära föräldrar.Jag får skriva till eder och tala om för er, det var i går kväll, då Håkan och Anna de reste från mig, så kom jag till att gråta, när de skulle skiljas ifrån mig, så jag kunde inte följa dem ut på gården, då kom svärmor in och begynte skälla på mig och räkna upp en hel hop och sa: »ni kan få skaffa, det jag ska ha, så ska ni snart bli av med mig, jag behöver inte gå här i vägen», sa hon. Jag har aldrig talt ett ont ord till henne. Jag får be Far, om ni vill låta mig få de pengar, hon ska ha, så kanhända flyttar hon härifrån på allvar. Hjälpen mig, så är ni snälla, för det är inte gott för mig, som jag har det. Det märker jag nu, efter hon inte kunnat tåla mig dessa få månader ens. Nils kan inte trösta mig; han tiger stilla, när jag gråter. Jag har kommit i ett fasligt elände. Om ni vill veta hur många tårar jag spillt på detta papper, jag gråter både natt och dag, så jag tror, jag gråter mig till döds. Jag sa till mor, när vi skulle lägga oss: »varför skäller ni på mig. Jag har ju intet talt er något ont till. Jag grät ju inte, för att ni kom hem, jag grät för Håkan och Anna, när de reste.» Så krängde hon åt mig och sa: »så kan du väl säga, vad du gråter för då».Ni kan ju låta någon gå hit och säga mig, hur ni gör med penningarna. Mor hon gick i dag bittida till sin mor, men hur länge hon blir där, det vet jag inte. Jag måste skriva brevet med blyertspenna, för jag har inte något bläck, och så får jag gå till Larssons och få kuvert. Nu får jag sluta mitt brev för denna gången med en kär hälsning till eder alla. Tecknar vänligenElin Olasdotter.»
»Kära föräldrar.
Jag får skriva till eder och tala om för er, det var i går kväll, då Håkan och Anna de reste från mig, så kom jag till att gråta, när de skulle skiljas ifrån mig, så jag kunde inte följa dem ut på gården, då kom svärmor in och begynte skälla på mig och räkna upp en hel hop och sa: »ni kan få skaffa, det jag ska ha, så ska ni snart bli av med mig, jag behöver inte gå här i vägen», sa hon. Jag har aldrig talt ett ont ord till henne. Jag får be Far, om ni vill låta mig få de pengar, hon ska ha, så kanhända flyttar hon härifrån på allvar. Hjälpen mig, så är ni snälla, för det är inte gott för mig, som jag har det. Det märker jag nu, efter hon inte kunnat tåla mig dessa få månader ens. Nils kan inte trösta mig; han tiger stilla, när jag gråter. Jag har kommit i ett fasligt elände. Om ni vill veta hur många tårar jag spillt på detta papper, jag gråter både natt och dag, så jag tror, jag gråter mig till döds. Jag sa till mor, när vi skulle lägga oss: »varför skäller ni på mig. Jag har ju intet talt er något ont till. Jag grät ju inte, för att ni kom hem, jag grät för Håkan och Anna, när de reste.» Så krängde hon åt mig och sa: »så kan du väl säga, vad du gråter för då».
Ni kan ju låta någon gå hit och säga mig, hur ni gör med penningarna. Mor hon gick i dag bittida till sin mor, men hur länge hon blir där, det vet jag inte. Jag måste skriva brevet med blyertspenna, för jag har inte något bläck, och så får jag gå till Larssons och få kuvert. Nu får jag sluta mitt brev för denna gången med en kär hälsning till eder alla. Tecknar vänligen
Elin Olasdotter.»
Med detta brev gick Elin, som hon sagt, till Larssons för att få kuvert. Väninnan läste ock brevet, och när hon läst det, sade hon:
»Till mig berättade du, att du grät, innan du visste, att de skulle resa.»
»Kanske det var så», svarade Elin. »Jag har glömt det. Allting går ihop för mig.»
Så funderade hon en stund på, om hon skulle ändra det. Men så sade hon:
»Lägg ihop brevet och låt dem få det, som det är. Jag orkar inte skriva om eländet en gång till.»
Så gick brevet, sådant det var, till föräldrarna i Kvarnbo. Men där stod intet om det viktigaste av allt, och Kerstin måste även förebrå Elin, att hon icke nämnt något om misshandeln.
Men då svarade Elin:
»Kan jag skriva sådant, som bara gör dem sorg? Är det icke nog, med det som är? Berättade jag om detta, då skulle jag skämma ut Nils inför alla. Och hur allting är, är han mig kär, och ingen vet som jag, att han ingenting skulle gjort, om inte hon hade tvingat honom.»
När brevet kom till Kvarnbo, framkallade det ingen bestörtning, men väl sorg. Så mycket ont hade alla redan hört, att de ej kunde annat än veta, att Elins giftermål var olyckligt. Men när Ola Persson fick ett sådant brev från dottern själv, då visste han, att nöden var större, än vad hon ville vidgå.
Då blev han också den man, han alltid var, då det gällde att ordna angelägenheter för andra, och utan att grubbla eller sörja länge började han tänka efter, om det ej fanns någon man, som stode Nils Tufvesson, mannen, nära, och som kunde passa att vara skiljedomare i denna sak.
Nämndemannen kom då att tänka på, att Nils Tufvesson hade en farbroder, Bengt Tufvesson,vilken bodde ej långt ifrån Möllinge gård. Till honom skrev Ola Persson och framställde sin anhållan samt utsatte en dag, då de båda skulle mötas.
Den dagen blev emellertid ett så rasande oväder, att ingen kunde tänka på att fara. Men ett par dagar därefter kom Ola Persson åkande till Möllinge gård, och Elin Olasdotter sände genast bud efter mannens farbroder. När Ola Persson kom, var han myndig och sluten. Han talade kort och bestämt, och hans röst darrade aldrig. Det sägs, att han var den ende man, som någon sett Inga Persdotter frukta.
Mer än en timme sutto de där, Elin och hennes man, Inga Persdotter och Ola Persson och väntade på Bengt Tufvesson, som skulle komma. Långsammare har tiden ej gått för många, som väntat.
Lång och mager, som han var, steg Bengt Tufvesson äntligen in i stugan, och de, som känt den döde Tufve Tufvesson, kunde se, att Bengt liknade sin broder. Han satte sig sävligt ned och höll sig långt borta från de andra. Ty han var en fridens man, som icke gärna ville komma i ovänskap med sin svägerska.
Samtalet började med, att Ola Persson frågade, vartill allt det timmer skulle brukas, som han vid sin ankomst sett ligga upplagt på gården.
Nils Tufvesson vred sig på sin stol och såg bort till sin moder. Men Inga Persdotter satt med hopknipna läppar och låtsade icke märka sonens blick.
»Jag talar till dig, Nils, och till ingen annan», sade då Ola Persson.
Då svarade Nils, att timret låg där för att användas till en stuga, vilken han tänkte bygga, för att hans moder skulle bo där och kvinnorna ej längre behöva vara varandra till hinder.
Då tego alla en stund, och till sist tog Ola Persson åter ordet:
»Jag ser hur det är här», sade han. »Du vill ställa det, som om Inga vore borta, men ändå behålla henne hos dig. Men så är icke min mening. Bor hon här på gården, blir förhållandet lika fullt detsamma, som det är, och vi veta alla, att det hittills ej varit gott. Nu vill du, att jag skall hjälpa dig med penningar, emedan du har skuld och ej kan hjälpa dig själv. Sådant skulle du ha sagt mig före giftermålet, så hade kanske mycket varit annorlunda, än vad det nu är. Men nu har detta skett, och jag vill ändå hjälpa dig, med allt vad jag kan. Men då skall du sälja din gård och flytta ned åt min trakt. Och Inga Persdotter stannar här och lämnar dig ensam med din hustru.»
Därpå beskrev Ola Persson en gård, som stod att köpa, samt sade villkoren för köpet.
»Vill du icke detta, Nils», slöt han, »har du ingenting att vänta av mig.»
Om detta talades nu länge, utan att någon av de andra, varken Nils Tufvesson eller hans moder, ville säga rent ut, vad de önskade eller tänkte. Nils försökte dock till sist beveka svärfadern att göra villkoren mildare.
Men Ola Persson såg förbi honom åt det håll, där Inga Persdotter satt, och sade:
»Bestäm dig nu, hur du vill. Eljest vet jag, både var jag skall söka roten och upphovet, och vad jag tänker göra.»
Hela tiden hade Nils Tufvesson setat inbunden och tyst, och han förstod, att nu hade han ingen hjälp att vänta från modern. Ty så länge Ola Persson var på Möllinge, ville hon, att det skulle se ut, som om sonen handlade ensam i egen sak. Därför kunde Nils heller ej uthärda längre, utan som om han tänkt på annat och ej visste, varomfråga var, reste han sig upp och gick tigande ut. Dörren stängde han hårt efter sig, när han gick.
Bengt Tufvesson, som skulle vara skiljedomare, hade hittills ingenting yttrat. Men när Nils gick ut, var hans ansikte så förtvivlat, att Bengt Tufvesson blev orolig, och om en stund reste han sig upp och gick efter brorsonen. Ty han fruktade, att Nils i ensamheten kunde tillfoga sig själv något ont.
Nils stod upprätt ute i foderlogen, och hans ögon voro fulla av tårar. Han visste, att han kunde icke göra, vad svärfadern hade begärt, och han såg intet slut på det elände, som skulle komma. Han stod därute och grät över sig själv och över sitt eget liv, och så fann honom farbrodern.
Bengt Tufvesson teg en stund. Så frågade han Nils, varför Elin och Inga Persdotter kommit i sådan tvist.
Det lät i Nils öron, som om farbrodern velat utforska honom och kanske visste mer, än han ville säga, och därför svarade han buttert:
»Mor har icke all skuld, ty Elin är också konstig. Hon har gått omkring och sagt, att hon vill skiljas från mig.»
»Jaså», sade Bengt Tufvesson, »det var ledsamt med detta giftet.»
Då knöt Nils sina händer, och mellan sammanbitna tänder bröt han ut:
»Det hade varit bättre, att det aldrig skett.»
Men som om han fruktat, att han sagt för mycket, tillade han:
»Aldrig flyttar jag dit ned. Aldrig.»
Därvid blev det också, och med oförrättat ärende fick Ola Persson fara ifrån Möllinge gård. Bengt Tufvesson sade då också farväl och gick. Men när de tre, som frågan gällde, åter voroensamma, då började Inga Persdotter att tala, och de första ord hon yttrade till sonhustrun, voro dessa:
»Nu vet vi, vad det är, vi ha att tacka dig för.»
Så slutade släktmötet på Möllinge gård, och först dagen därpå gick Inga Persdotter bittida hem till sitt. Nils följde henne åt, och båda veko av på den gångstig, vilken på andra sidan om ån viker av ifrån stora landsvägen.
Denna stig går i en krok runt omkring byn och följer sedan stora landsvägen, dock på lagom stort avstånd, för att de, vilka där vandra fram, icke behöva bliva sedda från densamma. Denna stig hade Inga Persdotter och hennes son redan mer än en gång gått. De följde den ofta, och när stigen sänkte sig, så att backsluttningen dolde dem för andra, stannade de för att samtala. Så fortsatte de åter under de låga, mörka tallarna, vilkas barr dröpo i morgonsolen efter den föregående nattens regn.
»Jag tror, det syns nu», sade Inga Persdotter, »vilken hustru du har. Ingen hjälp får du av hennes rika släkt, och ingen vill hon skaffa dig.»
»Jag vånnar, jag vore långt härifrån», genmälde Nils.
»Det vore nog bäst för dig», svarade den andra. »Du är vek och vågar intet. Varför är det inte jag, som är man, och du, som är kvinna?»
Hon stannade framför honom och såg sig omkring för att övertyga sig om, att ingen lade märke till dem. Då log hon tyst, och hennes näsvingar skälvde.
»Då skulle du ha lockat mig, och jag skulle ha följt dig», fortfor Inga. »Men sedan skulle jag ha tagit makten och visat, att jag var man.»
»Tig, mor», sade Nils, »tig och låt mig vara.»
Han vände sig ifrån henne och gick långsamtvidare. Inga Persdotter följde honom, och hon talade med livliga rörelser och viskande röst.
»Du är rädd», fortfor hon, »rädd för en kvinna, som inte ens vågar slå igen. Därför är det bäst, att du kommer bort, och jag får väl hjälpa dig med det, som med allting annat. Du säljer gården, som Persson vill, så hjälper han dig både att få betalt och att få en köpare. Men sedan köper du biljett till Amerika, reser din väg och lämnar mig här. Jaja, det blir väl inte annat.»
Nils Tufvesson hörde knappast på moderns ord. Han gick i sina egna tankar, och de sade honom, att bort från detta skulle han aldrig komma. För sig själv upprepade han det sista modern sagt: »jaja, det blir väl inte annat». Men han visste ej, vad Inga menat därmed, och medan han tänkte däröver, dök ett minne upp inom honom, att modern en gång sagt något om, att de kunde röja Elin ur vägen. När hon sagt detta, och vad han då själv hade svarat, kunde Nils ej längre erinra sig. Det föreföll honom blott, som om en lång tid förflutit sedan dess, och att om det skett och vore över, skulle han få frid.
»Vad har du sagt, mor?» frågade han plötsligt. »Jag vet det inte.»
Inga Persdotter höll honom stilla och ruskade i hans arm, som för att få honom vaken.
»Har du inte hört, vad jag sagt dig?»
»Nej.»
Då slog Inga Persdotter plötsligt om, och som om hon kunnat läsa sonens tankar tvärs igenom hans tystnad och förstod, att de nu följde hennes som aldrig förr, vände hon tillbaka i sina egna tankespår och ljög djärvt:
»Jag har sagt, att hon måste dö. Dö, så visst som jag lever. Det har jag talat om hela tiden, medan du gått här och ingenting hört. Jag teg i går, medan alla andra talade. Mendå såg jag henne dö under mina händer, och jag visste, att jag, som ingenting sagt, var starkare än ni alla, som talat. Så visst jag går här, vet jag nu också, att det en gång sker.»
Hon släppte taget om Nils arm. Båda gingo tysta vidare. Men under tystnaden talade den enes själ ohörbara ord till den andres och talade så starkt, att Nils trodde allt vad modern sagt. Han trodde, att de ord, han nu hörde, träffat hans själ, redan när han gick i sina egna tankar och icke lade märke till moderns ord.
Så fullbordades småningom dag för dag Inga Persdotters verk och för var dag, som gick, blev Nils sorgsnare och mera bunden.
Vore det nu så, att människornas tankar och handlingar bestämmas enbart av, vad de verkligen veta och med sina egna ögon se, då skulle Elin under de dagar, som följde, icke hava funnit skäl till oro. Visserligen gick Nils ofta bort liksom förr, och Elin kunde förstå, att han besökte modern. Men dessförutom hände ingenting. Nils var snarare mindre ovänlig emot henne, än vad förr varit fallet, och Inga Persdotter visade sig icke på Möllinge gård. Dagarna gingo sin enformiga, stilla gång och blevo längre och ljusare. Det led mot slutet på februari, och med vart dygn, som förgick, ryckte våren närmare.
Dock levde Elin i en ångest, som med varje timme blev starkare. Just detta, att intet skedde, ökades hennes inre oro. Och det såg ut, som om nu denna själsångest, i vilken hon levde, skärpt hennessinnen och lärt henne, vad ingen sagt eller kunde säga. Oupphörligt hörde hon som en främmande röst, vilken talade inom henne själv, och som aldrig lämnade henne ro. »Gå bort», sade rösten. »Gå bort ifrån allt detta. Eljest sker dig en olycka. Gå bort, om också människor klandra dig och säga allt ont om dig. Vänta icke till i morgon, utan gå den dag som i dag är.» När hon lagt sig, och det blev mörkt omkring henne, ökades hennes rädsla. Det tisslade och tasslade i varje vrå, det var, som om väggarna fått tungor, och allt det onda, som de ensamma förnummit, blivit levande och talade till hennes själ, medan hela världen omkring henne sov. Detta hände först, när Nils var borta, och Elin låg ensam i bädden och väntade att få höra honom komma och famla efter nyckeln, som låg gömd nederst under det sista trappstegets nötta stenplatta. Men slutligen gick det så långt, att Elin hörde allt detta, som hon aldrig kunde giva namn, även när Nils var hemma och med lugna, starka andetag sov vid hennes sida. Då kunde hon resa sig upp ur mörkret, fullt vaken, och med vitt uppspärrade ögon se sig omkring, som om hon trott, att någon främmande smugit sig in, och att Nils och hon ej längre voro allena.
De voro ej heller ensamma. Brottets ande vakade över deras bädd. Den skyldige hörde honom icke, men den oskyldiga svettades kallt för den sovandes skulder.
Elin blev tärd under denna tid, och hennes förr så friska kinder blevo bleka. Inga Persdotter gladdes däråt, och hon sade, till vem som ville höra det: »Är det en hustru för en man som min son?» Och vid ett besök hos Bengt Tufvesson, svågern, yttrade hon detsamma och tillade: »Nils är ledsen vid detta gifte. Och kan någon undra på det? Så länge ha de nu varitgifta, och inga barn blir det.» Inga Persdotter tänkte framåt, när hon talade så, och ville hindra blivande misstankar att komma på rätt spår. Men Elin märkte själv, att hennes fägring avtog, och hon kände sig gammal, som den gör, vilken tidigt lidit över sina krafter.
»Jag vill gå till mina föräldrar», tänkte hon. Och hon tyckte därvid, att rösten inom henne gillade hennes beslut. »Jag vill gå till mina föräldrar och säga dem allt.»
Emellertid förgingo flere dagar, under vilka Elin förtärdes av tungsint grubbel, utan att kunna fatta något beslut. Då hände det en dag, att Nils tidigt gick bort. Mot sin vana sade han hustrun, att han ämnade stanna borta till nästa dags afton. Och som han sagt detta, visste Elin, att nu skulle hon gå.
Icke ens för Kerstin Larsson hade Elin berättat om sitt beslut, men när mannen gått, och hon hunnit kläda sig, gick hon till väninnan och fann henne ensam hemma. För Kerstin berättade hon då om sin avsikt och bad henne hjälpa med att fodra kreaturen och giva hönsen mat, till dess att hon kom tillbaka, så att ingen skulle lida av att hon gått bort. Väninnan trodde, att något nytt hade hänt och bad Elin under tårar, att hon skulle förtro sig till henne och berätta allt. Men Elin skakade blott på huvudet och sade, att hon måste gå, samt att detta kommit över henne som en ingivelse. Då tog väninnan avsked av henne och lät henne gå. Och Elin gick ut genom grinden och vandrade på sina fötter den långa vägen till sina föräldrars hem. Hon kunde hava tagit en vagn och åkt. Men hon ville det icke. Som hon nu kom, utstött och böjd av skam, tyckte hon, att hon skulle komma gående till fots. Vandringen blev henne nästan till en botövning, vilken hon sökte, emedan den var henne så tung. Och medan hon gickvägen fram, tänkte hon på, att hur allting var, och hur svårt hon än haft det, fanns det dock ett, som var tyngst av allt i detta, och det var, att hon höll av Nils, dubbelt därför att han var tungsint och olycklig och gick och sörjde över sitt liv, han som hon. Hon tyckte, att de båda skulle kunna hjälpa varandra till lycka, om ingen hindrade dem. Hon grät bittra tårar, därför att detta aldrig skulle kunna ske. Så förvirrat var ju allt, att hon icke ens förmått strida om sin mans kärlek och försöka vinna honom. Ty ingenting hade hon vetat, ingenting visste hon ännu, allt vad hon gjorde blev blott att treva i mörkret och aldrig kunna finna ut. Hon sörjde för Nils skull. Vad hon nu gjorde skulle riva sönder all möjlighet att nå fram till något bättre. Det visste Elin. Men det fick icke hjälpa. Rösten inom henne drev henne fram, och hon kunde ej vända tillbaka.
I sådana tankar gick Elin Olasdotter den långa vägen till sina föräldrars hem. Hon kom förbi den stora bokskogen, där de rödbruna bladen lågo och multnade kring de mäktiga, gråvita stammarna, så långt ögat kunde nå. Hon kom in på stigen, som ledde genom hagen, och såg tegeltaket med den vitmålade listen och gavelfönstret, från vilka hon själv så många gånger låtit sina flicktankar flyga ut över världen, som hon aldrig hade sett. Fullt och överfullt blev hennes hjärta. Men hennes fötter förde henne mekaniskt vidare, och utmattad av själsstrider trodde Elin, att blott hon kom hem och åter satt bland de sina, skulle hon ha vunnit över det värsta, och de skulle nog hjälpa henne. Men när hon kom in i det gamla hemmet, såg hon, att ingen hade väntat henne. Då sjönk den utpinade kvinnans mod, och som om hon vaknat ur en dröm, förstod Elin, att när nöden på allvar kommer, då hjälper ingen. Sågrymt livet är, när man förstår det! Så grymt, ensamt och tungt! Fadern kom vänligt emot henne, och modern sprang, när hon hörde rösten, ut ur köket, röd och varm och med håret hängande fram under sjaletten. Alla gingo omkring henne och talade vänliga ord. Mat kom fram på bordet, och föräldrarna frågade Elin, om hon icke var hungrig och trött, varför hon ej skrivit, att hon skulle komma. Allt var så hemlikt och vant, och dock var allt så olika, mot vad Elin hade tänkt sig. Hon tyckte, att det, som drivit henne att komma, var något hemlighetsfullt och stort. Det låg långt över, vad hon någonsin erfarit eller upplevat. Framför allt låg det långt över, vad som nu skedde. Vad ville det säga att vara hungrig och trött, mot vad hon under denna tid hade lidit? Och hur kunde någon nu tala till henne om trötthet och mat? Elins dröm om att något stort skulle ske, att undret skulle komma och frälsa henne, krympte under några korta ögonblick ihop och blev på en gång så liten och så omöjlig, att hon ryste.
Tyngd av denna förnimmelse av den plattaste vardaglighet satt Elin, hörde föräldrarnas röster och såg deras ansikten. Varför hade allt plötsligt blivit så förändrat? Varför var det hela med ens så omöjligt? Vad var det för en vanmakt, som smög sig över henne och tyngde hennes själ? Det föreföll Elin, som om allt inom henne med ens blivit dött och tomt. Och ur stånd att säga eller göra något annat, lutade hon i förtvivlan sitt dödströtta huvud mot bordet och snyftade högt.
Föräldrarna sutto tysta bredvid henne, och de å sin sida ledo av, att dottern hade det så svårt, och att de icke visste, vad de skulle göra för att hjälpa henne. Utan att veta, vad de skulle taga sig till med denna ordlösa förtvivlan, väntadede, till dess att Elin gråtit ut, och när hon gjort så, bådo de henne säga dem allt.
Då började Elin att tala.
»Jag har ju aldrig kunnat lida, att någon sagt mig något ont», sade hon. »Och nu hör jag intet annat än ont från morgon till kväll. Det är synd om Nils, och det är synd om mig. Hon gör oss bägge olyckliga, och det blir aldrig väl, förrän jag kommer därifrån.»
Föräldrarna förstodo ej mycket av detta, de bådo dottern förklara, vad det var, som tryckte henne, och de började fråga henne om detaljer. Men på alla deras frågor svarade Elin: »Nej, det var inte det, och det var inte det.»
Och som hon sade detta, kände Elin, att nu måste hon säga det yttersta. Gjorde hon det, skulle hjälpen komma, och allt skulle bli som hon önskat. Men maktlösheten var över henne. Hon kände i ångest, att denna sin yttersta nöd och skam kunde hon icke blotta. Hon såg mot faderns ansikte och mot moderns, och hennes blick fick det vettskrämda uttryck, som kommer hos ett sårat djur, när krafterna svika, och hundarna stängt vägen till flykt. Seg och outrotlig behärskade blygsamhetskänslan trots allt hennes plågade själ och fjättrade hennes tunga. Och när hon märkte, att hon icke kunde bliva herre däröver, hur mycket hon än ville, då höjde hon sina armar mot föräldrarna och nästan skrek:
»Kan ni inte tro mig? Kan jag inte få stanna, där jag är? Sedan må det komma vad som vill.»
Elin tyckte, att förtvivlan inom henne ropade så högt, att var man måste höra den som hon och förstå. Ett ögonblick gick också den tanken genom Ola Perssons själ, att han icke skulle fråga vidare, utan låta dottern bliva kvar, då hon nu kommit, samt endast skriva till mågen, att Elin för alltid lämnat dennes hus. Men i nästa ögonblicktyckte han, att då borde Elin också säga honom varför. Utan stort skäl lämnar ingen hustru sin man. Därav följer endast olycka och skam.
Därför frågade han henne, om hon icke kunde vänta ännu någon tid och se, om det icke blev bättre. Elin var så utmattad, att hon på detta endast tungt svarade ja, och som i gamla dagar intalade hon sig, att de andra hade rätt och hon orätt. Rösten inom henne talade ej heller längre, och det kom henne för, som var allt, vad nu beslöts, det enda riktiga och rätta.
Men så mycket lovade fadern henne, att blev det icke bättre under våren, då ville han skaffa henne skilsmässa, och hon skulle bli fri.
Men när aftonen kom, blev Elin orolig på nytt. Hon förstod icke längre, varför hon kommit till föräldrarnas hus, och utan att kunna säga varför försäkrade hon, att hon genast borde gå hem. Föräldrarna försökte övertala henne, sade henne, hur lång och mörk vägen var. Men Elin hörde icke på dem. Hon upprepade blott envist, att hon måste gå. Och så bestämd var hon i sitt uppträdande, att Ola Persson även måste avstå ifrån att taga en häst ur stallet och låta drängen skjutsa för dottern.
I mörkningen vandrade Elin den långa vägen tillbaka igen, och hennes själ var så tom och så pinad, att hon nu varken tänkte eller grät. Hon bara gick och gick, som om vägen bränt henne. Föräldrarna hade hon låtit tro, att hon över natten skulle vila hos bekanta, som bodde nära vägen. Detta hade hon sagt, för att äntligen slippa lös och bli ensam. Men hon hade aldrig på allvar ämnat göra, som hon sade, och när hon blev trött, och midnatten var nära, vek hon av från vägen och satte sig i en lada, somlåg ute på ett gärde. Där trevade hon sig till en tapp hö att vila på.
Så satt den rike Ola Perssons dotter, till dess att morgonen grydde, och den första strimman av dager lyste fram genom mörkret. Då först vaknade Elin till besinning om, vem hon var, och var hon var. Men hon ägde inga tårar längre. Frusen och uthungrad satt hon där och stirrade ut mot den kalla dagern, och i stället för att gråta som förr, kved hon och jämrade sig, som om hon varit sjuk.
Elin fattade icke längre, att föräldrarna låtit henne gå. Hon fattade ej, varför hon över huvud icke själv hade stannat.
Men allt detta var nu borta och slut. Och utan att se sig om eller tänka mera, reste hon sig blott och gick på värkande fötter vidare hemåt. Som i en dröm erinrade hon sig, att hon för mycket länge sedan hade åkt samma väg, och att Nils då hade kört för henne. Hon tyckte sig kunna känna igen varje gård och varje träd. Långt ut på slätten stod en rad av låga pilar. Deras grenar stretade mot den grå himmelen, som växte de med rötterna upp. Allt var sig likt. Det gick bara nu så underligt långsamt att komma vägen fram, och allt vad hon såg, blev minut för minut liksom skarpare och mera tydligt.
Men närmare och närmare kom Elin sitt mål, och hon tyckte sig ännu kunna se Nils peka med piskan och höra honom säga: »Nu är vi hemma.» Hon var glad att så var, och hon ryggade icke ens, när hon såg gården, från vilken hon flytt, komma allt närmare. Nu gick solen upp, och den sken på halmtaket över stallet.
Men när hon kom i inkörsporten, stannade Elin och höll andan. Hon hörde röster på gården, som samtalade ivrigt, och hon förstod, att Nils hade kommit hem. Men hon var så trött, attingenting längre kunde skrämma henne. Lugnt gick hon vidare.
Vid trappan stodo Inga Persdotter och Nils, och Elin tyckte, att de gåvo varandra blickar, som om de undrat, ifall hon lyssnat på deras ord och hört, vad de sade.
»Var kommer du ifrån?» sade Inga Persdotter.
»Jag kommer från far och mor», sade Elin, och hon undrade i samma ögonblick, var hon fick stämma ifrån.
Men hon var för utmattad för att grubbla, för trött för att kunna tänka någonting. Hon såg bara med undran på de båda andra och förvånade sig, att de ingenting svarade. Utan att säga mera, gick hon in, och överväldigad av sömnen, lade hon sig på sin bädd.
Om Elin stannat vid dörren och lyssnat, skulle hon aldrig behövt grubbla mer. Ty då skulle hon ha vetat. Så förbittrad var Inga Persdotter, och en sådan skräck rasade i hennes själ, när hon hörde, att sonhustrun, utan att omtala det för någon, besökt sin far och talat vid honom, att hon glömde all försiktighet och i ren skrämsel ropade högt, vad hon eljest knappt vågade viska. Nils darrade av fruktan som hon, och han bad blott modern gå hem till sitt och lämna honom ensam.
Ruvande över det skedda gick Inga Persdotter därifrån, och Nils gick ensam in för att tala vid Elin. Men när han kom in i vardagsstugan, sov hustrun påklädd i makarnas gemensamma bädd. Nils stod länge och såg på Elin, som han icke vågade väcka.
När Elin långt fram på eftermiddagen vaknade, var hon ensam. Nils hade gått bort. Och i rummet hördes blott det gamla urets enformiga tick-tack.
Ljudet kom från ett gammalt klockfodral, som stod mitt emot den breda sängen på ena sidan om det fönster, vilket vette åt gården. Det var målat med många gammaldags snirklar och sirater, röda och gröna rosor, och mitt på det fyrkantiga fältet längs ner brann ett rött hjärta, vilket lyste som eld. Överst uppe under urtavlan kunde man ännu läsa årtalet 1769, men årtalet, liksom allt det målade, var urblekt och nött, och när verket gick, knäppte det långsamt och osäkert. Det lät, som om någon haltat. Av visarna var den längsta krökt, så att den alltid pekade fel, och siffrorna på urtavlan voro de gamla, arabiska. På den tiden, när de goda människorna byggde Möllinge gård och förkovrade dess jämte sitt eget välstånd, när socknens män och kvinnor där stämde möte vid bröllop, begravningar eller dop, då hade klockan varit väl hållen. I taktfasta säkra knäppar hade den mätt tiden för de släkten, vilka kommit och gått. Nu var det gamla urverkets tid förbi, och när klockan nu skulle slå, voro slagen icke att lita på. Den gamla klockan kunde slå tre, när hon menade åtta, och åtta, när hon menade tolv. Ty verket hade kommit i oordning, och ingen tänkte längre på att sätta det i stånd.
Elin hade ofta legat och hört på det gamla urets knäppar. Denna gång tvingade de henne att lyssna, så att sömnen svek henne, och hon kunde icke bringa reda i sina tankar. Var var Nils? Och var var hon, den andra? »Har jag icke mött dem, när jag kom hem?» tänkte Elin.»Eller har jag endast drömt så?» Hennes tankar ville icke komma i ordning, och som om hon drömt och plågats av maran, kände Elin trycket över sitt bröst, att något hade hänt, som skulle göra henne sorg, när tankarna hunnit vakna.
Då hörde hon någon gå ute i förstugan, och utan att ännu minnas något klart, reste hon sig till hälften upp och såg mot dörren. Först lät det, som skulle stegen tystna bort och försvinna. Så rörde sig låset åter, dörren öppnades, och Kerstin Larsson trädde in. Då satte sig Elin upp och var fullt vaken.
»Jag såg, att dörren stod öppen, och därför ville jag gå in och se, vem som var här», sade väninnan. »Att du redan är hemma!»
»Ja», sade Elin. »Det gick fortare, än jag tänkte.»
Elin steg upp och gick förbi väninnan. Därpå öppnade hon dörren och steg ut. Det var den första vårdagen, som kommit. Ute sken solen ljumt, och de första fåglarna kvittrade och plockade på körsbärsträdens kala grenar.
Då satte sig Elin ned på tröskeln och såg ut. Väninnan frågade henne, vad hon uträttat hos föräldrarna, och Elin berättade för henne, hur allting hade gått. Men hon hörde sina egna ord, som om en annan hade talat, och allt vad hon såg var för hennes ögon, som om det icke funnits till.
Åter stego tårarna upp i Elins ögon. Hon var nu så van att gråta, hon, som aldrig gråtit förr, att blott hon satt tyst och ingenting tänkte, kommo tårarna av sig själva. De droppade ned utan att hon märkte det, med upprätt huvud och händerna tungt vilande i skötet satt hon där och grät. Och hon grät i början så tyst, att väninnan ingenting märkte. Kerstin såg det först, när den unga kvinnans starka kropp började skakasom i tyst kramp. Då satte hon sig på tröskeln, också hon, och drog Elins huvud intill sig. Så hade Kerstin Larsson aldrig sett en människa gråta. Det var, som om hon väntat, att Elin skulle gråta sig till döds och aldrig mera resa sig upp.
Länge dröjde det, innan Elin kunde börja att tala, men när det skedde, var hennes kraft bruten, och hon yppade allt.
»Du vet inte det värsta», sade hon. »Ingen vet det värsta. Det är, att jag aldrig blivit Nils hustru, om jag än är vigd vid honom. Aldrig har han ens kysst mig, aldrig tagit mig i sin famn. Vore det icke så, skulle allt annat också vara annorlunda. Du kan inte veta, hur detta är, du som har en man, som håller av dig, du, som har ett barn, du, som blir smekt och är lycklig. Mig har ingen smekt, allt sedan jag var ett barn. Den enda gång Nils händer rört vid min kropp, slog han mig, och jag låg stilla framför honom och tog emot.»
Allt det, som Elin gått och tänkt, att hon skulle säga sina föräldrar, men aldrig kunnat, det berättade hon nu, när hennes krafter voro uttömda, och hon icke längre var mäktig sig själv. Det kom i korta satser, brutet, mellan suckar och utrop. Det var ångesten över hela hennes liv, som äntligen fick luft.
»När vi var fästfolk», fortfor hon, »trodde jag, att han ville vänta, tills vi var gifta. När bröllopet stått, trodde jag, att han först ville ha mig hem. Vad jag sedan trott, vet jag icke längre. Jag bara gråter, så jag tror, att jag gråter mina ögon ut. Och jag ber var natt till Gud, att han ville låta mig dö och glömma mitt elände.»
Under det Elin så talade, satt väninnan bredvid henne och vågade icke se upp. I ett sådant lidande hade hon aldrig blickat in, och så förintadsom hon nu såg Elin, trodde hon aldrig, att någon människa i levande livet kunde bli. Kerstin Larsson frös, så att hela hennes kropp skälvde, och hon visste aldrig, hur hon skulle kunna gå bort och lämna den olyckliga kvinnan ensam. Hela natten efteråt låg hon vaken, och vad hon fått veta fyllde henne med spöksyner. Men när morgonen kom, talade hon med sin man om, vad hon ville göra. Och då han såg, att så stor nöd var å färde, gillade han hennes plan. På förmiddagen gick Kerstin Larsson alltså till väninnan och tog henne med hem till sig. Och när hon väl fått Elin hem, stängde hon dörren, så att ingen kunde höra dem, och berättade henne, vad hon visste om Inga Persdotter och hennes son, samt vad många trodde.
Elin satt stilla, noga lyssnande till väninnans ord, och när denna slutat, sade hon:
»Hade jag vetat detta, hade jag aldrig gift mig med Nils.»
Men mot hennes förra lidande syntes henne upptäckten av denna styggelse dock vara ett mindre ont. Ty så underligt är människohjärtat, att den värsta visshet synes oss bättre, än att ingenting veta, och intet frukta vi människor så, som att treva omkring i vårt eget liv och endast finna mörker. Vissheten torkar inom oss tårekällan, som ingen mening har, och ger oss lust att kämpa intill döden.
Långt bort från vägen, mitt ute på slätten, ligger ett ensamt hus. Där brinner långt in i sena nätterna ljus, och framför fönstren hängagråa förhängen, så att ingen kan se, vad som förehaves därinne.
Där bor den gamla Spå-Maren, som kan mera än rätt fram, och som många besöka, när varken präst eller doktor kan ge ett råd. Vad hon varit förr, och när hon flyttat dit, det vet numera ingen. Hon är endast Spå-Maren, och ingen vill, att det skall bli känt, när han går dit. Det är blott, när flickorna komma och fråga henne till råds i kärlek, som alla få veta det.
På vägen dit går en dag i mars en kvinna. Hon går lutad och ser sig omkring. Hucklet har hon dragit ned för ansiktet, som fruktade hon att bli sedd, och när hon hör ett ljud från landsvägen av någon vagn, som åker förbi, hukar hon sig ned i det stora diket. Det är Inga Persdotter, som nu är på väg till Spå-Maren, och medan hon går där ensam, talar hon högt till sig själv.
»Jag vill bara fråga Maren om det är farligt», säger hon. »Och jag skall inte säga henne något, så att hon förstår, vad det är. Jag skall tala så listigt, att hon ingenting kan ha att säga, om det värsta skulle hända, och jag skall lova henne pengar, om hon ställer för mig, så att allt går bra.»
Hon kommer in till Maren, och hon ser, att det är en man därinne. Hans namn är Håkan Nilsson, och Inga Persdotter känner honom. Han sitter där länge och talar om ett stort dike, som skall grävas. Och hela tiden undrar Inga Persdotter, varför han talar om detta, då hans ärende säkert längesedan är uträttat, och han därför lika gärna kunde gå. Men hon tvingar sig dock att höra honom med tålamod, och hon talar själv om diket, som icke angår henne.
Äntligen går han, och Inga Persdotter blir ensam med Maren.
Maren öppnar dörren till kammaren och bedersitt främmande stiga in. Inga Persdotter gör så, och när hon satt sig, ser hon sig om. Hon har ej varit härinne på länge, och hon undrar över, att ingenting nytt är att se.
Då frågar Maren henne, vad hon vill, och Inga Persdotter tiger först, men frågar sedan, vad Håkan Nilsson velat, efter han stannat så länge.
»Det kan jag nog säga», säger Maren. »Han är sjuk av tungsinne, och det vill han, att jag ska hjälpa honom kvitt för.»
»Kan I bota sådant?» säger Inga Persdotter.
»Jag har gjort det förr», säger Maren, och hennes två gråa ögon blänka till.
»Det är lika illa med mig», säger Inga Persdotter och suckar. »Jag skulle bli det kvitt, om allt kunde bli, som det var före giftermålet hemma hos sonen min, Nils.»
Då tiger Maren en stund, och hennes små gråa ögon borra sig in i den andras.
»Det är nog svårt det», säger hon till sist. »Så länge Elin finns där, kan väl inte allt vara, som det förr var.»
Inga Persdotters ansikte får färg, och hon nickar ivrigt.
Vad de två sedan tala om, skulle ingen kunnat höra, även om en tredje funnits dold i rummet och lyssnat. Så lågt viska de med varandra, och så förbehållsamt falla orden.
Men när Inga Persdotter går därifrån, är det redan mörkt, och hon påskyndar sina steg, emedan hon ingenting fruktar såsom mörkret. När hon kommer fram till den låga tallskogen, börjar hon springa. Omkring henne vrida tallarna sina krokiga grenar, så att de bliva till armar, vilka sträcka sig fram, som ville de fånga den flyende. Stubbarna i skogen bliva till ansikten, vilka få liv och grina emot henne, som ville de bitas.Ett par kråkor, som skrämts upp ur sin sömn, lyfta och susa bort på svarta vingar, vilka förstoras i skymningen, och borta från kärret ljuder en ensam vipas skri som från en människa i nöd.
Inga Persdotter tror icke på Gud. Men hon tror på djävulen. Hon är besatt av det brott, som fångat hennes tankar. Hon vet icke längre, varför hon vill begå det, eller hur det skall ske. Hon vet blott, att brottet jagar, hetsar, pinar och tvingar henne framåt. Det har växt till ett med hennes själ. Och hon kan ej leva, om hon ej får begrava sina fingrar i den strupe, vilken som i en spöksyn andas inför hennes ögon. Hon kröker sina fingrar, som om stunden redan vore kommen. Och medan skräcken för det, som rasar inom henne själv, förvandlar allt, vad hon ser omkring sig, till osynliga blodtörstiga fiender, vilka trakta efter hennes eget liv, springer hon med fladdrande kjolar och flåsande bröst, och hon stannar icke, förrän hon slängt moderns dörr på vid gavel och räddat sig in dit, där en lampa brinner.
Då först vet hon, att Maren ingenting lovat och ingenting sagt. Och ensam med sitt brott går hon kvidande fram och åter på golvet och tror, att hon är sjuk.
Men ute blänka stjärnorna, och skogsranden står stilla och mörk mot den djupblå himmelen. Ingen mer än den, som är olycklig och besatt av mordanden, kan där tänka på annat än den tidiga våraftonens stilla, skymmande frid.
Med Elin försiggick under dessa dagar en stor förändring. Nu mera tänkte hon på, hur hon skulle kunna vinna sin mans kärlek, ochhon hoppades ibland, att hon skulle lyckas. Detta kom därav, att hon nu fått klarhet och visste, varest hon skulle söka det onda, vilket tyngde på hennes liv.
För Elin, som aldrig dömde någon, var det blott helt naturligt, att hon ej kunde tillräkna Nils detta som en svår skuld. För henne blev han endast ett olyckligt offer, han lika väl som hon själv. Det var onda öden, som skilde dem åt, och Elin anklagade icke sin man ens i sina tankar. En vilja, som var ond och starkare än hans, drev honom till allt, vad han gjort, och ännu gjorde. Elin växte under allt detta. Ord, för allt vad hon tänkte, fann hon aldrig, och aldrig anade hon, att hon växte högre än människor eljest göra. Utan att veta det, nådde hon den höjd, därifrån förlåtelsen synes vara allt, och vad människor eljest kunna döma och tänka, intet. Det största och ljusaste Elin nu kunde drömma sig var, att hon en dag skulle få säga Nils, att hon visste allting, och att hon förlät honom.
»När jag sagt detta», tänkte Elin, »då skall Nils falla ned framför mig och gråta. Eller kanske han ingenting säger eller gör alls. Nej», tänkte hon vidare, »han vill icke låta mig se in i all sin skam. Han är ordkarg och skygg, han som jag. Kanske han reser sig upp och går och ingenting vill säga mig. Jaja», drömde hon vidare i sina tankar. »Så måste det vara.» Och hon visste med sig själv, att hon skulle äga kraft att tiga och ingenting låtsa se. Blott tiga och vänta ville hon, till dess att aftonen kom, och det blev mörkt, så att Nils ej behövde blygas för att möta hennes blick. Då skulle han bliva mot henne som andra män mot sina kvinnor, han skulle smeka henne utan ord och göra henne till sin hustru.
Hur kunna icke människor drömma! Hurdjupt sitter icke behovet att leva och vara lycklig i våra själar! Få av oss kunna se sitt eget liv, och för de flesta gäller: »Saliga de, som icke se.» Elin trodde väl icke helt, att så skulle hända, som hon nu drömde. Men hon drömde dock därom mitt i all vånda, och i hoppet, som levde inom henne och sent dog, sträckte hon båda armarna efter sin egen dröm.
Inga Persdotter fruktade Elin nu mera än förr. Blott hon hörde hennes röst, kände hon som ett stygn i sitt bröst. Och hon kunde tänka: »Blir det icke snart en ändring, så mördar hon mig.» Hon trodde detta själv på fullt allvar, och hennes aning var så klar, att hon sade den till väninnan.
»Hon mördar mig nog en dag», sade hon.
Och när hon var nedslagen och trött, önskade hon det nästan. Ty då skulle allt vara slut, och hon fick frid.
»Det vågar Inga Persdotter aldrig», tröstade henne Kerstin Larsson. »Ty skulle sådant hända, falla misstankarna genast på henne, och då måste hon frukta, att allt blir uppdagat.»
Men Elin Olasdotter blickade med klarblåa ögon rätt fram, som hade hon sett in i, vad ingen mer än hon kunde se, och svarade:
»Hon gör det ändå. Jag vet det.»
Men så kom hoppet tillbaka, och då vaknade också kärleken till Nils, vilken hon givit sin tro, och som medlidandet lärt henne att älska. Då ville hon kämpa om hans själ med den onda kvinna, som var hans egen mor. Hon kom att tänka på gamla sagor, och allting omkring henne blev sådant, att hon själv tyckte sig leva i en sådan. I de gamla sagorna berättades om en man, som hade sålt sin själ åt djävulen. För guld och av svaghet hade han gjort så, och han hade gjort det, emedan han var fattig och icke förstod bättre, ochemedan han trodde, att den dag, då djävulen krävde hans själ till lön, aldrig skulle komma. Så gifte han sig, och hans hustru älskade honom och var lycklig, emedan hon ingenting visste, och emedan mannen teg. Men hennes man, vilken visste allt, var aldrig lycklig. Ju närmare dagen kom, då han skulle betala den falska lycka, han njutit, desto mera undrande, grubblande och inbunden blev han. Hustrun, som älskade honom, förstod att han led, och ju närmare dagen nalkades, då all hans lycka skulle vara förspilld, desto svårare blev det honom att gå och tiga inför sin hustru. Även detta förstod hustrun, fastän hon icke visste, vad som tryckte mannen, eller vilken olycka, som hotade dem. Men till sist fick hon lönen, för att hon tegat och bidat den rätta stunden. Ty när nöden stod för dörren, berättade henne mannen, att han sålt sin själ. Och hon förebrådde honom varken att han begått dödssynden eller bedragit henne med en falsk lycka. Hon såg blott, att mannen var olycklig och visste endast, att hon älskade denne sin olycklige man. Ty när är väl en människa mera olycklig, än när hon begått en dödssynd? Och när behöver hon bättre kärleken? Detta förstod hustrun, och därför fick hon också kraft, så att hon kunde strida mot djävulen och all hans här och vinna seger. Och Gud gav henne klokhet och mod, så att hon räddade mannen och lyckan åt sig själv och hans syndiga själ åt den saliga evigheten.
Så tyckte Elin, att hon nu stred med djävulen om Nils själ. Ty just så tungsint, inbunden och ordkarg gick han omkring. Ingenstädes fann han ro, och aldrig hade han håg för sitt arbete. Våren kom, men han syntes ej tänka därpå. Plogen rostade i redskapslidret, och åkern stod full av ogräs. Men Nils gick omkring som en osalig ande, och när han var ensam och trodde sigosedd, då smög sig Elin till att betrakta honom. Och vad hon då såg, kom henne att frukta, att mannen ville göra sig själv något ont. Runt om henne susade som tunga vingslag av död och av mord, hon kunde känna deras kalla fläktar, och det fanns ingen aning så stygg eller inbillning så hemsk, att den icke någon gång hemsökte henne. Men mitt under allt detta levde hennes själ, renades och luttrades från allt, som var fåfängligt och smått, och med hela sin ungdoms styrka arbetade hon för att nå fram till den dag, då de onda drömmarna skulle förjagas som i sagan.
Nils gick i allt detta och betraktade sin hustru som med andra ögon. Ty han såg, att hon blivit en annan. Det gick kraft ut ifrån henne, och det kom honom ibland för, att han skulle velat vara ensam med henne och glömma, att allt det andra någonsin funnits till. Det var icke djävulen, som stred med en kvinna om hans själ. Det var två kvinnor, som stridde om honom, han kände bådas välde, och hans inre var ett enda jäsande mörker, där ingen dagning fanns. Hans själ var sjuk av fruktan, samvetsagg och äckel. Hans kropp var trött av tvungna omfamningar och brist på sömn. Han led som av ett långt hemskt rus, vilket varat i månader och år, och hans hjärna var tom av utmattning. Han önskade blott slut på alltsammans, och han hörde inom sig en röst, som viskade, att allt skulle bli gott och stilla igen, endast någon av dem, vilka nu levde för att pina varandra, vore borta och död.
Var det moderns röst, som så talade? Eller var det hans egen? Det kvittade Nils lika. Han hörde blott rösten tala. Och han var så söndergången, att han kunde varken tvivla eller tro.
Men skräcken för Elins släkt, upptäckten, och allt, som därav skulle följa, vaknade ånyo med dubbel bitterhet, när en dag Elins syster kompå besök. Föräldrarna hade skickat dottern till Möllinge. Ty allt sedan Elin kommit gående till föräldrarna för att klaga sin nöd och sedan så hastigt åter tagit avsked, hade de ej hört ett ord från dottern, och de längtade att få veta, hur allting avlupit. De anade intet gott av denna tystnad, och Ola Persson själv hade onda drömmar. Därför kom systern på besök, och Elin blev först glad att se henne. Men fången i sina nya tankar, som Elin gick, blev systerns besök henne till föga glädje. Ty systern frågade henne om allt, och Elin ville nu mindre än någonsin förtro sig åt någon.
I allmänna ordalag talade hon därför om mannens godhet och svaghet för sin mor, och hur svår Inga Persdotter var. Men ännu sade sig Elin icke vilja tänka på någon skilsmässa. Först ville hon se tiden an.
Systern stannade där i tio dagar. Och en dag hände det, att de varit ute och hälsat på bekanta i byn. Då kom Kerstin Larsson springande och berättade dem, att Inga Persdotter kommit på besök samt rådde dem att genast begiva sig hem, emedan eljest någon ledsamhet kunde uppstå. Vid denna underrättelse blev Elin utom sig av förskräckelse och bad väninnan följa dem hem, vilket denna också gjorde. Hemkomna funno de dörren stängd, och när de bultade på den, var det länge tyst inne i huset. Omsider öppnade dock Nils förstugudörren. Och när de kommo in, funno de honom och Inga Persdotter i vardagsstugan. Inga Persdotter var då sådan, att hon knappast ville tala eller hälsa. Ej heller ville hon taga emot den mat, som sonhustrun bjöd henne. Snart därefter tog hon avsked, och Nils satte för hästen för att skjutsa henne hem.
Elin blygdes, att systern skulle behövt se detta. Men ett par dagar därefter, strax innansystern skulle resa, hände det, att hon tidigt på morgonen före makarna steg upp och gick ut. Systern hade sovit i vardagsstugan i en inflyttad bädd, och Nils sov hos Elin i tvåmanssängen. När Elin då blev ensam med Nils, lade hon sin bara arm på hans, såg honom in i ögonen och sade:
»Om du ändå någon gång ville smeka mig.»
Hon hade aldrig förr sagt något sådant, och hon undrade själv, varifrån hon tog mod därtill.
Nils sköt emellertid hennes arm tillbaka och svarade bistert.
»Sådant där bryr jag mig icke om.»
Men han kunde icke se henne i ögonen, när han sade detta, och ehuru Elin kände sig skamsen, då hon steg upp för att kläda sig, ångrade hon dock icke, vad hon hade sagt. Det kom henne för, som hade hon därigenom på något sätt kommit sin man närmare.
När hon blev ensam med systern, sade hon denna, att hon höll av Nils, men att han ej brydde sig mycket om henne. Och hon frågade systern, om denna kunde säga henne, vad hon skulle göra för att vinna sin mans kärlek.
Därom talade de båda länge med varandra, och till sist frågade systern Elin, om hon hört talas om Spå-Maren.
Elin slog ned sina ögon och teg. Just detta hade hon nämligen själv tänkt. Men hon tyckte, det var skamligt att fråga en sådan person till råds. Och själv trodde hon ej på, att någon med trolldom kunde vända en annans sinne till kärlek.
Men systern berättade, vad hon hade hört. Det var både män och kvinnor, som lidit av obesvarad kärlek. De hade alla gått till Maren och alla hade de blivit hjälpta. Ett par av dem kände systern väl, och de hade själva berättat för henne, hur det gått dem.
Elin satt och hörde på allt detta, och det syntes henne så underligt, att hon, som visste bättre, skulle låna sig till sådant. Men när nöden är stor, och människan icke kan finna hjälp, då blir hon liten och svag och tyr till obekanta makter, även till sådana, som hon under lyckligare dagar föraktat. Inom oss finns alltid den känslan, att allting är så osäkert, dunkelt och svårt att reda, ett stilla tvivel, att vad vi tro oss veta, dock icke är det riktiga. Kanske finns det hjälp att få, endast man vill utsträcka sin hand och söka den.
När systern samma dag skulle fara, följde henne Elin därför till vägs. Och när de båda systrarna skildes, tog Elin ensam vägen till Spå-Maren.
Hon blygdes icke längre över, vad hon gjorde. Ju närmare hon kom den lilla stugan, där de gråa förhängen skymde för fönstren, ju mera kände hon det så, som skulle hon där få hjälp. Gud kunde ej vara så hård, att han lät henne gå ohörd även denna gången, och det kunde ej vara orätt av en ensam, olycklig kvinna, att hon sökte hjälp för att vinna sin egen man.
Elin satt i Marens kammare, innanför den stängda dörren, och framför sig såg hon det magra ansiktet, där skinnet tycktes sitta stramt över de breda kindknotorna. Lika stramt var det rödsprängda, gråa håret kammat bakåt och virat upp i en knut. Och de små klara ögonen lyste emot henne. Elin tyckte, att denna kvinna måste veta allt, och vad hon rådde henne, det ville hon utan tvekan göra.
Maren sade Elin aldrig, att även Inga Persdotter varit där, och vad hon tänkte, vet ingen. Hon lät den högra handen icke veta, vad den vänstra tog. Och Elin gick ifrån henne i en feber av glädje.
Hemma valde hon ut två rena örngåttsvar, som Maren hade lärt henne. Dem lade hon in i en liten packe och gick nästa dag åter till Maren och lämnade örngåtten till henne. Ett par dagar senare hämtade hon dem åter. Då hade Maren läst över dem eller hängt dem i någon rök eller fuktat dem med något. Hur detta var, fick Elin aldrig veta. Men på dessa skulle Nils och hon ligga, då skulle hans kärlek vakna, och aldrig skulle den sedan lämna honom.
Med darrande händer stoppade Elin försiktigt ned sin egen och Nils kudde i de dyrbara örngåtten. Hon lade dem vackert till rätta och stod sedan länge och betraktade dem. Rena och vita lågo de där över den smala spetsen på lakanet. All tanke på, att hon gjort något otillbörligt, var nu försvunnen. Elin tänkte icke på annat, än vad hon nu hoppades och väntade. Hon erfor något nästan av en oskyldig glädje, när hon såg dessa vita örngått. De blevo henne som ett tecken på lycka mitt i all hennes pina, och de första glädjetårar, hon på länge känt, stego i hennes ögon.
Nils somnade tungt på sin kudde, och Elin låg vaken bredvid honom och välsignade hans sömn. Hon glömde, att hon lärt i katekesen, att Gud fördömer allt trolltyg, och hon bad varmt, att Gud måtte välsigna sömnen och låta örngåtten verka. Så erinrade hon sig, att hon själv måste somna vid mannens sida, om medlet skulle kunna lyckas. Och trött av oro och hopp, somnade hon på sin vita kudde och sov gott och utan drömmar som ett barn.
På morgonen var hennes första tanke örngåtten, och hon betraktade ängsligt Nils. När han som vanligt åt och gick, utan att synas märka hennes därvaro, sade hon sig själv, att en nattvore för litet, och att hon nog måste ha tålamod länge.
Hon talade sig in i sin egen dröm, och den fyllde henne så helt, att hon på förmiddagen måste gå till väninnan för att förtro henne sin lycka. För henne berättade hon alltsammans, och väninnan hade icke hjärta att säga henne emot.
»Nu äro de vita och rena», sade Elin. »Men jag skall låta dem sitta, tills de bliva svarta, om det behövs, och inte byta om. Nils skall nog komma att tycka om mig.»
Hon såg ut som en ung brud, när hon sade så. Men i nästa ögonblick förändrades hennes ansikte, och hon lutade pannan mot handen och ville länge icke se upp.
Det var i mitten av mars, och våren kom tidigt. Luften var varm, och de första lärkorna svingade redan i solskenet över åkrar och ängar. Över hela naturen låg en ljum värme, som andades växtlighet, och där slätten slutade, steg imman från jorden blå mot aftonsolen. Elin gick under denna tid och försökte forska ut sin man. Allting var sig likt dem emellan, och någon förändring hade icke inträtt. Och alltsom kuddarna förlorade sin vita färg, utan att någon förändring dock inträdde, började hennes tro på det ofelbara medlet att svikta.
Så kom en dag, då Nils gick omkring och syntes vara mer än vanligt orolig, och ett par ord, som hon hört, gav Elin den rätta ledtråden. Hon erfor, att han behövde penningar, emedan han var i skuld. Det var en gammal skuldsedel, endastpå tvåhundra kronor. Men för Nils var detta redan nog, emedan han inga reda penningar hade.
På detta tänkte Elin en hel dag och en hel natt. Hon somnade in med tanken på dessa penningar, medan hon sov, drömde hon om dem, och när hon vaknade upp, tyckte hon, att Gud hade låtit detta ske för att hjälpa henne.
Dessa tvåhundra kronor stodo på en skuldsedel, som Nils fader, Tufve Tufvesson, hade utfärdat, under det sista året han levde. Denna var överårig och skulle skrivas om, och för detta var det nu, som Nils gick och gruvade sig.
På morgonen visste Elin, vad hon skulle göra. Det kom henne för, att gjorde hon detta, då skulle Nils se, att hon höll av honom. Och såg han, att hon ville vara honom till hjälp i allt, vad hon kunde, skulle kanske hans sinne vändas till henne.
När Nils därför på morgonen skulle fara bort, gick Elin till honom och sade:
»Du skall fara bort nu, Nils. Jag vet också, vart du far.»
»Vet du?» sade han vresigt.
Men Elin lät ej skrämma sig av hans ton. De stodo mitt emot varandra i vardagsstugan, och dörren till gården stod öppen, så att man kunde se hästen, vilken stod för kärran och tuggade på betslet. För första gången såg Elin Nils frimodigt i ögonen och log.
»Du är skyldig tvåhundra kronor», sade hon. »Och det gruvar du dig för. Men jag hade tänkt så, att om du ville, skulle jag skriva till far.»
»Vill du det?» sade Nils tvivlande.
»Det vill jag», fortfor Elin. »Och ber jag honom om det, sänder han dig nog pengarna.»
Nils stod stilla och såg på sin hustru. Vad hon nu sade honom, kunde han aldrig tro skulle hava varit möjligt. Tårarna stego upp ur hans ögon av ånger, blygsel och samvetsagg, och hanundrade, hur det var möjligt, att han liksom aldrig märkt Elin förr. Nils kunde ej se på henne längre, utan han vände sig om och gick ifrån hustrun ut på gården. Där ute gav han sig till att syssla med hästens betsel, och Elins hjärta stod stilla i hennes bröst, emedan hon tyckte sig känna, att något nytt nu måste komma. Då såg hon Nils vända sig ifrån hästen och med tunga, långsamma steg åter gå upp för den låga trappan och in i vardagsstugan. Utan att säga ett ord, gick Nils fram, tog Elin om halsen och kysste hennes mun.
Aldrig hade förr en man kysst Elin, och nu var det Nils, som gjorde det. Hon stod blossande röd och såg på honom med halvöppna läppar och fuktiga ögon. Så lycklig trodde hon aldrig, att någon människa kunde bli.
Nils stod också stilla, och nya känslor skakade hela hans själ. Han kunde icke stanna längre och se på hustrun. Han vände sig för andra gången om och gick.
Men när han redan var ute, ropade Elin efter honom:
»Säg bonden, att om en vecka har han pengarna.»
Nils satt redan i vagnen. Men när han for, vände han sig om och såg på hustrun. Och Elin kände det, som om hon i denna stund ägde sin man helt. Så underlig var denna blick, så djup och så dunkel.
Hon gick fram till bädden, och med huvudet lutat mot Nils kudde, som låg ytterst, föll hon på knä och tackade Gud, som hjälpt i hennes nöd.
På eftermiddagen satt hon hos Kerstin Larsson och berättade om sin lycka.
»Ser du det», sade hon, »jag tror, att örngåtten börjat verka, och att det är Gud själv, som lett mig.»
Hon var röd och varm, när hon talade. Och hennes ögon tindrade.
Över trädgården nedanför verandan sken vårsolen varm, och lärkorna kvittrade i den klara luften.
Tidigt gick Elin hem, lagade kvällsvarden i ordning och väntade på Nils.
När han kom, gick hon skyggt emot honom och ville räcka honom sin hand. Men Nils såg icke den framräckta handen, ej heller hennes ögon, som bådo. Han var åter fången i den trolldom, som band hans själ, och utan att säga något, satte han sig till bordet och åt.
Då störde Elin honom icke, utan gick till sängs. Men när det blivit mörkt, och hon hörde, att Nils sov, låg Elin länge med öppna ögon, lyssnande till mannens andetag, och det gamla uret, som knäppte så långsamt.
»Har jag drömt?» tänkte hon. »Är det möjligt, att jag bara har drömt?»
Dagen därpå, som var en lördag, kom Inga Persdotter till Möllinge och tillkännagav, att hon ämnade stanna där över söndagen.
Aldrig hade hon synts Elin så vidrig, aldrig hade Elin haft så svårt att uthärda den onda kvinnans blotta närvaro. »Från första stunden jag såg henne», tänkte den stackars hustrun, »gav det inom mig som ett stygn av rädsla. För var gång jag återsett henne, har jag blivit mera och mera rädd. Hon har hållit Nils borta från mig, och hon har förstört hans liv och har förstört mitt.Allt vad jag var rädd för, när jag såg henne först, var ingen inbillning. Ty allt vad jag då kände var verklighet, och värre än jag ens kunde inbilla mig. Men all den vishet, människor talade till mig, att jag skulle vänta och tåla mig, och att kanske allt icke var så svårt, det var ingen vishet, det var bara lösa ord och prat, sådant som människor tala, när de icke vilja erkänna sanningen. Nu har Nils kysst mig, och han är min. Jag själv har sett i hans ögon, att han skulle vilja som jag, om han bara kunde och tordes. Och nu hatar jag henne, så, som hon hatar mig. Det finns inte det onda, jag icke skulle vilja göra henne och se henne lida. Gud hjälpe mig, att jag säger så om Nils moder. Men hon är icke bättre värd.»
Så gingo Elins tankar, allt sedan hon börjat hoppas att vinna sin man, i en ny fåra. Härigenom blev hon djärvare och mindre skygg. Även inom hennes ödmjuka natur vaknade känslan av egen rätt. Och när hon såg Nils och den andra byta hemliga miner och stänga sig inne som förr, fruktade hon icke längre, utan hon blev vred och fick lust att kämpa för sitt eget, och det, vilket hon kände var hennes rätt.
Inga Persdotter märkte också, att någon förändring hade inträtt med sonhustrun. Hennes ögon gingo från Nils till Elin, som ville hon utforska, vad som hänt, och hon såg, att Nils icke längre var så fri, som hon ville hava honom. Därav blev hon orolig, och hennes inre kom i uppror. När hon stängt in sig med Nils i kammaren, lyssnade Elin på dem. Hon kunde ej urskilja orden. Men hon hörde, att Inga Persdotter var vred, bannade och svor, samt att Nils icke kunde försvara sig.
Då kände Elin, att vreden steg inom henne och måste ha luft. Och hon gick ut på gården samt satte sig där på trappan och väntade. Fråndenna plats kunde hon se bort mot sitt gamla hem. Där borta över staketet följde hon med ögonen vägen, vilken hon en gång i så tunga tankar hade gått. Elin tänkte på allt, vad hon utstått, sedan hon första gången grät över brudkronan, och ända till denna dag. Hon tänkte på alla de tårar, hon fällt, och visste, att ingen kunde räkna dem. Även kom hon ihåg, att hon velat vara god, att hon fallit undan och aldrig satt hårt emot hårt. På allt detta tänkte Elin, och hon undrade över, att hon själv nu kände sig så beslutsam och hård, och att hon icke längre ville gråta.
»Det har blivit för mycket», tänkte hon. »Nu bär jag det icke längre.»
Då hörde hon från vägen ljudet av ett handklaver, som spelade en glad marsch. Det var ungdom, som var ute och roade sig. Muntra, klara röster hördes närma sig. De dämpades en stund av byggnaderna, som lågo emellan, hördes så återigen och drogo förbi. Över dem alla klang låten från handklaveret.
Då mindes Elin, att det var söndagsafton.
»Hon ämnar gå i morgon», tänkte Elin vidare. »Men dessförinnan skall hon ha talat med mig.»
Blott på detta enda tänkte hon. Allt annat gled henne förbi, rörde henne ej. Det fanns icke ens till.
»Det har blivit för mycket», mumlade hennes läppar.
Då hörde hon Nils komma inifrån köket och gå henne förbi. Men hon rörde sig ej ur stället; när hon hörde honom, såg hon icke ens upp, tänkte blott på det, som nu skulle komma.
»Sitter du här?» hörde hon Nils säga nedifrån gården.
»Ja», sade Elin trotsigt och reste sig.
Nils ryggade. Så hade han aldrig trott, atthustruns röst kunde ljuda. Han vek undan för den och gick. Men Elin såg aldrig vart. Ty hon hade redan glömt, att han talat till henne, och stod nu inne i vardagsstugan, där Inga Persdotter satt och ruvade över sina egna tankar.
Elin satte sig mitt emot vid bordet och såg på den andra. Det undrade henne, att hon kunnat gå så länge tyst och vara så skrämd.
»I sitter här och tänker», sade hon till sist.
»Vad tar du för ton?» sade Inga Persdotter.
»Jag tar den ton, som jag borde ha tagit förr, så sutte I kanske icke här nu», svarade Elin.
Den andra reste sig upp och ville gå till dörren.
»Sitt ni», sade Elin. »Nu kan I höra på mig. Jag har hört på er länge nog och ingenting svarat.»
Inga Persdotter blev stående. Hon kunde ingenting säga och ville ingenting förstå.
»Om rätt vore», fortfor Elin, och hennes ansikte var vitt, »så sutte I, där varken sol eller måne lyser. I har begått ting, som ingen människa kan nämna. Men en gång borden I veta, att jag vet det. Det är flere än jag, som vet det. Och vad många vet, kan inte tystas ner.»
Elin steg upp, gick förbi svärmodern och stängde dörren.
»I skall inte gå ut till Nils nu», sade hon. »Ty jag tål inte att tala vid honom om detta. Men I ska gå härifrån. Och I ska aldrig sätta er fot här mer. Till Nils ska I säga, att jag vet alltsammans, och I ska en gång svara inför Gud, för vad I gjort med honom och mig.»
Inga Persdotter stod stilla, och även från hennes kinder vek blodet.
»Vad vet du?» sade hon hest.
»Jag tror, det heter blodskam på lagspråket», sade Elin kort.
Då vek Inga Persdotter baklänges, och hon skulle velat kasta sig över sonhustrun och strypa henne. Men hon vågade ej. Ty den andra var större och starkare. Med vitt uppspärrade ögon och mun blev hon stående och stirrade på Elin, som alltid varit så foglig, och hon kunde på länge ej få fram ett ord.
Elin såg allt detta, förstod henne och njöt därav.
Till sist sade Inga Persdotter:
»Vem har ljugit på mig detta för dig?»
»Det behöver ingen ljuga», svarade Elin, »när allting är sant. Vem som sagt det, kan vara er detsamma. Men tvingar I fram länsman, ska I få se, att jag har vänner.»
Då satte sig Inga Persdotter ned och jämrade sig, som om hon lidit en svår, kroppslig plåga. Elin såg på henne med förakt.
»Vrid er», sade hon, »vrid er som en mask för mig. I ska en gång vrida er värre i helvetet. Och kom ihåg, att I inte har kunnat säga mig emot. Men nu ska I gå in till er och låta mig vara. Jag lider inte att se er här.»
Därmed pekade hon på dörren till kammaren, och Inga Persdotter lydde sin sonhustru och gick. Elin stängde själv dörren om henne.
Länge satt Inga Persdotter inne i kammaren. Men den aftonen lämnade hon dock icke Möllinge gård. Ännu en gång talade hon med Nils. Det var måndagens morgon, när han följde henne på hemvägen. Ensamma gingo de åter på den smala stigen, som stiger och sänker sig utmed den låga tallskogen på andra sidan byn. Skarpa som knivar föllo Ingas ord. Och aldrig hade hon talat med vildare lidelse, aldrig våldsammare kämpat för sitt eget liv. Hennes tal var tungt och mörkt som ett ovädersmoln, och ur molnet blänkte blixtar, vilka bådade fara och död.
Men hon sade icke Nils, att Elin visste allt och förebrått henne deras skamliga förhållande. Ty hon insåg, att om Nils visste detta, skulle han bli feg och aldrig våga, vad hon nu ville tvinga honom till.
Men Elin tänkte ej på sådant. Den afton, hon talat ut med svärmodern, gick hon första gången lugn och säker i sitt eget hem. När kvällen kom, sökte hon vila, och hennes själs uppror hade varit så starkt, att hon nu sov tryggt, utan tanke på morgondagen.