Dagen därpå väntade Elin, att Nils skulle säga något, som visade att Inga Persdotter givit honom del av det samtal, som förts dem emellan. Men när Nils som vanligt gick tyst och icke heller visade sig annorlunda emot henne själv, då insåg Elin, att Inga Persdotter ingenting hade sagt. Skälet härtill kunde hon väl icke fullt fatta, men ju mer hon grubblade häröver, ju mer blev det henne, som när man ser ned i en avgrund och känner, hur den suger och drager. Hon greps av en måttlös och vettlös skräck, mot vilken allt vad hon förut upplevat syntes henne ringa och intet.
Så häftigt kom omslaget från hopp till förtvivlan, att det berövade Elin varje rest av självbevarelseinstinkt och gjorde henne oklok. Hon som förut icke talat vid någon, talade under de få dagar, som nu följde, med alla, vilka kommo i hennes väg. Hon talade vid Nils om, hur olycklig hon var, hon grät och besvor honom att sälja Möllinge och flytta bort. »Stannar du här», sadehon, »så blir jag här aldrig, då går jag ensam, och du ser mig aldrig mer.» Hon besökte främmande människor endast för att få fråga, om Inga Persdotter varit i deras hem. Inför dem grät hon och klagade sin nöd, berättade om sin ångest och om sina kval, anklagade om vartannat Inga Persdotter och sin man, alltid i allmänna ordalag. Något bestämt kunde hon icke säga, blott att de voro så svåra emot henne, och att allting var så svårt. Skam, skräck, sorg och hopplös längtan hade på en gång förvandlat Elin, från den hon en gång var, till en vanlig bondkvinna, vilken torgförde sina egna lidanden utan blygsel och återhåll till alla, som ett ögonblick ville unna henne lisan att få beklaga sig. Medan hon gjorde så, kunde hon höra sig själv tala, och hon visste ej, var hon fann alla ord, eller varför hon uttalade dem. Vad som förut varit henne en styggelse, blev henne nu ett behov. Hennes människa var borta, hennes person utplånad, hon var tom.
Och hon kände blott ett enda: namnlös fruktan för de ord, hon uttalat, och den kvinna, hon trotsat.
»Jag har sagt henne allt», tänkte hon. »Nu kan jag icke mer. Nu är allt förbi.»
Men ensam med den gamla modern gick Inga Persdotter fram och åter på golvet i deras låga stuga och kved. I två dagar och en natt gick hon så, och det kom ej en blund i hennes ögon. Hon åt föga, och med modern talade hon knappast. Den gamla gick omkring henne, och hennes tandlösa mun var hårt sammanknipen. Modern fruktade dottern och vågade ej störa henne. Allt vad hon gjort i sitt liv, och allt vad hon ville göra, trädde dessa dagar och denna natt fram för den ensamma kvinnan, som endast litade på sig själv. Ingas hy blev grå, medan hon så gick,och den kraftiga underläppen sköt fram, men ögonen voro dolda under ögonlocken. Icke ens när någon främmande kom in i stugan, stannade Inga Persdotter i sin gång. Hon lät främmande komma och främmande gå. Det hon tänkte och ville, angick ingen. Hon var ensam därom.
Inga Persdotter överlade icke nu längre, hon betänkte sig ej. Hon behövde blott denna tid för att stålsätta sig, och så starkt var hennes inre uppror, att det just var detta övermänskliga inre uppror, som i det yttre förlänade henne styrka och självbehärskning. För ingen visade hon något. Det var blott vandringen fram och åter, som röjde hennes oro. När hon blev ensam med modern, kved hon sakta och tyst. Hon visste, att modern ej kunde höra henne. Och när någon kom, tystnade hon vredgad, därför att den främmande stört henne. Sedan började hon på nytt.
En enda gång talade hon. Det var, när en besökande kom att nämna sonhustruns namn. Då stannade Inga Persdotter sin gång, såg lugn på den främmande och sade, obekymrad om, hur man skulle tolka hennes ord.
»Jag vet ett hus, där jag ville sätta henne, och hade jag henne väl där, komme hon nog aldrig dän.»
Därmed fortsatte hon sin vandring och såg icke upp, när den främmande gick.
Inga Persdotter såg nu blott ett, och det var detta enda, som band hennes tunga och gav hennes kropp övermänskliga krafter, så att hon kunde umbära både föda och sömn. Hon såg, att allt, varefter hon förr traktat, var intet, och detta, som hon nu eftersträvade, var allt. Vad som sedan skulle följa, var henne likgiltigt. I fråga om det, som nu fyllde hennes själ, erkände hon icke ens, att något »därefter» fanns. Ty något högre tyckte hon sig icke kunna vinna.Det var nu icke fruktan, som drev henne fram, det var icke beräkning. Om hon sade till sig själv eller andra, förut eller efteråt, att hon ville vinna något med sitt dåd, så ljög hon. Det var dådet självt, som eggade henne. Det var själva dådet, hon ville. Så länge hade hon ruvat däröver, att det blivit ett med hennes själ. Hon kunde icke vila, förrän det var utfört, icke ångra, när det var fullbordat. Lika gärna skulle hon kunnat ångra, att hon blivit till. Hon hade överskridit gränsen för det mänskliga, luften omkring henne var kylig, rensad och tunn, och inom eller utom henne fanns intet, som kunde vara henne till hinder.
När andra dagens afton kom, tog Inga Persdotter föda. Hon åt som den, vilken hungrat länge, och efteråt satt hon stilla och lugn, utan att röra sig och utan att kvida. Därpå såg hon efter att modern sov. Så klädde hon av sig och gick själv till sängs.
»Jag behöver sömn», tänkte hon. »Eljest går jag sönder.»
Inga Persdotter sov ända till morgonen, och först sent gick hon ut.
När hon då gick, tog hon vägen till Spå-Marens bostad. Hon stannade icke utanför, utan steg djärvt in, och hon ryggade icke, därför att hon såg, att det fanns besökande i stugan.
Lugn och säker satt hon och deltog i samtalet. Det rörde sig om socknens angelägenheter, och Inga Persdotter blev icke orolig. Hon visste, att hennes stund skulle komma. När den besökande avlägsnade sig, gick hon före Maren in i kammaren och stängde själv dörren.
Samtalet började hon, där hon sist slutat detsamma, och sade utan omsvep:
»Jag har nu fått det så, att jag vill bli Elin kvitt. Och I ska hjälpa mig.»
Maren knep ihop ena ögat och såg stint på den talande.
»Hur ska det gå till?» frågade hon.
»Det blir er sak», svarade Inga Persdotter. »I kan slå henne med trolltyg, så något händer henne, det vet jag.»
Och i samma stund tänkte hon:
»Händer det Elin något nu, och det skulle knipa, då kan jag skylla på Maren.»
Men Maren var henne för slug, och hon syntes genomskåda den besökande. Ty hon svarade kort:
»Sådant är farligt.»
»I vill då inte hjälpa mig?» sade Inga Persdotter.
»Vill I ha hjälp snart?» genmälde Maren.
Inga Persdotter log.
»Hellre i dag än i morgon», sade hon, och hennes ögon blevo borta under ögonlocken.
Maren teg en stund och syntes betänka sig.
»Den hjälp I behöver, får I nog», sade hon till sist.
Då reste sig Inga Persdotter upp, lade en sedel på bordet och gick.
Vad hon fått för hjälp av Marens ord, visste hon icke själv. Men hon gick åter ut i solskenet. Det var vid middagstiden i slutet av mars, och långt borta såg hon de första tranorna sträcka mot norr. Strax efter kom en flock grågäss. Naturen var full av rörelse och liv.
Men Inga Persdotter tänkte icke på sådant. Med små, snabba steg gick hon vägen fram, erinrande sig, att hon fått vänta och behövde skynda sig. När hon kom fram till Möllinge gård, stannade hon ett ögonblick, och med en snabb, vass blick syntes hon omfatta allt detta, vilket nu åter skulle bli hennes och på allvar. Så gick hon in genom porten och steg uppförtrappan. I vardagsstugan stod Elin och dukade av bordet.
»Var är Nils?» sade Inga Persdotter, utan att hälsa.
Elin såg upp. Och all den skrämsel, som denna kvinna ingivit henne, låg åter i hennes hållning och blick. Inga Persdotter såg det och kände sin kraft växa.
»Han är i stallet», sade Elin tonlöst.
Inga Persdotter vände om på tröskeln och gick. Elin stod med handen tryckt mot bröstet och såg efter den bortgående. Så hastigt hade allt försiggått, att hon tyckte sig hava sett en syn.
Men Inga Persdotter gick in i stallet, och väl inkommen stängde hon dörren om dem båda. Nils stod därinne och skar hackelse. Han slutade icke med sitt arbete, för att modern kom in. I samma stund han varseblev henne, visste han, varför hon kom.
Inga Persdotter satte sig ned på halmen, som låg i en spilta, och såg på sonen.
»Du har bråttom i dag», sade hon till sist.
»Låt mig vara», sade Nils. »Jag har så.»
Inga Persdotter teg en stund. Så sade hon:
»Jag vill bara låta dig veta, att nu bär jag det inte längre. I morgon skall hon vara härifrån.»
Nils släppte sitt arbete och stirrade på modern.
»I morgon?» sade han endast.
Han kunde icke förstå, att det var så nära.
»Varför i morgon?»
»Därför att jag lider inte att vänta längre. Blir det inte i natt, kan jag det aldrig.»
Det var skumt i stallet, sedan dörren blivit läst. Och som Inga Persdotter satt, kunde Nils ej se hennes ansikte. Men han hörde varje ord, hon sade, och allt motstånd inom honom var som kvävt och borta. Den lugna, säkra rösten behärskadehonom, och den övermäktiga, som bundit hela hans liv, höll honom i sin hand. Hon hade fött honom till världen, och utom henne hade han ingen kvinna känt. Därför var han hennes, och hon visste det.
Utan att vänta på svar, började Inga Persdotter att tala.
Hon sade Nils, när allt skulle ske, och hur det skulle ske. Utan att fatta att det var verklighet, hörde han varje ord, och hans starka kropp skälvde som av frossa.
»Men om det blir känt?» sade han till sist.
»Det blir inte känt», svarade Inga Persdotter, »om du är karl och tiger. Men är du så dum och röjer dig, då får du också taga det på dig. Jag gör det aldrig.»
Modern hade rest sig upp och såg sonen in i ögonen. Återigen skalv han till. Så lade han sin hand i hennes och sade, som om hon bett honom giva sig detta löfte:
»Röjer jag mig, så skall jag också lida ensam.»
Då andades Inga Persdotter ut. Detta var i själva verket det enda, hon fruktat. Detta löfte hade hon tänkt avfordra sonen, och hon förstod icke, att han givit det av egen drift. Utan att säga mera öppnade hon stalldörren och lät solskenet strömma in. Dagsljuset kom så plötsligt som efter en lång natt, och bådas ögon blinkade en stund mot solen, innan de kunde vänja sig vid att se den.
Detta vållade också, att ingen av dem märkte, hur Elin gick in i vardagsstugan från trappstenen bredvid fläderbusken. Där hade hon stått som fjättrad och betraktat den stängda dörren, vilken hon icke ens vågade nalkas för att lyssna.
Men Inga Persdotter gick utan avsked från Möllinge gård och tog åter vägen till det låga huset vid landsvägen, i vilkets ena länga hennesmoder, Karna Andersdotter, bodde. Och när hon kom dit och åter blev ensam med den gamla modern, som betraktade henne och undrade och aldrig sade, vad hon tänkte, då vaknade Inga Persdotters oro ånyo. Åter började hon sin vandring fram och tillbaka på golvet, och åter kved hon sakta medan hon gick. Men hon gjorde allt detta, emedan hon tyckte, att tiden stod stilla, och att hon velat påskynda dess gång.
Ty nu längtade hon, att stunden skulle komma. Hon längtade som en vansinnig, att natten skulle utplåna dagens skarpa färg, och hon skulle slippa gå här och våndas som en varg i bur. Därför gick hon osalig omkring och kved, utan att den döva modern kunde höra henne, och medan hon gick, krökte sig hennes fingrar i kramp, som hade de klämt sig fast kring en strupe.
Som hon så gick, kom hon att tänka på, att hon icke fick förråda sig, och hon erfor ett slags hat mot den gamla modern, som gick omkring i rummet eller satt tyst i sin vrå. Varför skulle hon vara där? Varför fick man icke vara ensam? Inga tog fram en grå kjol, på vilken hon förr börjat arbeta, förr, innan detta, som var henne övermäktigt, kom. Och hon satte sig ned och började sy. Timme efter timme satt hon så och lät stygn följa på stygn, och allt mera blev henne tiden lång. Solen stod ännu högt på himmelen. Ville den då aldrig försvinna, så att hon äntligen fick ro?
Långsamt gick solen för henne, som väntade. Men till sist försvann den dock, och Karna Andersdotter tände lampan. Hon tog fram mat och åt. Men lutad över sitt arbete satt Inga Persdotter fortfarande kvar och sydde. Hon hade väntat så länge, att hon tyckte sig hava tröttat ut sin egen längtan.
Men när mörkret kom, mörkret, efter vilket hon längtat så tungt, då lade hon noga samman sitt arbete, och medan den gamla modern gjorde i ordning sin bädd, satte sig Inga Persdotter vid fällbordet och åt. Så bäddade även hon åt sig själv och tog så plats vid spisen, där glöden börjat slockna. Där satt hon och lyssnade, till dess hon hörde, att modern sov. Då steg hon upp, tog en sjal över sitt huvud och gick ut. Men innan dess tog hon fram något under sängen, som hon lindade fast kring livet och höll gömt under sin sjal.
Inga Persdotter gick snabbt över landsvägen och försvann under de låga tallarna, som skuggade hennes vanliga väg. Hon undrade över att hon icke var mörkrädd, och hon gladde sig däråt. Ty hon visste, det kom därav, att hennes vilja var så stark. Hon följde vägen, till dess hon kom upp på backen, från vilken hon kunde se ut över byn. Hon märkte då, att hon dock var ute för tidigt, och att hon glömt att se på klockan. Men nu var hon lugn, ty hon var ensam. Hon satte sig ned för att åter vänta på tiden, som gick så långsamt, och där hon satt, såg hon ut över byn.
Det brann i fönstren där nere. Som små stjärnor, vilka fallit ned på jorden, lågo fönstren där och glimmade i mörkret, berättande, att människorna ännu icke gått till ro. Inga Persdotter satt och såg på ljusen, och hon tänkte på alla människor där nere. En efter en stego de fram för hennes inbillning, försvunno åter och lämnade plats för nya. Hela socknens män och kvinnor kommo och gingo henne förbi, och hon hatade dem alla. Alla hade de gjort henne ont, alla hade de avskytt och smutsat henne. Hon kände deras tungor och visste, vad de voro värda.
»I morgon!» sade hon till sig själv. »I morgon! Då skall ingen av er gå till sängs och kunnasova utom jag. Ty fegheten skall vara över er. Men då skall jag sova. Ty då har jag fått ro.»
Ett underligt högmod grep henne. Hon tyckte sig för mer än alla, över dem alla, höjd över alla. Det hon hade för, blev i hennes egen inbillning till ett stordåd, hon tyckte sig höra och se den skrämsel, som skulle gripa hela bygden. Hon kände sig själv stor av detta, och det var något i hennes hjärna, vilket arbetade, som ville det spränga henne.
Så satt Inga Persdotter och såg, hur ljusen släcktes ett för ett. Det var, som om hela trakten blivit mörkare och liksom mera trygg.
»I morgon!» sade Inga Persdotter för sig själv. »I morgon komma ljusen att brinna längre.»
Hon såg åter ned mot byn, och där fanns blott ett sista ljus, som brann. På detta stirrade hon länge. Det var, som om hon setat och väntat att höra en klocka slå.
Till sist såg hon, hur även detta ensamma ljus började röra sig, som om någon inne, där det brann, lyftat en ljusstake eller en lampa. Så glimmade skenet upp en sekund och var borta. Nu var allt mörkt, icke en ljusprick syntes. Byggnaderna lågo som sovande skuggor i den mörka natten. Hela byn sov lugnt.
Då drog Inga Persdotter en suck av befrielse, och med sjalen svept omkring sig mot nattkylan, döljande det, hon bar därinnanför lindat om sitt liv, gick hon med säkra, snabba steg fram mot sitt mål. — — —
Sedan Inga Persdotter varit på besök hos Nils, fick Elin veta, att svärmodern samma dag varit inne hos Spå-Maren. Elin tänkte på detta, så lång dagen var, och hon undrade, om den andra setat på samma stol som hon själv, och vad där blivit sagt. Nu trodde hon, att Maren bedragit henne med örngåtten, och i en yrselav fasa och upphetsning sade hon till mannen, att nästa dag skulle hon gå. Hon skulle gå hem till de sina, och ingen skulle längre behöva tycka, att hon gick i vägen.
Nils såg underlig ut, när hon sade så. Men han svarade intet. Och inför honom böjde sig Elin ned och grät, som hon icke gjort, sedan den dag, då hon började hoppas.
Och ingenting hände, ingenting, som kunde giva ändring eller räcka till att förhindra, vad som skulle ske. En bondpiga kom på aftonen för att köpa smör, och Elin talade vid henne och avgjorde handeln. Sedan märkte hon, att det var mörkt, och hon gick till sängs, längtande att få sova. Hon låg och hörde det gamla uret knäppa, och utan att tänka däröver räknade hon knäpparna.
»I morgon», tänkte hon, »i morgon går jag hem. Sen får allt bli, som det vill. Men hit kommer jag aldrig åter.»
Bredvid henne låg Nils, och Elin hörde, att han sov. Trött av dagen somnade hon själv och glömde.
Nils sover, han sover länge och tungt. Kanske vill han ej vakna, kanske fruktar han den timme, då han vet, att allt skall ske. Kanske har han glömt alltsammans, eller kanske han aldrig trott, att det var sant. Vem vet detta nu? Ingen vet det, icke ens han själv skulle någonsin kunnat svara därpå, om någon frågat honom.
Inga Persdotter har sett ljusen slockna i den sovande byn, och hon har gått vägen fram till sonens bostad. Ingen har sett henne, och ingen har hon mött. Nu är hon framme vid Möllinge, och spejande går hon runt den gamla gården, där släkten arbetat, levat och dött. Men det som varit, når henne icke. Endast det som nu är, fyller hennes sinne. Hon går omkring huset, som spejade hon efter, om det någonstädesskulle lysa ett ljus. När hon intet kan upptäcka, stannar hon vid det fönster, som är närmast bädden, där de båda makarna sova. Där pressar hon ansiktet mot rutan och försöker att se in. Men hon kan intet urskilja. Inne som ute är allting blott ett jämt, tungt mörker.
Då går hon runt byggnaden ännu en gång och stannar på gården vid den låga trappan. Där sätter hon sig och väntar, att timmen skall slå, då Nils öppnar dörren och, som hans vana är, går ut för att giva hästarna foder. Hon sitter på samma sten, där hon en gång i sin ungdom satt, i dov vrede förbannande sitt öde, därför att hon skulle föda ett barn. Hon har glömt detta, liksom hon i denna stund glömt allt annat, utom ett, och omkring henne stiga i mörkret skuggorna av de gamla husen, vilkas väggar så länge givit eko åt hennes stämmas jubel, smärta eller raseri. Nu stå de tysta omkring henne, och endast den svaga nattvinden rasslar sakta i foderladans halmtak.
Inga Persdotter sitter och stirrar mot fönstret, och som hon nyss väntade, att ljusen skulle släckas och mörkret dölja hennes steg, så väntar hon nu att se den lilla låga tändas, vilken skall berätta henne, att hon icke längre är ensam vaken. Men Nils sover där inne, och lågan tändes icke. Åter tycker Inga Persdotter, att tiden skrider långsamt framåt, alltför långsamt för hennes hämnd. Åter kröker sig hennes hand i krampaktig längtan att gripa om en strupe.
Till sist reser hon sig upp och går fram mot dörren. Hon beräknar ej längre, hon trotsar på, att intet kan röja henne. Därför höjer hon handen och slår hårt på den stängda dörren. Då ser hon ett ljus flamma upp därinne. Hon går åt sidan, så att skenet ej skall falla på hennes ansikte, om någon annan skulle öppna. Och som hon gördetta, knyter hon upp sjalen och lossar något, som hon haft bundet om sitt liv.
Då öppnades dörren och Nils kom ut. Han såg sig om, när han trädde ut på gården. Men Inga Persdotter stod stilla och rörde sig ej från sin plats.
»Jag är här, som jag sagt», sade hon. »Gå ut till kräken och gör fort, vad du gör.»
»Elin sover», viskade Nils sakta.
Men Inga Persdotter slog åt honom med handen.
»Gå bara», sade hon, »gå fort.»
Nils gick och Inga Persdotter stod kvar och väntade honom. Åter tyckte hon, att tiden gick henne för långsamt, och då Nils dröjde, sköt hon upp dörren, som stod på glänt, och ensam steg hon in i det halvmörka rummet. Framför henne låg Elin avklädd i sin bädd och sov med de bara armarna över täcket.
Inga Persdotter stod en stund och såg på sin fiende, och hennes händer skälvde av oro. Som en våg av raseri gick igenom henne från huvud till fot, och utan att taga sina ögon ifrån den sovande, kastade hon av sig sjalen och ryckte fram snaran, som hon haft dold därunder.
Vid denna rörelse vaknade Elin, och som om hon sett ett spöke, reste hon sig upp och höll båda händerna avvärjande framför sig.
»Vad vill I mig?» skrek hon. »Och var är Nils?»
Inga Persdotter svarade icke, stod endast stilla och njöt sin triumf, viss, att den icke kunde undgå henne.
Då förstod Elin allt, och i en blink kastade hon sig ur sängen och stod på sina bara fötter på golvet framför den andra. Hon ville springa mot dörren, men Inga Persdotter stod i hennes väg.
»Du kommer inte förbi mig», väste hon. »Minns du, vad du talade om? Blodskam! Sade du inte så? Skam har du haft. Nu komme blodet över dig själv!»
Liten och späd som hon var, försökte hon pressa den unga kvinnan ned mot golvet. Men Elin var henne för stark.
»Nils», ropade Elin, utom sig. »Nils, hjälp mig.»
Och Nils kom in. Hans panna var våt av svett. Med vidöppna ögon stannade han ett ögonblick och såg på scenen framför sig.
»Släpp mor», röt han. Och hans röst var tjock.
Han böjde sig ned, grep det första tillhygge, som kom i hans hand, och höjde det mot hustrun.
Då förstod Elin för andra gången, förstod, att allt hopp var ute, och att han, som hon trots allt hållit av, höjde sin arm emot henne, och ville hennes död.
»Nils», bad hon. »För Gud i himmelens skull! Slå inte! Skona mitt liv. Jag ska gå min väg. Jag ska ingenting säga.»
Men Nils var som vild. Raseriet blodsprängde hans ögon och hans ansikte.
»Undan mor», mumlade han.
Då lät Elin sina armar glida ned från det tag, med vilket hon pressat sin värsta fiende mot jorden, hon sjönk ihop på golvet, och med nedböjt huvud bidade hon slaget.
Nils slog henne i huvudet, så att hon föll, och med snaran fullbordade Inga Persdotter dådet.
Det blev tyst i rummet, då allt var slut. Ingen ville se den andre i ögonen, på fällbordet flämtade lampan, och på golvet låg Elin Olasdotters döda kropp med snaran om halsen.
Ensam, borta i rummets mörkaste vrå, stod Nils med händerna för ansiktet och vågade ingentingse. Inga Persdotter talade icke till Nils. Hon lät honom vara, som han var, och gick fram för att lösa snaran.
Men Nils hindrade henne.
»Inte än», sade han. »Inte än.»
»Är du rädd nu?» sade Inga Persdotter hånfullt. »Nyss var du det inte.»
Då föll Nils på knä och lyfte de båda knäppta händerna mot sin hustru.
»Gud i himmelen, förlåt mig i din nåd, att jag slagit oskyldigt blod», ropade han.
Han kastade sig ned mot golvet, och som ett piskat djur kröp han fram emot hustruns lik. Där föll han ihop och blev liggande orörlig.
När han kom till besinning, stönade han som under stora plågor, och i det han släpade sig fram till sängen, kröp han upp i den, lade sig ned och gömde huvudet ibland kuddarna.
Inga Persdotter stod tyst och betraktade honom, och hennes hela människa svällde av förakt.
»Så usel är du alltså», sade hon. »Och för dig har jag gjort allt detta.» I detta ögonblick grinade det meningslösa i vad hon gjort i all sin fasa mot Inga Persdotter.
Nils hörde henne icke längre. Hans kropp skakades av snyftningar, och hans läppar mumlade utan sammanhang böneord, vilkas mening han längesedan hade glömt.
Då vände sig Inga Persdotter ifrån honom, och utan att spilla vidare ord började hon arbetet på att utplåna spåren av nattens dåd.
Ty det led fram mot morgonen, och den första dagerns ljusning skymtade redan vid synranden i öster. Nu gick tiden ej längre långsamt. Nu flög den fram på ilande vingar, flög fram mot den morgon, som skulle komma, jagande fram mot straffet, upptäckten, hämnden. Den var staddpå flykt för att utföra sitt gamla värv att utplåna och försona. Och när Inga Persdotter fullgjort sitt arbete, och Nils vaknar till besinning och hjälpt henne, då var solen redan uppe, och människorna, som sovit, voro vakna.
Dagen efter dådet gick Inga Persdotter tidigt på morgonen från Möllinge gård. Hon var iklädd en rödbrun kjol och en grårutig sjal, på huvudet bar hon en svart duk. Den var framdragen så långt över pannan, att hennes ansikte ej skulle synas. Hon gick snabbt framåt på sidan av stora landsvägen och såg varken till höger eller vänster. Gick hon förbi en gård, som låg bredvid vägen, skelade hennes ögon snabbt åt sidan, och när hon märkte ansikten skymta i ett fönster, såg det ut, som om hela hennes kropp kröp ihop. Mötte hon någon, såg hon icke upp och hälsade icke. Hennes ansikte drog sig blott längre inom hucklet, som hängde fram, och hennes ögon stirrade envist mot marken. Med hastiga steg gick Inga Persdotter, ty tiden hade gått henne för fort och började nu jaga henne. Men snabbast gick hon, när hon kom över bron och måste fram genom byn. Där lågo byggnaderna tätt, och där kunde hon ej vika av varken åt den ena sidan eller åt den andra. Rätt fram måste hon gå, och för varje steg hon tog, visste hon, att här bodde människor, som ville henne illa och icke önskade högre än att kunna anklaga henne för något ont.
Inga var för sent ute, tiden hade gått fort, och ingen mäktade hejda dess gång.
Först när hon kom ut på andra sidan byn och kunde gömma sig under skogsstigens låga tallar, saktade hon sina steg. »Nu behöver jag inte oftare gå denna vägen», sade hon för sig själv. »Mor dör snart, och då behöver ingen bära mat till henne längre.» Som hon tänkte så, blickade hon ned från den låga backen, där hon aftonen förut sett ljusen slockna i byn. Nu fanns där ingenting att se. Nu sken solen, och över ängarna skingrades den gråvita dimman.
Inga Persdotter tänkte på det, som skett, och fann ingenting, som hon ville ändra eller göra annorlunda.
Ensam var hon, och runt omkring henne var tyst.
Sakta gick hon fram mot det låga huset, i vilkets ena länga modern, Karna Andersdotter, bodde. Där bultade hon på dörren, och modern släppte henne in. Inga frågor gjorde den gamla, och ingen upplysning lämnade dottern. Men när Inga Persdotter fått eld i spiseln, tog hon fram en snara, som hon under sjalen haft lindad om sitt liv, och brände den där.
Sedan kokade hon mat och åt. Och när hennes våldsamma hunger var stillad, letade hon åter fram den gråa kjolen, på vilken hon föregående afton arbetat, och började sy. Hela förmiddagen arbetade hon, och varje timme väntade hon att få höra budskapet om Elin Olasdotters död.
Elins lik låg fullt påklätt i den låga källaren. Huvudet med märket efter det tunga slaget låg pressat mot ett järnbandat drickesankare, och ena foten vilade mot det nedersta trappsteget.
Ensam i de tomma rummen gick Nils Tufvesson, tänka kunde han icke, allt omkring och inom honom hade karaktären av något skugglikt och overkligt. Nils kunde icke fatta, att allt var såsom det var. Så tomt allting blivit, så tomt, och så underligt tyst. Ned till källaren stod dörren öppen, och dit vågade Nils icke gå. Därför stängde han sig inne i vardagsstugan, men även där måste han ofta se sig om för att vara viss, att han var ensam. Därför vågade han ej stanna inne. På måfå gick han ut därifrån och skulle gå över gården. Bakom honom gapade den öppna källardörren, den sög honom till sig, fjättrade och drog honom som med osynliga armar. Nils kunde ej värja sig, han måste gå dit fram, han måste se dit in, böja sig ned och försöka upptäcka något genom mörkret därnere. Länge stod han där och kunde icke fatta, att han hade någon del i detta, som skett. Det var icke med vilja han gjort det. Det var icke sant. Omöjligt kunde detta vara sant. Att modern också haft hjärta att gå bort och lämna honom ensam. Att ingen kunde komma, för vilken han åtminstone finge visa henne, som låg där nere. Att han skulle vara så ensam just nu, när han var så bittert olycklig och behövde hjälp.
Långsamt började minnet att återvända, och allt som var, blev så pinsamt klart, att det skar som med knivar i hans kött. Nils lutade sig mot dörrposten, och pressande båda händerna mot ansiktet för att slippa se dagern, stönade han högt.
Så stod Nils Tufvesson upprätt på sin egen gård och led dödens kval. Och ett par steg ifrån honom låg Elin stel och kall. Som fjättrad av tunga bojor, stod han på samma plats och vågade icke röra sig, ej heller taga bort handen, som skyggade för hans ögon.
Utan att förut hava hört ett ljud, som varslade om, att han icke var allena, kände Nils plötsligt något mjukt och varmt röra vid sina ben. Han blev kall av en alldeles ny förfäran. Ty den tanken slog ned i honom, att hustrun levde, att hon krupit uppför källartrappan, utan att hanmärkt det, och att det var hennes händer, som nu rörde vid hans knän. Denna villa varade blott ett ögonblick, men den var så stark, att mannen, vilkens samvete var så sjukt, på länge ej vågade öppna sina ögon för att få visshet om, vad det var.
När han äntligen vågade det och blickade ned på marken framför sig, såg Nils, att det var hans egen hund, vilken kröp framför honom på marken och tiggde om en smekning av hans hand.
Under de sista veckorna hade Nils nästan glömt, att detta djur fanns till. Allt sedan giftermålet hade hunden liksom dragit sig undan människorna. I foderlogen hade han tagit sin plats. Där sov han om nätterna. På tröskeln dit in låg han om dagarna. In i vardagsstugan kom han blott, när han ville ha mat. Det var, som om han haft någon känning av, att allt i huset ej var, som det skulle.
»Pojken», mumlade Nils. »Pojken. Är du här?»
Men som han böjde sig ned för att smeka djuret, märkte Nils, att hunden närmat sig honom av skrämsel. Han slokade svans, och håret på hans rygg stod upprätt. När Nils började smeka honom, hoppade han upp emot husbonden, som om han väntat på detta ynnestbevis för att våga. Och med skälvande kropp rusade han fram mot källargluggen. Där stannade han darrande och tjöt.
»Döden har besökt ditt hus», tycktes han säga. »Du står här, som om ingenting hänt, och vill ingenting veta.»
Åter satte hunden nosen i vädret och tjöt, ängsligt, långdraget och gällt.
Då vaknade Nils ur sin dvala. Med ett par steg stod han innanför dörren, böjde sig ned och fick hunden i nackskinnet. Betagen av påen gång förfäran och raseri, lyfte Nils honom högt upp, och med en spark slängde han djuret till andra sidan av gården. Hunden tumlade runt, kom på fötter igen, flydde, tjutande som en besatt, och gömde sig innerst i den mörkaste delen av foderlogen.
Då gick Nils med stora steg in i stallet och lade selen på Blacken. Sedan spände han hästen för den långa vagnen, vilken användes för att köra timmer. Det föreföll honom, som om någon för länge sedan sagt honom, att just i dag skulle han fara till skogen och hämta en sågbock. Ja visst. Så var det. En sågbock skulle han hämta. Anders Ohlsson, grannen, skulle hjälpa honom. Hur hade han kunnat glömma det? Dörrarna skulle stå på vid gavel. Ja, ja! så skulle det vara. Då kunde någon komma och finna Elin och se, att hon fallit av våda och slagit sig mot det järnbandade drickesankaret, där hennes huvud låg. Ingen hade gjort henne något. Nej, nej. Allt hade skett av våda.
Nils åkte redan från gården. Men med ett ryck hejdade han hästen och sprang ned på marken. Först måste han stänga dörren till foderlogen. Den dörren måste ju vara stängd. Hunden skulle ej få komma fram igen och stå vid källardörren och tjuta. Med skälvande hand stängde Nils den tunga dörren, som knarrade på rostiga gångjärn. Så satte han sig upp och lät piskan vina över hästens rygg. I rasande fart körde han ut från släktens gamla gård, och hans rygg krökte sig, som fruktade han, att någon sprang efter för att slå honom.
Är det Nils Tufvesson, som i dag far fram på landsvägen och kör sin käraste häst? Han ser icke upp, och han vet icke, vem han möter. Nedsjunken på vagnen sitter han, som vore han redan en gubbe, och hans ansikte är utvakat och grått.Ibland rycker han upp sig ur sin skrumpna gubbställning. Då låter det, som om han skrattat, och när han ser sig omkring och intet kan känna igen, av vad han ser omkring sig, visslar han och ler. Men fast han intet känner igen, av vad han ser omkring sig, stannar han dock vid Anders Ohlssons gård. Han går dit in och träffar blott hustrun. Henne hör han säga, att mannen gått ut, men att han snart kommer tillbaka. Nils sätter sig då på en stol vid det stora fällbordet, och han dricker två stora koppar kaffe, som Ohlssons hustru bjuder honom, och äter bröd därtill. Men han svarar frånvarande på alla frågor, och allt ibland visslar han högt för sig själv och ler.
När Anders Ohlsson kommit tillbaka, följas de båda männen åt till skogen, och vägen är lång. De utföra sitt arbete, och när de vända åter, är vagnen lastad med en väldig, tung stock. Själva gå de på ena sidan om vagnen, den ena efter den andra. Nils går först och håller tömmarna. Därför kan Anders Ohlsson, grannen, icke se den andres ansikte. Han kan blott se, att ju närmare de komma Möllinge, desto mera sjunker mannen framför honom ihop och blir liksom mindre. Då börjar också Nils att gå långsammare. Ty han tror, att medan han varit borta, måste någon ha kommit dit och funnit Elin, och därför väntar Nils att finna gården full av folk, som beskärma sig över olyckan. Men i sista vägkröken möta de torparen Jesper Svensson. Denne hejdar de båda männen och berättar, att han varit inne på Möllinge gård. Där stå dörrarna öppna, säger han, så att vem som vill kan gå ut och in. Men ingen var hemma, och när han ropade, svarade ingen. Då vet Nils, att ännu har ingen funnit Elin. Och han undrar, om hon ännu kan ligga kvar, som han varje stund ser henne ligga. Hanmanar på hästen och när de rasslat in genom inkörsporten, ber han Anders Ohlsson ropa efter hustrun. Ty själv vågar han det icke.
Anders Ohlsson går genom hela huset och söker och ropar. Till sist kommer han också ned i källaren och finner, vem som ligger där, och att hon är död. Då slår han händerna för ansiktet och ropar:
»Nils, Nils! Här har hänt en olycka. Elin har fallit i källartrappan och slagit ihjäl sig.»
I ångest över vad han sett, ropar han så högt och är så förvirrad, att han icke lägger märke till Nils, som står mitt emot honom och ler med förvridet ansikte. Han rusar ut på landsvägen och skriker om det förfärliga, som skett. Medan han är ute, går Nils och öppnar dörren till foderlogen. När dagen blänker in, kommer hunden fram, men när han ser, att det är husbonden, som öppnat, vänder han om och kryper jämrande och haltande efter Nils spark tillbaka till sin mörka vrå i höet.
Då minns Nils, att han måste låtsa, som om han intet visste om allt detta, och att han skall sörja sin hustru. Han höjer händerna och säger, som sant är, att han är olycklig. Och människorna komma och gå förbi honom. Det är torparen Jesper Svensson, som han nyss mötte. Det är Bengta Jönsdotter från Kvarnen och Ida Qvick, som tjänar hos handelsman. Det är Måns Nilsson, Gustaf Andersson, brovakten Skog, Johanna Åström, Sven Bengtson och många, många flere.
Alla komma de och tala till Nils och gå honom förbi. Och för hans ögon blir hustrun buren upp från den plats, där hon legat. Hon är stel och kall och tung att bära, och den tjocka bruna hårflätan hänger ned.
De som bära, försvinna med sin börda in i vardagsstugan, och Nils förstår, att han ej fårstanna längre ute och lämna hustruns döda kropp ensam med främmande. Han gör våld på sig och stapplar in. Men som han stannar där innanför dörren, ser han, hur de samlats omkring henne alla. Han ser, hur de alla knäppt samman sina händer, oemotståndligt, högtidligt och med vördnad, som seden är, när människor samlats inför en död.
När Nils Tufvesson träder in, är det ingen, som gör plats för honom. Han hör blott sorlet av en viskning, som tystnar, då han stiger över tröskeln. Ur hopen hör han en röst, som säger: »Vem har gjort detta?» Men vem, som talat, kan Nils icke se.
Då känner Nils, att han är dömd. Han vänder sig om och går ut, och när någon ber honom stanna, svarar han:
»Jag kan icke se henne.»
Därute sätter han sig på trappan och gömmer ansiktet i sina händer. Då hör han någon komma och gå sig förbi. Han höjer huvudet och ser upp.
Det är Kerstin Larsson, som kommer, den dödas enda förtrogna och vän. Folk har hämtat henne först, och hon kommer springande. Hennes ansikte är svullet av harm och gråt. Nils och väninnans blickar mötas. Kerstin Larssons ögon ha icke hunnit att torka. Men genom tårarna bränna de och gnistra, och de borra sig in i Nils, så att han måste gömma sin blick för att ej behöva möta dessa ögon, som tyckas veta allt.
Så står Kerstin Larsson länge stilla och ser på Nils. Det är, som om hon behövde hämta sig, innan hon gick in.
»Gud skall döma i detta», säger hon.
Så går hon förbi Nils, och när hon träder in, giva alla plats, så att hon kan komma fram till den döda.
Som hon står där, ser hon och ser, men hennes läppar äro slutna. Till sist böjer hon sig ned och försöker räta ut den dödas fingrar, som kroknat.
I vardagsstugan, där Elins döda kropp låg, talades icke mycket. Tysta gingo alla, som voro därinne, sin väg. Skräcken hade slagit människorna, vilka kommit dit för att se, och ingen trodde, att den döda av sig själv fallit ned i den trånga källaren och av våda lyktat sitt liv. Därför gingo alla tigande bort, och de togo skräcken med sig ut över bygden.
Men de, som gingo bort, ersattes snart av nya. Var och en berättade för andra, vad han hade sett, och de, som hörde, måste själva gå till olycksstället och övertyga sig om, att deras öron hade hört rätt. De stannade alla framför den döda, och var och en, som gick därifrån, utbredde och fördubblade den fasa, som börjat komma över bygden, fasan för det namnlösa brott, vilket satte liksom en fläck på alla.
Inga Persdotter kom sent till Möllinge, och när hon kom, var det Kerstin Larsson, som skickat henne bud, ehuru Nils bett, att man ännu skulle skona modern. Inga Persdotter satt i moderns stuga och sydde på sin gråa kjol, när budet med underrättelsen om sonhustruns död nådde henne. Så fort hon fått höra allt, slog hon ihop händerna och utbrast: »Nu ska de väl skylla Nils och mig för detta.»
Och först ville hon icke gå.
»Jag orkar det aldrig», sade hon.
Det var den gamla modern, Karna Andersdotter, som måste uppmana henne att gå till sonens hem, där olyckan brutit in.
»Du kan väl aldrig bli skylld för detta», sade hon. »Du var ju här i natt.»
Men vid det att hon sade detta, försvunno hennes ögon i skrynklorna, och vad hon tänkte, visste ingen.
Inga Persdotter kom till Möllinge, och vad hon där sade, lade de närvarande på minnet. Med snabb tunga förklarade Inga allt, och i allas närvaro utfrågade hon Nils om, vad som skett, innan han lämnade hemmet och åkte till skogen. Och Nils svarade på hennes frågor, därför att han då som alltid böjde sig under hennes makt. Men inom sig visste han, att han redan var dömd, och att motstånd tjänade till intet.
Dock ville han icke hjälpa till att bära hustruns döda kropp från vardagsstugan och in i den stora salen, som nu stod öppen och skulle göra tjänst. Han föregav, att han icke orkade, och han gjorde detta, ehuru han märkte, att de som voro närvarande förstodo, att hans vägran kom av, att han ej vågade vidröra Elin. Han såg främmande människor lyfta henne upp inför sina ögon och bära henne bort. Och han kände sig till mods, som om allt detta icke anginge honom. Det som skulle komma, kom ändock. Och han skulle icke uppleva, att han fick följa hustrun till jorden.
Ty skräcken gick över bygden, och Nils kände dess smitta i sitt eget blod, och därav trycktes han till jorden. Skräcken verkade så, att alla, vilka tillfrågades, om de ville hjälpa till att avkläda, tvätta och svepa den döda, svarade nej. Fullt påklädd låg Elin på det stora bordet inne i salen. De, som burit henne dit, tyckte, att nu hade de gjort nog. En efter en skakade de sinahuvuden och gingo därifrån. Och de visste alla, att över det hus, de lämnade, vilade förbannelsen.
Då var det Kerstin Larsson, den dödas väninna, och den enda, vilken i livet haft hennes förtroende, som hyste förbarmande. Hon talade med andra, och hon befallde sin egen piga att hjälpa till. Själv lade hon också hand vid verket. Men Inga Persdotter gick ut ur rummet och sade, att hon måste gå för att trösta Nils.
Medan kvinnorna så arbetade med svepningen, talade de ej mycket med varandra, men var och en gissade den andras tankar. De blottade den dödas hals, och de sågo det röda märket, vilket gick som ett band runt omkring. De frågade sig själva och varandra, om detta kunde vara märke efter ett fall. Och just som de ömsat linne på den döda, kom Kerstin Larssons man in och begärde att få se Elin.
Inga Persdotter hatade såväl honom som hans hustru, emedan hon visste, att i dem hade Elin haft goda vänner. Men hon kunde icke vägra Larsson att komma in, och hon följde honom själv fram till den döda.
Larsson stod där stilla och iakttog allt. Hans ansikte var blekt och strängt, och hans ögon voro vakna. Han såg den röda randen, som gick runt halsen, och hans ögon borrade sig ett ögonblick in i hustruns, som mötte hans. Men därinne yttrade han intet, stod bara stilla, överlade, tänkte och såg. Så gick han därifrån, tigande som han stått där.
I vardagsstugan satt Nils, och när Larsson gick honom förbi, stannade han och sade barskt:
»Hade du haft någon hos Elin och icke ständigt låtit henne gå så ensam, när du var borta, då hade detta icke hänt.»
Nils såg slött på den talande och svarade:
»Jag har det nog tungt ändå, utan att du behöver lägga sten på börda.»
Därmed gick Larsson ifrån gården, grubblande över, vad som skulle komma att ske efter detta.
Men därinne sysslade kvinnorna med den döda, och som de sågo henne ligga där, sade den ena:
»Hon har två örhängen, men av dem är det ena avslitet. Det lilla trekantiga stycket, som hänger löst ned, är borta på ena sidan.»
Då stannade alla i sitt arbete. De ropade in Nils och visade honom, vad de sett. Alla märkte, att han blev häpen över denna upptäckt och förvirrad. Men för att ingen skulle misstänka något, gick Nils ned i källaren och sökte. Därifrån kom han hastigt tillbaka och berättade, att han funnit det saknade stycket av örhänget där. Åter sågo kvinnorna på varandra, utan att säga något, och åter gick Nils in i vardagsstugan, där Inga Persdotter sysslade vid spisen, och satte sig där.
Nu började kvinnorna att reda ut den dödas hår, och som de gjorde detta, funno de intrasslat i håret det saknade stycket av örhänget. De jämförde och försökte på det ställe, där det blivit avslitet, och alla sågo, att det passade.
Då bådo de åter Nils komma in och visade honom, vad de funnit. Nils tog i sin hand det lilla metallstycket, som sade så mycket, och inom honom blev det svart. Men han försäkrade dock, att han funnit något i källaren.
Därmed lämnade han rummet, och i det han stönade högt, lade han sig ned på sängen i vardagsstugan. »Vad angår allt detta mig?» tänkte Nils. »Jag är ju ändå dömd. Människornas ögon ha dömt mig.»
En stund senare kommo kvinnorna ut i vardagsstugan. Deras arbete var fullgjort.Då sågo de Nils utan rock och skor ligga på sängen, och de trodde, att han sov.
Då pekade pigan, Ida Qvick, som Kerstin Larsson befallt hjälpa sig, på hans ena fot och sade högt, så att alla kunde höra det:
»Nils har blod på strumpan.»
Nils blundade och låg en stund stilla, som om han ingenting hade hört.
Då upprepade flickan sina ord, och motvilligt slog Nils upp ögonen.
»Jag har gjort mig illa i foten», sade han lågt.
Men inom sig tänkte han: »Vad betyder det, om blodet syns? De veta det ju ändå alla.»
Då sågo de främmande på varandra, och den ena efter den andra gjorde sig redo att gå. Men Kerstin Larssons hjärta var fullt av sorg och harm, och hon kunde ej lämna huset, innan hon känt sig äga visshet.
Därför kallade hon på Inga Persdotter och sade:
»I ska väl gå in nu och se på henne. I har inte gjort det förr.»
Och detsamma sade hon åt Nils.
Ingen av de båda hade någon brådska att gå. De sågo på varandra och menade, att tids nog fingo de se sådant.
Men Kerstin Larsson trugade dem, talade och bad, och till sist läto de tvinga sig. Inga Persdotter och Nils gingo genom stugan och in i salen, där den döda låg. De sågo mot golvet när de gingo, och ingen av dem hade lust att gå först. Till sist kommo de likväl in, men när de inkommit, stängde Inga Persdotter dörren efter dem båda.
Utanför den stängda dörren stod Kerstin Larsson och gladdes. Ty hon förstod, att hon bryggt ett helvete åt de båda, som hon tvingat därin. Men när hon utanför ingenting kundehöra, grep henne lusten att se, och innan någon anade det, hade hon öppnat dörren och trädde in till de båda andra i likrummet.
Då såg hon Inga Persdotter och Nils Tufvesson sitta därinne i den skumma salen, där lakanen hängde för fönstren. De sutto i rummets bortersta vrå och samtalade viskande med varandra. Och båda hade vänt sina ansikten så, att de ingenting kunde se.
Med starka ord och hån i stämman bad Kerstin Larsson Inga Persdotter och hennes son att dock se på den döda.
»I ska väl se, om det som är gjort, är bra», sade hon.
Inga Persdotter mötte hennes blick.
»Det vet vi ändå», sade hon. »Och för denna gång ha vi sett nog.»
Då lät den tappra kvinnan dem båda gå förbi sig. Själv stängde hon dörren om dem båda, och när hon gick, kände hon, hur benen veko sig under henne efter den våldsamma spänning, som nu var förbi.
Nu hade den sista av dem, som besökt Möllinge, lämnat gården. Nu låg Elin svept och klädd på sin sista bädd. Väninnan hade stuckit en psalmbok i hennes hand och brutit blommorna av sin geranium för att pryda henne. Nu föll skymningen, Inga Persdotter och hennes son gingo tigande om varandra i de tysta rummen.
Nils satt i vardagsstugan och sängen bakom honom stod bäddad. Ögonen höll han öppna,och dock var det honom, som om han ingenting såg.
Från kammaren hörde han Inga Persdotters röst:
»Gå och lägg dig, Nils, och försök sova.»
Mannens hela kropp skakade till, och hans läppar skälvde.
»Jag kan ej sova», mumlade han. »Då kommer hon över mig.»
Inga Persdotter gick fram och strök sonen över håret.
»Du är trött, gossen min», sade hon. »Gör som jag säger, så blir det bättre.»
Själv tänkte hon icke nu på det, som skett, endast på det, vilket ännu återstod att göra. Den spänning hon levat i, uppehöll henne ännu, hon var i jämvikt, därför att allt gått efter hennes vilja, och hon kände medlidande med Nils, emedan hon såg, att han var svagare än hon. Så var hon van att finna honom, och inför denna svaghet blev hon god och ville klema med den. Därför strök hon ännu en gång sonens hår och upprepade:
»Försök att få sova. När du sedan vaknar, blir det bättre.»
Hon stannade kvar i rummet, till dess att hon fått Nils i säng. Därefter gick hon själv in i kammaren för att söka vila. Dörren mellan de båda rummen lät hon dock stå öppen.
Nils låg vaken och hörde på, hur modern gick fram och åter inne i kammaren. Han kände, hur en kall svett flöt över hans lemmar, och han förstod, att han icke skulle få sömn.
»Mor», sade han. »Släck inte lampan.»
»Är du rädd?» sade Inga Persdotter.
I blotta linnet stod hon på tröskeln och log. Ej heller nu var hon mörkrädd. Ej heller nu kände hon, att fasan omgav henne. Hennes instinktersovo, och hon erfor något av samma slags lugn som ett nyligen mättat djur.
Men när hon kom närmare och fick se Nils ansikte, mörknade Inga Persdotter och leendet dog på hennes läppar.
»Varför vill du, att lampan skall brinna?» sade hon hårt.
»Därför att när jag ser skenet inifrån dig lysa här på golvet, blir det mindre svårt», svarade Nils.
»Här skall vara mörkt», svarade Inga Persdotter. »Mörkt skall här vara, och du skall sova. Är det inte nog, att lampan fick brinna här halva sista natten för din skull? Hade du varit karl då, hade jag inte behövt släcka nu. Ska de nu ha det att säga, att ej heller i natt kan här i huset vara mörkt?»
Då blygdes Nils att bedja modern längre. Han lade sig stilla ned och såg på den ljusa fläcken, där lampan inifrån kammaren kastade sitt sken över golvtiljorna. Därefter hörde han modern gå till vila inne i kammaren, och ett ögonblick senare såg han mot den öppna dörren skuggan av hennes arm, när hon sträckte ut den för att skruva ned lampan. Då försvann framför honom den ljusa fläcken, som givit honom ro, och runt omkring var mörker.
Men ur mörkret växte syner, och det var, som om allt inom den ensamme mannen plötsligt blivit levande och ljust. Han såg människorna, som kommit och gått i hans hus, och åter kände han, att de kommit för att döma honom, och att han redan var dömd. En rysande ensamhetskänsla bemäktigade sig honom. Ingen hade han att gå till, ingen, till vilken han kunde tala. Därinne, på andra sidan om väggen, hörde han, hur modern redan sov, och han greps av medlidande med sig själv, som skulle ligga ensam och frysa.Det hade plötsligt blivit så kallt, att han hackade tänder. Att svepa täcket omkring de frysande lemmarna hjälpte icke. Kölden gick igenom allt det, som eljest värmer. Kölden kom inifrån. Den kom av, att han var så förtvivlat ensam. Hur hade han så plötsligt blivit ensam? Och hur kunde det vara, att han i vida världen icke hade någon, till vilken han kunde gå?
Som Nils låg så och arbetade med sig själv och sina egna tankar, kom det för honom, att han ej längre kunde ligga stilla. Det var något han glömt, något, som framför allt annat måste göras. Han vågade ej väcka modern genom att tända på ljus. Därför smög han sig upp i mörkret och trevade sig fram till spisen. Med darrande hand fann han bunten med svavelstickorna ytterst på spiselkanten, och utan att veta varför, endast driven av ett sällsamt begär att ännu en gång se, gick han på sina bara fötter vägen till salen, där hans hustru låg.
Vid dager hade han ej vågat se på henne. Nu när natten kom, drevs han dit av en oförklarlig makt, som fjättrade hans vilja och oemotståndligt förde honom fram. Hans ögon tycktes genomtränga mörkret, så att han kunde se, och utan att göra buller eller stöta emot, ljudlöst och säkert som en sömngångare, gick han fram genom rummen och öppnade dörren till salen, där Elin låg. Där drog han eld på en tändsticka och närmade sig den döda. När den ena tändstickan slocknat, rev han eld på en ny, och med vidöppna ögon och mun stirrade han på Elins orörliga ansikte. Han stod där, till dess att ingen sticka längre fanns kvar, och när det då blev mörkt omkring honom, tyckte Nils sig ännu kunna se det lugna uttrycket och de slutna ögonen.
»Varför står jag här?» tänkte han. »Och vad vill jag?»
Tyst som han kommit, gick han ut ur rummet, och utan att kläda på sig gick han sin vanda gång ned i stallet för att se om hästarna. I mörkret såg Nils något svart ila sig förbi. Men han förstod, att det var hunden, och han blev icke rädd. Fastän han gick omkring så, var det något inom honom, som sov, och som ej ville bli vaket. Sedan han känt efter, att vatten och foder fanns tillräckligt, gick han från spilta till spilta och räknade hästarna. En, två, tre, fyra, fem, räknade han. En, två, tre, fyra, fem. Det fanns fem hästar. Ingen hade tagit bort någon. Flere hade aldrig funnits. Så försökte han vissla på hunden. Han ville smeka Pojken, emedan han varit orättvis och sparkat honom någon gång. När kunde han ej minnas. Men medan han sökte efter hunden, märkte han, att han kommit fram till förstugudörren, som stod öppen, och huttrande av köld steg han uppför trappan och drog igen dörren efter sig.
Hela tiden, sedan han gått ut ur det rum, där Elin låg, visste han, att han ej var ensam, och att någon följde honom, utan att dock visa sig eller på annat sätt giva sig tillkänna. Denna någon följde honom, som om hans eget jag kluvits itu, och de båda halvorna gått vid varandras sida, utan att kunna beröra varandra. »Du är jag», tänkte Nils, »och jag är du. Men varför har du ingenting att säga mig och icke jag dig? Här är så ensamt och mörkt, varför talar du icke? eller varför gör jag det icke själv?» Han stängde dörren om sig och var åter ensam i vardagsstugan. Det vill säga han var, vad människor skulle kallat ensam. Själv visste han ju, att så icke var. Tydligt kände han, att den andre följt med honom in, och när han lade sig, tyckte Nils, att det var två, som på en gång drogo över sig täcket och ryste av köld. Nils var i dennastund nära den gräns, där, om den överskrides, det sista bandet i en människas skäl brister.
Ty mitt framför sängen såg Nils på golvtiljorna en liten fläck av ljus, och han trodde först, att modern låg vaken som han och hade tänt lampan. Men som han stirrade på denna lilla ljusfläck, märkte han, hur den växte, och mitt i densamma urskilde Nils tydligt, att Elin låg på knä på golvet. Hon låg där i blotta linnet och såg ut, som om hon sprungit upp ur bädden vid hans sida. Han kunde se hennes axlar och hennes rygg och huvudet, som hon höll nedböjt. Och mitt emot henne såg han sig själv, den andre, som följt honom in, och med vilken han icke kunnat tala. Den andre stod mitt emot Elin, och i handen höll han något, som han lyfte för att slå till. »Skona mitt liv», bad Elin, »jag ska gå själv, jag ska ingenting säga, men skona mitt liv.» Nils hörde allt detta tydligt, där han låg, och han såg den andre, som var han själv, slå till på hennes hjässa. Han såg Elin sjunka till jorden med ett skri. Så hörde han henne rossla och kvida. Så blev allt tyst, och det blev mörkt, mörkt, som om intet ljus någonsin kunnat lysa.
Då stod Nils i förtvivlan upprätt på golvet och skrek högt. Men när Inga Persdotter kom in, och lampan var tänd, låg han åter i sin bädd och ville ingenting svara henne. Han bad henne endast gå. Men när modern dock ej ville lämna honom, då satte sig Nils upp, och med läppar vita av skräck talade han till henne.
»Där låg hon», sade han. »Där på golvet. Där borta stod jag, och jag slog henne i natt, som jag gjorde det i går. Men jag vill inte kläda på henne igen. Jag vill inte ta i hennes döda kropp, inte släpa henne ut och kasta hennei källaren. Jag gör det inte. Bed mig inte. För jag lyder dig inte längre.»
Då greps Inga Persdotter för första gången efter dådet av samma skräck som sonen, och med läppar, vita som hans, frågade hon:
»Var hon här?»
»Ja», sade Nils.
»Och såg du dig själv också?»
»Jag gjorde så.»
»Såg du mig?»
»Jag såg dig ej. Men jag vet, att du var där.»
Då sjönk Inga Persdotter samman, och mörkrets underliga isande fasa var över henne. Hon flyttade sig närmare Nils och ville röra vid hans hand. Men hon sade intet. Ty hon ville ej yppa, vad hon själv såg.
Men Nils samlade all sin kraft och stötte modern undan.
»Gå ifrån mig», ropade han. »Gå ifrån mig du, som icke gjort mig annat än ont, du, som för ont med dig, du, som lärt mig ont, och lever i det onda. Jag förbannar dig, och jag förbannar den stund, då du fött mig.»
Inga Persdotter hörde honom, och hennes vrede var sådan, att den först gjorde henne mållös. Hon skulle helst velat gå och lämna sonen åt sitt öde, om hon blott hade vågat. Men hon vågade det ej. Ty i denna stund var skräcken för mörkret över henne, och hon visste, att kom hon ensam ut, skulle hon vända om och på skälvande fötter springa tillbaka.
»Det är för dig, jag gjort detta», prövade hon att säga.
Men Nils avbröt henne.
»Tig», sade han, »och ljug inte nu. Hon, som du hatat och förföljt, lever inte. Det vore bättre, om du vore död.»
Som osaliga andar, vilka mot sin vilja fjättratsvid varandra, sutto de båda där, och ingendera vågade gå och lämna den andra ensam. Ty ingen av dem båda hade mod att bli ensam med sig själv. Därför sutto de och väntade, att dagern skulle komma, och långsamt mätte den gamla klockan med sitt enformiga ojämna tick-tack ut tiden. När morgonrodnaden färgade slättens östra moln röda, sutto de där ännu, och det hat, som föddes mellan människor, vilka enats i ont, växte inom dem båda.
Först när solen var uppe, gick Inga Persdotter in till sig och sökte vila.
»Jag vet, att jag blir dig kvitt», ropade Nils efter henne. »Jag vet det.»
Då slog den våldsamma kvinnan dörren i lås och lät Nils förstå, att hon kunde leva honom förutan. När dagern kom, var Inga Persdotter åter modig, och mot solen, som långsamt steg, ruvade hon länge över, vad hon icke kunde hindra.
Men ute i bygden gick skräcken från hus till hus och höll människorna vakna. Som Inga Persdotter tänkt, när hon i stolta vanvettsdrömmar från den mörka skogsbacken såg ned över de slocknande ljusen i byn, så gick det också. Ljusen slocknade senare än eljest den natt, då Inga Persdotter och hennes son i ruvande ångest delade varandras vaka, och skrämseln för dådet var det, som hindrade människorna från att sova. Det blev många nätter, som följde på varandra. Och icke blott den första natten slog denna Inga Persdotters högmodiga spådom in. Natt efternatt spridde sig skräcken allt längre. Flere och flere blev det, som den höll vaken, snart visste alla olyckan med Elin Olasdotters död.
Men det fanns heller icke en, som under allt detta icke anade, att ett brott hade blivit begånget. När medvetandet om sådant träffar människor, då är det först gärna, som om något sov inom dem. De flesta äro ju slöa och likgiltiga för andras lidanden och andras öden. De flesta av dem tänka som så: allt detta angår icke mig. Låt var och en sköta sig. Jag mitt, och du ditt. Var och en för sig. Och Gud för oss alla.
Människorna måste hava tid för att besinna sig. De måste hava tid, även därför att deras dom ej skall falla för hastigt, för orättvist. Dårar äro de, vilka löpa efter varje känsla, som tillfälligtvis flammar upp.
Det var ett besinningsfullt, långsamt folk, som bodde i denna trakt. Människorna fattade långsamt eld, och de togo ej vid sig för småsaker. Att nämndemannen och hans hustru kommo åkande dagen efter dotterns död, det var i sin ordning och ej mer än man kunnat vänta. Ola Persson såg gammal och förgrämd ut, när han kom. Det var många, som sett honom komma, och medan han var inne på Möllinge, skockades folk utanför på vägen. Det var, som om alla väntat, att någonting då skulle hända. Men deras väntan blev besviken. Ola Persson och hans hustru gingo blott, gamla och nedböjda, in i salen, där deras dotter låg.
Som det höves i sorgehus, talade de icke mycket. Ola Persson själv stod framför liket med händerna hopknäppta och bad tyst. Hans hustru hade tagit plats bredvid honom, och hennes tårar runno. Men mycket frågade de icke, och mycket blev icke sagt. Ej heller intogo de mera förtäring,än nödvändigt var, i sorgehuset. Som de kommit, vände de åter hem, lovande att komma tillbaka till begravningen. Mängden, som skockat sig på vägen, gav plats, när vagnen åkte förbi.
Också Ola Persson behövde tid för att betänka sig. Också han var en långsam man, och han ville gärna överlägga med sig själv, innan han handlade. Förgrämd och sörjande for han till sitt hem, och med bitterhet tänkte han på, att om han behållit dottern, utan att fråga, när hon gående kom den långa vägen till sitt hem och bad honom därom, då hade detta aldrig skett.
Men när Ola Persson och hans hustru rest, och alla visste, att begravningen var utsatt till söndagen, då var det, som om människorna börjat vakna. Då började de också att tala, och allt vad som förut endast viskats man och man emellan, det sades nu högt, och de, vilka förut fruktat för sina egna tankar, klädde dem nu i ord och fruktade icke. Det visade sig då, att ingen trodde, att Elin dött en naturlig död. Alla anklagade Inga Persdotter, och ehuru ingen fritog Nils Tufvesson för delaktighet i brottet, dömde de honom dock milt. Över traktens betänksamma, tunga och tröga befolkning kom en hemsk fruktan, att rättvisa icke skulle bli skipad. Det syntes alla som en stor ogärning, i vilken var och en hade del, om den döda nu skulle begravas, utan att något blivit gjort för att finna gärningsmannen. Allt vad som kommit i dagen, när Elin blev funnen och svept, var i vars mans mun, och alla väntade, att den rätte mannen skulle komma och föra allas talan i en rättvis sak.
»Gud kan icke tillåta sådant», tyckte de. »Gud som skapat världen och givit oss lagar och budord, kan ej vilja, att detta oerhörda skall ske. Han kan ej vilja, att begravningen får försiggå i lugn, och ogärningsmannen sedan sitta i ro ochnjuta frukterna av brottet, som för var man ligger i öppen dag.»
Så gick rättfärdighetskänslan sin gång över denna bygd. Den kan sova i vardagslag, och i det, som smått är, sluta människorna ögonen till och le. »Det är världens gång», säga de, när de möta orätt. »Och orätt kan ingen hindra.» I handel och vandel sker mycket, för vilket människorna blunda, emedan de själva veta sig i stånd till detsamma. Men när något väldigt händer, då ropar det emot himlen, och det är som om ej ens den ringaste kunde sova lugnt, förrän rättvisan gått sin gång, och sanningen kommit i dagen.
Här blev det från början icke en man, som trädde fram och förde allas talan. Men en av de nätter, då Inga Persdotter och Nils rasade mot varandra efter det dåd, de samman begått, brann länge ljus i en byggnad, vilken ej långt från Möllinge ligger vid landsvägen. Ljuset brann länge, därför att två människor där lågo vakna och talade om det brott, som fyllde hela bygden med skräck. Ljuset brann i fönstret bredvid verandan, som vette ut mot den välvårdade trädgården med fruktträd, bärbuskar och bersåer. En strimma av detta ljus föll mellan vildvinets risiga grenar, och därinne var det Kerstin Larsson, som höll sin man vaken. Hon gjorde det därför, att hon talade ut, vad hela bygden tänkte, och hon var modig, emedan hon visste detta. Men därjämte kände hon det så, som hade den döda talat genom hennes mun, och denna känsla fick hon, emedan ingen annan i livet stått henne så nära. Därför talade Kerstin under tårar och med lidelse, som den gör, vilken talar sin egen sak.
»Det kan aldrig vara rätt, detta», sade hon. »Det kan aldrig vara rätt. Här ligger Elin sveptoch skall komma i jorden. Om två dagar står begravningen. Man skall ringa över henne, och prästen skall läsa över hennes döda mull. Så skall kistan sänkas ned, och en liten stund därefter är graven fylld med jord. Vad som finns därnere, kan ingen veta och ingen se. Men de, som gjort detta, skola sitta i säkerhet och ro, och när ett år har gått, är alltsammans glömt. Sådant kan aldrig vara rätt, varken inför människor eller inför Gud.»
»Varför reste Elins fader härifrån och sade ingenting?» invände mannen.
»Därför att han icke visste, vad du och jag vet», genmälde hustrun ivrigt. »Kvarnbo ligger långt härifrån.»
Hennes ansikte var rött av iver och sorg, och hennes klara ögon glänste. Med livliga åtbörder fortfor hon:
»Han har icke sett randen, som gick omkring Elins hals. Han var icke inne som jag och såg, när Inga Persdotter och Nils sutto ensamma i salen, där liket stod. Som missdådare sutto de där och talade tyst med varandra. Och ingen av dem vågade lyfta sitt huvud och se på den döda. Inte heller såg Ola Persson Nils, när han låg på sängen med blod på strumpan och ingenting kunde svara för att förklara sig. Han såg ej heller, när vi fann örhänget i Elins tjocka hår. Hade han sett allt det, då visste han som jag, att det är bara en, som har gjort det, och hon heter Inga Persdotter. Då hade han heller icke rest, som han gjorde. Ty Inga har övat brottet, så visst jag ligger här. Men Nils vet om det, och han har nog hjälpt henne. Ty när modern velat det, så har han icke förstått bättre än att lyda, stackare han.»
Men mannen ville ännu icke ge Kerstin rätt.Ty han tyckte icke om att låta hustrun råda för lätt. Därför svarade han:
»Jag har ingen makt och myndighet här. Ty jag är ingen målsägande.»
Då reste sig hustrun upp i bädden och slog ihop sina händer, så att det small.
»Är inte var människa målsägande, där man ser, att blodig orätt sker?» ropade hon. »Kan du gå på begravningen och vara med, när Elins kista sänkes i graven och se mördarna stå där och sörja henne? Kan du se sådant, när du vet, att med ett enda ord kunde du ha hindrat det, och bara för att du skämdes stiga fram, har du låtit allt gå, som det gått?»