— Ja, pappa räknar minsann inte på pengarna, sade modern.
— Ser du nu! Och därifrån skulle du återvända så fin och förnäm att det inte vore litet. Kom nu med mig, jag ämnar mig just dit i höst.
— Jestandes, Vanny, jag går på minuten och talar med pappa om saken.
— Nej, gå inte mamma, gå inte. Inte har jag lust att fara tillHelsingfors.
— Det är således blott ditt eget tycke du följer, utropade fru Ahlholm och blef så vred att hon rodnade ända upp till öronsnibbarna. — Jag trodde att Fanny fått så mycken bildning, att hon skulle veta lyda sina föräldrar och framför alt annat rätta sig efter deras vilja. Men nu ser jag att jag grundligt misstagit mig på dig. En sådan halsstarrighet har jag ännu aldrig sett.
— Och inte jag häller, sade fru Saxman, hvilken äfven var närvarande.
Fru Ahlholm rätade på ryggen och kastade en vredgad blick på Fanny. Fru Saxman åter runkade på sitt hufvud från höger till vänster och från vänster till höger och kunde icke nog beskärma sig öfver att en ung flicka skulle behandla sina föräldrar på ett sådant sätt.
Fru Penttinen brast ut i gråt.
— Vi hafva hållit henne som i glasskåp, sade hon, turvis torkande sina ögon och snytande sin näsa. Aldrig har pappa sagt nej och inte jag häller, hon må ha begärt hvad som hälst. Men inte har hon ändå varit nöjd; ofta ha vi märkt — —
— Säg inte så, mamma.
— Nej, hon har inte varit belåten sen häller, det har man ju nog sett.
— Fanny är ett otacksamt barn, yttrade fru Ahlholm, full af ädel vrede, ett otacksamt barn, som inte bryr sig det ringaste om sina föräldrar.
— Hoj, oj, oj, som inte bryr sig det ringaste om sina föräldrar, ackompanjerade fru Saxman, och nu vaggade hela hennes kropp från vänster till höger och från höger till vänster.
— Hör du nu, Vanny, hvad alla människor säga.
Och för att också andra sade det, var modern desto djupare öfvertygad om att Fanny svårt felat mot sina föräldrar. Hon grät därför dubbelt värre och ansåg sig lida en oförrätt, hvars make väl ännu icke blifvit spord i världen.
Fanny satt där som en arm syndare, med händerna i kors. Knappast vågade hon se upp, så dålig och oduglig föreföll hon sig själf.
Hon var redan på väg att ångra sig. Hade hon värkligen lof att lämna sina föräldrar och vålla dem sorg och saknad? Den tanken sved i henne och gjorde henne beklämd.
Men hon förestälde sig hurudant lifvet skulle blifva här hemma. Man skulle styra ut henne och bråka med henne ännu värre än förr. Man skulle skryta med henne inför alla människor, hon skulle visas och bjudas ut åt ungherrarna.
Nej aldrig! Hon skulle icke kunna stå ut med det. Hällre hvad som hälst.
Och hon lyfte upp hufvudet. Sade icke ett ord, utan såg blott allvarligt framför sig. Ett djupt lodrätt veck hade bildat sig emellan ögonbrynen, och läpparna slöto sig tätt tillsammans. Hennes beslut var oryggligt.
Dagen för afresan kom. Hemifrån följde ingen henne till båten. Rika skulle nog hafva kommit, men fadern och modern förbjödo det. Föräldrarna sade knapt farväl till henne. Med tungt sinne gick Fanny ensam gatan utför.
Men morgonsolen lyste klar, vid stranden var det lif och rörelse, vågorna plaskade muntert kring båtens sidor, och sjön låg vidöppen så långt ögat kunde nå. Färden begynte, bekymren veko och blefvo efter, ty långt borta i fjärran hägrade en ny, förhoppningsfull framtid.
Hon var mitt ideal i skolan. Jag kunde ibland under timmarna sitta och betrakta henne, så att jag ej alls viste hvad saken gälde, då jag oförmodadt fick en fråga. Jag rodnade, kunde icke svara, fick af läraren en förebrående blick och kom så åter för en tid ihåg att egna honom min uppmärksamhet.
Agnes ögon beundrade jag isynnerhet. De voro stora, ovala och bruna, öfverskuggade af långa, mörka ögonhår. Blicken var djup, något svärmisk och afspeglade alla de minsta känslouttryck och skiftningar. — Just emedan dessa ögon alltid voro så lifliga och själfulla, tröttnade man icke att betrakta och beundra henne.
Hon var i sanning vacker: hyn frisk och hvit, på de sammetslena kinderna en skär rodnad, pannans bländande renhet förhöjdes af svartglänsande lockar, och mot den hvita nacken gjorde de slingrande hårflätorna en utmärkt effekt.
Skönheten ensam skulle dock icke betydt så mycket, om icke därjämte hela hennes väsen varit fullt af ett fint, hänförande behag, hvarje rörelse mjuk och graciös, växten vacker, gången smidig och lätt. Ingen var närmelsevis lik henne.
Men jag beundrade henne icke allenast för dessa yttre egenskapers skull. Snart skulle jag fått nog af dem, om hon till sitt inre varit ihålig och tom, såsom skönheter vanligtvis sägas vara. Men äfven i andligt afseende stod Agnes högre än vi andra. Hon var både klartänkt och skarpsinnig samt begåfvad med en ren, fläckfri karaktär och en brinnande sträfvan efter kunskaper och alt upphöjdt i allmänhet. Blotta tanken att Agnes kunde misstaga sig eller göra någonting klandervärdt föreföll mig alldeles omöjlig. Om jag någonsin tvekade eller icke kunde klargöra för mig hvad som var rätt och hvad orätt, frågade jag mig endast: huru skulle Agnes i detta fall handla? Sedan gjorde jag så, som jag antog att hon i mitt ställe skulle gjort.
Agnes' tysta klander värkade på mig mycket djupare än det straff jag erhöll af läraren. Jag mins ännu ett exempel härpå.
Vi hade en morgon kommit för tidigt till skolan. Klockan var half nio och lektionen började först klockan nio.
— Vi ska' gå att spatsera, Lisi, föreslog Fanny; hennes håg stod alltid till upptåg och själfsvåld.
Jag var genast färdig, och vi lyckades öfvertala Anna att komma med.
Vi gingo ganska långt, ett stycke utom tullporten, skrattande och pratande. Visserligen hade vi ingenting särskildt att skratta åt, men den inre belåtenheten och lifsglädjen måste på något sätt ge sig uttryck. Naturligtvis glömde vi både tidens gång och skolan.
Ett vedlass kom körande emot oss.
— Snälla husbond, tag oss med på lasset, vi äro så trötta, bad Fanny med klagande röst.
— Ja, tag oss upp på lasset, inte väga vi mycket!
Han stannade och såg leende på oss.
— Månntro ni skulle hållas där uppe?
— Det göra vi nog.
— Nå stig opp då och försök.
Vi klängde upp ett, tu, tre, och sutto sedan uppspetade i höjden, ofvanpå vedträna, nöjda och belåtna.
Himmel, hvad det var roligt!
— Skola vi åka så här genom staden?
— Ja, låt oss göra det!
— Nej, men tror ni vi våga? frågade Anna.
— Hvarför skulle vi inte våga? Fanny kastade trotsigt hufvudet bakåt.
— Naturligtvis våga vi, försäkrade jag.
Hästen gick i skridt längs stadens gator, människorna tittade på oss som på undervärk, men vi behöllo vår upphöjda plats och bevärdigade dem blott med stolta blickar.
— Hvart skola vi köra? frågade karlen.
— Till fruntimmersskolan.
— Hvar fins den?
— Den där gula gården vid torghörnet.
Han ämnade således köra oss ända fram.
— Hvad skola flickorna säga, då de se oss komma åkande till skolan på ett vedlass? De skola då ändtligen bli förvånade!
Vi hade svårt att hålla oss för skratt, men försökte dock se allvarsamma ut, låtsande som om vi inte alls vetat att en slik färd var någonting ovanligt.
Slutligen voro vi utanför fönstren. Där inne var märkvärdigt stilla. Vi kastade en sidoblick dit. O himmel — timmen hade redan börjat!
Stoltheten försvann hastigt och på samma gång glädjen.
— Hvad skola vi göra? Huru skola vi våga gå in? Och hvad skola vi säga?Hvem går först?
Hästen hade stannat utanför porten. Högst modstulna klefvo vi ned, utan att ens komma ihåg att tacka vår vänliga körsven.
— Hvem går först in i klassen?
Fanny kastade åter hufvudet bakåt, slog upp dörren och steg in — — Jag följde, fastän icke fullt så modigt. Anna bildade eftertruppen, hela hopen räddare än vi.
Den allmänna uppmärksamheten vände sig mot oss och, följda af allas blickar, sökte vi att undfallande smyga oss fram till våra platser.
Därefter begynte genast ett strängt förhör, på hvilket domen omedelbart följde. En timmes arrest? Pyh — det gjorde ingenting, det kunde man gärna stå ut med efter ett sådant trefligt äfventyr. När kvarten kom, brydde vi oss icke mer det ringaste om hela bestraffningen.
Flickorna samlades omkring oss.
— Huru långt åkte ni på vedlasset?
— Ända ifrån Kotkankallio.
— Du milde! Och igenom hela staden?
— Naturligtvis!
— Herrejess! Mötte ni inte någon?
— Jo visst, många. Till exempel biskopen.
— Gud! Och han såg er?
— Naturligtvis såg han oss. Men vi låtsade inte alls märka honom.
— Nej, men tänk!
— Ja, tänk!
De sågo med stora ögon på hvarandra och på oss. Vi beundrades. Och vi voro något belåtna.
Vi täflade om att skryta med vår djärfhet. Människorna hade skyndat till fönstren för att betrakta oss, de mötande hade stannat på gatorna, men vi hade icke brytt oss om någonting! — Ett sådant äfventyr hade ännu ingen upplefvat, och vi skulle häller aldrig i världen glömma det. Makalöst roligt hade vi haft, lasset var ännu därtill så förskräckligt högt — säkert var där minst en famn ved på det! Och inte skulle hvar och en vågat göra det, knappast någon enda flicka i hela skolan utom vi tre.
Vår stolthet kände naturligtvis inga gränser. Flickorna omkring oss upphörde icke att himla sig. Vårt anseende hade stigit otroligt, det såg man tydligt på deras blickar.
Agnes satt ett stycke därifrån och hörde på, men sade ingenting. Hon vände långsamt bort hufvudet, men jag uppfångade dock en skymt af hennes blick. Det var alldeles nog. Jag fick liksom en kall dusch öfver mig.
Jag hvarken skröt eller skrattade mera. Jag drog mig skamflat ifrån de andra och satte mig på min plats. Agnes ogillade vår handling —! Och nu förstod också jag plötsligt huru förfärligt dumt vi burit oss åt. Alldeles som själfsvåldiga pojkslynglar. Hade man någonsin sett eller hört talas om att flickor åkte på vedlass? Agnes skulle på inga vilkor gjort någonting sådant. Huru kunde vi vara så tokiga, hvar hade vi haft våra tankar! Nu skulle kanske hela skolan för vår skull råka i vanrykte. Jag kände mig högst olycklig.
Där höll Fanny alt fortfarande på att skräfla, medan flickorna himlade sig. Det började plåga mig, deras munterhet skar mig i öronen. Agnes bläddrade i sina böcker, hon ville ingenting mera höra. Huru djupt hade vi icke sjunkit i hennes ögon! Jag var nästan gråtfärdig.
Jag vågade icke gå nära henne. Hon såg så allvarsam ut. Skulle hon någonsin glömma denna händelse? Eller skulle hon hela sitt lif igenom hysa en dålig tanke om mig? Ännu långa tider efteråt låg denna farhåga öfver mig som en tung börda.
Jag vågade icke närmare utforska hennes sinnesstämning, ty jag var alltid mycket blyg gentemot Agnes; aldrig kunde jag tala med henne fritt och öppet som med de andra kamraterna, utan höll mig hälst litet afsides eller tystnade, om jag kom tillsammans med henne. Ingen af oss kunde för öfrigt berömma sig af att vara hennes speciella vän, åt hvilken hon skulle anförtrott sina hjärtehemligheter. Någon sådan hade hon för öfrigt knappast. Enhvar af oss hade sin flamma, några hade redan haft flere, men Agnes talade aldrig om slikt. Mången lyceist höll på att förgås af kärlek till henne, det viste vi nog, men ingen af dem hugnades med det minsta ynnestbevis. De vågade för öfrigt icke närma sig henne, de beundrade henne blott på afstånd, och Agnes fäste väl knappast någon uppmärksamhet vid deras känslor.
— Skall Agnes någonsin bli kär? undrade vi ofta. Och i hvem? Hvem skall bli den lycklige? Fins det väl någon enda man som vore henne värdig?
Vi för vår del betviflade detta högeligen. Ty i hela världen fans ej hennes like, kunde icke finnas, — hvarken man eller kvinna.
Den bild, som jag från denna tid bevarar af Agnes, framstår såsom någonting fullkomligt, någonting absolut harmoniskt och felfritt. Ofta säger jag till mig själf: det är blott därför att jag betraktade henne med femtonåringens kritiklösa ögon. Om jag nu skulle se henne framför mig alldeles likadan, så skulle jag kanske uppfatta henne på ett alldeles annat sätt.
Men då minnes jag åter att icke endast vi unga så obegränsadt beundrade henne; lärarena och lärarinnorna gjorde det helt visst i lika hög grad. Visserligen sade de ingenting därom åt oss, men vi uppfattade det af deras blickar och hela deras sätt, då de talade med henne, ja, nära nog af tonfallet, med hvilket de uttalade hennes namn, då de under timmen gjorde henne en fråga.
Ett par år tidigare än vi skilde hon sig från skolan för att fortsätta sina studier i Helsingfors. Under det första året skref hon ibland till oss, under det andra året icke en enda gång. Det förundrade oss ej. Huru skulle hon komma i håg oss, obetydliga flicksnärtor, eller vår lilla oansenliga skola! I Helsingfors hade hon kommit in i större förhållanden och intelligentare kretsar, hvilka bättre anstodo henne. Hon trifdes bra där, hade hon skrifvit till oss. I själfva värket var det ju alldeles naturligt. Inte saknade hon oss och inte kunde vi vara misslynta däröfver….
Under många år hörde vi ingenting om Agnes. Vi hade slutat skolan och skingrats åt olika håll. Blott några få hade stannat kvar i den forna skolstaden.
Ännu en gång samlades dock en hel mängd af oss. Det var då jag stod brud och firade bröllop. Till och med Fanny hade kommit från Helsingfors, där hon för tillfället vistades. Och hon viste att berätta oss om Agnes.
— Har ni hört någonting högst märkvärdigt om Agnes? frågade hon plötsligt, då vi talade om våra forna skolförhållanden.
— Hvad, säg, hvad?
— Hon har farit till Petersburg såsom sällskapsdam åt en ofantligt rik furstinna.
— Agnes! Agnes till Petersburg, såsom sällskapsdam? Aldrig i världen!Såsom sällskapsdam?
— Ja, men tänk er, åt en furstinna; det är ju någonting helt annat än en vanlig sällskapsdam.
— Än sen! Sällskapsdam i alla fall, och dessutom i Petersburg.
— Hvad ni äro enfaldiga och småaktiga, förebrådde oss Fanny. Jag tror jag inte bryr mig om att fortsätta, då ni inte begriper någonting.
— Jo berätta, berätta!
— Så hör på då. Furstinnan har infört henne i Petersburgs förnämaste och högsta kretsar, hon har till och med varit på hofvet. Agnes har skrifvit att hon lefver i en hvirfvel af nöjen och ej hinner hämta sig från den ena festen, förrän hon ilar till den andra. För henne är alt detta naturligtvis ännu högst ovant, en fullkomlig sagovärld.
Nu förstummades vi.
— Ni kunna naturligtvis inte ens föreställa er ett sådant lif i stora världen.
Vi måste medge att så var.
— Baler, så storartade att ni inte ens i drömmen sett någonting liknande, operor, baletter, teatrar, konserter, lysande toaletter, det finaste salongslif och så vidare.
Vi hörde på, fulla af undran.
— Men månne detta i längden skall tillfredsställa Agnes? frågade jag slutligen tviflande.
— Om det tillfredsställer henne? Hvad skulle då tillfredsställa henne, om ej sådant? Naturligtvis tillfredsställer det henne. Och nog måste man medge att Agnes är som skapad för stora världen. Där kommer hon att väcka uppseende. Tror ni inte?
Det trodde vi helt säkert. Och vi voro öfvertygade om att alla höga herrar, baroner, grefvar, furstar och andra dylika skulle komma att vansinnigt förälska sig i henne.
Men hon, Agnes själf? Hvem skulle hon komma att älska?
Ja, hvem skulle Agnes komma att älska, och hvem skulle hon tillhöra? Se där en fråga, på hvilken vi ej fingo något svar.
Jag hade varit gift i fem år. Jag hade tre små barn, hvilkas vård tog all min tid i anspråk, så att jag var tämligen okunnig om världens gång. Mina skolkamrater hade jag icke träffat sedan mitt bröllop. Ofta mindes jag dem och tänkte att jag dock bort skrifva till Fanny; — af henne hade jag kanske fått veta någonting äfven om de andra. Men det stannade vid blotta tanken, och jag kom mig aldrig för att skrifva.
I skolorna hade läseåret slutat och ferierna begynt. I staden firades en storartad musikfest, till hvilken sång- och musiksällskap från när och fjärran infunnit sig, äfvensom massor af andra människor från alla landsändar.
Jag försökte äfven deltaga i festen så mycket jag hann och turade om med min tjänarinna, ty åtminstone den ena af oss måste alltid vara hemma med barnen. Ibland voro vi dock tvungna att stanna hemma båda två. Första dagen kom jag något sent ut till festplanen, där musikprogrammet redan begynt. Fladdrande fanor, gröna girlander och brokiga blommor, med hvilka till och med husen voro utstyrda, förjagade redan på vägen hvardagsstämning och hvardagsbekymmer. Och ju mera jag nalkades musikplanen, desto lifligare blef intrycket af fest. Mäktiga toner ljödo på långt håll emot mig. Vädret var det härligaste, solen sken klart, sjön blänkte, träden voro fullöfvade, och den molnfria himmeln hvälfde sig hög och mörkblå öfver oss. Festklädda människor skyndade förbi mig; de hade försenat sig likasom jag.
Då jag anlände, afsjöngs som bäst med hornackompanjemang »Vår Gud är oss en väldig borg.» En rymlig musikestrad på andra sidan om festplanen var till sista platsen upptagen af de olika sång- och musikföreningarnas medlemmar, hvilka alla stämt in i den allmänna stora kören. En mäktig ström af toner böljade ut öfver den oöfverskådliga människomassan.
Jag stannade för att höra. Mitt hjärta flödade öfver af andäktiga festkänslor, och liksom alla andra kände jag mig fattad af en varm, patriotisk hänförelse.
Efter psalmen följde en paus. Sångarena och musikanterna stego ner från estraden, och bland allmänheten uppstod någon rörelse.
Jag såg mig omkring, men upptäkte icke en enda bekant. Idel främmande anleten öfveralt.
Mina ögon gledo från en läktare till en annan, men fästades slutligen vid en dam, som stod på ena sidan något längre borta, omgifven af ett par tre herrar, synbarligen hennes beundrare.
Hon skilde sig obetingadt från alla andra, såväl till utseende och sätt som till sin dräkt. En snöhvit beduinkappa hängde från axlarna ända ned till fållarna och föll i lediga, vackra veck kring lifvet, icke döljande, utan fastmer höjande linjernas skönhet. Den lätta, eleganta hatten med sina långa, bakåthängande plymer satt ledigt på hufvudet, och därunder smögo sig liksom af en händelse några mörka lockar fram. Hon var stilfull från hufvud till fot, där hon stod, rak och värdig. Men på samma gång röjde sig i hela hennes väsen, i det sätt på hvilket hon lutade hufvudet bakåt och höjde på axlarna, en hög grad af stolthet och själfmedvetet öfvermod. Jag kunde icke låta bli att med förvåning betrakta och beundra henne. Äfven andra fruntimmer hade ju denna dag klädt sig i sina bästa kläder, men på dem såg man blott altför tydligt att de icke buro dem ofta och att de kände sig litet främmande uti dem. Hon däremot bar sin distingerade, eleganta toalett med sådan vana och på ett så obesväradt sätt att man genast såg huru hemmastadd hon kände sig i den.
Hvem kan denna kvinna vara? Är hon finska? frågade jag mig själf.
Jag kom till den slutsatsen att om hon var finska, så var hon i alla fall icke någon af de våra, någon af medelklassens kvinnor, utan tillhörde antagligen högre kretsar, och att hon dessutom synbarligen vistats mycket i de stora världsstäderna. Men huru hade hon förvillat sig hit? Vanligtvis pläga ju icke personer, sådana som hon, deltaga i våra folkliga fester. Huru och hvarför har då hon nedlåtit sig därtill? Eller hade hon på något underbart sätt blifvit annorlunda sinnad än hennes gelikar?
Jag sökte läsa svaret på mina frågor i hennes ansikte, men kunde ej komma till någon klarhet. Hon skrattade och pratade och tyktes icke stort bry sig om sången, hvilken åter hade börjat.
Jag kom plötsligt underfund med att min uppmärksamhet till den grad var riktad på henne, att jag blott flyktigt följde med programmet. Jag försökte se åt annat håll och närmade mig estraden, för att höra festtalet. Det var vackert, fosterländskt och entusiasmerande. Jag var idel öra och hade innan kort alldeles glömt den obekanta skönheten. När talet slutade, instämde jag af alla krafter i ett allmänt, ljudligt lefverop för fosterlandet. Helt säkert såg jag litet komisk ut, där jag viftade med armarna och skrek så mycket jag orkade, utan att komma ihåg att det hvarken var kvinligt eller estetiskt. Jag var röd ända till hårfästet, och min röst hade blifvit alldeles hes, då det nionde och sista lefveropet förklingat.
I detsamma hörde jag att någon bakom mig nämde mitt namn.
Jag vände mig om och höll på att falla omkull af förvåning. Där stod ju det vackra, främmande fruntimret och betraktade mig småleende.
— Känner du igen mig, Lisi?
Jag tog ett eller par steg bakåt.
— Aldrig i lifvet, tänkte jag i mitt sinne. Men i detsamma gick det upp för mig:
— Agnes!
Hon sträkte ut sin hand, och jag fattade den med hjärtlig glädje, fastän blygheten strax därpå började ansätta mig.
Hon var så hög, så värdig och fin. I bredd med henne såg jag ut som en landtlolla. Ännu aldrig hade min egen obetydlighet varit så i ögonen fallande och så förarglig som i detta ögonblick. Gärna skulle jag varit tusen mil därifrån.
Jag försökte repa mod.
— Det var utmärkt roligt….. Jag höll på att inte känna igen….. När har du kommit hit?
Hvad hon måtte anse mig dum och tåpig, tänkte jag på samma gång för mig själf.
Hon sade fortfarande ingenting och besvarade icke mina frågor, utan smålog blott.
— Du kände säkert genast igen mig? fortsatte jag.
— Genast, sade hon, — så fort jag såg dig.
Hvarför i världen smålog hon så där? Eller var det hennes sätt? Jag började känna mig alt mera besvärad, men ville icke låta henne märka det.
— Du viste kanske att jag bor här. I så fall var det ganska lätt att känna igen mig.
— Jag skulle känt igen dig hvar som hälst, isynnerhet om jag sett dig så där entusiasmerad som nyss.
— Ja …. jaså…. Jag var ytterst förlägen, emedan jag nu begrep hvarför hon skrattade.
— Du är samma, precis samma Lisi som förr.
— Ja — naturligtvis — hvarför skulle jag förändrat mig? stammade jag liksom för att urskulda mig.
— Redan i skolan råkade ingen vid festliga tillfällen i extas såsom du.
Jag såg på henne, och min röst var litet säkrare än förut, då jag frågade:
— Blef du då, Agnes, inte alls entusiasmerad nyss?
— Entusiasmerad? Af hvad?
— Af kärlek till fosterlandet.
— Som det där talet skulle uppväkt?
Hon fortfor skrattande:
— Nej, det entusiasmerade mig då värkligen inte det ringaste.
— Men visst var det ju ett utomordentligt vackert tal.
Hon rykte på axlarna, ironiskt, medlidsamt, ringaktande.
— Barnsligt……
— Kanske du inte lätt entusiasmeras af någonting?
— Nej, jag tycker alt sådant där är idel naivitet.
Jag förstummades. Mina bästa, heligaste känslor idel naivitet, som mera utvecklade människor gjorde narr af! Jag kände mig både förargad och skamsen. Instinktlikt hade jag velat motsäga henne, men det var kanske blott till följd af sårad egenkärlek. Nog viste jag ju redan från skoltiden att Agnes var mig öfverlägsen. Huru mycket mera skulle hon icke vara det nu, då hon rest och vistats flere år i stora världen. Hon hade fått förkofra sig fritt och vidga sin synkrets, medan jag lefvat i småstadens förkväfvande luft och blifvit ohjälpligen efter.
Agnes afbröt mina funderingar.
— Du lär vara gift? sade hon.
— Ja.
— Hvilket är ditt nuvarande namn, Lisi —?
— Reijola.
— Alldeles riktigt. Lisi Reijola. Din man är —?
— Advokat.
— Alldeles riktigt, — jag har ju hört det. Jag för min del har ej bytt om namn, utan är alt fortfarande Agnes Verther. Nå, du har naturligtvis barn. Huru många?
— Tre.
— Såå! Gossar eller flickor?
— Två flickor och en gosse. Antti är den älsta, han har redan fylt fyra år. Du kan inte tro huru klok han är. Han pratar och frågar om alt möjligt, så att man inte hinner göra annat än förklara.
Det piggade genast upp mig att få tala om barnen.
— Heter han Antti? Hvarför just Antti?
— Det är ett så genuint finskt namn. Dessutom heter min man ocksåAntti.
— Jaså — jag förstår, namnet bör framför alt vara finskt. Nå och flickorna? Antagligen heter den ena Kaisu och den andra Liisu?
— Nu gissade du inte rätt, skrattade jag, fastän jag nog märkte ironin i hennes ord. Min äldre dotter heter Aino och den yngre Lyyli. Hon är blott sju månader, men kan redan säga »pappa» och »mamma», — inte alldeles tydligt ännu men åtminstone någonting ditåt; — »bulla» säger hon dock redan alldeles obehindradt.
Agnes hörde på min redogörelse och skrattade litet.
— Du kommer naturligtvis och hälsar på mig? frågade jag.
— Ja.
— Det var roligt. När passar det för dig?
— När som hälst. Till exempel i kväll.
— Välkommen!
En fruntimmerskör uppträdde på estraden, och jag vände mig om för att höra på den. Jag tykte de sjöngo alldeles utomordentligt och applåderade ifrigt, såsom alla andra.
— Sjöngo de inte utmärkt? frågade jag Agnes, i det jag närmade mig henne, ty utan att märka det hade jag åter tagit några steg mot estraden.
— Sjöngo de inte utmärkt?
— Utmärkt?
Hon rykte på axlarna, gjorde en litet missnöjd min och skakade på hufvudet.
— Månne du någonsin hört ens medelmåttig sång, då du anser det där utmärkt?
— Ja, men — i min förvirring viste jag inte hvad jag skulle säga — nog tykte jag de sjöngo både rent och med schwung.
— Jag för min del kan inte njuta af annat än fin, musikalisk sång.Sådana där sträfva, oöfvade röster skära formligen i mina öron.
Hvad kunde jag svara därtill? Visserligen kände jag mig sårad af hennes kalla likgiltighet och det ringaktande sätt på hvilket hon kritiserade alt, men å andra sidan tänkte jag att det skedde af helt naturliga orsaker. Hon var van att se och höra så mycket bättre saker att ingenting här uthärdade en jämförelse därmed. Nog kunde hon ju det oaktadt älska sitt fädernesland och sina landsmän — hvarför skulle hon eljes kommit hit?
Herrarna, med hvilka jag först sett Agnes samtala, hade stannat på något afstånd, antagligen för att vi skulle få prata ostördt. Men jag förstod att de med saknad väntade på att åter få rå om henne. Jag tog därför farväl, synnerligast som det äfven eljes var tid för mig att gå hem, beskref hvar jag bodde och påminte henne ännu till sist att inte glömma sitt löfte.
När jag kom hem, var min tjänarinna redan i full färd med att tillaga middagen. Jag tog skyndsamt af mig festdräkten och klädde mig i hvardagskläder, innan jag tog vård om barnen. Jag hinner nog ännu byta om till kvällen, tänkte jag, ty i denna litet urblekta, gamla bomullstygsklädning skulle jag dock ej velat visa mig för Agnes.
På eftermiddagen var det Maris tur att gå till festen. Jag hoppades att hon skulle hinna hem därifrån, innan Agnes kom. Men det tog tid innan hon dukat af bordet, diskat kärlen, sopat köket och klädt sig. Jag såg alt emellanåt på klockan och började redan bli ängslig, ty jag misstänkte att hon på detta sätt skulle komma att blifva borta hela kvällen, och huru skulle jag då reda mig? Agnes skulle naturligtvis blifva alldeles förfärad, om hon fann mig sålunda bunden.
Slutligen gick dock Mari, och jag blef ensam hemma med barnen. Jag fick sköta dem alla tre på en gång, men det hade jag gjort många gånger förut och var således icke synnerligen bekymrad däröfver, fastän Lyyli med sin kinkighet på alt sätt pröfvade mitt tålamod.
Jag förstod ej hvad som gick åt barnet. Leksakerna försmådde hon, såg ej åt bilderböckerna, ville ej ha mat och brydde sig om ingenting. Jag bar henne omkring från rum till rum, förde henne till fönstret, visade henne hästarna på gatan och försökte lugna henne på alla upptänkliga sätt. Ingenting hjälpte, hon krånglade blott alt värre.
Till råga på alt grälade de båda andra med hvarandra och voro snart midt uppe i ett lifligt handgemäng. Antti hade röfvat en liten bjällra af Aino och ville på inga vilkor ge den tillbaka. Jag tog den ur hans händer, med den påföljd att han gaf sig till att gråta, så att Lyyli af förskräckelse började skrika dubbelt värre. Jag sköt honom ut i köket och stängde dörren. Och fastän han skrek och sparkade på dörren af ondska, låtsade jag ingenting höra.
Dessutom hade jag fullt göra med Lyyli, innan jag fick henne att somna. Förmanande Aino att icke ringa med sin bjällra, gick jag att se efter hvad Antti tagit sig för i köket; där hade nämligen plötsligt inträdt en misstänklig tystnad.
Gissade jag inte det? Naturligtvis var han i färd med odygd. Han höll som bäst på att klottra i vattensån, dit han burit aska från spiseln, och han hade vätt och smutsat ner både kläder, händer och ansikte och såg alldeles faslig ut.
Jag blef förtviflad och på samma gång ledsen. Antti var ju redan stora gossen, hela fyra år gammal; det här var ingenting annat än elakhet och själfsvåld. Jag luggade pojken, men han gaf till ett sådant tjut att mina öron voro nära att gå i lås. Och i samma vefva hörde jag äfven Lyylis röst från rummet bredvid. Jag skyndade dit och såg Aino stå vid vaggan och klämma sitt finger i Lyylis kind.
— Har Aino väkt Lyyli? frågade jag.
— Jo, Aino väkte, lydde det jollrande svaret.
— Fy, hvad Aino var dum. Nu tycker inte mamma att Aino är snäll alls.
Hon drog munnen sned och såg på mig med stora ögon. Var det riktigt sant?
— Ja, hvarför väkte Aino Lyyli? Mamma tycker inte om en sådan flicka.
Ääää — Ääää —
Där fick jag för det! Nu skreko de alla tre, så mycket de orkade.
— Tyst, var tyst! Aino får inte skrika, — Antti, mamma ger dig ris, om du inte slutar upp att gråta. Ser ni, Lyyli stackare blir riktigt skrämd af ert förfärliga oväsen. Men så sluta då upp, kära barn —!
Jag brast själf ut i gråt och hörde icke att det gick i tamburdörren och icke häller att någon rörde sig i salen. Först när det stod ett elegant, ståtligt fruntimmer på tröskeln till barnkammaren, spratt jag till.
— Agnes!
— God afton!
Jag torkade mina tårar och bjöd till att beherska mig.
— Förlåt, snälla Agnes. Jag är för tillfället ensam med barnen. Men min tjänsteflicka kommer om en liten stund; var god och stig in i salen på ett ögonblick.
— Ja — låt för ingen del störa dig.
Hon drog sig tillbaka. Barnen hade fallit i förvåning öfver den oväntade uppenbarelsen och glömt att skrika. På det sättet fick jag litet rådrum.
Jag såg mig omkring och blef förskräkt. Där stod Antti svart af aska och genomvåt, Ainos leksaker voro spridda omkring i rummet och Lyylis orena blöjor lågo framme, då jag nyss ej hunnit lägga undan dem. Till råga på alt hade barnen dragit stolarna fram midt på golfvet för att leka häst. Med ett ord, rummet befann sig i en sorglig oordning, och barnen sågo skrämmande ut! Under dagens lopp hade äfven Aino och Lyyli smutsat ned sina kläder, om de också icke befunno sig i samma skick som stackars Antti.
Än jag själf då? Jag betraktade i förbigående min bild i spegeln. Jag såg skön ut! Ögonen svullna, pannan svettig, håret burrigt och klädningen —! Agnes hade väl aldrig någonsin haft på sig en bomullstygsklädning, för att icke tala om en sådan här gammal och urtvättad!
Hvad tänkte hon om mig? Och om hela mitt hem? Tid hade hon ju nog, där hon satt i salen, att se sig omkring och förundra sig. Naturligtvis stöttes hennes ögon af möblernas och hela bostadens enkelhet, hon som var van att se den fina världens rikedom och lysande öfverflöd.
Jag viste ej hvad jag skulle göra. Min tjänarinna hade icke varit ute stort mer än en timme och skulle icke ännu på en stund återvända. Lyyli måste jag hålla i famnen, ty så snart jag försökte lägga henne ifrån mig, började hon skrika. Jag hann ej ens byta om kläder på Antti. Och åter började de gnälla. Hviskande försökte jag lugna dem.
— Kära barn, gråt inte, den främmande tanten hör er. Var nu snälla, så ger mamma socker åt er.
Min man hade visserligen på det strängaste förbjudit mig att ge dem socker, men det hann jag ej i brådskan tänka på. De hade just fått hvar sin bit, då han steg in köksvägen.
— Ger du åter socker åt dem? sade han genast i förebrående ton.
— Jaa — när de gråta — stammade jag till försvar.
— Gråta? Kan man inte förhindra det på något annat sätt?
Han tog sockerbitarna ur deras händer, men o ve, hvilket oväsen där uppstod! Ett trestämmigt skrik, så man minst skulle trott att det var fara för lifvet.
— Tyst, tyst, kära barn! Antti, gå in och håll sällskap åt Agnes, som sitter där ensam i salen. Antti, slutar du inte, stora gossen, — se så Aino, mamma ger er ris, om ni inte äro snälla. Lyyli, gråt inte, liten — gå nu in, Antti, jag är alldeles uppgifven. — Så talade jag full af förtviflan och idkeligen vyssjande Lyyli på mina armar. Antti stod ännu där, han uppfattade icke rätt hvad det gälde.
— Hvad? — Har Agnes — har fröken Verther redan kommit?
— Ja, ja, — gå fort. Jag vet inte huru jag skall reda mig. Mari är också ute.
— Och barnen se så här ut? — Hur i herrans namn har du stält till så galet?
— Ja, nå — kära Antti, gå nu och fråga inte.
Han gick, men såg missnöjd ut. Och inte tykte jag häller det var vidare roligt. Mina armar voro nära att brista af att hålla den tunga flickan, och jag var förtviflad öfver att Agnes råkat se hela detta elände. I intet fall skulle hon fått någon synnerligt hög tanke om mitt lif och mina förhållanden, så som hon syntes förakta all borgerlighet och hvardaglighet — och huru ringa skulle den icke blifva nu! Anttis missnöjda blick bragte min förargelse till sin höjd.
— Se dit, Lyyli, ser du hunden på gatan!
Var det kanhända mitt fel, att hemmet icke var i sådant skick, att man när som hälst kunde taga emot fina världsdamer? Mannen borde icke fordra det omöjliga af sin hustru, då hon har tre barn och en enda tjänarinna. Ingen kan vara salongsdam och barnsköterska på samma gång. Antingen det ena eller det andra.
— Tyst, Antti, låt bli att tjuta så där förfärligt.
Men Antti hade just bort få en sådan där fin och fordrande salongsdocka till hustru. Då hade han fått se. Huru länge månne det skulle räkt, innan konkursen stått för dörren. —
Sålunda hvirflade tankarna om i mitt hufvud, medan jag höll den lilla i famnen och med ord sökte tysta ner de andras skrik. Och till den slutsatsen kom jag, att min man icke alls viste uppskatta mitt arbete, och att han aldrig någonsin hjälpt mig, huru tung min börda än varit.
Mari hördes icke af. Nu hade hon redan dröjt borta i nära två timmar. Jag var så nervös att det knykte i fingerspetsarna. Hvad skulle jag göra?
Hastigt fann jag på råd. Jag hade ju en vänlig granne, fru Hartman, som många gånger förut hjälpt mig.
Jag påminte ännu engång de äldre barnen att vara snälla och lofvade snart komma tillbaka. Lyyli förde jag med mig. Antti blef så förbluffad att han upphörde att gråta för att stirra på mig. Han trodde säkert att jag gick efter ris. Lyckligtvis råkade fru Hartman vara hemma. Hastigt förklarade jag för henne i hvilken belägenhet jag befann mig, och hon var genast färdig att komma till min hjälp.
Nu var jag räddad. Fru Hartman tog Lyyli, så att jag fick ömsa kläder påAntti och själf åter taga festdräkten på mig.
Från salen hördes hela tiden ett utomordentligt lifligt samtal, och det lugnade mig. Kanske saknade de mig icke altför mycket. Och för öfrigt skulle jag ju på ögonblicket blifva färdig att gå in till dem.
Barnen hade lugnat sig och begynte så småningom egna leksakerna sin uppmärksamhet. I detsamma kom Mari hem. Allting började reda sig, och mitt humör blef bättre.
När jag slutligen var färdig, bad jag fru Hartman stiga in, ty Mari hade redan tagit Lyyli i sin vård.
Men hon ville ej.
— Inte kommer jag, inte kan jag vara i så där fint sällskap, sade hon och gick hem.
Ganska riktigt! De hade icke saknat mig synnerligen mycket, ty de märkte knapt att jag kom in, så upptagna voro de af sitt samtal.
De talade om musik. Agnes beundrade operan. Den var icke ensidig, i den förenade sig till ett harmoniskt helt flere konstarter, baletten, musiken, skaldekonsten. Arian var musikens skönaste blomma, tonernas högsta fulländning, som behagligt smekte örat och lifvade känsla och fantasi.
Antti motsade henne. Operan hade haft sin tid. Och någon lyckad förening af konstarter var den ej. Den hade blott ledt till onaturliga öfverdrifter. Baletten hade öfverskridit konstnärlighetens gränser, hade urartat till en förlustelse, som den fina världens öfvermättnad fann behag i. Arian åter var grannlåtsmusik, stäld på effekt, utan värme, utan innehåll och utan annan betydelse än den, att de exekverande fingo tillfälle att visa hvad deras strupar förmådde i böjlighet och uthållighet. Någon gång kunde den väl utöfva en obestämd invärkan på känslorna, men aldrig på förnuftet. Dessutom uppbygde den ej sinnet eller förädlade anden. Altså var den ej sann konst, ty sann konst bör tillfredsställa hela vårt väsen.
— Och skaldekonst, sade ni? — Antti blef ifrig. — Kan man värkligen påstå, att de obetydliga, smaklösa operatexterna äro poesi?
— Nåd, nåd, afbröt honom Agnes skrattande, ni är alldeles obarmhertig!
— Nå ja, jag afskyr värkligen dylika bravurstycken och den där eldiga konstmusiken, som i sin aristokratiskt fördärfvade sinlighet intagit hedersplatsen, men hvilken icke eger någon rot, emedan den helt och hållet saknar nationell grund.
— Men om ni också är oförsonlig gentemot den gamla operan, så måste ni dock skänka Wagners musik ert erkännande. Den har kraft, lif, passion —
— Men innehåller den någonting nytt?
— Huru kan ni fråga så? Innehåller den icke alt det nya, som vårt århundrade frambragt äfven på andra områden, — i filosofi, i literatur, i de sociala och konstitutionella sträfvandena? Såsom demokrat borde åtminstone ni vara förtjust i den.
— Just i min egenskap af demokrat är jag icke tillfredsstäld, innan folkvisan erhåller den plats som arian nu intager.
Agnes skrattade.
— Säger ni detta värkligen på fullt allvar?
— Naturligtvis.
Och Antti såg så allvarsam ut, att man icke kunde tvifla därpå.
— Tillägger ni inte: den finska folkvisan?
— Den finska jämte andra.
— Säg med detsamma: framför andra.
— Kanske framför andra. Den finska tonkonsten har ännu ej hunnit lösa sin uppgift, men den kommer att göra det i en framtid. Vänta blott!
Anttis funderingar tyktes roa Agnes utomordentligt.
— Åtminstone sakna inte finnarna själfförtroende, sade hon med samma lätta glädtighet, hvarmed hon hela tiden upptog Anttis ytterst allvarsamt uttalade åsikter.
— Nej, Gud vare lof, sade Antti. Det fattas oss icke själfförtroende. Och icke häller uthållighet eller kraft. De egenskaperna ha våra förfäder inplantat hos oss. Ni har kanske läst Finlands historie?
— Nog har jag ju förr i världen läst den i skolan, fastän jag måste erkänna att det inte är mycket jag mins af den. Men vet ni hvad? Ni kommer till Petersburg nästa höst. —
— Jag? Hvad skulle jag göra där?
— Nå — göra ett besök. Se er omkring i världsstaden.
— Det blir väl knappast af, om jag inte får någon annan anledning.
— Vi skola hoppas att ni får. Då skall jag föra er till italienska operan, och vi få se om ni inte förändrar åsikt. Hon lutade sig bakåt i soffan med säker själfmedvetenhet i blicken. — Åh, ni skulle inte behöfva vara många månader i Petersburg förrän —!
— Förrän hvad då?
Agnes svarade ej genast. Hon såg blott småleende på honom med en erfaren världsdams öfverlägsna uttryck i ögonen.
Antti svarade blott genom att frågande stirra på henne; men småningom begynte hans blick af någon obestämd anledning likasom vekna.
Agnes märkte det nog, hon afslutade sin stumma granskning med ett belåtet, litet skratt.
— Förrän hvad då? Skall jag säga er det?
— Ja, säg det!
Han var ännu allvarsam, men rösten hade blifvit mjuk, den uttrykte icke ens närmelsevis samma kraftiga bestämdhet som nyss. Agnes böjde sig lätt åt sidan och kastade åter på honom samma förföriska, farliga blick.
Hvar fick hon denna smältande blick, som återgaf känslans finaste vibrationer? Hade skaparen utrustat henne med ögon olika andra dödligas?
— Vill ni inte säga det? upprepade Antti ännu en gång.
— Ni skulle blifva en helt och hållet annan människa.
— Tror ni det?
— Vill ni hålla vad?
Antti gick ett par gånger fram och tillbaka öfver golfvet utan att säga någonting. Men Agnes skakade öfvermodigt på hufvudet, hennes drag utvisade tydligt huru säker hon var på sin makt.
Antti stannade, lutade sig mot stolkarmen och såg Agnes rakt i ögonen.Med nyfikenhet väntade jag på hans svar.
— Ni misstar er. Jag skulle inte förändra mig.
— Och likväl vågar ni inte hålla vad.
— Hvartill skulle det tjäna? Jag har i alla fall hvarken tid eller lust att inlåta mig på onödiga experiment. En sådan barnslighet vore ju redan ett steg till förändring.
Där hade vi det, visste jag inte det!
Månne icke Agnes ändå blef litet förbryllad, fastän hon ej ville visa det. Visserligen skrattade hon, men, såsom det föreföll mig, något tvunget. Sedan blef hon hastigt allvarsam.
— Men hör ni!
— Ja?
— Men om —? Om ni skulle förändra er till och med här i ert eget bo, här i småstadens trygghet. Hvad skulle ni då säga? Om ni plötsligt midt i edra fasta principer — skulle vakna och finna er vara en alldeles annan människa?
Antti smålog.
— Hvilka barnsligheter!
— Osvuret är bäst. Det händer så märkvärdiga saker.
Hvad åsyftade hon? Hade hon någonting i sinnet? På mig började samtalet göra ett pinsamt intryck. För att gifva det en annan riktning tog jag till ordet:
— Agnes, huru trifs du egentligen i Petersburg?
— Utomordentligt. Där är lifvet fritt, gladt, njutningsrikt —
— Men är det inte på samma gång bra lättsinnigt?
— Hvad gör det? Så länge det blott inte är ledsamt, tort och instängdt, såsom här hos er. Uh, jag skulle kväfvas!
— Nå men, nu är ni — började Antti.
— Ni veta icke ens af att ni lefva. Annat är det i den stora, vida världen, där man beständigt har ombyte, och där människorna äro lifliga, intelligenta, utvecklade — ah, jag skulle inte mera komma till rätta annanstädes än i Petersburg. Ja, möjligtvis i Paris.
— Att du där får njuta mera af lifvet, det förstår jag nog. Men Agnes, finner du där äfven värklig lycka, sinnesfrid?
Hon såg på mig och smålog ironiskt.
— Lisi liten, du talar som ett barn!
Hon skakade på hufvudet och skrattade alt fortfarande.
— Hör du, afundas du inte förskräckligt din katt därborta i kakelugnsvrån? Se blott huru nöjd den är med lifvet, spinner med ögonen slutna utan bekymmer och sorger och saknar ingenting i världen, så länge den får mat och har det varmt. Den har fullständig sinnesfrid!
Jag blef litet förargad.
— En katt är en katt och en människa en människa.
Hon steg upp och kom till mig.
— Blef du stött?
En förförisk blick mötte mina ögon och fick mig genast god igen.
— Så där, inte blir du ju ledsen för ingenting. Men nu skall jag för denna gång lämna er.
— Träffas vi ännu?
— Alldeles säkert. Jag hoppas ännu ofta få njuta af ert sällskap. Eller huru, herr Reijola?
Hon räkte fram sin lilla, hvita hand, och Antti slöt den i sin. Hvarför tykte jag att han höll den altför länge?
— Kommer ni i morgon på festmiddagen? frågade Antti.
— Troligtvis, svarade hon.
— Där träffas vi således.
Antti visade henne alldeles onödigt stor artighet genom att följa henne ända till trappan. Och då han kom in igen, stannade han ännu vid fönstret och såg efter henne.
— Hvad tycker du om henne?
Antti svarade ej genast.
— Är hon inte bedårande?
— Bedårande? Hon? En lättsinnig kokett är hon. Fördärfvad och njutningslysten.
Besynnerligt — jag hörde detta med nöje. Hans klander formligen smekte mina öron. Men samvetet dref mig dock att försvara henne. Jag berättade huru idealisk hon förut varit i skolan.
— Och i grund och botten tror jag ännu att hon är god, fastän hon råkat under dåligt inflytande, tillade jag ytterligare.
— Hon är fåfäng och hersklysten och söker göra alla män till sina slafvar. Hade hon inte beundrare omkring sig också därute på festplanen?
— Jo, bevars.
— Det kan jag tänka mig.
— Men Antti, hvad rår hon för att alla bli förtjusta i henne och låta behandla sig som slafvar?
— Hon kunde hindra det om hon ville, men hon vill inte — det är jag öfvertygad om.
Antti fördjupade sig i sina böcker, och jag vågade ej mera störa honom.
— På festmiddagen återsågo vi Agnes. Hon satt där midt i ett stort sällskap liksom en furstinna, omgifven af sitt hof.
Jag granskade hennes dräkt, denna högst märkeliga dräkt, hvilken såg så enkel och anspråkslös ut och dock fullkomligt skilde sig från alla andras toaletter. Jag tror den var gjord af någotslags foulardartadt ylletyg, ljus-gulskiftande, af obestämd färg — och garnerad med spetsar och sidenband. Men huru delikat, huru fin och distingerad var den icke! Huru smidigt smög den sig ej efter växten och huru höjde den ej till och med ansiktets skönhet. Dräkten passade henne, och endast henne, så bra att man inte kunde föreställa sig den på någon annan. I all sin ögonskenliga oskuld var den utsökt och med konst och precision gjord att framhålla hennes kroppsliga företräden.
Och Agnes var »chic». Magnetiskt drog hon allas blickar till sig. Hon var full af lif, entusiasm, känsla, och förstod att elektricera sin omgifning. Ingen kunde uppehålla en så spirituell konversation som hon. Styfva, flegmatiska personer tinade upp i hennes närhet, munterheten smittade och drog med sig äfven de allvarligaste, omedvetet befriande dem från de vanliga konventionella banden. Jag såg till och med gamla gråhårsmän bli helt varma och stråla af förtjusning.
Där var lif och glädje i deras hörn. Men desto dystrare och tystare var det öfveralt annanstädes i salen. Det gjorde ett förkrossande intryck, då man från Agnes vände blicken mot oss andra. Aldrig hade jag ännu märkt, huru otympliga och obehagliga vi i själfva värket voro. Och huru smaklösa, huru hemgjorda voro icke våra dräkter! Där tågade fyra gamla fruntimmer med hvar sin tallrik upp till stekfatet, den ena efter den andra, alla långa, smala, dystra, allvarsamma, i svarta, gammalmodiga klädningar, som sopade golfvet. Från hufvudet hängde svarta barber nedåt axlarna, och från axlarna åter flöto stora, svarta sjalar ända ned till fållarna. Hade väl underjordens vålnader öfvergifvit sina fridfulla hviloplatser för att hemsöka de lefvandes stekfat?
Men där borta fans ju i stället ungdom. Rundkindade, bastanta flickor och tjocka, klumpiga ungherrar, hvilka dock vågade prata med hvarandra och till och med emellanåt skratta. Jag kände dem och viste att det var präktiga flickor och präktiga unga män, framåtsträfvande och arbetsamma. Jag måste värkligen i mitt minne återkalla denna omständighet, ty deras röster och talesätt klingade nu råa i mina öron, liksom äfven deras uppträdande och hela väsen föreföll mig ofint, oskönt. Det plågade mig.
— Lisi — hördes Agnes' röst midtifrån herrskocken.
Hon sträkte fram hufvudet för att se mig, obetydliga, lilla varelse, som satt i vrån bakom dem och åt gelée.
— Vi gå ut på verandan för att dricka kaffe; kom med!
Jag lade bort min tallrik och följde dem.
Någon af herrarna bjöd papyrosser åt Agnes. Hon tog. — Jag skrattade litet, ty jag trodde att hon blott på skämt förde den till sina läppar. Men mitt skratt förstummades plötsligt, då jag såg Antti bjuda eld åt henne. Ja, Antti gjorde det värkligen — höll omsorgsfullt stickan uppe, tils papyrossen blifvit väl tänd och såg sedan med synbar förtjusning huru nätt Agnes spetsade sina läppar, då hon blåste ut röken.
Jag var som ett lefvande frågetecken. Huru kunde Antti godkänna hos en det, som han aldrig i världen skulle tålt hos en annan?
Ingen satte i fråga att bjuda papyrosser åt mig, lika litet som jag skulle tagit emot.
De fortsatte sitt i salen påbörjade samtal.
— Jaså, ni tror att vi äro knutpatrioter?
— I högsta grad.
— Men ligger det då någonting ondt däri? frågade Antti. Människan rotar sig ju alltid djupast i hembygden och älskar intet annat med så ömma känslor af samhörighet som naturen på den ort, där hon känner hvarje sten, hvarje buske och tufva, där ungdomsminnena binda henne, och där hon liksom slutit vänskap med alt och alla, — till och med hästar och hundar. Ett sådant förhållande ger stöd åt hela hennes lif, det är källan, ur hvilken sedan flödar en mera omfattande kärlek, — till folket, till fosterlandet. Men därpå kan ni, fröken Verther, ej sätta värde.
Agnes smålog, rökte och såg upp mot himmeln. Antti väntade på svar.
— Eller huru? Kanske känner ni ändå en viss saknad efter hemlandet?
— Nej, nej.
Hon skrattade och skakade på hufvudet.
— Jag vill vara fri som himmelens fågel. Slå rot i någon liten jordfläck? Hålla fast vid den med mitt hjärta och mina känslor? Gud bevare! Det vore ju en förskräcklig andlig fångenskap.
— Som man gärna lider, fröken Verther. Olycklig den människa, som icke vill bära kärlekens bojor.
— Ni blir poetisk.
— Stanna här öfver sommaren, fröken Verther, så skola vi tillsammans se oss omkring i trakten. Här är vackert, vet ni. Kanske skall ni då förstå huru människor, som lefva hela sitt lif här, kunna varmt fästa sig såväl vid hvarandra som vid naturen.
— Öfver hela sommaren stannar jag inte. Men kanske blir jag här några dagar. Det beror på hurudan ciceron ni är.
— Skola vi redan i kväll företaga vår första utfärd?
— Hvart skulle det vara?
— Till Iloharju, tre verst härifrån. En härlig utsikt!
— Skulle vi begifva oss dit till häst eller till fots?
— Alldeles som ni behagar.
— Hör ni! Skaffa mig en sadel. Vi rida dit.
— Ja.
— Värkligen? Tror ni er här få en sadel.
— Alldeles säkert. Var fullkomligt obekymrad.
— O, det var roligt! Då skola vi rida hvarje dag, inte sant?
— Så ofta ni blott behagar.
Jag satt ett stycke ifrån dem. Antti såg ej ens åt mig. Det var som om någon velat strypa mig. Men ännu hade jag icke någon orsak till fruktan. Det var blott vanlig artighet. Ingenting annat.
Ingenting annat. Blott vanlig artighet…..
Antti hade alltid hittils blifvit ansedd för oartig. Man klandrade honom icke därför, utan skrattade blott välvilligt och skylde på hans stela natur.
Under Agnes' inflytande tinade han upp och förändrade sig fullkomligt.Hvad mer? Det var ju alldeles naturligt. Hvarför undrade jag däröfver?Och hvarför ogillade jag det?
Obesväradt fortsatte de sitt samtal. Jag kunde ej mera så noga följa med, ty det susade i mina öron, och mina händer darrade, så att jag hade svårt att beherska mig.
Du är då riktigt barnslig — en riktig fjolla är du, sade jag till mig själf.
Det hjälpte ej. Det susade fortfarande i öronen, och händerna darrade.
Slutligen tyktes Agnes lägga märke till mig.
— Lisi liten, du kommer naturligtvis med oss i kväll?
Jag ansträngde alla mina krafter för att få min röst att låta lugn.
— Inte kan jag rida.
Antti kom knappast ihåg mig. Han vände sig helt om emot mig.
— Det är ju sant, det. Huru göra vi med dig, Lisi?
— Jag stannar hemma.
Jag tvang med möda mitt ansikte att antaga ett leende uttryck. Märkte de huru ytterst forceradt, huru osant småleendet var?
— Nej, jag vet råd, sade Antti. Vi taga isvoschik för din räkning.
Jag kastade på honom en förvånad blick. Brydde han sig nu så litet om kostnaden, han, som eljes brukade vara så sparsam?
— Det blir utmärkt bra, utropade Agnes.
Men jag motsatte mig förslaget.
— På så lång tid kan jag omöjligen lämna barnen.
— Det lär väl vara så, sade Antti. Ledsamt nog. Men någon gång borde du dock få roa dig. Tänk om vi skulle skaffa en ställföreträdarinna.
— Det går inte. Barnen skulle inte komma till rätta med en främmande person, det vet du nog.
— Det kan väl inte hjälpas då.
Agnes kastade på mig en snabb, forskande blick, hvilken jag lugnt besvarade. Hon skulle åtminstone inte få ana till min barnsliga ängslan.
— Då måste vi väl bege oss dit på tumanhand, sade hon. Om inte någon af herrarna har lust att följa med?
Flere af dem hade lust, och ett par af de yngre togo förberedelserna på sin anpart. Där fans ju intet värdshus på Iloharju, hvarför man var tvungen att föra med sig förfriskningar. De lofvade också bestyra om hästarna och sadlarna.
Åh, de skulle gjort hvad som hälst blott för nöjet att få tillbringa en afton i sällskap med Agnes.
Man beslöt begifva sig af klockan åtta, för att hinna fram innan solnedgången. Antti och jag skildes något tidigare från sällskapet.
Jag måste genast taga barnen i min vård, kläda af dem och lägga dem till sängs. Jag gjorde det efter gammal vana, besvarade deras frågor kort, förströdt, och först sedan de flere gånger upprepat samma sak. Mera än på deras prat hörde jag på Anttis steg i rummet bredvid. Han skyndade att ömsa kostym för färden. Skulle han ens hinna eller minnas att komma och säga farväl, innan han gick?
Det gjorde han dock.
Då han kom in, satt jag på en liten pall och tvättade Lyyli, som i blotta linnet, skrattande och jollrande, låg i min famn. Jag låtsade ej se honom, kastade svampen i tvättfatet, torkade med badlakanet barnets hals och såg noga efter om icke huden inne i vecken rodnade.
— Det är ledsamt att du måste bli hemma nu, Lisi.
Antti strök mig öfver hufvudet och böjde sig öfver mig.
Jag undersökte blott Lyylis hals.
— Helt säkert hade du gärna kommit med?
— Hm —
Var inte halsen värkligen litet röd på vänstra sidan? Jag böjde hufvudet ännu djupare ned, blåste på det misstänkliga stället och torkade det ånyo.
— Hade du inte gjort det? Eller huru?
Hans hand gled under min haka, oemotståndligt böjde han mitt hufvud uppåt och såg mig i ansiktet.
Jag måste svara.
— Inte bryr jag mig om det.
— Är det riktigt sant?
Jag försökte småle. Och ännu därtill se honom i ögonen.
Han blef synbarligen lugn.
— Du är min egen, älskade hustru. Alltid öm, alltid tålig och alltid god.
Och han trykte en varm, lång, mjuk kyss på mina läppar. Mitt hjärta veknade hastigt. Jag hade svårt att hindra tårarna att stiga upp i ögonen och försökte lösgöra mig från hans omfamning.
— Lyyli, stackars liten, förkyler sig.
Men han släpte mig icke lös, innan han ytterligare kyst mig flere gånger, smekt och strukit mig öfver håret gång på gång.
Han var ovanligt öm och hjärtlig, jag veknade fullkomligt, och min bitterhet försvann. Men jag måste vända bort mitt ansikte, ty tårarna hotade hela tiden att tränga fram.
— Kanske är det hälsosammare för dig att komma tidigt i säng. Och hör du, vi rida här förbi, så du åtminstone får se oss. Passa på efter en kvart timme ungefär. — — Då borde vi helt säkert vara i rörelse.
— Ja.
— Nå, adjö då.
Ännu några kyssar, och så gick han.
Nu lät jag tårarna fritt strömma. Jag dåraktiga! Jag kunde ej förklara hvarför jag grät. Jag var egentligen icke bedröfvad numera, fruktade ingenting med afseende å Antti och skulle för ingen del velat att han blifvit borta från utfärden. Nej, jag grät blott bort min egen barnslighet.
Det kändes så lätt och bra. Lyyli skrattade och bråkade med händerna, — jag kunde icke låta bli att krama henne. Jag trykte henne mot mitt bröst, så att hon skrek till. Hur varm och mjuk hon var! Tårarna torkade i mina ögon, jag skrattade och jollrade i kapp med henne.