Sagdt; och Eurymachos vardt än mer förgrymmad i sinnet.Och med hotande blick han talade vingade orden:
Usling, snarliga får du ditt slut, emedan du sladdrarDjerft bland männer så många, och ej detminsta i själenRäds; ty anten du kufvas af vin, eller också du alltid 390Eger ett likdant mod, och derföre pratar i vädret.Säg, eller är du väl bål, att du tuktade tiggaren Iros?
Ordande så, han fattade palln; men genast OdysseusMot Amphinomos' knän, Dulichierns, böjde sig neder,För Eurymachos rädd; mundskänken han slängde i högra 395Handen, och klingande damp nu derur vinkannan på golfvet,Men högt jemrande sjelf baklänges han störte i backen.Friarne stojade allt i de dunklande salarna hurtigt,Och man talade så, anblickande närmaste grannen:
Måtte dock annorstädes förgåtts den irrande fremling, 400Förrn han kom; ett sådant allarm då ej hade han uppväckt.Nu vi tviste för tiggarens skull, och den kostliga måltidsGlädje ej blifver utaf, emedan det slemmare segrar.
Bland dem talte också Telemachos' heliga hjeltkraft:J olycklige rasen, och döljen ej mera i sinnet 405Hvarken mat eller dryck; er någon af gudarna retar.Men undfägnade väl, begifven er hem för att sofva,Då när sinnet er manar; för min del nödgar jag ingen.
Så han sade; och de sig beto i läpparna alla,Undrande öfver Telemachos, som ordat så vågsamt. 410Och bland dessa derpå Amphinomos talte och sade,Nisos' lysande son, den Aretiadiske kongens:
Vänner, ej någon nu måtte för det, som ordats med rätta,Trätande med fiendtliga ord utbrista i vrede!Ej misshandlen den fremmande här, ej heller en enda 415Alls bland tjenarnes tal i Odysseus' salar, den ädles!Men nu, välan, mundskänken med bägrarna bjude åt alla,Att vi må, offergjutande, gå hvar hem till att sofva;Låtom fremlingen ock i Odysseus' salar förblifva,Vårdad af Telemachos; ty till hans hus äfven han kommit. 420
Ordade så; och hans tal vardt gilladt af männerna alla.Strax pokalen åt dem utblandade Mulios, hjelten,Den Dulichiske mannen, som var Amphinomos' tjenstsvenn.Han utdelte åt alla tillmans, och åt saliga gudarOffergjutande, drucko de nu sötljufliga vinet. 425Men då de gjutit och druckit deraf hvad sinnet dem lyste,Alle begåfvo sig hem till eget hus, för att sofva.
Nittonde Sången.
Blef nu alltså i salarna qvar den ädle Odysseus,Stemplande död åt friarnes flock, med hjelp af Athene;Och till Telemachos strax han talade vingade orden;
Telemachos, man måste nu krigare vapnen derinneSamtliga gömma; men friarne du med ljuflige orden 5Öfvertala, enär de, saknande vapnen, dig fråga:Jag ur röken dem ställt, ty de dem ej liknade mera,Som, då till Troia han for, qvarlemnade fordom Odysseus;Men medfarna de äro, såvidt eldslågan har framträngt,Mig dessutom en sak i sinnet lade en gudom, 10Att ni ej druckne kanhända, bland er tillställande träta,Måtte såra hvaran, och göra en skam åt gelaget,Samt frieriet; ty mannen till sig sjelft jernet ju drager.
Sagdt; och Telemachos hörsammade ilskade fadren.Och utkallande talte till fostrerskan Eurykleia: 15
Moder, välan, qvarhåll mig nu tärnorna inne i rummen,Medan i annat gemak jag min faders prydliga vapenStäller, hvilka der nu ovårdade svärtas af röken,Då sjelf borta han är; jag ett barn in hittills har varit;Nu jag vill ställa dem bort, dit ej eldslågan skall tränga. 20
Honom svarte igen hans fostrerska Eurykleia:Måtte du dock, min son, urskillning redan besitta,Att omvårda ditt hus, och skatterna alla förvara!Dock ho skall väl följa dig nu, och bära din fackla,Då du ej låter tärnorna gå framför dig och lysa? 25
Henne Telemachos nu, den förståndiga, svarte, och sade:Fremlingen der; ty jag tål ej, att någon skall lättjas, som öserUr min gryta, änskönt han också är kommen från fjerran.
Så han ordade nu; ovingadt var talet för henne,Och hon dörrarna stängde i boningsbeqväma palatset. 30Och uppstigande sen, Odyseus och den lysande sonen,Buro gemensamt hjelmarna in och de bucklige sköldar,Och skarpspetsade lansar; framför dem Pallas Athene,Med en gyllene lampa i hand, spred herrlig belysning.Och Telemachos talade då till sin fader påstunden: 35
Fader, isanning med ögonen nu stort under jag skådar!Salarnas väggar förvisso och mellanrummen, de sköna,Samt takbjelkarne äfven af gran, och kolonnerna höga,Gifva för ögonen sken, som vore det brinnande eldens.Visst är här någon af gudar, som bo i rymliga himlen. 40
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:Var du tyst, och hejda din tanke, och spörj ej om sådant!Ty just sådan är gudarnes sed, som bo i Olympen.Utan gå du till sängs; mellertid qvarstannar jag härstäds,Att jag tärnorna lockar ännu och din moder till spörsmål. 45Klagande skall hon fråga mig visst om ett och om annat.
Så han sade; och Telemachos ur salen begaf sigI sitt gemak till sängs, vid skenet af brinnande facklor,Der tillförne han sof, när sömnen ljufvelig påkom;Der han lade sig då, och bidde gudomliga Eos. 50Men i salen stannade qvar den ädle Odysseus,Stemplande död åt friarnes flock, med hjelp af Athene.
Trädde så ur sitt gemak förståndiga Penelopeia,Liknande Artemis sjelf och den gyllene Aphrodite.Henne vid elden de ställde en stol, på hvilken hon nedsatt, 55Svarfvad af elfenben och af silfver, som konstigt tillförneMästarn Ikmalion gjort, med en pall för föttren inunder,Fästad vid stolen; ett stort fårskinn deröfver var kastadt.Nu sig satte derpå förståndiga Penelopeia,Trädde så ock hvitarmiga tärnorna ut ur gemaket; 60Desse skaffade bort den rikliga maten och borden,Samt de bägrare, ur hvilka de våldsame männerne druckit.Glöden ifrån fyrställningen hällde de, rågande derpåAnnan rikelig ved, att ljus skull' blifva och värme.Och Melantho återigen for ut mot Odysseus: 65
Fremling, vill du om natten ännu ock plåga oss härstäds,Smygande huset omkring, eller vill du på flickorna lura?Men gäck ut härifrån, osälle, och tacka för maten!Eller, träffad af branden, påstund du lunkar på dörren!
Henne svarte med hotande blick mångråde Odysseus; 70Stygga, hvarför mig plägar du så med ständiga grollet?Derför att jag ej är fet, och har slarfviga kläder på kroppen,Och går tiggande kring? Som nöd mig tvingar att göra.Sådane just som jag de vankande bettlare äro.Ty ock jag tillförne ett hus bland menskor lik bodde, 75Lycklig, ett rikt, och jag gaf almosa åt tiggaren ofta,Vare sig hvem som helst, och ehvad han kom och behöfde.Tjenare hade jag ock otaliga, äfvensom annat,Hvarmed man lefver väl, och en rik mans namn sig förvärfvar.Men Zeus ödde det allt, Kronion, emedan han ville. 80Akta dig derför, o qvinna, jemväl, att icke du misterSkönheten all, med hvilken du nu bland tärnorna ståtar;Eller din drottning vredgas kanske, och hårdt dig behandlar,Eller Odysseus kommer; förty än hoppet är öfrigt.Men om han äfven är död, och ej någonsin vänder tillbaka, 85Genom Apollons nåd en fullvext son han ju eger,Telemachos, som ingen af tärnorna här i palatsetUndgår, om hon är fräck; ty han trampar numera ej barnskor.
Sade; men honom hörde förståndiga Penelopeia,Bannade tärnan dervid, samt talade ordet, och sade: 90
Mig du alldeles ej, skamlösa och fräcka, kan undgå,Öfvande nidingsverk, som med eget hufvud du gäldar.Ty allt visste du väl, emedan af mig du det hörde,Att jag ärnar den fremmande mannen i salarna minaOm min make bespörja, förty jag är högligen ängslad. 95
Sade; till Eurynome, hushållerskan, vände hon talet:Eurynome, bär hit du en stol, och deröfver ett fårskinn,Att der sittande säge ett ord, och äfven förnimmeFremlingen strax af mig; jag önskar att honom bespörja.
Sa hon sade; men tärnan påstund framsatte beställsamt 100Den välbonade stoln, och derpå utbredde ett fårskinn.Och der satte sig sen mångpröfvade, ädle Odysseus;Tog så till ordet bland dem förståndiga Penelopeia:
Fremmande man, dig detta jag sjelf till en början må fråga:Hvem är du, och från hvem? hvar har du stad, och föräldrar? 105
Henne svarande talade till mångråde Odysseus;Qvinna, dig skulle ej någon uppå omätliga jordenKlandra; isanning går till himmelen vida din ära,Liksom en vankfri drotts till och med, som, mot gudarna hörsam,Öfver modiga männer och många regerande, öfvar 110Lag, och billighet ut; och svarta jorden åt honomAlstrar hvete och korn; och träden tyngas af frukter;Tackorna lamma beständigt, och hafvet vimlar af fiskar,
Under ett godt regemente, och folken i landet förkofras.Derföre må du mig nu om annat spörja i huset, 115Men mitt fäderneland och min börd utforska du icke,Att du ej fyller min själ med bekymmer än mer, då jag dettaMinnes; ty högst olycklig jag är; ej heller mig höfves,Att i fremmande hus veklagande, gråtande sitta;Ty ej slemare finns, än att oupphörligen sörja; 120Att ej någon vid mig af tärnorna leds, eller sjelf du,Sägande, att jag, af vinet betyngd bortsmälter i tårar.
Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia:Fremling, isanning för mig allt värde, och skepnad och fägringDe odödlige ödde, enär till Ilios reste 125Hän Argeiernes folk, och med dem min make Odysseus.Om han, kommande hem, mitt lif än skulle beskydda,Större min ära vore påstund och skönare äfven;Nu jag ängslas; så mång olyckor mig sände en gudom.Ty de ädlingar alle, som ega på öarna välde, 130Uppå Dulichion, Sama, och skogbevexta Zakynthos,Äfven samtlige de, som på klippiga Ithaka herrska,Desse fria till mig, ovilliga, plågande huset.Derföre vårdar jag ej om fremlingar, eller om tiggrar,Eller herolder detminsta, som folksakförare äro; 135Utan jag saknar Odysseus, och tärer mitt hjerta med längtan.Desse skynda på bröllop, och jag blott tänker på finter.Först intalte i sinnet mig då en gud att en mantel,Sättande upp stor väf, i salen begynna att väfva,Fin, oändeligt lång; och till dem jag talade genast: 140Svenner, som frien till mig, då den ädle Odysseus nu hängått,Biden på bröllopet än, och brådsken ej, tills jag en likskrudFärdig arbetat, att icke mitt garn må ödas förgäfves, —Åt friborne Laertes, tilldess att honom omsiderTager den långutsträckande döda förderfliga öde; 145Att ej i landet på mig Achaiinnorna måga förargas,Om han förutan täckelse låge, som egde så mycket.Så jag talte; hos dem manhaftiga hjertat bevektes.Vlsserlig väfde jag nu om dagen på väfven, den stora,Men om nättren den rispade opp, då jag facklorna framsatt. 150Så jag i tre år snärjde med list, och bedrog de Achaier;Men då det fjerde året nu kom, och tiderna kommo,Under de slocknande månar, och dagarne långa sig lyktat,Genom de skändliga tärnorna då och försumliga, desseÖfverraskande kommo på mig, och trätte med orden. 155Så jag lyktade väfven, fast allsej villig, af nödtvång.Nu ej gitter jag bröllopet fly, ej heller en annanUtväg finner jag på; mig föräldrarne mana att giftasTräget, och sonen leda vid dessa, som godsen föröda;Ty han det inser; ren är han karl, så god som en annan, 160Att omvårda ett hus, som Zeus med ära bekröner.Hen mig säg nu din slägt mellertid, och af hvem du är boren?Du härstammar ju ej från sagornas ek, eller fjellen.
Henne svarande talade till mångråde Odysseus:O du vördade maka till Laertiaden Odysseus, 165Vill du då ej afstå, att mig om min stämma bespörja?Men jag vill säga dig den, änskönt du mig lemnar åt smärtor,Flera än dem, af hvilka jag qväljs; det ödet är hvarjeMans, som dröjer ifrån sitt hem sålänge som jag nu,Irrande kring till städerna mång, ett mål för bekymren. 170Men likväl vill jag säga dig det som du spörjer och frågar.
Kreta heter ett land, i midten af hafvet, det dunkla,Kringomflutet och fruktbart och skönt; der menniskor finnasMånge, ja, utan tal till och med, samt nittio städer.Annat är andras blandade språk; der träffas Achaier, 175Der Urkreter också, stor modige, jemte Kydoner,Der Dorienser jemväl, hjelmprydde, och ädle Pelasger.Der är Knossos en ståtelig stad, och Minos i dennaHerrskare nio år, stallbroder åt store Kronion,Fader åt fader min, storsinnade Deukalion sjelf. 180Men mig aflade Deukalion och Idomeneus ock.Men på de kruma galejorna hän till Ilios denneMed Atreiderna drog; mitt frejdade namn det är Aithon;Yngre till födsel är jag; men äldre och tapprare denne.Der jag Odysseus såg, och gaf gästskänker åt drotten. 185Ty ock honom till Kreta fördref den häftige vinden,Kastande bort från Maleia, enär till Troia han fikte,Och i Amnisos höll, der Eileithyia en grottaEger, i ogen hamn; och med nöd han stormarna undslapp.Strax om Idomeneus han frågade, kommen till Staden; 190Ty han var — som han sade — en vördad ock älskelig gästvän.Tionde dagen för honom det var ren, eller den elfte,Sen på de kruma galejor han for till Ilios' fäste.Honom jag förde hem till mitt hus, undfägnande derstädsKärvänskapligt utaf de rika förråder, som funnos; 195Och åt honom jag gaf, och hans folk, som följde med honom,Kornbröd, jemte det glödande vin, hopsamladt i landet,Oxar derjemte till slagt, ätt dermed mätta sin lystnad;Dagarna tolf qyarstannade der de ädle Achaier;Ty nordvinden så stark, att knapt man kunde på landet 200Stå, förhindrade dem, uppväckt af en vredgande gudom.Vinden föll på den trettonde da'n, och de lyftade ankar.
Mång osanningar så han diktade, liknande sanning;Kinden förblektes och tårarna runno för lyssnande makan.Likasom snön försmälter på högsta toppen af berget, 205
Hvilken af Satan smältes, enär han har fallit för vestan,Och af dess vatten ihast sig fylla de rinnande floder:Så nu de fagra kinderne ock för den gråtande smälte,Medan hon gret sin gemål, närvarande. Drotten OdysseusVisserligen i själn beklagade sörjande makan, 210Men som horn likväl eller jern dock stodo hans ögonUti hufvudet stille; med list han tårarna dolde.Och då hon fått lystmätet utaf mångtåriga sorgen,Honom återigen med orden hon svarte, och sade:
Nu dig, fremmande man, jag ämnar isanning försöka, 215Om du verklig derborta med gudalika kamraterGästat min hulda gemål i salarna, såsom du säger.Säg mig, hurdana kläder han bar, och hade på kroppen,Hurudan sjelf han var, och de män, som följde med honom?
Henne svarande talade till mångråde Odysseus: 220Svårt, o qvinna, det blir, då så länge från honom jag varit,Att det säga, förty ren går nu, det tjugonde året,Sedan ifrån mitt fäderneland han reste och bortfor,Men ändock vill jag säga på sätt mig likar i sinnet.Ylle purpurmantel han bar, den ädle Odysseus, 225Dubbel; också var fästad dervid en gyllene häktaJämte öglor ett par; framför fanns äfven ett smycke.I framfötterne höll der en hund en sprattlande hjortkalf,Slickande en den brokiga; det förvånade alla,Att, skönt begge af gull, han strypande glodde på kalfven, 230Hvaremot denne med fötterna spratt, försökande undfly.Vidare märkte jag ock på hans kropp en glänsande lifrock,Likasom skalet sitter omkring den torrkade löken;Ty så fin var den rocken, och blank sen, likasom selen.Sannerlig qvinnor många med undren betraktade honom. 235Annat säger jag nu, och gömm det du 1 ditt sinne:Icke jag vet, om hemifrån kom i de kläder Odysseus,Eller om någon af vännerna gaf, då han for på galejan,Eller måhända en värd också, emedan OdysseusTar till många en vän; bland Achaier knapt hade han like. 240Äfven jag ett kopparne svärd förärade honom,Jemte en lifrock, purpurne, skön och dubbel och fotsid,Och affärdade vördesamt dän på toftade skeppet.Honom en herold också, men litet äldre till åren,Följde, och mannen, sådan han var, jag äfven beskrifver, 245Puckelryggig han var, svartmuskig och krusig i hufvut;Eurybates var hans namn, af Odysseus mer än de andreHedrad, emedan han visste att skicka sig honom till nöjes.
Sade; och väckte hos henne än mer begäret till saknad,Alltsom hon tecknen kände, dem noga förtäljde Odysseus, 250Men då hon fått lystmätet utaf sorgen,Då hon honom också genmälte med orden, och sade:Fremling, du som var mig förut medlidande värdig,Blir mig i salarna nu, båd vörnadsvärdig och älsklig.Ty jag hämtade kläderna sjelf, om hvilka du ordar, 255Sammanvikna ur rummet, och fäste en glimmande häkta,Honom till smycke; och honom ej mer jag nånsin emottar,Återvändande hem till älskade fädernejorden.Derför i olycksstund på hålkade skeppet OdysseusFar, för att Olycksilios se, hvars namn är min afsky. 260
Henne svarande talade till mångråde Odysseus:O du vördade maka till Laertiaden Odysseus,Skada ej mer din dejliga hy, och plåga ej heller,Gråtande maken, din själ, änskönt jag det icke förtycker!Mistar eho som helst sin lagliga make, åt hvilken 265Hon, i kärlek bemängd, födt barn, visst gråter hon honom,Men dessmera Odysseus, som var med gudarna jemlik.Dock, hör upp med din gråt, och lyssna till orden, jag talar:Ty sannfärdigt säga jag vill, och intet fördölja;Ja, om Odysseus redan jag hört, att han kommer till hemmet, 270Lefvande nära uti Thesprotiske männernes rikaBygder; och skatter bringar han med, utvalda och många,Dem han begärde ihop; men sig tillgifna kamraterMistade han, och sitt hålkade skepp, på dunkliga hafvet,När han for från Thrinakia ön; ty på honom förgrymmats 275Zeus och Eelios, hvars oxar kamraterne slagtat.Desse förgingos alle uti mångsqvalpiga hafvet;Honom uppå skeppskölen likväl uppkastade vågenTill Phaiekernes land, som gudabefryndade äro.Honom, liksom gud, der ärade desse, af hjertat, 280Mycket gåfvo åt honom, och ärnade sjelfve till hemmetOkränkt skicka; och visst ren långt fördetta OdysseusHemma varit; men det mer gagneligt syntes hans sinne,Att all verlden vandra omkring, och skatter sig samla.Så mång finter, och flera än öfrige dödlige menskor 285Vet Odyseus; och med honom ej må alls täfla en ende.Så mig Thesproternes kong, Pheidon, berättade saken,Samt svor sjelf deruppå; i sitt hus utgjutande vigvin,Att uthalad galejan, och redo kamraterne vore,Att ledsaga Odysseus till älskade fädernejorden. 290Men mig han sände förut; de Thesprotiske männers galejaDän till det hvetesrika Dulichion ärnade resa.Och han viste de skatter åt mig, som samlat Odysseus;Skulle med dem till tionde led väl han föda en annan,Med de skatter minsann, som lågo i konungens salar. 295Denne till Dodone då sade han rett, för att höraFrån den högbelöfvade ek Zeus' vilja, Kronions,Huru han hem skull' lända till älskade fädernejorden,Ren frånvarande länge, om uppenbart eller hemligt.Så han är räddad alltså, och skall nog komma tillbaka 300Snart, och ej fjerran numera från vänner och fädernebygdenLänge derborta han blir. Med min ed jag vill det bedyra.Höre då först mig Zeus, den högste bland gudar, och bäste;Jemte Odysseus' härd, den frejdades, hvilken jag nalkas:Sannerlig detta dig allt fullbordas så, som jag säger. 305Under det året som går skall hit anlända Odysseus,Medan månaden släcks, och medan han tändes ånyo.
Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia:Måtte detta ditt tal fullbordadt varda, o fremling!Snart du skulle af mig erfara båd' vänskap och många 310Skänker, att hvar som komme emot, dig prisade lycklig.Men mig så det likar i själn, som äfven skall hända;Hvarken Odysseus mer hemländer, ej heller du reshjelpFinner; förty ej herrar numera finnas i huset,Sådan Odysseus var bland männer, — om nånsin han var det, 315Att de vördade fremlingar hän affärda, och motta.Tvätten honom, J tärnor, och bädden reden i ordning,Sängen med mantlar uti, och prydliga fällar tillika,Att han må, väluppvärmd, gullthronande morgonen skåda.ganska bittida baden igen imorgon, och smörjen, 320Att derinne med Telemachos han tage sin frukost,Sittande i vår sal; olycklig enhvar, som bland dessa,Honom kränkande, kommer förnär; sin sak han ej nånsinMer uträttar hos oss, fast aldrig så mycket förtretad!Ty hur skall du väl veta, om jag, o fremling, de andra 325Qvinnorna öfverträffar i vett och förståndiga rådslag,Om du, smutsig och illa beklädd, i salarna skulleSpisa? Förty korflifvade äro de menniskor alla.Ho som nu sjelf är grym, och idelig grymheter tänker,Honom dödlige alle, sålänge han lefver, ej annat 330Önska, än qval; men när han är död, bespotta de honom.Ho som är sjelf vankfri, och tänker allenast hvad vankfrittÄr, hans frejdade namn kringföres af fremlingar vidaKring all verldens folk; han god af många benämnes.
Henne svarande talade till mångråde Odysseus: 335O du vördade maka till Laertiaden Odysseus,Mantlarne äro för mig och de prydlige fällar isanningVidriga, från den stund, då jag Kretas snöiga fjellarLemnade, farande dädan uppå långårade skeppet;Låt mig ligga, som förr sömnlösa jag nätterna tillbragt! 340Många nätter jag redan uppå det uslaste lägerLåg, och bidade af gullthronande morgongudinnan.Och fottvagningen heller ej alla för mitt sinne behagligÄr, och min fet vidröra ej af någon qvinna bland dessa,Hvilka hos dig här äro i detta palats tjenarinnor, 345Om ej en gammal gumma du har, försiktig och aktsam,Som utsått i sin själ så många bekymmer, som jag har:Henne förtryter jag ej, att hon mig föttren må röra.
Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia:Älskade gäst, ej någonsin än ankommit så vis man, 350Bland vildfremlingar kärare hit till detta palatset:Så du särdeles väl om allting ordar och visligt.Ock en gumma jag har med klyftiga tankar i sinnet,Som den olycksaliga ömt uppfostrat och ammat,Tagande mot i sin famn, då han föddes till verlden af modren; 355Hon dig föttren skall tvätta, ehur ock alldeles skröplig.Men nu, välan, statt upp, förståndiga EurykleiaOch två sedan din drotts jemnåriga like; Odysseus'Redan en sådan till fötterna är, och en sådan till händren:I olyckorna pläga ju snart de dödlige åldras. 360Sade; och gumman därvid sitt anlete täckte med händren.Fällde en brännhet tår, och talade jemrande orden:
Ve mig, arma, för dig, min son! Visst mera än andraMenskor dig hatade Zeus, skönt gudeligt sinne du eger.Åt blixtglade Kronion ej någon brännde åt många 365Väldiga lår ännu, eller korade festhekatomber,Som åt honom du gaf, anropande guden, att uppnåSjelf behagelig ålder, och fostra den lysande sonen.Nu han hemkomstdagen likväl så har dig beröfvatSammaledes väl honom också ha qvinnorna gäckat 370Bland vildfremmande män, då till någons boning han lände,Liksom dehär otäckorna dig begabbade alla.Nu för att undgå skymfer af dem och kränkningar många,Icke du låter dig två; men mig, välvilliga, bjuderDottren af Ikarios, förståndiga Penelopeia. 375Thy jag dig föttren vill två; för sjelfvaste PenelopeiasSkull, och din egen jemväl, ty min själ uppröres inom migAf bekymmer; men hör nu mitt tal, ehvad jag må säga:Mångbepröfvade fremlingar hit rent flere ha kommit,Men ej någon så lika jag sett — det sägen jag — hittills, 380Som du till vext, och till fötter och röst är lik med Odysseus.
Henne svarande talade till mångråde Odysseus:Gumma, så säga de alle, som oss med ögonen beggeSkådat en gång, att vi två med hvarannan särdeles likaÄre; likasom sjelf du jemväl nu betänkande ordar. 385
Så han sade; och gumman då tog klarblänkande kitteln,För att fötterna två; och hon rikligen hällde af kallaVattnet, och sen hon spädde det ut med varmt, men OdysseusSatt på spiseln, och strax mot mörkret han vände sig undan;Ty han genast i själn misstänkte, att, fattande honom, 390Ärret hon kunde känna igen, och saken förmäla.Trädande nära, hon tvådde sin herre, och kände påstundenÄrret, som fordom gjort vildgalten med tanden, den hvita,När till Parnesos han var, till Autolykos rest och dess söner,Bort till sin moders mäktige far, bland menniskor utmärkt 395Både i list och i ed; en gud sjelf detta förlänat,Hermeias, åt hvilken de täckliga låren han bränndeUtaf lamm och af kid; och guden var honom bevågen.Autolykos då han kom till Ithakas bördiga bygder,Träffade dottersonen sin der, nyss boren till verlden, 400Honom på morfars knän antvardade Eurykleia,När han slutat sitt mål, samt talade ordet, och sade:
O Autolykos, sjelf uttänk nu ett namn, som du gifvaMå åt din dotters son; mångönskelig är han dig säkert.
Henne återigen Autolykos svarte, och sade: 405Måg min, och dotter, gifven det namn, som nu jag er säger.Ty för många förhatelig hit till eder jag kommit,Både för männer och qvinnor uppå mångnärande jorden;Derföre vare hans namn Odyseus, den förhatlige. KommerHan som yngling en dag till stora moderspalatset, 410Till Parnesos, minsann, der mina besittningar äro,Skänker jag honom af dem, och gladelig sänder tillbaka.Derföre kom Odyseus, att han gåfve de lysande skänker.Honom Autolykos då och Autolykos' älskade söner,Halsade med handslag och med håningljufliga orden. 415Nu mormodren Amphithea i famnen OdysseusTog, och kysste hans hufvud och två de vackraste ögon.Och Autolykos bjöd de äreberömliga söner,Att anrätta ett mål; uppmaningen aktade desse,Och till stället påstund en femårsoxe de bragte, 420Flådde den, äflades kring, och sönderdelade slagten,Skuro i bitar ock med besked, och fäste på spetten,Stekte jemväl omvårdsamt, och delte åt alla portioner.Så de nu dagen igenom, intill nedgående solenSpisade, utan att något dem brast i gemensamma målet. 425Men när solen sänkte sig ned, och mörkret dem påkom,Då de gingo tillsängs, och sömnens lisa sig togo.Men då sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos,Ut sig begåfvo med hundarna sina Autolykos' sönerAlla på jagt; och i sällskap med dem, den ädle Odysseus 430Gick; och Parnesos' berg, det skogbeklädda och högaDe annalkades, hinnande snart dess vindiga skrefvor.Solen återigen anstrålade fälten ånyo,Stigen utur tystrinnande, djupa Okeanos' flöden,Jägarne hunno då upp en dunge, och hundarne lupo, 435Sökande spår framför dem; men efter Autolykos' sönerSamtlige följde; i sällskap med dem den ädle OdysseusNära till hundarna gick; långskaftiga spjutet han svängde.Der i tätaste snår sig hvilte ett särdeles stort svin,Genom snåret ej nånsin de fuktige vindarne blåste, 440Icke den brännande soln med strålarna träffade nånsin,Ock ej trängde dit regnet sig fram; så tätt var det snåret.Men af blad anträffades der ett rikeligt fälle.Svinet omkring gick dånet af hundars fötter och männers,Som påträngande kommo, men det ur snåret tillmötes, 445Resande högt sin borst, och med eld 1 de gnistrande ögon,Stod helt nära till dessa; och aldraförst nu OdysseusFramsprang, höjande upp sin lans med kraftiga handen,Ifrig att såra det; svinet ändock förr träffade honomÖfver knät, och en stor bit kött lösryckte med tanden, 450Sidleds rusande på, och likväl ej trängde till benet.Men i dess högra bog Odysseus sårade svinet,Så att igenom for strax spetsen af blänkande spjutet.Vrålande damp det i backen, och lifvet flyktade dädan.Honom Autolykos' söner påstund omvårdade alla, 455Varligt förbindande såret för vankfri, ädel Odysseus,Sedan de svarta bloden förut väl dämmt med en trollsångHade; till fadrens boningar strax de vandrade sedan.Men då Autolykos sjelf och Autolykos' söner med omsorgHonom läkt, och derhos med kostliga skänker begåfvat, 460Gladlige sände de strax den gladlige hem till det käraIthaka; far sig fägnade nu och den vördade modrenVid den kommandes möte, och allt utfrågade nogaOm det såret, han fått: och han grannt berättade saken,Huru på jagten han höggs med hvita tanden af svinet, 465När till Parnesos' berget han gick med Autolykos' söner.
Knapt med händerna nu vidrördes det ärret af gumman,Förrn hon, fingrande, kände det, strax lössläppande foten,Hvilken i kitteln föll, så att kopparn dånade dervid;Kitteln böjdes åt sida, och vattnet spilldes på marken. 470Henne tillika betog båd' glädje och sorg, och dess ögonFylldes med tårar då, och sig stockade klingande stämman.Fattande tag i hakan hon så tilltalte Odysseus:
O, helt säkert Odysseus du är, kärälsklige! dig ejFörr jag kände igen, förrn egen min herre jag rörde. 475
Så hon sad', och med ögonen såg på Penelopeia,Viljande gifva tillkänna, att älskade maken var hemma.Men hon kunde ej se framför sig, ej heller bemärka,Ty Athenaie dess håg bortvände, och redan Odysseus,Gripande till, tog tag med sin hand i den åldrigas strupe, 480Och med den andra närmre till sig drog gumman, och sade:
Hvarföre vill du, min mor, nu dräpa mig? du som mig ammatSjelf vid ditt bröst; men nyss, uthärdande många bekymmer,Uppå tjugunde året jag kom till fädernejorden.Men emedan du kännt mig, och gud dig gifvit i sinnet, 485Tig då, att icke en annan i salarna måtte det höra.Ty jag vill säga dig det, som ock fullbordadt skall blifva:Kufvar en gud för mig de trotsige friarnes skara,Skonar jag dig ej ens, min fostrerska, då när de andraTjenande tärnorna jag nedhugger i salarna mina. 490
Honom svarte derpå förståndiga Eurykleia:Hvad för ett ord, min son, utflög dig ur tändernas stängsel!Väl du ju vet, hur mitt sinne är fast, orubbeligt alltid;Tiga jag skall, som hårdaste sten, ja, äfven som jernet,Annat säger jag dock, men gömm det du i ditt sinne; 495Enfvar en gud för dig de trotsige friarnes skara,Då vill jag ock uppräkna för dig de qvinnor i rummen,Hvilka som dig vanära, och som obrottslige äro.
Henne svarande talade till mångråde Odysseus:Moder, hvarför uppräknar dem du? dig höfves det icke. 500Väl skall äfven jag sjelf utgrunda och känna hvarenda,Utan var tyst med vår sak, och lemna åt gudarna resten.
Så han sade; och gumman ur saln gick ut, för att hämtaNytt fotvatten, förty alltsamman det gamla var utspilldt.Men då hon tvättat honom, och smort frikostigt med olja, 505Återigen sin stol drog närmare elden Odysseus,Att sig värma dervid, och täckte med trasorna ärret.Tog så till orda bland dem förståndiga Penelopeia:
Fremling, ännu om liten en sak sjelf vill jag dig spörja,Ty snart kommer ju stunden också för ljufliga hvilan; 510Den som bara, fast aldrig så ängslad, af sömnen betoges.Men åt mig omätelig sorg har gifvit en gudom;Ty om dagarna, gråtande, sörjande, dock jag mig gläderVid anblicken af tärnornas värf och af egna i huset,Men när natt är kommen, och sömn betager de andra, 515Vaken jag ligger i säng, och smärtor mitt pressade hjerta,Häftiga, utan tal, uppväcka till gråt och till jemmer.Likasom näktergalen, den grå, Pandareos' dotter,Stämmer så grannt sin sång, när vår inträffar ånyo,Der hon valt sig en plats bland lummiga löfven i trädet, 520Och hon vexlande tätt mångljudiga rösten försprider,Sörjande Itylos, son af henne och konungen Zethos,Hvilken, uti vansinne, hon drap med kopparn tillförne:Så ock sinnet hoa mig sig välfver båd' hitåt och ditåt;Anten jag dröjer hos sonen, och allt orubbadt bevarar, 525Tärnor och gods, och derhos högtakiga, stora palatset,Vördande makens bädd, och skyende pratet i landet;Eller jag följer med den af Achaierna, hvilken, den bäste,Friar till mig 1 palatset, och ger omätelig brudskänk.Sonen min, sålänge ännu han var barnslig och korttänkt, 530Ej tillät mig att giftas, och öfvergifva palatset;Nu då han redan är stor, och ynglingaåldren har hunnit,Önskar han sjelf tillochmed, att jag hän ur salarna vandrar,Missbelåten dermed, att Achaierne öda hans goda.Men du, välan, uttyd nu min dröm, och hör hvad jag säger! 535Tjugu gäss jag har i mitt hus, som äta ur vattnetHvete; och jag mig roar der med att dessa beskåda;Kom så från berget en örn, som var kroknäbbig och väldig,Knäckte nacken för hvar, och dräpte dem; samtligen desseVräktes i salarna kring, men mot ethern höjde sig örnen. 540Men jag gret och mig jemrade högt, fast det skedde i drömmen,Och Achaiinnorne nu, skönflätige, samlades kring mig,Som beklagade ömkligt, att örn gjort ände på gässen.Kommande åter, han satte sig på framskjutande åsen,Och; med menniskoröst mig höll tillbaka och sade; 545
Var nu vid mod, du fjerranberömde Ikairios dotter!Detta är icke en dröm, men en syn, som bringas i verket,Gässen friarne äro, och jag, tillförene örnen,Nu deremot, din gemål, är återkommen till hemmet,Som skall sända en ömkelig död på friarne alla. 550
Så han sade; nu lemnade mig välljuflige sömnen,Och kringskådande, gässen ännu jag såg i palatset,Plockande hvete ur boen, liksom tillförene äfven.
Henne svarande talade till mångråde Odysseus:Qvinna, det går ej an att drömmens mening förklara, 555Annsids vändande den, emedan sjelfve OdysseusSagt, hur göra han skall; för friarne stundar förderfvet,Ja, för dem alla, och död undgår ej en enda och ofärd.
Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia:Fremling, isanning ju omöjlige drömmar dunkle 560Gifvas, och visserlig ej fullbordas för menskorna alle.Tvenne till antal äro de vansklige drömmarnes portar:Ena af horn är byggd, och af elfenben är den andra.De nu, som vandra igenom det konstarbetade elfen,Fulle äro af svek, nedbringande ord, som ej gälla. 565De som igenom det glattade horn utvandra i verlden,De ock ställas i verket, enär dem skådar en dödlig.Dock jag ej menar, att derifrån den skräcklige drömmenKommit; isanning det vore för mig högönskligt, och sonen.Men jag vill säga dig annat, och gömm det du i ditt sinne! 570Ren svårnämnelig går den morgonstunden, som jagarMig ur Odysseus' hus; nu ställer jag upp, till en täflan,Bilorna, hvilka han sjelf i salarna sina så ofta,Likasom vränger, efter hvaran uppställde, ett dussin,Och, fast ganska fjerran han stod, sköt genom dem pilen. 575Äfven för friarne nu uppställer jag dem, till en täflan:Ho då lättast bland dem med händerna spänner hans båge,Och sen genom de samtliga tolf med pilen kan skjuta,Honom följer jag hän, och lemnar min brudliga boning,Denna så skön som hon är, och så öfverfull af besittning; 580Hvilken jag framdeles minns, som jag tror, ja, äfven i drömmen.
Henne svarande talade till mångråde Odysseus;O du vördade maka till Laertiaden Odysseus,Skjut nu ej längre i salarna upp den täflan, du omnämnt!Ty förr länder, minsann, mångråde Odysseus till hemmet, 585Förrän dehär, handterande hans välglattade båge,Spännt dess sena, och skjutit med piln jernbilorna genom.
Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia;Om du, fremmande man, mig, i salarna sittande, villeRoa, på ögonlocken mig ej utgjöte sig sömnen. 590Likväl går det ej an, att städs sömnlöse vi menskorÄre; ty för hvar sak åt dödliga satte sin andelDe odödlige gudar uppå fruktgifvande jorden.Derföre stiger åtminstone jag i loftet, och läggerMig på bädden, som, suckig, åt mig derstädes bereddes, 595Fuktad af tårar städs, alltsen den stund då OdysseusFor, för att Olycksilios se, hvars namn är min afsky.Dit jag går och mig lägger; men lägg dig du i palatset,Anten på golfvet sträckt, eller må de hämta dig dynor!
Så hon talte; och sen gick upp i det prunkande loftet, 600Icke allena, ty två tjenarinnor gingo med henne.Men då i loftet hon hade med tjenande tärnorna stigit,Gret hon Odysseus, sin hulde gemål, tilldess att en ljufligSömn på dess ögonlock sjelf gjöt klarögda Athene.
Tjugonde Sången.
Ute i försaln lägrade sig den ädle Odysseus;Under sig hade han bredt ogarfvad en hud, men på dennaSkinn rätt många också af de får, som Achaierne slagtat;Eurynome en fäll påkastade, sedan han laggt sig,Der Odyseus, i sin själ anstemplande friarne ofärd, 5Låg och vakade än, men qvinnorna alla ur salenRen aftroppat, som kärliga värf med friarne skötte,Väckande skratt inbördes och munterheten hos den andra.Men nu hjertat i konungens bröst upprördes af detta,Och han träget betänkte inom sin själ och sitt sinne, 10Anten han borde dem, gripande an, nedgöra hvarenda,Eller låta dem än med trotsiga friarne mängasYtterst och sist en gång; men hans hjerta skällde i bröstet.Liksom en hynda omkring små valparna hoppar och skällerUppå en okänd man, samt äflas att strida med honom: 15Så ock skällde hans hjerta af harm åt de slema bedrifter.Men han slog på sitt bröst, och bannade hjertat med orden:
Tål, mitt hjerta! du tålte en gång mer skändligt, än detta,På den dagen, enär, obändig i sinne, KyklopenTappra kamraterna åt; men du tålte, tilldess att ett påhitt 20Förde ur hålan dig, som ej anade annat än döden.
Så nu ordade han, och smekte sitt hjerta i bröstet.Och hans hjerta dervid fortfor i sin lydnad, det städseTåliga; sjelf han sig vältrade dock båd' hitåt och ditåt.Liksom våmben en man, när eld uppflammar i spiseln, 25Proppad med ister full och med blod, båd' hitåt och ditåtSvänger, och högligen önskar att snart anrättningen stekes:Så han vältrade sig båd' hitåt och dit, och betänkteHuru han händer skulle på skändliga friarne lägga,Ensam han, på så många; då nalkades honom Athene, 30Stigen från himmelen, lik till gestalt en dödelig qvinna;Ställde sig ofvan hans hufvud, och talade ordet, och sade:
Hvarföre vakar du nu, olyckelig mera än andra?Är ju palatset ditt, och din är frun i palatset,Din är sonen, och sådan är han som man nånsin kund' önska. 35
Henne svarande talade till mångråde Odysseus:Sannerlig allt, o gudinna, med sanningen enligt du ordat;Men min själ i mitt bröst mellertid den saken begrundar,Huru jag händer nu månde på skändliga friarne lägga,Ensam jag, på så många; de städs talrika här äro.Dessutom detta i själn, långt svårare, ock jag begrundar:Om jag dräpte dem äfven med ditt bistånd och Kronions,Säg, hvart skulle jag fly? den saken jag ber dig betänka.
Honom svarte derpå blåögda gudinnan Athene:Du feghjertade, sig man förtror ju är ringare stallbror, 45Som blott dödelig är, och ej kännes sådana anslag.Dock en gudinna är jag, som oaflåtligt dig skyddarUti mödorna alla, och nu högtidligt förkunnar:Om ock femtio rotar af språkbegåfvade menskorSkulle oss två omringa, med äflan att döda i örlig, 50Skulle du oxarna jaga från dem och frodiga fåren.Men dock njute du sömn; det är svårt, att natten igenomHålla sig vaken; utur olyckorna ren du skall räddas.
Så hon sade; och sömn utgjöt på dess ögon derjemte;Sjelf till Olympen igen bortgick ock ädla gudinnan, 55När han af sömnen betogs, som löser hvart hjertats bekymmer,Sorgförjagarn; hans ädla gemål uppvaknade äfven,Och gret högt, der hon satt på den mjukaste bädden i sängen.Men då hon hade sitt sinne med gråt dock ändtligen mättat,Först till Artemis höjde hon bön, den ädla bland qvinnor: 60
Artemis, dotter af Zeus, du vördnadsvärda gudinna,Måtte du skjuta en pil i mitt bröst, och beröfva mig lifvetGenast nu, eller framdeles må bortryckande stormenTaga och föra mig hän på de dimmiga vägarne fjerran,Och mig i mynningen kasta af strida Okeanosfloden, 65Liksom Pandareos' döttrar utaf stormvindarna togos,Hvilkas föräldrar af gudarna öddes; i salarna sedan,Lemnade utan båd' fader och mor, Aphrodite dem närdeMed välsmakelig håning och ost, och med ljufliga vinetHere förlänade dem utöfver de samtliga qvinnor 70Fägring och vett, stolt Artemis gaf dem höga gestalten,Och förträfflige värf Athenaie lärde dem öfva.Men Aphrodite begaf sig en gång till höga Olympen,Att utbedja åt dem det blomstrande bröllopets andelHos blixtglade Kronion, — ty allt tillpricka han känner, 75Både hvad väl och hvad ve för dödliga menskorna utgörOch Harpyierne då mellertid bortroffade dessa,Och i gryma Erinnyers tjenst de flickorna gäfvo.Måtte mig så häntaga också de som bo i Olympen,Eller mig skjuta med piln skönflätiga Artemis äfven, 80Att jag må se Odysseus, och inunder den skräckliga jordenSjunka, ock icke förnöja en ringare älskares tankar!Är ju likväl uthärdligt det onda, enär man om dagenGråter, med hjertat fullt till råga af sorg och bekymmer,Men om nättren har sömn; ty han oss kommer att glömma 85Både hvad ondt är och godt, då han ögonlocken betäcker,Men mig elaka drömmar jemväl påsänder en gudom.Ty i natt hos mig en man sof, lik med Odysseus,Sådan just som han var, då med hären han for; och mitt hjertaGladdes; ty ej jag det trodde en dröm, men idelig sanning. 90
Så hon sade; och strax gullthronande Eos sig infann.Men den gråtandes stämma förnam nu ädle Odysseus,Och han grubblade sedan derpå, och tyckte i sinnet,Att hon, kännande honom igen, ren stod vid hans hufvud.Kappan han rafsade hop, samt skinnen, på hvilka han sofvit, 95Och dem lade i saln på en stol, oxhuden ur dörrenKastande; sedan bad han till Zeus, upplyftande händren:
Fader Zeus, om J mig båd' öfver det torra och våtaMågnande fört till mitt fädernedand, sen J svåra mig hemsökt,Säge mig då jertecken af vaknande menskorne någon 100Inne, och utanifrån ett annat från Zeus må sig visa!Bedjande talte han så; altrådige Zeus det ej afslog;Utan dundrade genast ifrån ljusklara Olympen,Högt ur skyarna ned; sig gladde den ädle Odysseus.Äfven i huset gaf mjölnarinnan det äskade tecknet, 105Nära, der qvarnarne stodo, som egdes af männernas herde.Qvinnor, till antal tolf, sig städs ansträngde med dessa,Redande mjöl af hvete och korn, som männernas merg är.Alla de öfriga sofvo, enär sitt hvete de malit;En blott hvilte ej än, som var aldrasvagast i hopen. 110Hon lät stanna sin qvarn, och talte, ett tecken åt drotten:
Fader Zeus, du som gudar beherrskar och menniskors slägten,Högt du isanning dundrade ned från stjerniga himlen;Dock ej finnes ett moln; järtecken åt någon du sänder:Nu fullborda åt mig, olyckliga, ock hvad jag säger: 115Friarne låt nu idag för yttersta gången och slutaUti Odysseus' palats intaga sin ljufliga måltid,Hvilka med modförödande arbete knäna mig upplöst,Medan jag redde dem mjöl; nu sista gången de gäste!
Sade; men åt järtecknet sig gladde den ädle Odysseus, 120Och Zeus' dunder; förty han trodde sig hämnas de slema,Nu, i Odysseus' granna palats de öfrige tärnorSamlade, tände på härden en outsläckelig låga.Men Telemachos steg ur sin bädd, gudliknande mannen,Klädde sig kläderna på, tog eggige svärdet på axeln, 125Och knöt prydliga sulor inunder de fylliga föttren,Tog sin väldiga lans, med vättjade kopparn beslagen,Steg på trösklen, och så till Eurykleia begynte:
Älskade mor, J hafven vår gäst undfägnat i husetMed nattläger och spis? eller ligger han kanske försummad? 130Ty en sådan moder jag har, skönt eljes förståndig,Att hon utan besked, bland de språkbegåfvade menskorÄrar den sämre, och dock oärad släpper den bättre.
Honom svarte derpå den förståndiga Eurykleia:Ej må henne, min son, oskyldigtvis du beskylla! 135Ty via satt hon och drack, sålänge han någonsin ville;Och han sade sig mer ej hungra; — hon frågade honom.Men såsnart som han tänkte uppå nattläger och hvila,Tärnorna sina en säng uppbädda hon genast befallte.Men han, liksom han varit en alldeles usel och ömklig, 140Ville för ingen del sig lägga i säng och med täcke,Utan uppå ogarfvad en hud, påradad med fårskinn,Sof han uti försaln; med en fäll påtäckte vi honom.
Ordade så; och Telemachos dän ur salen begaf sig,Spjutet i handen, och två snabbfotade stäfvare följde. 145Nu till torget han gick, förbrynjta Achaier att råka.Men på tärnorna manade sen den ädla bland qvinnor,Eurykleia, en dotter af Ops, sjelf son af Peisenor:
Opp nu, och skynden, en del att salarna sopa och stänka,Äfvensom purpur tapeter uppå välformade stolar 150Lägga; och andre med svampar därhos aftorrken nu allaBorden, och blandnlngsskålarna sen renskjöljen, och grannaDubbelpokalerna med; ock andre, att vatten ur källanBringa oss, gån, och fortare nu än någonsin hämten!Ty ej länge ur saln de friare komma att dröja; 155Utan vi ha dem bittida bär; ty för alla är festdag.
Sagdt; och de henne påstund hörsammade äfven, och lydde,Tjugu begåfvo sig bort till den dunkelvattniga källan,Men de öfriga stökade qvar omvårdsamt i huset.Kommo så in också de hurtige hejdaker; desse 160Skickligt och väl sen spjelkade ved, och qvinnorna kommoHem från källan; och efter dem kom svinherden, som med sigHämtade tre gödsvin, som voro de bäste af alla.Och han dem tillät böka omkring på prydliga gården,Hen till Odysseus talte han sjelf med ljufliga orden: 165
Fremling, säg, om Achaierne ren högakta dig mera,Eller de dig missfirma ännu i rummen, som fordom?
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:Måtte gudarne dock, Eumaios, hämnas den nesa,Som de, af öfvermod, anstempla, de fräcke, så skamlöst, 170Uti en ann mans hus, och ha ej den minsta försynthet!
Så de nu båda två der vexlade ord med hvarandra.Dem sig närmade ock Melanthios, getternas herde,Drifvande getter framför sig, som voro i hjordarna ypperst,Valda för friarnes bord; två vallare följde tillika. 175Gettren bundo de fast i dem dånande pelaregången,Men till Odysseus talte han sjelf med skymfande orden:
Fremling, är du ännu till besvär allt qvar i palatset,Bettlande här af enhvar, och lagar du ej dig på dörren,Alldeles icke jag tror att vår sak afgöres nu mera, 180Förrn vi på näfvarna smakat; förty tillbörligt du ickeBettlar; andra gelag hos Achaierna vankas ju äfven.
Sade; men honom svarade ej mångråde Odysseus,Utan välfvande ondt, han teg, och skakte på hufvut.Kom så till dessa som tredje Philoitios, männernes höfding; 185Frodiga getter för friarnes kök han bragt och en gallko;Färjekarlarne ock dem forslat, hvilka de andraMenniskor framledsaga, eho till Ithaka kommer.Getterna bandt han nu väl i den dånande pelaregången,Samt svinherden befrågade så, framträdande nära: 190
Ho är fremlingen der, svinherde, som nyligen kommitHit till vårt hos! Från hvilka berömmer han vara sin härkomstI all verlden? Och hvar ä hans ätt, och fädernebygder?Stackars man! till gestalt han isanning liknar en konung.Gudarne störta i nöd de mångkringirrande menskor, 195När de åt kongarna sjelfve jemväl tilldela bekymmer.
Sade; ock trädde intill välkommande drotten med handslag.Och tilltalande honom, han yttrade vingade orden:
Hell dig, fader! må framdeles dig åtminstone unnasLycka! men nu medtagen du är af många bekymmer. 200Fader Zeus, förderflig, som du, bland gudar är ingen!Menskorna ömkar du icke, änskönt dem sjelf du har aflat,Att de med ofärd mängas ock vidtutseende sorger.Kallsvett rann, då jag såg dig, och ögonen fylldes med tårar,När jag Odysseus mindes; förty och han, som jag menar, 205Irrar hos menskorna kring, och likdana trasor på kroppen,Om han lefver ännu, och himmelens dager beskådar.Men ifall han är död, och i Aïs boningar redan,Ve mig för vankfri drott, som mig för boskapen satte,I Kephallenernas land, då jag än var liten en gosse! 210Hjordarne nu otalige bli, och icke för någonDödlig förkofrades så bredpannade oxarnes slägte.Och dem fremmande man mig bjuda, att drifva, sig sjelfveTill förtäring, ooh vårda sig ej om konungasonen,Frukta ej heller för gudarnes hämd, ty de önska allenast 215Bortavarande konungens gods sig emellan att dela.Väl har själen uti mitt bröst rätt ofta på dettaGrubblat; likväl rätt illa det vore, då han är i lifvet,Att med hjordarna vandra sin kos till fremmande länder,Och vildfremmande män, men svårare än, att hos andras 220Boskapshjordar stanna här qvar, ooh sorger fördraga.Längesedan också till en ann bland väldiga drottarHade jag flyktat min kos, ty dethär är längre ej drägligt;Men jag väntar ännu olycklige mannen, om hemländ,Han bland friarnes flock anställer i huset förskingring. 225
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:Herde, emedan du icke är lik med en elak och oklok, —Och jag det inser sjelf, att du har vett i ditt hufvud,Derföre säga jag vill, och med stor ed saken bekräfta:Vete nu först bland gudarna Zeus, och det gästliga bordet, 230Samt vankfrie Odysseus' härd, till hvilken jag nalkas;Sannerlig, medan ännu du är här, hemkommer Odysseus,Och du med egna ögon skall se, ifall så dig lyster,Samtliga friarne dräpna, som nu hussera i huset.
Honom svarte igen koherdarnes herde, och sade: 235Måtte, o fremmande man, ditt ord fullborda Kronion!Hvad min kraft och händer förmå visst skulle du finna.
Höjde så ock Eumaios sin bön till gudarna alla,Att mångvis Odyseus skull' lända tillbaka till hemmet.Desse på sådant sätt samtalade då med hvarandra. 240
Friarne nu mellertid åt Telemachos döden och banenStemplade; men dem syntes en hotande fågel åt venster,En högflygande örn, med bäfvande dufva i klorna.Och Amphinomos ordade då bland dessa, och sade:Vänner, icke skall lyckas för oss det tagna beslutet, 245Att Telemachos döda; men låtom oss tänka på måltid!Så Amphinomos sade; och dessa behagade talet.Men när komne de voro i ädle Odysseus' salar,Lade de mantlarna af sig uppå länstolar och bänkar;Slagtade fåren, de stora, och frodiga getterna äfven, 250Slagtade svinen, de gödda, också, och dessutom en vallko.Stekande sen inkråmet, de delte åt alla, och vinetMängde i bålarna ut; svinherden pokalerna kringbar.Bröd fördelte åt dem Philoitios, männernes förste,I välprydliga korgar, och vin ihällde Melantheus. 255Desse nu händerna räckte till redda och färdiga rätter.Välfvande finter, Telemachos då bad sitta Odysseus,Just stentrösklen invid, uti starkgrundade salen,Oansenlig en stol framsättande, jemte ett skräpbord.Af inkråmet han gaf anparten, och hällde si vinet 260I den gyllne pokaln, samt talade ordet, och sade:
Sitt bland männerna nu härstädes, och drick du af vinet!Men af samtlige friarne sjelf våldsgerning och skymfordJag skall värja från dig; ty, ej är offenteligt dettaHus, men det är Odyseus'; och åt mig han har det förvärfvat. 265Ock J friare, nu afhållen ert sinne från ofog,Äfvensom händer, att ej tvedrägt uppkommer och träta.
Så han sade; och de sig beto i läpparna allaUndrande öfver Telemachos, att han talat så vågsamt.Ordade sedan igen Antinoos, son af Eupeithes: 270
Fastän bittert väl är Telemachos' tal, O Achaier,Hållom tillgodo; han, oss förskräckligen hotande, ordar.Ty Zeus unnte det ej Kronion; ja, redan vi eljesHonom i salarna qväst, så mycket han äfven är skrikhals.
Så Antinoos sade; men han ej aktade orden. 275Genom staden derpå af herolderna festhekatombenFördes; sig samlade nu hårfagre Achaierne äfvenI långskjutande guden Apollons skuggiga dunge.Sedan de stekt det fetaste kött, och dragit från spetten,Skuro de hvar sig stycken, och höllo en kostelig måltid. 280Ock for Odysseus lade en bit, de som detta bestyrde,Likdan som sig sjelfve de fått; ty så dem befallteTelemachos, kärälskelig son till ädle Odysseus.Trotsiga friarna alldeles ej tillstadde Athene,Att sig hejda ifrån hjertfrätande skymfen, att mera 285Qval skull' tränga i själn hos Laertiaden Odysseus.Var nu af friarne en, i laglösheter bevandrad,Och Ktesippos hans namn, och han husen bebodde i Same.Denne, förlitande sig på de skatter, som egde hans fader,Nu Odyseus', den än frånvarandes, maka begärde; 290Och han ordade då bland de öfvermodiga männer:
Hören mig, väldige friare, J, att jag något må säga:Fremlingen ren längese'n, som det höfves, bekommit sin andel,Jemlik; icke är bra eller rätt, att Telemachos' gästerPreja, eho han än är, som kommit till detta palatset. 295Dock gästgåfva jag äfven må ge, att äfven han gifveÅt badsvennen en skänk, eller också åt någon bland andraTjenare, hvilka i ädle Odysseus' boningar finnas.
Sagdt; och ur korgen han tog, och slängde med väldiga handenEn oxlägg, som der låg; undvek dock kastet Odysseus, 300Böjande hufvut en smula åt sidan, och log i sitt sinneMed ett särdeles hån; väl fejade väggen han råkte.På Ktesippos dervid Telemachos trätte med orden:O Ktesippos, minnsann, var detta dig bäst som det aflopp:Fremlingen råkte du ej, ty han sjelf vek undan för kastet. 305Ty jag dig eljes stungit ihjel med eggiga lansen,Och, för bröllop, din far visst hade bestyrt om begrafningHärstäds; derför man må missgerningar ej i palatsetÖfva, förty jag redan förstår alltsamman och hugsar,Både hvad godt och hvad ondt; tillförne ännu jag var barnslig. 310Men vi fördrogo isanning likväl åskådande detta,Att småboskapen gjordes till slagt, att vinet förtärdes,Äfvensom maten; ty svårt är för en att hejda så många.Men ej framdeles ondt, fiendtlige, mera mig gören!Och om J äflena jemväl att sjelf mig dräpa med kopparn, 315Hellre jag önskade det, och mig långt bättre väl vore;Dö, än städs åskåda såhär ovärdige dater,Fremlingar, som missfirmade bli, och tjenande tärnorSläpade skändeligt kring hit och dit i granna gemaken.
Så han talte; och samtligen de förstummade tego. 320Ändtelig ordade dock Damastor's son, Agelaos:
Vänner, icke må någon för det som är yttradt medrätta,Gripande an med hånande ord, utbrista i vrede;Och missfirmen den fremmande ej, ej heller en endaIbland tjenarne alls i den ädle Odysseus' salar! 325Åt Telemachos vill jag ett godt ord nu, och hans moderSäga, ifall slikt kunde dem båda i hjertat behaga.Medan i bröstet ännu ert hjerta det kunde förmoda,Att mångvis Odyseus hemkomme till egna palatset,Icke var tadelvärdt det minsta, att bida, och hålla 330Friarna qvar i ert hus; för ty långt bättre det varit,Om Odyseus hemkommit, och återvändt till sin boning;Nu det redan är klart, att han hemkommer ej nånsin.Men nu välan, träd du för din mor, och henne förkunna,Att hon må äkta den man, som är yppast, och gifter det mesta, 335Att du gladelig sjelf allt, fädernegodset besitte,Äte och dricke; men hon till en annans boningar vandre.
Honom Telemachos då, den förståndige, svarte, och sade:Nej, vid Zeus, Agelaos, alla min faders bekymmer,Hvilken ifjerran från Ithaka dött, eller vankar kanhända, 340Icke skjuter jag upp min moders bröllop, men bjuderÄkta eho som ho vill, som ger osägliga skänker.Men jag blyges, att henne ur saln ovillig förjagaMed ett nödgande ord; gud slikt fullborde ej nånsin!
Ordade Telemachos; bland friarne Pallas Athene 345Väckte ett outsläckeligt skratt, och förbryllade sinnet.Samtlige flinade redan med helt vildfremmande käftar,Köttet de åto, det var blodsöladt, och ögonen derasFylldes med tårar, och jemmerlåt ren anade sinnet.Och bland dessa, dervid gudskön Theoklymenos talte: 350
Uslingar, hvad är åfärde? o ve! Med natt ju för ederSvepes hufvuden in, kindbenen, och fötterna nedtill,Qvidan hörs öfverallt, och af tårar kinderna flöda,Väggarne sölats med blod, och prydliga nischerna äfven;Af skuggbilder är full förstugan, och gården är uppfylld, 355Hvilka till Erebos hasta enhvar till dunklet; och solenBlifvit på himmelen släckt, och ett olycksmörker har anryckt.
Så han sade; och samtlige gladt utskrattade honom,Dock Eurymachos, Polybos' son, begynte att tala:
Tokig är gästen, som nyss hitkomnit från fremmande länder. 360Derför, J ynglingar, strax utkasten du honom ur dörren,Att han gånge till torgs; ty natt här tycker han vara.
Honom återigen gudskön Theoklymenos svarte:Dig, Eurymachos, beder jag ej, att gifva mig följsmän;Ögon ju eger jag sjelf, derhos par fötter, och öron, 365Äfven i bröstet behjelpeligt vett, som icke är ofatt,Dermed går jag min kos, ty jag märker att eder en ofärdnalkas, den ej undslippa och ej undgå må en endeBland er, friare, som i Odysseus' boning, den ädles,Kränkande männers rätt, anstemplen så skändliga saker. 370
Så han sade; och gick ur boningsbeqväma palatset;Kom så till Peiraios, som ock välvillig emottog.Friarnes hop mellertid, anblickande ene den andra,Retade Telemachos, och begabbade gästerna begge.Så bland de öfvermodiga män sig yttrade mången: 375
O Telemachos, värre än du ej finnes en gästvän;Så utbördingen hyser du här, den äreförgätna,Som nog snålas på mat och på vin, men icke om sysslorVårdar sig alls, eller id, en börda för jorden, han trampar.Nu en annan igen uppsteg, för att tala orakel. 380Men om du ville mig lyda; — och det långt bättre dig vore,Vräkom de fremlingar båda uppå mångtoftade skeppet,Och till de Sikeler sändom, ty der fås pengar för slikt kram.
Friarne talade så; och han aktade icke på orden,Utan han såg helt stum på sin far, afbidande städse, 385Att han händerna skulle på skändliga friarne lägga.Sjelf framställande der midtemot storståtlig en karmstol,Dottren af Ikarios, förståndiga Penelopeia,Samtlige männernas tal hon satt nu i salen, och hörde.Flinande nemligen desse åt sig anrättade frukost, 390Vältillräcklig och god, ty särdeles mycket de slagtat.Men ej torde väl redas i verlden en slemare qvällsvard,Än som ärnade snart gudinnan och väldige mannenReda; ty friarne hade förut nidgerningar stemplat
Tjugondeförsta Sången.
Lade i sinnet också klarögda gudinnan AthenePå Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia,Bågen att friarne ge, och derhos ock jernet, det isgrå,Uti Odysseus' sal, till täflingsstrid och förödning.Höga stegen derpå i sitt hus hon vandrade uppför; 5Välkrökt nyckel jemväl hon tog i den kraftiga handen,Gyllene, grann, och af elfenben handtaget var fogadt.Sedan hastade hon, af tjenande tärnorna afföljd,Till det yttersta rummet, der konungens skatter förvartes,Kopparn, och gullet med, samt mångarbetade jernet. 10Låg nu också derstäds spännfoglige bågen, och kogret,Skottförvararn, hvar i mång suckige pilar befunnos,Skänker, dem gett gästvännen uti Lakedaimon åt honom,Iphitos, Eurytos' son, odödlige gudarnes like.Desse i Messene tillsammanråkt med hvarandra, 15I Orsilochos' hus, storkrigarens; dit var OdysseusKommen, att fordra en skuld, åsamkad af allmoge samfält.Ty småboskap Messeniske män från Ithaka bortförtPå mångtoftade skepp trehundra, och herdarna äfven,Lång väg hade derför, som sändbud, kommit Odysseus, 20Gosse ännu, af sin far utskickad och öfrige åltmän.Iphitos återigen, för att söka de ston, som han mistat,Jemt ett dussin till tal, och derhos ihärdiga mulor,Hvilka framdeles blefvo också hans bane och ofärd,Då när han, kom på besök till Zeus' stormodiga ättling, 25Båtde Herakles en gång, väldiga bragder bevandrad,Som, änskönt han var gäst, dock Iphitos drap i sin boning.Grym, han ej hade försyn för gudarnas hämd, eller bordet,Som för honom han ställt, men drap ock honom derefter,Och starkhofvade hästarna sjelf qvarhöll! i palatset. 30Sökande dem, Odyseus han råkte, och bågen förärte,Som stor Eurytos bar tillförne, men hvilken åt sonenDöende han qvarlemnat uti de boningar höga.Honom gaf Odyseus eggsvärdet och väldige lansen,Början till gästvänskap och förtroende, aldrig bekräftadt 35Vid matbordet ändock, ty förut ren sonen af Zeus drapIphitos, Eurytos' son, odödlige gudarnes like,Som gett bågen åt honom; men aldrig ädle Odysseus,När han begaf sig åstad på de svarta galejor till härnad,Tog den; utan, ett minne utaf hans älskade gästvän 40Låg den 1 salarna qvar, och han bar den hemma allenast.