Men då hon kommen var till gemaket den ädla bland qvinnor,Och uppstigit uppå ektrösklen, som mästaren fordomKonstförfaret polerat, och gjort allt efter ett vattpass,In dörrposterna fogat, och blänkande dörrarna insatt:Se, då löste hon ock skyndsamligen remmen från ringen,Stack sen nyckeln deri, och sköt dörreglarna undan,Tittande för sig gerad; och de dönade, likasom tjuren,Betande på grästalln; så dönade dörrarna granna,Låsta af nyckeln, och strax vidöppnades äfven för henne 50Nu uppsteg hon uppå hög stötta, der kistorna voroStällde, och inne 1 dessa de doftiga kläderna låge.Dän hon sträckte sig upp, nedtagande bågen från spiken,Med foderalet sitt, som blankt omhöljde densamma.Sittande ned sig der, och ställande bågen på knäna, 55Ur foderalet hon tog den, och gret, och snyftade högljuddt;Och då hon fått lystmätet utaf mångtåriga sorgen,Hon sig i salen begaf till trotsige friarnes skara,Bärande sjelf i sin hand spännfogliga bågen, och kogret,Skottförvararn, hvari mång suckige pilar befunnos. 60Jemte henne en korg ock tärnorna buro, i hvilkenMycket koppar och jern förvarades, konungens kamppris.När hon till friarne sen ankommit, den ädla bland qvinnor,Stod hon invid dörrposten uti välbyggda palatset,Sänkande för sitt anlete ned den glänsande slöjan. 65Men vid hvardera sidan der stod en beskedelig tärna.Strax bland friarne hon begynte att tala, och sade:
Hören mig, trotsige friare J, som detta palatsetOaflåteligt städs hemsökande, äten och dricken,Medan min make är borta så lång tid; J, som en annan 70Förevändning för slikt ej finna förmått, men allenast,Att er lyster mig äkta, och göra åt eder till maka; —Derfor, J friare, nu en täflingsstrid jag förordnar;Ty jag vill lemna åt er min Odysseus' väldiga båge.Ho med händerna lättast förmår uppspänna hans armbost, 75
Samt yxögonen tolf igenomskjuta med pilen,Honom följer jag hän, och lemnar min brudliga boning,Denna så skön som hon är, och öfverfull af besittning,Hvilken jag framdeles minns, som jag tror, ja, äfven i drömmen.
Så hon sade; och bjöd svinherden, den ädle Eumaios 80Att armbostet åt friarne ge, och jernet, det isgrå.Gråtande tog Eumaios det mot, och åt männerna räckte,Gret så jemväl koherden, enär han varsnade bågen.Men Antinoos trätte, och talade ordet, och sade:
Fjolige karlar ifrån bondlandet, som lefven för dagen, 85Uslingar, ack, hvarför utgjuten J tåren, och väckenSinnet i drottningens barm, för hvilken ju sådant förutanHjertat af qvalen förtärs, emedan hon mistat sin make?Utan förplägen er J, tyst sittande, eller ur salenGån för att gråta, likväl qvarlemnande bågen härinne, 90Friarne vidtutseende kamp; ty ej jag förmodar,Att välglattade bågen af dem uppspännes med lätthet.Ty bland samtliga dessa en sådan kämpe befinnes,Som vår Odysseus var; sjelf har jag honom ju skådat,Och jag minnes det väl; omyndigt barn jag var ännu. 95
Så han sade; men dock i hans barm visst hoppades sinnetBågen spänna, och skjuta med piln yxögonen genom,Han var bestämd mellertid, att först få smaka den pilenSjelf ur händren utaf vankfri Odyseus, som han skymfat,Då han i salen satt, och mante kamraterna alla. 100Ordade ock bland dem Telemachos' heliga mankraft:
Ack, visat gjorde mig Zeus högst oförståndig, Kronion!Säger ju hulda min moder, som är omhugsam i allo,Att hon vill äkta en annan, och denna vår boning förlåta;Men jag skrattar deråt, och i dårliga sinnet mig gläder. 105Derfor, J friare, upp, emedan er sattes ett kamppris,Sådan qvinna, som nu ej finns i Achaiiska landet,Hvarken i heliga Pylos, och Argos, ej heller Mykene,Icke på Ithaka ens, ej heller det dunklare fastland!Sjelfve J veten det ju; hvi skulle jag roa min moder? 110Derföre ej undskyllen er mer, uppskjuten ej hellerLängre att bågen spänna, på det vi alle må skåda.Ja, jag ville väl sjelf anställa med bågen försöket;Kan jag den spänna, och skjuta med piln yxögonen genom,Mig då till grämelse, skall ej vördade modren palatset 115Lemna, och äkta en annan, och jag qvarstannar här ensam,Jag, som är karl alltren, att min fars pris vinna med äran.
Sade; och kastade af från skuldrorna purpurne manteln,Springande upp, samt lade från axeln det eggiga svärdet.Yxarna ställde han först, en skåra för alla gemensam 120Ristande der, tillräckeligt lång, rak efter ett snöre,Trampande marken omkring, och de hånade alla, som sågo,Huru dem skickligt han ställde; ty förr ej sådant han skådat.Sen mot tröskeln han stödde sin fot, och på bågen försökte.Nu tre gånger han drog, ilfänande honom att spänna, 125Men tre gånger i styrka han brast, fast han hoppades kunnaSpänna dess strängt och skjuta med piln yxögonen genom;Och nu hade han spännt den, med kraft än dragande fjerdeGången, men då gaf vink Odyseus, och hejdade honom.Talte så åter bland dem Telemachos' helige mankraft: 130
Ack, jag framdeles ock skall svag förblifva och kraftlös,Eller är jag för ung ännu, och med händren ej gitterVedergälla den man, som först tillfogat mig orätt.Derför välan nu, J andre, som mig i styrka besegren,Gören med bågen och låtom oss striden besluta! 135
Ordande så, han lade ifrån sig bågen på marken,Lutande mot välbonade, limmade flyglarna honom;Snabba pilen också han lade vid kostliga ringen,Och sjelf satte sig åter i stoln, dän äfven han stigit.Bland dem ordade nu Antinoos, son af Eupeithes: 140
Upp, hvarendaste man i sin ordning från venster åt höger,Börjande från den plats, dän ock mundskänken begynner!
Så Antinoos nu, och dem alla behagade talet.Men först reste sig upp Leiodes, en ättling af Oinops,Som dem en offersiare var, och vid prydliga bålen 145Städs satt längst i en vrå; nidbragderne honom allenaVoro förhatlige, han mot friarne alla var uppbragt.Han då fattade först i bågen och pilen, den snabba,Sen mot trösklen han stödde sin fot, och på bågen försökte;Dock den spännde han ej; ty förut snart tröttnade händren, 150De obrukade, fina; och han bland friarne talte:
Nej, J vänner, jag spänner den ej! Nu tage en annan;Ty den bågen, minsann skall ädlingar många beröfvaModer och lifvet jemväl; långt bättre är äfven dessutomDö, än lefvande gäckas i det, för hvars skull vi städse 155Uppehålla oss här, afbidande dagarna alla.Nu ock hoppas väl mången uti sitt sinne, och äflas,Att få Penelopeia, Odysseus' älskade maka.Men då han bågen försökt, då han sett hur sakerna äro,Någon annan ibland skönslöjade qvinnorna sedan 160Söke han med brudskänker att få; och Penelopeia äkteSedan den, som är henne bestämd, samt gifver det mesta.Ordade så Leiodes; och bågen han lade ifrån sig,Lutande mot välbonade, limmade flyglarna honom;Snabba pilen också han lade vid kostliga ringen, 165Och sjelf satte sig åter i stoln, dän äfven han stigit.Men Antinoos trätte, och talade ordet, och sade;
O Leiodes, hvad ord utflög dig ur tändernas stängsel,Vedervärdigt och hårdt? Jag harmas, att sådant förnimma,Att den bågen der står skall ädlingar många beröfva 170Modet och lifvet jemväl, emedan ej du kan den spänna,Ty dig födde ju alldeles ej din vördade moder,Hvarken att pilskytt bli, ej heller att spänna en bågsträng.Men de öfrige friarne dock snart skola den spänna.
Så han talte; och bjöd Melenthios, getternas herde: 175Eld påstunden, välan, gör upp i salen, Melantheus,Ställ stor stol bredevld, och på stolen kasta ett fårskinn,Och bär bit stor skifva af talg, som finnes derinne!Att vi unge må värma, och sen påsmörja med fettet,Frestande hvad vi med bågen förmå, samt täflingen lykta. 180
Sagd; osläckelig eld upptände Melanthios genast,Och framställde en stol bredevid, och på honom ett fårskinn,Bärande ock stor skifva af talg, som förvartes derinne.Svennerne värmde, och gjorde försök, men gittade ickeSpinna, ty underlägsne i kraft rätt mycket de voro. 185Antinoos dock tvekade än, och Eurymachos, gudskön,Bäste i friarnes hop, och i kraft de aldraförnämste.
Men nu vandrade ut två männer ur huset tillika;Svinens och oxarnas herde det var hos ädle Odysseus; —Efter dessa ur huset också gick ädle Odysseus. 190Men då nu utom dörrn alltredan de voro, och gården,Så han talte dem till med håningljufliga orden:
Svinaherde, och du, oxherde, ett ord må jag säga,Eller dölja också? Men sinnet mig tala befaller:Hurdane voren J väl Odysseus till hjelp, om han komme 195Hit helt plötsligen nu, och en gud sjelf bringade honom?Skulle J friarne då bistå, eller också Odysseus?Sägen, såsom er nu ert hjerta befaller, och sinne!
Honom återigen oxväktaren svarte, ock sade:Fader Zeus, o måtte du dock fullborda min önskan, 200Måtte en gud ledsaga, och hem må komma den mannen!Då, hvad händer jag har, och hvad kraft, du skulle förnimma.
Så desslikes Eumaios också bad gudarna alla,Att mångvis Odyseus hemkomme till fädernehuset.Men såsnart han hos dessa förnamm ett redeligt sinne, 205Återigen han talte dem till med orden, och sade:
Här bland eder jag står, som mång olyckor bekämpat,Länd på tjugonde året hit hem till fädernelandet,Och jag det vet, att jag kom tacknemmelig endast för ederBland de tjenares tal, men eljes ej hörde jag någon 210Önska, att åter en gång hemlända jag skulle tillbaka.Som inträffa det skall, jag åt er vill sanningen säga:Om mig unnar en gud, att trotsiga friarne tukta,Hustru jag skaffar er båda, och rika besittningar skänker,Jemte ett välbyggdt hus bredevid mitt eget, och framdels 215Skolen J vara åt mig Telemachos' vänner ock bröder.Men jag vill visa er ock dessutom ett tydeligt tecken,Att ni må känna mig väl, och öfvertygas i själen,Ärr af det sår tillförne mig gaf vildsvinet med tanden,När till Parnesos jag gick, åtföljd af Autolykos' söner, 220
Ordande så, strök slarfvan han bort från väldiga såret.När de nu skådat derpå, och väl alltsamman igenkännt,Greto de, kastande händren omkring den vise Odysseus,Och välkomnande kysste dervid hans hufvud och skuldror.Sammaleds Odyseus och kysste båd' hufvud och händer. 225Och för de qvidande hade väl ned gått ljuset af solen,Om ej Odysseus sjelf dem hållit tillbaka, och ordat:
Hören då upp med jemmer och gråt, att ej någon det skådar,Kommen ur salen, och sedan derinne berättar det äfven.Utan efter hvaran inträden, ej alle tillika; 230Först går jag; J följen dernäst; ock vare vårt aftal:Ty så många de äro, de trotsige friarne, ingenSkall tillstädja, att bågen åt mig eller kogret man gifver;Men du, ädle Eumaios, likväl tag bågen, ock för denGenom gemaket, och lägg i min hand, och qvinnorna tillsäg, 235Ätt de låsa i saln tättfogade dörrarna alla.Men om någon derinnne ett sorl eller suckan förnimmerAf de männer som fallit i snarorna våra, hon gångeEj ur rummet, men tyst qvarstanne hon der vid sitt arbet'.Dig, min ädle Philoitios, jag gårdsportarna lemnar, 240Att tillsluta med riglen, och snart med remmen igensno.
Ordande så, ingick han i boningsbeqväma palatset,Och sig satte derefter i stoln, dän äfven han stigit.Kommo så in jemväl Odyseus' två tjenare sedan.Och Eurymachos vände som bäst i händerna bågen, 245Värmande här och der framför eldslågan; ej så ensKunde han spänna den dock; högt suckade ädlinga hjertat:Och ovillig han yttrade sen, och talte, och sade:
Ack, hvad bekymmer jag har för min egen skull och för allas!Icke för bröllopet dock, skönt ledsen, så mycket jag sörjer; 250Finnas ju nog Achaiinor ändå på sjelfvaste kringhafsIthaka än, och i öfriga städerna andra dessutom;
Men om underlägsne i kraft så mycket vi äroGudalik Odyseus, så att ej uppspänna vi gitteBågen, hos efterkommande ock det är nesa att höra. 255
Honom talade till Antinoos, son af Eupeithes:O Eurymachos, så det ej sker; sjelf saken du känner.
Gudens heliga fest idag här firas i helaLandet; och ho vill då väl spänna en båge? men läggenStilla den bort; dock kunne vi yxarna samtliga låta 260Stå som de stå; ty, jag tror, till Laertiaden Odysseus'Salar, att dem borttaga, ej någon menniska kommer.Men nu, välan, mundskänken med bägrarna bjude åt alla,Att vi må, offrande, lägga den krokiga bågen ifrån oss!Och getherden Melanthios, bjuden att sedan imorgon 265Getter oss bringa, som äro i samtliga hjordarna ypperst,Att vi må lårena ta bågkunnig Apollo till offer,Och sen bågen försöka, och täflingsstriden besluta.
Så Antinoos sade; och dem var talet behagligt.Och herolderna sen tvättvatten dem hällde på händren, 270Gossar derjemte också vinbålarna rikligen fyllde,Delte åt alla, och gingo till hvar med bägrar behörigt.När de nu offergjutit, och druckit så mycket dem lyste,Strax, anstemplande svek, mångråde Odysseus begynte:
Hören mig, friare alle till vår storståtliga drottning, 275Att jag må säga er det, som hjertat i bröstet befaller.Men Eurymachos mest jag bland er, och Antinoos, gudskön,Beder, emedan jemväl tillbörligen detta han talte:Nu att lemna bågen derhän, och åt gudar förtro sig.Guden imorgon skall ge framgång åt den han behagar. 280Lemnen nu derför åt mig välglattade bågen, att äfvenJag må händer och kraft bland er försöka, om sammaStyrka är qvar, som fanns i de smidiga lemmarna fordom,Eller om henne för mig kringvankandet ödde och vårdbrist.
Så han sade; och desse förskräckligen harmades alle, 285Fruktande, att han skull' spänna kanske välglattade bågen.Men Antinoos trätte, och talade ordet, och sade:
Usle bland fremlingar du, ej ringaste vett i dig finnes!Är du ej nöjd dermed, att med oss, storståtliga, ostördGästa? Och tar du ej del i vårt mål, och hör du ej äfven 290Våra ord och vårt prat, som dock ej nånsin en annanFremmande man eller tiggare alls tillstädjes att höra?Men det håningljufliga vin dig dårar, som andraSkadar, eho omåttligt det tar, och ej dricker ordentligt.Vinet också Kentauren, den bålde Eurytios, fordom 295Dårade i Peirithoos' sal, stormodige drottens,Hos de Lapither; enär han med vin sitt sinne bedårat,I Peirithoos' hus ursinnig han öfvade nidverk.Hjeltarne grepos af harm, och rusande släpte de honomGenom farstun, och skuro med obarmhertige kopparn 300Näsan och öronen af; men han i sitt sinne bedårad,Vandrade, släpande kring i vanskliga hjertat sin ofärd;Dän utvecklades sen Kentaurers strid och Lapithers,Men först drabbade dock vinrusige mannen hans ofärd.Så stor skada åt dig bebådar jag ock, om du bågen 305Spänna försöker; ty ej välfägnad du sedan skall finnaUti hela vårt land; och dig strax på svarta galejanTill kong Echetos hän, som är alla menniskors bödel,Skole vi sända, och dädan ej kommer du; derför beskedligtDrick du, och ej inlåt dig | strid med männerne, unga! 310
Honom talte då till förståndiga Penelopeia:O Antinoos, icke är bra, eller rätt, att du kränkerSå Telemachos' gäst, som kommit till detta palatset.Räds du, om fremlingen gitter Odysseus' väldiga bågeSpinna, förlitande sig på händren och krafterna sina, 315Att han bringar mig hem, och mig utkorar till maka?Nej, slik önskan ej sjelf engång han hyste i hjertat;Och ej någon af er må derföre ängslad i själen,Härstäds gästa; förty omöjligen skickar sig sådant.
Henne Eurymachos, Polybos' son, genmälte, och sade: 320Dotter af Ikarios, förståndiga Penelopeia,Ej vi befare, att denne dig äktar, och ej det sig skickar,Utan vi blygas för männernas prat och för qvinnornas äfven,Att ej en skalk bland Achaierna så må framdeles säga:Visst långt ringare män till den väldige konungens maka 325Fria, då alldeles ej välglattade bågen de spännde,Utan en annan man, kringstrykande tiggare, anländ,Bågen spände helt lätt, och sköt yxögonen genom.Så skall han säga; och det oss samtliga lände till smälek.
Honom svarte igen förståndiga Penelopeia: 330O Eurymachos, ej godryktige pläga i landetVara de män, som på skändeligt sätt uppfräta den ädlesHus; hvi samken J eder uppå så nesliga bragder?Fremlingen här mellertid är nog välfyllig och högvext,Ock till ståtelig man han berömmer sig vara en ättling. 335Thy välglattade bågen nu gen, att vi alle må skåda!Så förkunnar jag eder, och det fullbordas isanning:Spänner han bågen, och ger utmärkelsen honom Apollon,Granna kläder på honom jag klär, båd' mantel och lifrock;Ger så ett eggigt spjut, skyddsvärn mot hundar och männer, 340Jemte ett tvebetts svärd; ger skor också på hans fötter,Samt affärdar, ehvart hans hjerta och sinne må lysta.
Henne Telemachos den förståndige, svarte, och sade:Moder, ej någon finns bland Achaierna mera befogad,Än jag, bågen att ge eller vägra åt den, mig behagar, 345Icke bland dem, som uppå det klippiga Ithaka herrska,Icke på öarna heller invid hästnärande Elis.Ingen dessa mig kan ovillig tvinga, om äfvenFör everdelig tid åt fremlingen bågen jag skänker.Utan gå på ditt rum, och bestyr om ärender dina, 350Väfstoln äfvensom sländan, och tjenarinnorna mana,Att till arbete gå; om bågen må männerne vårdaSamtlige; mest dock jag. Ty min är makten i huset.
Hon, förvånad dervid, på sin kammare åter begaf sig,Ty sin sons förståndiga tal hon lade på hjertat 355Men då i högan loft hon hade med tärnorna uppgått,Gret hon der Odyseus, sin älskade make, tills sömnenLjuf på dess ögonlock nedskickade Pallas Athene.
Nu tog krokiga bågen i hand svinherden, den ädle;Friarne alle dervid då bannade honom i salen. 360Och så talte ibland högmodiga svännerna mången:
Hvart, olycklige våp, svinherde, nu bringar du krumaBågen? De snabbe hundarne snart dig fräta hos svinen,Hvilka du fostrat, från menskorna skild, om eljes ApollonOss miskundelig är, samt öfrige gudarne alle. 365
Så de talte; men han nedlade då bågen på stället,Rädd, emedan så månge i saln påbannades honom.Telemachos deremot ock hotande höjde sin stämma:
Far, bär bågen du fram! Ej väl hörsammar du alla.Akta, att ej, skönt yngre jag är, jag åt fältet dig jagar, 370Kastande med slungstenar; i kraft dock yppare är jag.
Ack, att så mycket, än alla de friare, hvilka i husetFinnes, i händer jämväl och i kraft jag yppare vore!Då jag skulle minsann förskräckligen en och en annanJaga utur vårt hus; förty nidbragder de stempla. 375
Så han sade; åt honom dervid gladt logo nu alleFriarne, som afstodo ifrån sin häftiga vredeMot Telemachos; ock svinherden bärande bågen,Lade densamma i händren utaf mångvise Odysseus.Kallande ut, tilltalte han fosterskan Eurykleia: 380
Telemachos dig befaller, förståndiga Eurykleia,Att tillåsa i saln tättfogade dörrarna alla.Men om någon därinne ett sorl eller suckan förnimmerAf de männer, som fallit i snarorna våra, hon gångeEj ur rummet, men tyst qvarstanne hon der vid sitt arbet'. 385
Så han ordade nu; ovingadt var talet för henne.Och hon dörrarna stängde till boningsbeqväma palatset.Tyst ur huset Philoitios ock sprang ut med detsamma,Riglade dörren derhos till välkringgärdade gården.Låg så, inunder portiken, ifrån trerodda galejan 390Hyblinga tåget, hvarmed han dörrarna fäste, och in gick.Ock sig satte derefter i stoln, dän äfven han stigit,Blickande an Odyseus, som ren handterade bågen,Vändande rundtomkring, och försökande hitåt och ditåt,Om ock maskarne hornet förtärt, då herren var borta. 395Och han talade så, anblickande närmaste grannen:
Han som bekikar så noga, minsann förstår sig på armbost,Anten ett sådant han har der liggande hemma i huset,Eller han ärnar sig göra ett slikt; se, hur han med händrenVänder det hitåt och dit, den i ondt konstkunnige betlarn!
Sade en annan ibland högmodiga svännerna åter:Måtte han jemt så stor lycksalighet få på sin andel,Som han är nånsin i verlden i stånd, den bågen att spänna!
Friarne ordade så; men strax mångråde Odysseus,Sen på den väldiga bågen han lyft, och den noga betraktat, — 405Likasom då när en man, välkunnig i sång och i strängspel,Lättligen spänner en sträng vid nygjord hals på sin cittra,Fattande tag tvesides uti välvirade tarmen: —Så förutan besvär ock spännde sin båge Odysseus;Grep med högra handen uti, och pröfvade senan, 410Men hon klingade grannt, i sitt ljud en svala ej olik.Här bland friarna vardt stor ängslan, och färgen hos allaByttes, och Zeus thordönade högt, meddelande tecken.Gladde sig sedan dervid mångpröfvade, ädle Odysseus,Derför, att nu klokråde Kronos' son gifvit ett tecken. 415Tog så den ilande pil, som der låg framtagen på bordetEnsam; de öfriga än uti det hålkade kogretLågo, dem innan kort Achaierne skulle bepröfva.Fattande bågen vid grepet, han drog på pilen och senan,Sittande qvar på sin stol der han satt, och skickade pilen, 420Siktande rakt framåt, samt träffade yxorna alla,Från den första till sista, och ut framträngde alldelesKopparvigtige piln; Telemachos talte han sen till:
O Telemachos, skam ej har du af gästen som sitterHär i din sal; ej skjöt jag ju bom, ej spännde jag bågen 425Länge och drygt; ännu jag krafterna raska besitter,Än ej sådan jag är som belackande friarne skända.Nu är det tid, att också åt Achaierna reda en qvällsvard,Innan det mörknar, och sen vi skole oss eljes förlustaMed strängspel och med sång, som äro kalasernas smycken. 430
Sade; ock gaf en vink, påhängde så eggige svärdetTelemachos, kärälskelig son af ädle Odysseus;Fattade sedan spjutet i hand, ock ställde sig näraHonom vid stoln, der han satt, med glänsande kopparn beväpnad.
Tjugondeandra Sången.
Trasorna kastade från sig nu mångråde Odysseus,Och på den höga tröskelen sprang, med bågen och kogret,Fullt af pilar, och der han ilande pilarna hälldeFramför fötterna ut, och talte bland friarne sedan:
Här nu den vidtutseende kamp fullbordad är vorden; 5Nu jag ett annat mål, dit aldrig en dödelig måttat,Vet, om jag träffar det, och mig ger äran Apollon.
Sade; och mot Antinoos sköt hvassuddiga pilen.Denne var just i beråd att lyfta den granna pokalen,Den tveörade, gyllne, och höll den i händerna redan, 10För att dricka af vinet; på död han ej i sitt sinneTänkte; och ho bland gästande män ock skulle förmodat,Att en ende bland många, änskönt hur modig han vore,Skulle en skändelig död anstempla och svarta förderfvet?Siktande nu, med piln Odyseus sköt honom i halsen; 15Udden trängda sig fram tversgenom den fylliga nacken.Åt en sida han böjdes, och bägaren stjelptes ur handenPå den sårade; högt stor ström framträngde ur näsanStrax af menniskoblod, och påstunden bordet ifrån sigSparkade han med sin fot, samt rätterna spillde på golfvet. 20Bröd och stek om hvaran här mängdes, och nu i palatsetFriarne stojade högt, då de sågo den stupade mannen.Upp de från stolarna foro; och väsnades kring i palatset,Och välfejade väggarna grannt med ögonen mätte.Dock ej fanns der en sköld, ej väldigt spjut till att taga. 25Derför med vredgade ord, Odyseus de skymfade genast:
Fremling, du skjuter på män förderfligt! ej mera i andraKämpalekar du går; nu är dig säker din ofärd.Ock har du dräpit den man, som bland samtlige kämpar den bästeÄr på Ithakas ö; dig gamarne skola förtära. 30
Yttrade så enhvar, emedan de trodde, han dödatAntinoos ovillig, och det ej dårarne visste,Att olyckornas mål ren sväfvade öfver dem alla.Bistert blickande talte dem till mångråde Odysseus:
Nidingar, mer ni ej trodde, att återvända jag skulle 35Hem från Troernas land, emedan mitt hus J förödden;Och våldsamligen liggen i bädd hos de tjenande tärnor,Och till min maka friat, ehur sjelf ännu jag lefver,Utan, att rädas för gudar, som bo i rymliga himlen,Eller för menniskors hämd, som skall er nå i en framtid. 40Nu olyckornas mål ren öfver er alla är fästadt.
Så han sade; och genast betog blek rädsla dem alla.Och hvar blickade kring, hur han sluppe det svåra förderfvet.Blott Eurymachos ordade då till honom, och svarte:
Om du nu är Odyseus, Ithakesiern, kommen tillbaka, 45Detta medrätta du sade, ty slikt de Achaier föröfvat,Skändliga saker många i salarna, många på landet.Men der ligger han ren, som till alltsamman var skulden,Antinoos; förty det var han, som stemplade detta,Ej så mycket, af lust eller brist, på bröllop begifven, 50Utan i annat beråd, som ej verkställde Kronion,Att han måtte som kong vältrefliga Ithaka styraSjelf, och läggande sig i försåt nedgöra din ättling.Och nu ligger han der i sin blod; förskona du folkenDina; men vi umgällande framdeles alle i landet, 55Hvad som i salarna här uppdrucket har blifvlt och ätet,Bringande samman, enhvar af ett tjog oxar i värde,Skole betala dig koppar och gull, tilldess att ditt hjertaBlidkas; och ej mellertid förtryteligt är, att du vredgats.
Bistert blickande svarte derpå mångråde Odysseus: 60Nej, Eurymachos, skönt allt fädernegods J mig gåfven,Allt hvad nu J besitten, och skönt än andras J bragten,Så ej skulle jag ens mer hejda från dräpandet händren,Förrän friarne här umgällt tillfullo förfånget.Nu är valet er fritt, att antingen strida i öppen 65Fejd, eller flykta, eho sin död och bane må undgå;Men jag ej menar, att någon det svåra förderfvet kan slippa.
Så han sade, för dem der löste sig knäna och hjertat.Och Eurymachos återigen tilltalte dem sedan:
Vänner, ej hejda han skall de ovidrörliga händren; 70Utan emedan han tog välglattade bågen och kogret,Frän den fejade trösklen han skjuter tilldess han oss allaNedergjort; thy varom alltså betänkte på striden.Dragen svärdena ut, och hållen er borden till skyddsvärnMot snardödande skotten: och låtom oss ruse på honom 75Alle, ifall om vi honom från trösklen och dörren fördrifve.Vandrom i staden också; och hjelp må snarligast sändas;Då han skulle kanhända nu sist afskjuta en båge.
Så han sade; och drog det hvassa svärdet ur skidan,Kopparne, tvesids eggigt, och sprang dermed på Odysseus, 80Skriande hiskeligt till; i detsamma den ädle Odysseus,Sändande af sin pil, sköt honom i bröstet vid vårtan,Och i hans lefver fäste den ilande piln; och ut handenSvärdet på golfvet han slängde; och sjelf kullstörtad med bordetDamp han i svängande fart; men rätterna spilldes på marken, 85Jemte en dubbelpokal; och mot jorden med pannan han stötte,Kränkt i sin själ, och med fötterna två han stolen tillikaSparkade långt derifrån; kring ögonen höljde sig mörker.Amphinomos sprang upp mot ärebekrönte Odysseus,Rusande fram, samt drog ur skidan det eggiga svärdet, 90Om han veke från dörrn; men honom stack dessförinnanTelemachos baktill med den kopparspetsade lansenMellan skuldrorna då, att den gick rakt bröstet igenom.Slamrande föll han omkull, och stötte med pannan mot jorden.Telemachos sprang dädan, och lät långskaftiga spjutet 95Bli i Amphinomos qvar; ty han räddes, att någon Achaier,Bäst långskaftiga spjutet han drog, pårusande skulleAntingen båra igenom med svärd, eller hugga från sidan.Sprang så fördenskull dän, och kom helt snart till sin fader,Stannade nära bredvid, och talade vingade orden: 100
Fader, en sköld vill jag bringa dig strax och lansarna tvenne,Samt välkopparne hjelm, som tätt till hufvudet sluter;Ock vill jag sjelf mig väpna, och ge svinherden en rustning,Samt koherden också; ty bäst är, vara beväpnad.
Honom svarande talade till mångråde Odysseus: 105Spring du och tag, sålänge jag pilar har att mig värja,Att de ej mig, som är ensam, må kunna fördrifva från dörren.
Sade; och Telemachos hörsammade älskade fadren,Och till gemaket begaf sig, der herrlige vapnen förvartes.Sköldarna fyra der valde han ut, och lansarna åtta, 110Hjelmarna fyra derhos, tättaglige, kopparbesmidde.Dessa tog han, och snart anlände till älskade fadren.Sjelf kring kroppen tillförst derefter han klädde sig kopparn;Så hans tjenare ock påklädde sig prunkiga vapnen,Och sig ställde omkring krokrådige, vise Odysseus. 115Denne, sålänge, att värja sig med, än pilar han hade,Städs bland friarna en nedgjorde i egna palatset,Utan att fela sitt mål, och de stupade tätt på hvarandra.Men när pilar ej mer bågskjutande konungen egde,Bågen invid dörrposten uti storkgrundade salen 120Drotten mot insidsväggen, den strålande, ställde att hvila.Sjelf han på axlarna tog den fyrhvarfsfogade skölden,Satte på väldiga hufvut också vällagade hjelmen,Tagelgjord, och ofvanifrån rikt vajade plymen,Tog ock väldiga lansarna två, med koppar beslagna. 125
Lönndörr fanns der nu en, välfejade väggen igenom,Och vid kanten af trösklen uti starkgrundade salenGick åt gränden en väg; väl passade gaflarne voro.Dörren bjöd Odyseus svinherden, den ädle bevaka,Stående nära intill; der var blott plats för en enda, 130Ställande ordet till samtliga, då Agelaos begynte:
Vänner, ville ej nu lönndörren igenom bland ederUtgå någon, och tala, och snart här höja ett nödskri?Då för sista gången minsann bågskjutit vår bjesse.
Honom talade till Melanthios, getternas herde: 135Detta ej alls kan ske, Agelaos; ty portarne grannaÄro oss fasligen nära, och trång är munnen af gränden;Der oss stängde en endaste man, om modig han vore.Alltså välan, jag vill hämta gevär, att eder beväpna,Ur loftsrummet, ty dit, och ej annorstädes, jag menar, 140Vapnen fördes utaf Odyseus och hans lysande ättling.
Sade; och, vandrade dän Melanthios, getternas herde,Till Odyseus' loftsrum, uppför salstrapparna sedan,Tog derifrån tolf sköldar, och spjut tolf äfven till antal,Hjelmar ett dussin också, tättaglige, kopparbesmidde, 145Gick och förde dem med sig, och gaf åt friarne genast.Och för Odysseus påstund sig löste då knäna och hjertat,När han dem vapnen såg mottaga och lansarna långaSlänga i hand; stor sak det likade honom att vara.Till Telemachos strax han talade vingade orden; 150
O Telemachos, visst bland qvinnorna någon i salenVäcker mot oss en vådelig fejd, eller också Melantheus.
Honom Telemachos, den förståndige, svarte, och sade:Ack fader, jag sjelf här felat och icke är skuldenAnnans; ty loftets dörr, den tätt inpassade, lät jag 155Stanna på glänt; hos dessa en spejare fanns, som är bättre.Gå nu, ädle Eumaios, och dörrn till loftet igen slut,Och gif akt, om någon af tärnorna detta föröfvar,Eller om Dolios' son, Melantheus, såsom jag menar.
Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra. 160Gick så till loftet igen Melanthios, getternas herde,Prydliga vapen att bringa; det såg svinherden, den ädle,Samt tilltalade strax Odyseus, den nära befunne:
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,Der förderflige karlen nu åter; som sjelfve vi misstänkt 165Vandrar åt loftet; derför säg du mig renaste sanning,Anten jag honom må döda, ifall jag segrare blifver,Eller bringa till dig, att han nidgerningar gäldeMånga, hvilka just han anstemplade här i palatset.
Honom svarande talade till mångråde Odysseus: 170Jag och Telemachos de trotsige friarne skoleHejda i salarna här, skönt aldrig så mycket de braska.Men J binden för honom båd' föttren, och händren derofvan,Ooh inkasten i loftet, och flyglarna riglen bakefter;Och fastsurrande sedan en välsnodd lina om honom, 175Hissen uppför en reslig kolonn, och till sparrarna närmen,Att han, länge vid lif, uthärde de svåraste plågor.
Så han sade; och de hörsammade gerna, och lydde,Och uppgingo i loftet, der han dock ej dem bemärkte.Ty nu i loftets innersta vrå han letade vapen, 180Men de stannade båda invid dörrposterna hvarsids.När då på tröskeln steg Melanthios, getternas herde,Uti sin ena hand medbringande prydliga hjelmen,Och i den andra en sköld, bred, gammal, med mögel befläckad,Hjelten Laertes', den han tillförne i ungdomen burit, 185Men nu låg den som vrak, och sömmen i remmarna brustit:Se, då störte de fram, och fattade herden, och drogoIn från luggen, och slogo till golfvet, beängslad i hjertat.Föttren de sedan bundo och händren med smärtliga bojan,Särdeles väl hopsnoende ock, som detta förordnat 190Sjelfve Laertes' son, mångpröfvade, ädle Odysseus.Och fastsurrande äfven en välsnodd lina om honom,Hissade uppför en reslig kolonn, och till sparrarne drogo.Honom begabbande talade du, svinherde Eumaios:
Nu tillbringar du särdeles bra, o Melanthios, natten, 195Liggande sträckt på mjukaste bädd, som äfven dig anstår;Ej gullthronande Eos, den tidiga, heller dig undgår,Kommande opp ur Okeanos' flod, då du äflas att drifvaGetter åt friareskaran, att reda sig mål i palatset.
Så han lemnades der, utsträckt i förderfliga bojan. 200De sig klädde i vapen, och, stängande lysande dörren,Gingo de till Odyseus, kokrådige, fyndige drotten.Nu der stodo de, flåsande mod, på trösklen allenastFyra, men inne i saln rätt månge och modige männer.Och helt nära de fyra nu kom Zeus' dotter, Athene, 205Mentor lik till gestalten såväl, som äfven till rösten.Henne Odysseus skådade glad, och talade ordet:
Mentor, o afvärj nu ofärden, och tänk på din stridsbror,Som dig tjänster har gjort; jemnårig ju är du mig äfven!
Sade; och anade dock, att det var stridslystna Athene. 210Friarne annorstädes i salarna skriade alla,Och först bannade henne Damastors son, Agelaos:
Mentor, måtte dig ej med orden dåra Odysseus,Att med friarne kämpa, och lemna åt honom ditt bistånd!Ty jag menar att så fullbordadt varder vårt anslag; 215Sedan vi desse begge ha dräpt, båd' fadren och sonen,Du skall dödas tillika med dem, om sådant du ärnarFöretaga dig här, och med hufvudet skall du det gälda.Men då omsider från eder med svärd vi krafterna tagitAlla de skatter du har, så inom palatset som utom 220Vi med Odysseus' mänge, och icke vi sönerna dinaLåte i salarna lefva, och döttrarna dina ej heller,Icke din firade maka i Ithakas stad sig befinna.
Sade; Athenaie förgrymmades mera i sinnet,Och hon bannade så Odyseus med vredgade orden: 225
Icke hos dig, Odyseus, finns mod orubbligt, och stridslust,Som då för Helenas skull, den sköna, och faderberömdas,Nio år obidande städs du med Troerna stridde,Och mång kämpe uti det vilda tumultet förödde;Togs ock genom ditt råd bredgatiga Priamos' fäste. 230Hur, då ditt eget palats och besittningar dina du hunnit,Jemrar du dig för friarne nu, att tapper du vore?Derföre stå, hjertbroder hos mig, och saken beskåda,Att du må veta hurudan är, i fienders skara,Mentor, Alkimos' son, till att hvar välgerning betala. 235
Sade; men skänkte likväl afgörande seger ej genast,Utan hon pröfvade länge ännu stridslusten och modetBåde hos drotten Odysseus sjelf och den herrliga sonen.Men strax farande upp, hon i taket af rökiga salenSatta sig neder, och var en svala lik till att påse. 240Friarna manade an Damastors son, Agelaos,Eurynomos samt Amphimedon, Demoptolemos ockJemte Polyktors son, Peisandros, och Polybos; kämpen;Ty bland friarne desse i mod de ypperste voro,Alla som lefde ännu, och stridde for älskliga lifvet; 245Bågen kufvat de öfriga redan, och hopade pilar.Ordade nu Agelaos, och vände till alla sin talan:
Vänner, han hejdar väl snart de ovidrörliga händren;Strök ju Mentor sin kos, sen han pratat oss idliga skrytord,Och de lemnades der vid dörrarna åter allena. 250Derföre nu på engång ej kasten med lanserna långa,Utan välan, blott sex till en början må skjuta, om oss ZeusUnnar Odysseus träffa, och så oss ära förvärfva.Ty om de öfrige bry vi oss ej, sen denne har stupat.
Sade; och alle nu kastade lans, som han hade förordnat, 255Fikne; hvartendaste kast fruktlöst dock gjorde Athene.Mot dörrposten uti starkgrundade salen den eneSköt, och en annan emot den tätt anfogade dörren;Åter en annans kopparne lans inträngde i väggen.Men då de friarnes spjut nu samtlige undgått hade, 260Började orda påstund mångpröfvade, ädle Odysseus:
Vänner, nuredan till eder också visst måste jag tala,Bjudande skjuta på friarnes flock, som äflas att mördaOss, till råga ännu på de nid, de redan bedrifvit.
Sade; och samtlige de strax sköto med lansarna hvassa, 265Siktande rakt framåt; Demoptolemos af Odysseus,Euryades af Telemachos, Elatos af Eumaios,Äfven Peisandros utaf oxherden sin bane emottog;Alle de genast beto uti omätliga marken.Friarne veko då undan till innersta hörnet af salen; 270Desse rusade fram, och lansarna ryckte ur liken.
Sköto nu friarne återigen med lansarna hvassa,Fikne; men månget kast fruktlöst dock gjorde Athene.Mot dörrposten uti starkgrundade salen den eneSköt, och en annan emot den tätt anfogade dörren; 275Åter en annans kopparne lans inträngde i väggen.Men dock Amphimedon Telemachos rispade litet1 handlofven, och kopparn förödde det yttre af skinnet.Skråmades ock Eumaios i axeln ofvanom sköldenAf Ktesippos med lansen, som flög bortöfver och nedföll. 280Åter Odysseus' män, brokrådige, fyndige drottens,Sköto på friarnes skara igen med lansarna hvassa.Då dräps Eurymedon af stadsförstörarn Odysseus,Amphimedon af Telemachos, Polybos af Eumaios,Och Ktesippos derefter uttaf oxhjordarnes herde, 285Hvilken skrytande talte dervid, vardt sårad i bröstet:
O Polytherses' son, storskymfare, aldrig du föreBud i ditt vanvett mera, men städs åt gudarna ordetMåtte du anförtro, ty de långt yppare äro.Detta som gästskänk tag för den lägg, du förärade nyligt 290Gudalik Odyseus, när han vandrade kring i palatset!
Ordade så krokhornade oxarnes herde; men närhållsSårade ock Odyseus Damastors son med sitt långspjut;Nu Telemachos stack Leiokritos, son af Euenor,Midt i ljumsken med lansen, och trängde med kopparn igenom. 295Der framstupa han damp med hela sin panna mot marken.Se, då lyfte Athenaie mansbanen, EgidenFrån takåsen deruppe, och friarnes sinnen förskräcktes.Undan de lupo i saln, liksom vallboskapen plägar,Då när en pilsnabb bröms ansurrande honom förföljer, 300Sjelfvaste sommartid, när dagarne äro så långa.Men likasom krumkloade, krokbenäbbade gamar,Komne ifrån bergspetsarna ned, småfåglarnaSom störtskyarna nu undkrypande, löpa på fältet;Dock de göra dem ned, anstormande, utan att motstånd 305Mera finns, eller flygt, men männerne glädas åt rofvet: —Så nu friarna desse också, framstörtande, höggoNed öfverallt i palatset, och ömkelig suckan förspordes,Från förkrossade skallar, och blod kringflödade golfvet.Grep så Leiodes, framstörtad, om knäna Odysseus, 310Och bönfallande nu uttalade vingade orden:
O Odyseus, jag dig fattar om knäna; förbarma dig, skona!Ty jag menar att jag mot ingen af qvinnorna någotNedrigt sagt eller gjort i palatset, men äfven de andraFriarna hejdade jag, eho som föröfvade sådant. 315Men de lydde mig ej, och höllo ej händren från brotten,Derför också för nidingsverk slem ända de funnit.Utan en offersiare jag, som intet föröfvat,Falla skall; välgerningars tack då ej funnes i verlden?
Bistert blickande svarte igen mångråde Odysseus: 320Om du en offersiare var, som du skryter, bland dessa,Sannerlig mången gång du måste i salarna bedit,Att långt borta blefve för mig en ljufvelig hemkomst,Att min kära gemål dig följde, och arfvingar födde:Derföre må du ej undgå nu hårdbäddande döden. 325
Ordande så, han grep med den väldiga handen i svärdet,Som på golfvet der låg; Agelaos det, döende kastatFrån sig; sedan dermed han högg Leiodes i nacken,Och den talandes hufvud påstund sig mängde med stoftet.Sångaren, Terpsios' son, undgick dock döden, den svarta, 330Phemios, han som hade hos friarne sjungit af nödtvång.Nu der stod han också med ljudiga cittran i händren,
Nära invid lönndörrn, och i sinnet betänkte sig tvesids,Anten han skulle sig smyga ur saln, och vid Zeus', gårdsgudens,Fejade altare taga sig plats, der fordom så många 335Oxars lår Laertes förbrännt, samt äfven Odysseus;Eller heldre med bön framstörta Odysseus till knäna.Honom, begrundande så, mellertid mer gagneligt syntes,Att nu Odysseus' knän, Laertes' sonens, beröra.Derför den hålkade cittran han först nedlade på golfvet, 340Mellan blandningspokaln och den silfvernaglade stolen.Sjelf framstörtande sedan han tog om knäna Odysseus;Och bönfallande så uttalade vingade orden:
O Odyseus, jag dig fattar om knäna; förbarma dig, skona!Framdeles varder dig sjelf hjertqval, om du sångaren skulle 345Döda, som här min röst för gudar och menniskor höjer,Och sjelf konsten mig lärt; mig har ingifvit i sinnetAllt slags qväden en gud; och jag tycker mig sjunga inför dig,Som för en gud; thy ärna då ej mig hugga i nacken.Ock din älskade son, Telemachos, kunde det säga, 350Att jag ej alls frivillig till detta palatset, ej nödställd,Nånsin ställde min gång, för att sjunga vid friarnes gästbud,Men långt flere och starkare de hitförde mig våldsamt.
Sade; då hörde hans ord Telemachos' heliga hjeltkraft,Och tilltalade genast sin far, som var dem helt nära: 355Hejda dig! honom som är oskyldig, ej såra med kopparn!Ock herolden Medon oss egnar att rädda, somMig i detta palats omvårdade, då jag var liten,Om ej Philoitios drap, eller ock svinvallaren honom,Eller han råkat för dig, som väckte tumult i palatset. 360
Sade; och detta nu hörde Medon, förståndige mannen;Ty han inunder stoln nedhukad sig gömde, och nyflåddOxhud svept sig omkring, för att undgå döden, den svarta.Strax han reste sig upp, afklädande huden påstunden;Till Telemachos sen han trädde, ock fattade knäna, 365Och bönfallande så uttalade vingade orden
Älskade, här är jag! Sjelf håll dig, och mana din fader,Att mig, i öfvermakt, han ej dödar med eggiga kopparn,Vredgad för trotsiga friarnes skull, som ödde för honomGodset i salen, och dig, i sin dårskap, ej skydde det minsta. 370
Honom leende talte nu till mångråde Odysseus:Fatta du mod; ty min son har dig bisprungit och räddat.Att du må veta det sjelf, samt säga derjemte åt andra,Hur långt bättre likväl godgerningen är än en nidbragd.Men utgångne ur saln, en plats er tagen derute, 375Båd' mångljudige sångarn och du, långt borta från bloden,Att jag emellertid i mitt hus må bestyra, som jag bör.
Sade; de vandrade båda, och gingo ur salen tillsamman,Och sig satte vid Zeus', den väldiges, altare sedan,Blickande kring öfverallt, än fruktande döden beständigt. 380Ock Odyseus sig blickade kring i palatset, om någonLefvande gömde sig än, undgående döden, den svarta.Men ren alla de många han såg i bloden och stoftetStupade ligga, som fiskar, dem fiskargubbarne dragitUpp på hålkade stranden utaf grågrumliga hafvet 385Med mångmaskiga nätet; och desse nu samtlige ligga,Saknande hafvets våg, kringspridda på sandiga stranden.Och den strålande solen jemväl dem beröfvade lifvet.Så nu friarne der på hvaran ock lågo förspridde.Till Telemachos ordade då mångråde Odysseus: 390
O Telemachos, kalla mig strax hit Eurykleia,Att jag må säga ett ord, som just mig ligger i sinnet.
Sade; och Telemachos hörsammade älskade fadren,Och slog sedan på dörrn, tilltalande Eurykleia:
Kom ut, gamla min gumma, som är de tjenande tärnors 395Öfverbefälhafvarinna i salarna våra medrätta;Kom! dig kallar min far, att något han finge dig säga.
Så han ordade nu; ovingadt var talet för henne,Och hon öppnade dörrn i boningsbeqväma palatset,Samt begaf sig åstad; Telemachos visade vägen. 400Sedan fann hon Odysseus, i midten af dödade männer,Sölad med blod och med smuts, just alldeles liksom ett lejon,Hvilket, enär det förtärt af landtliga oxarna, framgår.Hela dess bringa och käftarne med på hvardera sidanBlodige äro, och hiskeligt sjelft i synen att påse: 405Så Odyseus var sölad till föttren, och händerna ofvan.När nu liken hon såg och den outsägliga bloden,Ville hon strax jubilera, ty stor var den saken att påse;Men Odyseus mellertid höll henne, den lystna, tillbaka,Och upphöjde sin röst, samt talade vingade orden: 410
Gumma, var glad i din själ, men håll dig, och jubla nu icke.Syndigt vore af dig, att skryta vid dödades anblick.Dessa gudarnes öde betvang och de skändlige nidverk;Icke de aktade någon af jordbeboende menskor,Vare sig slem eller god, enär han kom dem i sällskap. 415Thy i sitt öfverdåd ock funno de skändelig ände.Men du, välan, mig förmäl om tärnorna här i palatset,Hvilka som mig vanära, och som obrottslige äro.
Honom svarte igen vårdarinnan Eurykleia:Gerna, min son, åt dig jag sanningen ärnar förmäla. 420Femtio äro i salarna här de tjenande tärnorSamtliga, hvilka vi lärt, att sig med slöjder befatta,Att ullkardningar göra, och ej pigtjensten förakta.Tolf bland dessa likväl på skamlöshet ha sig kastat,Utan att bry sig om mig, eller sjelfva Penelopeia. 425Men karlvulen nu nyss Telemachos blef, och ej modrenÖfver de tjenande tärnor befäl tillstadde åt honom.Dock jag vill stiga ditopp i det prunkande loftet, och sägaAllt åt din maka, till hvilken en gud påskickade sömnen.
Svarte nu henne, och talade till mångråde Odysseus: 430Henne då ej uppväcke, men såg åt tärnorna härstäds,Att de komma, som skändliga värf anstemplade fordom.
Så han sade; och genast ur saln utvandrade gumman,Bringande tärnorna bud, och manande dem till att komma.Men Telemachos sjelf, svinherden och oxarnes herde 455Kallade han till sig, och talade vingade orden:
Börjen nu bära de döda, och tärnorna äfven befallen;Men konstherrliga stolarna sen derefter och borden,Med mångpipiga svampar J ock rentvagen och vatten.Men då ni ändtligen så uppstädat hela palatset, 460Bringen de tärnor tolf utur starkgrundade salen,Och uthuset emellan och oförvitliga gårdsmurnMed långspetsiga svärd nedgören dem, tills ni af allaLifvet tagit, och alla jemväl glömmt bort Aphrodite,Som de med friarne gåfvo sin gärd, och mängdes i löndom. 465
Ordade så; påengång invandrade tärnorna alla,Skräckligt jemrande sig, utgjutande ymniga tårar.Först utburo de likena nu af dödade männer,Och i portiken dem lade af välkringgärdade gården,Stödjande sig mot hvaran; befallningar gaf dem Odysseus, 450Sjelf påskyndande; de utburo de döda af nödtvång.Men konstherrliga stolarna sen derefter och bordenMed mångpipiga svampar de ock rentvagde och vatten.Men Telemachos sjelf, svinherden och oxarnes herdeMed sopskoflarna golfvet uti välredda palatset 455Putsade; tärnorna allt utburo och lade på gården.Men då nu ändtligen saln fullkomligen städat de hade,Bragte de tärnorna tolf utur starkgrundade salen,Och uthuset emellan och oförvitliga gårdsmurnStängde dem i trångmål, dän icke var möjligt att slippa. 460Telemachos, den förståndige, då tog ordet, och sade:
Icke med ärlig död må vi dock borttaga från dessaLifvet, hvilka i mängd utkastat skymf på mitt hufvud,Samt på min moders med, och med friarne sofvit tillhopa.
Sade; och genast ett tåg ifrån svartstäfvig galeja 465Knöt vid väldiga pelarn, och kring utbyggnaden snodde,Spännande högt, så att ingen med fötterna räckte till marken.Liksom då dufvors flock, eller ock bredvingade trastarsStörtar sig in i ett nät, som står utställdt i en småskog,Längtande hinna sitt bo; men skräckeligt läger dem mottar: 470Så ock desse i rad med hufvuna hängde, och allasHalsar i snarorna sutto, att ömkeligt döden de funne.Än de med föttren sprattlade smått, men ej räckte det länge.Sen de Melanthios förde igenom farstun och gården,Och med det obarmhertiga svärd hans näsa och öron 475Skuro, och blygden sleto, att rå af hundarna ätas;Händren och fötterna höggo de af med förgrymmade sinnen.Sen nu, uppå allt detta, de tvått båd' händer och fötter,Till Odyseus de gingo i saln; fullbordadt var verket.Men han talade då till sin vårderska Eurykleia: 480
Bringa mig svafvel, du gamla, en bot för det onda, och eld med,Att jag må röka i saln, och sedan PenelopeiaBed hitkomma också med samtliga tjenande tärnor;Mana slafvinnorna alla, som finnas i huset, att komma!
Honom svarte igen vårdarinnan Eurykleia: 485Detta, min älskade son, alltsamman medrätta du sade,Men se, kläder jag bringar åt dig, en kappa ock lifrock,Att kring de breda skuldror du ej med trasor belastad,Måtte i salen stå; förtryteligt äfven det vore.
Henne svarande talade till mångråde Odysseus: 490Eld till en början dock mig måste i salarna göras.
Sade; då lydde också hans fostrerska Eurykleia,Och anskaffade svafvel och eld; med sedan OdysseusSkickeligt genomrökte palatset, och salen, och gården.Steg så den gamla ditupp i Odysseus' prydliga kamrer, 495Att åt tärnorna säga, och dem uppmana att komma;Desse gingo ur saln, och höllo en fackla i händren.Desse famnade om, och helsade hjertligt Odysseus,Smekande kysste derjemte de ock hans hufvud och axlar,Slutande händren i sina; han greps af ljufvelig längtan 500Nu till suckan och gråt; samt kände i sinnet dem alla.
Tjugondetredje Sången.
Gumman i högan loft mellertid jubilerande uppsteg,Viljande säga sin fru, att hennes gemål var derinne;Knäna nu rörde sig raskt, och fötterna trampade hurtigt,Tills vid dess hufvud hon stod, samt talade ordet, och sade:Vakna, o Penelopeia, min älskade dotter, att skåda 5An med ögonen två hvad dagarna alla du önskat.Vår Odyseus är här, är hemma, har ändtligen kommit;Trotsiga friarne drap han också, som för honom palatsetStädse betryckte, förtärde hans gods, och kränkte hans ättling.
Henne svarte igen förståndiga Penelopeia: 10Kära min mor, till en fjolla dig gudarne gjorde, som kunnaSkapa enhvar vettlös, skönt vore han aldrig så vettig,Och som den svagförståndiga ock tilldela förståndet:Desse i villa dig fört; förr var du till sinnet behållen.Hvarföre gäckar du mig, som har mångsmärtiga tankar, 15Ordande detta påtok? hvi väcker du mig ur den sötaSömnen, som ögonlocken för mig kringsväfvande tillslöt?Ty ej nånsin jag sof sålunda, alltsedan OdysseusFor, för att Olycksilios se, hvars namn är min afsky.Dock stig åter ditned, och hasta tillbaka i salen, 20Ty om hvilken som helst af tärnorna, hvilka jag eger,Kommit att detta berätta för mig, och ur sömnen mig uppväckt,Sannerlig henne förskräckligt jag sändt att vandra tillbakaHän till eget gemak; din ålderdom är din räddning.
Henne svarte igen vårdarinnan Eurykleia: 25Icke jag gäckar dig, min dotter, men redan isanningKom Odyseus hit hem, och finnes hos oss, som jag säger,Just den fremlingen, hvilken i saln vardt skymfad af alla.Ock Telemachos visste det länge, att fadren var hemma,Men med beräkning likväl han Odysseus' planer fördolde, 30Tills de öfvermodiges våld han hunne att hämnas.
Talade så; hon gladdes dervid, och sprang ur sin sofbädd,Och omfamnade gumman, och sände en tår ur sitt öga;Höjande sedan sin röst, hon talade vingade orden:
Hör du mig, älskade mor, och idelig sanning förkunna, 35Om till eget palats han verkligen kom, som du säger,Huru på skändlige friarne dock han händerna lade,Helt allena, då städs manstarke i rummen de bidde.
Henne svarte igen vårdarinnan Eurykleia:Icke jag sett eller hört; men suckan förnam jag allenast 40Af dödslagna; vi qvinnor uti starkfogade rummenSutto förskrämde, bakom välpassade flyglarna stängda,Ändatilldess omsider din son ur salen mig ropte,Telemachos, som hans far affärdat hade att ropa.Nu jag fann Odyseus i midten af skördade männer 45Stående; honom omkring uppå starkgrundade golfvetÖfver hvaran de lågo; och glad i själen du skådatHonom af blod nedsölad och smuts, just liksom ett lejon.Nu de samtlige ligga invid gårdsportarna redan,Hopade; sjelf deremot han genomröker palatset, 50Tändande en stor eld; dig har han mig skickat att kalla.Men följ med, att ni nu må öfverlåta åt glädjenBegge ert hjerta; minsann mång smärtor ju äfven J utstått.Ren omsider ändock fullbordats vår långliga önskan:Kom han ju lefvande hem till sin härd, ock träffade dig der, 55Samt i salen sin son; men dessa, som öfvade nidverk,Friarne samtliga, tuktade han i egna palatset.
Henne svarte igen förståndiga Penelopeia:Kära min moder, ej må du så högt än jubla och skryta!Ty nog vet du, att han kärälsklig oss syntes i salen 60Alla, och mest dock mig, och sonen, hvilken vi födde.Men det talet är ej sannfärdigt, såsom du säger;Men bland gudarna en de trotsiga friarne dräpte,Hämnande så hjertfrätande skymfen och bragderna slema.Ty de ej aktade någon af jordbeboende menskor, 65Vare sig slem eller god, enär han kom dem i sällskap;Thy i sitt ofverdåd ock ledo de straff; men OdysseusLångt från Achaiis stupade sjelf, och miste sin hemkomst,
Henne svarte igen vårdarinnan Eurykleia:Dotter, hvad var det för ord, som dig flög nr tändernas stängsel! 70Monne din make, som är derinne vid härden, du påstårNånsin ej mer hemkomma? din själ misstänksam är alltid.Men jag vill säga dig än ett annat och tydeligt tecken,Ärret, som fordom högg vildsvinet med tanden, den hvita,Hvilket i badet jag kände igen, och ville dig äfven 75Säga, men han mig tog med händerna genast på munnen,Och mig ej tillät säga, utaf mångkunnig besinning.Utan följ du, men jag på ett vad uppsätter mig sjelfmant,Om jag dig gäckar, så öd mig då ut med uslaste ofärd.
Henne svarte igen förståndiga Penelopeia: 80Kära min mor, dig är svårt, att städsevarande gudarsRåd utforska, änskönt du minsann är särdeles mångvis,Låtom oss gå mellertid till min son, att skåda jag fingeFriarne, hvilka föröddes, och honom, som dessa förödde.
Sade; och ned från loftet hon steg, och mycket i hjertat 85Välfde, om fjerranifrån utforska hon borde sin make,Eller närmare träda, och kyssa hans hufvud och händer.När inkommit hon hade, och gått stentröskelen öfver,Satte hon sig midtemot Odyseus, i skedet af brasan,Invid den andra väggen; men han vid resliga pelarn 90Satt, och blickade ned, afbidande, om hon ej skulleSäga ett ord, den bålda, enär hon varsnade honom.Hon satt länge der stum, och förvåning trängde i hjertat;Nu mellertid hon dock anblickade honom med kändaÖgon, och nu ej kände igen, i de dåliga kläder. 95Men Telemachos trätte, och talade ordet, och sade:
Moder min, olycksmoder, som har stenhårdaste sinne,Hvi aflägsnas du så från fadren, och icke vid honomSittande utransakar med ord, ej heller bespörjer?Icke en annan qvinna med så uthärdande sinne 100Hölle sig från sin man, som, sen olyckor han lidit,Komme på tjugonde året tillbaka till fädernejorden;Men mer hårdt än en sten har alltid varit ditt hjerta.
Honom talte nu till förståndiga Penelopeia:Son min, hjertat är mig af häpnad i bröstet betaget; 105Icke jag kan uttala ett ord, och icke bespörja,Ej anblicka i anletet ens; dock om det isanningÄr Odyseus, och han hunnit sitt hem, så skole vi säkertKänna hvaran fast bättre igen; ty vi ege ju vissaTecken, af oss förstådda, och hemligheter för andra. 110
Sade; och smålog då mångpröfvade, ädle Odysseus,Och Telemachos strax tilltalte med vingade orden:
O Telemachos, låt din moder i salarna baraPröfva mig; snart dess bättre också hon känner igen mig.Nu då smutsig jag sitter, med trasiga kläder på kroppen, 115Nu föraktar hon mig, och ej säger mig vara den rätte.Vi mellertid må besinna, hur allt bör visligen ställas.Ty om någon har dräpt en endaste man i sitt hemland,Som beskyddare många till tal ej efter sig eger,Flyr han, och öfvergifver båd' fränder och fädernejorden; 120Vi ha dräpit stadens beskärm, de aldraförnämstaKämpar på Ithakas ö; thy ber jag dig saken besinna.
Honom Telemachos, den förståndige, svarade sedan:Hulde min far, må du sjelf allt detta betrakta; ty yppastSäga de vara ditt råd hos menskorna; ej med dig någon 125Annan någonsin alls må täfla bland dödliga menskor.Vi enträgne dig följe, och ej jag förmodar, att någotOss skall tryta i mod, så mycket som finnes förmåga.
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:Thy vill jag saga dig nu, som mig syns vara det bästa: 130Tvätten er först till en början, och kläden er äfven i lifrock;Tärnorna äfven befallen i saln, att taga sig skrudar;Men den gudomlige sångarn med ljudelig cittra i händren,Till skämtvänliga dansen också anföre oss sedan,Så att enhvar, som utifrån hör, tror vara ett bröllop, 135Eller som vandrar sin väg, eller de som i nejden omkringbo;Att ej ryktet förut utsprider sig vida i stadenKring om friarnes död, förrn vi oss hädan begifvitTill trädymniga parken, och der nog skole vi sedanöfverlägga, åt oss hvad fromma Olympiern skänker. 140
Så han sade; och de hörsammade gerna och lydde,Tvättade sig till en början, och klädde sig öfven i lifrock.Qvinnorna styrde sig ut; ock tog den gudomlige sångarnHålkade cittran i händren, och väckte hos dessa begäretTill den ljufliga sång och den oförvitliga festdans. 145Hela det stora palats kringdånade vida inunderFöttren af dansande män, och af skönomgördlade qvinnor.Och så yttrade mången, som utifrån hörde på detta:
Visserlig någon nu har mångfriade drottningen äktat:Den otäckan, som ej höll ut, att laga gemålens 150Stora palats omvårda, tilldess omsider han kommit!