Sade; och hängde på axeln det silfvernaglade svärdet.Ned gick solen, och nu anlände de herrliga skänker,Som till Alkinoos' hus de bålde herolderne buro.Sedan togo emot vankfrie Alkinoos' söner,Och hos vördade modren de herrliga skänkerna lade. 420Främst bland samtliga gick Alkinoos' heliga hjeltkraft;Men de kommo, och satte sig ned på stolarna höga,Och till Arete talade då Alkinoos' hjeltkraft:
Bär hit, maka, ett ståteligt skrin, det bästa af alla,Och lägg äfven deri rentvättad mantel och lifrock. 425Värmen derjemte kopparn på eld, och kokan så vatten,Att, då han badat, och sett de välförvarade skänkerAlla, som hit vankfrie Phaiekerne burit åt honom,Drotten vid målet förnöjs, åhörande ljudet af sången.Jag skall gifta också denhär konstgjorda pokalen, 430Gyllne, att han, vid minnet af mig, må dagarna allaOffergjuta i salen åt Zeus, och de öfriga gudar.
Sade; och Arete bland samtliga tärnorna talte,Att med det snaraste ställa på eld den väldiga kitteln.Men på flammande eld badkittelen äfven de ställde, 435Hällde vatten deri, och hämtade veden, och tände.Elden om kittelns buk kringsmög sig, och vattnet blef uppvärmdt.
Nu mellertid Arete åt fremlingen prunkande skrinetBar ur gemaket, och lade deri storståtliga skänker,Klädebonad och gull, som honom Phaiekerne gifvit. 440Sjelf hon lade dertill en mantel och kostelig lifrock,Och tilltalade drotten, och sade de vingade orden:
Se nu om locket sjelf, och sno skyndsamligen remmen,Att man på vägen dig icke bestjäl, enär du måhändaSofver i ljuflig sömn vid färden på svarta galejan. 445
Men när detta nu hört mångpröfvade, ädle Odysseus,Genast han passade locket, och fort den virkade remmenSnodde, som honom lärt tillförene mäktiga Kirke.Hushållstärnan jemväl strax manade honom att bada,Och nedstiga i karet; han skådade glad i sitt sinne 450Varmt badvatten; ty ej han plägade sköte sig ofta,Sedan Kalypsos hus, skönlockiga nymfens, han lemnat:Derstäds, liksom en gud, fortfarande skötsel han hade.Honom då tärnorna först rentvättat, och smörjat med oljorSedan, och mantelen skön kringkastat, och rocken derefter, 455Steg han utur badkaret, och till vindrickande männenGick. Men Nausikaa, som egde af gudarna fägring,Stannade vid dörrposten uti starkbyggda palatset,Och med ögonen skådade an, förvånad, Odysseus,Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden: 460
Hell dig, fremling; en gång då du vistas i fädernelandet,Glöm ej mig; ty du mig har främst för lifvet att tacka.
Henne svarande talte då till mångråde Odysseus:Nausikaa, stormodige kong Alkinoos' dotter,Unne nu det mig Zeus, högtdundrande maken åt Here, 465Att jag hem anländer, och hemkomstdagen beskådar!Der ock skulle jag dig, som en gud, anropa med bönerDagarna alla, förty mitt lif, o jungfru, du frelste.
Sade; och satte sig ned på en stol vid Alkinoos, kongen.Ren anrättningen delade desse, och blandade vinet. 470Närmre herolden då kom, medbringande älsklige sångarn,Demodokos, högt ärad af folken, och honom han satteMidt i gästernas krets, och ställde vid höga kolonnen.Men till herolden talade nu mångråde Odysseus,Sedan han skurit ur ryggen en bit — och lemnat det mesta — 475På hvittandiga galten, och rikliga istret var kringom:
Tag nu köttet, herold, och gif, att han måtte det äta,Åt Demodokos der! fast ängslad, jag honom vill fägna;Ty hos jordiska menniskors släkt ja sångarne äroBåde af vördnad och tack delaktige städse, emedan 480Sångmön toner dem lärt, och sångarnes släkte hon älskar.
Sade; herolden han bar och lade i händren på hjeltenDemodokos, som tog det emot, och i själen förnöjdes.Desse nu händerne räckte till redda och färdiga rätter.Men till dryck och till mat när samtlige mättat sin lystnad, 485Till Demodokos talade så mångråde Odysseus:
Demodokos, dig prisar jag mest bland dödliga alla;Sångmön lärde dig visst, Zeus' dotter, eller Apollon;Ty oändelig sannt du sjunger Achaiernes öde,Allt hvad Achaierne gjorde och äflades, allt hvad de ledo, 490Liksom du sjelf närvarit minsann, eller hört af en annan.Men byt ämne likväl, och besjung den prydliga hästen,Hvilken Epeios af trä hopfogade, jemte Athene,Och så till borgen bragte försåteligt ädle Odysseus,Fyllande upp med män, som Ilions fäste förstörde. 495Om mig detta du ock med sanningen enligt berättar,Skall bland samtliga menniskor jag förtälja påstunden,Huru bevågen en gud gudomliga sången dig gifvit.
Sade; och manad af gud han begynte och öppnade sången,Tagande vid derstäds, der uppå vältoftade skeppen 500Stigne, seglade bort, sen eld de i tältena kastat,Alle Argeier; de andra då reden med bålde OdysseusSutto i samlade Troernes krets, omhöljde af hästen;Förty Troerne den uppsläpat sjelfve på borgen.Der stod hästen, och mångt de språkade hitåt och ditåt, 505Sittande rundtomkring; tre meningar voro i omlopp,Anten att klyfva det hålkade trä med bitande kopparn,Eller på bergets spets uppsläpa, och störta från stalpet,Eller till gudars försoning det väldiga belätet lemna:Såsom också var bestämdt, att sedan bringas i verket. 510Ty, att förgås, var ödet, såsnart som Ilion hysteVäldiga hästen af trä, der alle de bäste ArgeierSutto, beredande död och förderf åt Troiska männer.Äfven sjöng han, hur staden Achaiernes söner förstörde,Lemnande hålkade sveket, och hoptals krupne ur hästen; 515Sjöng, hur den höga staden föröddes af en och af annan,Men att Odysseus till Deïphobos' hus sig begifvit,Väldig som Ares sjelf, med gudlik drott Menelaos.Sade, att, sedan han der uthärdat den hetaste striden,Hade han segrat omsider, med hjelp af stolta Athene. 520
Detta nu sjöng högröstige sångaren, medan OdysseusSmäktade; kinderna vättes af tårar, ur ögonen runna.Liksom en qvinna begråter den älskade maken, hon famntar,Hvilken framför sin stad och sitt folk har stupat i striden,Värjande obarmhertiga dan från barn och hembygd; 525Och då sin man hon döende nu och sprattlande skådar,Störtad på honom hon jemrar sig högt, men desse bakefterHuggande på med spjuten såväl i rygg som i axlar,Med sig släpa slafvinnan, att mödor lida och jemmer,Och af den ömkansvärdaste sorg dess kinder förvissna: 530Likså Odysseus ock gjöt ömkliga tårar ur ögat.Gråtande nu derstäds undföll han väl alla de andra,Men Alkinoos ensam iakttog honom och märkte,Sittande nära intill, samt hörde den suckande mannen,Och då talte han strax bland roningkära Phaieker: 535
Hören mig samtlige J, Phaiekernes förstar och drottar,Och Demodokos tyste jemväl sin klingande cittra;Ty helt säkert alla till lags ej qväder han detta.Från den stunden, vi spise, och herrlige sångarn begynte,Från densamma hörde ej upp med jemmerlig klagan 540Fremlingen här; hans sinne har visst stor smärta betagit.Derför han tystne, välan, att lika vi alle må fröjdasVärdar ej mindre än gäst; ty så är det vackrare.För vår aktade gäst allt detta ju äfven bestyrdes,Hemledsagning och skänker, dem vi vänskapligen gifve. 545Är ju i broders ställe en gäst, en bedjande fremlingFör hvar dödlig som har den ringaste känsla i hjertat.Derföre må du ej nu omhölja med listiga tankarHvad jag dig än tillspörjer; det höfs dig bättre att tala.Säg mig det namn, hvarvid dig kallade moder och fader, 550Samt de andre, som bo i er stad, som bo i dess grannskap.Ty ej finnes bland menniskor en, som är alldeles namnlös,Vare han slem eller god, såsnart han allenast är boren;Utan föräldrarne ge åt enhvar, enär som de framfödt.Säg mig tillika ditt fäderneland, din stad, och din folkstam, 555Att dig, på eget beråd, dit måtte galejorne bringa.Förty hos Phaiekernes folk styrmänner ej äro,Roder ej heller, och slikt, som finnes på andra galejor.Utan männernes tanker och båg af sig sjelfve de känna,Känna de samtlige menniskors städer derjemte och feta 560Åkrar, och hafvets svalg de öfverfara i blinken,Kringomhöljde af töcken och moln; och aldrig den minstaFruktan de ha, att lida förlust, ej heller förlisa.Men tillförne en gång min far det hörde jag säga,Nausithoos, som förmälte, att mot oss vore Poseidon 565Vredgad, emedan åt alla vi äre behjelpsame följsmän.Sade att guden en gång Phaiekernes bästa galeja,När från en följfärd hon hem vänder på dunkliga hafvet.Krossa skulle, och stan omhölja med väldig en klippa.Ordade så den gamle, och det fullborde nu guden, 570Eller vare det ock ogjordt, om hans sinne så täckes.Men du, välan, mig detta förtälj och noga berätta,Hvar du irrat omkring, och till hvilka länder du kommit,Säg om menskorna sjelfva, och välbefolkade städren,Anten de hårde och vilde, och orättrådige varit, 575Eller också gästkäre, och haft ett gudeligt sinne.Säg ock, hvarför du gråter, och jemrar dig innerst i själen,När om Argeiers du hör, om Troers och Danaers öde.Gudarne slikt förderf åt menniskorna gjort och beslutit,Att för efterkommande ock må finnas en visa. 580Föll då kanhända för dig vid Ilion äfven en slägting,Anten en tapper måg eller svärfar, hvilka bland alla,Efter vår egen stämma och blod dock äro oss dyrast?Eller kanske en tapper kamrat, välvilligt emot digSinnad? Förty allsicke är sämre än sjelfvaste brodrenEn kamrat att värdera, enär han visliga tänker.
Nionde Sången.
Honom svarande talte då till mångråde Odysseus:Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken,Vackert isanning det är, att få åhöra en sådanSångare, likasom denne, till rösten gudarna jemlik.Ty jag yrkar, att ljufvare sak i verlden ej finnes, 5Än när glädje och fröjd sig samtliga landet bemästrar,Medan gästerne lyssna i rummen till sångarens stämma,Sittande man vid man, och bredvid stå bordena fullaBåde med bröd och kött, och ur blandningsskålen en munskänkVinet öser, och bjuder omkring och i bägrarna häller: 10Detta i sinnet mig synes det aldrayppersta vara.Men nu lyster din håg, att om suckiga smärtorna minaFråga, på det jag, jemrande, må än sucka dessmera.Hvad vill jag först, hvad sen, hvad vill jag ytterst berätta?Ty de himmelske gudarne gett mig många bekymmer. 15Nu vill jag först er säga mitt namn, att detta J äfvenVeten, och jag framdels, undsluppen den grufliga dagen,Vare åt er gästvän, skönt fjerran beboende husen.Jag Laertiades är, Odysseus, bland menniskor ryktbarFör all tåliga fonder; till himmelen stigit min ära. 20Och jag på Ithaka bor, det välbeskådliga, hvarestNeriton-berget finns, löfruskande, resligt, och många.Öar i trakten bebos, helt nära den ena den andra,Dulichion, och Same, och det skogbevexta Zakynthos.Aldraöfverst hon sjelf, lågländt, är i hafvet belägen, 25Vesterut (särskilt de andre mot morgonrodnan och solen),Klippig, likväl en god gossaflerska är hon, och ickeVet jag en ljufvare ort, än hennes bygder att skåda.Visst qvarhöll mig derborta Kalypso, den ädla gudinnan,Giljande sig till gemål, i de hålkade grottorna länge; 30Liksom på samma sätt Kirke mig i salarna qvarhöll,Giljande sig till gemål, den listiga, hemma på Aia,Men dock alldeles ej mitt hjerta i bröstet de rörde:Derföre ljufvare intet än fäderneland och föräldrarFinns, änskönt en kostelig gård långt borta man äfven 35Egde uti ett fremmande land, från föräldrarna fjerran.Dock mångsorgliga färden jag vill dig nu äfven berätta,Hvilken mig Zeus påsände, då hän från Troia jag reste.
Förde så vinden mig från Ilion till de KikonersFäste, Ismaros, först, som jag ödde och dräpte dem sjelfva. 40Jagande hustrurna med ur staden och skatterna många,Delte vi allt, så att ingen mig gick förlustig sin andel.Då isanning att fly med ilande fötter oss allaManade jag, men de dårarna mig hörsammade icke.Utan de drucko der vin, och slaktade bredevid stranden 45Många får, och derhos släpfotiga, hornade oxar.De bortlupne Kikonerne nu mellertid de KikonerRopte, som voro dem grannar, och tapprare äfven och flere,Boende på fastlandet, och kunnige att från en hästvagnStrida med minner, också fotkämpar, om så behöfdes. 50Månge de kommo, som blommor och blad utspricka om våren,Tidige; då från Zeus ett bistert öde forbiddeOlycksaliga oss, mångfaldiga smärtor att utstå.Stannande, striden de stridde invid de snabba galejor,Och påskjöto hvaran med kopparspetsade lansar. 55Medan morgonen grydde, och heliga dagen sig ökte,Höllo vi stånd, och försvarade oss, skönt flere de voro;Men när Solen sig vände mot oxafspänningens timme,Då Kikonerne drefvo på flygt oss, slagna Achaier.Sex fotbrynjte kamrater ifrån hvarenda galeja 60Föllo; vi andre likväl vår död undgingo och ofärd.
Dän vi seglade vidare fram med bedröfvade hjertan,Glade ur hotande död, med förlust af kära kamrater.Ej mig vidare dock tverodde galejorne foro,Förrn tre gånger enhvar af de arma kamrater vi ropat, 65Hvilke på fältet stupat, utaf Kikonerna dräpte.Men molnskockaren Zeus påsände galejorna nordvind,Jemte en hisklig orkan, och med moln tillika betäckteBåde vatten och land; ned störte från himmelen natten.Fram galejorne nu, brådstöstade, drefvos, och seglen 70Piskade vindens kraft i trenne bitar och fyra.Seglen lade vi ned på galejorna, fruktande ofärd,Och dem sjelfva emot fastlandet rodde i brådska.Nätterna två och dagarna två der idkeligt ständigtLago vi, tärande själn med tröttnad och sorger tillika. 75Men då den tredje dan skönlockiga Eos beslutat,Reste vi masterna upp, samt satte oss, hissande hvitaSeglen; och vinden styrde och rormän våra galejor.Nu helbregda jemväl till fädernejorden jag kommit,Men mig bölja och ström, då omkring Maleia jag vände, 80Gynnad af Boreas jagade hän, och dref från Kythere.Sedan i dagarna nio mig förde förderfliga vindarÖfver den fiskiga sjön; på den tionde dock vi bestegoLotophagernes jord, som spisa den blommiga spisen.Derstäds stego vi alla i land, och öste oss vatten. 85Strax kamraterne togo ett mål vid de snabba galejor.Men såsnart vi oss mättat med mat och derjemte med dricka,Jag kamraterna ock afsände, att gå och bespörja, —Väljande ut två man, och herolden jag gaf som den tredje —Hvilka de männer voro, som bröd förtärde i landet. 90Och bortgångne de strax anträffade de Lotophager,Och Lotophagerne ej anstämplade våra kamraterOfärd, utan gåfvo dem alla att smaka på Lotos.Ho som utaf den ljufliga Lotos månde förtära,Ville ej återberätta, ej heller vända tillbaka, 95Utan de önskade der med Lotophagernes männer,Spisande Lotos, städse förbli, och glömma sin hemfärd.Dessa med våld jag förde till skeppen, ehuru de greto,Och dem, släpande, bandt vid hålkade skeppenas tofter,Men de tillförlitliga andra kamrater jag mante, 100Skyndesamast att stiga om bord på de snabba galejor,Att ej någon skull äta af Lotos och glömma sin hemfärd.Strax de stego om bord, och på tofterna satte sig neder,Alle i rad, och den grumliga sjön med årorna slogo.
Dän vi seglade vidare fram med bedröfvade hjertan, 105Och till Kyklopernes land, de öfvermodige, fräckesKommo, som, sig förlitande på odödliga gudar,Hvarken plantera med händren en planta, och plöja ej heller,Utan det allt osåddt, oplöjdt uppvexer hos dessa,Hvete och korn också, tillika med rankor, som alstra 110Det stordrufviga vinet, utaf Zeus' skurar förökadt.Ej rådplägande torg hos dem man finner, ej lagar,Utan alla bebo högresliga bergens toppar,Och der halkade kulor; enhvar är domare öfverEgen hustru och barn, och de vårda sig ej om hvarandra. 115Obetydlig en ö der sträcker sig utanför hamnen,I hvarken nära Kyklopernes land, och fjerran ej heller;Skogig är hon; och derstäds otålige getterne födasVilde; förty, dem menniskospår bortskrämma ej nånsin,Ej der heller omkring gå jägare, hvilka i skogen 120Lida strapaser många, besökande bergenas toppar;Ej upptas hon utaf fårhjordar, och icke af plogland,Utan hon är osådd, oplöjd i dagarna alla,Öde på män, och närer de bräkande getter allenast.Ty rödkindiga skepp dem ega Kykloperne inga; 125Ej skeppbyggande män der finnas, hvilka dem gjordeDe vältoftade skeppen, som skulle bestyra om allting,Farande kring till menniskors städer, som männerne pläga,Öfver sjön på galejorna, en besöka den andra,Hvilka dem ock tillskapte af ön vältreflig en bostad. 130Ty hon ej är oländig, och gåfve väl frukter hvar årstid.Ty der ängar man ser vid stranden af grumliga hafvet,Fuktiga, mjuka, och rankorna der everdlige vore.Lucker är der hvar vret, och i sinom tid man beständigtSkure en rikelig gröda, förty högst fet är dess jordmon; 135Ock vällemplig dess hamn, så att kabel man icke behöfver,Ej utkasta ett ankar, ej akterlinorna binda,Men, anlöpande blott, qvarstanna sålänge de sjömansSinne manar dertill, och vindarne börja att blåsa.Och i hufvut af hamnen det klaraste vatten sig gjuter, 140Källan inunder en häll; och omkring svartpopplarne vexa.Der inseglade vi, och en gud oss visade vägen,Under den mörkaste natt, och ej lyste det minsta för ögat;Ty kring galejorna låg djupt dunkel, och månen ej hellerLyste från himmelen ned; ty han var omslöjad af skyar. 145Då fanns ingen som gittade ön med ögonen varsna;Icke de väldiga vågor, som välte mot kusten vi hellerSkådade, innan vid land sköntoftade skeppen sig lade.Sen de nu laggt sig vid land, nedtogo vi samtliga seglen,Och vid hafvets bränning jemväl utstego vi sjelfve. 150Sedan vi der utsofvit, vi bidde gudomliga Eos.När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,Ströko vi ön omkring öfverallt, och beundrade henne.Drefvo så nymferne upp, Zeus', aigisbärarens, döttrer,De bergboende gettren, att kost kamraterne finge. 155Krokiga bågarna strax och derhos långskaftiga spjutenTogo vi oss från skeppen, och sen, trefaldigt fördelte,Sköto; och genast en gud oss gaf tillräckeligt vildbråd.Mig åtföljde galejorna tolf, och på hvarje af dessaNio getter i lott utföllo; sjelf tog jag mig tio. 160
Så vi dagen igenom, intill nedgående solen,Sittande njöto det rikliga kött och det ljufliga vinet.Ty galejornas vin, det röda, var ej uppdrucket,Utan der fanns ännu; ty enhvar vi på ankrarna rikligtTappade, då Kikonernas heliga fäste vi togo. 165Nu vi märkte Kyklopernas land helt nära intill oss,Märkte röken, och rösten af dem och af fåren och gettren.Men då sol gick ned och tillika mörkret oss påkom,Samtliga lade vi oss, vid hafvets bränning, att hvila.Men då sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos, 170Då ock ställde jag till folksamling, och talte bland alla:
Biden J öfrige här, mig tillförlitlige följsmän;Men jag sjelf med mitt skepp och kamraterna mina vill hädanResa, och väl utforska demder, hvad menskor de äro:Öfvermodige, vilde och orättrådige, eller 175Ock gästvänlige män, som ha ett gudeligt sinne.
Sade; och steg så ombord, och befallte kamraterna äfvenSjelfve stiga om bord, samt akterlinorna lösa.Desse stego då strax, och på tofterna satte sig genastAlle i rad, och grumliga sjön med årorna slogo. 180Men då till stället fram, det närabelägna, vi kommit,På landtungan vi varsnade snart en kula, vid hafvet,Hög och af lagrar beskuggad; och derstäds plägade mångaDrifter, getter och får sig hvila; omkring var en fägårdByggd, högreslig, af sten, nedgräfven i jorden, som grundval, 185Samt af väldiga furar, och högbelöfvade ekar.Derstäds dvaldes en man, vidunderlig, hvilken helt ensamPlägade valla sin hjord afsides, och icke till andraKom, men vistades fjerran, i laglösheter bevandrad.Ty vidunderlig bjösse han var, och liknade icke 190En brödätande man, fastmera den skogiga toppenAf ett reseligt fjell, när den synes allena bland andra.Då jag de tillförlitliga andra kamrater befallteQvar vid galejan förbli, och derjemte galejan försvara.Men utväljande tolf de bästa bland mina kamrater, 195Gick jag åstad, och förde en lägel med ljufliga, svartaVinet, som åt mig Maron, Euanthes' ättling, förärat, —Prest åt Apollon sjelf, som Ismaros värnande kringgår, —Derför att honom vi frelste tillika med barn och maka,Vördande; presten bodde i skogiga lunden, som helgad 200Phoibos Apollon var. Han gaf mig herrliga skänker,Sju talenter utaf det välarbetade gullet,Gaf mig en bägare ock, helsilfverne; sedan han äfvenFyllde i samtliga tolf tvehandtagskrukor det ljufva,Outblandade vin, gudomlig en dryck; och ej någon 205Tjenare visste deraf, tjenarinna ej heller i huset,Utan han sjelf, hans hulda gemål, och skafferskan ensam.När man dricka skulle det håningljufliga, röda,För hvar rågad bägare vin, af vatten han tjuguMått påfyllde; sig spred ur pokalen en ljufvelig ånga, 210Ja, gudomlig; att hålla sig dän, var sannerlig okärt.Väldiga lägeln med slikt jag fyllde, och förde, och vägkostÄfven i renseln; ty strax mig anade modiga sinnet,Att anträffa en man, kringskansad med gräselig styrka,Vildsinnt, hvarken om rätt väl kunnig, ej heller om lagar. 215Snart vi kommo till kulan, men ej derinne vi mannenFunno, ty han nu bette sombäst sin hulliga boskap.Komne i kulan, begapade vi det ena och andra:Kölnorne tyngdes af ost, och fållorne ändatill trängselFylldes af lam och af kid; instängde de samtlige voro, 220Skilde för sig; förstfödingar här, och de mellersta derstäds,Och nyfödingar der; och af vassla stäfvorne flödde,Bunkar och embar och kärl, i hvilka han plägade mjölka.Då mig alla kamraterna först ombådo med orden,Att af ostarna ta, och vända tillbaka; men sedan 225Att skyndsamligen kiden och lammen till snabba galejanDrifva ur fållorna ut, och segla på saltiga vågen.Men jag hörde dem icke, — ehur visst bättre det varit —Fiken att skåda min man, om han mig gåfve en gästskänk: —Sedd af kamraterna, skulle han dem välkommen ej vara. — 230Der nu tände vi eld, samt offrade; togo oss äfvenOstar sjelfve, och åto, och bidade honom, derinneSittande, tills från vallen han kom, och en gräselig bördaTorrved bar, i beråd, att dervid äta sin qvällsvard.Utanom kulan han slängde den in med hiskeligt buller, 235Och uppskrämde vi lupo ihast till skrymslet af kulan.Men i rymliga grottan han dref de bulliga hjordarAlla, han plägade mjölka; och lemnade hannarna ute,Gumsar och bockar med, utanom den rymliga fållan.Derpå lyftande högt dörrstenen, den väldiga, stora, 240Ställde han; vagnarne två och tjugu de hade ej honom,Skönt fyrhjuliga, starka, förmått från marken röra.Så ofantelig häll Kyklopen lade för dörren.Sittande mjölkade sen han tackor och bräkande getter,Allt i behörigt skick, och släppte till hvarje dess yngel. 245Hälften han genast lät af den hvita mjölken sig ysta,Och uppsamlande denna i flätade korgar förvarte.Men den andra hälften i stäfvor han gjöt, för att hafvaDricka till maten, och kunna dervid förtära sin qvällsvard.Och såsnart han i hast fulländat sitt mödsama arbet, 250Tände han strax upp eld, och varsnade oss, och besporde:
Fremlingar, hvilka, halloh? hvarifrån på de vattniga vägarSeglen J? monne i lagliga värf, eller drifven J bofsinnt,Liksom röfvare, hafvet omkring, som pläga att drifva,Sättande lifvet på spel, medbringande skador åt andra? 255
Så han sade; för oss deremot strax krossades hjertat,Fruktande sjelft vidundret, men ock hans dundrande stämma.Jag mellertid genmälte med orden, och svarade honom:Vet, Achaier vi äre, och män som irra från Troia,Med allfaldiga vindar uppå det gräsliga svalget, 260Längtande hem, men på fremmande väg och på fremmande stråterKomne; ty Zeus förmodligen så det velat besluta.Och Agamemnons folk vi berömme oss vara, Atreidens,Hvilkens ära är visst nu, himlen inunder, den största;Ty han en sådan stad förstörde, och ödde så många 265Harar; men nu deremot vi dig till knäna oss närme,Bedjande, att du beskär en gästskänk, eller om eljesDu en gåfva oss ger, som gästerne fordra med rätta.Gudarna vörda, du starke; vi dig bönfallande nalkas.Zeus bönfallandes hämnare är och fremlingars äfven, 270Gästbeskyddaren; han ledsagar den aktade fremling.
Så jag sade; men han med förgrymmadt sinne mig svarte:Fremling, en dåre är du, eller ock hitkommen från fjerran,Du som bjuder mig gudarnas hämd undfly eller rädas.Förty aigisbäraren Zeus ej Kykloperne akta, 275Eller de saliga gudar, ty vi långt starkare äre.Ej af fruktan för Zeus' ovilja jag således skonarDig, eller dina kamrater, derest mig sinnet ej bjuder.Men mig säg, hvar du lemnade qvar välgjorda, galejan,Monn längst borta kanske, eller nära, på det jag må veta. 280
Frestande sade han så; men mig, mångkloka, bedrog ej;Utan honom jag svarte igen med listiga orden:
Skeppet krossade sönder för mig jordskakarn Poseidon,Slungande mot hällbergen, till yttersta udden af edertLand händrifvande; dit det vindarne jagat från hafvet; 285Men med dessa allena jag slapp ur svåra förderfvet.
Så jag sade; han svarte mig ej, med förgrymmade sinnet.Utan, rusande upp, på kamraterna lade han händer.Och, annammande två, liksom hundvalpar, mot jordenSlog, så att hjernan ur hufvudet rann, och fuktade jorden. 290Styckande dessa lem för lem, han redde sig qvällsvard,Åt, bergfostrade lejonet lik, och lemnade ickeKött, eller inkråm qvar, ej heller de mergiga benen.Händren till Zeus mellertid vi öfrige gråtande höjde,Skådande kiskliga verk, och förtviflan fängslade sinnet. 295Men då Kyklopen ändtligen fyllt ofantliga våmben,Ätande menniskokött, och drickande mjölk, som var ospädd,Lade han sig, så lång som han var, bland fåren i kulan.Honom tänkte jag då, uti stormodiga sinnet,Trädande nära, och dragande ut det eggiga svärdet, 300Gifva i bröstet ett styng, der hinnan om lefren sig sluter,Tryckande till med handen; men annan tanke mig afhöll.Ty der skulle ock vi omkommit i svåra förderfvet;Ty vi hade ej kunnat ifrån högresliga dörrenVältra med händerna bort den väldiga stenen, han ditlaggt. 305Suckande, så derstäds afbidde vi morgongudinnan.När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,Då upptände han eld, och mjölkade stojande hjorden,Allt i behörigt skick, och släppte till hvarje dess yngel.Och såsnart han i hast fulländat sitt mödsama arbet, 310Tvenne han återigen annammande, redde sig frukost.Och då han ätit, ur kulan han dref de hulliga hjordar,Först borttagande lätt dörrstenen, den stora; men sedanLade han åter den före, som lade han locket på koger.Så med mycket allarm Kyklopen de hulliga hjordar 315Dref till berget, och jag qvarlemnades, stämplande ofärd,Om umgälla jag kunde, och ära mig gåfve Athene.Detta beslut i min själ jag likade vara det bästa:Bredevid fållan låg Kyklopens väldiga klubba,Grön, af oliveträd, som han huggit åt sig, för att bäras 320Torrkad; och vi, åskådande den, jemförelse gjorde:Sådan som masten är på det tjuguårade, svartaLastskepp, hvilket så bredt far öfver det villande svalget,Sådan var den i längd, och sådan i tjocklek, att påse.Nu en famn derutaf vidpass påstunden jag afhögg, 325Och åt kamraterna stycket jag gaf, och befallte att släta.Desse gjorde det slätt; mellertid sjelf spetsen jag hvässte,Tog den påstund, och härdade den i brännande elden.Sedan allt var beställdt, jag i spillningen gömde den undan,Som der i kulan låg öfverallt, rätt rundligen samlad. 330Men de öfriga bjöd jag, igenom lottning bestämma,Ho sig skulle för drista, att, med mig lyftande pålen,Vrida i ögat omkring, när ljuf kom sömnen på honom.Föll så lotten på dem, jag sjelf helst önskade välja,Fyra kamrater, men jag vardt räknad bland dessa som femte. 335Med skönhåriga driften från valln om qvällen han hemkom,Och dref genast i rymliga kulan den hulliga boskapSamtlig, ej lemnande qvar en utanom rymliga fållan,Antingen anande ondt, eller gud så honom befallte.Derpå lyftande upp dörrstenen, den stora, han ställde; 340Sittande mjölkade sen han tackor och bräkande getter,Allt i behörigt skick, och släppte till hvarje dess yngel.Och såsnart han i hast fulländat sitt mödsama arbet,Tvenne han återigen annammande, redde sig qvällsvard.Och då trädde jag fram, och vände mitt tal till Kyklopen, 345Hållande stånkan i hand, som med svarta vinet jag rågat:
Här, du Kyklop, drick vin, sen menniskokött du har spisat,Att du må veta, hur kostelig dryck ombord vår galejaGömde! Till offer åt dig jag bragte det, om du mig sändeHem, medlidsam; men du odrägeligt alldeles rasar. 350Gryme, hur skulle väl dig ock framdels någon besökaIbland menniskor mång? ty orättrådigt du handlat.
Sade; och han tog mot, drack ut, och var särdeles fryntlig,Drickande ljufliga drycken, och bad mig om mera och mera:
Gif mig ännu, kärvänlig, och säg mig namnet påstunden, 355Att jag dig gästskänk ger, åt hvilken du måtte förnöjas.Ty åt Kykloperna alstrar också fruktgifvande jordenDet rikdrufviga vin, som åt dem Zeus' skurar föröka;Men dethär af ambrosia är och af nektar en smakbit.
Sade; men återigen jag räckte det glödande vinet. 360Trenne gånger jag gaf, tre gånger, i dårskap, han utdrack.Men såsnart nu vinet sig laggt Kyklopen om hjertat,Då tilltalte jag honom med håningljufliga orden:
Du mig frågar, Kyklop, det Frejdade namnet, och jag skallSäga; men gif du åt mig gästskänken, såsom du lofte. 365Ingen; — det är mitt namn; migIngenplägade kallaBåde moder och fader, och andre kamraterne alle.
Så jag sade; och han med förgrymmadt sinne mig svarte:Ingenjag sist vill sluka bland alla dess resekamrater,Men de andra förut; och det skall vara din gästskänk. 370
Ordade så; Och lutande sig, damp baklängs, och sedanLåg med den tjocka nacken påsned. Allkufvande sömnenHonom genast betog, och vin utstörte ur strupen,Jemte bitar af menniskokött, och han rapade vintung.Och då stötte jag pålen inunder den ymniga askan, 375Tills glödhet han blefve, och alla kamrater med ord jagMuntrade upp, att ej någon, förskräckt, skull' smyga sig undan.Men då nästan nuredan olivträds-pålen i eldenBörjade tändas, så grön han än var — och glödde förskräckligt,Då jag förde den närmre ur elden; kamraterne rundtom 380Stodo; men mycket mod ingaf oss alla en gudom.Desse vid ändan nu togo den hvassa olivträds-pålen,Och instucko i ögat, och jag, mig resande, kringvredOfvanifrån; liksom då en man skeppsvirket med bårenBårar, och nedfrån andre med remmen drifva omkring den, 385Fattande tag tvesids, men båren han löper beständigt.Så tillgripande ock eldspetsade pålen, i ögatVredo vi; kring den glödgade nu utströmmade bloden.Flamman svedde då allt, båd ögonlocket och brynet,Medan stenen förbrann; ögrötterne fräste af elden. 390Liksom då mannen i smedjan den väldiga yxan och bilan,Gräsligt fräsande, doppar uti det kyliga vattnet;Härdande så; ty deraf undfår just jernet sin styrka:Så kring olivträds-pålen jemväl nu fräste hans öga,Och förskräckligt han röt, och klippan dönade rundtom. 395Fruktande lupo vi alle vår väg, men pålen KyklopenRyckte ur ögat ut, nedsölad af ymniga bloden,Hvilken han sen ursinnig från sig bortslängde med händren.Men han ropade högt på Kykloperna alla, som boddeHonom omkring i kulor uppå de vindiga höjder. 400Desse hörde hans skri, och kommo båd hädan och dädan,Stannande kulan omkring, och sporde hvad honom betryckte:
Hvad går åt dig, och hvi, Polyphemos, skrek du så fasligt,Och sömnlösa oss gjorde, uti gudomliga natten?Monne, emot din skön, en dödelig boskapen jagar? 405Monne dig sjelf man dräper med våld, eller också med arglist?
Dem genmälte igen Polyphemos, den starke, ur grottan:Vänner,Ingenmig dräper, med våld ej, utan med arglist.
Desse svarade då, och talade vingade orden:Om dig ingen förnärmar med våld, som är ensam derinne, 410Är ju ej möjligt att fly från store Kronion en krämpa,Utan gör du en bön till far din, kong Poseidaon!
Så, bortgående ordade de; mig skrattade hjertat,Att mitt namn dem bedrog, och det otillvitliga påhitt.
Suckande sedan Kyklopen, och plågad af häftiga smärtor, 415Trefvande kring med händren, från dörrn bortskaffade stenen,Och sig sjelf nedsatte i dörrn, med händerna sträckta,Om han någon af oss, utgående, grepe bland fåren;Så enfaldig han mig i sin själ förmenade vara.Nu besinnade jag, på hvad sätt bäst göra sig läte, 420Och för kamraterna, och för mig sjelf en räddning ur dödenFinna jag kunde, och allt slags svek hopspann jag och anslag;Ty det gällde mitt lif, och en stor olycka var nära.Detta beslut likväl jag likade vara det bästa:Vädurar funnos der, tätulliga, frodiga, feta, 425Vackra och stora, som buro den dunkelfärgade ullen.Tyst jag fasade dem med böjliga vidjor tillsamman,Uppå hvilka han sof, obäket, vrånge Kyklopen,Tagande tre och tre; en man den mellerste förde,De två öfriga gingo, kamraterna skyddande, tvesids. 430Trenne får utforslade hvarje man; hvaremot jag. —Ty en bagge der fanns, den bästa i samtliga hjorden, —Fattade tag i dess rygg, och inunder den ulliga bukenUtsträckt låg och med händren mig fast vid den dråpliga ullenSnoende, oaflåteligt höll, tålmodig till sinnes. 435Så vi suckande der, afbidade morgongudinnan.
När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,Då till betet också uthastade gumsar och bockar,Men omjölkade tackor och getter i fållorna bräkte,Ty dem jufren svällde af mjölk; och af hiskliga plågor 440Egaren qvald vidrörde nu samtlige gumsarnes ryggarHvilka der upprätt stodo; den narren anade icke,Att vid ullige gumsarnes bröst fastbundne de voroSist bland boskapen vandrade nu min vädur åt dörren.Tyngd af sin egen ull och af mig, som tänkte förståndigt. 445Trefvande honom talade till Polyphemos, den starke:
Käraste vädur, hvarför mig ur kulan vandrar du efterstNu bland alla? ej fordom du gick den siste i hjorden,Utan, den förste, du bette af gräsets spädaste blommor,Stolt framvandrande; först ock kom du till strömmarnes flöden, 450Och först äflades du i att återvända till fållan,Hvarje afton; men nu är du sist; helt säkert din herresÖga du sörjer, som han, den nedrige mannen, mig utstack,Jemte de slema kamrater, sen sinnet med vin han betvingat,INGEN, om hvilken allsicke jag tror, att förderfvet han undgått. 455Tänkte du lika med mig, och hade du talförmåga,För att säga, ehvart min kraft han smyger sig undan;Sannerlig skulle den dödades hjerna båd hitåt och ditåtSpritta i kulan omkring mot golfvet; tillika mitt hjertaLättadt blefve från qval, som mig gjort den pysslingen INGEN. 460
Talte; och gumsen ifrån sig han lät utvandra ur dörren.Men då vi kommit ett stycke ifrån fägården och kulan,Först från baggen jag löste mig sjelf, och kamraterna sedan.Skyndsamt nu högbenta och hulliga fåren i hjorden,På omvägarna många, vi jagade, tills vi galejan 465Hunno, och glade oss skådade an de käre kamrater,Oss, som sluppit med lif; men de andra de suckande sörjde.Dock jag ej tillät det, och vinkande alla förbjöd jagGråta, och bjöd derhos, att snart skönhåriga hjordenBringa i mängd på galejan, och plöja den saltiga vågen. 470Strax de stego ombord, och på tofterna satte sig neder,Alle i rad, och den grumliga sjön med årorna slogo.Men då så långt jag var, som man hörer en ropandes stämma,Då tilitalte jag ock Kyklopen med följande stickord:
Ej du skulle, Kyklop, vanmäktig en kämpes kamrater 475Äta i håliga grottan, med väldiga krafterna dina;Utan de brottslige gerningar ock upphinna dig skulle,Gryme, som utan försyn uppslukade gäster i egetHus; derföre dig straffade Zeus samt gudarne andre.Så jag sade; än mera i själn han vredgades sedan, 480Och lösryckte en topp från väldiga berget, och slängde,Och nedkastade den framför svartstäfviga skeppet,Och helt litet det brast, att den träffade ändan af rodret.Sjön uppbrusade nu mot den nederstörtande hällen,Skeppet vräktes mot stranden påstund af den studsande vågen, 485Och störtsvallet från sjön, och tvangs att drifva åt landet.Men jag, fattande tag med händren i väldiga stången,Stötte från land oss ut, och bjöd kamraterna träget,Ligga på årorna väl, att vi måtte oss rädda ur ofärd,Vindande åt dem med hufvut, och de framlutade rodde. 490Men då vi ren två gånger så långt borthunnit på hafvet.Då tilltalte jag ock Kyklopen; kamraterne rundtomHölle mig åter med smeksama ord, en efter den andra;
Dårlige, hvarföre vill du väl reta den hiskliga mannen,Hvilken i hafvet en sten nyss klungande, bragte galejan 495Åter till lands, och vi trodde oss der förlorade alla?Finge han höra dig ordande än, eller höjande stämman,Hufvut för oss han krossade visst och skeppet derjemte,Kastande med mångkantig en sten; ty fjerran han slungar.
Så de sade; men mitt stormodiga sinne rörde; 500Men med förgrymmadt sinne igen tilltalte jag honom:
Skulle till dig, o Kyklop, bland dödliga menskor måhändaNågon ställa en fråga om ögats nesliga mistning,Säg då, att dig blindgjort sjelf stadsförstörarn Odysseus,Drotten Laertes' son, som på Ithaka boningar eger! 505
Så jag sade; och han mig, qvidande, svarte med orden:Sannerlig, ack, inträffa på mig de spådomar gamla,Här tillförene lefde en siare, tapper och väldig,Telemos, Eurymos' son, som i siarekonsten var utmärkt,Och i Kyklopernes land hög ålder, spående, nådde; 510Han allt detta mig sad' fullbordadt bli i en framtid,Att af Odysseus' händer min syn jag skulle beröfvas.Men städs väntade jag, att en man, storståtlig; och vackerSkulle till mig anlända, beprydd med väldig förmåga;Dock nu har mig en liten, en obetydlig, en kraftlös 515Endaste ögat beröfvat, sen först med vin han betvang mig.Men kom hit, o Odysseus, att dig gästskänker jag gifver,Samt påskyndar, att sjelf Jordskakaren unnar dig hemfärd.Ty jag till honom är son, och min far han rosar sig vara;Sjelf också, om han vill, mig botar han, icke en annan, 520Hvarken bland saliga gudar, ej heller bland dödliga menskor.
Så han sade; men jag genmälte och svarade honom:Måtte så visst jag anda och lif dig kunna beröfva,Och affärda dig hän till Aïdes' boningar, mörka, —Som ej ens Jordskakaren sjelf skall bota ditt öga! 525
Så jag sade; och han derefter till kong PoseidaonBönen höjde, och sträckte mot stjerniga himmelen händren:
Hör mig, Poseidaon, mörklockige, o jordfamne,Om jag är verkligen din, och min far du rosar dig vara,Må du ej hemkomst gifva åt stadsförstörarn Odysseus, 530[Drotten Laertes' son, som på Ithaka boningar eger]!Men om hans öde det är, att vännerna skåda, och kommaTill vältrefliga huset, och älskade fädernejorden,Sent han komme och slemt, sen alla kamrater han mistat,På ett fremmande skepp, och ofärd finne i huset! 535
Så han bedjande sade, och honom hörde Poseidon.Men upplyftande återigen långt tjockare klipphällSlängde han dän, och lade dertill oändelig handkraft.Och nedkastade honom bakom svartstäfviga skeppet,Och helt litet det brast, att han träffade ändan af rodret. 540Hafvet brusade högt för den nederstörtande hällen.Framåt drefs nu galejan af vågen, och vräktes mot landet.
Men då vi kommo till ön, der äfven de andre galejor,De vältoftade, bidde, tillsamman, och alle kamraterSörjande sutto omkring, afbidande stundligt vår ankomst: 545Dit ankomne, vi halade upp vår galeja på sanden,Ock vi stego utur på hafvets bränningar sjelfve.Sedan Kyklopens får ur hålkade skeppet vi tagit.Delte vi dem, att ingen mig gick beröfvad sin andel.Men en vädur åt mig fotbrynjte kamraterne, ensam, 550Särskilt gåfvo, då fårena deltes; och honom på strandenÅt svartmolniga Zeus Kronides, som alla beherrskar,Offrande, brände jag låren; men han föraktade offret,Samt utgrundade blott, på hvad sätt vältoftade allaSkeppen skulle förödas, och mig tillgifne kamrater. 555Så vi dagen igenom, intill nedgående solen,Sutto och njöto af rikliga köttet och ljufliga vinet.Men då nu sol gick ned, och derhos oss skymningen påkom,Då vi på hafvets strand oss samtlige lade att hvila.
När sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos, 560Då påmanande ock kamraterna gaf jag befallning,Sjelfve att stiga ombord, samt akterlinorna lösa.Strax de stego ombord, och på tofterna satte sig neder,Alle i rad, och den grumliga sjön med årorna slogoDän vi seglade vidare fram, med bedröfvade hjertan, 565Glade ur hotande död, med förlust af kära kamrater.
Tionde Sången
Till den Aioliska ön ankommo vi nu; och der boddeAiolos, Hippotes' son, odödlige gudarnes älskling,Uppå sin simmande ö; och kopparne muren kring henneOkullstötelig stod; glatt reste sig berget mot höjden.Voro åt honom också tolf barn i salarna borna, 5Döttrar, till antal, sex, och derhos sex blomstrande söner.Der han döttrarna gifvit, att vara åt sönerna makar.Desse hos älskad far, och hos vördsam moder beständigtSpisa, och framför dem otaliga rätter man frambär.Och det offerdoftande hus kringdönar af flöjten, 10Dagarna alla; om nättren enhvar hos blygsama makanSofver, på mattor sträckt och uti välpyntade sängen.Så nu till deras stad vi och kostliga boningar kommo.En hel månad han höll mig väl, och sporde om allting,Både om Troia, Argeiernes skepp, och Achaiernes hemfärd; 15Och jag åt honom berättade allt, förhållandet enligt.Men då af honom också jag resa begärte, och ombadMig affärda, han vägrade ej, och beredde mig hemfärd;Gaf mig en lädersäck af nioårig en oxesHud, samt knöt deruti uppbrusande vindarnas vägar. 20Ty till vindarnes herre förordnat honom Kronion,Både att stilla och väcka, ehvem som honom behagar.Knöt på det hålkade skepp ock säcken med glänsande silfverSnöre, att icke derur utblåste den ringaste fläkt ens;Men medsände åt mig den gynnande Zephyros' vinden, 25Att hemföra galejor och folk; dock skulle han ickeDet fullborda; ty vi förgingos, i egen vår dårskap.
Dygnen nio likväl vi seglade nätter och dagar,Och på det tionde redan sig visade fädernejorden,Vakteldständarne ock vi skådade nära på stranden. 30Men mig, tröttade, då påkom en ljufvelig slummer;Ty skeppsrodret jag sjelf städs förde, och icke åt någonBland kamraterna gaf, att vi snarare hunne vårt hemland.Nu mellertid med hvarandra kamraterna började språka,Och förmente, att gull jag hem medförde och silfver, 35Skänker af Aiolos sjelf, stormodige Hippotes' ättling.Och man ordade så, anblickande närmaste grannen:Ack, hur denne ändock är älskad och ärad af allaMenskor, till hvilkas stad eller land han nånsin må komma!Så från Troia af bytet han bringar båd många och sköna 40Dyrbarheter; men vi, som samma vägar ha vandrat,Återlände till hemmet enhvar med händerna toma.Och nu detta åt honom har gett, af vänskap behagen,Aiolos; låtom oss snarliga se, hvad vara det månde,Samt hur mycket silfver och gull der finnes i säcken. 45Sagdt; och nu seger vann kamraternes skadliga rådslag;Säcken de öppnade, ut sig störtade vindarne alle,Och bortryckande förde då strax dem stormen åt hafvet,Gråtande, fjerran ifrån vår fädernejord; hvaremot jag,Vaknande, öfverlade i mitt otadliga sinne, 50Anten jag, störtad ur skeppet, mig skulle i hafvet förgöra,Eller också tyst lida, och än bland lefvande dväljas.Men jag dröjde, och led; omsvepande mig, på galejanLåg jag, och skeppen fördes af vindens skadliga stormkraftTill den Aioliska ön, och kamraterne suckade alle. 55
Der vi stego i land, och hämtade vatten; och genastTogo kamraterne nu sig mat vid de snabba galejor.Men såsnart vi med spis oss samtliga mättat och dricka,Väljande ut en kamrat, att följa mig, jemte en herold,Gick jag till Aiolos' ståtliga boning, och träffade honom, 60Sittande med sin maka tillbords och samtliga barnen.Och inkomne i rummet, bredvid dörrposten på trösklenSatte vi oss; i sin själ förvånades desse, och sporde:
Hvi är du kommen, Odysseus? hvad elak gud har dig ansatt?Vi åtminstone dig affärdade kärt, att du måtte 65Lända till hem och till hus, och om annorstädes dig lyster.
Så de sade; men jag genmälte dem, sorgsen i hjertat:Sleme kamrater gjort mitt förderf, och tillika en skadligSömn; men hjelpen mig, vänner, förty hos eder är makten.Så jag sade, och sökte dem röra med smekande orden. 70Men de förstummades alle, och fadren svarade endast:
Drag skyndsamligast hän från vår ö, bland varelser slemast!Ty ej är det min sed, att hemledsaga och följaNågon dödelig man, som af saliga gudarna hatas.Drag härifrån nu, emedan af gudarna hatad du hitkom! 75Så han talte, och mig, djupt suckande, sände ur huset.
Dän vi seglade vidare fram, med bedröfvade hjertan.Qvaldes så männernas sinnen utaf den mödsama rodden,Följd af vårt dårliga dåd; ty ej mer ledsagning oss syntes.Dock sex dygn mellertid vi färdades nätter och dagar, 80Och på det sjunde vi kommo till Lamos' resliga fäste,Det Laistrygoniska Telepylos, der hjordarna herden,Hemåtförande, manar, och hörs af den, som dem utför.Derstäds kunde sig väl två löner förtjena en sömnlös:Ena, med korna i vall; den andra med glänsande fåren; 85Ty helt nära hvaran gå nattens banor och dagens.Der, då till prisade hamnen vi kommit, kring hvilken en tvärbrantKlippa sig reser uti en sträckning från hvardera sidan,Och framskjutande stränder, den ena den andra till möte,Sticka vid mynningen ut, och trång ingången sig bildar: — 90Der instyrde de nu tverodda galejorna alle.Sedan bundos de fast i den skyddade hamnen, hvarannanNära; förty ej någonsin der uppsvallade vågenHvarken högt eller lågt, öfverallt var idelig stillhet.Men jag ensam behöll utanom min svarta galeja, 95Der vid yttersta ändan, och fästade kabeln vid klippan.Och sen, klättrande upp, jag på brantaste toppen mig ställde;Dock der syntes ej spår af oxar, ej heller af menskor;Köken vi sågo allenast, som hvirflade upp från marken.Då affärdade jag kamrater, att gå och bespörja, 100Hvilka de männer vore, som äta sitt bröd der i landet,Väljande ut två man, och derhos herolden, som tredje.Och utstigne de gingo den glättade vägen, på hvilkenKärrorne släpade bränsle till stan från de bergiga höjder.Nära till staden de mötte en tärna, som hämtade vatten, 105Laistrygoniern Antiphates' manhaftiga dotter.Hon nedsteg med detsamma uti skönrinnande källanArtakia; derifrån man hämtade vatten till staden.Men de trädde intill, tilltalade henne och sporde,Hvem som var landets kong, och öfver hvilka han styrde. 110Hon anviste dem genast sin fars högtakiga boning.Och då de kommit hade i ståtliga rummen, hans maka,Liksom en bergstopp hög, de funno, och hisnade alle.Men hon kallade strax från torget den stolta gemålen,Antiphates, som stämplade dem bedröfvelig ofärd. 115Genast annammande en af kamraterna, redde han måltid;De två öfrige flydde i hast, och kommo till skeppen.Och då hof han i staden ett skri; och, hörande detta,Kommo de starke Laistrygoner an båd hädan och dädan,Tusendetals, ej liknande menniskor, utan giganter. 120Med ofantliga stenar från klipporna slungade desseNeder; och strax ohyggeligt dån på galejorna uppstod,Under männernas dråp, och medan galejorne bräcktes.Spettande dessa som fisk, de buro till jemmerlig måltid.Medan i hamnen nu dem, den bottenlösa, de dräpte, 125Jag mellertid mitt eggiga svärd utryckte ur baljan,Och afkapade tågen uppå svartstäfviga skeppet,Och strax drifvande på kamraterna mina, jag mante,Ligga på årorna väl, att vi så undsluppe förderfvet.Samtlige nu de rodde med kraft, af fruktan för ofärd. 130Gladligt flydde, åt sjöss, de öfverhängande klipporMin galeja; de öfrige der dock alla förgingos.
Dän vi seglade vidare fram, med bedröfvade hjertan,Glade ur hotande död, med förlust, af käre kamrater,Och till Aiaias ö anlände; der bodde på henne 135Den skönlockiga Kirke, en stolt och ljudlig gudinna,Som åt Aietes var, allkunnige kungen, en syster.De härstammade båda från menniskorlysande Solen,Båda de hade Perse till mor, Okeanos' dotter.Der med galejan vid stranden vi landade sedan i tysthet, 140I skepprymmande hamn, och en gud oss visade vägen.Der utstigande då, två dagar och nätterna tvenneLågo vi, tärande hjertat med trötthet och sorger tillika.Men då den tredje dan skönlockiga Eos beredde,Då jag fattade ock kastspjutet och eggiga svärdet, 145Och skyndsamligon klättrade upp från skeppet, på utkik,Om jag skådade menniskors verk, och stämma förnumme.Sen jag kommit ditupp, jag mig ställde på stupiga toppen,Och sig viste nu röken ifrån bredvägiga jorden,Genom de täta buskar och träd, i palatset hos Kirke. 150Och jag begrundade sedan uti min själ och mitt sinne,Att dit vandra och spörja, då svarta röken jag skådat.Men besinnande mig mellertid mer gagneligt syntes,Att först återvända till snabba galejan och stranden,För att gifva kamraterna mat, och spejare sända. 155Men då nuren helt nära jag var tverodda galejan,Öfver den ensame mannen sig ömkade någon bland gudar,Som mig väldig en hjort, höghornad, på vägen tillmötesSände; till floden han gick från betesplatsen i skogen,Ärnande dricka; ty honom betvang den brännande solen. 160Honom, då nedför berget han kom, jag i midten af ryggenStack, och mitt kopparne spjut ryggraden igenom sig trängde,Och han i stoftet qvidande damp, och lifvet sin kos flög.Sedan steg jag på hjorten, och kopparne spjutet ur såretUtdrog, hvilket jag lät derstäds qvarligga, mot marken 165Lutadt, och mig hopsamlade sedan qvistar och vidjor;Och då ett famnslångt rep, välsmidigt, derefter jag tvesidsFlätat, fötterna bandt jag för väldiga djuret tillsamman,Bar det på nacken, och vandrade dän till svarta galejan,Stödd mot lansen, förty omöjeligt var att på axeln 170Bära med ena handen; så stort var det väldiga vildbråd.Och vid galejan jag slängde det ned, och mante med godaOrd kamraterna alla, enhvar mig närmande särskilt:
Vänner, vi skole ej förr, skönt ängslade, stiga ditnederTill osynlige guden, än dagen och stunden är kommen! 175Medan vi derföre ha båd mat och dryck på galejan,Låtom oss hålla tillgodo, och icke förtvina i hunger!
Så jag sade; och strax mitt tal hörsammade alla,Och utsmögo på stranden utaf fruktödsliga hafvet,Samt begapade hjorten; så stort var det väldiga vildbråd. 180Men då de sett sig mätta, att skåda med ögonen hjorten,Händerna tvättade de, och redde en kostelig måltid.Så vi dagen igenom, intill nedgående solen,Sittande njöto det rikliga kött och ljufliga vinet.Men då nu sol gick ned; och derhos oss skymningen påkom, 185Då vi lade oss alla vid hafvets bränning att hvila.Men då sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos,Då ock, ställande till folksamling, jag talte, bland alla:
Hören, kamrater, mitt ord, änskönt olyckor J lidit!Älskade, mer vi ej vete, hvar vester är eller öster, 190Ej, hvar menniskorlysande soln går jorden inunder,Ej hvar hon uppgår; snart derföre oss låtom betänka,Om det ännu gifs råd; jag menar att icke det gifves.Ty jag såg, sen jag klättrat ditupp på stupiga toppen,Ön, som i runden bekransas utaf omätliga hafvet. 195Lågländt än hon belägen, och rök från midten af henne,Genom de täta buskar och träd, jag med ögonen märkte.
Så jag talte; för dem strax sönderkrossades hjertat:Laistrygeniern Antiphates' illgerning de mindes,Och den starke Kyklop, fräcksinnade menniskoätarn. 200Alle snyftade högt, utgjutande ymniga tärer,Men de hade likväl ej minsta båtnad af gråten.Och fotbrynjte kamraterna nu jag samtliga tveskiljsTäljde, och gaf dem hvardera sin anförare äfven;Dessa förde jag an, gudsköne Eurylochos dessa. 205Lotterna skakte vi genast i kopparfogade hjelmen;För storsinnte Eurylochos då uthoppade lotten;Gick så åstad, och derhos de två och tjugu kamrater,Gråtande, men oss andra de lemnade sörjande efter.Kirkes boning de nu, den ståtliga, funno i skogen, 210Byggd af slipade stenar, uppå kringskådeligt ställe.Henne der rundtomkring bergsvargar befunnos och lejon,Dem sjelf spaka hon gjort, då hon in trollkrydder dem gifvit.Icke på männerna nu de rusade heller, men alleReste sig upp, och viftade gladt med svansarna långa. 215Liksom hundarne kring sin herre, som kommer från middan,Vifta, — ty läckerheter åt dem medbringar han alltid:Så kring dessa också starkkloige vargar och lejonViftade. Männerne skrämdes, såsnart odjuren de sågo.Hos lockfagra gudinnan i dörrn qvarstannande alle, 220Hörde de der Kirke, som sjöng med tjusande stämma,Väfvande väfven stor, ovanskelig, såsom gudinnorsArbete plär förträffeligt, fint och dejeligt vara.Då tog ordet bland dem Polites, kämparnes höfding,Som bland kamraterna var mig mest värderad och älskad: 225
Vänner, der inne är en, som väfvande väfven, den stora,Sjunger så vacker en visa, att genljud gifver palatset,Dödelig, eller gudinna kanske; thy snarliga ropom!
Så han sade; då ropade de, utkallande henne.Och framträdande strax, de glänsande dörrar hon upplät, 230Och inkallade; alle, i dårskap, följde hvarannan;Blott Eurylochos blef, förmodande svek derinunder.Och införande dem hon satte på stolar och säten;Korngryn, ost åt alla, och gullgul håning hon sedanMängde med Pramniskt vin, och i maten blandade slema 235Kryddar, att fädernejorden de alldeles skulle förgäta.Men då hon gifvit hade, och de utdruckit, påstundenSlående med sitt spö, hon uti svinstian dem stängde.Och nu hade af svinen de kropp, och stämma och hufvud,Äfvensom hår; men vettet var qvar än, liksom tillförne. 240Så nu, gråtande, in de samtliga stängdes; och KirkeKastade åt dem ollon, kastanier och frukter af hagtorn,Spis, som af svinen städse, de markpåliggande, frätes.
Nu Eurylochos skyndade strax till svarta galejan,Bringande tidender fram om kamraternas ömkliga öde. 245Dock han gitte ej säga ett ord, skönt gerna han ville;Så hans hjerta var såradt af gräsliga sorgen, hans ögonVoro med tårar fyllde, och själen anade jemmer.Men då vi samtlige honom förvånade hade befrågat;Då förtäljde han oss de andre kamraternas ofärd: 250
Såsom du bjöd, vi vandrade dungen igenom, Odysseus;Och vi funno i skogen ett slott, välsiradt och vackert,Byggdt af slipade stenar, uppå kringskådeligt ställe.Någon sjöng nu der gällt, och väfde på väfven, den stora,Dödlig eller gudinna; de kallade henne och ropte. 255Och utträdande strax, hon glänsande dörrarna upplät,Och inbjöd dem; och alle på en gång dårligen följde,Blott jag stannade qvar, förmodande svek derinunder.Samtlige desse försvunno tillika, och icke en endeVisade sig, skönt länge jag satt der liksom på utkik. 260
Så han sade; men jag mitt silfvernaglade stridssvärdHängde på axeln, det stora och kopparne, äfvensom bågen.Honom befallte jag strax att föra mig samma vägen,Men han om båda knäna mig tog, och begynte att bedja,Och, veklagande, talte mig till med vingade orden. 265
För mig ej dit, motvillig, o drott; men lemna mig härstäds,Ty jag vet, att du sjelf ej kommer, ej heller du bringarAf kamraterna en, men låtom oss genast med dessaFlykta; kanhända ännu dock olycksdagen vi undfly.
Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom; 270Eurylochos, minsann, qvarstanna du bara på stället,Ätande, drickande här vid hålkade svarta galejan,Men jag vandrar åstad; mig är det ett tryckande nödtvång.
Så jag talte, och vandrade hän från haf och galeja.Men då nu, vandrande genom de heliga lunder, jag skulle 275Till Kirkes, mångtrollerskans, hus, det ståtliga, komma,Der gullstafvige Hermes mig mötte, då redan jag näraMig till palatset befann; en yngling liknade guden,Som fått nyligen skägg, hvars ålder af alla är skönast.Och han tog mig i hand, samt talade ordet, och sade: 280
Hvart, olycklige, så på kullarna vandrar du ensam,Ej med orten bekant? Kamraterne dine hos KirkeStängde äro, och bo nu som svin i reglade stior.Kommer du hit, att dem rädda? Nåväl Jag icke förmodar,Att du ens sjelf hemvänder, men stannar qvar med de andra. 285Dock ur förderfvet, välan, jag vill dig befria och rädda:Här har du ståtelig krydda! Till Kirkes boningar dermedGå, och hon olycksdagen ifrån ditt hufvud skall värja!Kirkes samtliga funder jag vill förtälja dig äfven:Blandvin reder hon till, och kastar dig kryddor i drycken; 290Men hon ej så ens hexa dig kan, ty sådant förbjuderDråpliga kryddan, jag dig vill ge, och säga dig saken.När nu dig Kirke slår med sitt ofantliga trollspö,Ryck du emellertid det eggiga svärdet ur baljan,Och anrusa emot Kirke, som ville du dräpa. 295Fruktande, skall hon dig då ombedja, att dela sitt läger.Då bör du alldeles icke gudinnans läger förvägra,Att hon kamraterna löse, och dig mottage bevågen,Utan af henne begär, att hon svärjer de saliges stored:Att hon ej dig anstämplar en annan skadelig ofärd, 300Att hon ej röfvar dig mandom och kraft, enär du dig afklädt.
Sade; och kryddan åt mig antvardade Argosdräparn,Hvilken från marken han tog, samt lärde mig känna dess lynne.Svart till roten hon var, med mjölk jemförlig dess blomma:Moly af gudar hon kallas, derhos uppgräfs hon ur jorden 305Svårt af dödliga män; dock gudarne gitta ju allting.Hermeias derpå sig begaf till höga OlympenGenom den skogiga ön; till Kirkes boningar sen jagGick, och vid gåendet hjertat i mig mångfaldigt sig rörde.Hos lockfagra gudinnan i dörrn jag stannade sedan. 310Stående der, jag ropte; gudinnan hörde min stämma.Och utträdande strax, de glänsande dörrar hon upplät,Kallade på mig, och jag medföljde, bedröfvad i hjertat.Nu hon förde mig in, och i silfvernaglade, granna,Prydliga länstoln satte; en pall fanns föttren inunder. 315Blandvin redde hon sen, till att dricka, i gyllene bägarn,Samt inkastade kryddan, med argt uppsåt i sitt sinne.Sedan hon gifvit, och jag utdruckit, och hon mig ej hexat,Hon med spöet mig slog, och talade ordet, och sade:Gack nu uti svinstian, och sof med de andra kamrater! 320
Sade; och ryckande ut det eggiga svärdet ur baljan,Störte jag mot Kirke, som ämnade henne jag dräpa.Men, högt skriande, undan hon sprang, och mig fattade knäna,Och högtömkelig talade så de vingade orden:Ho? Hvarifrån är du? Hvar har du stad och föräldrar? 325Mig förvåning betager, att ej du af drycken förhexats,Ty ej någon dödlig ännu uthärdat den drycken,Ho den tärde, och släppte igenom tändernas stängsel;Men du har i ditt bröst ett obetvingeligt sinne.Säkert Odysseus du är, mångvandrarn, om hvilken mig alltid 330Sagt, att komma han skull, gullstafvige Argosdräparn,Vändande hem från Troia, på snabba galejan, den svarta.Men nu välan, stick svärdet i skidan, och låtom oss sedanStiga upp i min bädd, att så med hvarandra förentaGenom älskog och bädd, inbördes vi varda förtrogne! 335
Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne:O Kirke, hur kan du mig be, att vara dig vänsinnt?Du, som förvandlat till svin, i salarna, mina kamrater,Och mig sjelf när du har, nu listanstämplande, bjuderI sängkammaren gå, och med dig sofbädden bestiga, 340Att du må röfva mig mandom och kraft, enär jag mig afklädt.Nej, jag alldeles icke med dig vill stiga i bädden,Om du ej värdes, gudinna, mig svälja de saliges stored,Att du mig sjelf ej stämplar en annan skadelig ofärd.
Så jag sade; och hon gaf eden strax, som jag fordrat. 345Men när svurit hon hade, och eden behörigen lyktat,Då uppsteg jag uti Kirkes storståtliga sofbädd.Vårdsama tärnorna här på bestyr i salarna voro,Fyra till tal, som äro bestyrarinnor i huset,Samtlige döttrar försann af källor och äfven af lundar, 350Samt af de heliga floder också, som rinna till hafvet.En af dessa på stolarna lade de prydliga mantlar,Purpurne, ofvanuppå, och inunder dukar hon lade;Och den andra framför länstolarna silfverne bordenUppslog, ställande der åt dessa gyllene korgar. 355Men den tredje i silfverpokaln hjertfägnande vinetMängde, det ljufva, och sen de gyllene bägrar fördelte.Och den fjerde hon hämtade vattnet, och rikliga eldenTände den väldiga kitteln inunder och vattnet det värmdes.Men då nu vattnet kokte uti den blänkande kopparn, 360Hon mig i karet satte, och tvådde ur väldiga kitteln,Blandande efter behag, båd hufvud och skuldror tillika,Tills hon ur lemmarna hän kraftödande tröttheten borttog.Men då hon mig rentvagit, och smort med essens af oliven,Kastade hon mig kappan omkring, den granna, och tröjan, 365Och införde mig sen, och på silfvernaglade, vackra,Prydliga länstoln satte, en pall fanns föttren inunder.Och tvättvatten i skåln ihällde mig tärnan, och frambarI den sköna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver,Vattnet, och dukade der bredevid det fejade bordet. 370Ärbara skafferskan hämtade bröd, och satte för gästen,Samt mång rätter dertill, af allt hvad huset förmådde,Och uppmante mig äta; men det ej lyste mitt sinne,Utan i andra tankar jag satt; ondt anade sinnet.När nu mig Kirke såg der sittande, utan att räcka 375Händren till maten, utaf förskräckelig smärta betagen,Ställde hon sig helt nära, och talade vingade orden: