Hvarför, Odysseus, sitter du så, som vore du mållös,Frätande hjertat ditt, men mat eller dryck du ej vidrör?Säkert ett nytt forsåt misstänker du; dock du ej alls bör 380Frukta; ty redan åt dig jag svurit de saliges stored.
Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne:Hvilken dödelig man, som rättvis kallas, o Kirke,Skulle väl någonsin mat eller dryck förr gitta att smaka,Förrn kamraterna frias, och han dem med ögonen skådar? 385Men om du verkligen gerna mig manar att dricka och äta,Lös dem, att jag må med ögonen se högtkära kamrater
Så jag sade; och nu Kirke ur salen begaf sig,Hållande stafven i hand, och öppnade dörren till stian,Och utjagade dem, som nioåriga gödsvin. 390Vände mot henne de stodo der nu, och hon dem emellanGående, smorde dem samtliga sen med annan en trollsaft.Flöto så dem från lemmarna bort de håren, som nyligtAlstrade skadliga saften, dem gifven af mäktiga Kirke,Och strax voro de män, än yngre än fördömde varit, 395Såväl vackrare vida, och större jemväl till att påse.Och de kände igen mig, och hängde mig alle vid händren.Ljuflig smärta hos hvar uppvexte, och hela palatsetDönade skräckligt, och sjelf sig ömkade äfven gudinnan.Trädande nära till mig så talte gudinnors gudinna: 400
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,Gå nu åstad till snabba galejan och stranden af hafvet,Och till en början först upphalen på landet galejan,Bringen i grottorna sedan ert gods och samtliga redskap,Kom sjelf genast igen, och medtag kära kamrater. 405
Så hon sade men mig hörsammade modiga sinnet,Och jag gick nu åstad till snabba galejan och hafvet.Sedan fann jag på snabba galejan de kära kamrater,Ömkeligt jemrande sig, utgjutande ymniga tårar.Likasom då när kalfvar i by de vallade korna, 410Hvilka till fägåln gå, såsnart de med gräs sig förplägat,Samtlige hoppa tillmöte, och dem ej kättorne meraHålla tillbaka, men ramande högt de kring mödrarna sinaHoppa: så desse också, när mig de med ögonen sågo,Störte sig gråtande fram; så sinnet för samtliga syntes 415Vara, som hade de kommit till fädernelandet och egenStad på den klippiga ön, der de samtligen föddes och fostrats,Och de talte till mig, veklagande, vingade orden:
Vi vid din återkomst, zeusfostrade, äre så glade,Liksom vi ländt till Ithaka, hem till fädernelandet; 420Men låt höra, förtälj de andre kamraternes ofärd!
Så de talte; men jag genmälte i vänliga ordlag:Nu till en början först upphalom på landet galejan,Bringom i grottorna sedan vårt gods och samtliga redskap!Skynden er sjelfve derjemte, att följa mig alle tillika, 425Samt kamraterna se i Kirkes heliga boning,Huru de dricka och äta; förty fullt opp de nu hafva.
Så jag sade; mitt tal hörsammade desse påstunden;Eurylochos var den ende, som alla kamraterna qvarhöll.Och tilltalande dem han sade de vingade orden: 430
Usle, hvart gå vi? hvarför slik ofärd fiken J efter,Att till Kirkes boning begifva er? Säkert oss allaHon förvandlar till svin eller vargar, eller till lejon,Att dess stora palats, med våld ock, vakta vi måtte.Likså gjorde kyklopen, enär hans kula besökte 435Våre kamrater, och dem åtföljde den djerfve Odysseus;Ty för hans öfverdåd ock de förlorade lifvet.
Så han sade; men jag nu öfverlade i sinnet,Att vid mitt nerfviga lår dra ut långspetsiga svärdet,Och afhugga hans hufvud, och kasta det neder på marken, 440Skönt han mig ock var nära förvandt; men kamraterne alleHejdade mig med vänliga ord så hädan som dädan:
O zeusborne, ifall du befaller, så låtom då honomHär vid galejan förbli, och åt oss bevaka galejan;Men ledsaga oss du till Kirkes heliga boning! 445
Ordande så, de vandrade upp från galejan och hafvet;Men vid det hålkade skepp ej heller Eurylochos qvarblef,Utan följde; förty han af häftiga hotelsen skrämdes.Och mellertid nu de andra kamrater i salarna KirkeKärvänskapligen tvått, och smort med essens af oliven, 450Samt dem samtliga klädt i yllene mantel och lifrock,Och de i salarna dessa, sig plägande, träffade alla.När nu hvarandra de sett, och allt derjemte berättat,Greto de, jemrande sig, och palatset dönade vida.Då till mig framträdde gudinnors gudinna, och sade: 455
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,Väcken ej längre numera den eviga sorgen! Jag kännerBåde de smärtor alla, J lidit på fiskiga hafvet,Och hur fiendtlige män er oförrättat på landet.Utan, välan nu spisen min mat, och dricken af vinet, 460Tills J återigen nytt mod erhållen i barmen,Likasom när er fädernejord ni lemnade fordom,Klippiga Ithaka; nu kraftlöse J blifvit och rädde,Tänkande städse uppå kringirrandet, svåra; och aldrigSinnet i glädtighet är, emedan J lidit så mycket. 465
Så hon sade; men oss stormanliga sinnet bevektes,Och der dagarna alla, till årets slut från dess början,Sutto vi, njutande rundeligt kött, och kosteligt mustvin.Men när året var fullt, och stunderna hade sig kringvändt,Under de slocknande månar, och dagarne långe sig lyktat, 470Då, utkallande mig, högtkäre kamraterne sade:
Underbare, engång åtminstone tänk på ditt hemland,Om det är gudars beslut, att du räddas omsider, och nalkasDitt högtakiga hus, och den älskade fädernejorden.
Så de sade; men mig manhaftige sinnet bevektes. 475Så der dagen igenom, intill nedgående solen,Sutto vi, njutande rundeligt kött, och kosteligt mustvin.Men då sol gick ned och tillika mörkret oss påkom,Desse i dunklande salarna sig till hvila begåfvo.Men jag lagade mig i den tjusande bädden till Kirke, 480Fattade knäna och bad, och gudinnan hörde min stämma;Och tilltalande henne jag sade de vingade orden:
O Kirke, fullborda du mig det löfte du gifvit,Att affärda mig hem härifrån; ren trängtar mitt sinne,Samt de andre kamraters, som städs mig hjertat bestorma, 485Och sig jemra omkring, enär du nånsin är afskiljs!
Så jag sade; och strax genmälte gudinnors gudinna:O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,Längre ej mer i mitt hus ovillige skolen J dröja,Men J måsten dock först en ann färd lykta, och resa 490Till Aïdes' palats och den skräckliga Persephoneias,Att i derstädes befråga Thebanske Teiresias' vålnad,Denne blinde profets, hvars vett orubbeligt varar.Honom, äfven som död, gaf tankkraft Persephoneia,Att han är ensam vis; likt vålnader vanka de andre. 495
Så hon talte; men mig vardt sönderkrossadt mitt hjerta,Och der satt jag i sängen och gret, och icke mig sinnetÖnskade lefva numer, samt ljuset af solen beskåda.Men då jag gråtit mig mätt, och kastat i bädden och vältrat,Då jag henne också genmälande svarte med orden: 500
O, Kirke, ho förer oss an den väg som du nämner?Kom ju ej någon ännu på svarta galejan till Aïs.
Så jag sade; men strax mig svarte gudinnors gudinna:O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,Om vägvisare ej dig vare det minsta bekymmer! 505Res du masten allenast och spänn ut seglen, de hvita,Och sitt stilla, och Boreas' vind skall föra galejan.Men då Okeanos redan med henne du öfver har farit, —Der som stranden är låg, och Persephoneia har lunder,Med svartpopplarna höga, och fruktförödande viden, — 510Sök der hamn med ditt skepp, på Okeanos' hvirfliga floddjup,Och förfoga dig sjelf till Aïdes' ruskiga boning,Der sig i Acheron kasta Pyriphlegethon, och den andreFloden Kokytos, som sjelf är en gren af Stygiska vattnet:Klippa, och sammanlopp af de två högtbrusande floder. 515Der du sedan, o drott, dig närmande, såsom jag bjuder,Gräf dig en grop, så lång som en aln båd hitåt och ditåt,Och utgjut kring gropen ett offer åt samtliga döda,Först af håning med mjölk och sedan af ljufliga vinet,Samt för det tredje af vatten, och påströ hvitaste korngryn, 520Ropande an enträget de dödas skröpliga hufvun,Lofva, till Ithaka länd, en gallko, hvilken är ypperst,Offra i salen, och fylla ditt bål med dyrbara håfvor.Och åt Teiresias ensam du särskildt offre en helsvartVädur, hvilken är bäst bland eder samtliga boskap. 525När du med bön anropat de dödas prisade släkten,Offra då gumsen derefter och tackan, den svarta, tillika,Vändande dem mot Erebos, sjelf dig vändande frånskiljs,Fikande flodens böljor att se; då skola sig mångeVålnader snart infinna utaf hänsomnade döda. 530Sedermera du må kamraterna mana och bjuda,Fåren, som ligga der dräpte med obarmhertiga kopparn,Att af flående bränna, och höja till gudarna bönen,Till den starke Aïdes och skräckliga Persephoneia.Men sjelf, ryckande ut det eggiga svärdet ur baljan, 535Sitt du, och tillåt icke de dödas skröpliga hufvunBloden närmare komma, förrän du Teiresias frågat.Då, o männernes förste, påstund skall nalkas profeten,Som förtäljer dig grannt båd vägen och resans begränsning,Huru på fiskiga sjön du återländer till hemmet. 540
Så hon talte; och strax gullthronade Eos sig infann.Hon då klädde mig kläderna på, båd mantel och lifrock;Nymfen klädde sig sjelf i en vid, hvitglänsande kappa,Fin, förtjusande; sen kring lifvet hon slingade gördeln,Skön och af ideligt gull; och lade så doket på hufvut 545Men jag vandrade rummen igenom, och mante med ljufvaOrd kamraterna alla, enhvar mig närmande särskildt:
Sofvande, njuten ej längre numera den ljufliga sömnen,Utan låtom oss gå! mig intalt mäktiga Kirke.
Så jag sade; hos dem stormanliga sinnet bevektes. 550Det oaktadt jag dän oskadda ej vännerna förde:Fanns ju en viss Elpenor, en pojke, ej särdeles hvarkenModig i krig, ej heller uti sitt sinne bepröfvad.Från kamraterna skiljd, I Kirkes heliga boning,Vintung, denne sig laggt, af lystnad att hämta sig svalka. 555Men då buller och stoj af de väckta kamrater han hörde,Plötsligen upp han sprang, och förgät i sinnet alldeles,Att nedstiga igen på höga stegen, han uppgått;Utan han damp hufvudstupa från taket, och nacken för honomKnäcktes vid knotorna af, och själn nedsteg till Aïdes. 560Och när de öfrige kommo, jag talade ordet, och sade:
Visst J trodden er nu till älskade fädernejordenFara; men annan färd åt oss förordnade Kirke,Till Aïdes' palats och den skräckliga Persephoneias,Att om ett gudsvar spörja Thebanske Teiresias' vålnad. 565
Så jag sade; för dem nu sönderkrossades hjertat,Och der sutto de, jemrande sig, lösryckande håret.Ingen fromma de hade likväl, skönt äfven de greto.Men då till stranden af sjön, och till snabba galejan vi andreÄngslade gingo vår väg, utgjutande ymniga tårar, 570Kirke, vandrande bort mellertid, vid svarta galejanBundit en gumse, och bundit derhos ock tackan, den svarta,Smygande lätt sig dän; ho skulle en gud, mot dess vilja,Skåda med ögonen nånsin, om hitåt gången, om ditåt?
Elfte Sången
Men såsnart som vi hade till sjön ankommit och skeppet,Ut i gudomliga hafvet tillförst vi drogo galejan,Reste så mast, och hissade segel på svarta galejan,Togo fåren och förde dem med, samt stego derjemteÄngslade sjelfve ombord, utgjutande ymniga tårar. 5Ilande tillika åt oss, bakom svartstäfviga skeppetGynnande, segelfyllande vind, en mäktig förbundsvänSjelf skönlockiga Kirke, en stolt och ljudlig gudinna.Men såsnart på galejan vi bragt alltsamman i ordning,Satte vi oss; hon fördes utaf styrmannen och vinden. 10Och på den öppna sjön heldagligen svällde dess segel.Ned gick solen, och ren omdunklades vägarna alle,Och till Okeanos' gräns, djuprinnande flodens, vi lände,Der de Kimmeriske männernes stad är belägen, och hembygd,Öfverhöljde af dunkel och moln; ty icke på dessa 15Nederskådar den skinande soln med strålarna nånsin,Icke då när hon upp på den stjerniga himmelen tågar,Icke då när från himlen hon ned mot jorden sig vänder,Utan förderfvelig natt sig breder kring ömkliga menskor.Dit framkomne, i land vi styrde galejan, och fåren 20Med oss togo, men sjelfve invid Okeanos' flödenGingo vi, tills vi funno den plats, som visat oss Kirke.Offerdjurena der Perimedes och Eurylochos nuHöllo, och jag utryckte det eggiga svärdet ur skidan,Gräfde så gropen, lång som en aln båd hitåt och ditåt. 25Och kring honom vi gjöto ett offer åt samtliga döda,Först af håning med mjölk, och sedan af ljufliga vinet,Samt för det tredje af vatten, och strödde de hvitaste korngryn.Ropande an enträget de dödas skröpliga hufvun,Lofte jag, hem anländ, en gallko, hvilken är ypperst, 30Offra i salen och fylla mitt bål med dyrbara håfvor,Och åt Teiresias ensam jag lofvade särskildt en helsvartVädur, hvilken är bäst bland all vår samtliga boskap.Men då med bön omsider och löften de skaror af dödaJag anropat, i fåren jag grep, och halsarna afskar 35Öfver gropen, och svart rann bloden; då nalkades genastVålnader upp ur Erebos' djup af somnade döda;Brudar kommo och gossar, och mångbepröfvade gubbar,Och små flickor derjemte, som ha ungsmärtesamt hjerta;Månge också, som sårats af kopparne lansar der kommo, 40Kämpar, dräpte i fält, med blodbesudlade vapen.Månge de vankade gropen omkring båd hädan och dädan,Med förskräckeligt skri; men mig blek fruktan då påkom.Jag kamraterna dock anmanande sedan befallte,Fåren, som lågo der dräpte med obarmhertiga kopparn, 45Att aflående bränna, och höja till gudarna bönen,Till den starke Aïdes och skräckliga Persephoneia.Men sjelf ryckande ut det eggiga svärdet ur baljan,Satt jag, och tillät icke de dödas skröpliga hufvun,Bloden närmare komma, förrän jag Teiresias frågat. 50
Först sig vålnaden närmade nu af kamraten Elpenor,Ty han begrafven ej var, bredvägiga jorden inunder,Ty vi i Kirkes slott hans kropp qvarlemnade graflös,Obegråten, emedan ett annat bekymmer oss trängde.Skådande mannen, jag gret och ömkade uti mitt sinne, 55Och tilltalande honom, jag sade de vingade orden:
Elpenor, hur kom du hitned till det nattliga dunkel?Hann du väl förr till fots, än jag med svarta galejan?
Så jag sade; men han, sig jemrande, svalte med orden:O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, 60Ödets slema beslut mig skadat och ymniga vinet.Ty jag i Kirkes slott mig lade, och hugsade ickeAtt nedstiga igen på höga stegen, jag uppgåttUtan jag damp hufvudstupa från taket, och nacken derjemteKnäcktes vid knotorna af, och själn nedsteg till Aïdes 65Nu anropar jag dig vid dessa som stannat der ofvan,Vid din maka, och far, som dig fostrade då du var liten,Vid Telemachos ock, som du lemnade ensam i rummen;Ty jag vet ju, att du från Aïdes boningar faren,Till Aiaia igen välbyggda galejan skall styra: — 70Derstäds, beder jag då, o drott, att du måtte mig minnas,Samt när du res derifrån ej mig ogråten och graflösLemna, att icke jag blir anledning till gudarnes vrede.Utan bränn mig å bål med vapnen, hvilka jag eger,Och uppkasta ett kummel vid stranden af grumliga hafvet, 75Öfver en stackars man, att kommande släkten det vete.Detta åt mig fullborda, och fäst den åran i kumlet,Som jag, lefvande, brukte, i lag med mina kamrater.
Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom:Olycksalige, detta åt dig jag vill lykta och göra. 80
Vi med sorgliga ord omvexlande, båda så derstädsSutto; och ensids jag höll svärdet utöfver bloden,Ensids ordade mångt skuggbilden af fordne kamraten.
Vålnaden nalkades ock af min afsomnade moder,Antikleia, som är storsinnte Autolykos' dotter 85Hvilken lefde ännu, då jag reste till heliga Troia.Skådande henne, jag gret, och ömkade uti mitt sinne;Men likväl, skönt mycket jag ängslades, icke jag tillätHenne sig närma till bloden, förrän jag Teiresias frågat.Kom så ändtligen an den Thebanske Teiresias vålnad, 90Med den gyllene spiran, och kännde igen mig, och sade:
Olycksalige, hvi, förlåtande ljuset af solen,Kom du, att skåda de döda, och glädjeberöfvade trakten?Vik dock undan från gropen, och borttag eggiga svärdet,Att jag må dricka af bloden, och dig sen sanningen säga. 95
Så han talte; jag vek, och det silfvernaglade svärdetGömde i skidan; såsnart af svarta bloden han druckit,Talte mig till påstunden med ord otadelig spåman:
Store Odysseus, du mig tillspörjer om gladelig hemkomst,Men den skall dig en gud svår göra, ty ej jag menar 100För jordskakaren döljas, som groll har laggt i sitt sinne,Vredgad, emedan hans älskade son du beröfvade ögat.Än hemkomma ni torde likväl, skönt ondt J ock liden,Om ditt sinne du vill, och kamraternas hålla i tygel,När du ankrar en gång med den välbeställda galejan 105Vid Thrinakiska ön, undsluppen ur dunkliga hafvet, —Betande finnen J Eelios' hornboskap och fetaFår, den gudens, som allt åhörer och allting beskådar; —Oantastade dem om du lemnar, och tänker på hemkomst,Torde ni lända till Ithaka än, skönt ondt J ock liden. 110Men om du dem antastar, jag då bebådar dig ofärdFör kamrater och skepp, och om sjelf undkomma du skulle,Länder du ömkligt och sent, och har alla kamrater förlorat,Hem på fremmande skepp, samt träffar skador i huset,Öfvermodiga män, som egendomen förtära, 115Giljande efter din sköna gemål, och bjudande skänker;Men ditkommen likväl du hämnas de samtliges våldsverk.Och när du friareskaran i salarna dina omsiderDräpit med svek, eller ock olönligt, med eggiga kopparn,Sedan begif dig åstad, medtagande prydelig åra, 120Tills du kommer till sådana män, som icke af hafvetVeta, och ej förtära sin mat med saltet beblandad.Icke de heller veta utaf rödkindta galejor,Icke af prydliga åror, som äro galejornas vingar.Tydeligt tecken jag säger också, som icke dig undgår: 125Då när med dig hopträffad en ann vägfarande måndeSäga, att en kastskåfvel du bär på din väldiga axel,Der må du ock nedsticka den prydliga åran i jorden,Offrande herrliga offer derhos åt kong Poseidaon,Vädur och tjur, och tillika jemväl en beskällare fargalt, 130Dän begifva dig hem, och heliga festhekatomberÅt odödliga gudar, som bo i den rymliga himmeln,Samtliga, offra i ordning; då skall dig ur hafvet en stillaDöd annalkas, en sådan, som lyktar dig lifvet omsider,Mätt af behagelig ålder; och rundtkring skola dig folken 135Lycklige vara; nu säger jag dig sannfärdligen detta.
Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom:O Teiresias, slikt väl gudarne sjelfve beslutit,Men du, välan, mig detta förtälj och noga berätta:Vålnaden skådar jag der af min hänafsomnade moder, 140Hvilken tigande sitter vid bloden, och icke sin egenSon i anletet värdigas se, samt ej tilltala,Säg mig, o drott, hur hon måtte likväl mig känna som sådan!
Så jag sade; och han genmälte mig genast och svarte:Lätt den saken säga jag vill dig och lägga i sinnet. 145Hvilken som helst du ibland afsomnades vålnader låterBloden närmare nalkas, han skall dig sanning förkunna;Hvilken du det förvägrar, igen han vandrar tillbaka.
Talande så, till Aïdes' palats Teiresias' vålnad,Drottens, vandrade bort, enär gudorden han utsagt. 150Men jag stannade qvar enträget, tilldess att min moderKom, och drack af den dunkliga blod. Hon kände påstunden,Och, veklagande, mig tilltalte med vingade orden:
Älskade son, hur kom du hitned till det nattliga dunkel,Lefvande? Svårt för de lefvande är, att detta beskåda. 155Finnas ju väldiga strömmar och hiskliga floder i midten,Och Okeanos först, som ingen till fots än har faritÖfver, om icke han egt en välarbetad galeja.Kommer du nu väl hit, kringirrande vida från TroiaMed kamrater och skepp, lång tid? och har du ej varit 160Alls på Ithaka? har du ej sett din maka i rummen?
Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne:O min mor, mig nöden har fört hitned till Aïdes,För att om gudsvar spörja Thebanske Teiresias' vålnad.Ty jag icke har nalkats Achaia, och icke mitt eget 165Rike beträdt, men städs med bekymmer i hjertat jag irrat,Från den stunden jag först Agamemnon följde, den ädle,Till skonfåliga Ilions stad, att med Troerna strida.Men du, välan, mig detta förtälj, och noga berätta:Hvilket den långutsträckande döds missöde dig kufvat, 170Eller en långsam krämpa? Har pilglad Artemis kanske,Sjelf angripande dig med de ljufliga pilarna dödat?Säg mig också, om fader och son, dem jag lemnade hemma;Finnes min värdighet än hos dem, eller har väl nuredanNågon annan den tagit, och tro de ej mer att jag kommer? 175Säg mig derjemte min laga gemåls båd vilja och tanksätt,Om hos sonen hon dröjer, och allt orubbligt bevarar,Eller med henne sig redan förmält bland Achaier den bäste.
Så jag sade; och strax genmälte den vördade modren:Med ett fördragsamt sinne ännu i salarna dina 180Dröjer hon visserlig qvar, men jemmerfulle beständigtGå för den gråtande nättren sin kos, och dagarne äfven.Ingen besitter ännu din värdighets ära; men ostördEger Telemachos stamgodsen, gemensama festmålGästar han vid, som det egnar en lagförvaltare sköta; 185Ty af alla han bjuds; och din fader vistas på landetDerstäds, kommer ej nånsin till stan, och hos honom ej bäddarFinnas, ej prydliga fällar, ej heller sängar och mantlar,Utan hon sofver om vintren, der tjenarne pläga, i huset,I spisaskan, nära till elden, med trasor på kroppen. 190Men när sommaren kommer, och höstningens frodiga årstid,Allestädes uppå det välomansade vinberg,Utaf de löf som fallit, på marken redes hans sofbädd.Ängslad ligger han der, med mycken sorg i sitt sinne,Suckande öfver ditt öde, och tung är åldren för honom. 195Så afsomnade jag också, och lyktade lifvet;Icke i salarna Artemis har, skottskicklig och pilglad,Sjelf angripande mig med de ljufliga pilarna dräpit;Icke är mig påkommen en krämpa, som vanligast plägarMed förskräckeligt tvinande ta ur lemmarna lifvet; 200Utan saknan af dig, och bekymren för dig, min Odysseus,Jemte din älskvärdhet mig ljufliga lifvet beröfvat
Så hon sade; men jag, i min själ rådplägande, villeVålnaden famna utaf min hänafsomnade moder.Jag tre gånger försökte, ty sinnet befallte mig famna, 205Och tre gånger ur händren, en skugga lik eller drömbild,For hon, och mig djup smärta dessmer uppväcktes i hjertat,Och tilltalande henne, jag sade de vingade orden:
Mor, hvi stannar du icke, då dig omfamna jag önskar,Att hos Aïdes jemväl, i älskade armarna, slutne, 210Begge vi vårt lystmäte må ha af förstelande sorgen?Är du en skuggbild blott, som den väldiga PersephoneiaSkickat, att jag dessmera ännu må klaga och sucka?
Så jag sade; påstund genmälte den vördade modren:O du min son, olyckelig mer än öfrige männer, 215Persephoneia, dottren af Zeus, dig icke bedårar,Utan sådan är menniskors sed, när döde de blifvit;Ty ej af senorna kött och ben mer hållas tillsamman,Utan den brännande eld med väldiga kraften betvingarDetta, när själen en gång de hvita benen har lemnat, 220Och som en dröm bortflygande, själen sedan forsvinner.Men skyndsamligen nu sök ljuset, och detta bemärk digAllt, att framdeles ock du må orda derom för din maka.
Så vi vexlade ord med hvaran; mellertid nu matronorKommo, — ty dem ditskickade väldiga Persephoneia, — 225Hvilka de tappraste mäns gemåler voro och döttrar,Och kring svarta bloden de sig församlade talrikt.Men jag tänkte på råd, hur jag skulle hvarenda befråga.Detta beslut i min själ jag likade vara det bästa:Dragande ut långspetsiga svärdet, vid fylliga låret, 230Lät jag af svarta bloden ej samtliga dricka på en gång.Utan efter hvaran framträdde de till mig, och hvarjeSina sorger förtäljde; och jag utforskade alla.
Tyro, den ädelborna, jag såg tillförst nu bland dessa,Hvilken sade sig vara en till bålde Salmoneus, 235Sade sig vara gemål åt Kretheus, Aiolos' ättling.Hon förälskade sig i gudomliga floden Enipeus,Hvilken, den skönsta af floder, sin bölja välfver på jorden,Och vid Enipeus' tjusande brädd hon vandrade ofta.Under skepnad af denne en gång jordskakarn Poseidon 240Låg hos henne vid mynningen af den hvirfliga floden,Och den purpurne vågen omkring dem, liksom en klippa,Uppvälfd stod, samt dolde en gud och en dödelig qvinna.Och jungfruliga gördeln han löste, och henne han söfde.Men när kärliga värf fulländat hade Poseidon, 245Tog han Tyro i hand, och talade ordet, och sade:
Fröjda dig, qvinna åt mötet! ty under det välfvande åretStåtliga piltar du föder, ej är odödliges lägerBarnlöst; vårda nu dessa, och gif en rikelig näring.Nu gack hem till din boning, var tyst, och knysta ej ordet; 250Men jag sjelf, må du veta, dig är jordskakarn Poseidon.
Så han sade, och dykade ned i det svallande hafvet.Vorden hafvande, Pelias hon framfödde och Neleus,Hvilke åt mäktige Zeus två väldige tjenare blefvoBåda, och Pelias i vidrymliga stan Iaolkos, 255Fårrik, hade sitt hem; den andre i sandiga Pylos.Sönerna andra hon födde åt Kretheus, qvinnornas drottning,Aison jemte Pheres, och derhos hästglad Amythaon.
Efter henne jag såg Antiope, född af Asopos,Som berömde sig ock, att uti Zeus' armar ha sofvit; 260Söner tvenne också hon födde, Amphion och Zethos,Som uppbyggde tillförst sjuportiga Thebes befästning,Och omtornade den; ty de ej otornadt förmåddeDet vidrymliga Thebe bebo, skönt väldige kämpar.
Efter henne Alkmene jag såg, Amphitryons maka, 265Som blef Herakles' moder, den lejonsinnte och djerfves,Sedan hon sofvit hade i Zeus', den mäktiges, armar;Såg Megare, en dotter utaf storsinnade Kreion,Som Amphitryons son, den i kraft okuflige, äktat.
Äfven Oidipus' mor jag skådade, skön Epikaste, 270Hvilken, af oförstånd, föröfvade gräslig en gerning,Äktande egen son; men denne, som mördat sin fader,Henne tog; och gudarne strax verldskunnigt det gjorde.Men han, lidande qval, i det mångbehagliga Thebe,Efter gudarnes hårda beslut, var Kadmeiernes konung; 275Sjelf hon vandrade af till portfast, mäktig Aïdes,Sedan en snara hon fästat omkring tvärbalken i taket,Fattad af smärtan sin, samt lemnade qvalen åt honom,Många till tal, som en mors Erinnyer bringa i verket.
Och skön Chloris jag såg, som Neleus fordom till maka 280Tog för dess fägrings skull, sen tusende skänker han gifvit,Yngsta dottren utaf kong Iasos' ättling, Amphion,Hvilken uti Minyeiska Orchomenos kraftigt regerteFörr, och i Pylos var kong; hon födde de herrliga söner,Nestor och Chromios med, och bålde Periklymenos med. 285Födde så efter dem manhaftiga Pero, ett under,Hvilken af grannarna alla till maka begärtes, men NeleusGaf allenast åt den, som Iphikles' hornade hjordar,Och bredpannade, plundrande, dref från Phylake: vågsamtArbete! Dock på sig tog otadlige siaren ensam, 290Att dem drifva; en guds fiendtliga skickelse, grymaFjettrar förhindrade honom, och landtlige boskapsherdar.Men då nu månader redan och dar fulländade voro,Under det åter välfvande år, och stunderne kommo,Då upplöste hans fjettrar också den starke Iphikles, 295Sen gudsvaren han gifvit; och så Zeus' vilja var verkställd.
Äfven Leda jag skådade sen, Tyndareos' maka,Som åt Tyndareos två stormodiga ättlingar födde,Hästupptuktande Kastor, i näfstrid god Polydeukes.Lefvande gömmas de både uti fruktgifvande jorden, 300Och dernedre ännu af Zeus åtnjutande ära,Lefva de vexelvis hvarannan dag, och hvarannanÄro de döde, och ha en ära, med gudarnes jemlik.
Iphimedeia derefter, gemål åt drotten Aloeus,Såg jag, som sade sig haft med Poseidon möte i älskog. 305Ock två söner hon födde, men de kortlifvade voro,Otos, gudarna lik, och fjerranberömd Ephialtes,Dem högresligast fostrade upp fruktgifvande jorden,Samt mest sköna bland alla också i näst herrlig Orion.Nioårige höllo i bredd de alnarna nio 310Redan, och nio famnar i längd uppvuxit de hade.Mot odödliga gudarna ock de hotade väckaDrabbningen af mångstormande krig på sjelfva Olympos;Ossa de ämnade först på Olympos ställa, och derpåDet löfruskande Pelion sen, för att himlen bestiga. 315Och det hade de gjort, om de kommit till manbarhets ålder,Men dem sonen af Zeus och utaf skönlockiga LetoDödade begge, förrän dem tinningarna inunderSkäggbrådd vexte, och kinden var täckt med blomsterligt mjölkhår.
Phaidre äfven jag såg, samt Prokris, och skön Ariadne, 320Dottren till Minos, den vise, som fordom fördes af TheseusHän från Kreta till ängden utaf det helga Athenai.Men han sin vilja ej fick; ty förut drap Artemis henne,På Dionysos' ord, på det kringomböljade Dia.
Maira och Klymene äfven jag såg, och dolsk Eriphyle, 325Som, för det aktade gull, förspillde sin älskade make.
Samtliga gitter jag dock ej nämna, ej heller förmäla,Alla de makar jag såg och döttrar till fordne heroer;Ty förr svunne gudomlige natten, men tid till att sofvaRen är, antingen här, eller ock jag till snabba galejan 330Går; men åt gudarna jag och åt er antvardar min hemfärd.
Så han talte; och samtligen de förstummade tego,Samt af förtjusning betogos uti de dunklande salar.Men nu begynte bland dem hvitarmig Arete, och sade:
O Phaieker, hur syns här mannen väl eder att vara, 335Både till storlek och vext, och det dugliga vettet derinnan?Han är derjemte min gäst; men enhvar åtnjuter den hedern.Thy affärden ej så påskyndande, skänkerna ickeSå för den fattiga minsken; ty eder i salarna mångeSkatter, igenom gudarnas nåd, förvarade ligga. 340
Talte så äfven bland dem den åldrige drott Echeneos,Hvilken utaf Phaiekiska män månd vara den älste:
Vänner, icke mot edert beråd, ej heller er meningOrdar drottningen vis; derför hörsammen J alle!Dock af Alkinoos, kongen, beror båd gerning och ord nu. 345
Honom Alkinoos återigen genmälte, och sade:Detta ordet må vara på sätt som du yttrar, såframt jagLefver och herrskar ibland de roningkära Phaieker.Men gästvännen ännu, skönt högligen längtande hemfärd,Tills imorgon likväl qvardröje, sålänge åt honom 350Skänkerna alla jag bragt; ledsagningen männerne alleVårda, förnämligast jag, hvars makt här gäller i landet.
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken,Om ett år till och med J bjöden mig härstädes dröja, 355Om ledsagning bestyrden, och gåfven mig herrliga skänker,Sannerlig ville jag det, och mycket bättre det vore,Att med fullare hand hemkomma till fädernejorden:Så mer vördad jag vore och kär derjemte hos allaMänner, hvilka mig såge till Ithaka återkommen. 360
Honom Alkinoos återigen genmälte, och sade:När vi dig skådade an, o Odysseus, icke vi troddeDig en bedragare vara och smyger, hvilka så mångaNärer den svarta jorden ibland mångskingrade menskor,Stämplande lögner ihop, dän icke man skulle förmoda. 365Men hos dig finns prydnad i ord, finns redeligt hjertlag,Och, en sångare lik, konstmessigt du har oss berättatAlle Argeiernes öde, och ditt, och svåra bekymmer.Men du, välan, mig detta förtälj och noga berätta,Om ej några du såg af de ståtliga männer, som följde 370Dig till Ilion åt, och som der erhöllo sin bane.Denna natt är så lång, osägligt, och ännu ej inneTid, att sofva i saln; förtälj mig märkliga saker!Ja, jag skulle förbida till herrliga morgonen, blott duVille åt mig berätta i saln om dina bekymmer. 375
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken,Finns ju för samtal tid, finns tid derjemte för sömnen.Men om du önskar att höra, så vill jag sannerlig ickeDig förvägra, att än mer ömkansvärdiga saker 380Om kamraterna mina berätta, som sedan förgingos,Som väl sluppo med lif ur Troernas suckiga härnad,Men, för en skändelig qvinnas dåd, vid sin hemkomst dräptes.
Ja, såsnart nu förskingrat den vördade PersephoneiaSamtliga vålnader hit och dit af de afliga qvinnor, 385Vålnaden nalkades mig af Atreus' son, Agamemnon,Ängslad, och honom omkring de öfrige alle sig samlat,Som i Aigisthos' hus nedjordes, och lyktade banen.Kännde så denne mig strax, när svarta bloden han druckit,Högt derjemte han gret, utgjutande ymniga tårar, 390Sträckande mot mig händerna fram, mig önskande räcka,Men han ej egde numer orubbliga kraften och styrkan,Sådan hon fanns tillförne uti hans smidiga lemmar.Skådande drotten jag gret, och ömkade uti mitt sinne,Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden: 395
Ärefulle Atreides, o härarnes kong, Agamemnon,Hvilket den långutsträckande döds misöde dig kufvat?Monne Poseidaon dig kufvat har på galejan,Väckande skadlige vindarnes olycksaliga blåster?Eller fiendtlige män dig oförrättat på landet, 400Snappande oxarna bort, eller ock fårhjordarna vackra,Eller kämpande ock om fästen, eller om qvinnor?
Så jag sade; men han tilltalte mig genast, och svarte:O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,Icke Poseidaon mig har på galejorna kufvat, 405Väckande skadlige vindarnes olycksaliga blåster,Icke fiendtlige män mig oförrättat på landet,Utan Aigisthos mig, anstämplande döden och banen,Drap, och min skändliga maka, sen in han kallat i huset,Och undfägnat: så plär man slakta vid krubban en oxe. 410Så nu jag dogen jemmerlig död, och de andre kamraterSlaktades immerfort, liksom hvittandige galtarSlaktas plä vid den rike och stolt högmögenda mannensBröllop, eller också bunklag, eller rikliga festmål.Redan du sjelf närvarit vid nederlaget af många 415Ensamt dödade män, eller ock i den kraftiga örlog;Skådande detta, likväl du mest medömkat i sinnet,Hur vi omkring vinbålen och matbelastade bordenLågo i saln, på hvars golf öfverallt flöt bloden i strömmar.Men mest jemmerlig hörde jag rösten af Priamos' dotter, 420Af Kassandra, som dräptes utaf Klytaimnestra, den lömska,Bredevid mig; men jag, från marken, lyftande händren,Döende grep i mitt svärd, och hon, den äreförgätna,Sig aflägsnade, utan att mig, som gick till Aïdes,Trycka med händren ögonen hop, och sluta mig munnen. 425Så ej grymare något och fräckare ges än en qvinna,Som sig sådana dåd kan föreställa i sinnet,Liksom denna jemväl uttänkte en skändelig gerning,Stämplande mord åt sin laga gemål; isanning jag tänkteMig kärälskelig både för barnen och tjenarne alla 430Komma till hemmet; men hon, som var särdeles kunnig i nidverk,Både sig sjelf behöljde med skam, och framdeles allaAfliga qvinnor, jemväl den dygdesama ibland dem.
Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom:Ve, vidtdundraren Zeus isanning stämman af Atreus 435Rätt förskräckligen hatar, förmedelst qvinliga funderLängesedan; för Helenas skull vi stupade mångeOch dig, i fjerran stadd, svek stämplade an Klytaimnestra.
Så jag sade; men han tilltalte mig genast och svarte:Var derföre ej någonsin du blödsinnt mot din maka, 440Och upptäck ej för henne hvarenda sak, som du känner,Utan somt må du säga, och somt må vara förborgadt.Dock du mördas väl aldrig utaf din maka, Odysseus,Ty förmycket vis och dertill vältänkt i sitt hjertaÄr Ikarios' dotter, förståndig Penelopeia. 445Henne vi lemnade ju som nygift maka derhemma,När vi till härnaden foro; en son låg henne vid bröstet,Späd, som sitter måhända nuredan i männernes räkning,Lyckelig; honom skall se den återvändande fadren,Han skall också omfamna sin far, som det höfves dem båda. 450Men min maka ej ens, att ögonen mätta med sonensAnblick mig tillstadde; förut mig sjelf hon ihjelslog.Dock jag vill säga dig annat, och göm det du i ditt sinne:Hemligt, ej uppenbarligt till älskade fädernejordenStyr din galeja; ty mera ej är att på qvinnorna lita. 455Men du, välan, mig detta förtälj och noga berätta:Han J väl hört kanske om min son, att ännu han lefver,Anten uti Orchomenos' stad, eller sandiga Pylos,Eller hos Menelaos kanske, i rymliga Sparta?Ty han väl icke på jorden är död, den ädle Orestes. 460
Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom:Atreus' son, hvi spörjer du mig om detta? ej vet jagOm han är död, eller lefver, och dumt är prata i vädret.
Så med slika bedröfliga ord omvexlande, beggeStodo vi ängslade der, utgjutande ymniga tårar. 465Kom så vålnaden an af Peleus' ättling Achilleus,Samt af Patrokleus ock, och Antilochos, ståtlige hjelten,Samt af Aias, som var den bäste till skick och till skepnadI Danaernes hop näst tadelfria Peleion.Kännde så strax mig igen snabbfotad Achilleus' vålnad, 470Och veklagande talte mig till med vingade orden:
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,Dristige, välfver du än långt svårare bragd i ditt sinne?Hur har du vågat att komma till Aïs, hvarest de dödeBo sanslöse, och hänafsomnade menniskors skuggor? 475
Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom:Peleus' ättling, Achilleus, den tappraste bland de Achaier,För Teiresias' skull är jag kommen, ifall han en utvägSade, huru jag måtte till klippiga Ithaka lända.Ty den Achaiiska jord jag ej nalkats, ej heller min egen 480Ännu beträdt, städs sorger jag haft; men du, o Achilleus,Är mig den sällaste man bland alla, båd fordom och framdels;Ty, som lefvande, förr dig ärade, lika med gudar,Vi Argeier, men nu du mäktigt beherrskar de döda,Vistande här; bekymra dig ej, att du föll, o Achilleus! 485
Så jag sade; men han tilltalte mig genast, och svarte:Trösta mig icke för döden, du herrlige konung Odysseus!Ty långt hellre jag ville, som landtman, tjena en annan,Skönt vanlottad han vor, och stora gods ej besute,Än afsomnade här och skaror af döda beherrska. 490Men du, välan, om min herrliga son, mig saken berätta,Om, förkämpe, han följde till strids, eller också, om icke.Säg mig, ifall du något har hört om Peleus, min fader,Om han ibland Myrmidonernes folk än njuter sin ära,Eller om honom de både i Hellas och Phthia förakta, 495Derför att ålderdom hans händer och fötter betager.Ty jag ej mer hans hjelpare är, der solen månd stråla,Sådan, som fordomtid, då uti det rymliga Troia,Kämpande för Argeier, jag slog de tappraste männer.Komme, ett ögonblick, jag sådan till fädernehuset, 500Skrämde min kraft helt visst, och de ovidrörlige händrenMånga, som kränka min far, och utestänga från äran.
Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom:Sannerlig intet jag hört om den ståtlige konungen Peleus;Men om din älskade son deremot, Neoptolemos, sanning 505Vill jag i allo berätta, emedan du detta mig bjuder.Förty honom jag sjelf på den hålkade, jemna galejan,Bragte från Skyros' ö till välfotbrynjta Achaier.Sannerlig då när vid Troias stad vi plägade rådslag,Talte han alltid först, och tog ej miste om orden; 510Nestor, den gudalike, och jag medtäflade ensamt;Men då vid Troias stad vi kämpade, alle Achaier,Aldrig han bidde i männernas hop, ej heller i hvimlet,Utan han störte förut, och hans mod gaf vika för ingen;Och mång kämpe han dräpte uti det vilda tumultet. 515Alla jag visst ej kan omnämna, ej heller förmäla,Dem han, stridande för Argeierna, dräpte i hären;Men dock, huru han Telephos' son nedgjorde med kopparn,Drotten Eurypylos, hur dess månge Keteiske kamraterBlefvo, för qvinliga skänkernas skull, nedgjorde kring honom. 520Han var den skönste jag sett nästefter gudomlige Memnon.Men då vi nederstego i hästen, som byggt oss Epeios,Vi Argeiernes förstar, och jag fått ensam det uppdrag,Både att öppna det fasta försåt, och att sluta igen det;Då de Danaers andre beherrskare alle och kongar 525Torrkade tårar bort, och enhvar i lemmarna skälfde;Endast honom jag såg med ögonen alldeles icke,Hvarken blekna på fagraste hy, ej heller från kindrenTorrka tårarna bort; men han högst enträget mig ombad,Att få stiga ur hästen, och fattade fästet af svärdet, 530Och sin kopparne lans, och välfde åt Troerna ofärd.Men då vi hade förstört kong Priamos' väldiga fäste,Han med byte ombord på galejan och kostelig prunkskänkSteg helbregda, och var ej träffad af eggiga kopparn,Ej i en närstrid sårad, ehuru sådant så ofta 535Händer i krig; ty hullerombuller huserar ju Ares.
Så jag sade; och dän snabbfotad Achilleus vålnadVandrade af, med väldiga steg, till Asphodelos-ängen,Glad, att jag sagt hans son utmärkt bland männerna vara.
Öfrige vålnader alla utaf hänsomnade döda 540Stodo beängslade der, och talte om sina bekymmer;Men dock vålnaden ensam utaf Telamoniern Aias,Ett godt stycke från mig, blef stående, vredgad för segern,Hvilken på honom jag vann, då med mig han stridde vid skeppenOm Achilleiska vapnen; hans vördade moder dem utsatt: 545Troernes söner dömde i tvisten, och Pallas Athene.Måtte i denna strid jag aldrig vunnit mig seger!Ty, för de vapnens skull, jord sådant hufvud betäcker,Aias'; som var förmer i gestalt, förmer i bedrifter,Än de Danaers män, näst tadelfrie Peleion. 550Honom talte jag till med håningsljufliga orden:
Aias, Telamoni son, den tadelfries, vill aldrig,Icke som död engång, du mig vreden glömma, för dessaOlycksvapen, som gudar bestämmt till Argeiernes skada?Desse vållde din död, skyddstorn; och för dig vi Achaier, 555Liksom för Peleus' son, snabbfotade hjelten Achilleus,Högligen ängslas, att du är död; och ingen är dertillSäker, men Zeus lanskunnige Danaers samtliga krigshärHatade så förskräckligt, och dig pålade ditt öde.Dock, kom närmre, o kong, att ett ord af mig och ett annat 560Höra, och hejda ditt mod, och styr manhaftiga sinnet!
Sade; och han mig svarade ej; men till Erebos bortgick,Till de öfriga skuggor utaf hänsomnade döda.Likväl skulle han vred tilltalt mig, eller jag honom;Men nu önskade sinnet uti mitt hjerta, att skåda 565Äfven de öfriga skuggor utaf hänsomnade döda.
Då först Minos jag såg, Zeus' lysande ättling, som hadeGyllene spira i hand, och skipade rätt åt de döda,Sittande; de deremot om lagarna kongen bespordeSittande, stående dels, vid Aïs' rymliga portar. 570
Efter honom jag såg Orion, den väldige, sedan,Jagande vildbråd nära intill på Asphodelos-ängen,Dem han samtliga sjelf nedgjort på de ödsliga bergen,Med helkopparne klubban i hand, obrytelig alltid.
Tityos äfven jag såg, en son till beprisade Gaia, 575Sträckt på marken; uppå tunnlandena nio han låg der,Sutto också hvarsids två gamar, och frätte hans lefver,Trängande nätet inunder; han ej afvärjde med händren.Ty han Leto betvang, Zeus' prisade medsofvarinna,När till Pytho hon gick igenom det vackra Panopeus. 580
Tantalos äfven; jag såg, uthärdande skräckliga plågor,Stående midt i en göl, som nalkades honom till hakan.Törstande stod han der, och kunde ej få sig att dricka.Ty så ofta sig krökte den gamle, och önskade dricka,Likaså ofta försvann insugade vattnet; och svarta 585Mullen vid fötterna syntes; en gudom vållade torrkan.Ofvanifrån höglöfvade trän ock slöste med frukter,Päron och äppelträn, skönfruktige, jemte granater,Grönskande, friske olivträd med, och kostlige fikon;Men då den gamle sig sträckte, att dem vidröra med händren, 590Vinden slungade dem allt upp till de skuggiga skyar.
Sisyphos äfven jag såg, uthärdande väldiga plågor,Lyftande en ofantelig sten med händerna begge.Sannerlig, spjernande han med händer och fötter tillikaStenen vältrade upp mot klinten; men just när han skulle 595Öfver toppen den kasta, då rullade blocket tillbaka;Och den skändlige sten nedrullade åter till fältet.Men, ansträngande sig, han välte den åter; och svettenDröp från alla hans lemmar, och damm kring hufvudet uppsteg.
Efter honom jag skådade ock Herakles, den starke, 600Endast en skuggbild; sjelf han ibland odödliga gudarGläds vid gelagen, och eger den skönfotknöliga Hebe,Dottren af mäktige Zeus och utaf gullskoiga Here.Men kring honom var skrän af de döda, liksom af fåglar,Skrämda upp öfverallt; sjelf liknande mörkaste natten, 605Höll han den blottade bågen i hand, och pilen vid strängen,Skådande hiskligt omkring, och lik en skjutande städse.Öfver bröstet på honom förskräckeligt hängde gehänget;Gyllene var det, och der mångt underverk var arbetadt,Björnar, och vildaste galtar och grymt anblickande lejon, 610Drabbningar, äfvensom strider, och mord derjemte, och mandråp.Konstarbetande mer ej freste på annat ett konstverk,Han som detta gehäng med konst fullbordade en gång.Och han kände mig genast, såsnart han med ögonen skådat,Och veklagande talte mig till de vingade orden: 615
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,Usle, isanning du lider jemväl så skräckeligt öde,Som jag i solens sken uthärdade sjelf der på jorden.Visserlig var jag en son till Zeus Kronion, men jemmerHade jag dock otalig; en vida ringare herre 620Tvangs jag lyda, och han pålade mig svåra bedrifter.Ock han mig sände hitned, för att hunden hämta; han troddeIcke för mig en annan bedrift, än svårare, finnas.Hunden likväl jag förde, och hämtade upp fria Aïdes;Ty klarögda Athene mig följde och sjelfve Hermeias. 625
Så han sade; och gick till Aïdes' boningar åter.Men jag stannade qvar på min plats, i händelse någonSkulle komma ännu af de drottar, som förr aflidit.Och nu hade jag sett de forntidskämpar, jag ville,Theseus, Peirithoos, beprisade gudarnes söner. 630Men mellertid otålige skaror af döda församlatsMed förskräckelig låt; och den bleka skrämseln betog mig,Att det hiskliga hufvud utaf vidunderlig GorgoSkulle ur Aïs sändas af väldiga Persephoneia.Strax derpå till galejan jag gick, och kamraterna mante 635Sjelfve stiga ombord, samt akterlinorna lösa.Genast de stego ombord, och på tofterna satte sig neder.Men på Okeanos-floden af vågen fördes galejan,Först med rodd, och derefter utaf den grannaste medvind.
Tolfte Sången.
Men såsnart som galejan nu lemnat Okeanos-flodensVatten, och kommit till böljan utaf bredvägiga hafvet,Samt till Aiaias ö, der den tidiga morgongudinnansBoningar finnas och danser, och Solen hafver sin uppgång;Dit ankomne vi halade upp vår galeja på sanden, 5Och vid hafvets bränning jemväl utstego vi sjelfve.Sedan vi der utsofvit, vi bidde gudomliga Eos.När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,Då affärdade jag till Kirkes boning kamrater,Att afhämta derfrån Elpenors döda lekamen. 10Sedan vi huggit oss ved, der stranden sträckte sig ytterst,Sorgsne vi skötte vårt lik, utgjutande ymniga tårar.Men då den döde var bränd, och den dödes vapen tillika,Redde vi honom ett kummel, och ställde derofvan en grafvård,Fästande prydelig åra på öfversta toppen af kumlet. 15
Vi bestyrde nu så om ett och om annat; men KirkeUndgick ej, att vi kommit ifrån Aïdes, och skyndsamtStyrande ut sig hon kom; och tärnor buro med henneBröd, och rikeligt kött, och derhos det glödande rödvin.Der i midten hon stod, nu talte gudinnors gudinna: 20
Djerfve, som lefvande hafven i Aïs boningar inträdt,I tvedöde, då en gång blott dö öfrige menskor!Men nu välan, förtären af maten och dricken af vinetHär heldagligen; sen när morgonrodnaden tändes,Seglen hädan; men jag vill visa er vägen, och allting 25Gifva vid handen, på det ni, af jemmerlig villa ej måttenHvarken till sjös eller lands vid lidna förluster beängslas.
Så hon sade; men mig manhaftige sinnet bevektes.Så vi då dagen igenom, intill nedgående solen,Sutto, och njöto det rikliga kött, och det ljufliga vinet. 30Men när soln gått ned, och tillika mörker oss påkom,Lade de andre sig sofva vid akterlinorna alle;Men hon tog mig vid hand, och från reskamraterna afskiljsBragte, och satte sig hos mig, och utkunskapade allting.Jag för henne berättade då alltsamman i ordning. 35Och sen talte mig till med orden mäktiga Kirke:
Så är detta då allt fullbordadt; hör nu derjemte,Hvad jag säger, en gud skall sjelf erinra dig äfven.Till Seirenerna först du kommande varder, som allaMenskor förtrolla, eho till deras boningar nalkas. 40Ho som af oförstånd dem nalkas, och hör de SeirenersStämma, ej honom omkring små barnen, ej heller hans maka,Skola sig ställa, enär han hemmet hunnit, och glädjas.Men med ljufvelig röst Seirenerne honom förtrolla,Sittande uti sin äng, och en stor benhög är omkring dem 45Af förmultnande män, för hvilka huden förtorrkar.Utan res du förbi, och tryck i kamraternes öronHåningsljufveligt vax, att ej någon måtte dem höraBland de öfriga; sjelf kan du höra, ifall dig så lyster.Och dig till händer och fötter man binde på snabba galejan, 50Upprätt vid mastfoten, och derfrån fäste man tågen,Att du till lust och fröjd Seirenernas stämma må höra.Och om du skulle kamraterna be, samt mana att lösa,Då må de binda dig fast med flere linor och flera.Sedan kamraterne nu förbi Seirenerna farit, 55Sedermera jag kan ej bestämdt dig vidare säga,Hvilken väg du må taga; derom dock sjelf i ditt sinneÖfverväga; jag ordar för dig om vägarna båda.
Ty här öfverhängande klippor du möter, mot hvilkaRyter en väldig bölja ifrån blåögd Amphitrite. 60Och Irrklippor de pläga af saliga gudar benämnas.Der ej fåglarne slippa förbi, ja, icke de räddaDufvor engång, som åt Zeus, allfadren, ambrosia föra,Utan af dessa jemväl bortröfvar den glatta klippan;Fadren sänder då alltid en ann, att talet må fyllas. 65Nalkades dit ett männernes skepp, undkom det ej nånsin,Utan bad skeppens bräder och menskornas kroppar derjemteFöras af hafvets vågor och skräcklige eldens orkaner.Blott ett endaste skepp, hafseglande, kom derigenom,Allomtalade Argo, då det hemfor från Aietes. 70Och nu hade det snart mot väldiga klipporna kastats,Skulle ej Here hjelpt det förbi, ty kär var Iason.
Der två klippor du har; till rymliga himlen den enaNår med sin spetsiga topp; och hon är omgifven af dunkeltMoln, som aldrig förskingras, och aldrig visar sig klarhet 75Kring klipptoppen, om sommaren ej, ej heller om hösten;Ock ej stege ditupp en dödelig man, eller neder,Egde han händer tjugu och fötter likaså många;Ty så glatt är den klippan, som vore den rundtkringhuggen.Och i midten af berget befinns dimmdunklig en grotta, 80Vänd mot vester, åt Erebos till, der J torde kanhändaStyra förbi med det hålkade skepp, du ädla Odysseus.Och från det hålkade skepp ej skulle den raskaste man ens,Om han med bågen sköte en pil, nå hålkade grottan.Och derinne hon bor, den skräckeligt skällande Skylla; 85Sannerlig hennes röst likt den af en diende hundvalpLåter; och sjelf är hon ledaste troll, ej skulle sig någonGlädja vid hennes blick, skönt ock hon af gudarna möttes.Fötterne hennes tolf, oformlige, äro till antal,Och långsträckige halsarne sex; på hvarenda af dessa 90Sitter ett hiskeligt hufvud; deri treradige tänder,Tjocke och täte, och fulle utaf fördystrande döden.Ändatill midjan hon in har krupit i håliga grottan,Och hon sträcker hufvuna fram ur sin rysliga afgrund,Och der fiskar hon, städs kringsnokande klippan med glupskhet, 95Skälar, delfiner, och eljes om hon kan fånga ett störreSjödjur, slika som när högdönande Amphitrite.Der sjömännerne ej med sitt skepp oskadade nånsinKunna säga sig rest; med hvartenda hufvud hon tager,Röfvande, bort en karl ifrån svartstäfviga skeppet. 100
Äfven en annan klippa du ser, som är lägre, Odysseus,Nära den förra belägen; ja, väl dit nådde ditt bågskott.Derstäds vexer ett fikoneträd, som är väldigt och bladrikt;Der uppsuger den stolta Charybdis det dunkliga vattnet;Ty tre gånger hon sprutar det ut, tre gånger hon suger 105Skräckligt; måtte du ej der vara, enär som hon suger;Ty Jordskakaren sjelf ej kunde dig rädda från ofärd.Utan håll dig helt nära till Skyllas klippa, och skyndsamtRes med galejan förbi; långt mer det månde dig båta,Att bland kamraterna sex, än att allesamman du saknar. 110
Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne:Säg mig, välan, o gudinna, nu ock sannfärdligen detta,Om jag ej kunde kanske undvika Charybdis, och äfvenVärja ifrån mig Skylla, enär hon vill dräpa de mina.
Så jag talte; och strax mig svarte gudinnors gudinna: 115Djerfve, du nogsamt har dig om krigiska dater och mödorVårdat; skulle du för odödliga gudar ej vika?Skylla ej dödelig är, odödelig är hon dig ofärd,Omotståndelig är hon och vild, förskräcklig och hisklig;Kraft här ej eger bestånd; bäst är för henne att bortfly. 120Ty om du der qvardröjer, och dig vid klippan beväpnar,Räds jag, att återigen, hon dig, anrusande, uppnårMed sex hufvuden alla, och dig sex karlar beröfvar.Utan skynda förbi, och med bön anropa Krataiis,Skyllas moder, som födt åt dödliga henne till ofärd; 125Sedan hejdar hon dottren, att framdeles ej pårusa.
Till Thrinakias ö anländer du äfven, och Solens,Många drifter gå der i bete, och fåren de feta;Sju oxhjordar, och lika till tal af vackraste fåren,Femtio i hvar hjord; men ej någonsin gifva de yngel, 130Och ej nånsin de dö; gudinnor äro herdinnor,De skönflätiga nymferne två, Phaethusa, Lampetia,Hvilka Neaira har födt åt Solens gud, Hyperion.Sedan hon dem uppfostrat och födt, den vördade modren,Till Thrinakias ö hon dem sände, att vistas i fjerran, 135Samt att vakta sin fars småboskap och hornade oxar.Oantastade dem om du lemnar, och tänker på hemkomst,Torde ni lända till Ithaka än, skönt ondt J ock liden;Men om du dem antastar, jag då bebådar dig ofärdFör kamrater och skepp; och om sjelf undkomma du skulle, 140Länder du ömkligt och sent, och har alla kamrater förlorat.
Så hon sade; och strax gullthronade Eos sig infann;Och derefter till ön bortgick gudinnors gudinna;Jag till galejan begaf mig, och mante kamraterna alla,Sjelfve att stiga ombord, och akterlinorna lösa. 145Strax de stego ombord, och på tofterna satte sig neder,Alle i rad, och den grumliga sjön med årorna slogo.Sände tillika åt oss, bakom svartstäfviga skeppet,Gynnande, segelfyllande vind, en mäktig förbundsvän,Sjelf skönlockiga Kirke, en stolt och ljudlig gudinna. 150Strax, såsnart på galejan vi bragt alltsamman i ordning,Satte vi oss; hon fördes utaf styrmannen och vinden;Bland kamraterna talte jag då, beängslad i hjertat:
Vänner, ej höfves, att en eller två allena förnimmaGudspråk, hvilke mig sagt Kirke, gudinnors gudinna. 155Men jag vill nämna dem nu, att, vetande, anten vi måtteDö, eller ock undvika båd döden och ödesgudinnan.Först hon manar alltså de undransvärda SeirenersStämma att akta sig för, der hon ljuder på blommiga ängen;Mig allena hon mante att höra på sången, men binden 160Mig med fjettrande band, att jag der qvarstannar på stället,Upprätt vid mastfoten, och derfrån fäste man tågen;Och ifall jag skulle er be, samt mana att lösa,Då må ni binda mig fast med flera linor och flera.
Detta förmälande, allt jag lät kamraterna veta; 165Lände då fort mellertid den välbeställda galejanTill Seirenernes ö; ty hon fördes af gynnande medvind.Strax upphörde derefter också blåsvädret, och stormlösStiltje nu vardt; och en gud insöfde böljorna alla.Stigande upp, kamraterne refvade seglen på skeppet, 170Och nedkastade dem i det halkade skeppet, och satteSig vid årorna sedan, och rodde att vattnet det fräste.Men jag ett duktigt stycke af vax med eggiga kopparnDelte uti små bitar, och kramde med väldiga händren;Och strax värmde sig vaxet, förty stor kraft så befallte, 175Äfvensom Solens stråle, den Hyperioniske drottens;Sedan i ordning jag smorde i alle kamraternes öron.Och de till händer och fötter mig bundo på snabba galejan,Upprätt vid mastfoten, och derfrån fäste de tågen;Satte sig sjelfve, och grumliga sjön med årorna slogo. 180Men då vi voro så långt, som man hörer en ropandes stämma,Hurtigt roende, dem sjösnabba galejan ej undgick,Der hon i nejden sig rörde, och gäll anstämde de sången:Hit, mångprisade drott, Achaiernes ära, Odysseus,Närma dig hit med galejan, att du må höra vår stämma! 185Ty här ej for än någon förbi med svarta galejan,Innan ur våra munnar han hört sötljudiga stämman.Men då han lemnar oss nöjd, ock vet han mera än fordom.Ty vi vete ju allt, hvad invid det rymliga Troia,Genom gudars beråd, uthärdat Argeier och Troer, 190Allt vi vete, som timat uppå mångnärande jorden.
Så de sade; och höjde den vackraste stämma; mitt hjertaLyste höra derpå, och kamraterna bad jag mig lösa,Vinkande åt dem med ögat, men de allvarligen rodde.Strax uppreste sig då Perimedes och Eurylochos med, 195Och mig bundo i starkare band, och mera beträngde.Men då vi farit dessa förbi, och ej vidare sedanHörde det minsta utaf Seirenernas sång eller stämma,Då borttogo nu vaxet de mig tillgifne kamrater,Hvilket jag dem i öronen smort, och mig löste ur banden. 200Men då Seirenernas ö vi lemnat, genast derefterSåg jag en dunst, en hiskelig våg, och hörde ett buller;Årorne foro sin kos ur de skrämde roddarnes händer,Ock vardt dön öfverallt på strömmen, och icke ur ställetRördes galejan, förty de med händren ej årorna förde. 205Själf jag på skeppet vandrade kring, och mante med godaOrd kamraterna alla, en hvar mig närmande särskilt:
Vänner, vi äre ju icke minsann ovane vid faror;Denna fara ej är alls större, än då när KyklopenOss med sin väldiga kraft instängde i hålkade grottan. 210Men ock dän, förmedelst mitt mod, mitt råd, och min klokhet,Vi undkommo; jag menar vi än påminne oss detta.Nu då, välan, som jag säger, vi måtte befoga oss alle.Öfrige J hafsbränningen slån, den djupa, med edraÅror, der J nu sitten på tofterna, kanske att Zeus oss 215Unnar att än undkomma, och räddas ur detta förderfvet;Men dig, o styrman, så jag befaller, och detta i minnetHaf, emedan om rodret på hålkade skeppet du, vårdar:Utanom dunsten derborta och vågen måste du hållaSkeppet, och styra mot klippan gerad, att utan din vetskap 220Det ej rusar emot, och du kastar oss alla i ofärd.
Så jag sade; och strax hörsammade desse min talan.Skylla likväl jag ej nämde, vår oundvikliga ofärd,Att kamraterne icke, af skrämsel, skulle med roddenSluta, och samtlige sig i kajutan tränga tillsamman. 225Dock förglömde jag nu Kirkes bedröfliga uppdragAlldeles bort, som befallte mig ej påkläda beväpning;Men jag uppå mig tog min kostbara rustning, och tvenneVäldiga lansar i händren, och trädde på däcket af skeppetsFörstäf; väntande, först att derfrån skulle sig visa 230Skylla i berget, som bringade mig åt kamraterna ofärd.Ingenstäds dock henne jag såg; men ögonen trötteBlefvo, medan jag skådade an dimmdunkliga klippan.Nu mellertid trångsundet vi, ängslade, foro igenom;Ty härstädes var Skylla, och der vidundret Charybdis 235Skräckligt sugade in ur hafvet saltiga vattnet.Men då hon spydde det ut, som en kittel i hetaste eldenSjudande fräste hon öfver alldeles, och skummet i höjdenFor, samt störtade ned på de båda klippornas spetsar.Och då hon åter sugade in sjöns saltiga vatten, 240Syntes hon innantill oppsjudande; klippan omkring, detRöt förskräckligt, och nedanifrån sig visade jorden,Viste den svarta sanden; och dem grep bleka förfäran.Henne vi blickade an mellertid, och fruktade ofärd.Men då utur mitt hålkade skepp bortröfvade Skylla 245Sex kamrater, som voro de bästa till händer och krafter.Skådande om kamraterna nu och snabba galejan,Såg jag ofvanifrån de högt upplyftades fötterRedan och händer, och mig påkallande ropade alleSista gången, vid namn ännu, med bekymrade hjertan. 250Liksom då fiskarn uppå bergudden med väldiga metspöt,Kastande lockmat ut för att så småfiskarna narra,Långt framslänger i hafvet ett horn af betande oxen,Och sen drager den sprattlande fisken, och kastar på landet:Så nu sprattlande desse jemväl upplyftes på klippan, 255Och hon vid mynningen slukte dem opp, allt medan de skreko,Samtlige sträckande händren mot mig i den hiskliga striden.Jemmerfullast var detta af allt, som med ögonen minaNånsin jag sett, skönt mycket jag qvalts, utspejande hafven.