Men då vi klipporna sluppit och fasansvärda Charybdis, 260Äfvensom Skylla, derefter vi strax anlände till gudensHerrliga ö; der gingo nu Eelios', Hyperions,Många och feta får, och derhos bredpannade oxar.Och långt ute på sjön, i svarta galejan jag redanBölandet hörde utaf de i fållor bevakade oxar, 265Hörde de bräkande får; och då rann mig genast i sinnetBlinde siarens ord, Thebanske Teiresias', liksomKirkes uppå Aiaia, som mig erinrade träget,Att ej den menskofröjdande Solns område mig närma.Och då talte jag så till kamraterna, ängslad i hjertat: 270
Hören, kamrater, mitt tal, J som han olyckor bepröfvat,Att jag må säga åt er Thebanske Teiresias' gudsvar,Samt Kirkes på Aiaia, som mig erinrade träget,Att ej den menskofröjdande Solns område mig närma.Ty der sade hon oss förbida den skräckligste ofärd. 275Derföre ön förbi må ni styra den svarta galejan.
Så jag talte; för dem då sönderkrossades hjertat,Och Eurylochos svarade strax med kränkande orden:
Grym, o Odysseus, du är, och din kraft stor; aldrig dig tröttnaLemmarne; allt isanning åt dig af jern är tillsmiddt, 280Du som kamraterna dina, betagna af sömn och af trötthet,Ej tillstädjer att stiga i land, der vi skulle oss återUppå den kringomböljade ön tillreda ett festmål.Utan du bjuder oss irra omkring i den flyktiga natten,Fjerran drifna från ön, uppå dimmdunkliga hafvet. 285Dock de farliga vindar, galejornas skador, om nättrenFödas; och hur väl skulle man undfly svåra förderfvet,Om helt plötsligen komme uppå ett hiskeligt väder,Sunnan, eller också den stormande vestan, som plägaKrossa galejorna mest, trots herrskande gudarnas vilja? 290Derföre mörka nattens befäl nu låtom oss lyda,Och tillreda vårt mål på stranden, vid snabba galejan;Men imorgon lägge vi ut på det rymliga hafvet.
Så Eurylochos nu; det gillade alle kamrater.Och då märkte jag väl, att en gud oss stämplade ofärd, 295Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden:
O Eurylochos, visst J tvingen mig nu, som är ensam;Men välan, mig alle en dyr ed måtten J svärja,Att, om vi anten en skara af får, eller äfven en oxhjordDer anträffe, ej någon, med skadelig dristighet dräper 300Hvarken en endaste oxe, ej heller ett får; men beskedligtÄten utaf den mat, odödliga Kirke oss skänkte.
Så jag sade; och strax aflade de eden, jag fordrat.Men såsnart som de svurit, och allt tillbörligen verkställt,Bragte i hålkade hamnen vi in välgjorda galejan, 305Nära intill sött vatten, och alle kamrater ur skeppetStego, och sen de beredde åt sig välskickligt ett qvällsmål.Men till dryck och till mat när de samtligen mättat sin lystnad,Sig erinrande sedan de greto kamraterna kära,Hvilka ur hålkade skeppet dem tog, och slukade Skylla; 310Och allt medan de greto, dem påkom ljufliga sömnen.Men när en trepart var af natten, och stjernorne sjönko,Då molnskockaren Zeus uppväckte ett stormande väder,Jemte hisklig orkan; och med moln tillika betäckteBåde vatten och land; ned störte från himmelen natten. 315När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,Halande räddade vi vår galeja i hålkade grottan.Derstäds nymfernas säten befunnos och herrliga dansplats.Och då höll jag ett råd, samt talade ordet och sade:
Vänner, besinnen, att mat på vår snabba galeja och dricka 320Finnes, och oxarna skonom, att ej oss händer en ofärd!Ty en skräckelig guds båd oxarne äro och fåren,Eelios', som allt åhörer och allting beskådar.
Så jag sade; hos dem stormanliga sinnet bevektes.Blåste så månaden all ohejdelig sunnan, och annan 325Vind ej viste sig alls, än idkelig östan och sunnan.Desse, sålänge af maten de egde ännu och af vinet,Sig från hjordarna höllo, bekymmersame om bergning;Men då nu allt vårt reseförråd på galejan var uttömdt,Ströfvande kring i sin nöd, begynte de fånga sig vildbråd, 330Fiskar och fåglar och allt, hvadhelst dem råkte i händren,Med metkrokar, ty hungren för dem anfäktade magen.Jag kring ön utvandrade då, att till gudarna höjaBöner, om någon ville mig väg anvisa till hemfärd.Men då jag vandrande så, aflägsnat mig från de andra, 335Tvådde jag händren, och der som undan vinden var tillflygt,Jag till samtliga gudarna bad, som bo i Olympen.Desse mig gjöto uppå öglocken en ljufvelig slummer;Och Eurylochos började nu ett skadeligt rådslag:
Hören, kamrater, mitt tal, J som han olyckor bepröfvat! 340Skräcklig är sannerlig allt slags död för de menniskor, arma,Fasligast är dock af hunger att dö, och lykta sin bane.Drifvande derföre hit Solgudens yppersta boskap,Offrom åt gudarna, hvilka bebo den rymliga himlen:Och om vi komme till Ithaka sen, till fädernejorden, 345Strax åt Eelios, Hyperion, ett kosteligt tempelBygge vi, skänkande dit båd många och präktiga smycken.Men om han vredgad det minsta för sin rakhornade boskap,Vill förstöra vårt skepp, och de öfrige gudar det medge,Önskar jag hellre att en gång dö, och slukas af vågen, 350Än att här på den ensliga ön i längden förtvina.
Så Eurylochos nu; det gillade alle kamrater.Och strax drifvande dit solgudens yppersta boskap,Närfrån, ty ej fjerran ifrån svartstäfviga skeppetGingo de hornade oxar i vall, bredpannade, vackra. 355Dessa de ställde sig kring, och höjde till gudarna böner,Ryckande spädaste blad från högbelöfvade eken,Ty hvitt korn ej hade de på vältoftade skeppet.Men såsnart som de hållit sin bön, och slaktat och afflått,Lårena skuro de ut, och dessa med ister betäckte, 360Görande tvehvarfs det, och derpå råbitar de lade.Ock de hade ej vin, för att gjuta på brinnande offret,Utan de stänkte med vatten, och stekte det samtliga inkråm.Men när låren förbrännts, och de offerinelfvorna smakat,Skuro de resten i bitar, och kring stekspetten dem fäste. 365Och då for mig jemväl från ögonen ljufliga sömnen,Och jag skyndade strax till snabba galejan och stranden.Men då jag vandrande kom tverodda galejan helt nära,Då mig mötte påstund den ljufliga ångan af offret,Och veklagande ropte jag an odödliga gudar: 370
Fader Zeus, och J andre everdlige, salige gudar,Sannerlig mig, till förderf, i den grymaste slumren J insöft;Och kamraterne här anstämplat en faselig gerning!
Snabb till Eelios, Hyperion, lände som sändbudLångbeslöjade Lampetia, att de boskapen slaktat. 375Strax han ibland odödliga talade, vredgad i hjertat:
Fader Zeus, och J andre everdlige, salige gudar,Näpsen mig nu Laertiaden Odysseus' kamrater,Dessa som dräpte mig fräckt de boskapshjordar, åt hvilka,Vandrande upp på den stjerniga himmelen städs jag mig gladde, 380Och då till jorden från himlen igen jag vände min kosa.Och om för hjordarna mig de ej vederbörligen gälda,Skall jag till Aïs sjunka, och der bland vålnader skina.
Men molnskockaren Zeus genmälte då honom, och sade:Solgud, sannerlig må du ibland odödliga skina 385Äfvensom dödliga menskor, uppå fruktgifvande jorden!Och den snabba galejan påstund med flammande blixtenSlår jag i tusende kras, i midten af dunkliga hafvet.
Detta förnam jag utaf skönlockiga nymfen Kalypso,Och hon sade sig hört det utaf budbärarn Hermeias. 390
Men då jag nu nedkommit till sjön och snabba galejan,Gick jag från man till man, och bannade; dock vi ej kundeFinna ett räddningsmedel, ty boskapen redan var slaktad.Viste så gudarne strax derpå järtecken åt dessa:Hudarne krällde omkring, och på spettena råmade köttet, 395Både det stekta och råa; det lät som en stämma af oxar.Sedan i dagarna sex kärälsklige männerne mineÅto af gudens yppersta oxar, hvilka de röfvat;Men då nu Zeus Kronion den sjunde dagen oss sände,Då afstannade vinden också, och den vilde orkanen; 400Strax då lade vi samtligen ut på det rymliga hafvet,Masten vi hissade opp, och spännde de glänsande segel.
Men då vi lemnat Thrinakiska ön, och icke ett endaLand mer visade sig, blott himlen allena och hafvet,Se, då ställde också en svartnande sky Kronion 405Öfver det hålkade skeppet, och sjön fördunklades under.Lång tid lopp nu galejan ej mer; ty plötsligen påkomBrusande vestan, som rasade fram med stora orkaner;Mastens linor utaf stormvädret sletos i bitarBåda, och masten damp baklänges, och redskapen samtlig 410Vräktes uti skeppsbottnen; och han med detsamma, i aktern,Träffade styrmans hufvud, och krossade hufvudets allaBen i ett ögonblick; men likt en dykare denneStörte från däck, och den manliga själen lemnade benen;Zeus ock dundrade nu, och sände mot skeppet sin ljungeld. 415Och det surrades kring, anträffadt af Kronions ljungeld,Fylldes af svafvelrök, kamraterne störte ur skeppet.Likt sjökråkorna sen omkring den svarta galejanDesse på vågorna fördes, och Zeus dem beröfvade hemkomst.Men jag vandrade än på galejan, tilldess att en störtvåg 420Väggarna skilde från köln, som blottad fördes af böljan.Han afbröt derjemte vid köln ock masten, och derpåLåg anfästad en rem, förfärdigad utaf en oxhud.Dermed sammanfogade jag båd kölen och masten,Satte mig der, och fördes utaf förderfliga vindar. 425Då afstannade vestan också, och den vilde orkanen;Men snart sunnan begynte, och förde mig sorger i sinnet,Att jag ännu skull färdas engång Charybdis igenom.Så helnattlig jag drefs, och tillika med stigande solenÅter till Skyllas klippa och gryma Charybdis jag lände. 430Och hon sugade in ur hafvet saltiga vattnet;Men jag reste mig opp mot väldiga fikoneträdet,Och, som en nattlapp, fattade tag; dock kunde jag ickeHvarken klättra ditupp, ej heller på föttren mig stödja.Rötterne sträckte sig långt, högsväfvande grenarne voro, 435Långa och väldiga med, och beskuggade gryma Charybdis.Oaflåteligt der jag höll mig, tilldess att hon skulleUtspy masten och kölen igen; hur jag bidde omsiderKommo de. Då när en man uppstiger från torget till måltid,Dömmande tvister många emellan trätande svenner, 440Då först syntes de begge utur Charybdis tillbaka.Och jag störte mig ned hufvudstupa med fötter och händer,Och inplumpade der bredevid storväldiga träna;Sedan sittande upp, jag rodde med händren igenom.Skylla ej tilläts mer af gudars fader och menskors, 445Att mig skåda, jag eljes ej flytt det svåra förderfvet.
Dädan i dagar nio jag fördes; den tionde nattenBragte mig gudarne fram till Ogygia-ön, der KalypsoBor, den ljudliga sjelf, skönlockiga, stolta gudinnan,Som mig hyllade, skötte. Hvarför dock sådant berätta? 450Ty jag berättade redan igår allt det i palatsetFör dig sjelf och din bålda gemål; mig är det förhatligt,Att hvad klarligen sades en gång, ånyo berätta.
Trettonde Sången,
Så han talte; och alla förstummade vordo och tego,Och af förtjusning betogos uti de dunklande salar.Men Alkinoos honom igen genmälte, och sade:
Efter du kom, o Odysseus, hit till min kopparne boning,Den högtakiga, utan att mer kringirra jag menar, 5Att du hinner ditt hem, skönt äfven du lidit så mycket.Men jag detta befaller, och säger hvarenda bland eder,Samtlige J som i salarna mina det glödande åltvinAlltid plägaden dricka, och höra derjemte på sångarn:Visserlig kläder uti välglattade kistan åt gästen 10Ligga, och det välpyntade gull, och alla de andraSkänker, som bringades dit utaf Phaiekernes drottar;Men dock gifvom dertill en stor trefot och en kittelAlle man; när folket en gång församlas, vi återGäldas; ty svårt det vore för en att gifva för intet. 15
Så Alkinoos sade; och dem behagade talet,Och de begåfvo sig dän till sitt hem enhvar för att sofva.När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,De manstärkande kopparen buro, och ilte till skeppen;Allt förvarade väl Alkinoos' heliga hjeltkraft, 20Vandrande kring på galejan, inunder toften, att ingenMåtte bland männerna hindras deraf, då de rodde med ifver.Till Alkinoos sedan de gingo, och redde sig måltid.
Offrade dem nu en oxe Alkinoos' heliga hjeltkraft,Åt svartmolniga Zeus Kronides, som alla beherrskar. 25Sedan de låren brännt, de höllo en kostelig måltid,Och förlustade sig; ock sjöng den gudomlige sångarn;Demodokos, högt ärad af landets folk. Men OdysseusVände ofta sitt hufvud emot klarskinande solen,Mon att hon ned skull gå, ty han högligen önskade hemfärd. 30Likasom då när en man till qvällsvards längtar, för hvilkenOxarna släpa den fogade plog heldagligt på lindan,Och kärkommet för honom sig nedsänkt ljuset af solen,För att till qvällsvards vandra, och knät för den gående sviktar:Så för Odysseus ljuset af soln välkommet sig sänkte. 35Och han talade strax bland roningkära Phaieker,Men på Alkinoos mest häntydande, ordet han sade:
Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken,Faren väl! och i frid, vingjutande, låten mig resa!Ty fullbordadt nuredan är allt, som mitt hjerta sig önskat, 40Hemledsagning och skänker, dem himmelske gudarne måtteLycksama göra; måtte jag ock otadlig min maka,Återkommande, träffa derhemma, med vännerna friska!Men J som här qvarblifven, o skänken glädje åt edraÄkta makar och barn; och gudarne gifve er allsköns 45Trefnad, och ej medborgerligt ondt må någonsin yppas!
Så han sade; och alle dermed instämde, och bådoFremlingen hem affärda, emedan så riktigt han ordat.Och till herolden talade då Alkinoos' hjeltkraft:
O Pontonoos, blanda i blandningsskålen, och dela 50Vin åt alla i saln, att vi bedje till fadren Kronion,Samt sen hemledsage vår gäst till fädernejorden.
Sade; och Pontonoos nu mängde det ljufliga vinet,Samt utdelte åt alla tillmans; åt de saliga gudar,Hvilka i rymliga himmelen bo af vinet de gjöto 55Samtlige från sin plats; uppstod så den ädle Odysseus,Lemnade Arete i händerna dubbelpokalen,Och tilltalade henne, och sade de vingade orden;
Nu farväl mig, o drottning, för tiderna alla, tills åldernKommer, och döden omsider, som äro oss menskor beskärda! 60Jag begifver mig hem; lef gladelig här i palatsetDu mellertid med barn, och folk, och Alkinoos, kungen!
Sade; och tröskelen öfver nu steg den ädle Odysseus.Och med honom herolden då sände Alkinoos' hjeltkraft,Att vägvisa till stranden af sjön, och snabba galejan; 65Arete medsände derhos af tärnorna sinaEn, som förde med sig rentvättad mantel och lifrock;Sände jemväl en annan, som bar tättslutande skrinet;Bar så en annan också rödt vin åt drotten och resmat.Men när omsider de nu nedkommit till sjön galejan, 70Genast togo emot, och förvarte de ståtlige följsmänDetta allt på det hålkade skepp, båd drycken och maten.Sedan bredde de ut åt Odysseus täcke och lakan,I bakstammen på däck af hålkade skeppet; att roligtSofva han skull; sjelf steg han ombord, och lade sig sedan 75Stilla; men desse satte sig ned på tofterna alle,Hvar på sin plats, och löste från borrade stenen sin landtross.Då baklutade, sjön uppkastade desse med åran;Och på hans ögonlock sig sänkte en ljufvelig slummer,Kostelig, ouppväcklig och närmast lika med döden. 80Liksom på fältet man ser ett förspann väldiga hingstar,Samtlige rusande fram på en gång, för slagen af pisken,Med högt lyftade ben, och de lätt fullända sin bana:Så sig höjde också bakstammen, och purpurne vågenFräste förskräckeligt opp uti mångbrusande hafvet. 85Säkert galejan och raskt lopp framåt; sjelfvaste höken,Han som bland fåglar den snabbaste är, ej kappats med henne:Så framlöpande lätt, hon hafvets böljor ituklöf,Bärande mannen, som hyste med gudarna likdana rådslag,Som tillförene haft otaliga qval i sitt sinne, 90Pröfvande männernes strider, och skräckliga vågor derjemte;Nu helt stilla han sof, förgäten af allt hvad han lidit.
När sig nu höjde den stjerna, den klaraste, hvilken förnämligstKommer bebådande ljuset af tidiga morgongudinnan,Då också sig närmade ön hafseglande skeppet. 95
Finnes nu Phorkyns bukt derstädes den åldrige hafsguds,Uppå Ithakas ö, med långt framskjutande brantaTvå klippstränder, som sänka sig ned åt slutet af bukten.Desse skydda emot svårstormande vindarnes storvågUtanifrån, och derinnan förutan trossar förtöfva 100De vältoftade skepp, då de kommit till målet af hamngång.Men långlöfvadt olivträd står på hufvut af bukten,Och der nära intill är en dunkel, förtjusande grotta,Vattennymferna helgad, som plä najader benämnas.Blandningsskålar af sten och handtagskrukor derinne 105Finnas, och dessutom der sig biena håning förvara;Ock väfstolar af sten; långsträckige; nymfren på dessaPurpurne mantlar väfva, ett underverk till att skåda.Der städsrinnande vatten, och ett par portar befinnas;En åt norden är vänd, der menniskor vandra igenom, 110Andra, åt sunnan, för gudarna är inrättad, och aldrigDödlige vandra der in, odödliges väg är der endast.
Dit de styrde, förut välkunnige; skeppet derefterRusade upp mot landet; så mycket som hälften af hela,Störtande, ty det drefs af så väldiga reddares händer. 115Ur vältoftade skeppet i land utstego de andre,Och först buro de bort ur hålkade skeppet Odysseus,Buro sjelfva lakanet med och prydliga täcket,Lade så honom på sanden, ännu af sömnen bekufvad,Sen utlyfte de skatterna ock, som de stolte Phaieker 120Den hemresande gifvit, på råd af höga Athene.Och vid olivens rot nu lade de samtliga dessaUtom vägen, att ingen ibland vägfarande menskor,innan Odysseus vaknade upp, ditkommande stule.
Sjelfve de åter begåfvo sig hem. Jordskakaren dock ej 125Glömde de hotelser bort, med hvilka han fordom OdysseusHotat hade; och så tillsporde han Zeus om dess mening:
Fader Zeus, jag ej mera ibland odödliga gudarAktad varder, enär mig ej alls de dödlige akta,De Phaieker, ehuru likväl af min stämma de äro. 130Ty att Odysseus skulle, sen lidanden många han utstått,Hinna sitt hem jag trodde, och aldrig jag nekade honomHemkomst, sedan en gång du lofvat och vinkat ditt bifall.Dock de den sofvande förde på sjön i snabba galejan,Lade på Ithakas strand, och förärade rikliga skänker, 135Koppar och gull fulltopp, skönväfda kläder derjemte,Många, som aldrig hade från Troia bringat Odysseus,Skönt oskadad han kommit, och fått af bytet sin andel.
Men molnskockaren Zeus genmälte då honom, och sade:Ack, jordskakare, du vidherrskande, hvad har du yttrat? 140Gudarne alldeles ej missakta dig; skräckeligt vore,Att missfirmelse kasta på den som är äldst och förnämligst.Om bland dödliga någon, som trotsar på kraften och styrkan,Icke dig ärar; så eger du städs ock framdeles hämden.Derföre gör som du vill, och som önskeligt är för ditt sinne! 145
Honom derefter svarade nu jordskakarn Poseidon:Strax, svartmolnige, hade jag gjort på sätt, som du ordar,Men din vrede jag rädes beständigt, och söker att undfly.Nu jag vill deremot Phaiekernes granna galeja,När från färden hon vänder, uppå dimmdunkliga hafvet, 150Krossa, att ändtlig en gång de hejdas, och sluta med menskorsHemledsagning, jemväl med ett stort berg staden jag omger.
Men molnskockaren Zeus genmälte då honom, och sade:Älsklige, så mitt sinne det syns mest lempeligt vara:Att, när samtliga folket i stan annalkande skeppet 155Ren anskådar, till sten förvandla det, nära vid landet,Snabba galejan lik; att samtlige menskorne måtteUndra deröfver; jemväl med ett stort berg stan må du omge.
Men såsnart nu detta förnam jordskakarn Poseidon,Skyndade han till Scherias ö, der Phaiekerne äro. 160Bidde så der; sig närmade ock hafseglande skeppet,Hurtigt jagadt, och nära intill Jordskakaren trädde,Som det gjorde till sten, och derhos fastrotade nedtill,Slående med flathanden; och bort han vandrade sedan.
Ordade nu till hvarandra dervid bevingade orden 165De långrodde Phaieker, och skeppnamnkunnige männer.Och man talade så, anblickande närmaste grannen:
Ve mig! ho har fjettrat på sjön vår snabba galeja,Som ren nalkades hemmet, och hel och hållen sig viste?
Så de sade; med huru det skett, det visste ej någon, 170Och bland dessa Alkinoos då förmälte, och sade:
Ack, isanning mig nu påkomma de spådomar gamlaAf min fader, som sade, att mot oss hyser PoseidonVrede, emedan åt alla vi äre behjelpsame följsmän;Sade, att framdeles guden Phaiekernes granna galeja, 175När från färden hon vänder, uppå dimdunkliga hafvet,Krossa skull, och jemväl med ett stort berg staden vår omge.Ordade så den gamle; det allt fullbordadt ju varder.Men välan, som jag säga er vill; hörsammom nu alle:Afstån från ledsagning, enär af de dödliga någon 180Länder till staden vår, och låtom oss tjurar, ett dussin,Offra Poseidaon, utvalda, om sig han förbarmar,Och om han ej med ett gräseligt berg omgifver oss staden.
Så han sade; men desse förskräcktes, och tjurarna redde.Sålunda nu anropade der jordskakarn Poseidon 185I Phaiekernes land de samtlige förstar och drottar,Stående kring altaret. — Då vaknade ädle Odysseus,Der han sof i sitt fäderneland, fast det han ej kände,Ren frånvarande länge; ty dunkel bredde gudinnanPallas Athenaie, Zeus' dotter, i mening att honom 190Alldeles okänd göra, och orda om ett och om annat;Att han ej kändes igen af gemål, och vänner, och stadsbor,Förrn de giljare allt förfång umgällt, i hans salar.Derför i ombytt skick alltsamman sig viste för drotten,De långsträckige vägar, och allinrymmande hamnar, 195Och tvärstupige bergen också, och grönskande träden.Farande upp, han stod, och beskådade fädernejorden,Sedan hof han en suck, och slog sig på låren med flataHändren, och, jemrande sig så talade orden, och sade:
Ve mig, till hvilka dödligas land är nu åter jag kommen? 200Monne de trottsige, vilde, och ej rättrådige äro?Monn gästvänlige männer, och ha ett gudeligt sinne?Hvarthän bringat jag nu de rikliga skatter, och hvarthänVandrar jag sjelf? O, hade jag dock hos Phaiekerna blifvitQvar! eller hade jag väl till en ann bland väldiga drottar 205Kommit, som mig gästfägnat, och haft bestyr om min hemfärd.Nu jag begriper ej, hvar jag må lägga dem; icke dem härstädsLemnar jag heller, att ej de må bli ett byte åt andra.Ack, rättrådige alldeles ej, och förståndige ickeVoro minsann de Phaiekiske mäns härförstar och drottar, 210Som mig bragte till fremmande land, skönt bringa de lofteTill välskådliga Ithaka mig; men gjorde det icke.Zeus, nödhjelparen, straffe dem, han som äfven de andraMenniskor skådar, och näpser enhvar, eho sig förbrutit!Men nu välan, jag skatterna vill anskåda och räkna; 215Om bortresande något på svarta galejan de föra.
Ordande så, treföttren han nu ooh kittlarna grannaRäknade, gullet jemväl, och de väfda kostliga kläder.Intet af detta han mist, men han saknade fädernejorden,Smygande kring på stranden utaf mångbrusande hafvet, 220Sig beklagande mycket; då nalkades honom Athene,Lik till gestalt ungmannen, en öfverherde för fåren,Dejelig, sådan just som konungasönerne äro,Och kring axlarna bar hon en mantel, dubbel och välgjord,Sulor inunder de fylliga föttren, i händren ett kastspjut. 225Skådande henne sig gladde, och gick tillmötes Odysseus,Och tilltalade henne, och sade de vingade orden:
Käre, emedan jag dig anträffar först här i landet,Hell dig, och måtte du ej i fiendtelig mening mig möta!Utan rädda dethär, och rädda mig sjelf; ty till dig jag 230Beder, liksom till gud, och nalkas de älskliga knäna.Derföre detta mig sannerlig säg, att väl jag må veta:Hvad är detta för land, för folk, för menskor som bo här?Monne det är välskådlig en ö, eller monne en klippstrandLigger vid hafvet belägen utaf välkokiga landet? 235Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene:Dårlig, o fremling, du är, eller ock hitkommen från fjerran,Efter om detta land du mig spörjer; så alldeles namnlöstIcke det är mellertid; ty derom rätt månge nog veta,Både af dem, som bo mot morgonrodnan och solen, 240Äfvensom dem derborta emot den dunkliga vestern.Stenigt isanning det är, och derför bäst lempeligt icke,Icke så särdeles magert, ej heller med rymliga slätter.Ty osägelig der spannmålen, och vinet derjemteVexer, och regnet städs uthåller, och ymniga daggen. 245Väl getnärande är det, liksom konärande; allslagsSkogar finnas, och källor också från år till ett annat.Fremling, alltså tör Ithakas namn ock kommit till Troia,Hvilket ifrån den Achaiiska jord sägs ligga ifjerran.
Talte; nu fägnade sig mångpröfvade, ädle Odysseus, 250Glad åt sin fädernejord, som nu för honom berättatPallas Athenaie, Zeus', aigisbärarens, dotter;Och tilltalande henne, han sade de vingade orden: —Dock han ej sanningen sade; sitt tal han ställde på skrufvar,Välfvande städse i bröstet ännu månglistiga tankar: — 255
Visst jag om Ithaka äfven har hört på rymliga Kreta,Bortom hafvet ifjerran; men nu ock sjelf jag har kommitMed de skatter, du ser; och lemnande lika åt barnenFlyr jag, emedan sonen af Idomeneus jag har dräpit,Den snabbfotade Orsilochos, som på rymliga Kreta 260Städs påhittiga männerna vann med fötterna snabba.Derför ville från mig han hela det Troiska bytetRöfva, för hvars skull jag uthärdat bekymmer i själen,Medan jag männernas krig och de skräckliga vågor försökte,Derför att jag ej hans far villfarande tjente inunder, 265Uti de Troers land, men sjelf anförde kamrater.Honom jag stack med min kopparne lans, då han vände från fältetÅter, jemte kamrat mig lägrande näravid vägen,Mörkaste natt på himmelen låg, och ingen bland menskorVarsnade oss, och jag tog helt lönligen lifvet af honom. 270Men såsnart som honom jag dräpit med kopparen hvassa,Vandrande af till galejan påstund, de stolta PhoinikerBad jag, och gaf derjemte åt dem af det rikliga bytet;Manade dem, att mig bringa till Pylos, och sätta i land der,Eller gudomliga Elis också, der Epeierne herrska. 275Men dem vindarnas kraft bortjagade dädan, isanningHögst motvilliga; icke de mig alls ville bedraga.Irrande dädanifrån, vi hit anlände om natten,Och vi med njuggan nöd inrodde i hamnen, och ingenTänkte inland oss på mat, änskönt vi äta behöfde; 280Utan så som vi gått ur galejan, vi lade oss alla.Då påkom mig tröttade man den ljufliga sömnen,Och ur det hålkade skeppet de togo skatterna mina,Samt nedlade dem der, som jag sjelf mig lägrat på sanden.Till Sidonia sen, det boningbeqvämliga, desse 385Foro, men jag qvarlemnades här, bedröfvad i hjertat.
Talte; och smålog nu klarögda gudinnan Athene,Smekande honom med handen, och lik till gestalten, en vacker,Högvext qvinna, och välförfaren i herrliga slöjder;Och tilltalande honom, hon sade de vingade orden: 290
Smyger han vore och rätt illparig, som kunde dig vinnaI mångfaldiga svek, om en gud sjelf mötte dig äfven.Du brokrådige, djerfve, på svek omättlige, skulleIcke engång i ditt fäderneland från finter du afstå,Samt från svekliga ord, som så hjertans kära dig äro? 295Dock, ej ordom numera härom, i klokskaper bådaKunniga; efter du är bland samtliga menskor den bästaBåde i tal och i råd; men jag bland gudarna allaVarder beprisad för klokskap och vett; nu icke du kändePallas Athenaie, Zeus' dotter, mig, som dig alltid 300Står i farorna alla vid sidan, och städse bevarar,Mig, som gjorde dig älskad utaf Phaiekerna alla?Men nu lände jag hit, för att dig hopspinna ett påhitt,Och för att skatterna gömma, som dig de stolte PhaiekerGåfvo, då hemåt du for, med min anstiftan och vilja; 305Samt, för att säga, hvad smärtor uti välbyggda palatsetÖdet beskärt dig att lida; men du fördrag dem af nödtvång!Yppa ej heller för någon bland män, ej heller bland qvinnorAlla, att du kom hem kringirrande, utan med tystnadLid otaliga qval, uthärdande männernas kränkning! 310
Henne svarade då mångråde Odysseus, och sade:Svårt, o gudinna, att känna dig är, för en mötande dödlig,Änskönt aldrig så klok, ty du antar skepnad af hvemhelst.Det dock känner jag väl, att du var mig fordom bevågen,Medan i Troias gebit vi stridde, Achaiernes söner. 315Men sen i grund vi förödt den höga Priamosstaden,Stigit på skeppen ombord, och en gud de Achaier förskingrat,Sedan jag icke dig sett, o dotter af Zeus, eller varsnatStiga ombord på mitt skepp, för att mig afvärja en ångest.Utan, med hjertat förkrossadt uti mitt bröst jag beständigt 320Irrade kring, tills gudarne mig förlöste från ofärd;Förrän uti de Phaiekiske männers bördiga bygderDu mig stärkte med ord, och sjelf vägviste till staden.Nu vid din far, knäfaller jag här; (ty jag tror mig allsickeTill välskådliga Ithaka länd; fastmer i ett annat 325Land jag vankar omkring, och jag tror att begabbande endastDu mig detta har sagt, i beråd att gäcka mitt sinne):Säg mig, om verklig jag ländt till älskade fädernelandet?
Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene:Sådana tanksätt städse uti ditt hjerta du hyser; 330Derför kan jag också ej dig olyckliga lemna,Efter du är saktmodig; och är skarpsinnt och förståndig.Gerna en annan man, kringirrande, sedan han hemländt,Önskade maka och barn få skåda i salarna sina;Men dig icke är kärt att veta, ej heller att forska, 335Förrn din egen gemål du har utransakat, som vanskligtSitter i salarna der; och jemmerfulla beständigtNättren för henne och dagarne gå, allt medan hon gråter.Dock jag ej tviflade nånsin derom, men väl i mitt sinneVisste, att komma du skulle, sen alla kamrater du mistat. 340Men jag isanning icke med farbror min, Poseidaon,Ville mig gifva i strid, som laggt sig galla i sinnet,Vredgad, emedan hans älskade son du beröfvade ögat.Men, att du måtte mig tro, jag Ithakas nejder vill visa.Phorkyns bukt är stället, du ser, den åldrige hafsguds 345Här långlöfvadt olivträd står på hufvut af bukten;[Och der nära intill är en dunkel, tjusande grotta,Vattennymferna helgad, som plä najader benämnas.]Detta en högvälfd grotta dig är, och rymlig; åt nymfrenOfta du offrat der tacknämliga festhekatomber; 350Detta är Neriton-berget också, med skogar bekransadt.
Sagdt; och gudinnan dunklet förspred, och nejden sig viste.Och nu fägnade sig mångpröfvade, ädle Odysseus,Glad åt sitt land, samt kysste dervid fruktgifvande jorden,Och till nymferna genast han bad, upplyftamde händren: 355
Nymfer, najader, J döttrar af Zeus, ej nånsin jag meraTrodde mig eder se; nu varen med brinnande bönerHelsade! Skänker också vi skole er gifva, som fordom,Om välvillig mig dottren af Zeus, ströfvarinnan, förunnarAtt sjelf lefva, och skänker min son, den älskade, trefnad. 360
Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene:Var du vid mod, och bekymra dig ej om detta i sinnet!Utan skatterna nu i det inre af nymfernas grottaLåtom oss lägga påstund, att de må dig säkert förvaras,Sjelfve betänkom jemväl, hur allt tillställs på det bästa. 365
Ordade så nu gudinnan, och smög sig i dunkliga grottan.Sökande skrymslen att finna i grottan, hvarjemte OdysseusNärmare frambar allt, okufliga kopparn och gullet,Vältillverkade klädren också, dem Phaiekerne gifvit.Och det gömmde han grannt, men en sten för portarna lade 370Pallas Athenaie, Zeus' aigisbärarens, dotter.
Sen de satte sig båda vid roten af helgat oliven,Och uttänkte förderf åt den trotsige friareskaran.Orda begynte då först klarögda gudinnan Athene:
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, 375Tänk, hur på friarnes flock, de skändliges, händer du lägger,Hvilka dig tre år redan, uti palatset husera,Friande till din höga gemål, frambärande brudskänk.Men sig jemrande städs i sitt hjerta efter din hemkomst,Hopp hon åt hvar man skänker, och sig utlofvar åt alla, 380Sändande tidender; dock helt annat dess sinne begrundar.
Henne svarade då mångråde Odysseus, och sade:Ack isanning jag skolat, som Atreus' son, Agamemnon,Duka under för skändelig död, i egna palatset,Hade du ej, o gudinna, mig allt sakenligt berättat. 385Men nu välan, väf hop ett förslag, hur jag dessa må näpsa.Och stå sjelf du mig bi, ingifvande dristig förtröstan,Likasom då när vi ödde de stråliga tinnar af Troia.Om så ifrig du stode mig bi, klarögda gudinna,Skulle emot trehundrade man jag sannerlig kämpa, 390Med dig, vördnadsvärda, då du välvillig mig hjelpte.
Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene:Gerna också jag hjelpa dig vill, och ej nånsin förgäta,Då när vi äflas med detta engång; ock tror jag att mångenBåde med hjerna och blod omätliga marken besölar, 395Bland de giljande männer, som nu uppäta ditt förråd.Men välan, jag vill göra för samtliga menskor dig okännd;Skrynkla vill jag ditt dejliga skinn kring de böjliga lemmar,Öda på hufvudet ut blondhåret, och kring dig en trasaKasta, att när en menska dig ser, hon skrämms vid din anblick. 400Rinnande ögon också jag dig ger, skönt vackra de äro,Att missfosterlig du för friarne alla må synas,Och för din maka och son, som du lemnade qvar i palatset.Till svinherden du hän sjelf aldraförst dig begifve,Som dig en svinens vårdare är, och menar dig redligt, 405Och som älskar din son, och förståndiga Penelopeia.Sittande finner du honom hos svinen, hvilka nu beta,Nära till Korax-berget, bredvid Arethusa-källan,Ätande ymniga ållonen der, och drickande dunklaVattnet, hvilka åt svin framalstra det rikliga fläsket. 410Der må du bida, och sittande allt utspörja af honom,Medan till Sparta jag hän, det fagerqvinniga, reser,För att Telemachos kalla, din älskade son, Odysseus.Till Lakedaimons rymliga stad, och kong MenelaosFor han, att tidender skaffa om dig, ifall du änn lefde. 415
Henne svarade då mångråde Odysseus, och sade:Hvarföre sad du åt honom det ej, då allt du ju visste?Monn för att han också, kringirrande, smärtor skull lida,På frukfödsliga sjön, då andre äta hans förråd?
Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene: 420Ligge så särdeles han mellertid dig icke om hjertat!Sjelf ledsagat jag honom, att han stort rykte sig vunne,Ditländ; ringaste nöd på honom ej går, men han sitterLugn i Atreides' salar, och har fulltopp vid sin sida.Visst åt honom försåt på svarta galejan de ungmän 425Stämpla mot lifvet, innan han ländt till fädernejorden;Dock jag förmodar det ej, förrn jorden mången bevararAf de giljande männernas hop, som äta ditt förråd.
Ordade så nu Athene, och honom rörde med trollstaf;Skrynklade honom det dejliga skinn kring böjliga lemmar, 430Ödde på hufvudet ut blondhåret, och lade derefterGammal en gubbes skepnad uppå hans samtliga lemmar,Gjorde hans ögon rinnande ock, skönt vackra de voro,Kastade honom omkring en jemmerlig trasa och lifrock,Slarfviga, smutsiga, sölade ned af slemaste kyfrök; 435Sedan af snabba hinden en hud påklädde hon honom,Hårlös; skänkte derhos en käpp och en ömkelig våtsäck,Slarfvig båd här och der; hoptvinnad var dervid en bärremm.
Sedan de rådgjort så, åtskildes de; hon sig påstundenTill Lakedaimon begaf, och till sonen af drotten Odysseus. 440
Fjortonde Sången.
Men från hamnen han vandrade upp, på den steniga stigen,Genom den skogiga trakten och kullarna, dit der AtheneAnvist honom den redlige herden, som bäst hans besittningSkötte bland tjenarne alla, dem ädle Odysseus förvärfvat.
Honom han fann, der han satt uti ingången till svingåln, 5Hvilken var uppbygd hög, uppå kringskådeligt ställe,Grann, kringgåelig, stor; svinherden sjelf den åt svinenUppbyggt hade, då konungen var bortfaren från hemmet,Utah drottningens hjelp, eller åldrige hjelten Laertes',Af ditsläpade stenar, och omplanterat med hagtorn. 10Utanföre båd hitåt och dit ock ställde han pålar,Tjocka och många till tal, kringskalande mergiga eken;Inanom svingåln sedan jemväl tolf stior han gjorde,Nära hvaran, sofläger för svinen, och uti hvarendaFemtio markpåliggande svin inspärrade voro, 15Afliga suggor; men strax utanför fargaltarne sofvo,Vida mindre till tal; ty dem uppätande öddeStolte friarnes skara, emedan herden åt dessaBland gödgaltarna städs afsände den bästa han egde:Derföre voro de nu trehundrade sextio endast. 20Hundar också bredevid, likt vilddjur, sofvo beständigt,Fyra, dem matade sjelf svinherden, männernas förste;Nu han sombäst för föttren åt sig arbetade sålor,Skärande till grannt läder af oxe, men alla de andraUtgått redan hit eller dit; med de samlade svinen 25Trenne; den fjerde han nu affärdat hade till staden,För att tvungen, ett svin åt trotsiga friarne föra,Att de, slaktande, skulle med köttet mätta sin lystnad.
Plötsligt varsnades då af de gläfsande hundar Odysseus;Honom de, skällande, lupo emot; men Odysseus, af klokhet, 30Satte sig ned, och stafven dervid föll honom, ur handen.Der vid sitt eget stängsel en slem olycka han lidit,Men svinherden påstund sprang ut med ilande fötterGenom dörren, och lädret dervid föll honom ur handen.Bannande körde han hundarna sedan båd hitåt och ditåt 35Kastande stenar på stenar; och så tilltalte han kongen:
Gamle, isanning sånär dig hundarne slitit i stycken,Oförmodadt, och du mig öfverhopat med nesa.Andra suckar och sorger likväl mig gudarne gifvit,Ty för den ståtlige konungens skull här jemrande, ängslad, 40Sitter jag nu och åt andra till måltids fetaste gödsvinMatar, men sjelf husbonden kanske förutan en matbitTill vildfremmande menniskors land kringfärdas och städer,Om han lefver ännu, samt skådar ljuset af solen.Följ nu, och låtom till hybblet oss gå, du gamle, att mättad 45Till lystmäte, med mat och med vin, sjelf äfven du måtteSäga mig hvadan du är, och hvilka bekymmer du utstått.
Talte; och gick så förut till hybblet den redlige herden,Förde derin, bad sitta, och qvistar i hopar förbredde,Lade ofvanuppå sen skinnet af raggig en vildget, 50Der till en sofbädd, ludet och stort; och sig gladde Odysseus,Att han emottogs så, samt talade ordet, och sade:
Gästvän, gifve dig Zeus, och de öfrige gudarne alleDet som du önskar dig helst, emedan du vänlig mig mottog!
Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios 55Gäst, mig höfves det ej, skönt komme en sämre än du är,Gäst att förakta; uti Zeus' skydd dock äro de alle,Gäster och tiggare ju; och en liten skänk är en kär skänk,När han gifves af oss; ty slikt är slafvarnes öde,Att de stundligen rädas, enär de beherrskas af unga 60Kongar; ty gudarne sannerlig hans hemresa förhindrat,Som mig särdeles älskat, och skänkt mig egen besittning,Liksom en välsinnt kong plär åt sin tjenare gifva:Egen boning och gård, och derhos mångfriad en maka,Efter han mycket äflats, och gud förkofrat hans arbet; 65Liksom det arbet förkofras också, vid hvilket jag dröjer.Så mig konungen rikligt belönt, om här han föråldrats,Men han försvann; o måtte i grund dock Helenas stämmaSvunnit, emedan hon knäna har löst för männerna många.Förty denne jemväl, Agamemnons ära att hämnas 70Till skönfåliga Ilios for, att med Troerna strida.
Sade; och genast knäppte igen liftröjan med bältet,Och till stiorna gick, der hopar af grisar han instängt.Dädan tvenne han tog, medbragte, och slaktade båda;Skållade, sönderskar, och fästade sedan på spetten. 75Och då han stekt alltsamman, han lade det fram för Odysseus,Varmt på spetten, och strödde derpå de hvitaste korngryn.Håningljufliga vinet han blandade till i en stånka,Satte sig sjelf midtemot, anmanande talte och sade:
Ät nu, o fremling, sådant som tjenare ha till att bjuda, 80Grisstek bara; men friarne sig bespisa med gödsvin,Tänkande hvarken på näpst i sin själ, ej heller förbarmning.Ty ej hiskliga verk de salige gudarne älska,Fromhet akta de blott, och menskornas dygdiga dater.Ock fiendtlige män, våldsverkare, hvilka till andras 85Land ankommit, och hvilka af Zeus erhållit ett byte,Sen de galejorna fyllt, enhvar förfoga sig hemåt,Och en förskräckelig fruktan för näpst dem faller i sinnet;Friarne veta väl något, de hört en stämma från guden,Om min herres bedröfliga död, då icke de vilja 90Lagligen fria, ej heller till sitt hem vända; men makligtDe föröda hans gods i yppighet, utan försköning.Ty så många som nätter och dagar gå från Kronion,Icke de ett slaktkräk blott slakta, och tvenne ej heller;Vinet dricka de upp, i yppighet tappadt ur kärlen. 95Ty osägliga voro hans gods; så stora har ingenBland heroerna alla, uppå det dunkliga fastland,Eller på Ithaka här, ej tjugu männer tillhopaSå osägelig rikedom ha; jag vill räkna den för dig.Tolf kohjordar uppå fastlandet, och likaså många 100Hjordar af får, och hjordar af svin, och af vankande getter,Valla hans egne vallaremän, och fremmande äfven.Men härstädes i vall af vankande getterna elfvaHjordar gå längst borta, och vaktas af ståtliga männer.Städse för dagen hvarenda bland dem åt friarna bringar 105Af de fetaste bockarna en, som dråpligast synes.Men jag svinena här som du ser bevakar och vaktar,Och utväljande grannt, åt friarne skickar det bästa.
Sade; den andre sitt kött åt ifrigt, och hurtigt af vinet,Stillatigande, drack; och stämplade friarne ofärd. 110Men då han spisat hade, och mättat med maten sin lystnad,Herden sin dryckespokal påfyllde, och räckte åt honom,Bräddad med vin; han tog den emot, och gladdes i hjertat,Samt tilltalade honom och sade de vingade orden:
Käre, nåväl, ho köpte sig dig för skatterna sina, 115Ho så särdeles väldig och rik, som sjelf du berättar?Och som du säger förgicks, då han kämpade för Agamemnon.Detta mig säg, kanhända att jag ock kände en sådan.Sannerlig Zeus det vet, och everdlige gudarne andre,Om jag har sett, och berättar om honom; jag vida har kringrest. 120
Honom svarte derpå svinherden, männernes förste:Gamle, ej någon irrande man, som förtäljde om honom,Hitländ, blefve nu trodd af hans älskade son och hans maka.Tanklöst plä kringirrande män, som hägnad behöfva,Ljuga, och dem allsicke är kärt att sanningen orda. 125Om till Ithakas land hvemhelst, kringirrande kommer,Till min drottning han går, och sladdrar bedrägliga saker.Honom hon väl mottager, och hyllar, och spörjer om allting,Och för den sörjande falla dervid ur ögonen tårar,Såsom en qvinna det höfs, då dess man omkommit ifjerran. 130Snart väl kunde du, gamle, också hopsmida en saga,Om man till klädnad gåfve åt dig en mantel och lifrock.Dock för honom, jag tror, ha hundar och ilande fåglarRen bortstulit köttet från ben, dem anden förlåtit;Eller ha fiskarne honom i sjön uppätit, och benen 135Ligga uppå fastlandet, behöljde af möljiga sanden.Han sålunda förgåtts; och för kommande tider åt allaVännerna smärtor bereddes, och mest mig; aldrig en annanSå mild herre jag finner, ehvart jag månde mig vända.Ej ens då, om jag komme igen till min faders och moders 140Boningar, der jag föddes en gång, och mig fostrade desse.Icke jag sörjer om dem så mycket numera, fast ängslad,Att med egna ögon dem se i fädernelandet;Men mig Odysseus' saknad betar, frånvarande drottens.Honom, o fremmande man, skönt ej närvarande, nämna 145Vågar jag knapt; ty han älskade mig och vårdade kärligt;Hjertbror kallar jag honom, ehvar ock fjerran han vistas.
Honom talte nu till mångpröfvade, ädle Odysseus:Älskade, efter du alldeles så förnekar, och säger,Att han ej återvänder, och städs ditt sinne är tveksamt, 150Derföre tanklöst icke jag vill, men på ed dig berätta,Att än Odysseus kommer; mig vare berättarelön dockStrax, då han, anländ hit, till egna boningar nalkas:Kläd du mig granna kläder uppå, en mantel och lifrock!Änskönt mycket behöfvande, förr dock icke jag mottar. 155Ty som Aïdes' palats mig isanning den mannen förhatligÄr, som för armoden viker, och sladdrar bedrägliga saker.Vete nu först bland gudarna Zeus, och det gästliga bordet,Jemte Odysseus' härd, den frejdades, hvilken jag nalkas;Sannerlig detta dig allt fullbordas så, som jag säger. 160Detta löpande år skall hit anlända Odysseus;Medan månaden släcks och medan han tändes ånyo,Återvänder han hem, och näpser hvarenda, som härstädsNu missfirmar hans lysande son, och älskade maka.
Svarande, honom talte du till, svinherde Eumaios: 165Gamle, ej denna berättarelön jag gäldar dig nånsin,Ock ej Odysseus mer hemkommer; utan helt makligtDrick du, och språkom om annat, och mig ej mera om dettaPåminn; sannerlig eljes också mig hjertat i bröstetÄngslas, enär man nämner ett ord om min aktade herre. 170Lemnom nu derföre eden dervid; men måtte OdysseusÅterkomma, som jag det önskar, och Penelopeia,Och gudsköne Telemachos med, och den gamle Laertes!Evigt beklagar jag nu den sonen, född af Odysseus,Telemachos, som gudarne fostrade, lik med en telning, 175Och som jag trodde, att han bland männerna sämre ej skulleBli än dess älskade far, till vett och till skapnad beundrad;Men hans sansade vett af gudarna någon förvillat,Eller af menskorna någon. Att utkunskapa om fadren,Till förträffliga Pylos han for; men friarne bålde 180Mot den kommande stämpla forsåt, att ätten må ödasNamnlös, här på Ithaka, ut af Arkeisios, drotten.Men må vi honom lemna likväl, antingen han fångas,Eller han flyr, och beskärmas med egen hand af Kronion.Men du välan mig, gamle, förtälj om dina bekymmer, 185Och sannfärdigt berätta åt mig, att väl jag må veta:Ho, hvarifrån är du? hvar är dig stad och föräldrar?På hvad skepp är du hit ankommen? och huru ha sjömänDig till Ithaka bragt? hvad tro de sig vara för karlar?Ty jag förmodar ej alls, att du hit, fotgängare, kommit. 190
Honom svarade då mångråde Odysseus, sade:Sannerlig skall dig detta jag högst noggrannligen säga.Hade för längre tider vi nu här mat åt oss båda,Äfvensom ljufligt vin, att vi kunde i kojan härinne,Stilla gästa tillhopa, och andre om arbetet skötte, 195Lätt då kunde det hända, att icke på helaste åretSluta jag skulle, förtäljande allt mitt hjertas bekymmer,Allt hvad lidit jag har, till följe af gudarnas vilja.
Jag berömmer mig vara, till ätt, från rymliga Kreta,Son till en far, som var rik; dessutom söner ock andre 200Månge i salarna hans båd födde och fostrade blefvo,Äkta af äkta gemål; min mor var en frilla, af honomKöpt, men lika mig vårdade dock med de öfriga barnenKastor, Hylakos' son, af hvars slägt jag berömmer mig vara,Hvilken bland Kreterna förr, som en gud, varit ärad i landet, 205Både för rikdom, och lycka, och ärebekransade söner.Honom emellertid bortförde dödens gudinnorTill Aïdes' palats, och hans gods sig delte emellanÖfvermodige söner, och kastade lott med hvarandra.Alldeles litet de gåfvo åt mig, och skänkte en boning. 210Men jag tog en gemål, som var född af rika föräldrar,Genom min egen förtjenst; ty en dåling icke jag varit,Icke heller pultron, nu allt är redan förloradt;Men jag menar likväl, att du skådande stubben, skall halmenKänna igen, ty jag tryckes af faseligt mycket elände. 215Sannerlig gåfvo mig mod båd Ares och Pallas Athene,Samt karlvulenhet äfven; enär jag valde till bakhållModiga kämparna ut, anstämplande fienden ofård,Alldrig mig nånsin anade död manhaftiga sinnet,Men anrusande först bland alla, med spjutet jag dräpte 220Af fiendtliga männer enhvar, som i föttren ej uthöll.Sådan i kriget jag var, men mig icke behagade landtbruk,Ej hushållning, som skaffar åt ståtliga sönerna bergning;Men mig voro galejorna städs, de beårade, kära.Krigen också, välglattade lansarne, pilarne äfven, 225Skräckliga saker, som äro för öfriga menskor en fasa.Dock mig voro de kära; en gud dem laggt mig i sinnet.Ty en dödlig åt ett sig fägnar, en annan åt annat.Innan Achaiernes söner i härnad drogo mot Troia,Gångerna nio förde jag an snabbgående skeppen 230Mot vildfremmande män, och af allt mig rundligt beskärdes.Hvad mig lyste, det valde jag ut, och mycket dessutomFick jag, och snart mitt hus förkofrades; äfven jag sedanMyndig och vördnadsvärdig ibland de Kreter var aktad.Men då nu denna förskräckliga färd vildtdundraren Zeus oss 235Stämplade an, som knäna för mången krigare upplöst,Då ombado de mig och Idomeneus, ståtliga drotten,Att på galejorna föra dem an till Ilios; nekaMöjligt ej var; ett kränkande prat bland folket betvang oss.Der nu i årena nio vi stridde, Achaiernes söner, 240Och på det tionde Priamos' stad vi förstörde, och resteHem med galejorna åter, en gud nu Achaierna skilde.Men allrådige Zeus mot mig arme stämplade ofärd;Ty en endaste månad jag dröjde, och gladdes åt barnen,Åt min laga gemål och besittningar alla, men sedan 245Till Aigyptos sinnet mig bjöd att göra en sjöfärd,Sen jag galejorna rustat med makalösa kamrater.Nio galejor jag rustade; snart var folket församladt.Dagarna sex deruppå de mig kärälsklige följsmänGästade; sjelf jag lemnade fram mångtaliga slaktdjur, 250För att gudarna offra, och reda sig sjelfva en måltid.Men på den sjunde vi stego ombord, och från rymliga KretaSeglade af med en kostlig och friskt uppblåsande nordan,Lätt, som utför en ström, och ej var mig af skeppena nu änSkadadt ett enda, men der välplägade alle och sunde 255Sutto vi, vinden förde och styrman våra galejor.Femte dagen vi kommo till rikliga floden Aigyptos,Och tverodda galejorna der jag lade för ankar.Vidare sen jag befallte de mig tillgifna kamrater,Att vid galejorna stanna, och sjelfve galejorna vakta; 260Spejare sände derjemte jag ock, att vandra på utkik.Men de, nyttjande våld, hörsammande trottsiga sinnet,Nu Aigyptiske mäns förträffliga åkrar påstundenSköflade, röfvade qvinnorna bort och barnena späda,Och nedgjorde dem sjelfva, och snart kom ropet till staden. 265Men när skriket de hörde, med morgonrodnadens tändningRyckte de an; allt fältet blef fylldt med hästar och fotfolk,Samt med kopparns glam; mellertid blixtglade KronionSlog en neselig flykt på kamraterna mina, och ingenVågade stanna till värn; öfverallt dem hotade ofärd. 270Då med eggiga kopparn de dödade många af våra,Andra de lefvande togo, åt sig att arbeta af nödtvång.Men mig följande tanke i sinnet sjelfve KronionLade: — (o måtte jag dock aflidit och lyktat min baneDer i Aigyptos! förty ännu olycka mig påkom;) 275Strax från hufvudet lade jag bort välformade hjelmen,Skölden från axlarna ock, samt kastade lansen ur handen;Men jag gick derefter, att möta konungens hästar,Fattade knäna, och kysste; han mig, varkunnande, frälste,Lät mig stiga i vagnen, och förde mig gråtande med sig. 280Sannerlig rusade på mig nu rätt månge med spjuten,Önskande döda mig; — så förskräckeligt onde de voro; —Men han värjde dem af, och räddes att reta Kronion,Gästbeskärmarn, som mest för de elaka gerningar vredgas.Sju år dröjde jag qvar derstädes, och samlade många 285Skatter ibland de Aigyptiska män; ty sjelfve de gåfvo;Men när mig annalkande kom det åttonde året,En Phoinikier då anlände, bevandrad i finter,Ertzskälm, hvilken åt menskorna gjort olyckor så många.Han med sitt dåd mig besvek, och förde tilldess vi Phoinike 290Hunno, der boningar hans och besittningar voro belägne.Der hos honom ett rundeligt år qvardröjde jag sedan.Men då nu månader redan och dar fulländade voroUnder det åter välfvande år, och stunderne kommo,På hafseglande skeppet åt Libya bragte mig mannen, 295Smidande lögner ihop, att jag skull ledsaga hans laddning,Men för att bringa mig dit, och sig få osägelig lösen.Honom på skeppet jag följde, änskönt misstänksam, af nödtvång.Det lopp fram med en kostlig och frisktuppblåsande nordan,Ofvanom Kreta gerad, dock Zeus anstämplade ofärd. 300Och då vi lemnat Kreta bakom, och icke ett endaLand mer kisade sig, blott himlen allena och hafvet,Se, då ställde också en svartnande sky oss KronionÖfver det hålkade skeppet, och sjön fördunklades under.Nu Zeus dundrade högt, och skjöt med sin blixt på galejan, 305Och hon svängde sig hel, anträffad af blixt från Kronion,Fylldes af svafvelrök; och ur skeppet störtade alla.Likt sjökråkorna sedan omkring den svarta galejanDesse på vågorna fördes, dem guden beröfvade hemkomst.Men mig sjelfve Kronion, fast smärtor jag hade i själen, 310En ofantelig mast ifrån svartstäfviga skeppetLade i händerna, så att jag än undginge förderfvet.Fattande tag deruti, jag drefs af de mördande vindar;Dagar nio jag drefs; men i tionde natten, den mörka,En stor vältande våg till Thesproternas kuster mig förde. 315Der mottog mig Thesproternes kong, höganige Pheidon,Kärvänskapligt; förty hans son, nedkommen till stranden,Mig, af trötthet kufvad och köld, till dess boningar förde,Lyftande upp mig vid handen, tills fadrens boning han upphann;Kring mig kläder han klädde också, båd mantel och lifrock. 320Der om Odysseus förnam jag; han sade sig nemligen honomVäl undfägnat och hyst, då han reste till fädernejorden,Och han visade mig de skatter, som samlat Odysseus,Kopparn, gullet jemväl, samt mångarbetade jernetJa, till tionde led han skulle försörja en annan; 325Sådana skatter åt honom i konungens salar förvartes.Denne till Dodone då sade han rest, för att höraFrån den högbelöfvade ek Zeus' eviga rådslag,Huru han hem skull lända till Ithakas bördiga bygder,Ren frånvarande länge, om uppenbart eller hemligt. 330Och inför mig han svor, vingjutande uti sin boning,Att tillgifna kamrater man skaffat, och halat galejan,Som ledsagade honom till älskade fädernejorden.Mig dock han sände förut; ty Thesprotiske männers galejaDän till det hvetesrika Dulichion ärnade resa. 335Dit han befallte dem nu mig bringa till konung Akastos,Kärligt, men dessa i själn behagade skadeligt rådslag,Rörande mig, för att alldeles bli än mål för eländet.Ty när fjerran från land hafseglande skeppet var kommet,Träldomens dag de alle åt mig anstämplade genast; 340Klädde utaf mig kläderna först, lifrocken och manteln,Kastade sedan omkring mig en jämmerlig trasa och lifrock,Slarfviga, sådana sjelf jemväl du med ögonen skådar.Till välskådliga Ithakas fält om qvällen de lände;Och der bundo de fast mig uppå vältoftade skeppet, 345Med välvirade tåget; och sen utstego de sjelfve,Och skyndsamligen gjorde sitt mål vid stranden af hafvet.Men mig fjettrarne dock upplöstes af gudarna sjelfvaLätt, och sedan jag hufvudet kringombundit med trasan,Klättrande utför det fejade ror, jag lade mot hafvet 350Bröstet mitt, och derefter jag rodde med händerna båda,Simmande; ganska snart var jag långt aflägsnad från dessa.Klättrande upp vid en dunge uti mångblommiga skogen,Der nedhukad jag låg; mellertid högtsuckande desseVandrade kring; och likväl dem syntes ej gagneligt vara, 355Längre att söka, och derför igen de gingo ombord påHålkade skeppet; och mig förborgade gudarne sjelfveLätt, och förde mig så ledsagande hit till den viseMannens hydda; förty än är mig ödet att lefva.
Svarande, honom talte du till, svinherde Eumaios: 360Usle bland fremlingar, du mitt sinne har högligen upprört,Detta förtäljande allt, hur mycket du lidit och irrat.Men jag aktar ej sannt, inbilla ej heller du kan mig,Hvad om Odysseus du sade; hvarför skall en man, som är sådan,Vanskligt fara med lögn? Jag sjelf nogsamligt min konungs 365Hemfärd känner; att han var hatad af gudarna allaAlldeles skräckligt; förty de bland Troer ej kufvade honom,Eller i vännernes armar, enär han kriget beslutat.Skulle åtminstone då gjort honom Achaierne grafvård,Samt åt sin son stor ära för kommande tider han vunnit. 370Nu på ett snöpligt sätt Harpyierne roffade honom.Men från menniskor skild, hos svinen jag vistas; till stadenAldrig jag kommer, om ej förståndiga PenelopeiaBjuder mig komma, enär ett budskap råkat att komma.Då utfråga de mig enträget om ett och om annat, 375De som bekymrade äro för länge dröjande drotten,De som i allsköns fröjd förtära besittningen strafflöst.Men mig är det ej kärt, att efterforska och spörja,Från den dag med sitt prat Aitoliske mannen bedrog mig,Som, när han dräpit en annan, och irrade vida kring jorden, 380Kom till min hydda också; och jag undfägnade honom.Denne på Kreta hos Idomeneus sig sade OdysseusSett; omlagande skepp, dem stormarne krossat för honom;Sade, att komma han skulle till sommaren hem, eller hösten,Förande skatter i mängd, med makalösa kamrater. 385Du mångsmärtige gamle, då hit dig bringat en gudom,Icke med lögner du må mig smickra, ej heller bedåra;Ty för sådant ej alls jag vill dig vörda och älska,Utan af fruktan för gästlige Zeus, och af ömkan med dig ock.
Honom svarade då mångråde Odysseus, och sade: 390Sannerlig högst misstroende sinne i bröstet du hyser,Efter ej, svärjande ens, jag öfvertalt och förmått dig.Men nu välan, uppgörom ett aftal, vare deruppeÅt oss gudarne vittnen, som bo i höga Olympen:Om din kung ännu hemvänder till boningen denna, 395Klär du mig kläder uppå; lifrock samt mantel, och låterTill Dulichion fara; der önskeligt är för mitt hjerta;Men om konungen din ej kommer, som jag nu bebådar,Manande slafvarna, kasta mig utför klippan, den stora,Så att en annan tiggare ock sig akte, att svika. 400
Honom svarade då den redlige herden, och sade:Fremling, minsann, det skulle mig så till förtjenst som till äraLända bland menskorna, både nu strax och framdeles äfven,Mig, som förde dig först till mitt tjell, och bevisade vänskap,Men som dräpte dig sen, och beröfvade älskade lifvet; 405Med förtröstan jag då anropade säkert Kronion.Dock nu är qvällsvardstid, och påstund kamraterne äroHär, att ett kosteligt mål vi må oss i kojan bereda.
Så nu talade slikt mellertid de två med hvarandra;Vallande männerne kommo då strax, och svinena äfven; 410Och dem stängde de sedan i stiorna in, för att sofva;Skräckeligt grymtande der bland de stängda svinena uppstod.Men på kamraterna manade nu den redlige herden:
Bringen det bästa af svinen, att jag det, åt gästen från fjerranSlakta må, och vi sjelfve oss pläga, som redan så länge 415Utstå vedermödor för de hvittandiga svinen;Och vårt besvär deremot ostraffade andre förtära.
Sade; och spjelkte sig ved med obarmhertiga kopparn;Men de bragte ditin ett svin, femårigt och välgöddt,Och det ställde vid herden de sen; svinherden ej heller 420De odödliga glömde; förty urskiljning han hade, —Utan han signande kastade strån i elden från hufvutAf hvittandiga svinet, och bad till gudarna alla,Att mångvise Odysseus ändock hemkomme tillbaka.Högg det med upplyft kubb, som han lemnat, då eken han spjelkte; 425Lifvet for; och de slaktade sedan, och skållade svinet,Sönderskuro det strax; råbitar lade Eumaios,Signande, från hvarendaste lem på det kostliga fläsket;Äfven i elden han kastade allt, och beströdde med korngryn.Nu det öfriga styckade de, samt fäste på spetten. 430Stekte jemväl omvårdsamt, och allt från spettena drogo;Lade på borden det rikliga kött; svinherden då uppsteg,För att dela åt hvar; ty billighet kände hans sinne;I sju stycken han sen alltsamman skar och fördelte;Ett åt Nymferna nu, och åt Hermes, sonen af Maias, 435Bedjande lade han fram, och de öfriga delte åt hvaren;Drotten Odysseus sjelf han beärte med helaste ryggen.Af hvittandiga svinet, och fägnade konungens sinne;Honom talte då till mångråde Odysseus, och sade:
Likaså högt, Eumaios, af fadren Zeus må du älskas, 440Liksom af mig, då du ärar med rundelig gåfva en sådan!