Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios:Ät, förträfflige fremling, och håll till godo med detta,Sådant det är! Gud gifver oss ett, och vägrar ett annat,Såsom uti sitt sinne han vill; ty allt ju förmår han. 445
Sade; och offrade förstlingen åt städsvarande gudar.Gjöt så det glödande vin, och i stadsförstörarn Odysseus'Händer lade det sedan, som satt vid sin väldiga andel.Bröd utdelte åt dem Mesaulios, hvilken EumaiosEnsam sjelf förskaffat åt sig, då kongen var borta, 450Utan att drottningen dertill förskjöt, eller gamle Laertes;Mannen med egna medel han hade af Taphier handlat.Desse händerna räckte till redda och färdiga rätter;Men lystmätet af dryck och af mat enär de nu undfått,Brödet från dem Mesaulios tog, och de sjelfve att sofva, 455Mättade alle af mat och af kött, begåfvo sig skyndsamt.Ledaste natt kom på, måndunkel; då regnade Zeus ockStändigt, och Zephyros blåste, den vattusigtige, våldsamt.Talte nu bland dem Odysseus så, svinherden att pröfva,Om, afklädande manteln, han gäfve den honom, om någon 460Annan han mante dertill, då han särdeles vårdade honom:
Hören mig nu, Eumaios, och öfrige alle kamrater,Skrytande vill jag säga ett ord; mig det rusande vinetManar, som drifver den visaste man ohöfviskt att sjunga,Och att skratta befängdt, ja, till och med drifver att dansa, 465Och framkallar ett ord, som osagdt bättre dock varit.Men då jag öppnat på munnen en gång, vill jag saken ej dölja.O, att ännu jag vore så ung, och krafterna raska,Som då vid Troia en trupp på försåt vi ordnande ställde;Den anförde Odysseus, och Atreus' son, Menelaos, 470Jag som den tredje förde befäl; ty de äskade sjelfve.Men då vi der framkommit till staden och resliga muren,Uti de tätaste snår kring borgen hukande neder,Under vapnens beskydd, emellan rören i kärret,Lågo vi; hiskelig natt kom på oss, med störtade nordan, 475Kylig, men ofvanifrån föll snö ned, likasom rimfrost,Iskall, piggar derjemte sig ock vid sköldarna fäste.Hade så alle de andre uppå sig mantel och lifrock,Och de sofvo i ro, med skuldror af skölden betäckta;Men vid gåendet jag åt kamraterna lemnat min mantel 480Obetänkt; ty jag mente ej alls, att frysa jag skulle,Utan med skölden blott och den prunkande gördeln jag följde.När nu en trepart var af natten, och stjernorne sjönko,Då till Odysseus jag talte, som låg helt nära intill mig,Knuffande honom med armen; — och han mig hörde påstunden: — 485
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,Icke bland lefvandes tal jag längre skall vara, men köldenDräper mig; ty jag mantel ej har; mig dårat en gudom,I lifrocken allena att gå; mer finnes ej räddning.
Så jag sade: han tog strax detta beslut i sitt sinne, — 490Sådan var den mannen såväl att råda, som strida —Ordande med en hviskande röst han talte och sade:
Nu var tyst, att icke en ann bland Achaierna hör dig!Sade, och stödde sitt hufvud mot armen, och talade ordet:
Hören mig, vänner, gudomlig en dröm i sömnen mig påkom: 495Alltför långt vi från skeppen ha gått; thy gånge nu någon,För att åt Atreus' son, Agamemnon, männernas herde,Säga, om flera han vill uppmana att komma från skeppen.
Sade, och Thoas, son till Andraimon, reste sig derpåSkyndesamligt, och kastade af sin purpurne mantel, 500Och till galejorna ilade stad; jag, svept i dess klädnad,Låg förnöjligt; då visade sig gullthronande Eos.O, att ännu jag vore så ung, och krafterna raska!Säkert bland herdarna någon i hybblen mig gåfve en mantel,Ur två skäl, af vänskap och vördnad för modige mannen; 505Nu missakta de mig, med usliga klädren på kroppen.
Svarande, honom talte du till, svinherde Eumaios:Vankfri sannerlig händelsen är, som du, gamle, berättat,Och ej ett endaste ord olempligt du sagt oss, och gagnlöst;Derföre skall du också ej kläder sakna, ej annat, 510Sådant, som höfs att han får, den mångbepröfvade fremling,Nu; men imorgon du måste i egna trasor dig svepa;Ty ej ombytsrockar, ej mantlar många här finnas,Att sig kläda uti; hvar man här eger en enda.Men såsnart som han kommer, den älskade son af Odysseus, 515Sjelf han dig säkert kläder skall ge, båd mantel och lifrock,Och affärda dig dit, hvart hjertat befaller och sinnet.
Sade; och reste sig upp, och åt gästen nära vid eldenStällde en bädd, och af getter och får påkastade hudar.Der sig Odysseus lade, och ofvan han kastade manteln, 520Väldig och tät, som låg för herden städse till ombyts,Att sig kläda dermed, när det blef forskräckeligt väder.Så nu Odysseus lade sig der, och derjemte vid honomLade de yngre männerne sig; men icke EumaiosBädden behagade der, att lägga sig fjerran från svinen, 525Utan han väpnade sig för att gå; och det gladde Odysseus,Att den ifjerran varandes gods han vårdade varligt.Först han sitt eggiga svärd kring kraftiga skuldrorna hängde,Klädde sig sedan uppå stormskyddande manteteln, den täta,Lade derofvan en pels af en frodig och ståtelig gets skinn, 530Tog sitt eggiga spjut, skyddsvärn mot hundar och männer.Gick så åstad, för att lägga sig, der hvittandige svinenSofvo inunder den hålkade häll, i beskärmning mot nordan.
Femtonde Sången.
Till vidrymliga stan Lakedaimon Pallas AtheneFor, att den lysande sonen utaf storsinnte OdysseusOm hemfärd erinra, och mana att resa tillbaka.Och hon Telemachos fann och den herrlige sonen af Nestor,Sofvande i förstugan hos ärebekrönt Menelaos. 5Visserlig Nestorides var kufvad af roliga sömnen,Men Telemachos fick ej ljufvelig sömn, ty i sinnet,Under gudomliga natten, om fadren han gjorde sig sorger.Trädande nära intill, klarögda Athene då talte:
Längre, Telemachos, icke dig höfs, från hemmet att irra. 10Lemnande godsen i sticket, och männer tillika derhemma,Trotsige så; se till, att de ej alltsamman förtära,Delande godsen, och du förgäfves gjorde din resa.Utan mana påstund Menelaos, väldig i härskri,Dig affärda, att än din frejdade moder du träffar 15Hemma; ty fadren redan och bröderne henne befalla,Att Eurymachos äkta, ty han besegrar de andraFriarna alla i skänker, och bjuder mera och mera.Akta, att mot din vilja ej godset föres ur huset!Ty du vet ju, hvad hugsan, som bor i qvinnornas hjerta: 20Den mans hus förkofra hon vill, som med henne sig gifter,Fordna barnen hon ej, ej heller den äkta gemålenMinnes, enär han är död en gång, och frågar ej efter.Utan resande hem, åt den bland tärnorna allting,Som den trognaste vara dig syns, antvarda du måste, 25Tills en ståtlig gemål åt dig ock gudarne skaffa.Men jag säger dig annan en sak; gif akt i ditt sinne:Dig anstifta försåt de bäste bland friarne mangrannt,Mellan Ithakas ö och det klippiga Samos, i sundet,Önskande döda dig, förrn till fädernejorden du hinner. 30Dock jag ej tror att det sker; dessinnan skall jorden bevaraMången af giljande männernes hop, som äta ditt förråd.Fjerran från öarna håll din välbeställda galeja,Men om natten segla likväl; nog sänder dig medvindBland odödliga någon, som dig omvårdar och skyddar. 35Sedan såsnart du har ländt till första kusten af hemön,Färda då af galejan till stan och kamraterna alla,Och förfoga dig sjelf med aldraförsta till herden,Som dig svinens väktare är, och menar dig ärligt.Sof der natten, och mana att denne beger sig till staden, 40Förande tidender med till förståndiga Penelopeia,Att du åt henne är räddad och återkommen från Pylos.
Sedan detta hon talt, bortgick hon till höga Olympen,Men han väckte Nestorides upp ur ljufliga sömnen,Rörande honom med häln, samt talade ordet, och sade: 45Vakna, o Nestorides Peisistratos, hämta och ispännStrax enhofvade hästar för vagn, att vi lykte vår resa.
Honom Nestorides Peisistratos svarte tillbaka:O Telemachos, icke dig höfs, hur än du må brådska,Resa i mörkaste natt; förty ock morgonen kommer. 50Utan vänta tilldess att skänker bringar i vagnenHjelten Atreides åt oss, lansherrlige kong Menelaos,Samt med vänliga ord tilltalande sänder oss hädan.Honom ju plägar en gäst erinra sig, dagarna alla,Den gästvänlige mannen, som har välvilja bevisat. 55
Så han sade; och strax gullthronande Eos sig viste.Då framträdde till dem Menelaos, väldig i härskri,Stigande upp från Helenas bädd, skönlockiga makans.Och då nu varsnade honom Odysseus' älskade ättling,Skyndesamligen han på sin kropp sin prydliga lifrock 60Klädde, och kastade mantelen stor på väldiga skuldror,Hjelten, och vandrade ut, och trädde till honom, och talteTelemachos, den älskade, son af ädle Odysseus:
Atreides; zeusfostrade drott, du männernas förste;Ren affärda mig nu till älskade fädernejorden; 65Redan längtar mitt hjerta, att återvända till hemmet.
Honom svarte derpå Menelaos, väldig i härskri:O Telemachos, länge ej jag qvarhåller dig härstäds,Efter du längtar att fara; jag ledes sjelf vid en annanGästmottagande man; som särdeles visar sig vänkär, 70Särdeles omak gör; af allt det bästa är lagom.Likdant ondt är en man, som gäst, då sjelf han ej önskar,Nödgar att resa, och den, som qvar den hastande håller.Gästen hos dig välpläga, men önskar han resa, så tillåt.Vänta likväl, tilldess jag i vagnen bringar dig skänker, 75Sköna, dem sjelf du med ögonen ser; jag qvinnorna bjuder,Måltid rikligt, som huset förmår, i salarna reda.Beggedera det är, båd ära med gamman, och båtnad,Att, på frukosten, man omätliga jorden bereser.Men om du önskar att färdas båd Hellas igenom och Argos, 80Och att jag följer dig sjelf, jag skall dig hästarna spänna,Samt ledsaga till menskornas städer; ej heller oss någonSläpper med händren toma, menetthan åtminstone gifver,Antingen en välkopparne trefot, eller en kittel,Eller mulorna två, eller ock ett gyllene dryckskärl. 85
Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:Atreides, zeusfostrade drott, du männernes förste,Redan jag vill hemvända till vårt; ty jag lemnade ickeNågon väktare qvar, då jag reste, vid skatterna mina;Att gudmaken, min far, uppsökande, sjelf jag ej måtte 90Dö, eller ock en kostelig skatt mig ur salarna röfvas.
Men när detta förnam Menelaos, väldig i härskri,Strax påstunden han bjöd sin gemål och tärnorna sina,Att tillreda i huset ett mål af de rika förråder.Honom nalkades sen Boethos' son, Eteoneus, 95Stigen ur bädden nyss, ty ej långt från kongen han bodde.Eld att tända nu bjöd Menelaos, väldig i härskri,Honom, och köttet steka; och han, det hörande, lydde.Sjelf i gemaket också nedsteg han, det doftiga, sedan,Ensam ej; Megapenthes med honom, och Helena följde. 100Men då de dit ankommo, der alla klenoderna lågo,Atreides i sin hand strax fattade dubbelpokalen,Och befallte sin son Megapenthes den silfverne skålenMed sig föra, men Helena stod vid kistorna sina,Der allskiftande mantlarne funnos, dem sjelf hon arbetat. 105En af dessa nu Helena tog, den ädla bland qvinnor,Hvilken uti broderier den grannaste var, och den största,Och som en stjerna han lyste, och låg bland samtliga underst.Huset igenom de sen framgingo, tilldess att de funnoTelemachos, tilltalad utaf blondlock Menelaos: 110
Såsom i sinnet du ärnar, Telemachos, måtte dig hemfärdOck förunnas af Zeus, högtdundrande maken åt Here!Men af de skänker, som ligga, klenodier, uti min boning,Den dyrbaraste vill jag dig ge och skönsta bland alla;Dig vill jag gifva en blandningspokal, och silfverne är han 115Hel och hållen, dess bräddar af gull fullbordade äro,Verk af Hephaistos: den skänkte mig Phaidimos, hjelten,De Sidoniers konung, enär hans hus mig emottog,Återvändande hem. Dig vill jag nu denna förära.
Ordade så; och lade i händerna dubbelpokalen 120Hjelten Atreides; derhos den blänkande silfskålnHämtande, lade för honom den väldiga drott MegapenthesÄfven, och Helena sig, den fagerkindade, infann,Med sin mantel i händren, och talade ordet, och sade:
Älskade son, jag äfven åt dig vill gifva en gåfva, 125Minne af Helenas hand, för att vid mångljufveligt bröllopBäras af makan din; mellertid hos älskade modrenLigge i salen hon gömmd; du komme mig gladelig återTill välbyggda palatset, och hem till fädernejorden!
Ordande så i händren hon gaf; han gladlig emottog. 130Och det lade uti vagnskorgen Peisistratos, hjelten,Tagande mot, och dervid beundrade allt i sitt sinne.Dessa förde nu båda i saln blondlock Menelaos,Och de satte sig sedan uppå båd bänkar och stolar.Men tvättvatten i skåln ihällde en tärna, och frambar 135I den sköna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver,Vattnet, och dukade där bredevid det fejade bordet;Ärbara skafferskan hämtade bröd, och satte för dessa,Samt mång rätter dertill, af allt hvad huset förmådde.Köttet Boethos' son skar sönder, och delte i bitar, 140Vin kredensade sonen af ärebekrönt Menelaos.Och till de färdiga rätter, som vankades, händren de räckte.Men lystmätet af mat och af dryck enär de nu undfått,Strax Telemachos då och den lysande sonen af NestorSpännde hästarna för, och stego i pyntade vagnen, 145Körde så porten igenom och dånande pelaregången.Med dem följde Atreides också, blondlock Menelaos,Och i högra handen han bar hjertfägnande vinet,Uti gyllne pokal, att de offergjutande fore.Ställde sig framför hästarna sen, drack till dem, och sade: 150
Faren, J ynglingar, väl, och till Nestor, männernes herde,Helsningar bringen; mot mig som en far han städse var huldsinnt,Då vid Troia i fejd vi lågo, Achaiernes söner.
Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:Ja, zeusfostrade drott, för honom allt, som du säger, 155Skole vi omförmäla derhemma; o måtte jag äfvenÅter till Ithaka länd, för Odysseus få i vår boningSäga, hur jag från dig, delaktig af yppersta vänskap,Kommer, och med mig bringar klenodier, många och dyra!
Medan han ordade detta, der flög en fågel åt höger, 160Örn han var, med en hvit, ofantelig gås i klorna,Tam från gården, och der högt skriande jagade honomMänner och qvinnor, men han, först nalkades dessa helt näraOch flög sedan åt höger om hästarna; när de det sågo,Vordo de glade, och hjertat för hvar uppvärmdes i bröstet. 165Men Peisistratos då, Nestorides, började orda:
Säg, zeusfostrade drott, Menelaos, männernes förste,Om jertecknet åt oss eller dig nu vistes af guden.
Sade; och öfverlade nu oreskär Menelaos,Hur han begrundande, skulle ett svar sakenligen gifva, 170Men långslöjade Helena strax tog ordet och sade;
Hören mig; jag för eder vill spå, som i sinnet mig läggaDe odödlige gudar, och sjelf jag tror, att det lyktas.Lika om örnen der borttog gödgåsen från gården,Kommande dän från berget, der ätt och yngel han eger; 175Så Odysseus, mång qval uthärdande, irrande mångstäds,Hem skall lända, och hämnas; kanske är han äfven nuredanHemma, och ondt helt visst anstämplar han friarna alla.
Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:Så nu gifve det Zeus, högtdundrande maken åt Here! 180Då som en gudom skulle jag ock åkalla dig hemma.
Sade; och slog med pisken på hästarna; desse i fyrsprång,Rusade utåt fältet, och hastade staden igenom.De heldaglige skakte sitt ok, det bärande tvesids.Ned gick solen, och vägarne ren omdunklades alla. 185Men till Pherai lände de an; der bodde Diokles,Son till Orsilochos, hvilken var sjelf en son till Alpheios.Natten sofvo de der; gästskänker för både han ställde.Och då sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos,Spännde de hästarna för, och stego i pyntade vagnen; 190Körde så porten igenom och dånande pelaregången.Han på hästarna slog, och de ej ovillige flögo.Och snart hunno de fram till Pylos' resliga fäste,Och Telemachos talade då till sonen af Nestor:
Nestorides, säg, ville du väl mig lofva att göra 195Hvad jag begär? gästvänner ändock vi ju rose oss varaAllt från fädernes vänskap; och vi jemnårige äre;Ock skall denna resa än mer oss förena i samdrägt.För mig ej bortom skeppet, o drott, men lemna mig derstäds,Att ej den gamle uti sitt palats, mot min vilja, mig håller, 200Önskande välundfägna; jag måst skyndsamligen hemåt.
Sade; och Nestorides nu öfverlade i sinnet,Huru han rättligen sig påtagande saken bedrefve.Honom begrundande så mer gagneligt syntes det vara:Hästarna vände han rakt mot snabba galejan och hafvet, 205Samt afpackade i bakstäfven de dyrbara skänker,Både kläder och gull, som honom gett Menelaos,Och uppmanande sen han talte de vingade orden:
Stig nu hastigt ombord, och befall kamraterna alla,Förrn jag hem anländt, och berättat saken för gubben. 210Ty jag vet det förväl uti mitt sinne, och hjerta,Huru hans lynne är stolt; ej skall han låta dig fara;Men hit kommer han sjelf, och bjuder dig; icke jag menar,Att han vänder allena igen; ond blir han isanning.
Ordande så, han derhos skönhåriga hästarna pådref, 215Åter till Pyliers stad, och snart till hemmet han lände.Men Telemachos mante kamraterna nu, och befallte:
Bringen, kamrater, redskapen in på den svarta galejan,Stigom sjelfve ombord, att vi må fullborda vår resa!
Sade; och honom strax hörsammade desse, och lydde; 220Stego så alle ombord, och sig satte på tofterna genast.Detta bestyrde han nu, och offrande bad till Athene,Vid bakstammen af skeppet; då nalkades honom en fremlingNära intill, som från Argos var rymd, sen han dräpit en annan.Siare mannen var, och ledde sin ätt från Melampus, 225Som tillförne i Pylos had' bott, småboskapens moder,Rik bland Pyliers folk, beboende kostliga ståtrum.Sen han gick till ett annat folk, och flydde sitt hemland,Samt stormodige Neleus med, bland lefvande bålast,Som för ett rundeligt år tillräckliga, skatterna många 230Höll med våld; mellertid Melampus i Phylakos' salar,Bunden med tryckande band, uthärdade gräsliga plågor,Allt för Neleus' dotter, och för den tunga förblindning,Hvilken honom i själn laggt skräcklig gudinna Erinnys.Döden han undgick dock, samt dref högtråmande oxar 235Från Phylaké till Pylos, och näpste den väldiga NeleusFör dess skändliga verk, och bragte åt brödren en makaTill hans gårdar, men sjelf bortdrog han till fremmande folkslag,Till hästnärande Argos; ty der var honom af ödetOrdnadt, att bygga och bo, och många Argeier beherrska. 240Der han tog sig gemål, högtakigt palats åt sig gjorde,Blef Antipbates' fader och Mantios', väldige söners.Vidare föddes af Antiphates storsinnte Oïkles,Men af Oïkleies stridsmanande Amphiaraos,Hvilken af Aigisbäraren Zeus och Apollon var älskad 245Särdeles med all kärlek, och hann ej till trösklen af åldern,Utan för qvinnoskänkernas skull vid Thebe han omkom.Voro så söner hans Alkmaion, och Amphilochos ock.Mantios fader blef åt Kleitos och åt Polypheides.Men gullthronande Eos försann bortröfvade Kleitos 250Blott för hans skönhets skull, att han måtte bland gudarna vistas.Men storsinnt Polypheides Apollon gjorde till spåman,Bäst bland dödliga, när nu var död kong Amphiaraos.Till Hyperesia flyttade han, uppbragt på sin fader,Och der boende spådde han sen åt dödliga alla. 255
Hans son var det som kom, och han sjelf Theoklymenos hette;Strax till Telemachos trädde han fram, och träffade honom,Offergjutande, bedjande än vid snabba galejan,Och tilltalande honom, han sade bevingade orden:
Käre, emedan jag just anträffar dig offrande härstäds, 260Jag vid offret ropar dig an, vid guden, och sedanVid ditt hufvud och vid kamraternes, hvilka dig följa,Mig, som frågar dig, sanningen säg, och henne fördölj ej:Ho? hvarifrån är du? hvar är dig stad och föräldrar?
Honom Telemachos nu, den förståndige svarte, och sade: 265Sannerlig vill jag, o fremling, åt dig tillpricka berätta:Jag från Ithaka är till min börd, min fader Odysseus,Om han det var; nu har han förgåtts i jemmerlig ofärd.Derföre nu jag kamraterna tog och den svarta galejan,Och kom hit för att spörja om fadren, som länge är borta. 270
Honom återigen gudlik Theoklymenos svarte:Så är från hemmet också jag skild, emedan jag dräpteDer en förvandt; men bröder och vänner, månge befinnasI hästnärande Argos, som vidt de Achaier beherrska.Nu undslippande döden af dem och det svarta förderfvet, 275Flyr jag, förty det blifvit min lott att hos menniskor irra.Låt nu mig stiga ombord, emedan jag, flyende, beder,Att de ej måtte mig dräpa; jag tror de mig följa i spåren.
Honom Telemachos nu, den förståndige svarte, och sade:Dig, som önskar mitt skydd, jag ej stöter från jemna galejan; 280Följ mig, derhemma du skall undfägnas med sådant, vi hafve.
Så han sade, och tog af fremlingen kopparne spjutet,Och det lade på däcket utaf tverodda galejan;Sjelf ock steg han ombord uppå hafseglande skeppet,Satte sig ned derefter uti bakstammen och vid sig 285Bjöd Theoklymenos sitta; de akterlinorna löste.Telemachos följsmännerna sen anmante, att hurtigtFatta i redskapen tag; skyndsamligen lydde de honom.Furune masten uti urhålkade mellanplankanReste de upp att stå, samt bundo med linorna honom, 290Spännde så hvita seglen med välhopflätade remmar.Åt dem sände en gynnande vind klarögda Athene,Blåsande friskt i rymderna fram, att fortast galejanHafvets saltiga våg skull' löpande lägga tillrygga.Ned gick solen, och vägarne ren omdunklades alla. 295Skeppet åt Pherai for, framjagadt af vind från Kronion,For det herrliga Elis förbi, der Epeierne herrskapDädan emot Spetsöarne fram Telemachos styrde,Grubblande, om han skull' död undslippa, om tagas tillfånga.
Begge i kojan nu, Odyseus och den redlige herden, 300Åto, och bredvid dem ock åto de öfrige männer.Men lystmätet af dryck och af mat enär de nu undfått,Talte bland dem Odyseus, och frestade svinaherden,Om han vänligt ännu välfägna skulle, och bedjaDröja qvar i sitt tjell, eller, ock affärda till staden: 305
Hör mig nu, Eumaios, och öfrige andre kamrater!Jag härifrån till stan mig önskar begifva imorgon,Tiggande, att jag ej dig omakar och dina kamrater.Gif du mig gagneligt råd, och en god vägvisare medsänd,Som ledsagar mig dit; sjelf skall jag i staden, af nödtvång, 310Irra, om någon åt mig en bägare räcker och kaka.Och när jag sedan kommer till ädle Odysseus' boning,Tidender säga jag vill åt förståndiga Penelopeia,Samt inmänga mig ock i de trottsige friarnes sällskap,Om de mig gåfve ett mål, som ha otaliga rätter. 315Genast gjorde jag äfven åt dem, hvad nånsin de ville;Ty jag säger dig rent, gif akt du, och hör hvad jag talar:Af Hermeias' gunst, budbärarens, hvilken åt allaMenniskors handlingar ger behaget och äran allena,I tjenstfärdighet skulle med mig ej täfla en dödlig, 320Väl att tända en eld, eller ock att spjelka sig torr ved,Eller att föreskära, och steka, och bägarn kredensa;Sådant allt som de ringare plä åt de mäktiga göra.
Honom talte du till uppbragt, svinherde Eumaios:Ve, du fremmande man, hvad har dig för tanke i sinnet 325Kommit? Isanning du önskar väl derstäds bringas om lifvet,Om du besluter att mänga dig in bland friarnes skara,Hvilkas bevåg samt trots till jerniga himmelen stiger.Visst ej sådane äro, som du, alls deras betjenter,Men ungherrar, och väl insvepte i kappa och lifrock, 330Blankade städs till hufvut också, samt dejliga kinder,Alle som dem uppassa; och städs välbonade bordenOck betungade äro af vin, af bröd och af stekar.Men blif qvar, ty ej någon af din härvaro besväras,Hvarken jag eller någon ibland de kamrater jag eger. 335Men när Odysseus' älskade son anländer till hemmet,Han dig kläder kläder uppå, båd kappa och lifrock,Samt affärdar dig hän, dit hjertat manar och sinnet.
Honom svarte derpå mångpröfvade, ädle Odysseus:Ack, att du vor', Eumaios, så kär för fader Kronion. 340Såsom för mig, då du gjort mig slut på irring och jemmer!Sämre än kringstrykeri ej annat för dödliga finnes;Men för den slema magens behof ha leda bekymmerDödlige män, dem irring och qval påkommer och ofärd.Nu då du håller mig qvar, och bjuder att honom förbida, 345Mig dock något förtälj om den ädle Odysseus' moder,Äfvensom far, som han lemnade här på sin ålderdoms tröskel,Om de lefva ännu inunder den strålande solen,Eller om redan de dött, och i Aïs' boningar äro.
Honom talte nu till svinherden, männernes förste; 350Sannerlig vill jag dig, fremmande man, allt noga berätta.Ännu lefver Laertes, och beder städs till Kronion,Att i egna rum ur hans lemmar lifvet må flykta,Ty förskräckligt han sörjer den bortavarande sonen,Samt sin hulda gemål, den förståndiga, som med sin bortgång 355Mest dock sårade honom, och gjorde till gubbe förtidigt.Sörjande öfver sin son, den ärebekrönte, hon bortdogJemmerfullt; o, måtte ej så aflida en annan,Som, här boende, blifvit mig kär, och kärlek bevisar?Medan alltså hon lefde, änskönt ock mycket bekymrad, 360Var det mig kärt mellertid, att efterspörja och fråga;Med långslöjade Ktimena hon uppfostrade sjelf mig,Med sin hurtiga dotter, som yngst bland barnen hon framfödt;Jemte denna jag fostrades; knappt hon mig älskade mindre.Men då vi båda ren mångljufliga ungdomen hunnit, 365Henne till Same gifte de bort, och fingo millioner.Mig deremot liftröja och mantel, särdeles grannaKläder, sjelf hon klädde uppå, och sandaler på föttren,Och bortsände till landet, och dock mer hjertligt mig afhöll.Nu allt detta jag måst umbära förvisso; likväl mig 370Salige gudar förkofra det värf, vid hvllket jag äflas;Sjelf jag äter och dricker deraf, och ger åt de arma.Ty af min egen fru jag ej mer får höra ett vänligtHvarken råd eller dåd; ofärd instörtat i huset,Öfvermodige män; dock tjenarne önska så gerna, 375Att få tala med frun, samt spörja om ett och om annat,Äfven att äta och dricka, och sen medföra till landetNågot sådant, som städs en tjenares sinne förnöjer.
Svarande honom talade till mångråde Odysseus:Ack, hur du ren som liten en pilt, svinherde Eumaios, 380Irrat vida omkring från fosterland och föräldrar!Men nu välan mig detta förtälj, och noga berätta,Monne de dödlige mäns bredgatiga fäste förstördes,Som din fader bebodde, och vördnadsvärdige moder;Monne dig, ensamlemnad vid fåren eller vid korna, 385Ha fiendtlige män medtagit på skeppen, och bortsåltHit till kongens palats, och han gett anständig betalning?
Honom talte nu till svinherden, männernas förste:Fremling, emedan om detta du mig tillspörjer och frågarHör då med tystnad på, förpläga dig, sitt der, och bägarn 390Omsköt; nätterne ju oändliga äro; att sofvaGifva de tid, och att höra på gladeligt prat; och ej bör duGå förtidigt i säng; ty mycken hvila är olust.Bland de andra enhvar, som hjertat bjuder och sinnet,Gånge att sofva; men strax när morgonrodnaden randas, 395Äte han frukost först, och derpå gårdssvinena följe.Vi två här mellertid i kojan, vid bägarn och fatet,Oss med hvarandras bittra bekymmer måga förlusta,Minnandes dem; ty mannen jemväl af qvalen förlustas,Om han särdeles lidit, och särdeles vida har kringrest. 400Och nu säga jag vill hvad du mig tillspörjer och frågar.
Syria heter en ö, om någonsin namnet du hörde,Ofvan Ortygia, just der solens vändningar äro,Icke så alldeles menniskorik, men eljes förträfflig,Betesgod, lammgod, och hvetesymnig och vinrik; 405Hunger kommer ej nånsin i landet, ej heller en annanSkräckelig sjukdom der de eländiga menniskor nalkas.Men när gamla de bli, de dödliges släkten i staden,Silfverbågig Apollon då, af Artemis åtföljd,Nalkas med ljufliga pilar, och dem, anfallande, dödar. 410Städer tvenne der äro, och tvefaldt deladt är allting,Öfver dem båda min far tillförne regerte som konung,Ktesios Ormenides, odödliga gudarnas like.Skeppsnamnkunnige män, Phoiniker, lände dit engång,Skälmar, förande med småsaker på svarta galejan. 415Hyste nu fadren min i sitt hus en qvinna från Sidon,Vacker och stor derjemte, och kunnig i herrliga slöjder;Henne förförde de nu, de mångförslagne Phaieker.Medan hon bykte en gång, vid hålkade skeppet, sig mängdeNågon med henne i älskog och bädd. Slikt sinnet förförer 420Hos de afliga qvinnor, änskönt anständiga eljes.Sedan sporde han, hvilken hon var, och hvadan hon komme;Hon anviste påstund min fars högtakiga boning:
Från mångkopparne Sidon jag mig berömmer att vara;Och jag en dotter till Arybas är, den högligen rike; 425Men de Taphier röfvade mig, rofgirige männer,När från fältet jag kom, samt förde mig hit, och försåldeTill den mannens palats, och han gaf tillräcklig betalning.
Henne svarte derpå den mannen, som nemligen älskat:Sannerlig önskar du nu, att med oss få fara till hemmet, 430Att du må skåda din fars och din mors högtakiga boning,Samt dem sjelfva? — De lefva ännu, och rika de kallas.
Qvinnan honom igen tilltalte, och svarte, med orden:Äfven så må det vara, allenast J viljen, J sjömän,Mig bekräfta med ed, att bringa till hemmet mig oskadd. 435
Så hon sade; och de aflade den ed, som hon äskat.Men såsnart som de svurit, och eden samtlige gifvit,Talade qvinnan återigen, och svarte med orden:
Tyst, tyst! icke må mig bland edra kamrater en endeNu tilltala med ord, om han möter mig anten på vägen, 440Eller vid källan också, att man ej går hem, och för gamlaKongen berättar derom, och han mig, misstänkande fjettrarI förskräckliga bojor, och er anstemplar en ofärd.Minnens väl hvad jag sagt, och skynden att köpa er vägkost.Men då galejan redan är full af mat och af dricka, 445Må till palatset snart ankomma derefter ett budskap;Ty ock gull vill jag bringa, som råkar mig komma i händren;Gerna dessutom åt eder också erlägger jag afgift;Ty jag fostrar en son till den väldige herren i huset,Just en förståndig pilt, som med mig utspringer på gården. 450Honom jag bringar till skeppet, och er osägelig lösenSkaffar, hvarhelst ni också må sälja till fremmande honom.
Sedan detta hon talt, bortgick hon till granna palatset.Året igenom hos oss qvarstannande, hade de redanSig lifsmedel i mängd upphandlat på svarta galejan. 455Men då det hålkade skepp med dessa var lastadt till hemfärd,Då afsände de bud, som skulle för qvinnan det båda.Strax då en mångklok man till min faders boningar lände,Med en gyllene ked i sin hand, uppträdd på elektron.Denna i saln båd tärnorna nu och min vördnade moder 460Gåfvo från hand till hand, och med ögonen skådade noga,Lofvande gifva betalning; han vinken gaf nu i tysthet.Sedan han vinkat, tillbaka han gick till hålkade skeppet.Men hon tog mig vid handen, och förde mig bort ur palatset,Och derunder hon fann båd bord och pokaler i försaln, 465Ställda åt gästande män, som städs omgåfvo min fader.Desse till råds sig begifvit, och folkförsamlingens röstplats.Strax tre bägrar hon tog, och, gömmande dessa i barmen,Bortbar; men jag följde, af oförståndighet, efter.Ned gick solen, och vägarne ren omdunklades alla. 470Vi med skyndande steg upphunno den brusande hamnen,Der sig befann de Phaiekiske mäns sjösnabba galeja.Stigne derefter ombord, de foro på flytande vägar,Sen vi stigit också; Zeus sände en gynnande kultje.Sex dar seglade vi alltjemt båd nätter och dagar; 475Men när den sjunde dagen oss Zeus tillsände, Kronion,Pilglad Artemis då ihjelsköt qvinnan med bågen,Och hon i svinköln tumlade ned, som årtan i hafvet;Nu, åt hvalar och fiskar att varda ett byte, de henneKastade ut; jag lenmades qvar, bedröfvad i hjertat. 480Bragte så dessa till Ithakas ö båd vinden och vattnet,Och der handlade mig Laertes med skatterna sina.Sålunda kom jag att se med ögonen Ithakas kuster.
Honom svarte derpå zeusfostrade drotten Odysseus:O Eumaios, mig hjertat i bröstet du högligen rörde, 485Täljande alla de qval, som du utstått har i ditt sinne,Men dock lade åt dig bredevid det onda det godaZeus, ty sen mycket du lidit, du kom till en mildelig herresBoningar, hvilken isanning båd mat dig gifver och drickaKärvänskapligt; du lefver ett fröjdsamt lif; hvaremot 490Ja irrande kring till många de dödliges städer, är hitländ.
Så nu ordade de med hvaran om detta och dylikt,Och sen sofvo de båda, ej lång stund, utan en liten;Ty skönthronande Eos påstund framträdde, och seglenRefvade då Telemachos' män vid stranden, och skyndsamt 495Masten fällde, och rodde i hamn med åror galejan,Kastade ankaren ut, samt akterlinorna bundo.Och vid hafvets bränning jemväl utstego de sjelfve,Redde sin måltid till, och mängde det glödande vinet.Men lystmätet af mat och af dryck enär de nu undfått, 500Telemachos, den förståndige, så begynte att orda:
Bringen J öfrige hädan till stan den svarta galejan,Men till herdarna jag vill begifva mig nu och till landet,Och i afton jag kommer till stan, sen godsen jag skådat,Och i morgon åt er välplägning för resan jag gifver, 505Kosteligt mål af kött, och af dryckesljufliga vinet.
Honom återigen gudlik Theoklymenos svarte:Älskade son, hvart skall jag då gå? hvars boningar nalkas,Bland de samtliga män, som på klippiga Ithaka herrska?Skall jag väl gå till din moder gerad och till boningar dina? 510
Honom Telemachos då, den förståndige, svarte, och sade:Eljes skulle isanning jag ock, att gå till vår boningMana dig; der undfägnad ej tryter; det vore likväl digSämre, emedan jag sjelf är borta, ej heller dig modrenSkulle se, ty ej ofta bland friarne plär hon i huset 515Visa sig, utan från dem aflägsnad i loftet hon väfver.Men jag en annan man vill nämna dig; honom du måste,Vise Polybos' lysande son, Eurymachos, söka,Hvilken likt med en gud nu vördas af Ithakas männer.Ty han är aldraförnämst bland alla, och ifrigast önskar 520Att få äkta min mor, och Odysseus' rike besitta.Men den olympiske Zeus bäst vet, han som thronar i ethern,Om, förrn bröllopet sker, han olycksdan åt dem lyktar.
Medan han talade så, till höger en fågel der framflög,Höken, Apollons ilande bud, och en dufva i klorna 525Hållande, sönder han slet, och strödde dess fjedrar på marken,Just emellan Telemachos sjelf och den snabba galejan.Och Theoklymenos nu från kamraterna kallande afskiljs,Hängde sig fast vid hans hand, samt talade ordet, och sade:
Älskade, utan en gud ej flög den fågeln åt höger. 530Som jertecken påstund, anskådande, honom jag kännde.Mera mäktig än er, ej finnes på Ithaka någonAnnan stämma; men J städs skolen som konungar herrska.
Honom Telemachos då, den förståndige, svarte, och sade:Måtte, o fremmande man, fullbordas detta orakel! 535Då skall af mig du förnimma båd vänskap och rikliga skänkerStrax, så att hvar, som möter, dig visst lycksalig beprisar.
Sade; och talade till Peiraios, redlige vännen:Klytios' son, Peiraios, i annat har du mig åtlydtMer än de andre kamrater, som med mig följde till Pylos; 540Nu må du föra också gästvännen hem till din boning,Samt vänskapligen hylla och ära, tilldess att jag kommer!
Honom Peiraios, lanspriselig, svarade sedan:Skulle, Telemachos, der du dröja, fast aldrig så länge,Honom vårda jag vill, och han ej gästskänker skall sakna. 545
Sade; och steg så ombord, och kamraterna äfven befallteSamtliga stiga ombord, samt akterlinorna lösa.De uppstego då strax, och sig satte på tofterna neder.Men Telemachos bandt vid föttren de ståtliga skorna,Tog sitt väldiga spjut, med hvassa kopparn beslaget, 550Från skeppsdäcket; och de strax akterlinorna löste.Sedan lade de ut, och foro till staden, som bjuditHade Telemachos, älskelig son, af ädle Odysseus.Honom, i väldiga steg, snart fötterna förde till gården,Der otaliga hjordar af svin han hade, bland hvilka 555Sof svinherden, den trogne, emot husbönderna välsinnt.
Sextonde Sången
Begge i kojan nu, svinherden och drotten Odysseus,Tände sig eld, och redde, i morgongryningen, frukost,Och affärdade herdarna sen med samlade svinen.
Men kring Telemachos svängde de glafsande hundarne svansen,Utan att skälla; då varsnade ock den ädle Odysseus 5Veftande hundarna strax, och omkring var dånet af föttrenOch till Eumaios påstund han talade vingade orden:
O, Eumaios, minsann en kamrat helt säkert dig kommer,Eller en annan bekant, emedan ej hundarne skälla,Utan vefta med svansen omkring, fotdånet jag hörer. 10
Ordet ej än var sagdt, när honom den älskade sonenStod der i farstun, förskräckt svinherden spratt från sitt säte,Och ur händerna föllo de kärl, som han plägade nyttja.Blandande glödande vinet, han gick sin herre tillmötes;Kysste hans hufvud, och kysste hans båda tjusande ögon, 15Händren begge jemväl, och ymnigt tårarne runno.Liksom en far sin son välmenande hjertligt emottar,Kommen hem på det tionde år från fjermare länder.Den högtälskade, ende, för den mång sorger han utstått.Så svinherden också gudsköna Telemachos genast 20Kysste, och famnade om, som hade ur döden han räddats.Och veklagande talade han bevingade orden:
Telemachos, du är här, kärälsklige fröjd! Jag ej meraTrodde mig få dig se, då du for på galejan till Pylos.Men nu, välan, träd in, gullbarn, att jag måtte i själen 25Fröjdas, skådande dig, som nyss är hemma från fjerran!Ty ej ofta hitut du till landet och herdarna kommer,Utan du dväljes i stan; ty så det lyster ditt sinne,Att anskåda de giljande mäns förderfliga skara.
Honom Telemachos då, den förståndige, svarte och sade: 30Vare det så, min far; men för din skull hit jag har kommit.Att jag med ögonen måtte dig se, och höra din stämma,Om min moder ännu bor qvar i palatset, om redanHenne en ann bland männerna fört, och kläder förutanLigger Odysseus' bädd, af spindelväfvar besmutsad. 35
Honom svarte igen svinherden; männernes förste:Visserligen ännu med tåligt sinne hon dröjerQvar i salarna dina, och jemmerfulla beständigtFör den gråtande flykta sin kos båd nätter och dagar.
Så han sade; och tog af Telemachos kopparne lansen, 40Men stentröskeln öfver han steg, och trädde i rummet,Och för honom vek från sin plats hans fader Odysseus,Och Telemachos hindrade det, å sin sida, och sade:
Sitt, o fremling, vi skola väl ock här hitta en annanPlats i vårt tjell; här finnes den man, som skaffar en sådan. 45
Sade; och han gick åter, och satte sig; herden åt denneBredde inunder grönskande ris, och derofvan ett fårskinn.Och der satte sig sen den älskade son af Odysseus.Lade så fram svinherden för dem ock faten med stektaKöttet, som dagen förut de ätande lemnade öfrigt. 50Rågade upp skyndsamligen bröd i korgarna äfven,Och utmängde i stånkan det håningljufliga vinet.Satte sig sedan sjelf midtemot den ädle Odysseus.Desse händerna räckte till redda och färdiga rätter;Men lystmätet af mat och af dryck enär de nu undfått, 55Då Telemachos strax tilltalte den redliga herden:
Far, hvarifrån är fremlingen länd? och huru ha sjömänHonom till Ithaka bragt? hvad tro de sig vara för karlar?Ty jag förmodar väl ej att han hit, fotgångare, kommit.
Svarande honom talte du till svinherde Eumaios: 60Visserlig dig, min son, jag allt sannfärdigt vill säga.Från det rymliga Kreta han säger sig vara till härkomst,Och han berättar sig hafva besökt mång dödligas städer,Irrande kring; ty en gud åt honom detta beslutit.Men bortlupen ifrån Thesprotiske männers galeja, 65Till min koja han kom; åt dig antvardar jag honom.Gör nu såsom du vill, skyddsökande månde han vara.
Honom Telemachos då, den förståndige, svarte och sade:Detta allt du har sagt hjertfrätande visst, o Eumaios;Ty hur skall i vårt hus gästvännen jag kunna emotta? 70Sjelf är jag ung ännu, med händerna icke jag vågarFrån mig värja en man, enär först vredgad han blifver,För min moder i själn tvefaldigt tanken begrundar,Anten hon qvar må blifva hos mig och bestyra om huset,Aktande så sin gemåls sofbädd, och pratet i landet; 75Eller hon följer den bland Achaierna, hvilken, den bäste,Friar till henne derhemma, och ger de rikaste skänker.Men på den fremmande mannen, emedan till dig han är kommenVackra kläder jag sjelf vill kläda, båd mantel och lifrock;Jag vill ett tvebetts svärd ock gifva, och skor på hans fötter, 80Samt affärda ehvart hans hjerta och sinne må lysta.Men om du vill, så hehåll och förpläga honom vid stallenOch jag vill kläder hit afsända och mat till att äta.Allslags, att han ej dig omakar och dina kamrater.Dit tillåter jag alldeles ej bland friarne honom 85Komma, emedan de ha ett ytterst skändeligt högmod.Att de ej honom begabba, som mig stor smärta ju vore.Svårt är, något förmå, då man är omgifven af flera.Ock för en tapper man, ty de långt starkare äro.
Honom talade till mångpröfvade, ädle Odysseus: 90Älskade, om för mig tillbörligt är äfven att svara,Sannerlig sönderslites mig hjertat, då detta jag hörer,Hvilka skändliga dåd anstemplas af friareskaranHemma i salarna, dig till trots, som likväl är en sådan.Säg mig, kufvas du nu frivillig, eller monn folken 95Hata i landet dig så, hörsammande gudens orakel.Säg, eller skyller du brödren derför, på hvilka i stridenLitar en man, fast vore också stor träta å färde.Ty om jag vore så ung som du, med detta mitt sinne,Eller jag vore en son af Odysseus, eller han komme 100Sjelf kringirrande hit, — ty ännu är skäl till förhoppning —:Då afhugge en fremmande man mig hufvudet genast,Om för hvarenda af dem jag ej skull' blifva en ofärd.Gången i salarna in hos Laertiaden Odysseus.Men om jag ensam der blef öfvermannad af mängden, 105Ville jag hellre likväl, nedsablad i salarna mina,Stupa, än dag från dag åskåda de skändliga dater,Fremlingar, som missfirmade bli, och de tjenande tärnorSläpade skräckligt omkring uti de prunkande rummen,Och vinfaten, som tömmas till dräggen, och maten, som ätes 110Utan mått och besked, gränslöst, för sak som ej lyktas.
Honom Telemachos då, den förståndige, svarte, och sade:Detta, du fremmande man, vill jag dig noga berätta.Hvarken på mig allt folket är uppbragt, eller mig hatar,Icke jag bröderne skyllar derför, på hvilka i striden 115Litar en man, fast vore också stor träta å färde.Ty med en enda son fortplantat vårt slägte Kronion;Så Arkeisios födde den enda sonen Laertes,Som ock födde en enda, Odysseus; samme OdysseusEnsam i salarna lemnade mig, och hade ej glädje. 120Nu i hans hus fiendtlige män, otålige äro.Ty de ädlingar alla, som ega på öarna välde,Uppå Dulichion, Sama, och skogbevexta Zakynthos,Äfven samtlige de, som på klippiga Ithaka herrska,Desse för mor min fjesa, och svårt ansätta de huset. 125Hon afsäger sig ej det skändliga giftet, och gitterSlut ej göra härpå; mellertid de, frossande, slösaGods mitt; snarligen äfven mig sjelf de skola föröda.Sannerlig detta likväl står allt i gudarnes händer.Fader, gå du påstund, och förståndiga Penelopeia 130Säg, att jag är helbregda, och kommit från Pylos tillbaka.Men jag vill här qvarstanna, och du vänd åter, såsnart duDetta åt henne allena har sagt; af de andra AchaierIngen höre derom; ty månge stämpla mig ofärd.
Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios: 135Jag begriper och vet, och en välförståndig du bjuder.Men nu, välan, ock detta mig säg, och noga förkunna,Om jag på samma väg skall gå till den arma LaertesÄfven med bud, som, tillförne bekymrad högt för Odysseus,Plägade se, hur arbetet gick, och med folket i huset 140Spiste och drack, när hjertat uti hans bröst så befallte.Men nu sedan den dan då du for på galejan till Pylos,Säga de, att han ej mera som förr plär äta och dricka.Eller se hur arbetet går; men med suckan och ängslan,Sitter han jemrande sig, och huden förtvinar kring benen. 145
Honom Telemachos då, den förståndige, svarte och sade:Hårdt! men honom likväl, skönt ängslad, måste vi lemna,Ty isanning om allt sjelfönskligt för menskorna vore,Skulle vi önska tillförst en hemkomstdag åt min fader.Derför, såsnart du saken förmält, vänd åter och vanka 150Ej kring fältet, att söka Laertes; men säg åt min moder.Att med det snaraste hon en hushållsqvinna må sändaHemligen dit; hon sedan berätte för gubben min hemkomst.
Sade; och mante på herden, som tog i händerna skorna,Bandt dem vid föttren, och gick till staden; ej heller Athene, 155Vandrande från sitt tjell, undföll svinherden Eumaios;Utan hon nalkades nära och tog gestalt af en qvinna,Vacker och stor, erfaren uti förträffliga slöjder,Och hon stod der vid dörrn till kojan, sedd af Odysseus;Hvarken Telemachos såg, ej heller varsnade henne. 160Ty sig gudarne ej synbarligen visa för alla.Men dock Odysseus såg, och hundarne, hvilka ej skällde.Utan qvinkande skrämdes åt andra sidan af gården.Hon med ögonen vinkade nu; det märkte Odysseus,Och ur rummet han trädde bakom gårdsmuren, den höga. 165Stannande framför gudinnan; då talte till honom Athene:
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,Säg nu saken för sonen din redan, och dölj ej för honom,Att, anstemplande död och förderf åt friareskaran,Ni må vandra till ryktbara staden, och sjelf jag ej heller 170Länge från er skall dröja; ty så att strida jag äflas.
Sade; och honom med gyllene staf vidrörde Athene.Först hon drotten derpå rentvättad mantel och lifrockLade kring bröstet, och ökade sen hans gestalt och hans ungdom.Åter han blef mörkhyad, och kinderna rundades åter. 175Dunkelt hakan omkring sig också ombildade skägget.Sedan detta var gjordt, hon vandrade dän; men OdysseusTrädde i kojan; hans älskade son vardt häpen för honom,Vände så ögonen bort, befarande att det en gud var,Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden: 180
Annorlunda mig nu, än nyligen syns du, o fremling.Andra kläder du har, och din hy ej mera är likdan.Sannerlig är du en gud, som bo i den rymliga himlen;Var oss nådig, att vi tacknemliga offer må bringa,Äfvensom skänker af gull, konstgjorda; och skona oss alla! 185
Honom svarte derpå mångpröfvade, ädle Odysseus:Gud jag ej är; hvi skattar du mig odödliga jemlik?Utan jag är din far, för hvars skull du suckande längeLidit sorgerna mång, uthärdande männernas kränkning.
Ordande så, han kysste sin son, och utföre kinden 190Fällde han neder en tår; men förut han höll den beständigt.Och Telemachos — ty han ej trodde det vara sin fader, —Svarande återigen tilltalade honom med orden:Sannerlig icke Odysseus du är, min far; men en gudomDårar mig blott, att jemrande jag än mera må sucka. 195Ty ej nånsin en dödelig man uträttade sådant,Efter eget behag, om en gud ej kommer emellan,Som helt lätt, då han vill, förvandlar till ung eller gammal.Ty helt nyligen var du en gubbe, i usliga kläder,Nu är du gudarna lik, som bebo den rymliga himlen. 200
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:O Telemachos, icke dig höfs, din fader som hemländt,Hvarken att öfvermåttan beundra, ej heller beprisa.Ty hit skall dig ej mer anlända en annan Odysseus,Utan sådan jag är, sen qval jag lidit och sorger. 205Lände jag hem på det tjugunde året till fädernejorden.Men dethär är ett verk af ströfvarinnan Athene,Hvilken sådan mig gör, som henne behagar, — hon kan det, —Stundom en tiggare alldeles lik, och stundom en ynglingÅterigen, som bär på sin kropp de grannaste kläder. 210Lätt ju för gudarna är, som bo i himmelen vida.Att en dödelig man upphöja, eller förringa.
Så han talte, och satte sig ned; men Telemachos genast,Famnande herrliga fadren, beklagade honom, och storgret.Och för dem båda två uppvaknade lusten till klagan. 215Och de sig jemrade högt, mer oaflåtligt än fåglen,Den krumkloade örn eller gam, för hvilken dess yngelPlundras utaf landtfolket, förrän det lärt sig att flyga.På så ömkeligt sätt ur ögonen gjöto de tårar.Skulle också för de jämrande ljuset af solen ha nedgått, 220Om Telemachos ej tilltalt sin fader påstunden:
Säg, på hvad skepp dig, älskade far, sjömännerne hafvaBragt till Ithakas strand? hvad karlar sig trodde de vara?Ty jag förmodar det ej, att du hit, fotgångare, kommit.
Honom svarte igen mångpröfvade, ädle Odysseus: 225Sanningen vill jag, min son, dig visserligen berätta.Skeppsnamnkunnige män, Phaieker, mig bragte, som andraMenniskor ock ledsaga, ehvem till Scheria komme.Sofvande mig de förde på hafvet i snabba galejan,Lade på Ithaka ned, och gåfvo herrliga skänker, 230Koppar och gull fulltopp, skönväfda kläder derjemte.Och det ligger, på gudarnes råd, förvaradt i grottan.Men på Athenes befallningar nu jag hit mig begifvit,Att samråda vi må om död åt fiender våra.Derför, välan, mig räkna nu friarne alla, och uppnämn, 235Att jag må veta, hur många de män, och hvilka de äro.Öfverläggande sedan uti otadliga sinnet,Tänka jag vill, om vi två dem vuxne väl äro att mötaEnsame, andra förutan, om andra söka vi skole.
Honom Telemachos då, den förståndige, svarte och sade: 240Fader, isanning städse jag hört ditt herrliga rykte,Att du en kämpe i striderna är och i rådet förståndig.Dock förmycket du sade; mig häpnad betager; ej hände,Att med många och modiga män två ensame hampa!Friarne äro ej tio precis, och tjugu ej heller, 245Utan flere en hop; antalet strax skall du veta.Från Dulichions ö här två och femtio valdeYnglingar äro, och sex hejduker följa med dessa;Fyra och tjugu ynglingar ock hitkommit från Same,Och från Zakynthos tjugu Achaiiske männer ha kommit, 250Och från sjelfva Ithaka tolf, de aldraförnämste.Och med dem herolden Medón, och gudomlige sångarn,Samt två tjenare följa, förfarne att stekarna skära.Skulle vi nu dem alla, derinne församlade, möta,Räds jag, att du mångbittert och svårt skall våldet bestraffa. 255Men om du kan uttänka åt oss till hjelpare någon,Detta besinna, som oss bistode med villigt sinne.
Honom svarte igen mångpröfvade, ädle Odysseus:Saken säga jag vill, gif akt du, och hör hvad jag talar!Menar du väl, att för oss Athene med fadre Kronion 260Nog är, eller jag skall på en annan hjelpare tänka?
Honom Telemachos då, den förståndige, svarte och sade:Väldige hjelpare äro försann de två, som du nämner,Skönt de deruppe bland skyarna sitta; de båda beherrskaSåväl menskors släkte, som ock odödlige gudars. 265
Honom svarte igen mångpröfvade, ädle Odysseus:Lång tid skola isanning ej de afsides förbidaFrån den väldiga striden, då oss och friarne mellanAres' kraft afgöres en dag i salarna mina.Men du begif dig nu, när morgonrodnaden synes, 270Hem, och i trotsige friarnes hop inblanda dig åter;Mig skall sednare ock svinherden föra till staden.Under en gammal mans, en jemmerlig tiggares skepnad.Skulle de mig misshandla i salarna, dock må ditt hjertaLida i bröstet det, änskönt ock illa jag medfars. 275Om de mig huset igenom vid föttren släpa på gården,Eller mig kasta med spjut, påskådande må du fördraga.Men befall dem likväl att ifrån dårskaperna afstå.Med kärvänliga ord tilltalande; dock de dig ickeLyda, ty dödsens dag är dem hårdt nära för handen. 280Men jag vill säga dig annat, och gömm det du i ditt sinne:När mångråde Athene i sinnet sådant mig lägger,Skall jag dig vinka med hufvut, och sedan när du det varsnat.Samtliga krigarevapnen, som ligga i salarna gömde,Bör du lyfta och lägga i vrån af höga gemaket, 285Alla; och friarne sedan med följande ljufliga ordlagÖfvertala, enär de, saknande vapnen, dig fråga;Jag ur röken dem ställt, ty de dem ej liknade mera.Som, då till Troia han for, qvarlemnade fordom Odysseus;Men bortskämda de äro, såvidt eldsångan har framträngt. 290Mig dessutom än mer i sinnet lade Kronion,Att ni ej druckne kanske, bland er tillställande träta.Måtte såra hvaran, och göra skam åt gelaget,Samt frieriet, ty mannen till sig sjelft jernet ju drager.Men allena åt oss två svärd qvarlemna, och tvenne 295Lanser, och tvenne sköldar också, att fattas med händren.Så att vi dem, anrusande, fatte; och friarne sedan.Sjelf allrådige Zeus skall gäcka och Pallas Athene.Men jag vill säga dig annat, och gömm det du i ditt sinne:Om du nu verkligen är min son, och stammar från vår blod, 300Då må ingen förspörja, att hemma är redan Odysseus.Icke Laertes engång, svinherden ej heller det vete,Icke af tjenarne någon, och ej sjelf Penelopeia,Men du ensam och jag, att vi qvinnornas tankar må känna,Samt utforska derhos bland tjenande männerna mången, 305Både eho oss ärar ännu, och fruktar i sinnet.Ho ej vårdar sig om, men föraktar dig, som är sådan.
Honom svarte, och talade till den lysande sonen:Sannerlig skall du, o far, ock framdeles lära mitt tanksättKänna, förty ej alls mig barnsligheter bedåra. 310Men mellertid jag ej tror, att detta skall lända oss beggeAlls till gagn, och jag beder dig ock väl saken besinna.Länge och fruktlöst skulle du gå, utforskande hvarje,Vandrande hagarna kring, mellertid i salarna makligtFriarne fräckt uppsluka vårt gods; ej finnes förskoning. 315Men om qvinnorna visst dig utransaka jag beder,Hvilka som dig vanära, och som obrottslige äro.Dock bland männerna ville jag ej, att från hybble till hybblePröfva vi måtte, men framdeles om den saken bestyra,Om du från aigisbäraren Zeus vet tecken isanning. 320
Så nu sådana ord der vexlede de med hvarandra.Och mellertid till Ithaka kom välgjorda galejan,Hvilken Telemachos fört från Pylos och alla hans följsmän;Men då de anländt redan inom hamnplatsen, den djupa,Svarta galejan derefter uppå fastlandet de drogo, 325Och stormodige tjenarne sen bort redskapen buro,Och till Klytios' hus strax förde de präktiga skänker.Men till Odysseus' boning också de sände en herold,För att budskap ge åt förståndiga Penelopeia,Huru Telemachos sjelf var på landet, och skeppet befallt att 330Segla till staden gerad, att fruktande uti sitt sinneDrottningen båld en brännande tår utgjuta ej måtte.Och nu mötte hvaran, herolden och redlige herden,Begge med samma besked, som de borde åt drottningen gifva.Men när komne de voro till herrliga konungens boning. 335Ordade så herolden i midten af tärnornas skara:Redan, o drottning, är dig hemland den älskade sonen.
Herden trädde helt nära till Penelopeia, och sadeAllt hvad dess älskade son antvardat åt honom att säga.Men såsnart som han der uträttat hela sitt uppdrag. 340Åter till svinen han gick, samt lemnade gården och salen.
Friarne harmades nu, och blefvo bestörta i sinnet,Och ur rummet de trädde bakom gårdsmuren, den höga.Utanför portarna sen derstädes de satte sig neder,Och Eurymachos, Polybos' son så började orda: 345
Vänner, stort är isanning det värf, som blifvit i verketSatt af Telemachos, resan; vi mente det blefve ej verkställdt.Låtom oss hala i sjön den svarta galeja, som bäst är,Samt hopsamla derpå skeppsroddare, hvilka åt dessaStrax förkunna, att de skyndsamligt må vända tillbaka. 350
Än var ej allt uttaldt, då Amphinomos varsnade skeppet.Vänd åt sidan, nuredan inom hamnplatsen, den djupa;Såg hur de refvade seglen, och årorna höllo i händren.Gladt han skrattade då, och talte bland vännerna sina:
Mera ej må vi skicka ett bud; ty hemma de äro, 355Anten en gud dem sagt, eller ock om sjelfve de sågoSkeppet fara förbi, men kunde likväl det ej hinna.
Sagdt; och de stego då upp, och gingo till stranden af hafvet;Och strax svarta galejan uppå fastlandet de drogo,Och stormodige tjenarne sen bort redskapen buro. 360Mangrannt sjelfve de gingo till torget, och läto ej någonAnnan sitta med sig af unga, ej heller af gamla.Sedan Eupeithes' son, Antinoos, talte och sade:
Ve, hur gudarne nu den mannen räddat från ofärd!Sutto om dagarna spejare dock på de vindiga höjder, 365Ständigt man aflösande man, och då soln gick neder,Sofvo vi aldrig i land om natten, utan på hafvetKryssande med vår galeja, och bidande morgongudinnan.Lurade vi på Telemachos jemt, att fånga och dräpaSinnade; honom en gud mellertid dock bragte till hemmet. 370Låtom oss derför åt Telemachos uttänka en ömkligDöd; ej heller han bör undslippa; ty icke jag menar,Medan han lefver, att vi vår gerning bringe i verket.Ty sjelf är han förståndig i rådslag, liksom i tanksätt,Och mot oss är folket ej mer just särdeles välsinnt. 375Gripen er derföre an, förrn denne Achaierna samlarAlla på torget; ty icke jag tror att han sådant försummar,Utan i vredesmod uppstigen bland alla han säger,Huru vi stemplat åt honom en skräckelig död, men förgäfves.Hörande skola de ej så slema gerningar gilla, 380Utan fastmer ondt göra åt oss, och oss samtliga jagaBort ur vårt fosterland, och vi vandra till fremmande folkslag.Dräpom honom förut på fältet fjerran från staden,Eller på vägen, och tagom hans gods och besittningar sjelfve,Delande mellan oss lott för lott alltsamman, men huset 385Måge vi gifva hans mor att bebo, och den henne sig vinner.Men om er dock slikt tal misshagar, och hellre J viljen,Att han lefver, och sjelf allt fädernegodset besitter,Då må vi längre ej drygt hjertfröjdande skatterna öda,Här församlade, utan från egen boning en hvar må 390Fria med skänker, sågodt han förmår, och hon må sig giftaSedan med den, som är henne beskärd, och som gifver de flesta.
Så han talte; och samtlige de förstummade tego.Men Amphinomos började då sig yttra, och orda,Nisos' lysande son, den Aretiadiske kongens, 395Som från Dulichion var, det hvetesrika, och gröna;Friarna förde han an, han äfven PenelopeiaGenom sitt tal behagade mest, ty han var så förståndig;Han välmenande började nu sig yttra, och orda:
Vänner, åtminstone jag allsicke Telemachos ville 400Döda, ty hiskeligt är att någon af konungastämmanDöda; men låtom oss först omspörja gudarnes rådslag.Om nu den väldige Zeus' orakel skulle det gilla,Honom jag sjelf vill döda, och mana alla de andra.Men om gudarne det ogilla, så hejden er, ber jag. 405
Så Amphinomos sade, och dem behagade talet.Och till Odysseus' hus uppstigande genast de gingo.Och dit komne de satte sig ned på de slipade säten.
Annat besinnade då den förståndiga Penelopeia,Att sig för friarne visa, de männer med trottsande fräckhet; 410Ty hon i salarna hade försport om Telemachos' ofärd,Medon, herolden, som hört anslagen, för henne berättat;Och så gick hon i saln, åtföljd af de tjenande tärnor.Men då till friarne hon inkommit, den ädla bland qvinnor,Stod hon invid dörrposten uti välbyggda palatset, 415Sänkande för sitt anlete ned den glänsande slöjan;Och på Antinoos trätte, och talade ordet, och sade: