O Antinoos, du arglistige, fräcke, man sägerAtt du i Ithakas land är bland jemnåriga ypperstBåde i råd och i dåd, men du var icke en sådan. 420Galning, säg mig, hvarför åt Telemachos död du och ofärdStemplar, och vårdar ej om nödställda, åt hvilka dock Zeus ärHämnare? Det är ej rätt, att stempla ondt mot hvarandra.Eller känner du ej hur din far hit flyktande lände,Fruktande folket? förty uppbragta de högligen voro, 425Derför att, sällande sig till de Taphiers röfvareskara,Han Thesproterna kränkte, som voro våra förbundsmän.Honom ville de dräpa, och strax utslita hans hjerta,Samt derefter förtära hans myckna och rikliga lifskost.Men dem Odysseus höll och hejdade, hur de än fikte. 430Nu som en niding du öder hans hus, och vill äkta hans maka,Och vill mörda hans son, och mig förskräckligt du kränker.Men jag dig råder att sansa dig sjelf, och bjuda de andra.
Henne Polybos' son Eurymachos, svarte, och sade:O du Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia, 435Trösta dig, icke må detta bekymra dig alls i ditt sinne,Ej är den mannen född, ej blir han, ej heller han varit,Hvilken uppå din son, Telemachos händer skall lägga,Medan jag lefver ännu, och ser guds dager på jorden.Ty jag säger dig så, och det fullbordas i sanning: 440Strax skall den svarta blod utrinna för honom kring lansenVår; förty mig äfven har stadsförstörarn OdysseusMången gång upplyftat i knäet, och kokade köttetMig i händerna laggt, och rödt vin gifvit att dricka.Derför Telemachos är mig aldrakärast bland alla 445Menskor, och derför jag manar, att döden han ej må befaraAlls från friarne; den från gudarna kan man ej undgå.
Så han tröstande talte; och sjelf dock redde hans ofärd.Penelopeia, som uppgick nu i det prunkande löftet,Gret derefter Odysseus, den älskade maken, tills ljuflig 450Sömn på dess ögonlock klarögda Athene försände.
Men om qvälln till Odysseus och sonen den redlige herdenKom; och de öfrige stodo omkring, och redde sig qvällsvardAf årsgammalt svin, som de slagtade; medan AtheneTrädde nära intill Laertiaden Odysseus, 455Och med sin trollstaf rörde, och åter förbytte till gubbe.Klädande ömkliga kläder uppå, att honom ej herdenSkulle känna igen, och förståndiga PenelopeiaUnderrätta derom, och icke bevara i sinnet.
Honom förut Telemachos ock tilltalte, och sade: 460Ädle Eumaios, du kom; hvad går för sägen i staden?Monn väl friarne redan, de trotsige, äro derhemmaFrån sitt försåt, eller monne de mig, hemländande, bida?
Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios:Ej jag brydde mig om, att slikt utforska och spörja, 465Vandrande genom sta'n; skyndsamligen mante mig sinnet,Att mitt ärende säga, och hit strax vända tillbaka.Men mig träffade från kamraterna snabbe gesandten.Samme herold, som först åt din mor berättat om saken.Annat äfven jag vet, som jag såg med ögonen egna. 470Der, ofvanom vår stad, Hermeiska kulla är belägen,Redan jag gick, då jag såg inlöpa med hast en galejaUti vår hamn, och kämpar ombord rättmånge der voro,Ock hon betyngdes af sköldar och tvesidsbettiga kastspjut;Väl jag förmodar, att desse de voro, men känner ej säkert. 475
Sade; och dervid log Telemachos' heliga hjeltkraft,Skådande fadren med ögonen an, men herden han undvek.Och då de hade sitt värf fulländat, och redt sig en måltid,Åto de; intet man saknade alls vid det rikliga målet.Men lystmätet af dryck och af mat när samtlige undfått, 480Gingo de alle tillsängs, och sömnens gåfva sig togo.
Sjuttonde Sången.
När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,Under fötterna sina då knöt de vackra sandalerStrax Telemachos, älskelig son af ädle Odysseus;Tog så den väldiga lans, som passade väl för hans händer,Skyndande sedan till staden; och så tilltalte sin herde: 5
Fader, isanning till staden jag går, på det att mig modrenSkåda måtte, förty jag ej tror, att förr hon skall afståFrån sin skräckliga gråt och ifrån den tåriga sorgen,Förrn hon skådar mig hemma; men dig uppdrager jag detta:Vår olyckliga gäst till staden bringa, att derstäds 10Tigga sig mat; och åt honom skall ge, eho som det lyster,Kaka och bägare med; mig icke är möjligt, att allaMenskor förpläga; jag har nog sorger ändå i mitt sinne.Skulle vår gäst högt vredgas deråt, för honom det blifverVärre; ty mig är kärt, att idelig sanning säga. 15
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:Älskade, sjelf ej engång att här qvarhållas jag önskar;Tiggarn bättre det är, att i sta'n, än ute på fältetTigga ett mål; och åt honom skall ge, eho som det lyster.Ty jag ej är vid de år, att jag skulle vid stallena härstäds 20Stanna qvar, och i allt hörsamma en bjudande herre.Utan gå du, och mig ledsagar den mannen, du omber,Strax sen jag värmt mig vid elden, och solen börjat att badda.Ty högst dåliga kläder jag har, och räds att mig skadarMorgonkylan; J sägen ju ock, att staden är fjerran. 25
Ordade så; och Telemachos gick då hägnaden genom,Och tog ilande steg, anstemplande friarna ofärd.Men när kommen han var i boningsbeqväma palatset,Förde han lansen, och ställde den upp mot höga kolonnen,Sjelf sen trädde han in, stentröskeln stigande öfver, 30Honom varsnade först hans fostrerska Eurykleia,Hvilken de prydliga stolar sombäst med skinnen beklädde.Gråtande gick hon mot honom gerad; talsinnte Odysseus'öfrige tärnor jemväl kring honom församlades alla,Och välkomnande kysste hans hufvud, och kysste hans skuldror. 35Trädde så ur sitt gemak förståndiga Penelopeia,Liknande Artemis sjelf och den gyllene Aphrodite,Och sin älskade son hon armarna gråtande kringslöt,Kysste hans hufvud, och två förtjusande ögon derjemte,Och veklagande talade så de bevingade orden: 40
Du är då här, gullöga, Telemachos! aldrig jag troddeNånsin dig mer få se, sen du reste på skeppet till PylosHemligt, min vilja emot, att höra om älskade fadren.Men du välan, berätta mig hvad derborta du skådat.
Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 45Käre min moder, väck mig ej sorg, ej heller mig hjertatUti mitt bröst upprör, som knapt svår fara har undgått;Utan begif dig i bad, tag rena kläder på kroppen,Stig så i loftet upp, åtföljd af de tjenande tärnor,Lofvande gudarna alla de valdaste festhekatomber 50Offra, om nånsin Zeus umgällningen bringar i verket.Men jag till torget vill gå, för att der inbjuda en fremling,Hvilken följde mig åt, då jag hemåt reste från Pylos.Honom jag sände förut med de gudalika kamrater;Och Peiraios jag bad, att, förande hem till sin boning, 55Kärvänskapligen hylla och ära, tilldess att jag komme.
Så han ordade nu; ovingadt var talet för henne.Och hon begaf sig i bad, tog rena kläder på kroppen,Lofvande gudarna alla de valdaste festhekatomberOffra, om nånsin Zeus umgällningen bringar i verket. 60Men Telemachos gick derefter ur salen, och hadeSpjutet i handen, och med snabbfotade hundarne följde.Och ett gudomligt behag utgöt krig honom Athene.Och då han vandrade fram, allt folket beundrade honom;Trotsige friarne rundtderomkring församlades sedan, 65Talande granna ord, men hysande ondska i sinnet.Stora hopen af dessa emellertid nu han undvek,Och der Mentor satt, och Antiphos med Halitherses,Hvilka sen fordomtid trovänner voro åt fadren,Derstäds satte han sig, och desse besporde om allting. 70Kom så jemväl Peiraios till dem, lansprislige mannen,Förande gästen till torget i sta'n; och länge ej meraVände Telemachos sig från gästen, utan emottog.Honom tillförst då talade till Peiraios, och sade;
Bjud, o Telemachos, tärnorna strax gå hem till min boning, 75Att jag må sända de skänker, som dig Menelaos förärte.
Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:O Peiraios, vi vete ju ej, hur sakerna blifva:Skulle i salarna mig de trotsige friarne lönligtMördande, allt mitt fädernegods sig dela emellan, 80Vill jag att, heldre än någon af dem, du desamma besitter.Men om åt friarne jag kan död anstifta och ofärd,Gladelig gif dem åt mig, som gladelig för dem till hemmet.
Sade; och följde nu bort med den mångbepröfvade fremling.Men när komne de voro till boningsbeqväma palatset, 85Klädde de mantlarna af, samt lade på säten och stolar;Stego så in, att bada, uti välglattade karen.När dem tärnorna badat, och smort med doftande oljan,Klädde de på dem igen lifrockar och yllene mantlar;Men de stego ur karet, och ned sig på bänkarna satte. 90Nu tvättvatten i skåln ihällde en tärna, och frambarI den granna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver,Vattnet, och dukade upp bredevid det fejade bordet.Ärbara skafferskan hämtade bröd, och satte för dessa,Samt mång rätter dertill; hon gaf hvad huset förmådde. 95Modren bredvid dörrposten i saln midtöfver sig satte,Lutande sig mot stolen, och spann fint garn på sin slända.Desse händerna räckte till redda och färdiga rätter.Men till dryck och till mat när de samtlige mättat sin lystnad,Började orda bland dem förståndiga Penelopeia: 100
O Telemachos, bäst ju det är, att jag stiger i loftet,Samt mig lägger i bädden, som är mig vorden så suckig,Fuktad af tårar städs, alltsen den stund då OdysseusDrog till Ilios hän med Atreiderna; ej du mig gitter,Innan friarne komma, de trotsige, hit till vår boning, 105Riktigt berätta din fars hemresa, om något du hörde.
Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:Gerna, o moder, åt dig jag sanningen visst vill berätta:Först, vi till Pylos kommo och Nestor, herde för folken,Hvilken i höga salarna mig, mottagande hjertligt, 110Väl undfägnade så, som sin son undfägnar en fader,Då när han nyss hemkommit ifrån lång resa: så denneHjerteligt mottog mig, och så gjorde hans ståtlige söner.Men om Odysseus ej, tålmodige drotten, han sade,Anten han dött eller lefver, sig hört af någon bland menskor. 115Utan till Atreus' son, lanspriselig drott Menelaos,Han affärdade mig med hästar och limmade vagnen.Der jag Helena såg, Argeiskan, för hvilken så mycket,Enligt gudars behag, Argeier lidit och Troer.Strax tillsporde mig då Menelaos, väldig i härskri, 120I hvad ärende kommen jag var till hans stad, Lakedaimon.Men jag för honom berättade der allt idelig sanning,Och han med orden mig svarade sedan, och talte, och sade:
Gudar, isanning desse uti stormodige mannensSofbädd önskade ligga, ehur feghjertade sjelfve. 125Liksom då hinden uti det väldige lejonets skogslund,Sedan hon insöft der nyfödda och diende valpar,Letar sig, dungarna genom och gräsiga klyftorna alla,Bete, men lejonet sjelft mellertid inkommit i kulan,Och påsänder, båd unge och mor en snöpelig ände: 130Så skall Odysseus dem påsända en snöpelig ände.Måtte, vid fadren Zeus, och Athenaie, och Apollon,Sådan ännu, som fordom uppå vältrefliga Lesbos,Der han i täfling sig reste att brottas med Philomeleides,Honom i backen slog, och alle Achaier sig gladde: 135Måtte nu sådan träda bland friareskaran Odysseus,Alle då visst snardöde och olycksfriare vore.Det som du mig omspörjer och ber, visst icke jag ärnarSäga med arga funder och list, ej heller bedraga;Men hvad mig sjelf förtäljt sannfärdige gubben i hafvet, 140Ej dig deraf ett endaste ord jag gömmer och döljer.Drotten han sade sig sett på en ö, af smärtor betungadSvårt, hos nymfen Kalypso, som honom med våld i gemakenHåller; men han ej kan hemkomma till fädernejorden;Ty ej har han beårade skepp, ej heller kamrater, 145Som ledsagade honom på hafvets ryggar, de breda.
Så sad' Atreus' son, lanspriselig drott Menelaos.När jag saken bestyrt, bortfor jag, och gudarne gåfvoGynnande vind, som bragte mig snart till älskade hemmet.
Detta ordade han, och rörde nu hjertat hos henne. 150Sedan talte bland dem gudskön Theoklymenos äfven:
O du, Laertes' sons, Odysseus', vördade maka,Rätt han saken ej vet; men lyssna på mig hvad jag säger;Ty noggrannligen vill jag dig spå, och intet fördölja.Vete nu först bland gudarna Zeus, och det gästliga bordet, 155Jemte Odysseus' härd, den frejdades, hvilken jag nalkats,Att här sannerlig redan i fädernelandet OdysseusAntingen smyger omkring, eller sitter, och forskar om dessaBrott; mellertid åt friarnes hop ofärd han bereder.Slikt järtecken jag såg, uppå vältoftade skeppet, 160När jag der satt; jemväl åt Telemachos sade jag saken.
Honom talte då till förståndiga Penelopeia:Ack, att detta ditt tal fullbordadt blefve, o fremling;Vänskap skulle du strax erfara, och rikliga skänker,Gifna af mig, så att hvar som mötte, dig prisade lycklig! 165
Desse på sådant sätt nu vexlade ord med hvarandra.Friarne mellertid framför Odysseus' palatset,Med kastskifvor förnötte sin tid och med slungade jagtspjut,Uppå den fejade gård, der de förr bedrefvo sitt sjelfsvåld.Men då det mattid var, och ren småboskapen allstäds 170Lände från markerna hem, och de bragte dem nu, som tillförne,Talte till dessa Medon; ty denne af alla herolderDem behagade mest, och sig infann äfven till måltid:
Svenner, emedan J alle förnöjt ert sinne med kämpspel,Kommen i salarna nu, att vi må anrätta en måltid; 175Ty det ej lappri är, att i tid intaga sin måltid!
Sade; men de uppstigande gingo och lydde hans maning.Men när komne de voro i boningsbeqväma palatset,Lade de mantlarna af sig uppå länstolar och bänkar;Slagtade fåren, de stora, och frodiga getterna äfven, 180Slagtade svinen, de gödda, också, och dessutom en vallko,Redande till måltiden; men de från fältet till stadenSkyndade sig, Odyseus och derhos svinherden, den ädle.Tog så till ordet, och sad' svinherden, männernes förste:
Fremmande man, emedan alltså du ärnar till staden 185Gå idag, som min herre dig bjöd: — jag isanning för min delVille att du härstäds en stallenas väktare blefve;Men jag fruktar för honom och räds, att icke han framdelsMåtte träta på mig; ty herrarnes bannor är' svåra: —Dock nu låtom oss gå; det mesta har redan af dagen 190Skridit sin kos, men mot aftonen visst skall kallare blifva.
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:Jag begriper och vet; den kunnige bjuder du detta;Derföre låtom oss gå; mellertid mig vise du vägen.Gif mig, ifall du eger en käpp, som sjelf du dig skurit, 195Att mig stödja, emedan J sägen att marken är slipprig.
Sade; och kastade axlarna kring en ömkelig våtsäck,Slarvig båd' här och der, och dervid fanns tvinnad en bärremm.Men Eumaios nu gaf den hjertförnöjande käppen.Begge gingo; och stallet af hundar och vallande männer 200Vaktades, stannande qvar; han förde till staden sin herre,Under en gammal mans, en jemmerlig tiggares skepnad.Lutad mot käppen, och ömkliga voro dess kläder på kroppen.Men då de, vandrande fram uppå bergstalpiga vägen,Voro nära till staden, och ren ankommit till källan, 205Den skönrinnande, byggda, hvarfrån stadsboerne vattenBuro, som Ithakos redt och Neritos jemte Polyktor;Der bredevid var en lund af vattenalstrade popplarRundtomkring öfverallt, och det kyliga vattnet sig störteHögt från klippan, och ofvanuppå var nymphernas altar 210Byggdt, der samtlige vandringsman städs plägade offra:Der anträffade dem just Dolios' son nu, Melantheus,Drifvande getter, som voro i samtliga hjorden de bästa,Allt för friarnes bord; två vallare följde tillika.Skådande dessa, han trätte, och talade ordet, och sade 215Skymfligt och fruktansvärdt, att Odysseus' hjerta det rörde:
Nu, om nånsin, minsann en usling leder en usling;Så beständigt en gud anbringar lika till lika.Hvart, olycklige, bringar du hän den skojaren med dig,Den besvärliga tiggaren, hvart nu? och målrostörarn? 220Mot dörrposterna stödd skall han mångstäds axlarna skubba,Tiggande smulor åt sig, men ej sablar, ej heller kastruller.Gåfve du mig den karlen, att stallens väktare blifva,Eller en dyngdräng vara, och löf frambära åt kiden:Drickande idelig vassla, likväl han gjorde sig lårvext. 225Dock emedan han slemm' ting lärt, så skall han ej viljaGripa sig an med ett värf, men betlande vill han i landetGå och begära, att fylla för sig omättliga buken.Men jag vill säga dig ut, hvad ock fullbordadt skall varda:Kommer den karlen en gång till Odysseus' boning, den ädles, 230Skola ur männernes hand mång pallar drabba hans sidor,Slungade genom saln, att de surra kring hufvut på honom.
Sade; och trädde intill, och med häln mot höften, i dårskap,Sprang, men kunde ändock ej honom stöta ur vägen,Utan han stod der fast; och då betänkte Odysseus, 235Anten han, rusande på med sin käpp, skull' lifvet ifrånta,Eller lyfta från mark, och krossa mot jorden hans hufvud.Men han sig sansande höll; hvaremot svinherden på denneBannades, blickande an, bad högt sen, och lyftade händren:
O Källnympher, J döttrar af Zeus, om nånsin Odysseus 240Brännde åt er, sen han höljde dem först med fetaste istret,Låren af lamm och af kid, villfaren denna min önskan:Måtte han komma den mannen, och honom före en gudom!Då han skulle minsann dig all den ståtlighet kufva,Hvilken du nu bär med dig så bål, kringirrande städse 245Staden igenom; men boskapen öds af vallarne slemma.
Honom talade till Melanthios, getternas herde:Ack, hvad den hunden nu sad', erfaren i listiga funder!Honom en gång jag uppå vältoftade, svarta galejanFjerran från Ithaka förer, att mig stor skatt ha församlar. 250Måtte Telemachos skjutas af silfverbågig Apollon,Eller af friarne kufvas, idag ännu i palatset,Likasom hemkomstdagen ifjerran svann för Odysseus!
Sade; och dem han lemnade der, som vandrade sakta,Men sjelf gick han, och snart anlände till konungens salar. 255Strax han trädde derin, och sig satte, i friarehopen,Mot Eurymachos neder; ty mest han älskade honom.Honom af köttet sin del framburo nu de som bestyrde;Ärbara skafferskan hämtade bröd och satte för honom.Men Odysseus bredevid, och derhos svinherden, den ädle, 260Kommo och ställde sig; dessa omkring nu spridde sig ljudetAf den bukiga cittran; ty ren uppstämde, att sjunga,Phemios. Sjelf han tog svinherden vid handen, och sade:
O Eumaios, isanning det herrliga huset Odysseus'Är, och lätt det kännes igen, bland många beskådadt. 265Ett på det andra följer i rad, och gården är konstbyggdBåde med murar och skjul; tättslutande portar der finnas,Dubbla, och ingen dödelig dem väl hoppade öfver.Nog, jag märker också, att der tillreda sig måltidMånge, förty stekångan sig höjer, och cittran derjemte 270Ljuder, som gudarne sjelfve ha gjort till kamrat åt gelaget.
Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios:Lätt du kände; ty eljes du är alldeles ej oklok.Men nu tänkom derpå, hur dessa saker må vara,Anten du först går in i det boningsbeqväma palatset, 275Och dig med friarna mänger, och jag qvarstannar här ute;Eller, om så dig lyster, förbida, och jag vill förutgå.Icke du dröje ändock, att ej någon, som varsnar dig ute,Slår eller slungar på dig; jag ber dig detta besinna.
Honom svarte derpå mångpröfvade, ädle Odysseus: 280Jag förstår och begriper; härom en kunnig du manar.Men gå in du förut, och jag qvarstannar här ute.Ty ovan vid hugg eller skott det är jag nu icke;Mig tålmodig är själn, ty mång olyckor jag utståttBåde i böljor och krig; påköpet detta må hända. 285Ej sin snåla, förderfliga buk nedtysta ju någonGitter, hvilken åt menskorna gör mångfaldiga skador,För hvars skull vältoftade skepp utrusta sig äfvenPå fruktödsliga sjön, åt fienden bärande ofärd.
Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra; 290Då en hund som der låg upplyftade hufvud och öron,Argos, Odysseus' hund, tålsinnige drottens, som fordomSjelf han fostrat, och glädje ej haft, ty till heliga TroiaFor han förut; men hans hund tillförne de ynglingar fördeMot vildgetter på jagt, och emot hjortkalfvar och harar. 295Nu föraktad han låg, då hans husbonde var borta,Der på den myckna spillning utaf mulåsnor och oxar,Hvilken i mängd för portarna fanns, tilldess att Odysseus'Tjenare förde den dän, för att göda den rymliga åkren.Hunden Argos der låg, förskräckligt bekajad med loppor. 300Då nu, såsnart han såg Odysseus vara helt nära,Viftade han med sin svans, och slokte med öronen båda;Dock han orkade icke numera, att närmre sin herreKomma, men denne, blickande bort, aftorkade tåren,Döljande lätt för Eumaios, och strax han frågte och sade: 305
O Eumaios, ett under! en hund der ligger i smutsen,Vacker han är till sin kropp, men det jag ej känner förvisso,Om med sådan gestalt han ock, var snabb till att löpa,Eller helt lumpet, liksom bordshundar gemenligen äro,Hvilka, för ideligt prål påkostade blifva af herrar. 310
Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios;Ja, visst är den hunden en mans, som dödde ifjerran.Om han vore sådan ännu till kropp och till bragder,Som, då till Troia han for, qvarlemnade honom Odysseus,Strax du skulle beundra hans kraft, om du såg den, och snabbhet; 315Ty ej i skogens djupaste snar för honom ett vildbrådUndanslapp, som han sett; han i spårjagt hade ej make.Nu han täres af svält, och hans herre i fremmande länderFunnit sin död; vårdslöse, ej qvinnorne bry sig om honom.Tjenare, när de ej mer af sina herrar befallas, 320Vilja för ingen del tillbörligt pligterna sköta;Förty hälften af id från en karl vidtdundraren Zeus dåHädantager, då trälige da'n sig honom bemästrar.
Sade; och trädde derin i det boningsbeqväma palatset,Genom salen gerad till den trotsige friareskaran. 325Argos bort deremot tog ödet af döden, den svarta,Strax sen han sett Odyseus, sin herre, på tjugonde året.Men svinherden tillförst gudsköne Telemachos varseBlef, der i salen han kom, och genast derefter han honomRopande vinkade fram; kringskådande tog äran en ledig 330Stol, hvaruppå förskäraren satt, då han delade rikligtKött bland friarne ut, som bespisade sig i palatset.Denna bredvid Telemachos' bord gentöfver han ställde,Bärande, och der satte sig sjelf; åt honom heroldenTagande lade en bit, och bröd han bragte ur korgen. 335
Efter honom påstund inträdde i rummen Odysseus,Under en gammal mans, en jemmerlig tiggares skepnad,Lutad mot käppen, och ömkliga voro dess kläder på kroppen.Innanför dörrarna der han uppå asktrösklen sig satte,Stödd mot en post af cypress, som fordom mästaren hade 340Högst noggrannligen slätat, och bilat efter ett snöre.Men Telemachos ropte till sig svinherden, och sade,Tagande en hel kaka utur sin prydliga brödkorg,Och så mycket af stek, som händerne gittade rymma:
Bärande detta åt fremlingen gif, och bed att till alla 345Friarne sjelf han går, och utaf hvarenda begärer;För nödlidande mannen ej väl vill passa försynthet.
Sagdt; svinherden han gick, såsnart han orden förnummit,Och sig ställande nära, han talade vingade orden:
Detta Telemachos ger dig, o fremling, och ber dig till alla 350Friarne sjelf att gå, och utaf hvarenda begära;Ej försyntheten — menar han, är för tiggaren nyttig.
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:Gör mig, o konung Zeus, bland männer Telemachos lycklig,Och låt allting varda som han i sitt sinne begrundar! 355
Sade; och tog så emot med händerna båda, och ladeDer vid fötterna neder, uppå sin ömkliga våtsäck,Spisade sedan, sålänge i salarna sångaren qvädde;Men då han spisat, slutade ock gudomlige sångarn.Friarne stojade än i salarna, men nu Athene, 360Trädande nära intill Laertiaden Odysseus,Manade honom att kakor åt sig bland friarne betla,Hvilken som vrångsinnt är eller from, för att forska sålunda.Dock ej skulle hon så ens någon rädda från ofärd.Och till hvarendaste man han tiggande högeråt trädde, 365Räckande fram sin hand öfverallt, som han tiggare varit.Men medömkande gåfvo de nu, och begapade honom,Och tillsporde hvaran, ho han var, och hvadan han kommit?Äfven talte bland dem Melanthios, getternas herde:
Hören mig, friare J till den öfverbeprisliga drottning, 370Om den fremlingen här; jag visst sett mannen tillförne.Och svinherden isanning ju hit ledsagade honom;Väl jag ej vet, hvarifrån han till ätt berömmer sig vara.
Så han sade; med följande ord Antinoos trätte:O svinherde, hvarför, vanryktade, honom till staden 375Förde du? Finnas ej eljes hos oss gatstrykare äfven,Finnas ej vidrige tiggare nog, som störa oss målron?Syns dig ej nog, att desse din herres goda förtära,Hit församlade? Har du dender ock kallat måhända?
Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios: 380O Antinoos, väl, fast ståtelig man, du ej ordar;Ty hvem går väl åstad, och sjelf inbjuder en fremlingEljes, om icke af dem, som folksakförare äro,Siaren, eller läkaren ock, eller mästarn i slöjder,Eller gudomlige sångarn jemväl, som sjungande tjusar? 385Ty sjelfbjudne de äro uppå omätliga jorden;Men en tiggare bjuder man ej, sig sjelf till en plåga.Dock du är vrångsinnt mera än samtlige friarne alleMot Odysseus' tjenare städs, mest mig; men jag ickeVårdar derom, så länge förståndiga Penelopeia, 390Och gudskön Telemachos än i salarna lefver.
Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:Tig du, och genmäl icke med ord än vidare honom!Sig Antinoos vant, att snöpligen tvista beständigtMed de vrångaste ord, och han manar dessutom de andra. 395
Sade; och talade sen till Antinoos vingade orden:Väl, som fader om son, om mig, du, Antinoos, vårdar,Som den fremmande mannen befaller ur salarna jagaNu med ett maktspråk hän; men gud fullborde ej sådant!Tag, gif honom! jag ej missunnar dig, utan befaller. 400Bry dig ej heller alls om min mor, ej heller om någonIbland tjenarne här i Odysseus' salar, den ädles.Dock ej har du minsann en sådan tanke i sinnet;Ty långt hellre du vill sjelf äta, än ge åt en annan.
Honom Antinoos återigen tilltalte, och svarte: 405Hvad har du sagt, högpratig Telemachos, dristig i stormod?Gåfve åt honom så mycket som jag de friare alle,Blefve i trenne månaders tid han säkert derhemma.
Sade; och tog så, och lyftade palln, som låg der inunderBordet, på hvilken han, spisande, höll de fylliga föttren. 410Alle de öfrige gåfvo sin part, och fyllde hans våtsäckBåde med bröd och med kött, och Odysseus ärnade redanÅtervända till trösklen, och smaka Achaiernas gåfva,Stannade dock vid Antinoos än, och talte, och sade:
Gif mig, käre! du synes mig ej bland Achaier den sämste 415Vara, utan den bäste, emedan en konung du liknar.Derför bör du också en läckrare bit, än de andre,Ge mig, och jag skall prisa dig kring omätliga jorden.Ty ock jag tillförne ett hus bland menskor bebodde,Lycklig ett rikt, och jag gaf almosa åt tiggaren ofta, 420Vare sig hvem som helst, och ehvad han kom och behöfde.Tjenare hade jag ock otaliga, äfvensom annat,Hvarmed man lefver väl, och en rik mans namn sig förvärfvar.Men Zeus bragte förderf, Kronion, emedan han ville,Hvilken mig dref, att i lag med mångkringirrande röfrar 425Hän till Aigyptos fara, en lång väg, in i förderfvet.Jag i Aigyptos' flod tverodda galejorna stannaLät, och der gaf jag befallning åt mig tillgifna kamrater,Att vid galejorna qvar förbli, och galejorna vakta;Spejare endast sände jag ut, att på höjderna vandra. 430Vikande dock för sitt kynne, och följande endast sitt hufvud,Strax påstunden Aigyptiske mäns storståtliga gårdenÖdde de, röfvade bort omyndiga barn och makar,Och nedgjorde dem sjelfva, och snart kom skriet till staden.Desse, då ropet de hörde, när morgonrodnaden syntes, 435Kommo, och sig all slätten med hästar fyllde och fotfolk,Samt med kopparens glans; blixtglade Kronion då sändeÖmkeligt nederlag på kamraterna mina; och ingenVågade hålla der stånd; öfverallt olyckorna trängde.Då nedgjorde de många af oss med kopparen hvassa, 440Somliga förde de lefvande hem, att arbeta af nödtvång.Men mig sjelf de till Kypros förärte en mötande gästvän,Dmetor Iasides, som på Kypros regerade väldigt.Derifrån nu just kommer jag hit, sen ondt jag har utstått.
Men Antinoos då genmälte, och svarade honom: 445Hvilken gud hitbragte den styggen, att störa vår målro?Rättså i midten der, och från mitt bord stanna på afstånd,Att du ett slemt Aigyptos ej snart må skåda och Kypros;Hvad för en tiggare är du ej dock, påflugen och skamlös!Du hos alla i rad infinner dig, hvilka dig gifva 450Obetänkt; ty ej hejd eller skoning det minsta behöfves,Att bortslösa af andras, enär man mycket har för sig.
Vikande undan svarte derpå mångråde Odysseus:Ve, ej finnes hos dig ock vett, motsvarande skenet,Ej åt tiggaren skulle du ge ens salt af ditt eget, 455Du som vid fremmande gods här sittande icke en matbitVille taga och gifva åt mig; dock finnes så mycket.
Sade; Antinoos vardt än mer förgrymmad i hjertat,Och med en bister blick han talte de vingade orden:
Nu jag förmodar väl ej, att du vackert mera ur salen 460Hän skall komma, emedan du ock utbrister i skymford.
Sagdt; och i pallen han grep, och mot högra skuldran den slängdeöfverst i ryggen; men han blef stående, liksom en klippaFast på sin plats, och Antinoos' kast ej rubbade honom,Utan han skakte sitt hufvud, och teg, anstämplande ofärd. 465Åter till trösklen han gick, sig satte, och lade sin våtsäckNeder, den öfverfulla, och sen bland friarne talte:
Hören mig, friare J till den öfverbeprisliga drottning,Att jag må säga det sinnet uti mitt hjerta mig bjuder.Sannerlig finnes ej harm, ej heller smärta i själen, 470Då när en man, som kämpar för egna godsens besittning,Såras, eller för korna också, eller fåren, de hvita;Men Antinoos kastat på mig, för den nesliga, slemmaMagens skull, som åt menskorna gör mångfaldiga skador.Dock, om för tiggare äfven Erinnyer finnas och gudar, 475Före sitt bröllop må Antinoos hinnas af döden!
Honom Eupeithes' son, Antinoos, svarade sedan:Sitt du, o fremling, stilla och ät, eller skaffa dig hädan,Att dig ej gossarne släpa i huset, för slikt som du ordar,Anten vid fot, eller hand, och dig afskala alldeles. 480
Så han sade; och alle förskräckeligt illa det togo,Och så yttrade mången ibland högmodiga svenner:
O Antinoos, väl du ej kastade pallen på tiggarn,Olycksalige; tänk, om en gud från himlen det vore!Äfven gudarne sjelfve, liksom vildfremmande gäster, 485Tagande allslags skepnader an, plä städren besöka,Menniskors öfvermod för att skåda och tuktiga vandel.
Friarne talade så; men han brydde sig icke om orden.För den kastades skull stor smärta Telemachos närdeI sitt hjerta; men icke en tår ur ögat han fällde, 490Utan han skakte sitt hufvud och teg, anstämplande ofärd.När nu om honom förnamm förståndiga Penelopeia,Att han i salen var kastad med palln, hon bland tärnorna talte:
Måtte dig sjelf ock skjuta likså bågkunnig Apollon!Henne Eurynome, hushållerskan, svarade sedan: 495
Måtte nu våra böner såvisst uppfyllelse finna,Skulle då ingen af dem skönthronade morgonen hinna!
Henne svarte igen förståndiga Penelopeia:Mor, väl fiender äro de alle, ty ondt de oss stämpla,Men Antinoos mest dock liknar ju döden, den svarta. 500En olyckelig fremling sombäst kringvankar i huset,Tiggande af enhvar; ty fattigdomen befaller;Hå väl alle de andre hans våtsäck fyllde, och gåfvo;Sjelf han i högra skuldran med palln dock kastade honom.
Bland de tjenande tärnorna nu hon ordade detta, 505Sittande i sitt gemak; mellertid åt ädle Odysseus.Men påkallande talte hon till svinherden, den ädla:
Gack, du ädle Eumaios, och bjud den fremmande mannenKomma hitin, att honom jag må välkomna och spörja,Anten han något har hört om vår tålsinnte Odysseus, 510Eller med ögonen sett; ty han mångkringvandrare liknar.
Svarande henne talte du till, svinherde Eumaios:Måtte, o drottning, likväl Achaierne hålla sig tyste,Vid hans tal, och han skulle helt visst ditt hjerta förtjusa.Ty tre nätter jag hade, och dagarna trenne jag hyste 515Honom i kojan; ty först till mig från galejan han undslapp;Dock han ej än olyckan till slut har hunnit berätta.Likasom då när en man anblickar den sångarn som sjunger,Utaf gudarna lärd, för de dödliga älskliga qväden,Och omättligt de längta att höra, sålänge han sjunger: 520Så ock denne förtjusade mig, der han satt i min boning.Han till Odysseus säger sig vara en fäderne gästvän,Boende på ön Kreta, der Minos eger sin stämma.Dädanifrån nu kommer han hit, sen skador han lidit,Irrande vida omkring, och han skryter sig hört om Odysseus, 525Att i Thesprotiske männernas land, det feta, han lefverNära, och hämtar med sig mång sparade skatter till hemmet.
Honom svarte igen förståndiga Penelopeia:Gå du, och honom bed hitkomma, att sjelf han berätte,Desse nu anten sig må, vid dörrarna sittande, roa, 530Eller i salarna här, förty dem sinnet är gladligt,Deras besittningar stå oplundrade alle derhemma,Mat och det ljufliga vin; somt tjenarne endast förtära;Sjelfve i vårt hus städs qvardröjande, dagar på dagar,Slaktande åt sig oxar och får, och getterna feta, 535Hålla de friska kalas, och dricka det glödande vinetSkamlöst; mycket föröds mellertid; ty ej finnes en sådanMan, som Odysseus var, ofärden att värja från huset.Om Odyseus blott komme, och lände till fäderne jorden,Skulle med sonen strax han männernas kränkningar hämnas. 540
Sade; Telemachos nös hel högt, så att hela palatsetDönade skräckligt dervid; då skrattade Penelopeia,Och till Eumaios strax hon talade vingade orden:
Gack mig, och kalla du hit den fremmande mannen påstunden!Märker du ej, att sonen min nös till allt hvad jag sade? 545Derför skall döden ej bli olyktad för friarne allaHeller; icke en ende skall undgå döden och ödet.Annat jag säger dig nu; men gömm du det i ditt sinne:Om jag förnimmer att han allt talar med sanningen enligt,Granna kläder åt honom jag ger, båd mantel och lifrock. 550
Sade; då gick svinherden, såsnart han orden förnummit,Trädde nära intill, och talade vingade orden:
Fremmande gubbe, dig kallar förståndiga Penelopeia,Sjelfve Telemachos' mor, ty henne dess sinne nu manar,Att om gemåln utforska, ehur ock sorger hon utstått. 555Om hon förmärker att allt du sanningen enligt berättar,Skall hon dig lifrock kläda uppå och mantel, som mest duTarfvar, ty nog kan du, tiggande mat här äfven i landet,Mätta din mage; och visst skall dig gifva enhvar som det lyster.
Honom svarade då mångpröfvade, ädle Odysseus: 560O Eumaios, strax vill jag allt sannfärdigt berättaFör Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia;Väl om honom jag vet; ty gemensam ledo vi jemren.Men jag rädes likväl hårdsinnade friarnes skara,Hvilkas stolthet och våld uppstiger till jerniga himlen. 565Ty ock nu, då i salen jag gick, och ej gjorde åt någonMenska förnär, med sin pall den mannen sårade smärtligt,Utan att Telemachos afvärjde det, eller en annan.Bed nu Penelopeia derför i egna gemaketDröja, änskönt nyfiken, intill nedgående solen. 570Då må hon mig utforska om hemkomstdagen och maken,Sättande närmre vid elden, förty jag trasiga kläderBär, som du nogsamt vet; och af dig jag först ju begärte.
Sade; nu gick svinherden, såsnart han orden förnummit.Öfver trösklen han steg; och då talade Penelopeia: 575
Icke du honom har med, Eumaios? hvad tänkte väl tiggarn?Fruktar måhända han någons förtryck, eller månne han eljesBlyges för sig i mitt hus? slem är den blygsame tiggarn.
Svarande henne talte du till, svinherde Eumaios:Han sig besinnar med skäl, hvad äfven en annan förmode; 580Öfvermodige männernes trots undvika han söker.Men han bad dig vänta intill nedgående solen.Och då blir det för dig långt vackrare äfven, o drottning,Att med fremlingen tala ett ord allena, och höra.
Honom svarte igen förståndiga Penelopeia: 585Ej oklok mig den fremmande syns, eho han må vara;Ty ej finnas ibland de dödliga menniskor några,Hvilka, af öfvermod, anstämpla så skändliga saker.
Så hon ordade detta; då gick svinherden, den ädle,Åter i friarnes krets, när han alltsamman berättat. 590Och till Telemachos strax han talade vingade orden,Hållande hufvudet nära, att ej de andre det hörde:
Käre, nu går jag min väg, att vakta på svinen och annat,Din besittning och min; här må alltsamman du vårda.Först dock rädda dig sjelf, och noga betänk i ditt sinne, 595Att dig ej något sker; ondt stämpla dig månge Achaier,Hvilka Zeus må föröda, förrän olycka oss händer!
Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:Så det vare, min far; men gå först hän, när det qvällas,Och kom åter imorgon, och för med dig kostliga offer! 600Men allt detta af mig och utaf odödliga vårdas.
Sagdt; och han satte sig åter uppå välglattade stolen.Mättande sig, alltefter behag, med mat och med dricka,Gick han till svinen sin väg, och lemnade gården och salen,Full af gästande; friarne sig med dans och med sånger 605Roade; ty ren stundade in ock aftonens tider.
Adertonde Sången.
Lände nu dit en offentelig tiggare, hvilken i stadenBettlade kring öfverallt, och var känd för sin glupande mage,Att omättligen äta och dricka; men icke han egdeKraft eller nerf; till gestalt dock var han väldig att påse.Arnaios var hans namn; det gifvit den aktade modren 5Strax vid födslen, men Iros af friarne alla han nämndes,Derför att han städs ärende gick, när någon befallte.Kommen, Odysseus körde han bort ur egna palatset,Och oqvädande drotten, han talade vingade orden:
Gubbe, ur farstun vik, att icke vid foten du släpas! 10Märker du ej, hur alla åt mig med ögonen blinka,Manande att dig släpa? men jag dock blyges för sådant.Bort härifrån, att icke påstund oss vankas en näfkamp!
Honom svarte, med hotande blick, mångråde Odysseus:Tvärvigg, hvarken jag ondt tillfogar dig, eller dig säger; 15Ej missunnar jag någon, om aldrig så mycket han gåfve.Trösklen också inrymmer oss två, och icke du alls börAnnans gods missunna; du syns mig en tiggare vara,Likasom jag; af gudar beror, att rikdomen gifva.Mana mig ej så häftigt till strid, och reta mig icke, 20Att, så gubbe jag är, dig ej bröst och läppar jag kanskeSölar med blod; visst hade jag då långt mera imorgonLugn; ty alldeles icke jag tror att du mera skall kommaÅter en annan gång till Odysseus' boningar sedan.
Honom förgrymmad talade till strax tiggaren Iros: 25Gudar, huru, med tungan på skaft, den skojaren pratar,Liksom gumman vid ugn; ondt kunde jag honom bereda,Huggande på med de båda, och alla hans tänder på markenKunde ur käften jag slå, som för sädförtärande suggan,Rusta dig nu, att alle dehär ock måtte förnimma; 30Huru vi kämpa; men monn du likväl vill slåss med en yngre?
Så nu de två mellertid framför salsdörrarna, höga,På den fejade trösklen, med hån ansatte hvarandra.Men allt detta förnam Antinoos' heliga hjeltkraft,Och med ett muntert löje han så bland friarne talte: 35
Älsklige, aldrig förut inträffade någonsin sådant;Hvilken förlustelse bragte en gud i detta palatset!Fremmande mannen och Iros de hota att nu mot hvarandraKämpa med händren; låtom oss snart dem reta tillhopa!
Så han sade; och skrattande upp de rusade alla, 40Och de trasiga tiggrarna kring de trängde sig samman;Och Antinoos talte, som var en son till Eupeithes:
Hören mig, modige friare J, att jag något må säga:Här getmagarne ligga i eld, dem vi oss till qvällsvardLagade, först uppfyllande väl med blod och med ister. 45Hvilkendera nu vinner, och går med seger ur striden,Han framträde, och tage bland alla den honom behagar!Städs må han äfven gästa med oss; men icke en annanTiggare låte vi träda härin, för att bettla sen mera.
Så Antinoos sade; men dessa behagade talet. 50Och anstämplande svek, utbrast mångråde Odysseus:
Älsklige, icke det sker, att mot yngre mannen en gammalGubbe, af nöd hemsökt, framträder i strid; men den slemaMagen mig manar åstad, att jag för huggen må digna.Men nu, välan, med en dyr ed bören J svärja mig alle, 55Att mot Iros bevågen, med väldiga handen, ej någonSlår mig, på öfverdåd, och lägger för honom mig neder.
Sade; och alle sin ed aflade, som denne begärde.Men då talte igen Telemachos' heliga hjeltkraft:
Fremling, ifall dig manar ditt hjerta och modiga sinne, 60Att dig värja mot denne, så räds bland de andra AchaierIngen, ty den med flere skall slåss, som vågar dig hugga.Gästmottagarn är jag, och kongarne lemna sitt bifall,Antinoos och Eurymachos med, förståndige båda.
Sade; och alle dertill biföllo; men redan Odysseus 65Höljde med trasorna midjan, och blottade dervid de sköna,Väldiga låren; då röjde sig ock de vidgade skuldror,Bröstet, och seniga armarna med; vid honom AtheneStående, ökade lemmarnas kraft för männernas herde.Friarne alle deråt nu öfvermåttan förvåntes, 70Och man talade så, anblickande närmaste grannen:
Sannerlig Iros, påstund MissIros, samkar sig ofärd;Ty så väldiga lår ur trasorna röjer den gamle!
Så de sade; och Iros nu blef rätt illa till sinnes.Dock han af tjenarne fördes, som gördlade honom med handkraft, 75Rädd som han var, och omkring hans lemmar darrade köttet.Och Antinoos trätte, och talade ordet och sade:
Vore du nu ej till, storskrytare, alls, eller ofödd,Om för honom förskräckeligt så du darrar och bäfvar,För den åldrige mannen, af nöd hemsökt, som han lider! 80Men jag vill säga dig det, som ock fullbordadt skall varda:Såframt denne dig vinner, och går med seger ur striden,Kastad på svarta galejan, dig hän till Epeiros försänderTill kong Echetos jag; han är alle menniskors bödel,Han afskär dig båd näsa och öron med bitande kopparn, 85Och frånsliter din blygd, att rå af hundarna ätas.
Sade; för Iros än mer af darrning betogos dess lemmar,Hvilken de förde till strids; upp hvardera lyftade händren.Då besinnade sig mångpröfvade, ädle Odysseus,Anten han gåfve ett slag, att han fölle, och mistade lifvet, 90Eller ett lindrigt slag, som sträckte den andra till marken.Honom, begrundande så, mellertid mer gagneligt syntes,Lindrigt att slå, att honom Achaierne icke skull' känna.Lyftande händerna upp, mot högra skuldran ett näfhuggIros gaf; men denne i nacken vid örat, och benen 95Krossade; svart framträngde då blodet ur munnen påstunden;Vrålande damp han i backen, och tändren han stötte tillsamman,Sparkande jorden med föttren; och då de friare, stolte,Lyftande händerna, dogo af skratt; men tiggarn Odysseus,Fattad vid foten, släpade farstun igenom, på gården, 100Ut till portikens port, och honom der mot ett stängselLutande ställde, och sedan en käpp han lade i handen,Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden:
Derstäds nu sitt still, bortskrämmande suggor och hundar,Och var ej fremlingars herre och tiggares någonsin mera, 105Usle, att dig ej må drabba ett ondt, än större måhända.
Sade; och kastade axlarna kring sin ömkliga våtsäck,Slarfvig båd här och der, hvarvid var tvinnad en bärremm.Sjelf han sig satte på trösklen igen; in gingo de andre,Skrattande hjertligt, och så välkomnade honom med orden: 110
Zeus dig skänke, o fremling, och öfrige gudarne alleDet som du gernast vill, och som önskeligt är för ditt hjerta,Du som gjorde ett slut på hans omättliga bettlingHär i landet; ty snart till Epeiros sände honom,Till kong Echetos hän, som är alle menniskors bödel. 115
Sade; men åt jertecknet sig gladde den ädle Odysseus.Och Antinoos lade den väldiga magen för honom,Uppfylld både med ister och blod, och Amphinomos lyfteKakor ett par ur korgen, och lade för honom derjemte,Drack så ur gyllne pokalen hans skål, och talte och sade: 120
Hell dig, du fremmande fader, må för framtiden dig unnasSällhet, men nu du betryckes utaf olyckorna många!
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:O Amphinomos, särdeles syns du mig vara förståndig;Ty du är son till en likadan far; godt rykte jag hörde 125Om Dulichiern Nisos, att ädel han är och förmögen.Hans son säges du vara, och sjelf välmenande synes.Derföre säger jag dig; gif akt du, och hör hvad jag talar:Intet svagare finns, som näres af jorden, än menskan,Bland de varelser alla, som andas på jorden och kräla. 130Ty ej nånsin hon tror, att hon ondt skall framdeles lida,Medan kraft af gudarna ges, och hon knäna kan röra;Men när qvalen också af saliga gudarna sändas,Äfven dem ovillig hon bär med modiga sinnet.Förty sådan är själn hos de jordbeboende menskor, 135Sådan dagen dem gifves af gudars fader och menskors.Ty tillförne jag ock bland dödliga tyckte mig lycklig,Och mång brott, för min kraft och mitt mod jag vikande, gjorde;Ty jag förlitade mig på min fader och bröderna mina.Orättrådig derför ej vare en dödelig nånsin, 140Utan njute i ro af de skänker, som gudarne gifva.Så jag friarne ser mellertid anstämplande nidverk,Ödande egendomen, och skymfligt bemötande makanFör en man, som jag tror från vänner och fädernejordenLänge ej dröjer; ty nära han är; dig måtte en gudom 145Föra till hemmet hän, att ej den mannen du möter,Då han kommer igen till älskade fädernejorden!Ty jag menar minsann, att han ej blodflöde förutanUppgör saken med friarne, här till sin boning han kommer.
Sade; och offergjutande drack af det ljufliga vinet, 150Och i händerna lade pokaln på männernas höfding.Men han i salen gick, bedröfvad i innersta hjerta,Skakande hufvut; förty ren ofärd anade sinnet.Dock han ej så slapp dö; ock honom snärjde Athene,Af Telemachos' händer och lans att kraftigt besegras. 155Och han satte sig åter på stoln, från hvilken han uppstått.
Men nu lade i själn klarögda gudinnan AthenePå Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia,Att för friarne synas, på det hon måtte förtjusaFriarnes hjerta som mest, och bli värderad derjemte 160Mera af make och son, än hon tillförne blifvit.Under ett tillgjordt skratt, hon talade ordet, och sade:
Eurynome, mig lyster nu själn, fast icke tillförne,Att för friarne synas, ehur likväl jag dem hatar.Åt min son jag då sade ett ord, som gagneligt vore, 165Att han ej må umgås med de öfvermodiga männer,Som väl tala så grannt, men tänka dock illa på baken.
Men hushållerskan Eurynome genmälte, och sade:Visst har detta du allt, min dotter, behörigen ordat.Derföre gå du, och tala ett ord med din son, och förtig ej, 170Sedan du först dock badat din kropp, och kinderna sminkat.Men ej må du såder, med anlete fuktadt af tårar,Gå, ty ej slemare finns, än att oupphörligen sörja.Ty ren är vid de åren din son, för hvilken du trägetTill odödliga bad, att se hans haka beskäggad. 175
Henne svarte derpå förståndiga Penelopeia:Eurynome, ej råd mig dertill, skönt mon om mitt bästa,Att jag skall bada min kropp, och kinderna sminka med olja;Ty mig fägringen gudarne sjelfve, som bo i Olympen,Ödde, ifrån den stund, då han for på de hålkade skeppen. 180Men mig Autonoe nu befall och HippodameiaKomma hitin, att de må mig stanna vid sidan i salen;Ensam jag icke till männerna går; ty jag derföre blyges.
Så hon sade; den gamla dervid utgick ur gemaket,Lemnande tärnorna bud, och manande dem till att komma. 185
Annat begrundade då klarögda gudinnan Athene:Öfver Ikarios' dotter hon kringgjöt ljufliga sömnen.Och baklutad hon sof, och lemmarne löste sig allaDer i dess bädd; och då mellertid gudinnors gudinnaGaf odödliga skänker, att friarne skulle beundra. 190Sköna anletet först med samma gudomliga fägringSirade hon, hvarmed sig skönomgördlade KyprisPryder, enär hon går i Chariternas tjusande chordans;Henne större att skåda hon gjorde, och stoltare äfven,Mjellare gjorde hon ock, än det konstarbetade elfen. 195Sedan så hon bestyrt, bortgick nu gudinnors gudinna.
Kommo dervid mjellarmiga tärnorna äfven ur salenStojande; vek så från henne också den ljufliga sömnen;Och hon strök sig om kindren med händerna, talte och sade:
Högst olyckliga mig omhöljde en ljufvelig kraftsömn. 200Måtte mig ock så ljufvelig död kysk Artemis gifvaGenast påstunden nu, att ej längre med smärtor i själenJag må öda mitt lif, och saknande älskade makensAll utmärkelse; ty bland Achaierne var han den bäste.
Så hon sade; och ned sig begaf från prunkande loftet, 205Icke allena; tillika också två tärnor nu följde.När hon till friarne sen nedstigit, den ädle bland qvinnor,Stod hon invid dörrposten utaf välbyggda palatset,Sänkande för sitt anlete ned den glänsande slöjan;Men vid hvardera sidan der stod en beskedelig tärna. 210Knäna för dessa då löstes, och själn hänfördes af kärlek,Och sig önskade alla, att ligga hos henne i bädden.Men hon Telemachos talade till, den älskade sonen:
O Telemachos, mer du ej har fast mod, eller tanke;När du ännu var ett barn, mer välfde i sinnet du anslag; 215Nu då du redan är stor, och hunnit till ynglinga-åldren,Nu då en fremmande man, som såge din vext och din fägring,Sade dig säkert vara en son till väldig en fader,Finnes alldeles icke hos dig godt mod eller tanke.Sådan gerning i salarna ju är vorden föröfvad, 220Då sålunda du lät misshandla den fremmande mannen.Säg, eller hur, om en fremmande man, i salarna våraSittande, så fått lida utaf ovärdig behandling,Monn' dig ej skymf och nesa deraf bland menniskor blifver?
Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 225O min moder, att vredgad du är, misstycker jag icke;Dock jag uti min själ förstår alltsamman och inser,Både hvad godt och hvad ondt; tillförne ännu jag var barnslig;Men jag ej gitter likväl förståndigt tänka i allting;Ty mig desse förvilla, beträngande härfrån och derfrån, 230Stemplande ondt mot mig, och hjelpare eger jag inga.Visst enviget ej gick emellan vår fremling och Iros,Efter friarnes önskan, men han var bättre i styrka.Måtte, o fader Zeus, och Athenaie, och Apollon,Friarne nu desslikes också i salarna våra 235Kufvade nicka med hufvut enhvar, dels ute på gården,Dels härinne i huset, och lemmarne lösas för alla:Likasom Iros, den stackarn, invid gårdsportarna sitterNu, och med hufvudet nickar, och alldeles liknar en drucken,Gitter ej stå på fötterna rak, eller vända tillbaka 240Hem på den väg, dit leder; förty hans lemmar sig upplöst!
Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra;Men Eurymachos vände sig sen till Penelopeia:
Dotter af Ikarios, förståndiga Penelopeia,Såge nu alle Achaierne dig på Iasiske Argos, 245Friare flere till tal visst skulle i salarna edraGästa från morgondag; ty de öfriga qvinnor du vinnerBåde i fägring och vext, och äfven i sansade vettet.
Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia:O Eurymachos, både mitt namn, min vext och min fägring 250De odödlige ödde, enär till Ilios foroHän Argeierne bort, och med dem min make, Odysseus.Om han toge mitt lif i beskydd, hemländande åter,Skulle min ära påstund båd' större och skönare vara.Nu jag ängslas; ty mig mång qval påsände en gudom. 255Visst, då han for härifrån, och lemnade fädernejorden,Mig vid högra handen han tog, och talte, och sade:
Ack, du min maka! förty fotbrynjte Achaierne, tror jag,Skola ej samtlige vända igen oskadde från Troia;Förty krigiske män de Troer säger man vara, 260Ej lanskastare blott, men ock bågskyttar tillika,Samt snabbfotade hästars bestigare, hvilka väl snarligtBringa den stora tvisten till slut i gemensama kriget.Thy jag ej vet, om mig räddar en gud, eller om jag blir slagenBorta vid Troia; men här alltsamman måste du vårda. 265Tänk på min fader och mor i salarna, likasom hittills,Ja, än mera ännu, då jag; från eder är fjerran.Men när redan du skådar vår son med skägg på sin haka,Äkta du då eho som du vill, och lemna din boning.Så han ordade detta, och allt fullbordas nu äfven. 270Natt skall varda en gång, då det skräckliga bröllopet drabbarMig olyckliga, mig, som Zeus all glädje beröfvat.Dock påkommer en bittrare sorg mitt hjerta och sinne:Friares sed tillförene var ej sådan, som denna;När till en vankfri qvinna och rik mans dotter de vilja 275Fria, och täfla om henne i tukt med hvarandra och ära,Sjelfve de bringa med sig båd' oxar och fåren, de feta,Flickans vänner till kost, och lysande skänker de gifva,Men ostraffadt de ej förtära en annans besittning.
Sagdt; och sig gladde, dervid mångpröfvade, ädle Odysseus, 280Derför att friarne hon aflockade skänker, och smekteSinnet med ljufliga ord, skönt annat inom sig hon välfde.
Men nu talte till henne Antinoos, son af Eupeithes:Dotter af Ikarios, förståndiga Penelopeia,Skänker du må af enhvar bland Achaierna taga, som sjelfmant 285Bringar; ty ej tillbörligt det är, att förkasta en gåfva.Dock vi till eget hem eller annorstädes ej bortgå,Förrn du äktar ibland Achaierna den som är ypperst.
Så Antinoos sade; och dessa behagade talet,Och för att skänker bringa enhvar afsände sin herold. 290Åt Antinoos bar han en stor, mångskiftande, konstskönMantel, med spännen uppå, som voro ett dussin till antal,Alle af gull, och passade hop med smidiga häktor.Åt Eurymachos bar han påstunden en skimrande halsked,Gyllene, blank som solen, och välinfattad i bärnsten. 295Ock örhängen åt Eurydamas två tjenare buro,Trenne juveler i hvart, och behaget spridde sig vida.Och från Polyktors son, Peisandros, drotten, ett halsbandTjenarn hämtade nu, ett särdeles kosteligt smycke,Så grann gåfva på gåfva en hvar af Achaierns frambar. 300Men derefter på löftet hon gick, den ädla bland qvinnor,Och tillika åt henne af tärnorna skänkerne buros.Friarne, vändande åter till dansen och tjusande sången,Roade sig dermed, och bidade aftonens ankomst.Medan de roade sig, ock mörka aftonen påkom. 305Strax eldställningar trenne i salen de ordnade sedan,Att dem lysa; derpå ock lade de torrkade vedträn,Torra ren längesedan, och nyss med kopparen klufna,Blandande stickor ibland, och i vexlande ordning dem tändeDrotten Odysseus' tärnor i brand; men sjelf till dessa 310Ordade så, zeusborne och tålige hjelten Odysseus:
Tärnor i kongens palats, den länge fördröjde Odysseus',Gån på det rum, der vistas er vördnadsvärdig drottning,Tvinnen hos henne er tråd, och hennes sinne förnöjen,Sittande i loftssal, eller kammen med händerna ullen: 315Jag deremot vill bestyra om ljus åt friarne alla.Ty om de önskade ock skönthronande Eos förbida,Mig ej skola de trötta; jag är mångtalig just mycket.
Så han sade; de logo dervid, med blick på hvarannan.Honom snöpligen snäste då fagerkindig Melantho, 320Hvilken, af Dolios född, uppfostrats af Penelopeia.Henne som eget barn hon matat, och fägnat med skänker.Men hon delte ej smärtan ändock i drottningens sinne,Utan hon delte med Eurymachos sin bädd och sin kärlek.Hon på Odysseus bannades nu med skymfliga orden: 325
Olycksalige fremling, du är till sinnet förruckad,Efter du ej vill sofva, och hän bortvandra till smedjan,Eller till krogen också; men här vidlyftigt du ordarOförskräckt bland männerna mång, och icke i själenRädes; anten du kufvas af vin, eller också du alltid 330Eger ett likdant mod, och du derföre pratar i vädret.Säg, eller är du väl bål, att du tuktade tiggaren Iros?Måtte ej snarlig mot dig en tapprare träda, än Iros,Hvilken dängande dig med kraftiga näfvar i hufvut,Jagar ur huset hän, nedsölad med rinnande bloden! 335
Henne svarte, med hotande blick, mångråde Odysseus:Sannerlig går jag påstunden, din hund, och Telemachos sägerAllt hvad du pratar, att bit för bit han dig hugger i stycken.
Detta yttrade han, och med orden qvinnorna skrämde;Men de i salarna lupo, och lemmarne löste, för alla. 340Af räddhåga, förty de trodde att sanning han talat.Lysande sjelf bredevid fyrkärlen, hvilka de påtändt,Stod han, och såg på enhvar, men dock helt annat hans sinneVälfde uti hans bröst, som ofullbordadt ej blef se'n.
Trotsiga friarne lät mellertid allsicke Athene 345Afstå från hjertfrätande skymfning, att mera och meraQval inträngde i själn hos Laertiaden Odysseus.Strax Eurymachos, Polybos' son, begynte att orda,Skymfande så Odyseus, och väckte kamraternes löje:
Hören mig, friare J till vår öfverståtliga drottning, 350Att jag må säga hvad själen uti mitt hjerta befaller:Utan en gud den mannen Odysseus' boning ej nalkats;Liksom ett fackelsken mig synes isanning från honomGå, och hans hufvud; förty der finns ej ett endaste hårstrå.
Sade; och ordade så till stadsförstörarn Odysseus: 355Fremling, vill du väl tjena för lön, ifall jag dig toge,Längst vid gärdet, — betalningen skall tillräckelig blifva, —Att törnruskor mig samla, och resliga träden plantera:Mat jag skulle bestå dig der, som räckte för året,Kläda dig kläder på, och sandaler gifva på föttren. 360Men emedan du nu slemm' funder har lärt dig, du ickeVill till arbete gå, men tigga du hellre i landetVill, för att skaffa dig fylle uti omättliga buken.
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:O Eurymachos, skull' med hvaran vi i arbete täfla, 365Sommartiden, enär ock dagarna äro så långa,På höängen, och jag en välkrökt lie i handen,Och du en likdan hade, att arbetet pröfva vi finge,Fastande ändatill mörkret, och gräs tillräckligen funnes:Eller om ock två oxar vi körde, som vore de bästa, 370Eldige begge, och store, och mättade begge med gräset,Lika i ålder, och lika att draga, med kraft som ej sviker;Funnes ett åkerfält, och sviktade kokan för plogen,Mig då skulle du se, om rak min fåra jag skure;Eller om ock kanhända ett krig uppväckte Kronion, 375Ännu idag, och jag hade min sköld, och lansarna båda,Samt allkopparne hjelmen, som tätt till hufvudet sitter;Mig då skulle du se, bland främsta kämparn inmängd:Skymfande skulle du sannerlig ej om min mage förmäla.Men du är stolt öfverhöfvan, och har ett trotsande sinne, 380Och du tycker dig vara en skräckelig bjesse och handfast,Efter du vistas i lag med få, ej modiga männer.Om Odyseus dock komme, och lände till fädernejorden,Snarligen dörrarne skulle, änskont nog breda de äro,Blifva dig trånga, enär du ur farstun sprunge på gården. 385