The Project Gutenberg eBook ofOdysseiaThis ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online atwww.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.Title: OdysseiaAuthor: HomerTranslator: Axel Gabriel SjöströmRelease date: February 19, 2017 [eBook #54200]Language: SwedishCredits: Produced by Jari Koivisto and Tapio Riikonen*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK ODYSSEIA ***
This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online atwww.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.
Title: OdysseiaAuthor: HomerTranslator: Axel Gabriel SjöströmRelease date: February 19, 2017 [eBook #54200]Language: SwedishCredits: Produced by Jari Koivisto and Tapio Riikonen
Title: Odysseia
Author: HomerTranslator: Axel Gabriel Sjöström
Author: Homer
Translator: Axel Gabriel Sjöström
Release date: February 19, 2017 [eBook #54200]
Language: Swedish
Credits: Produced by Jari Koivisto and Tapio Riikonen
*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK ODYSSEIA ***
Produced by Jari Koivisto and Tapio Riikonen
Af
Homeros
Öfversatt och i Disputationer utgifven af
Axel Gabriel Sjöström
Helsingfors, Tryckt hos J. C. Frenckell & Son, 1835-1840.
Tis de ken allou akoisai; alis pantessin 'Omeros.
Theokritos.
Lecturo.
Första Sången.
v. 11-21. ODYSSEUS, mot hvilken POSEIDAON var högeligenuppbraggt, qvarhölls på ön Ogygia, dit hanefter ett skeppsbrott anländt, af nymfen KALYPSO,som förälskat sig i honom.v. 22-62. Medan nu POSEIDAON gästade hos Aithioperna,anhåller ATHENE, vid gudarnas rådplägning,att ODYSSEUS måtte få återvända till sitt Ithaka,som han så mycket saknar.v. 63-305. Såsnart ZEUS dertill samtyckt, råder ATHENE,att HERMES måtte ju förr desto hellre afsändas tillKALYPSO, med befallning att låta drotten resa hem.Sjelf hastar hon till Ithaka och eggar, underskepnaden af MENTES, de Taphiers Konung,TELEMACHOS, att från palatset bortvisa sinmoders skamlösa friare, samt sjelf resa tillNESTOR och MENELAOS, för att söka underrättelseom fadren.v. 306-318. Härefter aflägsnar sig ATHENE.v. 319-444. Sedan nu TELEMACHOS för de kalasande friarenayttrat sin mening, och på EURYMACHOS' fråga:med hvilken fremling han samtalt? gifvit tillsvar, att det varit med MENTES, tillbringar hannatten bekymmerfull på sin kammare, i beråd attföljande dag verkställa gudinnans befallningar,
Andra Sången.
v. 1-79. Följande dag förkunnar TELEMACHOS, utifolkförsamlingen, sin moders friare, att demåste draga hädan.v. 80-128. Derpå svarar ANTINOOS öfvermodigt.v. 129-207. För TELEMACHOS, som derefter beklagar sig öfverfriarenas oförrätt, och allvarligen yrkar hvadhan yttrat, visa sig plötsligt tvenne örnar,af hvilket järtecken HALITHERSES spår olycka åtfriarena; men EURYMACHOS skrattar åt spådomen,och säger trotsigt att friarene alldeles ickelemna huset, såframt icke PENELOPE antingenaf TELEMACHOS till sin fader ätersändes, eller ockafgör med hvem af dem hon ärnar gifta sig.v. 208-223. TELEMACHOS begär ett skepp för sin tillämnade resa.v. 224-241. MENTOR förebrårIthakesierna, att de ej äraODYSSEUS' minne.v. 242-256. LEIOKRITOS far häftigt ut mot MENTOR.v. 257-295. Sedan folkförsamlingen är upplöst, lofvar ATHENE,under MENTORS skepnad, ett skepp ät TELEMACHOS,och ber honom skaffa sig reskost.v. 296-336. När derefter TELEMACHOS återvänder till de kalasandefriarena, mottages han med stickord.v. 337-381. Bortgången från dessa, anmodar han EURYKLEIA,att skaffa reskosten i ordning, och affordrarhenne en ed, att hon skall för hans moder döljaden tilltänkta resan.v. 382-434. Sedan Athene af Noemon fått ett skepp, ledsagarhon, under MENTORS skepnad, till detsamma omqvällen TELEMACHOS, och de afresa till Pylos,utan PENELOPES vetskap.
Tredje Sången.
v. 1-68. Beledsagad af ATHENE, kommer TELEMACHOStillPylos, der NESTOR jemte sina söner håller påsom bäst att offra åt POSEIDAON; båda de resandemottagas gästvänligen.v. 69-101. Åt NESTOR, som sedan frågar, hvilka och hvadan defremmande äro, svarar TELEMACHOS, att han ärODYSSEUS' son, samt reser för att höra tidenderom sin fader.v. 102-198. Sedan NESTOR hållit ett låftal öfver ODYSSEUS,berättar han huruledesHellenerne, efter enemellan AGAMEMNON och MENELAOS uppkommen oenighet,på särskilda vägar, sökt sina hembygder, och atthan väl lyckligen hemkommit, men ej visste, hvadsom händt de andra, vidare än att PHILOKTETES ochIDOMENEUS likaledes funnit hemmet, och att den afAIGISTHOS mördade AGAMEMNON blifvit hämnad af sinson ORESTES.v. 199-252. TELEMACHOS, uppmanad af NESTOR, att följa ORESTES'exempel, anser sig ej kunna våga företaget, ochbegär närmare underrättelser om AGAMEMNONS död.v. 253-328. NESTOR gör honom till viljes, och råder honom attresa till MENELAOS i Sparta.v. 329-370. Mot aftonen ämna ATHENE och TELEMACHOS återvändatill galejan, men då NESTOR dertill nekar och bjuderdem stanna qvar hos sig öfver natten, förebär gudinnanen angelägen resa, och aflägsnar sig.v. 371-394. NESTOR igenkänner henne.v. 395-497. TELEMACHOS sofver med PEISISTRATOS; far dän följandemorgon, landvägen, i hans sällskap; hvilar öfvernatten iPherai, och afreser tidigt vidare tillMENELAOS.
Fjerde Sången.
v. 1-67. TELEMACHOS och PEISISTRATOS mottagas gästfrittaf MENELAOS, hvilken som bäst firar sin sonsoch sin dotters bröllop.v. 68-154. Då MENELAOS råkat föra talet på ODYSSEUS, trängasig tårar fram ur TELEMACHOS' ögon. Emedan hanhar svårt att dem dölja, misstänker MENELAOSstrax, hvem han är, och HELENA, som tillkommer,påstår fremlingen vara fullkomligen lik ODYSSEUS.v. 155-186. PEISISTRATOS säger, att hon alldeles icke misstagersig, och vid ODYSSEUS minne och saknad utbristaalla i gråt.v. 187-264. PEISISTRATOS beder, att lykta gråten, på hvilkenHELENA, genom i bägrarna inkastade trollmedel,gör fullkomligt slut, och berättar derjemte,att hon igenkännt ODYSSEUS en gång vid tillfälle,då han, såsom spejare, vågat sig in iTroia.v. 265-289. MENELAOS omtalar händelsen vid trähästen.v. 290-305. Derefter förfoga sig alla till sofrummenv. 306-586. och följande dagen, ombedd af TELEMACHOS, att fåhöra allt hvad MENELAOS visste om hans fader,förtäljer denne, hvad PROTEUS i Egypten bebådatom Hellenernes hemkomst, och om ODYSSEUS påKALYPSOS ö,v. 587-624. beder derjemte TELEMACHOS, att dröja qvar någradagar, och erbjuder, på hans vägran, en gästskänk.v. 625-674. Emellertid stämpla friarene försåt mot denhemvändande TELEMACHOS.v. 675-841. Deras plan upptäcker MEDON för PENELOPE, somhögeligen förskräckt beder ATHENE om hjelp,och tröstas i en nattlig syn.v. 842-847. Emellertid lägga sig friarene i försåt.
Femte Sången.
v. 1-20. Då ATHENE i gudarnas rådsförsamling klagaröfverIthakesiernesotacksamhet mot ODYSSEUS,öfver hans qvarhållande på KALYPSOS ö, ochdet mot TELEMACHOS utställda försåtet,v. 21-42. befaller ZEUS henne, att helbregda återföraODYSSEUS till hemlandet, och HERMES att resa tillKALYPSO, med tillsägelse om ODYSSEUS förlossning.v. 43-115. HERMES förfogar sig alltså tillOgygia, mottagesaf nymfen med välvilja, och berättar sitt uppdrag,v. 110-144. hvarefter KALYPSO väl klagar öfver gudarnesafundsjuka, men lofvar ändock att ej längreqvarhålla ODYSSEUS.v. 145-170. HERMES aflägsnar sig, och KALYPSO bjuder ODYSSEUS,som sitter på hafsstranden, och täres af hemlängtan,att bygga en farkost; sjelf lofvar hon alla resansförnödenheter.v. 171-224. Den kloke och varsame konungen affordrar henneen ed, att hon ej hemligen skall stämpla hans ofärd;hon aflägger eden, följer hem ODYSSEUS, ochframställer förgäfves resans faror.v. 225-277. Dagen derpå börjar ODYSSEUS byggnadsarbetet,hvilket han slutar på den fjerde, och afreserden femte dagen.v. 278-493. Efter sjutton dagars segling, då ön Scheriasberg ren synas, uppväcker den frånAithiopernahemvandande POSEIDAON en förskräcklig storm, urhvilken ODYSSEUS räddas af LEUKOTHEA, som skänkerhonom sin hårbindel. ODYSSEUS öfvergifverfarkosten, ankommer simmande, nästan utan sansningaf trötthet, till land vid en flodmynning, ochtillbringar der natten, efter omständigheterna.
Sjette Sången.
v. 1-47. Med afsigt att åt ODYSSEUS bereda välvilligtmottagande hos ALKINOOS,Phaiekerneskonung,erinrar ATHENE, i en dröm, dess dotter,NAUSIKAA, om klädtvätt.v. 48-109. Sedan alltså, följande dagen, NAUSIKAA med sinatärnor åkit till flodstranden, och klädernablifvit, i vanlig ordning, tvättade, roar hon sig,medan de torrka, med bollspel.v. 110-185. Men då bollen, genom ATHENES föranstaltande,nedfallit i vattnet, och, vid tärnornas rop,ODYSSEUS, uppväckt ur sömnen, af NAUSIKAA begär,att hon må gifva honom kläder, och visa honomvägen till staden —;v. 186-250. så villfar hon drottens begäran, och sänderhonom en skrud. Sedan ODYSSEUS densamma påtagit,smyckas han af ATHENE med utmärkt skönhet, samtvederqvicker sig med mat och dryck.v. 251-331. Derefter bjuder honom den hemvändande NAUSIKAA,att åtfölja sin vagn, tills de hunnit ATHENES lund,och att der qvarstanna, samt, såsnart hon kundesynas länd till sin faders boningar, begifva sigtill desamma, och först helsa hennes moder.
Sjunde Sången.
v. 1-36. Efter NAUSIKAA begifver sig ODYSSEUS tillstaden, och möter på vägen ATHENE förklädd, samtbeder henne att visa Sig kungaborgen.v. 37-239. Dit beledsagad, och sedan han beundrat ALKINOOS'Palats och parker, nalkas han, bönfallande,drottningens knän, och undfägnas herrligen. Mennär öfrige gästerna bortgått, igenkänner ARETE dekläder, ODYSSEUS bär, och spörjer, hvadan hankommer, samt af hvem han dem erhållit,v. 240-347. ODYSSEUS berättar korteligen sin resas mödor ochfaror i hvarefter konungen lofvar honom skepp ochkamrater till hemfärd, erinrande honom att gå tillhvila,
Åttonde Sången.
v. 1-40. ALKlNOOS befaller utrusta ett skepp, ochhembeledsaga ODYSSEUS.v. 41-93. För de till gästbud kallade drottar sjungeremellertid DEMODOKOS om striden mellan ACHILLEUSoch ODYSSEUS, för hvilken tårarne frambrista.v. 94-103. Så snart ALKINOOS märker hans ängslan, uppmanarhan de sina till kämpalekar, för att visa hvadPhaiekerne gitta i sådant afseende uträtta,v. 104-151. När dessa slutats, inbjuder LAODAMAS, kongens son,ODYSSEUS, att äfven försöka sin lycka.v. 152-234. Men då EURYALOS med otidighet bemöter hansursägt, uppträder ODYSSEUS till täflan, besegrarPhaiekerna i diskoskastning, och utmanar dem,LAODAMAS undantagen, till allt slags täfling,v. 235-255. Dervid blifva alle tyste, och ALKINOOS säger,att hans män endast förstå sig på kapplöpande,segling, dans och sång.v. 256-384. Derefter dansa någre utvalde ynglingar, medanDEMODOKOS sjunger KYPRIS och ARES' kärlek.v. 385-531. Sedan ODYSSEUS, af Phaiekerna med skänkerbehedrad, badat sig, utbrister han i tårar vidDEMODOKOS' sång, under måltiden, omTroiskahästen, och Troias förstöring.v. 532-586. Då ALKINOOS detta märker, beder han ODYSSEUS säga,hvem han är, hvar ifrån han kommit, och hvarförehan utbrustit i tårar.
Nionde Sången.
v. 1-38. Sedan ODYSSEUS yppat sitt namn och fädernesland,v. 39-61. omtalar han de vexlande öden och olyckor, förhvilka han med de sina, under hemresan från Troia,alltid varit utsatt. Till en början eröfrar han välstadenIsmaros, men besegras sedan af Kikonerna.v. 62-104. Derefter drifves han af en vidMaleiauppkommenstorm till Lotophagerna.v. 105-230. Från dem kommer han till Kykloperna, qvarlemnar deöfriga följeslagarena på en nära belägen ö, och begersig åtföljd af endast tolf, till POLYPHEMOS.v. 231-566. Denne uppslukar i tre mål sex af kamraterna, menODYSSEUS utsticker Kyklopens enda ögaoch räddar sig med största lifsfara därifrån.
Tionde Sången.
v. 1-33. ODYSSEUS fortsätter berättelsen: hurusom han,anländ till önAiolia, af AIOLOS mottog allavindarna, inneslutna i säck, med undantag af Vestan,som borde bringa honom hem till Ithaka.v. 34-76. Men då hans reskamrater, under förmodan att finnadyrbarheter, öppnat säcken, drifves han af deutsluppna vindarna tillbaka till Aiolia, och affärdasonådigt af Väderguden.v. 77-274. Dädan kommer han tillLaistrygonerna, förlorarhos dem elfva skepp, men flyktar med det återståendetill ön Aiaia, der KIRKE bor.v. 275-347. ODYSSEUS, som af HERMES erhållit skyddsmedel motKIRKES förtrollningar, frestas af henne till älskog,hvaråt han dock icke lemnar gehör, innan hon meded lofvat återgifva hans snöpligt förvandladekamrater mensklig skepnad.v. 348-550. Efter ett årsvistelse på ön, begär han, och erhålleraf KIRKE tillstånd att afresa hemåt, men underrättasderjemte, att han, enligt ödenas beslut, dessförinnanmåste besöka underjorden, och rådfråga TEIRESIAS.v. 551-574. Medan de andre skynda till skeppet, nedfallerELPENOR från ett tak, och dör.
Elfte Sången.
v. 1-20. ODYSSEUS seglar med gynnande vind. Som han af KIRKEundfått, tillKimmerierneochOkeanos.v. 21-50. Efter fullbordadt offer infinna sig de aflidnesvålnader, hvilka ODYSSEUS dock vägrar att drickaaf bloden, förrän han rådfrågat TEIRESIAS.v. 51-80. Först framträder nu vålnaden af ELPENOR, anhållandeom begrafning,v. 81-89. sedan kommer ODYSSEUS' moder, ANTIKLEIA.v. 90-150. Följer så samtalet med TEIRESIAS,v. 151-223. och med besagde ANTIKLEIA.v. 224-328. Enär hon sig aflägsnat, framträda flera heroïnor, denena efter den andra.v. 329-383. (Härvid afbryter ODYSSEUS berättelsen, men fortsätterstrax åter, ombedd af ALKINOOS.)v. 384-463. Vidare följer samtalet med AGAMEMNONS,v. 464-539. och med ACHILLEUS' vålnad.v. 540-566. Förgäfves tilltalar ODYSSEUS Telamoniern AIAS.v. 567-625. Derefter får han skåda MINOS med flera.v. 626-639. Men då stora skaror af vålnader nalkas, rädes hanatt PERSEPHONEIA skall tillsända honom det Gorgeiskahufvudet, hvarföre han återvänder till sitt skepp,och afreser.
Tolfte Sången
v. 1-15. Sedan ODYSSEUS från Okeanos återkommit tillön Aiaia, begrafver han ELPENOR.v. 16-141. KIRKE berättar honom den förestående resansfarligheter,v. 142-165. af hvilka han dock ej låter sig skrämmas,utan lossar galejan, muntrar upp kamraterna,v. 166-200. och undslipper först lyckligen SERENERNA,v. 291-259. samt räddas derefter från SKYLLA och CHARYBDISmed förlust likväl af sex kamrater.v. 260-298. Förgäfves afråder han de öfriga att lägga tillvid Solens ö,v. 294-323. samt söker åtminstone intala dem, att skona solensboskapshjordar.
v. 324-365. Icke destomindre slakta desse, på EURYLOCHOS'inrådan, och plågade af hunger, några oxar,medan ODYSSEUS sofver.v. 366-390. Då nu ZEUS, bevekt af Solgudens böner, lofvat hämnas,v. 391-399. fortfara kamraterne likväl att äta af det heliga köttet.v. 400-453. Derpå anländer ODYSSEUS, efter en förskräckligstorm och skeppsbrott, hvarvid alle kamraternedrunkna, helt ensam, till ön Ogygia, der Kalypso bor.
Trettonde Sången.
v. 1-125. Ytterligare afPhaiekernamed skänkerihågkommen, tager ODYSSEUS mot qvällen farväl afALKINOOS och ARETE; stiger ombord å det för hansräkning utrustade skeppet, öfverväldigas af enstilla sömn och utsättes, efter hastigt fulländadresa, påIthakasstrand.v. 126-187. POSEIDAON förvandlar till sten, icke långt frånScheria, det återvändande skeppet; men Phaiekerneblidka honom med ett offer.v. 188-428. Omsider vaknar ODYSSEUS; och då han skrämd och rådvillicke igenkänner fosterlandet, mötes han af gudinnanATHENE, som först, under skepnaden af en ung herde,berättar honom, att denna ö är det djupt saknadeIthaka; men sedermera, i qvinnogestalt upptäckerhvem hon egentligen är; undangömmer i nymfernasgrotta hans dyrbarheter; lär honom sättet att dödafriarena, samt lofvar ändteligen återföra TELEMACHOS.v. 429-440. Derefter, för att göra Odysseus desto metaoigenkännelig, ombildar hon honom alldeles,och höljer honom uti en tiggargubhes dåliga kläder.
Fjortonde Sången.
v. 1-79. Svinherden EUMAIOS mottager gästfritt sin,under tiggareskepnad fördolda, husbonde,v. 80-190. hvilken förgäfves söker öfvertala honom, somklagar öfver friarenes oförrätter, och längtarefter sin älskade husbonde, att denne nånsin merskall återkomma.v. 191-359. Sedan ODYSSEUS hopdiktat en historie om sinaunderbara öden, berättar han för EUMAIOS hvad handerjemte erfarit om dess husbondes återkomst,v. 360-408. samt söker öfvertyga den tvekande sålunda, atthan betingar sig belöning, ifall han talat sanning,och underkastar sig döden, ifall han ljugit.v. 409-456. EUMAIOS slaktar derefter ett gödsvin, offrar åtgudarna, och bjuder ODYSSEUS till qvällsvard.v. 457-522. Denne lägger sig derpå till hvila med de öfriga herdarna,v. 523-533. men EUMAIOS vandrar af till svinstallen.
Femtonde Sången.
v. 1-129. Af gudinnan ATHENE erinras TELEMACHOS omhemresa, undfägnas af MENELAOS och HELENA medskänker,v. 130-181. samt skiljes, under godtjärtecken, ifrån dem,v. 182-188. Natten tillbringar han iPheraihos DIOKLES.v. 189-299. Följande dag, utan att uppehålla sig med besök iPylos, tar han farväl af PEISISTRATOS, och gårombord på sitt skepp. I detsamma infinner sig denArgeiskesiarn THEOKLYMENOS, som begär, ocherhåller tillstånd att göra ressällskap,v. 300-491. Emellertid berättar derhemma EUMAIOS sinafordna öden för ODYSSEUS,v. 492-545. TELEMACHOS landar vid en från staden aflägsenkust på Ithaka, och affärdar THEOKLYMENOS till EURYMACHOS,v. 516-536. Derefter resa de öfrige sjöledes till staden,men TELEMACHOS vandrar af tillfots, för att uppsökaEUMAIOS.
Sextonde Sången.
v. 1-56. TELEMACHOS mottages af EUMAIOS med myckenglädje och välvilja,v. 57-129. och samtalar med ODYSSEUS, i hvilken han likvälej igenkänner sin fader.v. 130-153. Derefter beder han EUMAIOS gå till PENELOPE,och berätta om sin hemkomst.v. 154-171. När herden aflägsnat sig, synes PALLAS förODYSSEUS med befallning, att han, under EUMAIOS'bortavaro, må upptäcka sig för TELEMACHOS.v. 172-320. Detta sker; och far och son rådpläga, angåendefriarnes nedgörande.v. 321-405. Emellertid anlända TELEMACHOS' följeslagare tillstaden; hvilket högeligen förvånar de försåtligafriarena, som uppgöra andra planer för hansmördande, motsagda likväl af AMPHINOMOS.v. 406-447. PENELOPE förebrår friarena deras anslagemot TELEMACHOS och tröstas af EURYMACHOS,v. 448-481. EUMAIOS återkommer, utan att ännu igenkänna sinkonung och herre, ODYSSEUS.
Sjuttonde Sången.
v. 1-60. Följande morgon går TELEMACHOS till stadensamt helsar EURYKLEIA och sin moder, hvilkengör löften åt gudarna.v. 61-100. Derefter önska de falske friarne honom lyda tillsin återkomst, och han emottager THEOKLYMENOSbeledsagad af PEIRAIOS.v. 101-253. Emellertid, och under det friarne gästa, ledsagasODYSSEUS till staden af EUMAIOS.v. 254-327. Den trogne hunden ARGOS.v. 328-504. Friarnes, isynnerhet ANTINOOS' skändliga uppförandemot den förmente tiggaren.v. 505-606. EUMAIOS återvänder till stallen.
Adertonde Sången.
v. 1-122. ODYSSEUS besegrar i knytnäfvestrid tiggarenIROS, som öfverfallit honom med stickord.v. 123-156. Han varnar AMPHINOMOS för öfvermod, och förODYSSEUS' hämd, ifall drotten återvänder.v. 157-302. PENELOPE tilltalar sin son och sina friare,hvilka, tjuste af hennes skönhet, tillsändahenne skänker.v. 303-403. Emellertid skymfas ODYSSEUS af tärnan MELANTHO,och af friarne, bland hvilka EURYMACHOS kastarefter honom med sin fotpall.v. 404-427. På TELEMACHOS' erinran, gå friarne till sängs.
Nittonde Sången.
v. 1-52. Sedan vapnen blifvit ur salen bortburna i ettannat rum, stannar ODYSSEUS ensam qvar, ock bjudersin son gå till hvila.v. 53-95. Återigen skymfad af tärnan MELANTHO, bannar hanhenne strängeligen.v. 96-360. PENELOPE samtalar med ODYSSEUS,v. 361-475. hvilken i badet, igenkännes af EURYKLEJA.v. 476-507. ODYSSEUS beder henne vara tyst med upptäckten.v. 508-581. PENELOPE berättar sin dröm för Odysseus, medtillkännagifvande, att hon ärnade till morgondagenutsätta en täflingsstrid för friarena, samt äktaden som kunde spänna ODYSSEUS' båge, och skjutamed pilen genom ögat på tolf efter hvaranuppställda yxar.v. 582-604. Sedan ODYSSEUS gillat förslaget, går PENELOPEbort till hvila.
Tjugonde Sången,
v. 1-21. ODYSSEUS, som hvilar i försalen, bemärkertärnornas fräckhet.v. 22-57. ATHENE tröstar honom.v. 58-121. Om morgon bittida väckt af PENELOPE klagan, begär han,och erhåller af ZEUS ett lyckosamt järtecken.v. 122-161. Sedan TELEMACHOS tillspott EURYKLEIA, om hon välundfägnat fremlingen, begifver han sig till torgs,hvaremot hon tillreder måltid åt friarena.v. 162-240. Tillkomma EUMAIOS, MELANTHIOS och PHILOITIOS.v. 241-246. Friarenes plan att dräpa TELEMACHOS tillintetgöres.V. 247-320. Uppträdet med KTESIPPOS.v. 321-372. Sedan AGELAOS sökt förmå TELEMACHOS att, till hansfördel, inverka på sin moder, uppskrämmas friarenegenom olycksförebud, den THEOKLYMENOS förklarar.v. 373-394. TELEMACHOS gäckas af friarena, men återhåller sinharm, och afvaktar den snart inträffande hämden.
Tjugondeförsta Sången.
v. 1-95. PENELOPEIA föreslår samtliga friarne en täflingsstrid,samt lofvar äkta den, som gitter spänna ODYSSEUS' båge,och skjuta med pilen genom ögat på tolf efter hvaranuppställda yxar.v. 96-139. TELEMACHOS sjelf skulle, vid fjerde försöket, lyckatsatt spänna bågen, om ej ODYSSEUS det förhindrat.v. 140-244. Men då samtlige friarne ansträngt sig förgäfves, gårODYSSEUS ut med EUMAIOS och koherden, upptäcker hvemhan är, anordnar om hvad som bör göras och utlofvarbelöning.v. 245-269. Då nu äfven EURYMACHOS gjort ett fruktlöst försök,föreslår Antinoos uppskof till morgondagen.v. 270-310. ODYSSEUS' begäran, ätt äfven få pröfva sin lycka,afslås högmodigt af samme ANTINOOS.v. 311-430. Men genom PENELOPES och TELEMACHOS' bemedling,öfverlemnas dock bågen åt ODYSSEUS; dörrarne stängas;ODYSSEUS spänner sin båge och skjuter pilen genom ögatpå alla yxarna.v. 431-434. Härefter rusta sig fader och son till friarnes nederlag.
Tjugondeandra Sången.
v. 1-41. Sedan ODYSSEUS för friarne röjt sig, och hotatatt hämnas lidna oförrätter, börjas nederlagenoch den första pilen träffar ANTINOOS.v. 42-88. Derefter dödas EURYMACHOS.v. 89-152. TELEMACHOS, som dödat AMPHINOMOS, afhemtar vapenfrån ett annat rum, hvars dörr han ej väl låser;MELANTHIOS passar alltså på tillfället, och bringaräfven åt friarne vapen.v. 153-200. Gripen af de trogna tjenarena, blir han hängd.v. 201-240. ATHENE manar ODYSSEUS till modig strid.v. 241-390. Nu nedgöras friarene alla; endast PHEMIOS ochMEDON skonas.v. 391-456. ODYSSEUS bjuder att liken skola utbäras.v. 457-477. Tärnornas och MELANTHIOS' straff.v. 478-501. De redligt sinnades goda mottagning.
Tjugondetredje Sången.
v. 1-68. EURYKLEIA berättar för PENELOPE, att hennes makehemkommit, och dödat friarena; hvilket hon icke tror.v. 69-95. Omsider nedstiger hon dock i matsalen, och tagerplats midtemot ODYSSEUS, hvilken hon ej vågar tilltala.v. 96-116. TELEMACHOS ogillar, men ODYSSEUS ursäktar sådantförfarande —,v. 117-151 samt befaller, att, till undvikande af otidigtkringspridt rykte om friarnes nederlag, anställaglada danser i palatset.v. 152-230. Tvättad, omklädd och af Pallas förskönad, igengännesODYSSEUS ändtligen af sin gemål,v. 231-343. med hvilken han samtalar om fordna och kommande tider.v. 344-372. Följande dag vandrar han till sin fader, LAERTES.
Tjugondefjerde Sången.
v. 1-97. Till underjorden beledsagar HERMES friarenes skuggor,som mötas, bland andra, af ACHILLEUS och AGAMEMNON.v. 98-203. Uppå tillfrågan berättar AMPHIMEDON om det fruktlösafrieriet till PENELOPE och det af ODYSSEUS utfördanederlaget.v. 204-411. Emellertid råkar ODYSSEUS sin fader, och öfvertygarhonom, genom säkra tecken, att han är den rätte sonen.Den af glädje nästan sanslöse LAERTES vederqvickesaf Athene, och inbjudes till måltid.v. 412-470. Fastän afrådde af MEDON och HALITHERSES, rusta sigfriarenes anförvandter till hämd.v. 471-547. Men på ATHENE's inrådan göres ända på striden,och formelig fred afslutas.
Vergente ad finem anno 1818 adgrediebamur, Dissertationibus Academicis, editionem in publicum dare HomericaeOdysseae, Graece et Svethice, notis instructam brevissimis, et quidem in forma quarta; continuabamus opusculum, nobismet certe gratum, neque Commitionibus non acceptum, interpositis nonnullis quoque aliis studiorum deliciis, usque ad annum tristissimi incendii 1827, memori quem mente dolemus, omnia vastantis et vorantis. Quiescebant dein amoense curae, donecOdysseamnostram de novo liceret adoriri. — Refiugimus vero jam antea edita, formam mutamus, Graecum mittimus certum et notulas. Prior metaphrasis extendebatur ad Quartae Rhapsodiae versum 319; quae dein sequentur sunt posterioris curae, quam utque in antecedentibus desiderari velemus. Absolvetur Odysseae haec nova editio per Tomos Quatuor.
Sångmö, sjung mig den man, mångvandraren, hvilken så längeVankade, sen han Troia förstört, den heliga staden;Många menniskors bygder besåg han och lynnen sig lärde,Många smärtor jemväl utstod i sitt hjerta, på hafvet,Äflande för sitt lif, och för reskamraternas hemkomst. 5Reskamraterna dock ej frälste den fiksame så ens;Ty med sitt öfverdåd sig sjelfva beredde de döden,Dårlige, hvilka Hyperion's sons, Eelios' oxarÅto; men hemkomstdagen för dem ock derför han borttog.Sångmö, sjung nu för oss, Zeus' dotter, något af detta! 10
Voro så alle de andre, som undgått bråda förderfvet,Hemma nuren, sen kriget och sjön dem lyckats att undgå;Men vår hjelte allena, i saknad af maka och hemkomst,Höll den vördiga nymfen, gudinnors gudinna, Kalypso,Giljande sig till gemål, än qvar i de håliga grottor. 15Men då nu, vid omvälfvande år, den tiden var inne,Hvilken åt honom bestämmts af gudar, att lända tillbakaHem till Ithaka, der ej skulle han mödorna undgått,Fast hos vännerna stadd; men gudar sig ömkade alle,Utom Poseidaon, som var förskräckligen uppbragt 20Mot gudmaken Odysseus, förrän han hunne sin hemjord.
Till Aithiopernas land var han faren, det fjerran belägna,(Hän till de Aithiopeer, som tvedelt, ytterst bland menskor,Bo, der Hyperion sjunker en del, en ann, der han uppgår.)Att mottaga hos dem hekatomben af tjurer och gumsar. 25Der han till måltids satt, sig fägnande, medan de andreHade uti Zeus' salar. Olympierns, samlat sig alle.Då begynte att orda de dödliges fader och gudars.Ty i sälen han sig påminnte den bålde Aigisthos,Som Agamemnonides, vidtfrejdad Orestes, ihjelslog. 30Honom mindes han nu, och ibland odödliga talte.
Hm! hur de dödlige dock andraga mot gudarna klagmål:Ty att det onda från oss här flyter, de yrka, men sjelfve,Genom sitt öfverdåd de hafva, mot ödet, bekymmer.Äktande så, mot ödet, Aigisthos äfven Atreidens 35Vigda gemål, och konungen sjelf, hemländande, dräpte,Vetande brådt förderf; vi bebådade honom på förhand,Sändande Hermeias, välspejande Argosdödarn,Att ej konungen mörda, att ej hans maka begära.Ty af Orestes hämd skall vederfaras Atreiden, 40När fullvuxen han blir och längtar till fädernelandet.Ordade så Hermeias, men ej Aigisthos bevekte,Fast han menade väl; nu allt han rikligen umgällt.
Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene:O, du, vår alles far, Kronides, af konungar ypperst, 45Denne, minsann, förtjente den död, han dukade under;Må desslikes en annan förgås, ho, sådant bedrifver.Men mitt hjerta lågar af sorg för den vise Odysseus,Olycksmannen, som lider betryck, från vännerna fjerran,På kringfluten en ö, der hafvets nafle befinnes; 50Skogbevuxen är ön; en gudinna i salarna vistas,Dotter utaf allkunnige Atlas, som djupen i hafvetSamtliga vet öfverallt, samt sjelf de höga kolonnerUppbär, som från hvaran åtskilja jorden och himlen;Dottren af denne hos sig qvarhåller den sörjande ömkling. 55Städs derjemte med söta och smilande orden hon smekerHonom, att han må glömma sitt Ithaka; tvertom Odysseus,Längtande få helst skåda den rök, som hvirflar åt höjdenI hans fäderneland, tillönskar sig döden. Ej nu ensBöjs ditt sinne, Olympier, än? Har icke Odysseus, 60Vid Argeiernas skepp dig fägnat med gärden af offerFordom i Troers rymliga land? Hvi vredgas du så, Zeus?
Henne till svar genmälte den molnhopskockande gud Zeus:Dotter min, hvad för ett ord dig flydde ur tändernas stängsel?Skulle väl jag ha nånsin förglömmt den ädle Odysseus, 65Hvilken i klokskap vinner de dödlige, vinner i offerTill odödliga gudar, som bo i himmelens rymder?Men nu Poseidaon, jordfamnarn, är städse beständigtVred för Kyklopens skull, som drotten beröfvade ögat,För Polyphemos, den trottsige best, hvars kraft är den största 70Bland Kyklopernas flock. Hans mor är nymfen Thoosa,Dotter till Phorkyn, kong i det ofruktbärande hafvet,Med Poseidaon älskogförent i de håliga grottor.Från den tiden Poseidaon, jordskakarn, ej dödar,Men dock jagar omkring från fädernejorden Odysseus, 75Nu då välan, må vi här allsamtligen öfver hans hemkomstRådslå, huru den sker. Poseidaon ock sin förbittringLåter fara; han icke förmår, då ej gudarne medge,Mot odödliga alla sin tvist utföra allena.
Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene: 80O, du vår alles far, Kronides, af konungar ypperst,Om nu detta i sanning är kärt för de saliga gudar.Att till sitt eget hem får lända den vise Odysseus,Sändom då Hermeias, budbäraren, Argosdödarn,Han till Ogygias ö, att han måtte så fort som är möjligt 85Vårt oryggliga råd skönlockiga nymfen förkunnasHemkomst åt tålsinnta Odysseus, att hem han må komma.Jag deremot mig begifver till Ithaka, att jag må sonenMer anmana, och mod ingifva åt honom i sinnet,Att han till rådslag kalle de hufvudfagre Achaier, 90Och förvise den friaretropp, som hittills beständigtSlaktar hans får och jemväl fotsläpande hornade korna.Vill ock sända till Sparta, och till sandmarkiga Pylos,Att utforska, om något försports om fadrens igenkomst,Samt sig ståteligt namn bland menskor derjemte förvärfva, 95
Talande så, vid föttren hon bandt de kostliga gyllneHimmelska skor, som henne båd' utöfver hafvet och äfvenDen omätliga jord hänburo, i kapp med en vindflägt.Tog sin väldiga lans, med vättjade kopparn beslagen,Tung och kraftig och stor, med hvilken hon hjeltarnes leder 100Tuktar, på hvilka som helst hon är vred, högborna gudinnan.Sedan i hastande fart nedsteg hon från himmelens klinter,Stod så hos Ithakas folk, i farstun strax hos Odysseus,På gårdströsklen, och hade i hand kastspjutet af koppar,Tagande skepnad af Taphiers drott, gästfremlingen Mentes. 105Der anträffade hon de trottsiga friarne, hvilkaUtanför dörrarna nu förlustade sinnet med terning,Sittande alla på hudar af nöt, dem sjelfve de slaktat.Men herolder åt dem och oförtrutne betjenter,Somlige blandade vatten med vin i kratererna samman, 110Somlige återigen med de pipiga svamparna bordenTvagde, och ställde dem fram, samt delade rikliga köttet.Henne af alla då först gudlike Telemachos märkte;Ty bland friarne satt han, i innersta hjertat bekymrad,Skådande fadren, den bålde, i tankarna, huru han, hemländ, 115Månde bland friarnes flock anställa 1 huset förskingring,Äran behålla för sig, och om egna besittningar råda.Tänkande så, bland friarne satt han, och märkte Athene,Gick så i farstun ut, och förgrymmade sig i sitt sinne,Att den fremmande stod vid dörrarna länge, och närmad, 120Högra handen han tryckte, och lansen af koppar emottog,Och tllltalade henne, ooh sade bevingade orden:
Hell dig, fremling, af oss vänskapligt du helsas; men sedan,När du vid bordet är mätt, låt se, hvad dig göres behof af.
Sade, och gick så fornt; ock följde nu Pallas Athene. 125Men då de inträdt båda uti det höga palatset,sen förde han fram, och stälde mot långa kolonnen,Inom det välombonade skrank, der äfven de andraLansar stodo i mängd, tålmodige drotten Odysseus'.Henne han ledde till thronen, och bredde inunder en konstgjord 130Kostelig duk; var äfven en pall för fötterna anbraggt.Sjelf bredevid sin pyntade stol han ställde, från allaFriarne skild, att icke hans gäst, af stojet besvärad,Måtte vid maten ledas, i lag med de trottsiga bjessar,Och för att spörja jemväl om sin bortavarande fader. 135Men tvättvatten i skåln ihällde en tärna, och frambarI den sköna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver,Vattnet, och dukade der bredevid det fejade bordet;Ärbara skafferskan hemtade bröd, och satte för gästen,Samt mång rätter dertill af allt hvad huset förmådde. 140Föreskärarn på fat upplade och hemtade allt slagsKött, och ställde åt dem bredevid de gyllene bägrar:Gick så en herold ofta också, ihällande vinet.Trottsige friarne trädde nu in; och alle på stundenTogo sig plats i ordenteligt skick på bänkar och stolar. 145Dem herolderne då tvättvatten på händerna hällde,Medan i korgarna bröd tjenstflickorna rågade ömnigt.Och till de färdiga rätter, som vankades, händren de räckte.Gossar derjemte också vinbålarna rikligen fyllde.Men lystmätet till dryck och till mat när ändtligen undfått 150Friareskaran, på annat begynte då hågen att leka,Både på sång och på dans, som äro kalasernas smycken.Lade nu derför herolden i Phemios' händer den grannaCittran, och han bland friarne sjöng, allenast af nödtvång.Således spelande stämde han upp, att herrligen sjunga. 155Men Telemachos talte då till klarögda Athene,Hållande hufvudet nära, att ej de andre det hörde:
Fremling, så kär, säg, vredgas du väl för orden jag säger?Hågen leker för dessa på slikt, nå sånger och strängspel,Lätt, förty de en ann mans gods onäppste förtära, 160Hvilkens hvitnade ben kanhända förmultna i regnet,Vräkta i land, eller ock kringvältrar vågen i hafvet.Såge de honom en dag till Ithaka återkommen,Alle de önskade sig, att snabbare vara på föttren,Än förmögnare vara på kläder och gull helt säkert. 165Nu i sitt olycksöde han dog; oss finns ej en endaTröst mer, fast ock någon af jordbeboende menskorSade, att han skall komma; hans hemkomstdag är förlorad.Men du, välan mig detta förtälj, och noga berätta:Ho,, hvarifrån är du? hvar är dig stad och föräldrar? 170På hvad skepp är du hit ankommen och huru ha sjömänDig till Ithaka bragt? hvad tro de sig vara för karlar?Ty jag förmodar ej alls, att du hit, fotgångare, kommit.Detta åt mig sannfärdigt berätta, att väl jag må veta,Om du för första gången är här, eller redan min faders 175Gästvän; ty mång männer förut påhelsade vårt hus,Andre också, förty umgängsam med menskor var denne.
Honom talte då till klarögda gudinnan Athene:Sannerlig skall dig detta jag högst noggrannligen säga;Mentes, den insigtsfulle Anchialos' son jag mig skryter 180Vara, och konung derhos för de Taphiska roddarebussar.Just på stunden jag nu anlände med skepp och kamrater,Seglande öfver den mörknande sjön till fremmande menskor,Efter koppar till Temesa; jern, det blanka, jag medhar.Skepp mitt står nu derborta vid landet, fjerran från staden, 185Under det skogiga Neionberg, i hamnen vid Rheithros.Men gästvänner från fädernas tid vi skryte oss vara,Från urminnes, om ock du ginge och frågte den gamlaDrotten Laertes; om hvilken de säga att aldrig till stadenMer han kommer, men ensam, af krämpor på landet besväras, 190Jemte en gammal gumma, som mat åt honom och drickaFrambär städs, när tröttheten hårdt angripit hans fötter,Mödsamt krälande kring på det välomansade vinberg.Nu hitkom jag; förty man sade att far din är hemstaddRen, men gudarne honom ännu förhindra från hemkomst. 195Ty helt säkert ej dött på vår jord den ädle Odysseus,Utan, lefvande än, qvarhålls han på villande hafvet,Uppå en kringsköljd ö, af elaka männer och vildaHindrad, hvilka — ho vet? — ovilliga drotten behålla.Men nu skall jag dig spå sannfärdligen, såsom i sinnet 200Mig odödlige lägga, och, såsom jag menar, det händer,Fast jag ej spåman är, och ej säkert förstår mig på fåglar.Allsej länge numera från älskade fädernejordenBlir han borta, om ock jernfjettrar betvingade honom;Ty månghittig är han, och tänker väl ut, hur han hemfar. 205Men du, välan, mig detta förtälj, och noga berätta,Om du, så stor en karl, är son af sjelfste Odysseus:Ty du är märkligen lik, till de vackra ögon och hufvut'Honom; såhär med hvaran umgingos vi många gånger,Förrn till Troia han seglade bort, dit äfven de andre 210Ypperste män från Argos på hålkade skeppena foro.Sen har Odysseus aldrig jag sett, och mig han ej heller.
Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:Sannerlig, fremling, för dig högst noga jag ärnar berätta.Mor min yrkar väl, att jag är hans; mellertid jag ej saken 215Känner; ty troligen ingen ännu sjelf vetat sin härkomst.O, att jag vore likväl en son till någon af rikaMänner, dem ålderdomen vid egna besittningar träffat.Nu deremot den som vardt osällast bland dödliga menskor,Honom de kalla min far: det länder till svar på din fråga. 220
Honom talte då till klarögda gudinnan Athene:Visst ej gudarne hafva din slägt namnlös för en framtidGjort; ty sådan en man framfödde dig Penelopeia.Men du, välan, mig detta förtälj och noga berätta,Hvad för gelag, hvad hop är dethär? hvad nödgar dig härtill? 225Festmål, eller ett bröllop? Förty det är väl ej bunklag.Så storståtligen synas de mig, och utöfver höfvanGästa i huset; en man helt visst slikt skulle förtryta,Såge han skamlösheten, och kloktänkt komme dem öfver.
Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 230Fremling, emedan om detta du mig tillspörjer och forskar,Tör väl fordom vårt hus otadeligt varit och äfvenRikt, sålänge ännu här hemma den mannen fördröjde.Nu helt annat beslöts af Gudar, som stämpla oss ofärd,Hvilka ha honom gjort mer hänförsvunnen än alla 235Menskor; ty vore han död, jag skulle så mycket ej grämas,Om han i Troers land aflidit bland vapenkamrater,Eller 1 vännernas händer, enär han kriget beslutit:Skulle åtminstone då Achaierne honom en grafvårdGjort, och sin son stor ära för kommande tider han vunnit. 240Nu på ett snöpligt sätt Harpyierna roffade honom;Oomtald, hänsvunnen, han dog, men smärtor och jemmerLemnade mig; dock nu jag ej honom suckande sörjerEndast; gudarne hafva mig gjort ock andra bekymmer.Ty de ädlingar alla, som ega på öarna välde, 245Uppå Dulichion, Sama, och skogbevexta Zakynthos,Äfven samtlige de, som på klippiga Ithaka herrska,Desse för mor min fjesa, och bringa oss alla på kneken.Hon afsäger sig ej det skändliga giftet, och gitterSlut ej göra härpå; mellertid de, frossande slösa 250Gods mitt; snarligen äfven mig sjelf de skola föröda.
Honom talade till, misstyckande, Pallas Athene:Ack, visst hade du mycket behof af Odysseus, den fjerranStadde, som händer lade uppå de friare fräckaTy om han, hemländ nu, i farstudörren derborta 255Stode, försedd med hjelm och med sköld, samt lansarna tvenne,Sådan ännu, som jag tillförene skådade honom,Sig förnöjande hemma hos oss, och tömmande bägarn,När han från Ilos, Mermeros' son, från Ephyra lände;Ty jemväl dit reste på snabba galejan Odysseus, 260Det mandräpande gift der sökande, att han det måtteHa, för att kopparspetsade pilarna smörja; men han ejGaf, emedan han vördade grannt städs varande gudar;Men dock fader min gaf; ty han högligen älskade honom:Skulle nu slik uppträda bland friareskaran Odysseus, 265Alle de visst snardöde och olycksfriare vore.Men i sanning ju detta beror af gudarnes allmakt,Om, hemkommen igen, han hämnas skall eller icke,Uti de egna salar, och dig jag bjuder betänka,Huru du må ur salen sin kos de friare drifva. 270Vill du mig nu åhöra, och akt mig gifva på orden?Sedan i morgon du kallat Achaiska drottarna samman,Ordet förkunna dem alla, och gudarna vare dig vittnen.Friarne bjud, att sprida sig hän, hvaren till sitt eget.Mor din bjud, i fall nu dess hug ilfänas på gifte, 275Att till fadrens palats hon gånge, den mäktiges, åter.Der de bröllopet sen tillställa, och ordna en hemgift,Särdeles rik, som det höfves att följa den älskade dottren.Men dig sjelf jag vill ge ett grundeligt råd, om du tar det.Rusta med tjugu roddare ut den bästa galeja, 280Res så att efterspörja din far, som längesen bortfor;Om bland dödliga någon berättar dig, eller du hörerSägn från Zeus, som mest åt menskorna tidender bringar.Först då till Pylos res, och dig der hos Nestor befråga,Till Menelaos dän, blondlockiga kongen i Sparta. 285Ty bland kopparklädda Achaierna sednast han hemkom.Skulle du nu förnimma din faders lif och hans hemkomst,Sannerlig, fast ock qvald, du ännu ett år må förbida.Men om höra du får, att han dött och mera ej finnes,Vändande sedan igen till älskade fädernejorden, 290Må du åt honom resa en vård, och begå hans begrafningRikligen, såsom det höfs, och din mor bortge åt en annan.Men när detta du nu fullbordat hafver och verkställt,Sedan bör du betänka uti ditt sinne och hjerta,Huru i eget palats du friarna ändtligen månde 295Döda, med list, eller ock offentligt; du icke behöfverBära dig åt som ett barn, ty du är ej mer vid de åren.Eller hörde du ej, hvad pris vann bålde OrestesInför menniskor alla, då fadermördarn han dräpit,Den sveksinnte Aigisthos, som dräpte hans ryktbara fader? 300Älskade, du också (ty jag ser dig så stor och så vacker,)Tapper var, att hos sednaste slägt man godt om dig säge.Men jag redan begifver mig nu till snabba galejan,Och till de mina, kanske för väntningen högligen ledsna.Sörj för dig sjelf, och noga betänk de orden jag talat. 305Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:Gästvän, sannerlig du välmenande detta har talat,Liksom en far till sin son, och aldrig jag glömmer de orden.Men dröj qvar nu likväl, änskönt du så brådskar med resan,Att du må bada dig först, samt sen, förnöjande sinnet, 310Återgå med en skänk till galejan, gladlig i hjertat,Kostlig, ooh vacker skänk, som städs skall vara dig skåpskatt,Gifven af mig; så plär gästvännen gifva sin gästvän.
Honom svarade sen klarögda gudinnan Athene:Mig ej må du numer qvarhålla, som trängtar att resa. 315Men den skänk, ditt hjerta befaller dig åt mig förära,Den må du ge, att jag hem får föra, då åter jag kommer,Tagande ock en särdeles grann, som förtjenar dig motskänk.
Hon, när detta hon talt, bortgick, klarögda Athene,Och som en fågel åt himmelen flög, men honom i hjertat 320Lade hon styrka och mod, påminnande honom om fadrenMera än nånsin förut; han, varsnande detta med tanken,Häpnade mycket, förty han en gud det anade vara.Genast till friarna nu sig begaf gudliknande mannen.Qvad för dessa då just högröstige sångarn; med tystnad 325Sutto de alle, och hörde; han sjöng om Achaiernas bittraHemfärd, hvilken från Troia beredde dem Pallas Athene.Men der i högan loft åhörde gudomliga sångenDrotten Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia.Gick så utföre trappan, den höga, i egna palatset, 330Icke allena, tillika också två tärnor nu följde.När hon till friarne sen nedstigit, den ädla bland qvinnor,Stod hon invid dörrposten utaf välbyggda palatset,Sänkande för sitt anlete ned den glänsande slöjan.Men vid hvardera sidan der stod en beskedelig tärna. 335Gråtande sedan talte hon till den gudomliga sångarn:
Phemios, visst mång andra de dödliges fröjder du känner,Gudars och mennniskors verk, som sångarne herrligen qväda,Något af dessa besjung, här sittande, men de med tystnadVinet dricke; du må upphöra med denna så sorgsna 340Sången, hvilken hos mig mitt hjerta i bröstet beständigtQväljer; ty mig mest träffat den oförglömliga smärtan.Sådant hufvud jag saknar, och alltid minns jag min make,Honom, hvars ära sig vida i Hellas spridt och i Argos.
Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 345Moder min, hvi misstycker du dock, att den älsklige sångarnRoar oss, efter hjertats behag? Ju ej sångarne äroSaker, men Zeus törhända ar saker, som sådant förunnarÅt påhittiga män, som honom det täckes åt hvarje.Denne förtycke man ej, att han sjunger de Danaers ofärd. 350Ty den visan menskorne mer än andra beprisa,Hvilken uti åhörarnes krets af alla är nyast.Derför ditt hjerta och sinne också uthärde att höra.Ej är Odysseus den ende som hemkomstdagen förlorat;Fingo sin bane ju ock mång andre männer, vid Troia. 355Utan gå till ditt rum, och sköt der ärender dina,Väfstoln äfvensom sländan, och tjenarinnorna manaAtt till arbete gå; om saken må männerne vårdaSamtlige; mest dock jag. Ty min är makten i huset.
Hon förvånad och stum till kammaren åter begaf sig; 360Ty sin sons förståndiga tal hon lade på hjertat.Men när i högan loft hon hade med tärnorna stigit,Sedan begret hon Odysseus, den älskade maken, tills ljufligSömn på dess ögonlock nedsändes af Pallas Athene.Friarne stojade qvar i de dunklande salarna hurtigt, 365Önskande samtlige få vid henne hvila i bädden.Men Telemachos nu, den förståndige, började orda.
Friare J till min mor, som egen en trottsande fräckhet;Låtom oss gästande här förlusta oss, utan ett sådantStoj; ty herrligt ju är det minsann, att höra en ståtlig 370Sångare, som han är, med gudarne lik till sin stämma.Tidigt på morgonstunden vi måga oss samla till rådslagAlle, att jag rent ut får eder min mening förkunna,Att ur salarna gå; tillställen er andra kalaser,Frätande eget gods, omvexlande en med den andra. 375Om er detta likväl mer önskeligt synes och bättreVara, att utan straff en endes besittning förstöra,Öden! men jag anropar de alltid varande gudar.Om Zeus unnar en gång att lika må gäldas med lika,Visst ohämnade skolen J då i palatset förstöras. 380
Talade så, och de alle med tändren i läpparna beto,Öfver Telemachos undrande sig, att dristigt han ordat.
Honom talte då till Antinoos, son af Eupeithes:Gudarne sjelfve, minsann, dig undervisa, att varaSå storordig i mun, och prata så särdeles dristigt. 385Måtto dig aldrig på Ithakas ö till konung KronionGöra, ehuru hon är, med födslen, ditt fädernerike.
Honom Telemachos nu, den förståndige svarte, och sade:Blir du, Antinoos ond kanhända för det jag nu säger?Visst jag Ithaka ville, om Zeus det unnar, besitta. 390Eller menar du det bland menniskor vara ett lappri?Sannerlig är det ej slemt, att herrska; ty kongars palats straxBlir förmöget, de sjelfve också mer hedras än andre.Men här finnas likväl de Achaiers kongar i sanningAndre månge på Ithakas ö, så unge som gamle. 395Någon af dem det hafve, när bortdött ädle Odysseus.Jag likväl i vårt hus skall herre vara, och herreÖfver de slafvar, som fångat åt mig den ädle Odysseus.
Honom Polybos' son, Eurymachos, svarte, och sade:Detta, Telemachos, ligger helt visst i gudarnes händer 400Ho som på Ithakas ö skall vara Achaiernes konung;Sjelf må likväl du besitta ditt gods och beherrska ditt husfolk.Ej tör komma en man, som emot din vilja, med våldsmaktGodset rycker dig från, så länge vår ö är befolkad.Men, kärälsklige, dig jag vill tillspörja om gästen, 405Hvadan den mannen kom, och ifrån hvad land han sig skryterVara, och hvar hans fädernejord, hans stämma befinnes.Bragte han tidender med om din hem anländande fader,Eller kom han väl hit, för att egna ärender sköta?Huru han hastigt ilade bort, och ej veta, hvem han var 410Fingo vi; dock han ej var till anletet lik med en usling.
Honom Telemachos nu, den förståndige svarte, och sade:Sannerlig, Eurymachos, är förlorad min faders igenkomst;Derför jag litar ej mera på tidender, hvadan de komme,Icke jag aktar heller de gudabeslut, som min moder 415Kallande siaren hit i vår sal, utforskar af honom.Denne åt mig från Taphos är länd, en fäderne gästvän,Mentes, den insigtsfulle Anchialos' son han sig skryterVara, och konung han är för de Taphiska roddarebussar.
Så nu Telemachos; dock i sin själ han kände gudinnan. 420Men de som vändt sitt sinne till dansen och tjusande sången,Än förlustade sig, af bidande aftonens påkomst.Än de förlustade sig, då den mörka aftonen påkom.Sen för att sofva en hvar sig ändtligen makade hemåt.Och Telemachos dit, der på prydliga gården hans sofrum 425Högt var byggdt, på ett välkringskådeligt ställe, begaf sigSjelf till hvila också, omvälfvande mycket i sinnet.Bar så för honom brinnande bloss den aktsama tärnanEurykleia, en dotter till Ops, sjelf son till Peisenor,Henne med egna medel sig köpt tillförne Laertes; 430Tjugu oxar han gaf, och hon var då blomstrande flicka.Likt med sin värda gemål i palatset han aktade henne,Delande aldrig dess bädd, och sin makas vrede så undvek.Hon medförde de brinnande bloss, hon älskade honomOck bland tärnorna mest, och fostrat honom som liten. 435Nu han öppnade dörrn till det välinrättade sofrum,Satte på sängen sig sen, afklädande tröjan, den fina,Hvilken han lade i händren utaf klokrådiga gumman.Men då hon tröjan ihop väl vecklat och putsat behörigt,Hängde hon henne på knaggen bredvid den pyntade sängen, 440Gick så utur sofrummet, och drog till dörren med silfverRingen, och sen med dess rem framsköt hon rigeln derjemte.Der helnattligt han nu, omtäckt med de finaste fårskinn,Välfde den färd i sitt sinne, som honom i Athene bebådat.
Andra Sången.
När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,Hastade upp från sin bädd den älskade son af Odysseus,Sedan han klädt sig; och hängde det eggiga svärdet på axeln,Bandt ock sköna sandaler inunder de fylliga föttren,Och ur sitt sofrum gick, jemlik med en gud till att påse. 5Och så befallte han sen högljudda herolderna genastKalla till sammankomst hårfagra Achaierna alla.Desse kallade alla, som ock församlades skyndsamt.Men då de samlats redan, och hopförsamlade voro,Sjelf han till samlingen gick, med kopparlansen i handen. 10Icke allena, ty två snabbfotade stöfvare följde.Och ett gudomligt behag utgöt nu på honom Athene.Häpnande såg det samtlige folk till den kommandes möte.Satte sig ned på sin faders stol, och Geronterne veko.Då begynte nu först friborne Aigyptios orda, 15Han som af ålderdomen var krökt, och visste så mycket.Ock hans älskade son åtföljt gudmaken OdysseusTill skönfåliga Ilion hän på de håldade skeppen,Antiphos, kämpen; men honom ihjelslog vilde KyklopenUti den håliga grottan, och redde sin yttersta qvällsvard. 20Ock tre andra han hade; bland friarne en af den dvaldes,Eurynomos, men två städs blefvo vid fädernegodset.Dock han, sorgsen och klagande, ej sin Antiphos glömde,Men tårgjutande nu tog ordet, och började tala:
Hören mig nu Ithakesier ock, hvad jag ämnar er säga! 25Aldrig skedde hos oss rådsamling ännu eller möte,Alltsen den ädle Odysseus på hålkade skeppena bortfor.Ho har oss nu församlat? och hvem påkom så behofvet,Hvem bland de yngre män, eller dem som gamlare äro?Monne han tidender hört om en hit antågande krigshär, 30Dem han oss sade bestämdt, då han förr dem skulle förnummit,Eller monne han annan en folksak nämner och kungör?Redlig synes han mig; allt godt han njute! åt honomZeus fullborde till lyckeligt slut, hvad han välfver i sinnet!
Sade. Odysseus' älskade son järtecknet förnöjde, 35Och han ej mera länge der satt, men längtade tala.Steg så i samlingens midt, och spiran i handen emottogAf Peisenor, herolden, som visste de klokaste tankar.Först derefter han vände sitt tal till den gamle och sade:
Gamle, den man är ej fjerran, — du sjelf det genast förnimmer. — 40Just jag folket församlat, och mest påkommer mig ängslan.Jag ej tidender hört om en hit antågande krigshär,Dem jag er sade bestämdt, då jag förr dem skulle förnummit,Icke heller jag annan en folksak nämner ooh kungör;Utan min egen sak, som mig ofärd störtat i huset, 45Tvefaldt; dels har jag mist den ädlaste far, som bland ederSamtliga förr var kong, och likt en fader så godsinnt.Nu en vida större också, som snarligt alldelesHela mitt hus förstör, och i grund föröder min lifskost.In på min mor, som ej vill, en skara af friare tränger, 50Söner till sådane män, som härstäds äro de högste.Desse rädas att gå till Ikarios' hus, som är hennesFader, att sjelf sin dotter han må utstyra med brudskänk,Gifva åt hvem han vill, som väl tacknämelig kommer.Men nu i vårt hus städs qvardröjande dagar på dagar, 55Slaktande åt sig oxar ooh får och getterna feta,Hålla de friska kalas, och dricka det glödande vinetSkamlöst; mycket föröds mellertid, ty ej finnes en sådanMan, som Odysseus var, ofärden att värja från huset.Vi ej äro i stånd att värja, och äfven härefter 60Räddningslöse vi bli, och ej alls förstå oss på nödvärn.Sannerlig slikt afvärjde jag visst, om jag egde förmåga.Outhärdliga äro de saker som hända, och nesligtHela mitt hus förstörts; ock borde ni sjelfve förargas,Borde blygas också för de här kringboende menskor, 65Hvilka bo häromkring; och frukten för gudarnes vrede;Kanske, förgrymmade, än de näpsa så skamliga dater.Både jag Zeus anropar, Olympiern, äfvensom Themis,Hvilken männernes råd upplöser, och bringar att sitta;Hejden er, vänner, och låten af hårda bekymret mig ensam 70Täras, såframt ej nånsin min far, den ädle Odysseus,Har, fiendtelig, gjort fotbrynjta Achaierna illa,Och J, gäldande det, fiendtlige, illa mig gören,Eggande dessa; för mig långt bättre det vore i sanning,Att J skullen förtära båd boskapshjordar och skåpskatt. 75Ja, om J allt uppåten, kanske snart följde betalning.Ty vi skulle i staden med ord ombedja så länge,Återfordrande vårt, tills allt oss gifvits tillbaka.Nu obotliga smärtor J mig inkasten i själen.
Så han talade vred, och till marken slängde sin spira, 80Gjutande tårar; det samtliga folk betogs då af miskund.Tego så alle de andre dervid; ej vågade någonEndaste gifva Telemachos svar i kränkande ordalag;Men Antinoos honom allen' tilltalte och svarte:
Hvad har du sagt, högpratig Telemachos, dristig i stormod, 85Skymfande oss! Du ville väl nog påstänka oss skamfläck.Saker äro dig dock de Achaiiske friare icke,Utan din mor, som mer än en ann förstår sig på ränker.Ty nu redan ha tre år gått, snart vandrar det fjerde,Sen den tid i Achaiernas bröst hon hjertat bedårar. 90Hopp hon åt hvar man skänker, och sig utlofvar åt alla,Sändande tidender; dock helt annat dess sinne begrundar.Så bland öfriga svek hon fejande stämplade äfven:Sättande upp stor väf, hon i kammaren började väfva,Fin, oändeligt lång, och till oss hon talte och sade: 95Svenner, som frien till mig, då den ädle Odysseus nu hängått,Biden på bröllopet än, och brådsken ej, tills jag en likskrudFärdig arbetat, — att icke mitt garn må ödas förgäfves, —Åt friborne Laertes, tilldess, att honom omsiderTager den långutsträckande döds förderfliga öde. 100Att ej i landet på mig Achaiinnorna måga förargas,Om han förutan täckelse låge, som egde så mycket.Så hon talte, hos oss manhaftige hjertat bevektes.Visserlig väfde hon nu om dagen på väfven, den stora,Men om nättren den rispade opp, då hon facklorna framsatt. 105Så hon i tre år svek oss med list, och bedrog de Achaier;Men när fjerde året nu kom, och tiderna kommit,Sade oss då bland tärnorna en, som grannligen visste,Och vi träffade henne, som rispade herrliga väfven.Så hon slutade den, fast alls ej villig, af nödtvång. 110Dig ge friarne detta till svar, att väl du må vetaSjelf i din egen själ, och Achaierne alle må veta:Skicka din moder hän, och befall att till make hon tagerHonom, som fadren befaller, och som ock henne behagar.Men om hon lång tid än utledsnar Achaiernas söner, 115Välfvande sådant i sinnet, som rikligt förlänat Athene,Fyndigt vett, och derhos förträffliga slöjdernas insigt,Svek derjemte, som aldrig vi hört om en bland de fordna,Som, skönflätiga, här tillförene bott i Achaia,Tyro, och Alkmene, eller ock skönflätig Mykene: 120Ingen enda af dem de finter som PenelopeiaVisste; men denna likväl sig ej till fromma hon uttänkt.Ty de skola din kost och ditt gods så länge förtära,Som hon blifver vid detta beslut, det säkert en gud harHenne i sinnet laggt. Sig sjelf stor ära måhända 125Gör hon, men dig helt säkert förlust af mången besittning.Vi ej hem oss begifva, och annorstädes ej heller,Innan hon gift sig med den af Achaierna, hvilken hon tycker.