Det var förgäfves. Den olycklige fick sitta qvar i sitt fängelse. Pratet och sqvallret hade nu gått ut öfver staden genom hundratals munnar; kanske de kungliga personerna sjelfva, som varit med på bröllopet, deltogo deri, åtminstone kan man tro enkedrottningens karakter om något sådant. Landshöfdingens vrede uppflammade än mera, och han tog ett steg, som måste hafva den anklagades fällande till28följd. Den 15. december kom han sjelf in i rätten, utropande, »att han håller Johansson för en kalumniant och äretjuf, helst som han vetat af någon handel, som mellan honom och grefve Douglas skall vara förelupen, begärandes att han, Lars Johansson, må på det högsta blifva afstraffad». För öfrigt upptogs dagen med att afhöra vittnen, som intet stort kunde meddela. Bergh fick beskrifva huru han lemnat rimmen till brudgummens page, men nekade sig hafva läst dem, förrän de presenterades. Croningh frågade, hvad som menades med slutallusionen på duellen. Johansson svarade, att han hört både utrikes och här hemma, att för några år sedan en person skjutit sig ihjäl för ett qvinfolks skull. Klangh nekade sig hafva nämt Douglas som bestickare. En viss Printz fick vittna, om han sagt till Johansson, »att de illa tagit upp er skrift, men er kunna de ej stort skada, utan den lära de knipa, som hafver bestuckit eder» o. s. v. Det framhölls, att kongl. boktryckaren Niklas Wankijf vid tryckningen »icke heller sagt eller varnat den anklagade med ringaste ord». Croninghs slutpåstående lydde, att Johansson må sjelf ansvara för sin tro, att landshöfdingen hölle gref Douglas suspect, att han uppehållit saken med att åberopa sig på så många, som ej hafva något synnerligt att berätta, och att han måtte efter förtjenst blifva straffad. Härmed var det kinkiga förhållandet med Douglas skjutet åt sidan. Denne behöfde ej ens inställa sig i rätten.
Handlingarna i målet remitterades till den ärade magistraten, hvars dom utföll den 10. januari 1670. Skriften frikändes visserligen från att vara pasquill, »varandes sådant scriptum generale, alludens ad passiones et vitia hominum in communi, men icke till en eller annan person i synnerhet; dock, emedan Lars Johansson samma skrift emot kongl. maj:ts ordning och stadga obedin och med en ofullkomlig herr landshöfdingens titel, som vid slika tillfällen här i staden brukligt är, låtit publicera, hvilken också i några stycken befinnes vara förarglig, offendera honestos aures och bonos mores, gifvandes han sålunda afundsmenniskom och illviljandom (hvem anar ej här Douglas?) occasionem calumniandi och andra enfaldiga anledning till hvarjehanda misstankar och domar, som herr landshöfdingens reputation icke29tåla kan eller bör, och sådant allt på hans heders- och bröllopsdag; ty pröfvar rätten skäligt, att Lars Johansson för ofvanbemälte excesser, erkannerligen ob petulantiam, och att han icke förut betänkt hvad snack och tal, oro, förtret och harm en sådan dikt under så höga och förnämliga brudfolks namn uppväcka kunde, förutom det han med fängelse hafver pliktat, må hålla sig från denna stadens societet och gemenskap på år och dag med förmaning att han emellertid anlägger sina gåfvor, ingenium, studier och förfarenhet till Guds ära, sin nästas uppbyggelse och sin egen heders uppkomst och förkofring». Den högättade Douglas gick fri, den stackars poeten var qväst. Så många af de tryckta exemplaren, som kunde öfverkommas, blefvo förstörda. Ja, ännu efter många år, och när begge makarna redan voro döda, var slägtens vrede och tidens ömtålighet så stor, att vid utgifvandet af Lucidors samlade skrifter hela arket B, som innehöll detta giljareqval, reklamerades af en grefve Gyllenstjerna, »och detta ark togs ur alla exemplar af boken och bars hem till honom, hvarefter hans grefvinna ej nöjde sig, förrän hon sjelf fick stå och se uppå huru en kammarbetjent kastade dem på elden». Man har derföre trott, att de få ark, som nu finnas qvar, antingen äro för andra gången upplagda eller snarare att de innehålla ett helt annat eller förändradt arbete med samma öfverskrift; men det har nu blifvit ådagalagdt att vi ännu ega qvar några exemplar af den gamla sången, hvilka i hemlighet blifvit bibehållna och nu äro nedsmutsade af de många händer, som handterat dem. Arket B har dock, enligt Klemmings anteckningar, i några få exemplar blifvit omtryckt 1707, men detta omtryck är ännu sällsyntare än originalen.—Var det förlikningsvilkor, beräkning eller högsinnad hämd, att, då Konrad Gyllenstjernas maka redan halftannat år derefter dog i barnsäng, Lucidor under namn afPhilaretus der tugendliebendeegnade hennes stoft ett längre griftqväde på tyska, der också alla titlarne stå utsatta?
Sådant slut fick Lucidors debut i Stockholm. Han var bemärkt på ett helt olika sätt än han väntat. Några dagar efter bröllopet fick han vandra i fängelse och satt der in på det nya året. En mäktig adelsslägt skulle göra allt för att30skada honom. Ingen inflytelserik beskyddare hade visat sig. Den oundvikliga fattigdomens magra gestalt reste sig framför honom. Han synes dock ej hafva tagit saken för hårdt. Ty ur djupet af hans häkte hördes den visa, som, ehuru den först senare i blott tolf exemplar trycktes af hans ifrige beundrare, erkebiskop Erik Benzelius, dock genast gick ut öfver hela landet som en folksång och bibehöll sig på folkets läppar nästan till våra tider:
»Skulle jag sörja, då vore jag tokot,
Fast än det ginge mig aldrig så slätt.
Lyckan min kan fulla synas gå krokot,—
Vakta på tiden, hon lär full gå rätt.
All verlden älskar ju hvad som är brokot,
Mången måst’ liva som ej äter skrätt[24].
Olyckan vexlar ju lika med lyckan,
Allt, hvad begynsel har, ändas en gång.
Drucken man hafver ej allestäd’s hickan.
Lust följer gråten, gråt ändas i sång.
Den, som på sanningen pekar med stickan,
Kan lel lätt falla från sanningens spång.
— — — — — — — — — — — —
Ty skall mitt blod och mod osorgsna vara;
Lasse räds hvarken hat, afvund ell’ tvång.
Ingen törs göra mer än han kan svara.
Rätt måst’ trots orätten hafva sin gång.
Fly med flit, hvem som kan, slik olycksfara!
Fängsel gör längsel, när lyckan är vrång.
Tänk, min vän, att man för den skull mått’ liva
Lustig, fast om det är mot ens behag.
Lyckan hon vandlar sig, kan sällan blifva;
Hvadan hon kom i går, går hon i dag.
Ty har jag hoppet, I lär en gång skrifva
Att I, olycklig, är lustig som jag.»
31
Lucidors senaste biograf, litteratören Schöldström, har velat anse denna hårda fångenskap som brytningen i hans lif. Vi finna honom dock framgent vara anlitad af riksråd och andra betydande personer. Domen häntyder ej heller på någon annan förbrytelse än obetänksamhet och oförsynthet. Sjelf har han aldrig visat någon ömtålighet deröfver eller ens dröjt vid detta minne. Han synes ej hafva blifvit vidare förföljd af Gyllenstjernorna; tvärt om, en af dem bestälde senare en grafsång af honom. På samma sätt har man förut tillagt historien om Magdalena Sjöblad en afgörande betydelse i hans utveckling. Vi bekänna, att vi, efter hvad skaldens flyktiga karakter gifver vid handen, ej kunna tro på någon som helst brytning i hans lif. Orsakerna till hans följande lefnadsbana hade redan börjat yppa sig så småningom, och långt ifrån att taga sin tillflykt till något visst tidsmoment, tro vi att man ur inre och djupare, ur hela arten af hans verldsåskådning framgående grunder bör söka nyckeln till hans tragiska öde.
Emellertid var nu Lucidor på ett år förvisad från hufvudstaden. Också hafva vi ingenting af hans lyra under denna tidrymd. Omöjligt är att säga, hvarest eller hvarmed han uppehållit sig. Vistades han i Mariestad som biträde åt en landssekreter Simonsson, med hvars familj han efteråt är nära bekant, eller fick han hjelp af Wrangel, kanske af rikskansleren-mäcenaten, hvars hofpredikant, Carlberg, var hans gode vän och tog engelska lektioner af honom? Nyårsdagen 1671 uppvaktade han magistraten i Stockholm med en nyårsönskan, som vanligt på flera språk, under namn af dendråplige skrifmästaren Johan Paul Hoffman. På latinsk prosa (den enda prosa, som vi ega af honom) tilltalade han rättens ledamöter: »Jag hänger vid edert ädelmods altare denna lilla tafla, som ej är inhuggen i metall, utan endast prentad så godt min handskicklighet tillåtit; jag hoppas att den skall blifva en af ert ädelmod väl upptagen, dock eder ovärdig skänk, om I blott besinnen att intet bättre kan gifvas än den skrifna bokstafven. Ty skrifkonsten har för oss uppenbarat den Allrahögstes rådslag, verk och gerningar; den är minnets stöd, dygdens vältalare, evighetens minnesmärke; om man förstör den, upphäfver32man all lärdom och nedstörtar verlden i sin första okunnighets kaos.» Meningen var väl att rekommendera sig till någon tjenst, på samma gång han framlade en språkkunskap, mäktig en hufvudstads vidsträckta förbindelser. Han har också en tid innehaft en slags skrifvare- eller sekreteraresyssla. Derunder har han ej mycken ledighet öfver till rimmeri. Han sjunger blott en gång »villigst» under namn afTheophilander den dödlige och odödligevid den välborna jungfrun Elisabet Strijks graf. Ty här är det en på skönhet, ungdom, samhällsställning, förstånd och hjerta lika rikt begåfvad flicka, hvars bortgång midt under lifvets och årets sommardagar höjer hans språk till en ännu i dag mäktigt verkande inspiration. Hans samtid beundrade allmänt denna sång. Men enligt vissa initialer från början af 1672, J. P. A. & M. S. (Johansson, privatus artis et martis studiosus), har han ej ens året till ända förestått sin skrifvarebefattning, utan återgått till sitt förra osäkra privatlif, ja, önskat sig ut i krig. Hvad har då händt? Har han så snart tröttnat vid sin syssla, och hur har han blifvit af med den? Nu blifva bröllops- och begrafningsrimmen allt tätare, slarfvigare och likgiltigare; man ser att han af nöden drifvits att skrifva dem »i högsta hast» och för dagligt bröd. Vi stå vid den period, som enligt det allmänna föreställningssättet anger Lucidors förnedring.
I sanning hårda äro de omdömen, som samtid och efterverld fält om hans lif. »Han skall hafva uppehållit sig nästan blott på källare och jungfruhus.» Gezelius säger, att han varit utan annan beställning än att skrifva vers, lefva i hunger och dö i elände. Lidén yttrar, att han skref nästan allt på Anakreons sed inter pocula, och att sådana ex tempore framkastade verser genast lemnades utan den minsta beröring af författarens granskning eller polering till pressen. Sondén talar om hans våldsamma, vilda, af inga regler bundna lif, kommer att tänka på Stjernhjelm i anseende till bådas antika seder att vara nöjda med litet och sig sjelfva nog; men dock hvilken skilnad, utbrister han: »han är den senare olik till den grad, att man med begagnande af Platos33bekanta uttryck om Diogenes[25]med all rätt kan kalla honom den rasande Stjernhjelm». Wieselgren påstår, att af den med goda qvaliteter försedde ynglingen uppstod en förfallen student, som i Stockholm födde sig såsom griftpoet och gratulant vid bröllop och dylikt, samt att han står som ett ypperligt bevis på går-an-teorins värde. Till och med den milde Atterbom skrifver »poet, vagabund, mördad på en källare» och erkänner att han egentligen ämnade affärda honom helt kort. »Men den bleka och blodiga ynglingavålnaden kan ej på nära håll betraktas utan att gripa hjertat med sällsam dragning.» Det är ej under, att han sålunda, först af dem som genomögnat hans ovårdade dikter och sedan af hela hopen af eftersägare, blifvit betraktad som en förolyckad sälle med det sämsta umgänge, rå och utsväfvande till sina seder, utfattig och sluskig till bostad och klädedrägt.
Vi erkänna, att äfven vi hafva svårt att så skiljas från hans bild, men af ett annat skäl. Ty då han hos den store vitterhetstecknaren företrädesvis uppväcker ett romantiskt intresse, ingifver han oss, som ej längre äro belåtna med romantikens obestämda fjerran, ett rent psykologiskt. Dessutom är sakens utredande äfven för fosterlandet af stor vigt, ty det gäller ingenting mindre, än om en af de intressantaste personligheterna inom vår litteratur endast varit ett förfallet och dåligt subjekt. Vi veta väl, att hvarje litteratur i sin födslovånda eger sina mer eller mindre berättigade martyrer, hvilkas öden äro lärorika för kommande slägten och, der stora gåfvor finnas, äfven rörande för hjertat. Lucidor ligger nu för oss i sina skrifter. Vi skola således noga granska, ty det kan ju hända att föregående granskningar varit oriktiga. Vi skola likaledes beakta den tid och de förhållanden, hvaruti han lefde. Men vi höra ej till dem, som endast söka rentvå, lemnande åskådaren en fadd bild af konstladt ljus och förminskade skuggor. Dertill tro vi för fast på menniskoandens sjelftillräcklighet att föra sin egen talan. Den har flera vägar än dem, hvarpå ett kallt omdöme förmår följa den. Vi skola icke frikänna, icke heller fördöma, ty hvarken det ena eller det andra nedtränger till själens34grund; vi skola blott söka förstå, öfvertygade om att man på denna rätta medelväg bäst hinner till det gemensamma målet, sanningen.
Först måste vi anmärka, att i de äldsta uttalanden om Lucidor råder en hätskhet i ordalagen, som uppväcker misstro till deras opartiskhet. Hela den litterära kritiken var äfven inkräktad af presterna, som i intet tidehvarf hyst så ensidiga ståndsfördomar som just i detta. De förföljde en Matthiæ och Terserus; de ville vid universitetet förbjuda den kartesianska filosofin. För sin kraftfulla religiositet förbisågo de alldeles poesins sjelfständiga rättigheter. Så vida den ej stälde sig till didaktikens och religionens tjenst, var den en öfverloppsgerning, om hvars oskadlighet det kunde vara tu tal. Så uppstodo så många tråkiga volymer af kyrklig poesi utan minsta gnista till inspiration, och deras mönster är sjelfva Spegel, som skref så förträffliga psalmer, men genom sitt öfriga andliga rimkram både bragt andra till sömn och sjelf »snarkat på den svenska parnassen». Huru skulle då, när poetens yrke var misstänkt, Lucidors verldsåskådning och lif bedömas af detta klerus, som ville hafva hela landets lärdom i sina händer. Och en dylik åsigt bibehöll sig länge. Den, som ej var annat än en skald, betraktades af ortodoxin med misstroende. I bästa fall nöjde man sig med, att om denna besynnerliga menniska utsprida en mängd anekdoter. Derefter lade hvar och en sin lilla kommentar till den ursprungliga historien. Huru många historier har man ej hört om Bellman! På samma sätt säger Lidén, som bedömer Lucidor mildt, att »många rykten gingo om honom i svang, några rätt artiga, men också andra löjliga och rent af otroliga». Vi måste således noga sofra dessa misstänkta källor. En annan nödvändighet blir, att rätt fatta sederna och tänkesätten omkring honom. För att bedöma en ovanligare menniska är det godt att göra sig bekant med olika tider. Ty dels behöfva vi förstå hans tid för att förstå omständigheter i hans lif, som vår tid ej skulle riktigt uppfatta, dels hjelper oss vår egen tids längre framåtskridna odling att begripa honom i de drag, der hans tid ej kunde begripa honom. Vi skola betrakta Lucidors sak ur begge synpunkterna.35
Det omedelbaraste intrycket vid genomläsandet af Lucidors tillfällighetspoem är deras opassande språk och ovårdade stil. Att de äro skrifna på medelklassens hvardagsspråk och ej enligt ett konstnärligt manér, är icke ensamt nog att förklara det. Vi måste veta att tidens samtalston verkligen var sådan. Man läse blott hur en Runius, visserligen Lucidor underlägsen i sångargåfva och karakter, behandlar äfven allvarsamma ämnen. Det heter t. ex. i ett griftqväde vid beskrifningen om en mottagning af Gud i himmelriket: »En annan blef tillbaka stött och uppå näsan knäppt.» Han umgicks dock hela sitt lif i riksrådet grefve Strombergs hus. Sjelfva Stjernhjelm, som syntes på hofvet och konverserade med Kristina, har öfverlemnat en den slipprigaste gåta »till alla vackra damer». Lucidor gör sammaledes »till alla kysksinte och dygdälskande mör». Man begagnade gerna gåtan för att framkalla fruntimmernas gissning och rodnad. Atterbom säger härom: »Sällskapslifvets tänkesätt lär den tiden varit, att, när man var nogräknad med gerningarna, behöfde man ej vara det så särdeles med orden, åtminstone ej med poetens ord.» Hvad det ovårdade språket beträffar, måste vi besinna, att vi nu för våra kritiska ögon hafva stycken, som Lucidor kanske aldrig ämnade för efterverlden. Så finnes ett, som han hoprafsade på en krog i beskänkt och förslöadt tillstånd:—
»Men jag ber om tillgift,
Ty pennan intet duger.
Tron I’t ej, läs min skrift
Och sen, att jag ej ljuger!
Här bullrar Bacchus’ folk,
Och om I tron mig sann,
Så finnes mången holk[26],
Som rimlust störa kan.
— — — — — — —
Jag tänkt att skrifva, hvad
Här händer och är händ’,
Att göra laget glad;
Men hugen går förvänd....36
Den rike Mogul var
Uti min penn’ och tankar,
Och hvad som Kina har.
Men pennan kastar ankar,
Förty mitt bleka bläck
Ej tal-likt flyter fram,
Och tiden med har ’bräck,
Och jag sjelf räds för bann.» Etc.
Icke kunde det vara hans mening, att ett dylikt snillefoster skulle läsas efter två århundraden. Och så har han troligtvis i hast skrifvit månget stycke, som blott var beräknadt för tillfället, men som nu qvarstår i samlingen. Huru många underhaltiga visor kunna ej äfven stora författare i våra dagar hafva tillagat, men de förstöras sedan de roat för stunden. Och med huru stor försigtighet och sorgfällighet granska de ej sina dikter, förrän de lemna dem åt pressen och kritiken. Och likväl klagar man öfver för vidlyftiga upplagor af allmänt erkända skalder. Men på den tiden tryckte man genast hvarje tillfällighetsrim och utspridde det kring land och rike, glad öfver att se det motspänstiga svenska språket omformadt till någorlunda rim och meter. Och sedermera uppsöktes af en utgifvare efter författarens död alla dessa lappar och öfverlemnades såsom hans samlade skrifter åt efterverlden.
De utgjordes då till största delen af bröllops- och begrafningsverser, hvaremot kristningar ej ansågos af den betydelse, att de kunde fordra en poetisk utsmyckning. Och dessa tillfällighetsdikter förekomma ej mera hos Lucidor än hos andra författare från den tiden. Columbus, som säkerligen höll mycket på en skalds värde, har skrifvit sexton dylika, hans latinska verser till enskilda personer oberäknade. Nu skulle det anses som en skam för en verklig skald att förslösa sin talang på sådana stundens foster af för honom likgiltig anledning, och som ej mindre skam för en bildad person att göra sådana beställningar, ty man har insett poesins väsen. Men då var den ännu en tjenarinna åt andra intressen, och det föll aldrig hvarken riksråd eller enskilda in, att den unga skaldekonsten kunde förnedras och bringas på afvägar genom att fira deras glädje eller aflidna anhörigas värde. Tvärt om37fördes dessa alster genast till pressen och lästes med förvåning och bifall af många, som hvarken känt eller vetat af de förevigade personerna. Dessutom måste vi besinna, hvilken omätligare betydelse ett bröllop och en begrafning då hade mot nu. Det var nästan hela omvexlingen i det af små förhållanden bundna lifvet. Allt skulle i evighet hafva förblifvit sig lika, om man ej egt bröllopsglädjen inom slägterna och liktågen på gatorna. Hufvudstaden var ej heller då för stor för att ej hafva reda på förnämligare händelser af dylik art och intressera sig derför. Men märkvärdigt förefaller det oss, att man hyste så ringa intresse för publika saker. Hvart stånd skötte sina åligganden och brydde sig ej om de andras. Och Sverige var ej då inveckladt i några yttre jätteföretag eller inre brytningar, som kunde bemäktiga sig sinnena och sätta lyrans strängar i rörelse. Förunderligt litet har också Lucidor, som för hela medelklassens talan, sysselsatt sig med sin tids märkbarare öden. Han brukade dockt roligtvis genomögna de »Ordinarii Post-Tijdender» på två qvartblad, som hvarje onsdag utkommo från Meurers och Wankijfs tryckerier. Ja, sista året af hans lif började »Svenska Mercurius» två gånger i veckan, måndag och onsdag, tryckas hos Wankijf. Sommaren 1672 hade Ludvig XIVs arméer, ända till 100,000 man starka, öfversvämmat Holland. Det var en verldshändelse, som hotade att upphäfva hela den gamla ordningen i Europa. I ett stycke, »Den simmande postiljon», omtalar då Lucidor för vännerna i Falun, hvad han sett i avisorna eller gazetten, att, när man i Frankrike vill ha en knekt eller ryttare, de skaka ner honom strax ur somliga trän, som slika frukter bär, att i hvart hus i Utrecht äro fransoser[27], att man på Rheinströmsgränsen lagt 12,000 tyska män, som all ond lust afvärja med piller utaf bly, att man i England gifver mest akt på flottan, att Danmark sitter stilla och ynkar att det går somliga illa, att i Stockholm den ene gifter sig och den andre dör. På ett annat ställe nämnes, att de kanstöpa om hvem är bäst, polack eller turk, som då lågo i krig mot hvarandra. Intet ord om tilldragelserna hemma. Intet om Stjernhjelms död den 22. april 1672, hvarigenom utsigterna38för den svenska litteraturen förändrades; intet om det tre veckors långa gästabudet och lustlägret på Ladugårdsgärdet i augusti—september, hvilka väl beskådades af hufvudstadens alla innevånare; intet om riksdagen och den unge konungens tillträde till regeringen den 18. december samma år; intet om hans eriksgata 1673; ingenting om trolldomsväsendet. Så litet bekymrade man sig då om det offentliga lifvet. Censuren var sträng. Vår tidningspress med sin granskning skulle hafva betraktats som ett oerhördt politiskt brott. Men hvilken prakt och ståt utvecklades ej i stället vid en begrafning! Hvilken lång procession, hvilka sorgefanor och draperier, som klädde hela templet i svart, samt prydliga liktal i kyrkorna, dit tåget alltid begaf sig! Klockorna ringde på en gång från de sju förnämsta kyrkorna och utbredde sin gälla sorgeton öfver hela staden. En begrafning uppslukade en liten förmögenhet. Bibliotekarien Klemming har offentliggjort ett utgiftskonto från vicepresidenten Gyllenankars jordfärd 1696, en man, som hvarken till börd eller embete var en bland de högsta. Summan uppgår till 6,174 daler. Kostnaden och ståten beräknades noga efter rangen. Krigsrådet och preses i antiqvitetskollegium, Stjernhjelms lik fick stå obegrafvet ofvan jord i öfver två år, tills medel hunno hopsamlas för hans anständiga begrafning. Sådana dröjsmål inträffade ofta; man balsamerade kroppen. Riksråd undskylde sig för uteblifvande från rådskammaren med, att de måste följa en meriterad man till grafven. En tvist om lederna i en likprocession bidrog till att framkalla den första rangordning i Sverige. En mans jordfärd var i sjelfva verket en slutmanifestation af hans hela lif och verksamhet i samhället.—På samma sätt hade då, när umgängeslifvet var så litet utveckladt, och inga offentliga nöjen funnos att tillgå, bröllopen en långt större betydenhet än nu. De starka slägtbanden gjorde sitt till. En stor hop ungdom och äldre funno sig för en gång tillsammans. Borden dignade af fat och stop; sedan gick man till danssalen och musikanterna. Den mäktiga kyrkans ceremonier förhöjde än ytterligare den tidens, nu länge sedan förgätna fröjder. Verser voro der lika nödvändiga, som de nu äro det för brudtärnorna. Det ansågs ej ovärdigt en pindarisk lyra att39nalkas dessa lysande högtidligheter. Och den bestälde poeten tog utan skam emot det guld, som var sångarens lön.
Ett annat bruk, som stöter våra seder, var, att poeten ibland ödmjukligen presenterade en skrift till någon hög person och af honom emottog en uppmuntran och penninggåfva. Nu, i våra jemlikhetens tider, skulle detta anses som att man utsläppt sånggudinnorna på tiggeri. Huru stora franska snillen hafva dock ej annorlunda uppvaktat Richelieu eller Ludvig! Ty det fanns ingen annan publik att vända sig till. Medelklassen förstod ej att värdera musernas fria lekar, och ädlingens penningskänk var den tidens författararvode. Aristokratin stod då så högt, att det föll ingen poet in att anse sig förolämpad af dess beskydd. Och det är en ej ringa förtjenst hos denna aristokrati, hvars karakter då var fullt vuxen dess anspråk, att hafva tagit den unga poesin i sin tjenst, tills den hann växa till och gå på egna fötter. Hvart tidehvarf har sina seder och hederssaker. Sextonhundratalets ömtålighet, så stor på andra områden, var ej riktad åt det hållet. Om derföre någon annan än de store ville härma dem och belönade Lucidor för ett framräckt poem, behöfde han ej i sina samtidas ögon blifva förringad af en dylik transaktion.
Låtom oss nu öfvergå till hans skrifter. 22 bröllopsqväden och 38 grafsånger ega vi inalles qvar efter honom. De äro för alla slags personer i samhället från högadeln till bondesonen, riksråd, generaler, amiraler, högre och lägre embetsmän (»kongl. maj:ts tromän och trotjenare»), faktorer, handelsmän, handtverkare och deras qvinnor. De beröra alla slags åldrar från den orkeslöse gubben till det för tidigt bortryckta barnet. De skrefvos ej blott för Stockholm och dess närmaste landsbygd. På eget bevåg eller på beställning skickar han dem till Falun, Arboga, Örebro, Norrköping, Mariestad, Jönköping. Flera af dem skrefvos till en och samma familj och af olika anledning, glädje eller sorg. Så har den Gyllenstjernska ätten fått ända till fyra poem. Två gånger blomsterströr han mans och hustrus liktidiga graf. Han har besjungit samma personers bröllop och död. Syster och bror, far och son hafva fått sin bröllopslyckönskan eller sitt griftqväde. Det ser ibland ut, som om40en föregående frikostighet framkallat författarens uppvaktning vid ett senare tillfälle. Någon gång har han diktat för en annans räkning. De namn, han dervid gifver sig, äro högst omvexlande. Mest begagnar han sin poetiska signaturLucidor den olycklige(sexton gånger), dernäst sitt eget namnLasse Johansson(åtta gånger), dessa båda vid mer förnäma eller högtidliga tillfällen. För sina närmare bekanta af lika samhällsställning kallar han sigvän(sju gånger). Enstaka förekomma andra efter omständigheterna afpassade författarenamn, såsomClarimond den semperlustigeochCupidos Geheimschreiber Amintor,Postmästaren eller åhöraren i Parnasso,Silvanus,En lapp,En jägare,Den som kunde bäst läsa i bröllopslaget,Den som skref, En medsörjandem. fl.; slutligen mer eller mindre besynnerliga initialer, t. ex.A. et M. A.(artis et Martis auctor?),Alla jungfrurs träL I Sommar(Lars JohansSon),Den som har bekymmer intE Lite(Er Lasse?),Johan Elasson(omkastade bokstäfver för Lasse Johansson) o. s. v. Men nästan alla, huru de än må vara undertecknade, äro tillkomna »i hast», »i all som största hast», »i flygande hast». Det är i sanning en uttrycklig förklaring att de äro tillfällighetspoem.
Man har sagt att Lucidor under de senaste åren endast skrifvit för bröd och betalning. Om vi nogare se efter öfverskrifterna, tål dock detta påstående en betydlig afprutning. De stycken, som betecknas med orden »efter begäran», »pligtskyldigst», »efter behag», »viljefärdigst», »välvilligt»[28], äro endast tjugoen. Bland dem finnes ett vid riksrådet och fältmarskalken, friherre Lorenz v. d. Lindes bår, kalladt »Den rätta adels dygdeväg»; ett vid riks- och kanslirådet Mattias Björnklos grift, han, som från simpel mjölnarson blef en af rikets inflytelserikaste herrar, var den djupast invigde i Karl Gustafs diplomati och vågade i rådet trotsa sjelfva de la Gardies makt; ett vid kongl. stallmästaren Reutercrantzs bröllop, hvilken då fruktades såsom stående högst i den unge konungens ynnest; ett vid den åttaårige friherre Axel Gyllenstjernas begrafning. Vi se att både förtjenst, makt och förnäm börd ej tvekade att uppsöka Lucidors41penna. Andra stycken åter hafva väl af honom sjelf blifvit underdånigst framlemnade och belönade. Detta veta vi bestämdt hafva skett för de båda bröderna Gyllenstjerna, de engelska sändebuden lord Howard och Henry Coventry, kanske också, för riksrådet grefve Tott vid hans hustrus död, för aflidna riksrådet, öfvermaskalken och lagmannen, grefve Oxenstjernas och hans frus arfvingar, för riksstallmästaren grefve Torstensson vid hans lilla dotters död, för den i Holland födde rådman Pötter, som ordnat den 1668 af ständerna öfvertagna banken och derför adlades till Lilienhoff, hvarvid Lucidor för honom upptände en »Ehrenfackel» o. s. v. Antalet af dessa presenterade skrifvelser skulle bli ungefär tio. Vi vilja ej heller förneka, att af de öfriga poemen, fastän titelbladen ingenting upplysa derom, åtskilliga dels kunnat vara indirekta böneskrifter, dels blifvit bestälda och betalade. Men en hel mängd andra förekomma till umgängesvänner och bekanta, hvilka blott hans egen tacksamhet eller välvilja dikterat. Muntert skämtande, infinner han sig sjelf eller åtminstone hans lyra vid deras bröllop. Om det för sig går på andra trakter, sänder han dem lyckönskningsverser med posten, äfven om han sjelf ej är glad. Vid deras förluster af anhöriga sjunger han ett vänskapens och tröstens ord. Rörande är en »Sorgesuck och trösttal», som han affattat till handelsman Andersens små barn. Det yngsta af dem hade redan genom sin födsel kostat modern lifvet. Fadern hade rest med dem till Sala och insjuknade efter återkomsten, medan de vistades der. Han hade skrifvit att de skulle hemsändas till hans dödsbädd, men de hunno ej förr inom Stockholms tull, än de fingo höra att deras »far-kär låg på bår». Nu låter skalden de föräldralösa små utgjuta sin jemmer, och den döde från sin himmel uppmuntra dem. Betyda ej de här använda initialernaJ. B.Johansson broder? I dylika tillgifvenhetssånger kallar han sigEn välönskande eller välmenande vänoch tillägger ibland ytterligare »enfaldeligen, dock välment».
Men allra mest äro dessa senare poemer dyrbara för oss derföre, att vi genom dem kunna kasta en blick in i skaldens umgängeslif och bekantskaper. Det förundrar oss att man hittills så litet brytt sig om att granska dem i42denna afsigt. De äro emellertid bestämdt afskilda redan till titeln från de öfriga, så att ingen tvekan om deras rätta betydelse kan uppkomma. I allmänhet i akt tager han mycket noga sin tids fordringar om rangskilnad. Rådhusrättens varning har ej gått förlorad. Till de anseddare heter det »högst lyckosälla prydliga vignings- och brudlöftesdag», de ringare få nöja sig med »gladrike vigseldag», »hederligen sammanvigdes». Likaså förändrar sig tonen från »i hög, förnäm heder- och folkrikt likföljes närvaro» till »välprydde jordsättningsdag» eller »kristhedersamme jordsättning». Vi kunna då lätt finna, hvilka han nalkas på ett förtroligare och väntrefligare sätt. Hit hör hans »väna vän», den förr nämde Carlberg, hof- eller huspredikant hos rikskansleren de la Gardie, och som snart fick pastorat i Vermland. Men betecknande äro hans täta förbindelser med bergslagsbygden och lilla tullens tjenstemän. Vi få ihågkomma, att bergslagens jern och andra produkter då mottogos af de senare i Stockholm. Så har han, utom allt annat, sommaren 1672 besjungit fyra bröllop, som stå med den trakten i sammanhang. Det är en Schaey eller Shay, fransman eller vallon till börden, hvars fader var kronans faktor öfver Jäders bruk och tillika dref köpenskap i Arboga, hvilken lemnade hufvudstaden för att gifta sig och bosätta sig uppe i landet. Denne var hans vän, och skalden tänkte en gång fira hans förstföddes ankomst till verlden, han »tänkt’ en lagerqvist kring vaggan till att linda», då han helt oförmodadt fick ett bref från vännen, att hans fader hade aflidit, så att det blir en sorgesång i stället. Det är en Trotzig, borgmästare i Falun och en af ständernas förste bankofullmäktige 1668, som blef kronans inspektor öfver kopparräntan och från Dalarne öfverflyttade till hufvudstaden och gifte sig der, då vännen Johansson uppvaktade honom med ett bröllopsqväde. En annan vän var handelsmannen Brandberg, också från Dalarne, hvars både giftermål och två år derefter följande död i Stockholm han firar. En uppbördsman vid Stockholms tolag, Zelin, helsades af skalden, då han ingick ett förståndigt äktenskap med en duglig qvinna af allmogebörd, som tyckes hafva födt sig som ljusstöperska. Vid en köpman Classons bröllop var han närvarande43och deklamerade verser, såsom »den som bäst kunde läsa i bröllopslaget». Med en rådman, vid namn Myrman, och en ålderman för snörmakareskrået, Tehedt, umgicks han äfven. Utom af faktorer och handelsmän utgjordes hans sällskap af jurister. Hos en Simonsson, landssekreterare i Skaraborgs län och gift med borgmästarens i Mariestad dotter, är han »gammal i gården». Vid kansliförvandten Stamms bröllop är han med, utklädd till lapp-spåman, går rundt om gästabudsbordet och skämtar med de sjutton flickorna. Med notarien i reduktionskollegium Graan har han likaledes stått i förbindelse. Och de sista stunderna af sitt lif finna vi honom i sällskap med en kapten och en löjtnant samt en vice häradshöfding, Furubom. Hur går det nu med påståendet om hans dåliga umgänge? Att en och annan af de ofvan uppräknade (Carlberg, som kastades i fängelse för en obevislig och ärerörig anklagelse, och Furubom, som i tjensten gjorde sig skyldig till försnillning) sedermera betedde sig illa, kan väl ej skada Lucidors rykte. Ty han har aldrig blifvit beskylld för andra fel än dem, som skadat honom sjelf, och litet hvar vet af erfarenhet, huru fordoms bekanta kunna förändras och förfalla. Ej heller hjelper det att antaga, att han i egenskap af poet fått umgås med personer, som underhöllo, roade sig åt och för öfrigt ringaktade honom, ty hans stolta och häftiga lynne var ej skapadt för en sådan roll, och hans språk till dem bär ej minsta spår af ett nesligt beroende. Men visserligen må den hafva varit välkommen gäst i ett gladt lag, som kunde skrifva och sjunga dertill:
»Kom’, käre bröder, kom’
Och låt’ oss denna dag
Dricka friskt i detta lag,
Uti lust och behag
Drifva bort hjertegnag’.
Så låt’ glasen gå rundtom!» Etc.
Det har blifvit en allmän tro, att Lucidor varit en drinkare. En af orsakerna dertill är väl den, att man visste att han, yrkes- och hemlös, lefde ute på offentliga ställen. Men hvarför har man då ej lika lätt påstått honom hafva44varit en qvinnoförförare? Man har sett verser, skrifna af honom under rusets inflytelse. Men om en strängare granskning egt rum, och ej utgifvaren utan urskiljning låtit trycka allt, skulle han för oss äfven hafva blifvit mindre drinkare. Att han vid bröllop tog till bästa, deri handlade han ju i likhet med de öfriga gästerna och hela sin samtid, men då alla de andra personerna nu äro fullt förgätna, hafva åter hans för stunden hopsatta verser bibehållits och fått anklaga honom ensam inför efterverlden. En annan anledning till det dåliga ryktet är titeln på ett hans arbete, »Lucida intervalla». Man har trott, att den hänvisade på några ljusa ögonblick mellan ett i sus och dus tillbragt lif. Men ingen särskildt antydan härpå kan den finna, som uppmärksamt och fördomsfritt genomläser nämda titel i dess helhet, utan blott den vanliga förmaningen att tänka någon gång allvarligt på döden midt under dagens mångahanda bestyr. För öfrigt är den enligt tidens sed en smaklös allusion på namnet Lucidor. Han har skrifvit dryckessånger; de äro blott två bland sexton andra visor. Äfven skref han ju psalmer. Men till och med dessa har man begagnat emot honom; man har härledt deras patos från ångern öfver ett liderligt lefnadssätt. Det bevisar föga kännedom om arten af hans egendomliga snille, att antaga en sådan bevekelsegrund till deras författande, och föga tacksamhet mot skalden, att angripa honom just med det skönaste som han lemnat oss i arf. Columbus, som sagt oss så mycket om honom, har dock ej nämnt det minsta ord om dryckenskap. I ett griftqväde, der Lucidor sysselsätter sig med menniskors olika passioner och vandel, börjar han deras beskrifning så:
»En söker konst och lust på botten uti kannan
Och tror sig vara klok, men vinet är i pannan.
Så snart det dimmar ut, är han en dum’re gäck
Än en arkadisk häst, som dricker ur en bäck.».
Visserligen kan man skrifva bättre än man handlar. Men är det antagligt, att skalden vågat i en offentlig grafskrift gifva sig sjelf en sådan dementi? Ingen af de anekdoter, hvarmed man efteråt utstyrt honom, talar om Bacchus, och senare omdömen komma från ett fiendtligt och misstänkt45håll. Det har varit oss obehagligt att ingå i dylika detaljer, men vi hafva ansett det nödvändigt för Lucidors minne och förklara således, att inga giltiga bevis kunna uppletas för att han varit en slaf under dryckenskapslasten. Han har blott betett sig så, som en glad fest och tidehvarfvets burleska seder inom hans kretsar gjorde ursäktligt.
Dock få vi ej mäta den tidens samhällslager efter vår måttstock. Klasserna voro då skarpt afsöndrade, när de nu öfvergå i hvarandra. Då fanns ej denna mäktiga medelklass, som nu dragit bildningen, rikedomen och makten till sig. En nutidens grosshandlare eller brukspatron skulle ej förstå den simple handelsman, som sjelf stod i sitt trånga och illa luktande kyffe till bod, eller den inspektor öfver statens bruk och räntor, som hörde till Lucidors umgängeskrets. Endast när de blifvit rika och förvärfvat sig allmännare anseende bland sina likar, upphöjdes de till rådmän. En nutidens militär, som är sällskapslifvets och balernas riddare, skulle lika litet kunna jemföras med sextonhundratalets löjtnant eller fänrik, hvilken aldrig kunde styra sitt lynne och ständigt var invecklad i blodiga gräl. Och nutidens unga damer af den högre bourgeoisin skulle ej vilja erkänna den Sissla eller Malen, som aldrig lemnat hemmet, som knappt kunde läsa innantill och alldeles icke kunde skrifva en läslig rad, som förgäfves låtsade sig misstycka männens råa skämt, och som i de förmögnare husen skötte om matskåpet och bränvinsstopet samt dess emellan sqvallrade och tisslade med sina leksystrar. Blifna fruar, ställde de sig ofta vid fönsterna eller portarna och gjorde spefulla anmärkningar om de förbigående karlarna. Men dessa skaldens bekanta, hvilkas seder han skildrar, voro den tidens medelklass. Och det språk han begagnar är en trogen bild af medelklassens då varande språk, ogrammatikaliskt och tungrodt till sina former, naivt och ej nogräknadt till sitt innehåll, snarlikt det idiom, som nu talas af vår tids halfuppfostrade allmoge. Man ser blott deraf, bland hvilka personer han var van att röra sig. Ty hvilken skilnad mellan hans simpla och inkorrekta, men rent fosterländska uttryck och den halffransyska och latinbemängda svenska i de mest städade och finpolerade perioder, som vi läsa uti en de la Gardies och de46andra rådsherrarnes bref! Kanske dessa ej ens så ofta talade svenska. Ty Sveriges lysande aristokrati var då på det strängaste afsöndrad från det öfriga samhället och lika mycket europeisk som svensk. Det är naturligt, att Lucidor skulle umgås med den klass, hvartill han sjelf hörde. Vi hafva blott visat, att han, trots sitt gatulif, ej blandat sig med den så vildsinta och genområa folkhopen, som stod der nedom.
Vi skola äfven begagna hans poem till besvarandet af en annan fråga. Man har påstått, att han födde sig uteslutande som bröllops- och griftpoet. Vi hafva likväl sett, att endast hälften eller trettio af antalet öppet utsäger en sådan bestämmelse. Men förtjensten har kunnat vara större än man trott. För bröllopsqvädet till Kristoffer Gyllenstjerna fick han ju 10 daler i karoliner. Gyllenankars förr omnämda begrafningskonto uppför 36 daler som arvode för högtidsverser[29]. Hvad har ej en så fullkomlig ädling som grefve Tott kunnat gifva honom! Och alla de, hvilkas friska sorg eller glädje fann sig af honom i vers förherrligad! Lefnadsvanorna voro långt ringare än nu, penningvärdet långt högre. Men skäl finnas att tro, att detta ej utgjort hans enda inkomstkälla. Poemen beröra i stort antal embetsmän i kongl. maj:ts kollegier och rätter, så väl tromän som trotjenare, gamla och unga. Då han nu med dem stått i förbindelse, huru nära ligger det ej att antaga, att han betjenat dem i deras skrifveri och dragit inkomster äfven deraf. Han var mäktig flera språk. Han hade ju en gång varit en slags sekreterare. Han sysselsatte sig dermed de första månaderna i hufvudstaden. Det kunde ej störa hans frihet, ty han egde ingen ordinarie tjenst, var blott till hands, när han behöfdes. Han kunde slutligen undervisa i främmande tungomål. Med ett ord, intet tvingar oss till att tro, att han lefvat och dött i elände. Det är sannt, att han ej efterlemnade tillräckligt för att begrafvas. Vi sågo huru mycket detta kostade, och hvilket stort värde hans samtid satte på en ståtlig likfärd. Men han var häruti, såsom i47åtskilligt annat, upphöjd öfver densamma ända till gränsen af tadelvärd likgiltighet. Han hade hvarken hustru eller slägt att tänka på. Han har sjelf påstått sig vilja lefva ur hand i mun. Och huru många med samma åsigter om det jordiska goda som Johansson hafva ej betett sig sin samhällsklass värdigt utan att efterlemna arf. Detta hindrar således icke att antaga hos honom ett i allmänhet passabelt yttre skick. Det är en lång väg mellan att hafva bekymmer och vara fattig och att gå omkring som ett förfallet subjekt, äfven om en poetisk glömska skulle hafva ökat tarfligheten mera än som var behöfligt. Man har dragit missgynnande slutsatser från det porträtt, der Lucidor framställes med penna uti handen, men i alldeles blottad bröstbild. Hvarför dömma till ett så vanärande elände, när man kan ega en bättre förklaringsgrund i ett konstnärligt motiv? Hvad vi bestämdt veta, är, att han bar handskar och värja, en prydnad, hvarom vi ej behöfva hänvisa längre än till Molières komedi för att å daga lägga, att den endast bars af adelsmän eller statens och vetenskapens tjenare och ej ansågs passa för en simpel borgare, att den således hörde till hvad vi skulle kalla en gentlemans drägt.
Ett fenomen, som ofta uppdykt inom vår af revolutioner så hemsökta samtid, skall hjelpa oss att bättre förstå Lucidors karakter än hans eget tidehvarf kunde det. Det skall visserligen gifvas framstående personligheter i alla tider, som sätta sitt individuella oberoende öfver samhällets seder och bruk, liksom alltid den stora massan lätt uppoffrar det förra för en blind lydnad åt de senare. Men i synnerhet den nu varande litteraturen är full af dessa hjeltar och hjeltinnor. Vare sig nu att samhället för länge dröjt med att i sig upptaga och göra berättigade äfven de ästetiska intressena, eller att af menniskoandens förmögenheter fantasin är den lättrördaste till afvägar, alltnog, vi hafva sett menniskor af stor begåfning uppträda som försvarare och utöfvare af det så kallade fria poetiska lifvet, hvilket väl skall betyda, att alla hinder för fantasins fria spel undanrödjas, och att derföre familjen och samhällets kraf förnekas. Det är klart, att en sådan åsigt är i sig sjelf grundfalsk och blott måste leda till den svagares, d. v. s. individens förstöring.48Men under de svåra brytningar, som samhället i våra dagar undergår, kan det gifvas stunder, då denna lära skall bland sina leder räkna just de ädlaste naturerna. Praktiskt hafva vi äfven sett, att det kan försökas med framgång. Shakspeare har som londonerskådespelare lärt sig åtskilligt deraf, och under Italiens himmel, der den sköna naturen ensam tillfredsställer så många behof, eller midt uti Paris’ civilisation, der en stor talang kan försäkra sin existens utan konseqvent och ihärdigt arbete, har en sådan författares frihet ofta gagnat poesins och konstens sak, äfven om man ej blundar för de missriktningar, som derigenom uppstått. Men hvad som dervid oundgängligen erfordras, är ett upplyst publikt omdöme, en liflig uppfattning af det skönas berättigande och en stor derför intresserad allmänhet. Men hur var detta möjligt i Sverige för två hundra år tillbaka? Vår skaldekonst låg då i sin födslovånda. Den uppväckte hos flertalet af nationen endast föga intresse, ty den hade ännu ej ingått bland nationens behof, och i betraktande af dess enfaldiga och smaklösa beskaffenhet hade den knappt rättighet att pocka på tidehvarfvets ynnest. Hos oss uppstod ingen af dessa väldiga heroer, som förmådde rycka bindeln från menniskornas ögon. Vi se också den unga poesin förnämligast derigenom vinna aktning, att den idkades af män, som redan voro af sin tid erkända som i duglighet öfverlägsna på andra områden. Så var Stjernhjelm lika ansedd embetsman, matematiker, språkforskare, filosof och skald. Och »den djerfvaste af de karolinska skalderna», Gunno Eurelius, var framför allt en nitisk och mycket använd direktör för landtmäteriet. Men det är klart, att hos några den poetiska fallenheten skulle vara utvecklad ända derhän, att den inkräktade på de solidare egenskaperna och viljan. Dessa förstod man ej riktigt, de blefvo martyrer. Tillräckligt utrustade för poesins kraf, voro de för litet utrustade för samhällets, som under ingen tidrymd betydt så mycket som då. Det var monarkins och statens envåldsperiod. En poet, som ej uppbar pension af hofvet, som var utan anställning i statens tjenst och utan särskildt lefnadsyrke, var en anomali, som ingen förstod. Ty hvar skulle han finna erkännande och stöd? Det fanns49ingen press och publicitet. Vi kunna nu knappt föreställa oss den tidens snäft åtdragna samhällen. Utom den råa hopen af dagsarbetare, funnos endast fyra klasser medborgare: aristokratin, presterna, militära och civila embetsmän samt handelsmän. Och till på köpet dessa strängt afsöndrade. Hvilket yrke skulle då poeten tillgripa, som alltid har svårt att finna sig bland de så kallade positiva menniskorna? Hvilken plats skulle hans af motsatser kombinerade själ intaga bland så enkla förhållanden? Och hvilken lefnadsuppgift—den att arbeta för poesin, som ej ännu fanns till, hvars sjelfständighet ingen begrep? De förnäma vände sig med afsmak från de muser, som nu för första gången framstapplade sina toner på ännu barbarisk svenska. De voro vana att lyssna till andra på ett naturligare tungomål, Roms och Italiens konstmessiga språk, eller de vände sig mot den uppgående solen, den franska klassiciteten från Ludvig XIVs hof. De öfriga fattade ej det nya intresse, som ej hade någon egentlig nytta till följd. De undrade blott på, att en så begåfvad och lärd man kunde drifva omkring utan stadig sysselsättning och utan att begagna sig af sina företräden. De fingo deraf en ofördelaktig tanke om hans karakter och lefnadsmål. Denna besynnerliga menniska nalkades deras hem och umgänge blott på afstånd såsom bröllopsgratulant eller begrafningspoet. Och när han då vände sig ifrån dem, återstod honom blott larmet på gatan och värdshuset. Men dylika ställen lifvades ej då af de samtal om teater och konst, vetenskap och litteratur eller förskönades af den smak och lyx, som nu draga sin lysande fernissa öfver restaurationslifvet i hufvudstaden. De liknade i stället de kyffen och sällskaper, som underhålla oss på vissa holländska genretaflor. Dertill kom, att ingen uppmuntran, intet solsken från tronen träffade de stackars sånggudinnorna. Konungen var för ung och obildad; han visade blott anlag för kroppsöfningar och lustläger. Hennes majestät drottningen kunde väl få sin son att intressera sig för en och annan predikan och hygglig prest, men var sjelf för tanklös för att ingifva honom någon litterär håg. Det fanns visserligen mäcenater men på ett annat område, ty de mäktigt uppblomstrande vetenskaperna, som hade att hugna sig af de regerande50rådsherrarnes ynnest, sköto poesin i skuggan. Så kommo bekymren öfver styrelsens förfall och en blifvande efterräkning. Få af den tidens maktegande, mest naturligtvis rikskansleren, hafva fått någon anmärkningsvärdare uppvaktning af den svensksa sångmöns talförare. Vi se, att det poetiska lifvet var en omöjlighet. Lucidor hade anlag dertill, har försökt det och blifvit upprifven på försöket.
Det finnes två sidor i hans karakter helt nära hvarandra, som genast springa i ögonen. Den ena är en stolthet och sjelfständighet, som aldrig ville höja sig eller ens veta af någon öfverman, och som kunde bli desto farligare, som den var förenad med en benägenhet att aldrig stanna på halfva vägar, utan drifva sin föresats till dess yttersta konseqvens. Ty hans häftighet var stor. Den andra är ett lika okufligt frihetsbegär. Insupet med blodet från de vilda seglarne på hafvet, som voro vana att trotsa alla slags eländen, stormar och faror under de ständiga krigens och flibustierernas tidehvarf, utveckladt under ett kringirrande ungdomslif vid universitetet och i främmande länder, ytterligare inrotadt efter hemkomsten genom saknaden af anhöriga och en stadgad lefnadsbana, blef detta frihetsbegär slutligen så öfvermäktigt, att han upphöjde det till uteslutande grundsats med förakt för samhället ända till trots och hårdnackenhet. Han har således ej låtit leda sig af några rent poetiska motiv, ty ett sådant medvetande fanns näppeligen den tiden, ehuru han kan sägas vara dess föregångare, utan af sitt häftiga lynnes drift. En annan fråga blir, om hans beslut genast var färdigt eller om omständigheterna så småningom förde honom derhän. Ty hvad veta vi nu om hans strider? Det vill dock synas som om det ligger en lång utvecklingsväg mellan den yngling som vid hafsstranden så mildt och menlöst besjöng sin kära, och den man, som efteråt vände ryggen åt familjelifvet. Kanske hade hans stolta själ kommit i strid med samhällsandan och adelshögmodet, då han såg sig, oaktadt han kunde mäta sig med de förnämare i lärdom och storsinthet, omöjligen kunna öfverstiga den skranka, som då skilde frälse och ofrälse. Vi, som till och med i våra samfund hafva bevittnat deras olyckor, hvilkas äregirighet ej låter sig ledas af deras ställning, kunna knappt föreställa51oss det förtviflade missnöjet hos sextonhundratalets så beskaffade män. Kanske också hans oförmåga att sätta sig in i ett bestämdt yrke eller hans motgång på embetsmannabanan drifvit honom till att af nederlaget göra sig en slags ära, allt nog, han begärde intet vidare af samhället, han förnekade der all framtid. Man ser, att han tidigt betraktat sin existens som förfelad och afskedat ungdomsintresset och hoppet. Han stod omsider ensam. Och hvad betydde ej detta, efter hvad vi förut visat, den tiden! Det är alltid svårt att skapa sig ett lefnadsmål, som samhället ej adopterat, och som derföre måste, oaktadt all vår egen tro, plåga oss med sin osäkerhet. Men att icke ega något mål alls! Att lefva för dagen som en kringvandrande student utan framtid, utsatt för de strängas tadel, de verldsklokas tysta spe, för allas förvåning och—som det ständigt sker, då man ej förstår,—för deras snara likgiltighet! Att sluta sin bana med just det, hvarifrån den unge debutanten sträfvar att komma, lifvet för stunden och vistelsen på källarena! En egenskap kom honom dock härvid väl till pass. Det är ett nytt drag i hans karakter, att han ej skattade det timliga goda högt, att han var nöjd med litet. Han sökte ej de mäktigas ynnest, han var för stolt att begära beskydd, han kände sig dragen till de ringare. Lyckan blef honom likgiltig. Och sist måste det egna högmod infinna sig, som envisas att bryta med menniskorna och hålla sig fast vid en förtviflad sak. Det var hans aristokrati, och att Lucidor egt en sådan af egen art midt ibland sitt simplare umgänge, är obestridligt. Han är ingen beundrare af tidens adel, men hans hjerna sysselsätter sig med tankar derom. Han stiger med sina verser inom dess krets och trotsar den genom ett med flit sjelfsvåldigare och friskare språk. Han vet sig vara af skaldernas adel. För öfrigt var då hela det svenska samhället en enda aristokrati, liksom dess historia ser ut som ett epos. Om någonsin allmänandan fått besegra materiens knapphändighet hos ett folk, var det i Gustafvernas och Karlarnes Sverige. »Verket» hemma hotar att falla i spilror, men man står som en stormakt inför Europa. Landet är fattigt och ödsligt, men man bygger trappuppgångar som Drottningholms eller för ett hof som de la Gardies52och Per Brahes. Det är endast ett nytt uttryck af samma segervana och hugstora ande, då Lucidor i detta tidehvarf vågade lefva som en poet. Han måste misslyckas, men det, att han ej genom svaghet och laster långsamt nedglidit, utan fullt medvetet valt sin ställning, räddar honom från det miskundsamma medlidandet och gör honom till en sant tragisk person.
Vi hafva sagt, att han försmådde sin lefnads lycka. Dock är ej detta den värsta uraktlåtenheten i hans lif. Han har begått en synd, som kastar ett egendomligt ljus öfver likgiltigheten och vårdslösheten i hans karakter och som, mindre ögonskenlig för hans applåderande samtid, hotar att beröfva honom efterverldens aktning. Han har försummat sina manuskript och utan granskning ut kastat dem åt allmänheten och efterverldens kritik. Det var att brista i hänsyn till sig sjelf, sitt rykte och framför allt till poesins genius. Och det låter ej ensamt förklara sig af hans tidehvarfs för oss obegripliga sorglöshet att utan nödig sjelfkritik och utstyrsel utgifva sina dikter. Ty hans mål, det enda som stod honom öfrigt, var just poesin, hvilken han i sina tillfällighetspoem lika mycket försummat som sin öfriga framtid. Hvilken olika väg gick ej Columbus! Denne böjde sig under sin tids prosaiska förhållanden, men fick just derigenom tillfälle att egna en allvarlig och pligttrogen vård åt sin sångmö. Lucidor deremot sökte lefva poetiskt och sjönk ofta i sin poesi ned till den pinsammaste prosa. Om han på bekostnad af sin lefnads lycka hade förmått lemna oss en allt igenom värdig poetisk skatt, skulle efterverldens beundran hafva hållit honom skadelös och kastat glans öfver hans förirrelser. Nu ökas det tragiska i hans öde dermed, att han förspilde sin existens utan att blifva en stor skald.
Vi frestas genom hans beteende att tro, att han sjelf ringaktat sina bröllops- och griftpoem. Har han då sjelf kunnat inse, att han egde för litet snille att bana sig en alldeles säregen väg? Det kan finnas så olyckligt utrustade anlag, att de visserligen genom samtidens fördomar och moln förmå urskilja poesins skönaste kuster, men på samma gång äfven mäta det stora afståndet mellan målet och sin förmåga53att hinna det. I så fall har han tömt den tragiska kalken ända till botten och förlorat den sista illusion, som kunnat trösta hans lif. Han stod nu på den pinsamma punkt, då man oupphörligen jägtas att jemföra, hvad man tydligen blifvit, med den sväfvande förmodan om, hvad man kunnat blifva. Men att hafva försakat samhället i medveten likgiltighet derför, att förfela sin bestämmelse för efterverlden på poesins område och att hafva en dunkel aning derom, detta är ett dystert slut på så många lysande ungdomsförhoppningar, helst när ens roll på sådant sätt är utspelad vid trettio år eller den period, då man borde inträda i sin mandoms blomma. Det är otvifvelaktigt att Lucidor känt sitt värde, och mer än sannolikt att han äfven känt sitt fall. Också kallade han sigLucidor den olycklige.
Vi få dock icke fatta det så, som om han först sent skulle hafva insett sin belägenhet. Tvert om har han tidigt egt en förkänsla af sin sorgliga tillvaro. Man har ofta anmärkt, att det finnes naturer, som med en mängd lysande färdigheter dock äro från första början behäftade med ett fel, som gör dem alla om intet och med blind makt griper sin menniska i likhet med de gamles öde. Redan i det första giljareqvalet till Gyllenstjerna, dateradt den 17. augusti 1669, tilläger han tillLucidorepitetetden olycklige, och efteråt blir det vanligt. Äfven häraf finna vi, att den misslyckade debuten i Stockholm ej har utgjort någon brytning i hans lif. Columbus säger, att han spådde sig olycklig i all sin tid, och att han såg verlden uti en dylik gestalt. Några hafva trott, att han kallat sig så för att göra sig intressant och af de stora, som han tillegnade sina poem, få en desto större penningsumma. Intet är dock falskare. Han har aldrig nämt ett ord om egna öden och sorger i sina sånger till andra. Den tiden var ej ömtålig i uppriktighet. Och huru litet han skydde att framställa sig sådan han verkligen var, må följande anekdoter visa, som äro särdeles upplysande om hans karakter. De äro tagna ur Columbi anteckningar om ett och annat, kallade »Målro eller romål». Den första lyder så: »Jag vill nu tala om en svensk Diogenes, som jag har känt. Det var Lucidor eller Lasse Johansson. Han gick på gatan och sjöng. Då bad jag honom,54att han intet skulle sjunga. Han frågade: Hvarför icke? Derföre, så var mitt svar, att det icke är tjenligt. Då bemötte han mig, om ej vädret och luften var allmän, och alltså hvar och en hade fritt till att bruka henne, vare sig i sång, spel eller tal. Så vore också tungan hans egen, och visan, den han sjöng, hade han sjelf komponerat. Då ville jag skilja mig vid honom, tog en annan gata, nemligen Svartmangatan. Vi voro just stadde i dess gatumun på Köpmangatan (såsom vid Stortorget, var väl detta ställe då ett af de mest folkuppfyllda i hufvudstaden). Han ville gerna veta, hvarföre jag ej ville hålla honom sällskap. Jag gaf till svar: På det att icke allt folk må vända ögonen på oss för hans sångs skull och hålla oss för narrar. Han sade, folket vore narrar sjelfva. Dock lofvade han sig icke mer vilja sjunga, det han också höll den gången.» Denna anekdot är oss dyrbar, emedan den visar, att Lucidor var både sångare och viskompositör. Men hvilken sjelfständighet mot hopens undran visar den ej derjemte! Kunde det länge dröja, att ej en sådan menniska blef allbekant? Den andra lyder: »En gång åkte gref Peder Brahe förbi. Då tog jag af mig hatten som andra och bockade mig. Lasse frågade mig, hvarföre jag det då gjorde. Derföre att riksens drots åkte förbi, sade jag, och det heter ’ära den äras bör’, och han dessutom är en herre, hög af ålder och meriter, och meriter ega vördas och äras. Då svarade han: Grefe Per far sina vägar och jag mina. Om jag har några pengar i pungen, så går jag på ett värdshus, lagar om mig det bäst jag kan, och gref Per för sig, hvar han vill. Men har jag något att söka af honom, så går jag till honom och bugar och bockar.»—Hvilken sjelfständighet äfven mot de store! Och detta på en tid, då de förnämste rådsherrarna hade ett litet hof omkring sig på sina gods, och presteståndet på riksdagarna yppade sin fruktan, att, likasom aristokratins hofpredikanter och patronatsprester redan voro det, hela kleresit skulle blifva simpla tjenare åt adeln. Men hörom vidare: »När jag bad honom bättre använda sina gåfvor, söka ynnest hos de höge, deraf han kunde vinna både födan och äran, svarade han, att det vore väl tokigt att sälja sin frihet för några hundrade riksdaler om året. Och dertill vore det en55inbillning om den äran. Ty, sade han, om ni sutte vid ett herrebord och jag vid ett gårköksbord, eller ni sutte vid den främre ändan af bordet och jag vid den andra, käre, hvad sällhetsförmån hade ni framför mig? Då jag vidare förehöll honom, att principibus placuisse viris summa sapientia est, och att det vore den första trappan till ära och uppkomst att berömmas af de berömda, erkännas af de värdiga värdig, hvilket man icke med undanskrymslan utan med uppvakt och förtjenster öfverkommer, sade han sig intet passa på, sig intet ha svultit än. Då svarade jag: Det kan än vara tids nog.»— Vi hafva hört, snart sagdt af hans egna läppar, hans lefnads teori och ekonomi. Samuel Columbi sanningsenlighet är upphöjd öfver allt tvifvel. Och han kände Lucidor väl. Om ej redan i Upsala, som är sannolikt, är det bekant att de i Stockholm plägade umgänge. Men de skildes snart åt, i det att Columbus 1672 anträdde sin utrikes resa med de unga bröderna Reenstjerna. Det behöfver anmärkas, att han ingenstädes beskyller Johansson för lösa seder och kroglif. Att emellertid Columbus ej blifvit hans synnerlige vän bevisas af det kalla och intetsägande epitafiet öfver hans sorgliga död. Och svårligen hafva de i längden kunnat fullt förstå och uppskatta hvarandra. Dertill voro deras lif och skaldeverksamhet för olika. Hvilken skilnad är det ej mellan den enes veka natur och regelbundna vanor och den andres häftiga lynne och upprörda lif! Den enes poesi liknar en klar och inom säkra dammar inhägnad flodbädd, den andres en grumlig och öfver obeaktade hinder framstörtande fors. Men om vi skulle antaga jemförelsen med Diogenes, ej som en oratorisk grannlåt, som i sitt slag kan ega sanning, utan efter orden, så att Lucidors lefnad skulle i allt vara en förnyelse af den antika naturmänniskans vidriga öfverdrifter, tro vi att han uppfattar den menlöse Columbi utsago oriktigt. Ty derhän har han ej kunnat missförstå den för poesi och skönhet intresserade Lucidor. Ja, vi tro, att mångens intryck af det svenska skaldeparet skall blifva likt det, som man erhåller i vissa dramer, der den ena personagen förträffligt tjenar till att framställa den rätta vägen och det sunda förnuftet,56men den andra förnämligast ådrager sig vår uppmärksamhet som den intressantaste.
Det finnes några andra anekdoter om Lucidor, upptecknade af professorn, sedermera biskopen Olof Celsius den yngre såsom annotationer till Lidéns afhandling om den svenska poesin. »En gång hände sig att riksrådet grefve Tott, som i samma dagar förlorat sin son, reste förbi. Lucidor passade då på och stack in i hans vagn ett papper utan att vidare låta märka sig. Grefven, som trodde att det var en tiggaresupplik, såg icke derpå förr än han kom hem och fann att det var en grafskrift öfver hans son. Några hans vänner, som väl kände Lucidors stil och skrifsätt, försäkrade, att ingen annan än han skrifvit henne. Grefven skickade då sin kammartjenare med en hederlig gåfva till Lucidor, hvilken efter mycket sökande anträffades, men gaf till svar, att han icke skref för penningar. Sedan grefven mottagit detta svar och tillika blifvit underrättad om Lucidors sinnelag, lät han därefter en dag bjuda honom till sig på middag. Efter måltidens slut bad grefven Lucidor, att han ville bära en klädning, som han för hans räkning låtit förfärdiga. Lucidor tog emot den, och då han, i henne utstyrd, kort derefter träffade sin vän Columbus, så förvånades denne, huru han blifvit så grann, och sade, att allt folket undrade och gapade på honom. Lucidor gick då hem, tog af sin granna klädning, brände upp henne och iklädde sig den gamla. Då han derefter träffade Columbus, som frågade efter den vackra drägten, omtalade han hvad gjort och tillade, att han ej ville bära en drägt, som gjorde honom till ett vidunder.» Vi bekänna, att vi ej rätt veta hvad vi skola tro om denna anekdot. Har hon någon sanning uti sig, ty i detaljerna tar hon miste, eller är alltsammans en dikt? Innehållet deruti förefaller oss högst besynnerligt och osannolikt. Celsius lefde ju ett helt sekel efter Lucidor, och många orimliga rykten gingo i svang om skalden. Att Celsius orätt uppgifver hans mördares namn och derunder berättar en annan, alldeles grundfalsk anekdot, förringar naturligtvis trovärdigheten af denna. Vidare: skulle Columbus hafva försummat att uppteckna ett så pikant drag? Uppgiften om grefve Totts aflidne son är alldeles57oriktig. Qvädet, som är mycket vackert, handlade om hans fru, född Oxenstjerna, och, långt ifrån någon anonymitet, bär utsatt författarenamn,Lucidor den olycklige, och datum af begrafningsdagen den 19. maj 1672. Slutligen har grefve Tott, som var en af regeringens mest använda diplomater och nästan jemt på utrikes resor som dess utomordentliga sändebud, redan i april afgått som gesandt till Polen och således för fäderneslandets skull försakat att vara närvarande vid sin makas jordfärd. Lucidor måste då hafva in kastat sitt ännu blott handskrifna qväde i grefvens vagn, medan denne var hemma och hans gemål stod på bår. Poetens handling var ingalunda så utomordentlig, som den nu skulle förefalla oss, ty man var knappt då aflägsnad från den period, då en sann kavaljer, när han på gatan mötte en dam i sin kaross, steg upp i hennes vagn och under höfviskt samspråk åkte med henne en bit väg. Men ett sådant bemötande af Tott är i full enlighet med hans karakter, ty han var i rang, skönhet och nobless lika lysande. Vi tro således, att Lucidor på ett eller annat sätt presenterat honom poemet och blifvit på furstligt vis belönad. Men att han så oförståndigt och löjligt skulle besvarat sin höge gynnares ädla uppförande, derom kunna vi ej, när så många omständigheter tala deremot, öfvertyga oss.—Celsii anförande om poetens död lyder ungefär så. Han hade skämtat med en vän, Samuel Ernstedt, som slutligen satt sig i försåt under bordet och stuckit Lucidor midt igenom bröstet. Denne har då sagt: »Ernstedt, du har gjort min spådom allt för sann, jag är stucken till döds. Du har gjort en elak gerning, men gå nu hem i min kammare, tag hvad pengar der finns och rym.» Ernstedt fick sedan lejd och kom hem igen.—Det är en fullkomlig »sannsaga». En annan uppgift ur samma källa har på ett besynnerligt sätt kommenterats till Lucidors nackdel. Celsius uppgifver nämligen, att han förde ett kringirrande lif och om sommaren bodde långt upp på Norrmalm i ett lusthus, beläget i en trädgård, och der hela möbleringen bestod af en halmbädd, ett vanligt bord och en stol samt bläck och papper. Hvad behöfdes nu vidare bevis på hans ekonomiska elände? Äfven den siste utgifvaren af hans skrifter, Hanselli, talar urskuldande58om att han ej alltid kunde trifvas i sitt »vintersvala lusthus», der »snön stundom bredde sitt hvita lakan öfver hans tarfliga halmbädd i ett hörn af rummet». Med förvexling af årstiden har således den ogynnsammaste opinion utbildat sig om hans bostad. Äfven vi veta, att den med hans osäkra inkomst måste vara tarflig nog, men skola framställa en gissning derom, som åtminstone är rimlig. Vi hafva redan hört något talas om hans »herbergen» på nedra botten, troligtvis i ett trähus på malmarna, hvarest då för tiden någon »värdinna» plägade logera enskilda på kortare tid och der man åtnjöt då varande värdshus’ beqvämligheter. Men vi tro att han snart tvungits att taga sig en stadigare bostad. Vi hafva funnit honom ega ett i ögonen fallande lifligt umgänge med lilla tullens tjenstemän och bergslagsboarna. Vid hans död var en der anställd vaktmästare, Jost Stare, jemte en handtverkare, hans enda skyldsmän. Den förre bodde otvifvelaktigt i det hus vid Svartmangatan inom Staden, som var accisens egendom och upplagsmagasin. Var det kanske på sin vindskupa i detta bullersamma hus som poeten hänsyftade, då han skref:
»Och många griller klifva
Upp i mitt skatebo,
Hvar jag ej, som jag vill,
Kan ha min rimme-ro,
Och Phœbus’ konst ogill.»—?
Hvad var naturligare, än att han under sommartiden sökte sig en lämpligare »skaldebolig» och fann en passande sådan i lusthuset på Norrmalm, hvilket han hvarken förmådde eller med sina enkla vanor ens ansåg behöfligt att möblera, men hvarest han fick följa sin fantasi att lefva som nomaden i sitt tält och ostörd invänta sånggudinnornas ankomst. Norrmalm egde då ännu inga ståtliga gator och höga husmassor, i stället höjde sig småstensberget, begränsadt af trädgårdar och lusthus. Här, omgifven af fjärilar och blommor, och befriad från den vedervärdiga stanken från hufvudstadens gränder, kunde han fröjda sig åt frisk sommarluft och se skutorna segla ut på Mälaren och vimplarna fladdra från skeppen på strömmen.59
Så till ända lupo de sista åren af hans lefnad. Bilden bör äfven för oss vara intressant, ehuru Lucidors enkla förhållanden togo sig ringa ut mot de invecklade och romantiska händelser, som i våra dagar omgifva hjeltarne af hans slag. Själens eld och strid är densamma, det yttre må te sig huru som helst. Troligen fick han mången gång i praxis utöfva sin grundsats att ej misstycka ett »gårköksbord». när kassan var tom. Dess emellan lefde han undan och tog dagen som den kom. Hela staden kände poeten Lucidor; hans verkliga namn förekommer mindre. De offentliga ställen, som han besökte och som hans skrifter omtala, voro »Den holländska tuyn» vid Österlånggatan, som fanns qvar på Bellmans tid, »Frans de Moy» med namn efter en utländning som synes haft den elegantaste vinhandeln, »Munkens källare» midt emot det gamla Myntet, der en oriktig tradition ansåg honom hafva blifvit mördad, och »Fimmelstången» vid Kindstugatan, der dådet verkligen skedde. Han var ganska ofta uppsökt af höga och låga för att med sina rim förhöja deras glädje- eller sorgefester, och han gjorde affären merendels kort. Ty han var nu hufvudstadens erkände bröllops- och begrafningsskald. Men det var nu slut med hans ungdomsfriskhet. Kärleken hade tagit afsked ur hans hjerta. De ömma och vackra visorna hade tystnat. I stället öfvergick han till holländaren Cats’ dikaktiska erotik och bearbetade honom i ett mycket långt och förståndigt poem. »Om en mös pligt», hvilket han ej hann afsluta. Och troligen härleda sig från samma tid hans psalmer, hvari han så gripande skildrat ångerns qval, dödens fasa och det tillkommandes ovisshet. Han kunde knappt också undgå följderna af sitt lefnadsval. Det försummade samhället hämnade sig såsom det höfves alla stora makter. Det lemnade honom till det yttre oantastad, men han fick lära känna att blotta saknaden deraf blef en inre sjelfförstörelse. Den tilltagande tomheten och disharmonien i hans själ behöfde en ständigt stigande häftighet för att kunna något så när förgätas. Derföre bar hans sånggudinna—såsom Sondén träffande anmärker—prägeln »af en mera menadisk än poetisk kraft». Möjligen har äfven någon gång Bacchus måst tillkallas, för att trösta hans enslighet och dervid, som det vill synas, stänkt några60vindroppar öfver hans verser. Ibland hade han ölstånkan bredvid sig under författandet och uppfriskade sig då och då med en klunk derur. Det låg i sakens natur att hans dagar skulle bli sämre och sämre. Troligen har han dock om julen 1673 vistats borta på landet hos någon vänkär familj, emedan på fem månader omkring denna tid (oktober—mars) vi ej ega någon dikt af honom. Då han slutligen den 24. maj 1674 vid makarna Oxenstjernas jordfärd låter höra den sista vältaliga klangen af sin lyra, kallar han sig med det betecknande namnetThanatophilander(en man som älskar döden). Han har således önskat att dö. De yttre förhållandena blefvo också allt dystrare. Med hvilka känslor skulle han ej vid den nu ändtligen skeende begrafningen af Stjernhjelm den 28. juni 1674 se den långa sorgprocessionen från Brunkeberg till S:t Klara kyrka! Men ingen sång till den store hädangångne! Kriget hade nu spridt sig öfver hela Europa, och dess flammor nalkades Sveriges landamären. Ett sändebud från Ludvig, Feuquières, hade kommit hit och underhandlade ifrigt. Våra arméer i Tyskland utrustades, det ena regementet efter det andra fick under sommaren uppbrottorder. Man ville nämligen under den gamle, men för krig ständigt benägne riksmarskens befäl hopsamla ända till 22,000 man i Pomern. Rådet hade de bittraste bekymmer att underhålla dem. Emellertid spred sig ängslan och oro omkring landet. Så kom hungersnöden. Osäkerheten var stor på Stockholms gator. Vi, som nu så länge i vårt obeaktade hörn fått åtnjuta fredens och en jemn utvecklings alla välsignelser, hafva svårt att föreställa oss den allmänna beklämningen hos våra förfäder, då Sverige var en stormakt och omedelbart beroende af hvarje fluktuation inom den europeiska politiken.