Lucidors död är i konstnärlig mening en högst passande afslutning af hans olyckliga lif, men har kanske mest bidragit till hans tvetydiga rykte. Ty misskännandet och misstanken hafva öfverallt gömt sig inom det mörker, som råder i berättelserna om hans lif. Det sista draget, som återstår oss att omnämna af hans karakter, och som gör honom så fulländadt tragisk som om han vore en ren fantasiskapelse för ett drama, ur hans nästan demoniska medvetande61om sin bråddöd. Ingen har vuxit så förtrogen som han med förgängligheten och undergången af allt jordiskt. Och denna förkänsla blir allt starkare, ju mer han nalkas döden. Det är väl derföre, som Wieselgren låter honom sjunga sina psalmer »med dödssåret i sin kropp», på sjuklägret mellan mordet och afsomnandet. Detta är endast en fantasi, ty han hann knappt yttra några ord, innan han afled. Men hörom honom i en psalm:—
»Was ist vor Arbeit Noth,
Eh der gewisse Todt
Uns ungewiss ereilet
Und eine Wunde schlägt,
Die uns ins Grab einlegt
Und bloss im Himmel heilet!
Das helle Sonnenlicht
Kommt uns erst ins Gesicht
Mit Heulen, Schreien, Weinen.
Mit Schwitzen werd’n wir gross;
Wir fahren in den Schoss
Der Mutter, eh’ wir’s meinen.
— — — — — — — —
Nicht Schöne, nicht Gestalt,
Kein Jung-sein oder Allt
Kan uns den Tod abwehren.
— — — — — — — —
De sista raderna hunno ej fullbordas. Med dyster förkärlek dröjer han vid de utmärkta historiens män, hvilkas verk och gerningar äro förspilda, eller vid de väldiga, af menniskohand uppresta monument, som redan fallit till stoft. Och öfver allt sammans ljuder med sublim likgiltighet oföränderligen temat »allt är intet» som i »Predikaren»:—
»Allt hvad i verlden är, är fåfänghet, allt inte.
— — — — — — — — — — — — —
Allt, allt sin ända fick, så snart som det begynte.
Ej hjelper hårdhet sten, ej finhet något gull,
Ej en demant dess sken. Hvad mull är, måst bli mull,
Och mullen ingenting».
62
Ibland sker det med ett vemod, som betecknar en så obotlig men poetisk sorg, att den färgar hela verlden:—
»I evigt verldslig-sinte,
Måst icke verlden då med tiden blir till inte,
Som utaf inte gjord och så högåldrig är
Att hennes öde död visst måste vara när?
Man hörer sjö och haf mer än som vanligt brusa,
Man hörer vädergud’n med grymma stormvä’r susa,
Årstiden håller ej som förr sin vissa tid
Med hetta eller frost. Allt synes som med strid
Till fallet luta ner och fram till ändan ila,
Allt, liksom trött utaf sin möda, söka hvila.
Den trötte Atlas, som så länge himlens last
Har burit, signar kull och orkar ej stå fast.»
Då han den 11. augusti 1674 sände några sorgverser med sin vän, handelsman Brandbergs stoft till kyrkogården, skref han:
»Kom, hjelp mig, att jag klagar
Af hjerta, som sig bör
Den som i bästa dagar
Sitt afsked tar och dör
Uti sin bästa blomma,
Sin ålders middagstid!—
Si, så kan döden komma,
När vi som trygg’st i frid.»
Var det med de derför erhållna pengarna i fickan som han dagen derpå gick in på den källare, der han då mördades?
Tack vare de nyupptäckta rättegångshandlingarna i målet, hafva vi fullständigare underrättelser om hans död, än vi haft om någon händelse under hans lefnad. De beriktiga flera lösa antaganden om, att han blifvit dödad i ett slagsmål, att det skett af hans bäste vän och under rusets inflytelse, att han lefvat någon tid efter mordet och, »en kristendomens Ragnar Lodbrok i samvetsqvalens ormgrop»; lättat sitt hjerta genom andaktsöfningar. Wieselgrens förmodan63att hans baneman varit »hans gode vän, hvilken vi ju träffa bland de besjungne», tål så till vida att förändras, som dels en längre köld har rått mellan dem båda, om också de en gång varit vänner, dels visserligen Lucidor har skrifvit en sång för hans räkning, der han efter honom kallar sig förTriton Sturmmuth, men ingalunda gjort honom till ämne för något qväde. Det är nu vidare klart att ingen af sällskapet var vid tillfället farligt beskänkt. Huru vida det skall kallas ett simpelt mord eller en slags duell, må följande sammandrag af de närvarandes vittnesmål inför domstolen bestämma. Utom att dessa berättelser ega ett visst dramatiskt intresse och alltid måste vara välkomna såsom skildrande de sista stunderna af Lucidors lif, äro de dyrbara äfven derföre att de sätta oss i stånd att jemföra den tidens seder och bruk med våra.
När man gått backen uppför Tyska brinken och kommit till tyska kyrkan, som på ojemn grund reser sin byggnad och sitt torn mellan täta husmassor, inträder man på Kindstugatan, som slutar vid den triangelformiga utskärningen af Skärgårdsgatan. Inga trottoarer finnas, och husen se förfallna ut. Solens strålar hafva svårt att nedtränga på den fuktiga stenläggningen. Ej långt ifrån ligger midt ibland menniskoboningarna den gamla kyrkogården, hvarest likväl ej mer några lik få nedgräfvas att underlätta pestens härjningar. Nästan blott s. k. sämre folk bebor nu Kindstugatan. Der finnas mindre verkstäder, oljiga fenster, smutsiga ingångar, magasin och ännu sämre ställen. Vi äro i hjertpunkten af den egentliga staden. Likväl, så gammalmodig gatan än synes, är hon modern i jemförelse med sitt utseende vid Lucidors dödsår. Ett hus bär årtalet 1739, ett annat 1685, ett tredje är ungefär från samma tid, att döma efter den tyska inskriften öfver porten, ett citat af en psalm: »Wohl dem, der den Herren fürchtet und grosse Lust hat Zu seinen Geboten. Reichthum und die Fülle wird in Ihrem Hause seyn.» Ett hus stod just då under byggnad: det skulle blifva Olof Hanssons och Margareta Anderssens tillhörighet och enligt tidens sed få sin utstyrda portal och inskrift: »Then Gudh wil hielpa, kan ingen stielpa, anno 1674». Ett enda hus veta vi säkert stå qvar från denna och en64ännu aflägsnare tid med sina små fönsterlufter i fyra våningar. Det är den bekanta Brasan, så kallad efter hautreliefen, framställande man och hustru med rep om halsen och stretande på båda sidorna om en eldbrasa. Årtalet öfver denna dråpliga portal är 1558. Likaledes fanns redan då den s. k. Brända tomten vid mynningen till Skärgårdsgatan, och det var bortom mannaminne, när eldsvåda en gång förstört huset och bildat densamma[30]. Vi kunna således endast ana oss till gatans utseende vid midten af 1600-talet. Men det är eget att tänka sig den då bebodd äfven af högre samhällsklasser, när vagnarna der måst hafva rasslat förfärligt på den usla stenläggningen, då ingen sundhetspolis fanns till, och ingen aldrig så tarflig oljelykta kämpade mot det kolsvarta mörkret. Genom en stinkande förstuga i ett af husen inkom man då till källaren Fimmelstången, hvars betecknande skylt skramlade för vinden ofvanför porten. Hvarest detta rum nu bör sökas eller om det ens är qvar, är svårt att afgöra. Men huru det då såg ut, derom kunna vi lätt göra oss en föreställning. Ett stort bord, några bänkar och klumpiga stolar, en hylla med stop och flaskor, en tvättbalja der glasen sköljdes i sjelfva rummet, en väldig spisel med förtorkade löfruskor från någon sommarhögtid, och det på en dylik ort oumbärliga räknebrädet, der förtäringen efter hand uppklottrades på krita,—se der hela möblemanget. Genom en lucka på golfvet nedsteg man till magasinets öl- och vintunnor, hvarifrån för hvarje gång de reqvirerade varorna upphemtades. På uppassning var åtminstone der ingen brist. Utom värden sjelf, Petter Grill, (ovisst är, om denne varit på något vis beslägtad med de rika Anthony Grill och sonen Balthasar, som voro juvelerare och vid kronans myntverk anställda) fanns en källarpojke. Dessutom omtalas en tjensteflicka. Lägg härtill smårutiga fönster med starka bommar, det oigenomträngliga mörkret derute, en oljelampa eller ett talgljus att upplysa serveringen derinne, och man kan någorlunda se det rum, der Lucidor dog.65
Omkring klockan 7 en onsdagsqväll på eftersommaren inträdde fyra herrar, välborne kapten Bengt Bohm, välborne löjtnant Arvid Kristian Storm vid öfverste Grotthusens regemente i Pomern, häradshöfding Furubom och poeten Lucidor. Alla hade enligt bruket sina handskar och värjor på sig. Ingen annan gäst synes då hafva uppehållit sig på Fimmelstången. Gästerna begärde en pipa tobak. De andra läto framsätta för sig ölstånkor. Lucidor drack vin. Vid 9-tiden aflägsnade sig Bohm, förrän det blef kolmörkt, men de andra sutto qvar. Kort derefter hemkom värden eller vinskänken. »Lasse begynte att drifva med honom åtskilliga äfventyr», men klockan 12 ville Furubom gå sin väg, då Storm bad honom blifva qvar, och Johansson började tala om, huru farligt det var att gå ut, och huru än den ene, än den andre blifvit öfverfallen på gatorna. Man beslöt derföre stanna öfver natten, och Furubom beställde till och med en säng, men värden ville nu ej servera dem mera. »De hade dock allenast druckit åtta stop mumma och ett halft stop vin, tillika med 24 öre tobak», hvilket den tiden ej var någon öfverdrifven dosis. Då blef Lucidor ond på värden, sägande: »Har du intet velat mera tappa, skulle du det sagt oss före klockan 9. Då hade vi kunnat gått bort och intet sutit här så länge.» Han »skällde honom för ett och annat, knäppte honom åtskilliga gånger på näsan och ville taga skrifbrädet att slå honom». Emellertid, om också Lucidor synbarligen var vid dåligt humör, sutto de qvar och pratade, men drucko nästan ingenting. Klockan 2 gick källarpojken och lade sig. Emellertid steg Furubom upp och drack poeten till i vin, men denne »ville ej göra besked med vinet», utan tog ett ölglas, drack ur det och kastade det i väggen. Det bör anmärkas, att, liksom det då ansågs tillhöra »en ärlig svensk» att kunna dricka tappert, det var förolämpande att ej svara på en skål, som i stående ställning brukade utbringas. Den träta, som nu uppstod mellan Johansson och Furubom, skedde på fransyska och hade inga vidare följder än att Furubom reqvirerade ett halft stop vin till, och värden, som under tiden tycks hafva ändrat tankar, förfogade sig ner i källaren. När han kom upp var nästan allt förbi. En svag morgongryning66började framskymta. Löjtnant Storm hade i sin ordning stigit upp och druckit poeten till, men fick, ej heller han, besked. Han frågade, »hvarför han det icke göra ville och om han det icke göra kunde». »Jag kan fuller, men jag vill intet» svarade Lucidor. »Om du intet vill göra mig besked, så måste du något veta med mig» sade Storm. »Hvad jag vet, det skall jag strax visa dig» sade den andre. Hvad orsaken var till Lucidors vägran att emottaga skålen, om det rörde en kärleks- eller penningeaffär eller något annat, vet man icke, och rätten har—betecknande nog för tidsanden—aldrig sökt taga reda derpå, men att det var något hemligt groll dem emellan, är af följande tydligt. »Det du vill säga mig, har jag längesedan sett», utbrast krigaren, »har du något emot mig, så kom ut på gatan; der är plats». Och han gick till förstugan, förgäfves qvarhållen af häradshöfdingen. Då sade Lucidor: »Halt, halt, här är plats nog här inne. En hundsvott, som icke står i sina skor!» De hade genast påtagit högra handsken, dragit värjorna och »voro så furiauxe ihop med hvarandra», att Furubom, som bibehöll all besinning och ej ville draga sin värja ur baljan, knappt kunde skilja dem åt, förrän de båda under det skarpa fäktandet fallit omkull i spiseln, Lucidor under och Storm ofvanpå. Då tog Furubom dem åtskills. Lucidor sade »jag är stucken», reste sig ur spiseln och gick till bordet, men segnade der ner utan mål och sans. Då såg löjtnanten, huru det stod till och flydde. Furubom ref upp den slagnes jacka, emedan intet blod flöt fram. Han hade ett sår i bröstet, som sedan af den besigtigande läkaren, Låhrman, förklarades dödligt, och dessutom fyra andra sår. Värden, som emellertid hunnit upp ur källaren, sökte qvarhålla Furubom, men afstod, då denne tog på sin värja. I stället gjorde han larm, skickade efter vakt och fältskär. Men då barberarens dräng infann sig, och Lucidor upplyftades på en bänk, afled han genast. Tjenstflickan och källarpojken, som emellertid rusat ner vid bullret, funno snart rummet uppfyldt af folk och golfvet färgadt af blod. Det var klockan 5 på morgonen, den 13. augusti 1674.
Vi sågo, med hvilken hänsyn hans kamrater af societeten behandlade Lucidor på Fimmelstången. Det var de,67som drucko honom till och retades af hans vägran. En adelsman och löjtnant hade ej velat slåss med någon annan än sin like. På samma gång häntyda alla omständigheter på, att mordet väckt djup och allmän sensation. Man kände, att man förlorat en märkvärdig och rikt begåfvad ande. Såväl öfverståthållaren, riksrådet friherre Klas Rålamb som de andra myndigheterna behandlade den fattige skaldens frälse baneman med största stränghet. Men Arvid Storms beteende efter mordet är ej egnadt att tillvinna honom något medlidande. Han sprang genast till Furuboms qvarter och fick af honom låna tre dukater till respenningar. Då han skulle ge sin obligation derpå, »darrade handen på honom att han intet skrifva kunde». Sedan, när han visste sig vara efterspanad af vakten, »nemligen en korporal, en nattbonde och en stadsvakt», gick han ej till sin bostad, utan begaf sig till Den holländska thun in i Hans Näfs hus vid Österlånggatan, var i köket och sökte komma upp genom spiseln samt gömde sig slutligen under dunbädden i en säng. Gripen och förd inför rätta, sökte han kasta misstankar på Furubom, såsom den der äfven skulle haft sin värja ute, så att Lucidor sjelf skulle hafva rännt lika mycket på dennes som på hans eget vapen, och han beskylde den aflidne att i spiseln hafva sökt vända hans värja till baka för att genomstinga honom, ehuru den olycklige redan då måst hafva förlorat all kraft, samt sade åtskilligt annat lögnaktigt. Furubom friade sig med, att han klockan 8 samma morgon gått ut offentligt och mött Bohm på Söderbro vid slussen och omtalat för honom dådet. Klockan 12 på middagen hade de ytterligare träffats i Bohms qvarter på Hornsgatan hos mäster Anders Bagares enka »och då intet annat talt än beklagat den olyckan». Han blef frikänd. Lucidors enda »måls- och skyldsmän», mäster Johan Groop och vaktmästaren på accisen Jost Stare, gjorde allt, hvad i deras förmåga stod att beifra saken. Troligen var det också de, som, enär den döde sjelf ej lemnade efter sig tillräckligt, bekostade hans begrafning. Han, som besjungit så många andra ståtliga likfärder, begrofs väl på det enklaste sätt, och man vet ej ens, på hvilkens kyrkogård skaldens stoft nedsattes.68
Emellertid satt löjtnant Storm fängslad. Man hade i början fört honom till slottet, der då »arrest fanns för folk af bättre vilkor och kondition» under drottning Kristinas egen fordna våning, men snart förflyttades han till »Hvita hästen», ett hårdt och med pinoredskap uppfylldt fängelse strax ofvan marken i det gamla rådhuset vid Stortorget. Der bredvid hade stadsvakten sin post. Vaktmästaren Björn, som tycks varit en enfaldig och slapp person, erhöll sträng tillsägelse att hålla uppsigt, i synnerhet på denne fånge. Anhöriga och vänner hade dock tillstånd att besöka honom. Domen för mord skulle snart fällas, då hans moder, enkefru-öfverstelöjtnantskan Möller (således för andra gången enka) lyckades befria honom. Den 7. november 1674 gick hon, som vanligt åtföljd af sin tjensteflicka, in i sin sons häkte. Löjtnanten, som sades vara mycket sjuk, hade nyss slutat sin middagsmåltid och syntes utifrån i sin nattrock gå till spiseln att värma sina fötter. Modern skref ett bref vid bordet. Sedan insläpptes till fången två kamrater, Lohde, och derpå fyra andra män, alla med värjor, hvilka stälde sig mot fönstret för att hindra vakten att se, hvad som förehades. Det hade blifvit mörkt. Endast ett vedträd låg och rökte i spiseln. Ett ljus upptändes, men sedan det fått tjena till brefvets försegling, släckte pigan det. Strax därefter, vid 5-tiden, kunde Björn, som stod på trappan med ljus i handen, räkna de sex männen, som åter gingo ut. Men som det fortfor att vara mörkt nere i fängelset, steg han dit ner med sitt ljus och fann fogeln utflugen ur buren och öfverstlöjtnantskan liggande i sängen i sin sons ställe. Det gjordes allarm, men hvarken Storm, som hädanefter alldeles försvinner ur historien och således aldrig, som det uppgifvits, fått någon lejd af regeringen, eller bröderna Lodhe eller de andra obekanta männen kunde anträffas. Modern ville man ej straffa, men rådsturätten dömde Björn, oaktadt alla hans tårar och böner, för hans försummelse till samma straff som mördaren och de lägre stadsvakterna till att mista tjensten och att i tre dagar, en timma per dag, »rida uppå trähästen». Huru hofrätten sedan ansett saken, vet man ej. Med denna myndigheternas stränghet slutade således hela målet, handlingarna deruti69begrafdes bland massan af öfriga papper, och tomma sägner och allehanda missgynnsamma rykten fingo småningom ersätta sanningens plats.[31]
Det hörde till tidens sed att skrifva verser öfver aflidna märkvärdiga personer. Så skref Columbus öfver Lucidor följande epigram:
»Den sig i all sin tid olycklig sjelfver spådde,
Han ock uppå sin tid olycklig ända nådde.
Så såg han verlden sin. Gack nu, ehur du heter,
Och säg, att ej är sannt: Poeter ä’ profeter!»
En af hans beundrare, numismatikern Nils Keder, som då var helt ung, men sedan blef assessor i antiqvitetsarkivet och som äfven skrifvit åtskillig vers, försåg Andersins upplaga af Lucidors skrifter med ett italienskt epitafium öfver skalden:
»Trafitto, Lucidor, dal ferro muori?
O destin crudo, o colpo veramente,
Funesto, acerbo, infelice e dolente,
Ch’ insieme trapassa mille altri cuori!
O sventuroso fin di chi si disse
Odiato dalle stelle, mentre visse!
O Lucidor, io piango la tua sorte,
E piangerian le Muse latine, francesi,
Toscane, tedesche, inglesi, svedesi
E fiaminghe, ma qui teco son morte.
I sednare tider har Vilhelmina Stålberg tagit honom till hjelte i en roman och Wijkander i ett historiskt skådespel i fyra akter. Det behöfver knappt anmärkas, att deras bearbetningar har intet med hans historiska personlighet att göra.70
Lucidor utgaf ej sjelf andra än sina tillfällighetsdikter, som på lösa blad trycktes för bokhandeln och dels utdelades bland gästerna, dels för tillfället uppköptes af de nyfikna. Men han fick flera beundrare, som sysselsatte sig med att hopsamla hans arbeten, så väl de redan tryckta tillfällighetsrimmen som de andra blott handskrifna sångerna. Vi hafva nämnt erkebiskop Erik Benzelius, som lät trycka fängelsevisan. Likaledes hafva vi omtalat det bekanta arket Bs förnyade publikation 1707. En annan samlare skall hafva varit guvernementssekreteraren i Göteborgs och Bohus län, Olof Wexionius den yngre, hvilken efter anmodan skref ett klent ingångspoem till utgifvaren af Helicons blomster och synes hafva dött ej långt derefter. Sjelf är han författare till en verscykel, »Sinneafvel.» Men den ifrigaste var ofvannämnde Nils Keder, som skall hafva »med mycket besvär samlat auctoris defecte och illa medfarne koncepter». År 1685 utkommo, enligt Palmsköld, några af hans andliga dikter under titel »Lucidors lucida intervalla eller goda och gudeliga tankar om menniskans dödlighet och verldens fåfänglighet, författade uti trenne visor, hvilka till andras varning äro lemnade af honom, som sig kallade den olycklige Lucidor» (in octavo). Boken kunde redan af Lidén ej mera återfinnas, men 1844 hittades ett exemplar, som kom till kongl. bibliotheket. I Linköping finnes en af Spegel gjord afskrift. Den egentliga och fullständiga upplagan af hans poemer utgafs år 1688 under Johan Andersins namn, och kallas »Helicons blomster, plockade och vid åtskillige tillfällen utdelte af Lucidor den olycklige, det är alla de poetiska skrifter, som författade blefve af Lasse Johansson». Utgifvaren uppgifver dessutom början af tretton andra visor, som han kände till, men dels icke funnit, dels funnit ofullständiga eller i oläsligt skick. De äro 1) »Lisille, du min hjertans själ, min tröst», 2) »Jag svor, jag skull ej vika ifrån ditt», 3) »Ack, ack, min själ, du vet, jag kan ej mer din låga», 4) »Är någon osäll såsom jag, är någon till, hvis», 5) »Vill du mig förebrå, hvad jag har gjort», 6) »Kan någon lida större qval än den i tysthet», 7) »Så skall en evig tystnad mig tillbinda, att jag», 8) »Wohl dem, der sonder Traurigkeit in Lust ohn’ Lieb’», 9) »Soll denn, Climene, meine Wonne», 10) »Ach, wie lange soll sonder Ruh, o Lieb, sich», 11) »Fast71mången giftermålet rosar, dock håller jag», 12) »Mitt hjerta vill i tusen stycken spricka», 13) »Nyss, när Frigga satt i badet, had hon Astrild». Den sista af dem, som är lekande men obscen, finnes dock handskrifven i palmsköldska samlingarna. Det är möjligt att någon annan af visorna, ännu oupptäckt, förmultnar bland gamla manuskript. Äfven i de af Andersin utgifna poemen finnas här och der lakuner, som utvisa i hvilket söndrigt skick de anträffats. Tre af de andliga visorna inkommo i Svedbergs och derefter i vår nu varande psalmbok, ehuru något förkortade och ändrade. Presterna hade just samma år, 1688, utverkat en censorsinstruction på tillfällighetsrim, »som mesta dels pläga vara odugliga både quoad materiem et stylum». Derföre ställer sig nu utgifvaren under den berömde Lindskölds och landtmarskalken och hofkansleren, friherre Nils Gyldenstolpes mäktiga beskydd, »enär han funnit högst nödvändigt att i all underdån, ödmjukhet ersöka för bemälte verk detta värn och beskydd för att ej äfventyra åtskillige vidersinnige omdömen, besynnerligen deras, som kittla sig att lasta och danta andras välmening». Och i kongl. maj:ts nådiga privilegio läses »att bemälte arbete och skrifter för deras både invention och komposition ett temligt beröm vunnit hafva och kunna tjena mången till en god anledning och förkofring uti den svenska poesin». Men Andersin, som väl egentligen blott sysselsatt sig med tryckningen, har genom sin upplaga illa gagnat skaldens minne. Ty som Atterbom säger: »Lucidors sista olycka var, att hans skrifter föllo i händerna på en utgifvare, hvars redaktion är ett mönster af allt tänkbart slarf, så i ordnande som i manuskript- och korrekturläsning». Isynnerhet äro mytologiska och geografiska namn förvrängda. Ofullständig, är Andersins bok ånyo upplagd i en duodesupplaga af 1835 bland Bonniers samling af »Klassiska författare i svenska vitterheten». Den kallas ock »Helicons blomster». En ny upplaga är i våra dagar utgifven af P. Hanselli i hans »Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare från Stjernhjelm till Dalin». Vi hafva jemfört Hansellis och Andersins editioner med hvarandra vid betraktelsen af Lucidors egentliga skaldskap och betydelse för vår litteratur, hvartill vi nu öfvergå.
[1]= ändas.—I den del af vår afhandling, som utgör biografin, hafva vi vid citater af Lucidors verser, så vidt det kunnat ske utan men för originalets rätta uppfattning, något moderniserat stafningen, hvaremot i den andra delen, handlande om hans skaldskap, versen öfverallt ordagrant aftryckts.
= ändas.—I den del af vår afhandling, som utgör biografin, hafva vi vid citater af Lucidors verser, så vidt det kunnat ske utan men för originalets rätta uppfattning, något moderniserat stafningen, hvaremot i den andra delen, handlande om hans skaldskap, versen öfverallt ordagrant aftryckts.
[2]Bartolus de Saxo-Ferrato och Baldus de Perusio voro berömda italienska jurister, som lefde på 1500-talet.
Bartolus de Saxo-Ferrato och Baldus de Perusio voro berömda italienska jurister, som lefde på 1500-talet.
[3]= vetat.
= vetat.
[4]= mönja.
= mönja.
[5]= luktar.
= luktar.
[6]En förvrängning af Orvietán.
En förvrängning af Orvietán.
[7]= med sken af att vara vis.
= med sken af att vara vis.
[8]= mörka.
= mörka.
[9]= fort.
= fort.
[10]Af isl. ordet ást = kärlek. Utan tvifvel en härmning af Stjernhjelm, som i vårt språk infört namnet Astrild. Ordet var ännu ej glömdt i folkspråket. Uttrycken ást-eld och ást-liungand’ förekomma hos Lucidor.
Af isl. ordet ást = kärlek. Utan tvifvel en härmning af Stjernhjelm, som i vårt språk infört namnet Astrild. Ordet var ännu ej glömdt i folkspråket. Uttrycken ást-eld och ást-liungand’ förekomma hos Lucidor.
[11]En då bruklig sällskapssed att utdela presenter.
En då bruklig sällskapssed att utdela presenter.
[12]Jemför hans epitafium öfver Figrelius:»Ηλιος, sol, unde Figrelius, quasi figura solis». Sådant roade tiden mycket.
Jemför hans epitafium öfver Figrelius:»Ηλιος, sol, unde Figrelius, quasi figura solis». Sådant roade tiden mycket.
[13]Genom häradshöfding Amnell, som upptäckt papperen, samt genom aktuarien Brissmans och registratorn Schützercrantz’ tillmötesgående har det varit oss möjligt att genomgå dem, och aflägga vi härmedelst vår tacksamhet derför.
Genom häradshöfding Amnell, som upptäckt papperen, samt genom aktuarien Brissmans och registratorn Schützercrantz’ tillmötesgående har det varit oss möjligt att genomgå dem, och aflägga vi härmedelst vår tacksamhet derför.
[14]= splitter galen.
= splitter galen.
[15]= svartsjuka.
= svartsjuka.
[16]= behaga.
= behaga.
[17]= peruk.
= peruk.
[18]= ofta.
= ofta.
[19]= band i eldfärg och högrödt.
= band i eldfärg och högrödt.
[20]= krås och manschetter.
= krås och manschetter.
[21]= en lek. Se Rudbecks Atland, II, 539.
= en lek. Se Rudbecks Atland, II, 539.
[22]= likväl.
= likväl.
[23]= svanemjuk (jemför det danska blød).
= svanemjuk (jemför det danska blød).
[24]= skrädt bröd.
= skrädt bröd.
[25]Σωχϱάτης μαινόμενος
Σωχϱάτης μαινόμενος
[26]= dum tölp. En sarkasm. Se Ihres Glossarium I. 893.
= dum tölp. En sarkasm. Se Ihres Glossarium I. 893.
[27]Skall vara en tvetydig qvickhet vid ett bröllop.
Skall vara en tvetydig qvickhet vid ett bröllop.
[28]= god vilja att vara en till nöjes; ej vårt begrepp om välvilligt, som åter hette »välment».
= god vilja att vara en till nöjes; ej vårt begrepp om välvilligt, som åter hette »välment».
[29]Det åtgick dessutom 20 daler till papperet (ett helt ris) och 12 daler i tryckarlön. Men kyrkoherden, som höll likpredikan, fick två förgyllda silfverbägare, vägande 90-1/2 lod och värderade till 248 daler.
Det åtgick dessutom 20 daler till papperet (ett helt ris) och 12 daler i tryckarlön. Men kyrkoherden, som höll likpredikan, fick två förgyllda silfverbägare, vägande 90-1/2 lod och värderade till 248 daler.
[30]Elers känner ej till när tomten afbrändes, och på kartor från 1626 och 1640-talet i Stockholms ingeniörkontor står den utsatt i sitt närvarande triangulära skick.
Elers känner ej till när tomten afbrändes, och på kartor från 1626 och 1640-talet i Stockholms ingeniörkontor står den utsatt i sitt närvarande triangulära skick.
[31]Det är litteratören C. H. Atterling som i Göteborgs handels- och sjöfartstidning under rubrik »Huru Lars Johanssons mördare undkom» publicerat ett sammandrag af vittnesmålen härom inför kämnersrätten. Vi begagna här tillfället, att frambära vår offentliga tacksamhet till herr Birger Schöldström, hvilken, ehuru sjelf Lucidors förre biograf, med utmärkt beredvillighet ställt alla af honom och andra insamlade upplysningar till vår disposition.
Det är litteratören C. H. Atterling som i Göteborgs handels- och sjöfartstidning under rubrik »Huru Lars Johanssons mördare undkom» publicerat ett sammandrag af vittnesmålen härom inför kämnersrätten. Vi begagna här tillfället, att frambära vår offentliga tacksamhet till herr Birger Schöldström, hvilken, ehuru sjelf Lucidors förre biograf, med utmärkt beredvillighet ställt alla af honom och andra insamlade upplysningar till vår disposition.
72
II.
Lika ogynnsamma omdömen hafva fällts om hans efterlemnade skrifter som om hans lif. Man ser, att hos de mildaste granskarena det är mera välviljan och medlidandet än den strängt rättvisa kritiken som talar. Redan tidigt har den opinion utbildat sig, att det var Bacchus, som både drifvit honom till att dikta och störtat honom i grafven. I Hedvig Charlotta Nordenflychts uppsats, »De svenska poeter», möta vi den första vittra kritiken öfver honom. Hon låter Stjernhjelm helsa de svenska skalderna en efter annan:
»Alla han I burskap vunnit
På det vittra Helikon.—
Du, hvars eld så ojemnt brunnit,
Nalkas, Lasse Johansson!
Kom, att bland din samtids lärde
Ett berömligt ställe få,
Fast du skaldeådran närde
Minst ur Aganippens å!
När du dina gudar prisar,
Fröjas nåd och Bacchi saft,
En Anakreon knappt spisar
Mot din liflighet och kraft.
När din sorg, din kärlek råder,
När dig sjelf du sjelf är lik,
Flödar en poetisk åder
I en grafskrift om en Strijk.
Några fler de tecken bära:
»Syndarns bot» och »Möjors pligt».
Såleds röjas kunskap, lära,
Språk och bildning i en dikt.
Men du kan bland skalder finna
Ej det främsta rum med skäl
Eller bästa kransen vinna,
Ty du sjöng så sällan väl.»
Men med hvilken förblindelse kan hon ställa »Möjors pligt» och »Syndarns bot» bredvid hvarandra i värde? I Carlesons73samling finnes Lucidor ej upptagen, ej heller läsas några prof af honom hos Sahlstedt. Denne har dock sökt motivera sin uraktlåtenhet. Efter att hafva yttrat, att han hos Columbus ej funnit ett enda stycke, hvarmed han kunnat förnöja läsaren, tillägger han: »Samma olycka har händt mig vid genomgåendet af Lucidors eller Lasse Johanssons skaldeverk, ehuru gerna jag önskat kunna få plocka några af ’Helicons blomster’ och sätta i min samling. Men jag lärer behöfva ett längre företal till min ursäkt för det jag inga rosor hemtat ur Runii ’Dudaim’.» Hvilken besynnerlig sammanställning och framför allt granntyckthet hos en man, hvars antologi har upptagit så mycket underhaltigt och nu alldeles förgätet! Lidén uttalar sig ungefär så: »Hans sånger insmyga sig genom sin undransvärda lätthet i läsarens sinnen. Men om han dessutom hade efterföljt denna Horatii föreskrift
»Carmen reprehendite, quod non
Multa dies et multa litura coercuit atque
Perfectum decies non castigavit ad unguem»,
och om han användt större omsorg i att polera sina löst framkastade verser, skulle han utan tvifvel hafva ernått ett långvarigare beröm och ett oförgängligt rykte. Derföre skola de, som äro vana vid en bättre smak hos den poetiska skönheten, säkerligen hos honom finna talrika fläckar. Förutom dem, som han—så ouppodladt som vårt fädernespråk då ännu var—ej gerna kunnat förebygga, måste man fördömma ej blott en alltför ymnig påminnelse om gudar och gudinnor utan äfven en stil, som allt för bjert afsticker från de gamles mönster.—Ej heller kunna hans allt för slippriga och tvetydiga gåtor behaga sedigt folk. Men detta och annat lika tadelvärdt skall likväl en mild läsare af skaldens verk tillgifva honom, då på hans tid den fosterländska poesin låg nästan nere ouppodlad.—Vinkällaren har merendels varit musernas boning, hvarest den starkt vinbegjutna poetiska ådran ej styrdes hvarken af hederns eller skaldekonstens fordringar.—Den som besinnat huru svårt det är att uppfylla en poets kall att i lika mån undervisa och förnöja, när helst till besjungande af någons brudsäng eller dödsbår pennan måste sättas i74rörelse med vanans och nödvändighetens hela slentrian, skall ej undra öfver, att dylika sånger ibland kunna vara sömngifvande. Emellertid läsas dock många goda, ja sköna saker i hans samling.» Akademikern Blom, som naturligtvis ej kunde hafva något sinne för den karolinska periodens framfart med »smaken», hånar hans långa, löjliga titlar, sällsamma förvecklingar af auktorsnamn (det var utgifvarens fel) och osmakliga gåtor m. fl. råheter. »Lucidor var kanske ej utan snille och var säkert ej utan kunskaper, men har vårdslösat med begge. Hans skrifter röja en viss vild energi, någon färdighet i versifikationen, mycken oegentlighet i uttryck och en fullkomlig brist på granskningens möda. De synas med säkerhet bevisa hans oregelbundna lynne och hans sätt att författa vid pokalen.»
De nyare granskarenas dom utfaller föga gynnsammare. Sondén börjar med att påpeka poemens slarfviga författande och dåliga utgifvande, så att af de många bröllops- och grafsångerna ej en enda är läsvärd utom på sin höjd »Kom’, säjen mig nymfer!». Derpå fortsätter han: »Det är ej få som tadlat honom, och detta är ej så underligt. Ty det mesta som han framklottrade på papperet saknar nästan allt värde. Dertill kommer, att för beständigt heligt och profant, högt och lågt äro blandade med hvarandra. Slutligen undgår ej litet en ofta trög och hård rytm att stöta bildade öron. Ej heller kunna vi fördölja för oss, att äfven de sånger, som framsprungit i en ädlare och högre skaldeingifvelse, mera sätta oss i spänning medelst sin rysliga och framstormande häftighet än de förnöja oss genom poesins gudaborna och rena hänförelse.—Likväl saknade han ej helt och hållet sånggudinnornas ynnest. Om nu ingen hittills kunnat öfvertyga sig härom, skola vi, på det att vi ej må synas fara med löst prat, exempelvis anföra de sånger, som han skrifvit på främmande tungomål, hvilka, fastän icke egnade de fosterländska muserna, tillräckligt visa oss, hvad han kunnat blifva, om han ej alltför mycket förslösat sina skaldegåfvor.» Men har den, som, enligt Sondéns medgifvande, utvecklat så mycket snille på främmande tungomål, kunnat vara så underhaltig på sitt eget? Säkert är, att lika vackra stycken på svenska kunna hos honom75uppletas som de utländska, hvilka vunnit granskarens ynnest. Hammarsköld, som underskrifver Sondéns omdöme, skärper det enligt sin vana och förebrår Lucidor, att han prydt sina dikter med mytologiska namn och personer, dem han alldeles ryckt ur deras ideala sfer ned i smutsen af sitt eget hvardagslif, att hans rim lifvas af en vildt och vulkaniskt brusande energi, en nästan till vansinne gränsande häftighet, som tydligt utmärker en fullkomligt störd harmoni mellan skaldens alla inre krafter, hvadan han också fann ett särdeles nöje uti att leka med de högsta motsatser, hopförande dem i en enda föreställning. Efter denna romantiska målning påpekar han ytterligare, att Lucidors bacchussånger hänvisa på Bellman. Atterbom, som aldrig kan frigöra sin granskning af hans poesi från de ogynsamma ryktena om hans utsväfvande lefnadssätt, talar om den ton af likgiltighet, trots och hån, som genomgår hans dikter, de hjertskärande ljud, som emellanåt frambryta ur det förstörda strängaspelet, samt att han med allt sitt hafs och slarf aldrig tänkt på att en kritik fanns till eller kunde komma. Wieselgren, hvilken lika litet som Atterbom kan skilja mellan hans poesi och hans lif, prisar väl hans psalmer, »få ha bättre än han sjungit ångrens qval», men låter undfalla sig yttranden som »dessa tvillingstjernors luntor i vitterhet af bestäldt rimgods» (det menas Lucidor och Runius). Vår siste allmänne literaturhistoriker, Malmström, som i första delen af sitt arbete råkar hafva en Atterboms korta men mästerliga skildringar före sig och för resten icke tyckes hafva uthärdat att genomläsa alla de vitterhetsalster, hvarom han måste fälla sin dom, bevärdigar Lucidor blott i förbigående med två utlåtelser, hvilka begge råka att vara missledande. Den ena framhåller den låghet i sinnet, som kom Stjernhjelms manliga glädtighet att urarta till ett smaklöst och föraktligt buffoneri, och som förnedrade poesin till ett tillfällighetsrimmeri för pengar och den stjernhjelmska sånggudinnan till en kammarpiga vid bröllop och andra högtidligheter.—Det är icke från en så hög ståndpunkt som ifrån Olympens solbeglänsta, och jemnkylda höjder, som en billig granskare skall se ned på det karolinska tidehvarfvets med svårighet sig framarbetande76poesi, utan han skall göra sig förtrogen med tidens eget skaplynne och förutsättningar. Det andra utlåtandet berör Stjernhjelms prosodiska experimenterande: Sin höjdpunkt nådde denna osmaklighet hos Lucidor och Runius, som rimmade sina hexametrar, hvar helst rim kunde fås. Nu förhåller det sig så, att visserligen Lucidor på sina ställen, äfven han, skattat åt tidens oriktiga smak härutinnan, hvarom mera framdeles, men först och främst har han ej skrifvit några svenska hexametrar, således ej heller kunnat rimma dem hvarken i midten eller i slutet, och i hans latinska förekommer felet ingenstädes. Sedermera har denna dom sin egentliga tillämplighet på Runius, men kan aldrig träffa Lucidor mera än den träffar andra och sjelfva Stjernhjelm.
Det har blifvit ett axiom att hopföra Lucidor och Runius som stallbröder i platthet, likgiltighet och lefnadssätt. Det är vår skyldighet att till den förres heder tillbakavisa en sådan sammanställning. I afseende på karakteren voro de hvarandras raka motsatser, den ene oförarglig och glad, nöjd med att i alla sina dagar lefva såsom ett nådehjon hos grefve Stromberg, den andre häftig och olycklig, uppoffrande sin medborgerliga existens för sitt omåttliga begär efter frihet och oberoende. I afseende på begåfningen yttrar ju Atterbom, att Lucidor var »till den grad öfverlägsen i genialitet och energi, så auktorlig som personlig, så af vittra som af ovittra utsväfningar» och att Runius deremot »i alltsammans förekommer såsom blott en mattad och beskedliggjord efterklang». I afseende på stilen i deras skrifter kunna vi ej heller finna någon likhet. Den ene syftar åt det lekande och småroliga, den andre åt det patetiska. Hvad plattheten beträffar, är det orättvist att ställa dessa båda vid skampålen utanför sina samtidas krets. Deras eget publikum, både det vittra och ovittra, var ej stort bättre. Det fordrades ett århundrade, innan smaken i Sverige var obestridd. Åtminstone måste den hugstore Dahlstjerna, som ju Atterbom sjelf på sina ställen förliknar med en Bengt Bjugg, komma dem ganska nära, och egentligast böra Dahlstjerna och Lucidor i det afseendet bättre ställas tillhopa än Lucidor och Runius. Ty de förstnämda egde dock båda obestridligen poesins kraft. En liten skugga faller till och med öfver77Stjernhjelm. Runius, hvilken på sin tid åtnjöt ett af dessa anseenden, som snarare härröra från ett till qvantitet än till qvalitet betydande publikum, har derefter inom den svenska litteraturen nedflyttats till en plats, som starkt påminner om löjet och medlidandet. Men Lucidor har så väl genom sitt lif som sina skrifter en gång för alla undanbedt sig att der få hålla honom sällskap.
Naturligtvis är det icke vår mening att helt och hållet opponera oss mot så många lärda och snillrika män, som fällt de hårda omdömena om Lucidors poesi. Men liksom vi förut granskat hans lif inom ramen af hans tid och utveckling, så skola vi nu åtnöja oss med att försöka sätta läsaren in i den anda, som genomgår hans dikter, de bättre och de sämre. Må vi derföre hellre höra hans egna toner, så väl deras harmonier som missljud, i stället för att göra kritiker derom! Det vittra kategoriska omdömet med sina abstrakta och graderade domslut har aldrig förefallit oss hvarken till fyllest görande eller respekt ingifvande. Dessutom hafva vi sett omdömet vexla, om ej lika hastigt som den lättvindiga opinionen, åtminstone som den olika tidsriktningen och smaken. Så har man äfven i Sverige ofta ändrat skaldernas ställning. Dock kunna vi till den svenska granskningens heder säga, att mången gammal reputation, som efteråt varit af både löjets och kritikens vapen nedstörtad, åter börjar få gälla för hvad den är. Det farligaste, som kan träffa det poetiska snillet, är väl, att ett nytt, senare kommet, fördunklar det förra genom originalitetens och den framryckta tidens överlägsenhet. Men inom andens verld behöfva de olika storheterna ej tränga hvarandra utan kunna trifvas väl tillsammans. Och sålunda må äfven i Sveriges panteon hvar och en få sin tillbörliga och ärofulla plats, hur olika än vår smak vexlat och hur fullkomligare vår civilisation än utbildat sig. Ty först var under språkets barbariska tillstånd förmågan att behandla det i vers så glädjande, och nödvändigheten att rensa det från oorganiska tillsatser så maktpåliggande, att en lätt och ledig poesi utan sans och smak eller en genomsvensk språkbehandling utan klassiskt jemnmått och behag måste vinna en rättvis beundran. Dertill kom det bålstora i anläggningen, oaktadt78de små och ouppodlade medlen, som i likhet med vår politik gifver en nu mera för oss egen färg åt vår litteratur. Sedan kom ett långsamt framåtskridande i vitter odling, som omsider kulminerade i den fransyskt-akademiska smaken, men hvilken senare i den rättmätiga glädjen öfver sina förtjenster ej förstod att uppfatta utan blott kunde ringakta de föregående ansatserna. Derefter inträffade de olika skolornas strid, hvarunder den litterära kritiken måste blifva allt för mycket beroende af hvars och ens ställning inom stridsfrågorna. Det är kanske den största af Atterboms vittra förtjenster, att slutligen i sina »Svenska siare och skalder» hafva sökt att fördomsfritt och opartiskt granska föregående och samtida, större och ringare skalder. Det är svårt, ja, omöjligt för hvarje andlig riktning, som ännu behöfver kämpa för sitt erkännande eller njuter af sitt första segerrus, att oväldigt bedömma andra tider och författare. Man såg derföre antingen föraktligt ned på dem från sin högre ståndpunkt eller var oförmögen att förflytta sig inom deras tankekrets och förhållanden. Men nu mera, då den svenska skaldekonsten hunnit så stadgad ålder, att den förmår att se tillbaka på alla sina utvecklings skeden med rättvisa och kärleksfulla ögon, må äfven den karolinska vitterheten framträda för oss endast i sitt eget ljus. Det är ur en sådan hänsyn som vi gå att framställa Lucidors diktning. Dock hafva vi ej dermed afsagt oss rättigheten att betrakta den äfven ur en allmän och komparativ ästetisk synpunkt, ty den uthärdar att skärskådas äfven från denna, och för öfrigt är en dylik regel nödvändig för sammanhanget och uppfattningen af all organisk litteraturutveckling. När vi således vid behandlandet af Lucidors lif i våra omdömen hejdades af mensklighetens gemensamma mått af förvillelser, kunna vi i afseende på hans skrifter visserligen vara strängare, på det att vi ej må råka in på den andra afvägen eller att ämnets behandling skulle aflocka oss så mycken kärlek, att vi förbisåge de mötande bristerna och felen.
Då det svenska samhället genom de lysande segrarna plötsligt fann sig försatt midt uti den stora kulturströmmen, var det naturligtvis med dess då varande ringa resurser omöjligt, att det skulle kunna inom något enda verksamhetsfält79utveckla sig fullt sjelfständigt, utan det lopp fast mer fara att öfversvämmas af det främmande inflytandet. Så till exempel företer vårt språk och vår poesi en anslutning till Tyskland, så att det karolinska tidehvarfvets litteratursträfvanden endast äro en parallel till de tyska. Äfven Tyskland behöfde efter det trettioåriga kriget en pånyttfödelse. Medan de lärda talade latin och de förnäma fransyska, sökte den aristokratiska Palmorden, Pegnitzschäferbröderna m. fl. samfund att väcka hågen för vittra idrotter och språkets uppodling. (Det var nu som den öfversachsiska munarten vann fullständigt erkännande som skriftspråk.) Förebilderna dervid togos från den romerska antiken och den italienska efterblomstringen. Den första riktningen, som naturligt nog förnämligast måste afse formens stränghet och den genom kriget förvildade fantasins tukt, hvarigenom den erhöll en viss prosaisk karakter af ett utile dulci, representeras af Opitz, hvilken efter sin härstamning gaf hela skolan namn af den första schlesiska. Opitz grundade en prosodi och poetik med bestämda konstregler, tog bort knittelversen och satte i stället den polerade alexandrinen samt bestämde Latium till mönster för den nya vitterheten. Med alla sina formala förtjenster blef han till innehållet egentligen blott reflexionspoet, och hans efterföljare—med undantag af den i förtid bortryckte Flemmings lyrik—fortgingo i samma nyktra anda. Vi måste här äfven omnämna Weckherlin, han, som allra först införde de romerska versformerna, derföre att han såsom författare till ett slags epos öfver Gustaf Adolf måste blifva mycket uppmärksammad af de svenska lärda. Emellertid sökte man snart en motvigt emot den opitzska riktningen i efterhärmandet af det italienska concettimanéret och seicentisterna, hvarigenom man erhöll mera fantasi och lif i dikten, men också föll ned i den motsatta ytterligheten, ihålig bombast och affekterad sinlighet. Det blef den andra schlesiska skolan. Redan Gryphius började genom att välja Senecas tragedier till sin förebild, och den nya smaken kulminerade i Hoffmannswaldaus lyrik och framför allt hos skolans banérförare, den bekante Lohenstein, hvars uppstyltade retorik kom väl öfverens med den obscenitet, som utmärker hans bröllopsrim och andra sånger. Lägga vi härtill80de långrandiga hjelteromanerna samt den gedigna psalmdiktning, som oafbrutet fortgick från Luther genom Speratus, Johann Rist, Gerhard m. fl. fram till Franke, hafva vi omnämnt det hufvudsakliga, som måste falla våra förfäder i ögonen och inverka på dem.
Men det var ej blott i andra hand förmedelst den tyska efterbildningen, som svenskarne gjorde bekantskap med Italiens litteratur; de uppsökte den sjelf i dess hem. Här hade smaken genom öfverförfining råkat på afvägar. Berninis plastik, Guido Renis målarkonst, Guarinis sirliga och musikaliska herdedikt, »Pastor fido», Marinis vällustigt sentimentala, på all ideel halt blottade »Adone», Tassonis i lokala småförhållanden och strider sig dväljande komiska epopé (den sistnämnde kunde aldrig, till följe af olika erfarenheter, hos oss vinna någon större anklang), della Cruscas och Arkadiernas förnäma subtilitet beteckna alla den nya riktning, som Italiens andliga lif antagit. Det var nu, som italienarnes sinnen vände sig från den stora konsten och den romantiska hjeltedikten till musiken och operan. Man kan lätt föreställa sig, hvilket intryck dessa Hesperiens frukter med sitt melodiska språk, sin yppiga kolorit, sin lifliga, om också ej storartade fantasi skulle göra på våra förfäder, som knappt hunnit hemkomma från de bullersamma krigen och slå sig ned i ro uti sitt kalla och fattiga land. Men de märkte icke i sin förtjusning att dessa blomster, långt ifrån att upplifvas af morgonstundens friska flägt, snarare dignade under eftersommarens hetta och sömngifvande sol. De insågo ej, de öfverdådiga segrarne, att den nya poesin saknade manlighet och kraft, djerfhet och eld. De hade sjelfva för mycket deraf. De sågo blott den fulländade formen, den utsökta civilisationen, som de saknade.
Det fanns dock för oss en motvigt mot denna poetiska blomsterverld, hvarunder slafveriets veka sömn fördolde sig, i den kärnfriska och genompatriotiska, om ock något spetsborgerliga och prosaiska anda, som kom oss till mötes från ett land, hvarmed vi då hade de lifligaste förbindelser. Det var det ärorika Holland, hvars kultur snart blef för svenskarne lika känd som dess flagga, hvilken svajade i alla våra hamnar. Det var det land, der rikedomarna hopades och81de främmande verldsdelarna sattes i förbindelse med Europa, der diplomaterna underhandlade, der en äkta nationell målarkonst, laboratoriets och universitetets arbete var väl betaldt och hedradt, der aktningen för vetenskapens frihet täflade med den för medborgarens och fäderneslandets. Hit kommo de förföljda sekterna från alla länder. Här tänkte Grotius, Cartesius, Spinoza, Bayle någorlunda i fred. Holländarnas poesi företer i sin början en viss likhet med Tysklands. Meistersångarnes och ordnarnas plats ersattes af rederjikerkammare, och poesin begynte här, som nästan öfverallt annorstädes måste blifva fallet, med en filologisk, språkrensande, efter romerska och italienska mönster formbildande riktning, representerad af Heinsius och Hooft, hvilken senare börjar raden af Hollands klassiska författare och råkade in i ett visst versförkonstlings- och concettimanér. Men smaken utvecklade sig på ett helt olika sätt än hos öfriga folk. Det blef en praktisk realism med roten i det alldagliga lifvet. Skådespel uppfördes ej för höga herrar eller lärda pedanter utan för folkhopen på gatorna med scener hemtade från marknadslifvet eller det borgerliga hemmet och genomandade af patriotisk frihetskänsla och hänförelse. Så verkade Vondel, af hvars med sångkörer försedda dramer »Lucifer» skulle förebåda Miltons religiösa flykt, och »Gysbrecht van Aemstel» blef ett äkta nationalskådespel, som både då och allt framgent af hans landsmän mottogs med lika bifall. Men hvad som olyckligtvis mest slog an på våra förfäder, var den breda, småförståndiga och beskrifvande didaktik, som Cats utvecklade, hvilken författare just framvisar den sämre sidan hos den holländska litteraturen och, så allmänt läst och omtyckt han än var, betecknar dess förfall och snara tillbakaträngande för den franska klassiciteten. Ty Ludvig XIVs hofpoesi beredde sig att äfven här trots fiendskapen och krigen intaga den tron, som den nationella skaldekonstens öfverdrifter och förfall skulle lemna ledig. Och detsamma skedde i det öfriga Europa.
Dock har i Sverige den franska klassiciteten blifvit långt fortare bekant än allsmäktig. Man kände ganska väl till Molière och Corneille, men fortfor länge att begagna andra mönster. Ja, man hade läst Ronsard och Bartas,82Spencer och Milton. Vi behöfva blott kasta en blick på Spegels företal till »Guds verk och hvila» för att öfvertyga oss om, att under denna beundransvärda tid våra förfäders lärdom var lika stor som deras vapen voro kraftiga. Härtill kom en grundlig kännedom om de gamle. Det kan till och med sägas, att man läste och visste för mycket för att kunna tillbörligt smälta det. Vi draga nu våra gränslinier och karakterstecken mellan de olika skolorna och poesiprodukterna, men för sextonhundratalets svenskar måste allt detta blifva ett sammelsurium i stället för ett ordnadt helt. Ej heller hade de af antiken förmått inhemta ett klart konstomdöme. Ty de svenska lärde hade visserligen insupit dess själshelsa och manlighet, men ännu icke dess naturliga smak. Derföre se vi, att, på samma gång våra förfäders kunskaper voro förunderligt stora, deras urskiljningsförmåga var förunderligt klen.
Huru såg nu den svenska poesin ut i jemförelse med all denna massa af utländsk vitterhet? Hon fanns icke till. Man hade visserligen ett språk, men ingen hade brytt sig om det, utan det fick gå som det ville. Bibelöfversättningen hotade det med en tysk, de nya segrarna och kunskaperna med en fransysk-latinsk öfversvämning. Kung Gustafs genompraktiska tidehvarf och teologernas ursinniga gräl under hans söner hade utrotat hågen för vittra värf. Folkvisan började tystna; de nya lärosätena hade ej ännu hunnit uppblomstra; de få lärda hade fått sina studier och sympatier från utlandet. Då föddes »på den första morgonstund, när solen uppgått i östern samt konstellationerna Herkules och Lyran dominerade horisonten», Stjernhjelm. Han är en typ af nordens ande, som känner sig hugstor till allt, men saknar mognad att genomföra allt. Han är tillika »en stor och glad svensk själ» midt i en för Sverige lysande period, hvars historia då just liknade denna nordens ande. Stjernhjelm är representanten för det då varande svenska folklynnet och har i sin själ egt begynnelsen till allt, hvad som de olika kulturriktningarne hos oss strax efter honom utbildade. Man har sagt, att han ensam utgör en hel akademi. Vi kunna ej här tala om hans hundra skrifter i alla möjliga ämnen, ej om hans nyplatoniserande, med någon kabbalistik83bemängda filosofi, ej heller om hans geometriska, juridiska och språkkomparativa arbeten. Dock i hans »Svea och Göta Måles Fatebur» framlyser öfvertygelsen om, att vårt språk var gotiskans stammoder och det äldsta på jorden, hvilken tanke en gång skulle frambringa Rudbecks »Atlantica». Han var i aktningen för våra minnesmärken en vägledare för Verelius och Peringsköld. Detta herrliga språk skulle nu af honom föras tillbaka till sin ursprungliga renhet och rikedom. Det skulle i böjlighet och gratie uppfostras till de antika och italienska språkens vederlike. Muserna skulle ändtligen lära sig dikta och spela på svenska. Denna ifver gjorde honom omsider till skald och till fader för hela vår efterföljande poesi. Det låg i sakens natur, att det nya företaget förnämligast skulle afse formen, ty just detta behöfdes i första rummet. Han använde sålunda med stor förtjenst och framgång de antika rytmernas konstfulla qvantitetslagar. Han införde de moderna tonvigtsformerna, alexandrinen och sonetten (»klingdikten»). Men hos honom fanns ej blott formarbetets energi utan äfven innehållets skapareförmåga. »Herkules» uppstod, en hesiodisk produkt, som var ensam i sitt slag inom hela den då varande europeiska litteraturen, och äfven innefattade komiska vändningar af stor originalitet. Derefter kommo de af blandad vers och prosa uppbygda allegoriserande »Upptågen» samt hans »Baletter», hvaraf »Den fångne Cupido» i antika rytmer och »Parnassus triumfans» i moderna rim, samt slutligen »Bröllops besvärs ihågkommelse», der redan hexametern är ledigare och det hela enklare och friskare. En ton af antik själssundhet och genomsvensk patriotism genomgår dessa dikter. Man kan lätt tänka sig, med hvilken förtjusning de emottogos, och hvilken anklang de uppväckte. Tyvärr kunde ej ens hos Stjernhjelm, de fel undvikas, som vidlåda hvarje jätteföretags början. Det talrika och onaturliga användandet af antika namn, det prosodiska experimenterandet med rim till och med i slutet och midten af en hexameter, den osmakliga leken med lika ljudande ordformer, den understundom skeende förändringen från svindlande flykt till platt trivialitet, slutligen den något trånga uppfattningen af ett poesins nödvändiga utile dulci, alla dessa fel öfvergingo i större84och farligare mått från mästaren till lärjungarne och efterföljarne. Slutligen måste Stjernhjelms karakter äfven i sina öfverdrifter inverka på flera kommande skalder. Den store man, som hade sådana valspråk som »Bonæ mentis comes est paupertas», »Aut philosophum aut divitem oportet vivere» eller »Vixit, dum vixit, laetus», kunde lätt karrikeras af en beundrande mindre lärjunge. Emellertid har Stjernhjelm inom vår svenska kultur en plats, som hör till de högsta. Han är en af dessa män, som oupphörligt vinna på en närmare betraktelse. Han är vårt lysande tidehvarfs litterära koryfé liksom Gustaf Adolf dess politiska del och kan sägas hafva vågat och utfört lika mycket med pennan, som den senare med svärdet.
Man har påstått, att det stjernhjelmska tidehvarfvet ej gått vidare framåt i poetiskt afseende, derföre att alla skalder, som kommo sedan, voro mindre än hufvudmannen. Men så är ingalunda förhållandet. Tvärt om märker man en utveckling, som ungefär liknar den tyska. Fastän under förutsättning af hans diktning (hvad som också berättigar honom att gifva sitt namn åt perioden) aflägsnar man sig så småningom från hans uppfattning. Man bibehåller qvar efter honom samma varma nit för språkets renhet och uppodling. Låt vara, att man i hvardagslag talar eller skrifver tidens rotvälska, men i bunden stil duger det icke. Man öfversätter och kommenterar isländska fornsagor. Man bibehåller äfven hans mindre efterföljansvärda sidor, ordlekarna, ojemnheten, rimmeriets öfverflöd. Men en stor egenskap hos honom har visserligen gått förlorad, den antikt manliga och rena sinnesförfattningen. Det uppstår ett mångläseri, som går hand i hand med den fullkomligaste brist på sann smak. Marini föredrages framför Tasso, Ronsard framför Petrarca. Der det ej fanns någon kritik, måste det ännu mindre finnas någon sjelfkritik. Således händer, att äfven rikt begåfvade författare ofta parodiera sig sjelfva. Vi nämnde, att hos Stjernhjelm förefanns ett visst utile dulci, en viss nykter uppfattning af poesin, förenad med en i det hela måttfull form efter antika mönster och en hög tanke om skaldekonstens värde, om den blott blefve rätt tuktad och uppfostrad. Denna riktning hos Stjernhjelm ärfves af85hans varmast tillgifne och närmaste lärjunge, Columbus, som ersätter, hvad han saknar af mästarens originalitet, med en större innerlighet och smidighet, samt af Lagerlöf, som, sjelf stor latinsk vältalare och skald, med lika liten skaparkraft som Columbus ytterligare polerar och utbildar mästarens formsinne. Efter dessa fortsätta andra rimmare den didaktiska riktningen. Men redan Lucidor, som äfven fått höra månget ord från Stjernhjelms läppar, börjar träda ifrån den raka stråten och åt sidan. Denne, begåfvad med egen originalitet, utgår från mästarens glada och djerfva poesi-medvetande. Han bryter med den åsigten, att muserna skola vara uppbyggliga och docerande (i sin »Om en mös pligt» är han blott bearbetare) och proklamerar diktarens ohejdade liflighet och sjelftillräcklighet. Om också detta hos honom ofta urartade till försummelse af formen och till ett slags poetiskt fribyteri, betecknar det dock onekligen ett framsteg, och Atterboms uttryck, att han på samma gång förlorade sig i den stora samtida rimmarmassan och likväl höjde sig öfver den, kan å andra sidan betyda, att han förde poesin ur de lärdas krets ut i lifvet. Dock måste han härvid ofta gifva en ren och odlad smak grofva örfilar och sväfva mellan den retoriska flykt och platthet, som redan starkt erinrar om Lohenstein. Steget tages omsider fullt ut af seicentisternas efterhärmare. Man ville hafva en fantasirik och liflig skaldekonst, men också återföra den från gatans råheter till ett städadt och sirligt, efter tidens smak förnämt manér. Detta blef vissa högtuppsatta och för en korrekt språkutveckling nitälskande herrars uppgift. Redan Kristinas hof talade italienska; nu blef Marinis och Guarinis seger fullständig. Den klassiskt och humanistiskt grundlige Liljenstedt, författaren till »Klagan öfver Iris’ afresa», imiterade »Pastor fido»; envoyén vid engelska hofvet, Lejoncrona, fortsatte manéret; presidenten, baron Gustaf Rosenhane kallade sig »den skogkäre bergsbon» och tvang det då varande svenska språket att ikläda sig sonettformen i 100 klangdikter till sin »Venerid»; slutligen kom Dahlstjerna, hvilken con amore sökte öfversätta »Den trogne herden» och införde ottave rime i sin »Kungaskald», som måste hafva utgjort en verklig jättemöda med sina 271 stanzer. Men86det var gifvet, att det ännu ouppodlade svenska språket skulle visa sig motspänstigt. Dertill kom de använda mönsternas egna anlag för flärd och bombast. Följden blef en blandning af platthet och dialektgodtycke med diktionens djerfhet och delvisa fulländning, som gifver dessa dikter ett för oss vidunderligt utseende. Vi må dock besinna det sisyfusarbete, som dessa män företogo sig, att på samma gång tillskapa och på sydländskt manér versifiera vårt tungomål. Men föga mindre förvånad skulle väl Stjernhjelm sjelf hafva blifvit, om han fått läsa sådana alster från män, som sade sig utgå från hans skola och föredöme.
Vi hafva yttrat oss något utförligare om poesins tillstånd i allmänhet på Lucidors tid och om hans förhållande till de samtida svenska skalderna för att visa, hurudan skaldekonsten måste synas för hans ögon, och för att derigenom kunna tydligare bestämma, hvilken plats han sjelf fann sig lockad att intaga inom sin samtids vitterhet. Hvad som utgör hans gynsammaste kännemärke, och hvarigenom han i sjelfva verket visar sig som en sannare och originellare poetisk natur än Columbus och Lagerlöf, är hans i ord och handling å daga lagda tro på, att poesin är till blott för sin egen skull och att den, utan att behöfva stödja sig på några bundsförvandter, har rätt att kasta sig ut i lifvet. Härigenom är hos honom all utile-dulci-betänksamhet upphäfd, men som långt derefter ännu många fortforo att stå på denna ståndpunkt, måste han för dem synas som en betänklig skalde-äfventyrare. Stjernhjelm, hvars snille visserligen var fullt vuxet och omedvetet genomträngdt af samma glada och fria uppfattning, hade dock stött på ett alldeles obearbetadt språk och en ännu ointresserad allmänhet, så att han vid sitt tunga arbete att nyskapa dem båda ej hann fullt utveckla sina vingar. Columbus och Lagerlöf stå dervid långt efter mästaren. De nöja sig med att fortsätta hans idrott att uppodla och förädla diktionen för att göra den värdig en klassiskt bildad och fordrande publik. Lucidors poesi deremot bryr sig ej längre om detta försigtiga uppfostringsarbete, utan ger sig direkt ut bland allmänheten, i hvilken som helst drägt den är iklädd för stunden. Om äfven hon, som all den tidens svenska poesi, måste stöta på87prosodiska och stilistiska klippor och svårigheter, stannar hon ej och arbetar bort dem, utan hoppar öfver dem som en fors i skummande språng. Deraf denna vilda energi, detta friska patos, som man ofta anmärkt om Lucidors dikter. Så väl hopandet af en mängd uttryck och namn, hvilka alla beteckna samma sak (med påverkan af Lohenstein), som upprepandet af interjektioner och andra partiklar äro endast de yttre sidorna af detta skaplynne. Hit höra äfven likgiltigheten för alla konstmessigare versformer, trots den lifliga och hastiga rytm, som skalden vet att ikläda sina framstörtande tankar, ovårdsamheten om hvilka ord bäst passa för en högre stämning, hvad som utvisar frånvaron af sorgfällig granskning och sjelfkritik, slutligen den totala bristen på hvad latinaren kallade verecundia. Betänksamhet och försigtighet eller en urskiljande smak får man ej söka hos Lucidors verser. De drifva den så kallade licentia poetica till sin yttersta konseqvens. Det skummar en viss vild lefnadsglädje, men blott på ytan, öfver hans dikter, ofta der den inre sinnesstämningen fullkomligt saknas, karrikerad till trots och liknöjdhet eller renad till sublim betraktelse öfver intigheten. Det är en sprittande kraft, men som vänder sin flykt mot grafven och förgängelsen, liksom denne Stjernhjelms ungdomlige Herkules till sist göres uppmärksam på, att
»Döden är yttersta målet, hvari vi samkas och ändas».
Det faller af sig sjelft, att hvad vi här sagt är en karakteristik i största allmänhet och ej tillämplig på hvarenda produkt af hans diktarförmåga. Särskildt utmärka sig flera af kärleksvisorna för sitt enkla, trohjertade och ömma innehåll. Emellertid måste det medgifvas, att en sådan ande med alla sina oregelbundenheter måste bilda ett helsosamt afbrott i det eviga versarbete och diktionsstädning, som utmärker Stjernhjelms närmaste lärjungar, och att Lucidor genom sin friska, om än fribytarmessiga lefnadsflägt bildar ett bestämdt utvecklingsskede inom den af mästaren skapade fosterländska poesin.
Men de oundgängliga felen hafva tyvärr ej heller dröjt att visa sig för den opartiske läsaren. De låta lätt reducera sig till ett enda, vårdslöshet. Samma energi, som jägtade88honom att skrifva vers, hindrade honom att vid mötande svårigheter besinna sig, förädla uttrycken och bringa dem till ett harmoniskt helt. Det är intet koketteri med sin lätta versifikationsförmåga, utan en bokstaflig sanning, då han öfverskrifver sina poem »i högsta hast». Atterbom har rätt, då han förändrar detta till »med hafs». Skalden tyckes aldrig ens haft tid till att se igenom de hopkomna raderna och granska dem. Han beter sig derunder så, som om han skrefve endast för den förbi ilande hopen på gatan, eller som om ingen kritik och framför allt efterverld funnes till. Det är en sångmö, som aldrig bryr sig om, hur hennes garderob är försedd, eller toalett tager sig ut, ehuru hon eger diamanter och juveler. I afseende på innehållet yttrar sig vårdslösheten i en ojemnhet och blandning af höga och platta idéer, som visserligen höra tiden gemensamt till, men här dessutom synas nästan med flit tillkomna. Och dessa idéer äro i sanning ej nogräknade med på hvad sätt de uttryckas. Om de ord, han använder, verkligen äro högsvenska eller han hört dem från någon provinsdialekt, bekymrar honom alls icke, när han behöfver dem. Den yttre formen är lika flyktigt behandlad. Den förvånande ledigheten att rimma tyckes fritaga skalden från hvarje fordran på korrekt och stilbunden diktion. Alexandrinerna halka lätt undan, men om den ena ej räcker till att i hast uttrycka tanken, kastas det enda återstående ordet utan vidare besvär ned i den andra och efterföljes af punkt, eller i motsatt fall, om alexandrinen är för lång för tanken, insättas onödiga eller rent af olämpliga ord i versraden, ett förfarande, som skulle bragt Malherbe och Boileau till ursinne. Lucidor har ej heller sträfvat efter att rikta vårt tungomål med nya versformer från mer utbildade språk; han är ovanligt nykter i den vägen. Blott få gånger experimenterar han med sydländska versformer, hvarom mera sedan. Han har märkvärdigt nog icke skrifvit en enda svensk hexameter (han förfärdigade dock goda sådana på latin), ej heller en enda klangdikt eller sonett, trots mästaren Stjernhjelms föredöme. Med all sin förmåga i versifikation har han aldrig försökt att ikläda svenskan en antik rytm, ja, ej ens användt några konstmessigare versformer på de bildbarare89utländska språken. Man ser att en dylik möda skulle hafva besvärat hans sångmö. Det vanligaste versmåttet han begagnar är alexandrinen. Här och der förekomma dock mycket korta versrader, som äro behandlade med utsökt ledighet. Lika enkel är hans repertoar i afseende på poesins hufvudarter, inga episka eller dramatiska ansatser, vare sig från modern eller antik synpunkt, inga pindariska oder och hymner eller försök till någon sammanhängande diktcykel. Hans lyrik inskränker sig till enstaka kärleksvisor, dryckessånger samt psalmer, förutom begrafnings- och bröllopsverserna. Han har tydligen satt det att lefva som poet högre än det att arbeta som poet. Men lika mycket som innchållet är formen nödvändig för att blifva en klassisk författare. Derföre är hans genius, så nyttig hon än var för utvecklingsgången af den karolinska poesin, och trots alla de antika namn hon har på tungan, ett barn från gatan med stora anlag men vårdslösad uppfostran, hvad som också en lång tid hindrat henne från att blifva upptagen och erkänd inom de andras ärofulla krets. Och den efterföljande italieniserande skolan gick i sin ordning ett betydligt steg framom Lucidor, i det att den återförde den svenska poesin, som af honom höll på att förvildas, till lärdomens och förfiningens hem och framför allt underkastade det svenska språket ett uppfostringsexperiment, hvartill det aldrig sedan erfarit maken.