Och man skulle mig beklaga — — — 775
Mycket gör din ädla börd.
Vredgad — att min fader dräpte — — —
Detta ögonskenligt är.
Bort vi måste. Fegt är dödas utan ära.
Visserligt!
Skole vi härom berätta för min syster?
Nej, o nej!
Tårar då helt säkert runne.
Tåren stort järtecken är.
Då är tiga bäst. 780
Med tiden skall du vinna deruppe.
Detta står mig blott ivägen — — —
Säg, hvad nytt åfärde är?
Att gudinnorne med gisslet hindra mig.
Dig sköter jag.
Svårt är krämpig man att nalkas.
Ej för mig, att nalkas dig.
Akta dig, att ta befattning med mitt rasreri!
Får gå.
Är du icke rädd? 785
Bland vänner rädslan är ett sort förderf.
Gå nu, styre för min fot!
Det blifver mig ett kärt besvär.
Och till fadrens graf mig bringa!
Hvartill tjenade väl det?
Jag vill be, att han mig räddar.
Detta visst tillbörligt är.
Modrens vård jag ej vill skåda.
Ty hon var fiendtelig.
Skynda derför, att Argeiers dom ej hinner fånga dig, 790Foga, af din krämpa kraftlös, sida vid min sida tätt,Att jag genast genon staden, föga för dess pöbel rädd,Föga blyg, dig måtte bära. Hur kan jag mig te som vän,Om i svåra olycksstunden jag dig ej mitt bistånd ger?
Sådant är, attvännerega, och ejanförvandterblott. 795Ty en man, som, fastän främling, har med oss tillhopasmält. Bättre är till vän besitta än blodsfränder tusentals.
(Begge afträda)
Stor lycka och ära stor, | Stroph.Som sig förhäfde i Hellas, ochInvid Simuntiska böljorna, 800Har återigen för Atreiderna gått om;Allt efter gamle kongahusets gamla sed,Då tvisten om det gyllene lammBland Tantaliderna stod,Ohygglige gästbud gåfvos, och 805Ädlaste söners slakt blef gjord.Hvadan mord på mord, i vexladBlodsutgjutelse ej upphörFör de båda Atreider.Bragd är obragd: att sin mors | Motstr. 810Kropp med jernbeväpnad handSarga, och ett blodbestänktSvärd mot solens strålar svänga upp.Att illa göra, är stor gudlöshet,Och illasinnte männers galenskap. 815Vid dödens fruktan hon skrek,Stackars dottren af Tyndareus:"Son, du nidingsverk begår.Dräpande din mor! — Se till,Då du jäktar efter fadersgunst. 820Att ej evig skam du får!Hvad krämpa, jemmergråt och uselhet | Epod.På jorden större är,Än att med modersblod besöla sin hand?Ack, föröfvande hvad gräsligt brott, 825Af vansinne hemsöks,Eumeniderna ett byte nu,Välfvande de skygga ögonlock,Den Agamemnoneiske son!O, den usle, som sin egen mors 830Barm, utur guldsydd korsettBlottad, skådande, likvälStötte svärd i modershjertat,För att hämnas fadermord!"
ELEKTRA (inträdande.)
J tärnor, har ur dessa salar störtat ut 835Stackars Orestes, i gudskickadt raseri?
O nej! Till det Argeiska folk han gången är,Afbidande den dom, som eder förestår,I följd hvaraf J lefva måsten, eller dö.
Ve mig! Hvad har han gjort! Ho rådde väl dertill? 840
(Sändebudet nalkas.)
Pylades. Och — som det tycks — snart detta sändebudSkall bringa dädan tidender om broder din.
Ack, stackars — stackars, aktingsvärda dotter, duUtaf härförarn Agamemnon, o Elektra, hörDe olycksorden, som jag kom, att bringa dig! 845
O ve! med oss det är förbi. Klart är ditt tal.[Ty — såsom syns — du kommit hit, ett olycksbud].
Så föll Pelasgers dom, att broder din skall dö,Och du, olyckliga, jemväl, på denna dag.
Ve mig! — den stund är inne, för hvars fruktan jag 850Ren längesedan tvinat bort i klagolåt.Dock, hur gick rättegången? genom hvad beslutAf de Argeier fälldes dödsdom öfver oss?Säg, gamle man, om genom stenars kastning jagSkall gifva upp min ande, eller genom svärd. 855Jag, som mig samkat med min broder samma straff?
Från landet kom jag just igenom stadens port,Nyfikenhet, att om dig förspörja tidender,Samt om Orestes. Ty emot din fader städsVälvilja har jag hyst. — Ock närde mig ditt hus, 860Visst fattig karl, till vänners tjenst dock välberedd.Då ser jag folket nalkas, och ta plats på kulln,Dit fordom Danaos, att Aigyptos — så sägs —Genmäls, folket till gemensamt rådslag stämmt.Vid sådan anblick sporde jag en medborgsman: 865Hvad nytt i Argos? har från fienderna välEtt budskap så uppskakat Danaiders stad?Han svarte: ser du ej Orestes, kommandeDer nära ren, att stå tillsvars för modermord?Oväntad syn då ser jag, som jag aldrig bordt, 870Pylades ser jag kommande med broder din.Som gick med fällda ögon, och af krämpan matt;Den andre, likt en bror, med vännen lidande,Vid handen ledde vårdsamt med sig sjuklingen.När de Argeiers skara nu fulltalig var, 875Uppstod herolden, ordande: ho yttrar sig,Hurvida dödas, eller ej, Orestes bör.Han modermördaren? Derpå uppreser sigTalthybios, som med din far de Phryger slog.Han förde nu, för makten undergifven städs, 880Tvetydigt tal, uppskattande din fader högt,Dock berömmande din bror, men slema ordGrannt välfvande, hur han emot föräldrar skrefEj prislig lag; och mellertid han gaf alltjemtAigisthos' gynnare ändock en solskensblick. 885Ty sådant är det slägtet: för den lyckligeHerolder springa öfver käpp, och deras vänÄr den, som för befälet, och vid makten står.Näst honom Diomedes, drotten, ordade;Han tillät ej att döda hvarken broder din, 890Ej heller dig, men med förvisning straffa blottDå vardt ett gny af några, huru väl han talt;Men någre det ogillade. — Då reser sigEn, som ej tand för tunga höll, i djerfhet stark,Argeier, ej Argeier, dock förmådd dertill, 895På stojet litande och dristig skamlöshet,Med talekraft, att bringa ofärd öfver folk.Ty när en man, i orden ljuf, i hjertat slem,Förvillar pöbeln, det till statens ofärd sker.Men de, som, vise, välfva städs odolska råd 900Om ej i ögonblicket, framdeles likvälBli statens gagn. Och detta föreståndarenBör inse klart; ty samma är förhållandetMed den sam håller tal, och den som makten har.Han sade, att Orestes borde liksom du 905Med stenkast dödas. Tyndareus dock slika ordÅt mannen, som er döda bjöd, ingifvit sjelf.Steg så en annan opp, och talte tvertemot,Ej till geatalten fager, men behjertad man,I staden sällan skådad och på torget med, 910En man för sig: — de endast rädda landet, de!—Och klok, beredd att gå ibredd med egna ord,Och flärdfri, i sin vandel oantastelig.Han hade, att Orestes, Agamemnons son,Var kransen värd, som ville hämnas fader sin, 915I det han slem och gudlös qvinna slog ihjäl,Som det afskaffade, att man ej väpnar sig,Ej lemnar hus och hem, och drar i härnad ut,Om husets vårdnad de, som bli derhemma qvar,Förföra få, och brottbesöla kämpars bädd. 920Nu för hvar redlig väl han syntes hafva talt.Och ingen sade mer ett ord. Då kom din bror,Och talte: J, som Inachos' gebit bebon,Att eder hämnas lika mycket som min far,Jag drap min moder; ty om äkta männers mord 925Ej räknas hustrurna till brott, J skullen snartFörödas, eller bli enhvar sin hustrus narr;Och detta vore tvertemot hvad eder höfs.Ty nu är hon, som svek min faders äkta säng,Död vorden; om J viljen dräpa mig också, 930Upphäfves lagen, och till mord anledning blir.Ty aldrig brist på sådan djerfhet vara skall.Dock han, som syntes tala rätt, ej vann gehör.Men han, den sleme talarn, fick hos folket rätt,Han som din och din broders död påyrkade. 935Och knapt bevekte dem, att icke stena er.Stackars Orestes, som likväl med egen handFörbandt sig dräpa, ännu denne dag, sig sjelfMed dig. Nu honom leder ur församlingenPylades gråtande; och vänner följa med, 940Som honom ömka och beklaga. Innan kortEn bitter anblick väntar dig, och jemmerfull.Svärd eller snara derfor tillred för din hals.Ty lemna lifvet måste du; ditt adelskapEj räddat dig, ej heller Phoibos, Pythiern, 945Som på sin trefot sitter, — utan dig förödt.
Ack, olyckssällla jungfru, hur du dokbehöljdtDitt anlete nedsänker nu, och ljudlös är.Beredd att uti suckar brista ut och gråt!
Jag begynner min suckan, o Pelasgerland, | Stroph. 950Och trycker hvita nageln uti kindren in, —Blodigt olycksverk! —Jag drabbar med slag det hufvud, som hemfallet ärSkuggornes fagra gudinna.Thy juble Kyklopiska landet, 955Öfver min hals sänkande bödelsjernet,Vår slägts ofärd.Sådan miskund, miskund man gerDödsoffren bådaFör Hellas' fordne höfvitsmän. 960Försvunnen är, försvunnen utaf Pelops' ätt | Motstr.Hvarenda telning, och den fordna salighet,Som fanns i stolt gemak.Allt ödde gudarnes hat, och fiendteligBlodsdom, i hemmet fälld. 965O ve, här skåden J, jordsönersMångtårige slägten och usle, hur mot förmodanÖdets väg går!En med den andra ofärd städsVexlar, i tidens längd; 970Allt menniskolif sig hvilar på lösan grundt.Gerna till den mellan himmel ochJord sväfvande klippan jag ginge,Hvilken deruppe i höjdenHänger på gyllene kedjors 975Länk, en klint från Olympen,För att gråtande ropa anVår åltfader Tantalos,Som aflade, aflade upphofsmännenTill min ätt, 980Som ofärd fick sig beskärd,Då, vid fålars vingade jagt,Uppstigen i fyrspannsvagn,Pelops, på hafvets kustÅkande, Myrtilos' kropp tilldöds 985Vräkte i hafvets svall,Invid Geraistos' hvitböljiga,Brusande stränder,Körande vagnen fram.Hvadan åt mitt ättehus 990Vardt mångsuckigt förderf.Genom Maias son,När guldullige lammetsJertecken, det slema, det slema,Föddes i hjordarna 995Hos hästmästaren Atreus.Dän vardt split; och Zeus bevingad!Solvagn, ifrån väg mot vestraHimlaranden förr beträd,Nödgade att ändra kosan 1000Mot enfålig Eos.Ock sjutalig Peleias' banaFöreskref han nytt skick,Och vedergällde mord med mord,I Thyestes' beryktade måltid, 1005Samt falska KretissanAeropas svekrådiga bädd.Men sednast mig och min fader nuZeus hemsöktMed mångplågiga hjertqval. 1010
Se, der nalkas din broder oss.Genom dödsdom till saken fälld,Och den trognaste mannen Pylades,Som broderligt stödjer Orestes'Stapplande fot, 1015Med vårdsamt steg biträdande.
Ve mig! jag suckar, då jag, broder, skådar dig.Vid grafven redan och framför de dödes bålJa, ve mig åter, vet när ögat blickar anDitt anlet' sista gången. Jag från sinnen är. 1020
Vill du ej tyst, och lemnande all qvinnlig låt,Uthärda domen? — Jemmerligt är det, men dockVi måste bära ödet, som oss förestår.
Hur skall jag tiga? — att guds ljus på himlen derBeskåda, oss olyckliga man unnar ej. 1025
Ej dräp mig, du! Nog, stackars karl, af Args' folkJag mördad är, och nämn ej våra lidanden!
Orestes, hur beklaglig för din ungdoms lott,Och bråda död! När du bör lefva, finns du ej!
Vid gudarna, kringväf mig ej med modlöshet. 1030Olyckors minne bringande till tårar hän!
Vi måste dö: sin ofärd dock beklagar man;Ty alla menskor ha det arma lifvet kärt.
Just denne dag är dödens dag: med snaran viFörödas, eller slipas svärd till vårt förderf. 1035
Dräp mig, min broder, att ej bland ArgeiernaDet gör en ann, till hån mot Agamemnons ätt!
Af modersblodet har jag nog; dig rör jag ej,Men aflid för dio egen hand, hur belst du vill.
Så händer det; och ej ditt svärd skall svika mig. 1040Dock vill jag knyta armarna omkring din hals.
O, fröjda dig åt ringa sak, om fröjdfullt är,Att sluta armarna kring den, som går tilldöds.
Högt älskade, som bär det aldraljufsta namnFör syster din och delar samma hjertelag! 1045
Du smälter mina känslor, och jag vill genmäla digMed varm omfamning; skulle jag väl blygas mer?Ack, systerhjerta! ack, mitt hulda famntag, du!Oss uslingar, för äkta bädd och ättlingar,Är sådan smekning endaste ersättningen. 1050
Ve! kan ej samma svärd, om lagen medgaf det,Oss döda begge? samma ceder ta vårt stoft?
Det vore ljufvast; men du ser ju, huru viBeröfvats vänner, för att dela samma graf.
Han talte ej för dig, att du ej skulle dö, 1055Slem Menelaos, han, min fars förrädare?
Han sig ej viste; men vid spirans arf sitt hoppHan fäste, varligt rädd att rädda vännerns.Välan, o låtom oss en hjeltebragd begå,Som anstår Agamemnon, och derefter dö! 1060Jag vill, för staden röjande min ädla stam,Med svärdet genombåra hjertat, och du bör,Detsamma vågande, detsamma föra ut.O Pylades, jag ber dig, blif vår baneman,Och, se'n vi härjats, tag bestyret med vår kropp! 1065Och bär oss, och begraf oss två vid fadrens grift!Farväl! — till verket vandrar jag nu som du ser.
O nej, blif qvar! ty först och främst jag bannar dig.Ifall du tror att jag vill lefva, när du dött.
Nåväl, hvi skulle egna dig att dö med mig? 1070
Det frågar du! — hvi lefva utan vännen min?
Du ej moder dräpt, som jag, olycklige.
Ilag med dig; thy bör jag lida ock med dig.
Spar lifvet åt din fader, och med mig ej dö!Ty du har fosterland ännu, men icke jag. 1075Och fadersboning, och af gods en riklig skatt.Men miste går du om min stackars systers hand,Som jag dig lofte, vördande vårt vänskapsband.Tag derför annan delarinna till din bädd,Ty svågerskap emellan oss ej eger rum. 1080Nu mellertid, vår vänskaps tjusningsfulla namn,Farväl! Ty ej för oss det finnes, men för dig.Ty vi, som dö, all glädje bli beröfvade.
Du misstar dig rätt mycket om mitt tankesätt.Fruktherrlig jord ej taga må min blod emot, 1085Ej strålig ether, om jag nånsin sviker dig,Och dig forråder, räddande mitt eget lif.I mordet deltog jag, — och vill ej neka det,Till allt jag rådde, för hvars skull du straffad blir,Och derför måste jag med dig och henne dö. 1090Ty henne, som jag sjelf mig valde ut tillbrud,Sommakajag anser; hvad eljes sade jag,Till Delphis-landet kommen, och Phokensers stad.Jag, som förrän olyckan inföll, var en vän,Om jag din vän ej vore i olyckans stund? 1095Så får ej ske; men detta ock mig nära rör.Och eftersom vi måste dö, samplägom nu,Att Menelaos undfår sin beskärda del.
Min vän, ack, att jag såge det, och doge se'n!
Hörsamma mig, och dröj ännu med svärdets bruk! 1100
Jag gerna dröjer, blott jag hämnas fienden.
Var tyst! till qvinnor hyser jag ej mycken lit.
Räds ej för dessa! ty väninnor äro de.
Vi dräpe Helena, Menelaos till bitter harm.
Hur då? — jag redo är, blott det kan prydligt ske. 1105
Vi slakte henne; hon hos dig är undangömd.
Visst är hon det, och re'n åtsigförseglar allt.
Oh, icke än! — Hon döden sjelf till fästman har.
Hvi ej? hon har beskydd utaf barbarerna.
Af hvilka? ty bland Phrygers folk jag ingen räds. 1110
Af speglars och essensers riksförvaltare.
Hon alltså hämtat med sig idel Troiskt bjefs?
Ett ringa kyffe ju för henne Hellas var.
De slafvars slägte mot de fries intet är.
Är detta gjordt, jag vägrar ej, att tvefaldt dö. 1115
Och jag minsann ej heller, blott jag hämnas dig.
Förklara saken och fullborda, som du sagt.
Vi gå ditin, kantänka för att döda oss.
Detder förstår jag, men jag resten ej förstår.
För henne briste vi i ångstens klagrop ut. 1120
Så att hon gråter, innerst i sitt hjerta glad.
Oss ock skall unnas sådan fröjd, som henne då.
Hur skole vi föröfrigt strida ut vår strid?
Vi bäre hemligt svärd inunder kappan gömdt.
För drängarna hvad undergång bereds förut? 1125
Vi stänge dem, en här, en der, i slottet in.
Och den, som icke tiger, måste slås ihjäl.
Och sedan röjer saken sjelf, hvad göras bör.
Helena dräpas! hemligheten vet jag nu.
Javäl! men hör också, hur vackert är mitt råd. 1130Ty om emot en välanständig qvinnas bröstVi stötte svärdet, vore mordet nidingsdåd.Nu lider hon sitt straff af hela Hellas' folk,Hvars fäder hon har nedergjort, och barn förödt,Hvars flickor hon beröfvat deras fästemän. 1135Det blir nu jubel; eld åt gudar tändes uppAf dem, som önska dig och mig mång ärekrans.För det vi gjöto ut den slema qvinnans blod.Ej sedan mer du kallas modermördare,Men, fri från sådant, tillhör dig ett bättre namn, 1140Helenas, mångdräparinnans, baneman benämnd.Ej bör — ej bör gå Menelaos nånsin väl,Enär din fader föll, och du och syster din.Och moder — — — tyst! det passar ej, att tala om.Din borg ej ege han, som med Agamemnons lans 1145Sin maka vann. Ja, längre jag ej lefva vill,Om jag mot henne icke drar mitt blanka svärd.Men om oss icke lyckas dräpa Helena,Så tände vi på slottet eld, och brinne upp.Och oss för ettdera ej äran undgå skall, 1150Att vackert räddas, eller också vackert dö.
Förtjent af alla qvinnors hat till verlden komHon, Tyndariden, som satt fläck på eget kön!
Ack, intet bättre finns, än tillförlitlig vän,Ej rikedom, ej välde; alltid folket är 1155Ett noll, uti jemförelse med ädel vän!Ty du var upphofsmannen till Aigisthos' död,Du uti farans stunder vid min sida stod.Nu åter ger du mig på fienderna hämd,Och sviker ej. Dock slutar jag ditt pris; förty 1160Tungt faller sig, att öfverhopas med beröm.Men då jag nu mitt lif tillspillo måste ge,Jag fienderna näpsa vill, och sedan dö,Att jag må dem föröda, som ha mig förrådt,Att de må sucka, som olyckelig mig gjort. 1165Jag är ju Agamemnons son, som, Hellas' drottEnhälligt vald, ej sjelfgjord, egde mellertidEtt majestät från gud, som jag ej skända skallIgenom slafviskt dödssätt; nej, på fri mans visJag lemnar lifvet, se'n jag Menelaos qväst. 1170Ty blott ett enda mål vi hunne, vore väl, —Om oförmodad räddning vederfores oss, —Det att ej dö, men döda; se, det önskar jag.Ty det jag önskar, ljufligt är: att ur min mundFörnöja sinnet kostnadsfritt med vingadt prat. 1175
Jag, broder, tror mig äfven finna härrutiFör dig ett räddningsmedel, mig, och Pylades.
Du menar visst en guds försyn; hvar finna den?Jag vet att vishet i ditt hjerta innebor.
Hör mig alltså, och hitåt sänd uppmärksamhet! 1180
Säg ut! — —Det godas uppsåt har ock sitt behag.
Du känner dottren utaf Helena; ej sannt?
Hermione, uppfostrad af min mor; jag vet.
Just hon till Klytaimnestras grafvård gången är.
I hvad beråd? hvad bygger du derpå för hopp? 1185
Hon tömmer gjuteoffer för vår moders skull.
Och hvad gemenskap med min räddning har detder?
Som gisslan tagen henne, när hon kommer dän.
Hvad räddningsmedel finns deri väl för oss tre?
När Helena är dräpt, om Menelaos då 1190Dig hotar, honom eller mig, som äro ett,Säg, att du ärnar slå Hermione ihjäl,Och draget svärd du höje öfver jungfruns hals.Om nu dig skonar, icke önskande dess död,Drott Menelaos, då han ser sin makas blod, 1195Låt fadren få behålla jungfruns unge lif!Men om han ej kan styra sinnets häftighet,Och hotar, drabba då med svärdet jungfruns hals!Förty jag menar, fastän först han synes bål,Så hejdar han sitt sinne småningom; han är 1200Ej modig eller djerf. Och deruti för ossJag finner räddningsmedlet: nu jag talar ut.
Ack du, som karlahjerta på din andel fått,Och dock en kropp, bland fagra qvinnor priset värd,Att lefva mer förtjenar, än att dödad bli. 1205Skall, Pylades, du stackars man väl miste gåOm sådan qvinna, eller dela prislig bädd?
O, att hon följde till Phokensers stad med mig!I sköna bröllopssånger der hon firades!
Vid hvilka tider kommer hem Hermione? 1210Att, liksom allt du eljes sagt på bästa vis,Vi, om det lyckas, fånge nidingsfaders valp.
Jag menar hon är slottet ganska nära nu;Ty sjelfva tiden sammanstämmer deruti.
Rätt så! men, syster Elektra, qvarstanna du 1215Framför vår boning, och gif akt på jungfruns steg!Och vakta, att ej någon, förrän mordet skett,En bundsförvandt måhända, eller fadrens bror,Må in i huset träda; utan gif du ljud,Och bulta uppå dörren, eller skrik ditin. 1220Vi mellertid gå in, och till den sista stridVi båda väpne våra händer med ett svärd,Min Pylades! Ty du rill dela mödorna.Ack, fader, som den svarta nattens hus bebor,Din son Orestes kallar dig till bundsförvandt 1225I nödens stund; ty för din skull jag lider sliktHelt oförskylldt, och är utaf din bror förrådd.Fast rätt jag gjort. Hans maka nu jag fånga vill,Och slå ihjäl: i sådant värf mitt bistånd var!
O fader, kom! om du förnimmer under jord 1230En bön från barnen, dem, för din skull, hotar död.
O du, min faders bundsförvandt, min bön också,Drott Agamemnon, hör, och rädda dina barn!
Min mor jag dräpte.
Samma svärd vidrörde jag.
Jag det bjöd, och röjde undan hvar betänklighet. 1235
Dig att hämnas, fader!
Aldrig dig jag heller svek.
Du dina barn skall rädda, när all skymf du hör.
Jag tårar offra vill åt dig.
Jag klageljud.
Nu hören upp, och till saken vändom oss!Ty om förbannelser framtränga under jord, 1240Han hör oss. Men du, åltfar Zeus, och hög Dike,God framgång skänken honom, mig, och henne ock!Ty för tre vänner finnes blott en dom, en rätt,Att allesamman lefva, eller alla dö.
J, Mykenska väninnor, | Stroph 1245Som ypperst Argeiers Pelasgerland bebon!
Hvi ropar du oss, vördnadsvärda? dig ännuDen titeln räddad är i Danaiders stad.
Er ställen der uppå stråkvägen somlige,Och somlige på stigen här, som borgens vakt! 1250
I hvad mening ordar du så?Svara mig, goda!
Mig griper fruktan, att någon vid borgen står,Och kräfver hämd på hämdFör blod, som kommer att gjutas. 1255
Gån hädan! skyndom oss! Jag denna väg.Mot solens uppgång, aktsamt bevaka vill.
Och denna, som mot hennes nedgång förer, jag.
Åt alla sidor vänd nu dina ögons blick,Först ditåt härifrån, och se'n åt annat håll! 1260
Vi göre, som du sagt.
Med välfvande ögonlock | Motstr.Sen kring öfverallt, och lockarna stryken urväg!
Hvem är han, som spökar på gatan der, landt-Junkaren, som kring palatset smyger sig? 1265
Det är med oss förbi, väninnor! — StraxFör fienden de dolda svärdsman röjer han.
Räds ej! ty tom, min vän,Är gatan, fast du ej tror.
Hvad nu? Kan jag ej lita mer på dig? 1270Gif gladlig underrättelse.Om framför borggården allt är tomt.
Allt från det hållet stilla är, se för dig, du!Ty ibland Danaider ingen menska nalkas oss.
Af oss tag samma budskap: allt är tyst! 1275
Välan, nu lägger jag örat till dörrn!Hvi dröjen J derinne, i godan roAtt slakta offret? — — — hvi?De mig ej höra; ack, olyckliga qvinna, jag!Visst deras svärd, mot hennes fägring, mist sin egg. 1280Ibland Argeierna kanskeBeväpnad man framstörtar,Och hastar med undsättningTill detta vårt palats. — — —Gen bättre akt! — att blunda är ej tid; 1285Men koxen hitåt somlige, och andre dit!
Jag vandrar, och vandrar,Och glor öfverallt.
HELENA (derinne.)
Ack, de Pelasgers Argos, hur nedrigt jag föröds!
Nu hörden J? de lägga re'n vid mordet hand. 1290Det qvidandet var Helenas: så gissar jag.
O Zeus', o Zeus' eviga makt.Kom mina vänner ändtligen till bistånd!
Jag dräpes, Menelaos! och till hjelp ej hastar du.
Nedhuggen, dräpen och döden, — 1295Dubbla, treeggiga svädetLyftadt i hand, —Henne, som faderSvek, och gemål, och så mångaBland Hellenerna ödde, 1300Dräpna vid floden med svärd,Der tårar med tårar sig mängde,Mängde för jerneskotten,Vid Skamandros' hvirflar.
St. stilla, stilla! — nu ett ljud förnummo vi 1305Af någon som kring kongabergen störtar fram.
Midtunder sjelfva mordet, J vänner, komHermione; o, låtom oss nu tysta bli!Ty rakt hon länder, störtande i gillrets garn.Ett kostligt byte varder vårt, ifall hon grips. 1310Stån derför stilla nu igen med lugnad blick,Och med en min, som röjer intet af hvad sker!Jag ock vill välfva mina ögon skarpt omkring,Liksom jag icke visste, hvad derinne görs.(till Hermione)Min jungfru, kommer du från Klyteimnestras graf. 1315Som du bekransat, och med gjuteoffer prydt?
Den döda jag försonat har, och kommer hit,Re'n fjerran från palatset skrämd utaf de rop,Som jag derinnanföre hörde höja sig.
Hvad säger du? Oss anstå suckar mycket väl. 1320
O, var beskedlig, och låt höra hvad förspörjs!
Mig och Orestes detta land till döden dömmt.
Visst icke er, som ären mine slägtingar.
Så är beslutet; — och vi lyde nödens lag.
Kanske fördenskull skriet uti borgen hörs? 1325
Bönfallande inför Helenas fot så ropar han.
Hvem då? — — Jag intet vet, om du ej säger mig.
Stackars Orestes, för eget lif, och mitt jemväl.
Med skäl då ljuder eder borg af klagerop.
Ja, hvarför eljes skulle man väl skria så? 1330Kom med ditin, och dela bön med vännerna,Gör knäfall för din mor, den öfverlyckliga,Att Menelaos ej må se oss mördade.Men du, som fostrats i min moders armar upp,Vår ofärd lindra, och mot oss barmhertig var! 1335Kom nu med mig till vigtigt värf! Jag går förut;Ty du får oss all räddnings ende utväg är.
Nåväl jag drisigt träder med min fot ditin!Och räddens, hvad på mig beror!
I borgen här,Svärdprydde männer, tagen J ej rofvet fatt? 1340
HERMIONE (inträdande.)
Ve mig! och hvilka skådar jag?
Här tigas bör;Ty oss till räddning, och ej dig, du lände hit.
Ta'n fatt! ta'n fatt! och när ni uppå flickans halsLaggt sfvärdet, biden, tills att Menelaos ser,Hur, när han råkat ut för rätta män, och ej 1345De Phryggers pack, han lider hvad de slema höfs.(till Khoren.)Se så, väninnor, väcken buller nu.Buller och oljudFramför palatset, att det mord, som der begås,Ej väcka må stor fruktan bland Argeierne, 1350Så att de skulle skynda till kongens borg,Förrn ögonskenligt jag har sett Helenas kropp,Blodsölad, död, i salen liggande,Åtmistone fått bud derom af tärnorna!Ty somt af saken känner jag, och somt ej visst. 1355
Medrätta gudars hämdHar drabbat Helena,Ty hon med tårar hela Hellas uppfyllde,Igenom fördömde IdaiernParis, som bragte Hellas till Ilios. 1360St. Låset bör jag smälla uti kongens borg!Nu någon Phrygier kommer ut derinnifrån.Af hvilken vi få höra hvad som förehafs.
Argeiers svärd och döden jag flydde,På mina fremlinga skor, 1365Utöfver sänggemakets cedergolf,Genom Doriska pelarhvalf,Hitut! hitut! ack himmel, ack himmel!Med en fremmandes irring.(till Khoren.)Ve! hvart flyr jag, J qvinnor, 1370Gråa ethern igenom,Eller hafvet, som Okeanos,Tjurhufvut, i famnen sluter,Och välfver sig jorden omkring?
Hvad nu? du slaf hos Helena, Idaiske karl! 1375
Ilios, Ilios, ve mig, ve!Du sköskokiga Phrygiens stad,Idas heliga klippa,Hur jag beklagar din undergång,I sorgeligt, sorgeligt qväde 1380Med fremmande ljud!Igenom fågelborna skönögat,Svanvingade, fagraLedas dotter, SkamHelena,SkamHelena, det stolte, 1385Apolloniske PergamosDjefvul, du föll, O ve;Beklageligt, beklageligt!Arma Dardania, du Ganymedes',Zeusälsklingens, riddarborg! 1390
Säg ut beatämdt allt hvad derinne föregår;Ty dessförinnan fattar jag ej meningen!
Ajjemini, jemini vid furstedödBarbarerne säga — — aj, aj,Med Asias tungmål, när kongablod 1395Varder på marken gjutetAf Aïdes' stålsvärd ut. — — —I slottet kommo, att jag allt må säga digHellenske lejon, äkta tvillingsbröder två.Härförarn sjelf man kallade den enes far, 1400Den andre son till Strophios, en illsinnt man,Just som Odysseus, uti all sin tystnad dolsk,Mot vänner trofast, och till modet oförskräckt,I härnad insigtsfull, en mordisk orm.Tvi hans välbetänkta lugn, 1405Den våldsverkarens!In de trädde nu, och satte sigVid qvinnans stol, som krypskytten ParisBortröfvat, ögat flödandeAf tårar, ödmjuksfullt, 1410En på den ena, andre på den andra sidan,Väpnade männer två.Och bönfallande armar om knä'tDe slogo, de slogo på Helena nu;Upp sprungo då, skyndsamt sprungo 1415De Phrygiske knektar; den eneTillsporde den andre, förskräckt:"Är svek här åfärde?"Somliga syntes ej så;För andra det tycktes, att gillrets 1420Garn kring Tyndaros' dotterFörsåtligen snodde denModermördande ormen.
Hvar var du då? — kanske af skrämsel undanflydd?
På Phrygiske slafvars Phrygiska vis, 1425Vid Helenas, Helenas lockar,Jag sod då, och svalka — svalkaMed grann solfjäder på kinden gjöt,Uppå Barbarers vis.Sjelf linet ifrån sin slända hon 1430Med fingren tvinnade,Och garnet på golfvet fälla lät.Af Phrygiskt byte till grafven en pryd-nad önskande väfva af lia.Ett purpurne täcke, 1435Skänk åt Klytaimnestra.Tilltalade nu OrestesLakainska qvinnan; "dotter af Zeus,Tag hitåt med foten ett steg,Uppstigen ur länstoln, 1440Till Pelops' din åltfadrens plats,Vid urgammal härd,Att du må höra mina ord!"Nu för han, nu för han henne, som följ-de, utan att ana, hvad skulle ske. 1445Medhjelparen annat företog,Den sleme Phokensaren, strax:"Gån J urvägen ej, städs sleme Phrygier?"Och en han stängde här, en annan der;Uti häststallen somliga, 1450I festgemaken somliga, och somligaBåd' här och der, aflägsnandeSå långt som möjligt alla från sin fru.
Hvad hände sedan efter detta vidare?
Idaiska moder, moder, 1455Mäktiga, mäktiga! — VeDe blodiga mord, lagstridiga brott,Som jag set, som jag settI förstars palats!Inunder purpurmantelns dunkel drogo de 1460Med händren svärden fram,Och välfde hit och ditSitt öga, om tillstädes någon fanns.Likt fargaltar ifrån ber-gen, inför qvinnan trädande, 1465De sade: "du måste dö!Du måste dö! — Din sleme make dräper dig,Som sin egen broders sonI Argos åt döden förrådde."Hon skriade, skriade: ve mig, ve! 1470Hon stack den mjella armen i sin barm.Och drabbade hufvut med jemmerslag,Och med flyende fot på gyllne sandalenEtt steg hon tog, hon tog. I dess lockarFingrarna störte Orestes, 1475På Mykeniske skon framträdd,Och böjande nacken mot venstra skuldran,Han ernade halsen drabbaMed blixtrande svärdet.
Hvar voro Phrygerne i huset då, till hjelp? 1480
Vid hennes nödrop, dörrar och dörrposter viMed stafvar stötte ut, der vi förvarades,Och hastade till hjelp, en hän och dädan en,Med stenar den, en annan med en lans,En hållande i händerna utdraget svärd. 1485Tillmötes oss kom Pylades,Okufvelig, sådan — sådan,Som Phrygiske Hektor, eller treplymad Aias,Hvilken jag såg, jag såg i Priamos' kongaborg.Vi drabbade samman med svärden strax, 1490Och påstund, påstund röjde nuVi Phryger, hur mycket i Ares' stridUnderlägsne vi äre Helleniska härn.En griper till flygten; död ligger en ann;Den ene är sårad; den andre bönfaller 1495Om räddning från döden,Och vi stucko oss undan i mörkret;De döde stupade, ock döende, ock lågo der.Ack, stackars Hermione inträdde nuTill det blodiga nederlag 1500Af sin moder, som henne osäll födt.Anrusande, som thyrsoslöse Bakkhantinnor,De henne likt en lejonvalp med händrenRykte till sig, och åter emot Zeus' dotterVände sig, för att mörda. 1505Men ur gemaket hon redanOch kongaborgen förstvunnit, —O Zeus, och Jord, och Dag och Natt! —Anten genom trolleriEller Magers konstleri, 1510Eller gudars snatteri.Hvad sedan hände, jag ej vet,Ty på ilande fot jag genast mig smög derfrån.Mångsuckiga qval, mångsuckiga 1515Menelaos härdade ut,För att bringa från TroiaOnyttiga Helena hem.
Uppå det ena nya följer nu det andra strax:Ty svärdbeväpnad framför borgen skådar jagOrestes med förtviflans steg ankommande. 1520
Hvar är mannen, som ur borgen undansmög sig glafven min?
Drott, jag dig tillfotafaller, helsande på Phrygers vis.
Ej i Ilios vi äre, äre på Argeïsk mark.
Lifvet för den kloke allstäds mera ljuft än döden är.
Skrek du ej på Menelaos, att han skulle skynda hit? 1525
Dig jag färdig är att bistå; ty du är det mera värd.
Menar du då, att medrätta Tyndareiska dottren draps?
Om hon haft tredubbla halsar, hon medrätta mistat dem.
Rädslan smickrar från din tunga; hjertat tänker icke så.
Hvarför ej? hon ödde Hellas och allt Phrygiernas folk. 1530
Svär, — ty eljes jag dig dödar — att du icke smickrar mig!
Vid mitt lif jag det bedyrar; och då svär jag visst ej men.
Var för alla Phryger jernet ock i Troia så en skräck?
Bort med svärdet! mig så nära hiskligt blixtrar det af blod.
Räds du, att i sten förvandlas, liksom såge du Gorgo? 1535
Dö jag räds; men allsej känner hufvudet utaf Gorgo.
Slaf, hvi fruktar du för döden, som från ofärd räddar dig?
Hvarje menska, — äfven slafven, glades att Guds dager se.
Riktigt sagdt! ditt vett dig räddar; gå i borgen åter in!
Du ej dräper mig? 1540
Du slipper.
Ack, du sagt ett vackert ord!
Dock vi vilje oss besinna.
Det var icke vackert sagdt.
Dåre är du, om du menar, att jag blodar halsen din;Ty du varken är en kvinna, eller räknas du bland män;Men att du ej måtte höja nödrop, jag ur borgen kom,Ty on Argos skri förnimmer, väckes det påstunden opp. 1545Att med klingan Menelaos möta, jag allsicke räds;Komme han, med blonda lockar öfver axeln prunkande!Ty om han Argeier medför hit till denna kongaborg,Helena att hämnas, om han icke mig förskona vill,Samt min syster, och Pylades, som med mig utföre allt, 1550Skall han skåda få sin dotters och sin makes tvenne lik.
O ve, hvad olyckslott!I nytt elände, nytt förskräckligt,Genom Atreiderna störtad är vår kongeborg.
Hvad göre vi? förkunne vi till staden det? 1555Eller tige vi stilla?
Vänninor; säkrast detta är.
Se, framför palatset, se, den hvirflande rök,Som genom ethern sig höjer, förklarar allt!
De facklor tända, för att bränna kongens borg,Den Tantaleiska; ej de afstå ifrån mord. 1560
Slutet bestämmer Gud för oss mänskor,Slutet, huru han vill.Och väldiga hämdemakters kraftHar drabbat kongaborgen med blodFör det slå Myrtilos stätten ur vagnastoln. 1565
Der jag varsnar Menelaos, närmad till vår kongaborgSkyndesamt: han visst förnummit hvad derinne föregår.Skynden er derför att skjuta reglar strax för dörrarna,Atreus' ättlingar derinne! Bjesse är den lyckligeEmot den som ofärd drabbat: såsom dig, Orestes nu. 1570
Jag kommit hit, förnimmande missdåd och våldAf tvenne lejon; männer dem ej kallar jag.Ty jag försporde, att min äkta hälft väl ejÄr mördad, men försvunnen dock, ur allas syn,Ett lösligt prat förnimmande, som, illa skrämd, 1575En viss androg hos mig; men modermördarensÄr detta verk: isanning vardt att skratta åt.Man öppne huset! Tjenarne befaller jagInstöta dörrn, att jag åtminstone min dotter måBefria ur de blodbestänkte männers våld, 1580Och att jag må min arma stackars maka fåTillbaka, på hvars lik med egna händer se'nJag ärnar dräpa dem, som mördat min gemål.
ORESTES (på taket.)
Hör på du, kom med händren ej vid detta lås! —Dig, Menelaos, menar jag, af fräckhet stinn, — 1585Ty eljes sönderkrossar jag din hufvudskålMed murken bit ur taket, fordom mästarverk.För din enträgenhet är dörren stängd med bom,Som nog dig hindra skall, att våldsamt tränga in.
Hvad är åfärde nu? jag skådar facklors sken, 1590Och dessa män, på bergens tak förskansade,Och svärdet hotande min egen dotters hals.
Vill du mig spörja? eller vill du höra mig?
Just intetdera; höra måste jag likväl.
Jag ärnar dräpa dotter din, — — — kan du förstå. 1595
Se'n Helena du dräpt, till mord du lägger mord?
Ack, att så vore, och ej gudar gäckat mig!
Du nekar, fast du dräpt, och talar fräckt såder?
Ett futtigt nekande! o, om jag hade dock — —
Hvad sak uträttat? du mig gör förskräckelse. 1600
Jo, Hellas' skamfläck skickat till afgrundens natt.
Min hustrus lik mig gif, att jag må jorda det!
Kräf det af gudar! Men din dotter dräper jag.
Så modermördaren till mordbragd tillägger mord.
Nej, hämnarn af en far, som mördad du förrådt. 1605
Dig var ej nog din moders redan gjutna blod?
Atthexorslagta aldrig nånsin tröttnar jag.
Tar du ock, Pylades, i denna mordbragd del?
Han medger stillatigande; mitt "Jo" är nog.
Det skall du ångra, om du ej på vingar flyr. 1610
Vi ärne icke fly, men tända huset an.
Du vill förstöra således din fadersborg?