The Project Gutenberg eBook ofOrestesThis ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online atwww.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.Title: OrestesAuthor: EuripidesTranslator: Axel Gabriel SjöströmRelease date: February 11, 2018 [eBook #56547]Language: SwedishCredits: Produced by Jari Koivisto*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK ORESTES ***
This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online atwww.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.
Title: OrestesAuthor: EuripidesTranslator: Axel Gabriel SjöströmRelease date: February 11, 2018 [eBook #56547]Language: SwedishCredits: Produced by Jari Koivisto
Title: Orestes
Author: EuripidesTranslator: Axel Gabriel Sjöström
Author: Euripides
Translator: Axel Gabriel Sjöström
Release date: February 11, 2018 [eBook #56547]
Language: Swedish
Credits: Produced by Jari Koivisto
*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK ORESTES ***
Produced by Jari Koivisto
Öfversatt af
Axel Gabriel Sjöström
Helsingfors, hos J. C. Frenckell & Son, 1843.
Sequimur textum Editionis Stereotypae, Lipsiae, ex officina Caroli Tauchnitii, anno 1828 editae.
Ej finns så vådligt något ord, att tala ut,Ej lidelse, ej gudaskickadt olycksfall,Att ej dess börda menskans lynne lyftade.Ty han, den sälle, — ej hans öde hånar jag —Zeussonen sjelf, som folket påstår, Tantalos, 5Rädd för den häll, som på hans hjessa reser sig,I luften sväfvar, lidande en sådan näpst, —Så sägs — derför, att han mot gudar, menska blott,Åtnjutande gemensamt bords utmärkelse,Ej tand för tunga höll, som otäck krämpa är. 10Han åt Pelops var far, och Atreus Pelops' son,Åt hvilken Klotho på sin slända tvinnadeTvedrägt, att krig emot Thyestes, egen bror,Tillställa; dock, hvi repa upp hvad tigas bör?Nu drap hans barn, och dem på bordet bar Atreus. 15Af samme Atreus — med det andra tiger jag —Var store, om han stor bör heta, Agamemnon son,Och Menelaos af en Kretisk mor, Aerope.Nu äktar sin af gudar hatad HelenaDrott Menelaos; Klytaimnestras bädd, den beryktade 20Hos de Helleners folk, Agamemnon väljer sig.Men jungfrur tre af samma qvinna föddes vi,Khrysothemis, Iphigeneia och Elektra — jag —Och brodren vår, Orestes, af en brottslig mor,Som, kastande omkring gemåln en gränslös duk, 25Gaf honom döden; hvi? att säga icke höfsEn jungfru; folket dömma må i tvistig sak.Hvi skulle jag ock Phoibos klaga an för väld?Men han Orestes rådet gaf, att slå sin morIhjäl, som ej hos alla honom ära gör. 30Nu drap han, och hörsammade alltså en gud.Och jag var med om mordet, jag, för qvinlig del,Och Pylades, som jemte oss utförde det;Alltsedan tärd af gräslig sjukdom sjukas nuOrestes, stackars man, och sträckt på bädd 35Han ligger, och af modrens blod i raseriHan jagas fram; men Eumeniderna jag rädsVid namn benämna; som med skräck hans sinne fyllt.Ren detta är den sjette dagen, sen i eldHans moders kropp, den mördades, sin rening fick. 40Och mellertid han ingen mat i munnen tog,Ej gaf sig något enda bad; men svept utiSin mantel, hvar gång sjukdomsqvalen lindring ge,Han gråter sansad, stundom ifrån bädden uppHan springer snabb, likt fålen ifrån oket löst. 45Och Argos har beslutit, att ej under tak,Och ej vid brasan ta oss mot, ej tala tillOss modermördare, om hvilka just idagArgeiers stad högtidligen skall fälla dom,Om man oss båda två till döds nu stena bör, 50Om med ett slipadt svärd man nalkas bör vår hals.Dock hafve vi ett hopp ännu, att icke dö:Ty Menelaos ifrån Troia kommit hem,Och fyllande med flottan hamnen Nauplia,Han ligger här vid stranden, redan längre tid 55Från Troia jagad hafven kring; men Helena,Den olycsälla, passande på nattens stund,Att hon ej, sedd om dagen vandrande, af demSom söner mist vid Ilios, stenades ihjäl,Han sände hit förut till oss. Derinne nu 60Sin syster gråter hon, och båsets olycksfall.En vederqvickelse i smärtorna hon har likväl:Åt jungfrun, lemnad qvar, då hon till Troia drog,Hermione, som gaf åt moder min, att fostras upp,Sjelf Menelaos, bringande från Sparta hit; 65Åt henne glädes hon, och glömmer sorgen bort.Här blickar jag åt hvarje stig, ifall jag fårSe Menelaos komma; ty vi stå minsannPå svaga ben, såframt ej genom honom viBli räddade: olycligt hus är hjelplös ting. 70
HELENA (trädande ur palatset).
O Klytaimnestras dotter du, och Agamemnons,Elektra, du som jungfru gått ren länge nog,Hur har du, arma qvinna, och din bror också,Stackars Orestes, blifvit modermördare?Af några ord till dig ej brottbesölas jag, 75Som uppå Phoibos välfver syndens hela skuld.Likväl jag suckar öfver Klytaimneatras lott.Min systers, hvilken, sedan jag till IliosFor hädan, som jag for, uti vansinnig stund,Jag icke sett; nu öfvergifven klagar jag. 80
O Helena, hvad säga dig, som skådar sjelfUti olyckan kastad Agamemnons son?Och sömnlös jag invid den usles döda kropp,Ty död han är, och andas knapt det minsta mer,Här sitter; dock hans ofärd ej begabbar jag. 85Lycksalig du, lycksalig äfven din gemål,J, som till oss i nödens stunder hafven ländt!
Hur länge låg han redan sträckt på denna bädd?
Ifrån den stund sin moders blod han rinna lät.
Den uslingen! och modren, ack, hur hon förgicks! 90
Så är det mellertid, och han har kämpat ut.
Säg, fagra mö, vid gudar, vill du lyda mig?
Invid min broders bädd jag nu upptagen är.
Vill till min systers grafvård du begifva dig?
Du menar till min moders? säg också, hvarför? 95
Att gjuteoffer bära och från mig en lock.
Är ej din rättighet, att gå till vänners graf?
För de Aigeiers folk att visa mig jag blygs.
Sent ångrar du, som hemmet nesligt öfvergaf.
Rätt sagdt, men emot mig likväl ej vänligt sagdt! 100ELEKTRA.
Hvad blygsel har du då för Mykenaierna?
Jag fädren räds till dem, som dött vid Ilios.
Rätt hårdt! I Argos går du genom allas mund.
Gör mig tillviljes nu, och bort all fruktan lägg!
Ack nej! min moders graf jag kan omöjligt se. 105
Att färnorna det bure dit, ju vore skam.
Hvi sänder du ej dottren din, Hermione?
I stora sällskap höfves jungfrur ej att gå.
Hon åt den döda så umgällde modersvård.
Rätt sade du, min flicka, och jag lyder dig. 110Och sänder egen dotter dit; ty rätt du sagt,(ropande inåt palatset)Kom ut, mitt barn, Hermione, kom ut påstund!(Hon utträder.)Tag gjuteoffret här i händren, och min lock.Och gående till Klytaimnestras graf dermed,Lägg håningsmjölken der och korpsvart lock, 115Och stående på kumlets spets säg dessa ord:"Dig gjuteoffret systren Helena hembär,Hon som ej vården nalkas törs, och fruktar förArgeiska folket." Och välvilligt hjertelagBed henne hysa emot mig och dig, och min gemål, 120Och de osälla två, dem gud förgjort.Men hvad mig egnar, såsom syster vårda om,De skänker man åt döda ger, utlofva ock.Gå nu, mitt barn, och skynda dig, och när du gjortDitt gjuteoffer, tänk på snarlig återkomst! 125
(begge afträda.)
HELEKA (ensam)
Ack, skönhet, hur du mycket ondt bland menskor gör,Men räddar dem, som dig besitta dygdesamt!J sågen ju, hur hon hårspetsen klippte af.Att skona fägringen; hon samma toka är.Må gudarne dig hata, som du störtat mig, 130Och honom här, och Hellas! ve mig, usla, ve!(Khoren nalkas.)Der komma desse, städs uti min bittra gråtDeltagarinnor; blott de nu ur sömnen ejDen lugne väckte, och ur ögat pressa tårnFör mig, enär jag åter brodren rasa ser. 135O J kärälskeliga mör, med sakta fotEr närmen! bullren icke! ej här vare stoj!Förty er vänskap är mig angenäm, men dockOlycka vore, om min broder vaknade.Stilla, stilla! mjuka steg med kängorna | Str. 1 140Tagen, och stojen ej, buller ej vare här!Viken härifrån fjerran,Fjerran från bädden hans!
Se, jag hörsammar.
Ack, ack, som pipans andedrägt 145Ur fina röret, så vare, min vän, din röst!
Välan, så stilla som herdepipansMin stämma är.
Rätt så!Träd fram, träd fram, kom stilla hit,Kom stilla hit, och gif besked, hvarför 150J ändtligen komne ären.Ty länge redan på sin bädd han ligger.
Huru är det? Låt oss veta, du goda! | Motstr. 1.
Hvad öde må jag nämna, och hvad olyckslott?Han andas ännu, 155Med korta suckar.
Ack, den olycklige!
Du mördar honom, om du rör hans ögonlock.Som ljufvaste lisa i sömnen finna.
Den arme, genom gudasända nidingsverk! den usle, 160 genom hjertqval!
Ve, ve, förderf uttalte den förderflige,Ultalte, då min moders mord,Det afskyvärda,Från Themis' trefot bjöd orakelguden. 165
Ser du, i manteln han vrider sin kropp? | Str. 2.
Du honom med ditt skri, osäl- la, har nu ur sömnen väckt.
Jag tror han sofver ännu.
Vill du ej från oss, från borgen 170Strax tillbaka, slutande ditt oljud,Vända foten hän?
Han sofver.
Rätt du sade.
Heliga, heliga natt, Str. 3.Sömngifvarinna åt mångplågiga menskor, 175Stig ur Erebos' djup; hasta, o hasta, bevingadTill Agamemnons palats;Ty af bekymmer, och olycksfallVi förödas, vi ödas ut.
J stojen än. 180
O nej!
Tyst, tystOm du från bedden träder, slutandeDin muns tumult, du goda, honom skänkerden stilla glädjen utaf sömnens ro.
Säg oss, hvad slutet på allt detta blir? | Motstr. 2.
Döden blir det, och hvad eljes? Ingen 185Matlust han numera har.
Hans slut är ögonskenligt.
Oss har Phoibos offrat upp.Fordrande ett styggt, förbjudet blodAf mor, som drap vår far. 190
Rätt så; men rysligt dock!
Dödad är, dödad är du | Motstr. 3.Huldaste moder, som öddeFader min, och oss båda, barnen dina.Ja, vi förhärjats, förhärjats, som skuggor, 195Ty bland döda du är, och mitt lifsÄdlare del bortflyktarUnder suckar och hjerteqval,Under nattliga tårar. Men oförmäld,Ve, och barnlös, ack, min lefnads dar 200Städs olycklig jag släpar fram.
Stig närmare, Elektra, jungfu min, och se.Att ej din broder der må dö, förrän du vet.Ty ej hans alltför långa ro behagar mig.
ORESTES (vaknande.)
Ack, sömnens vederqvickelse, min krämpas bot, 205Hur ljufvelig du nalkats mig i rätter stund?Ack, höga Glömska af olyckorna, hur vis.Hur önskansvärd gudinna för beängslade!Men hvarifrån är jag väl kommen hit, och hur?Ty sen jag vettet miste, fordom ej jag minns. 210
Kärälsklige, hur har din sömn ej fägnat mig!Säg, vill du att jag fattar dig och lyfter upp?
Tag, alltför gerna tag, och från min stackars mund.Från mina ögon torka tjocka svettens drägg.
Se, ljufligt är det värfvet, och jag vägrar ej, 215Att om min broder taga vård med systershand.
Med sida sida understöd, och tofvigt hårStryk undan, ty med ögonen jag föga ser.
O stackars hufvud med de skrumpna lockarna,Hur har du ej förvildats af vårdslösad ens! 220
Mig luta åter mot min bädd! När raseritGått öfver, känner jag mig svag och orkelös.
Minnsann för sjuklingen är kär dess hvilobädd, En rätt olustig ting, men nödig mellertid.
Res mig igen, och låt mig sträcka kroppen ut. 225
En kinker är den sjuke, af förlägenhet.
Säg, om du föttren emot marken foga vill,Och ändtlig ta ett steg? Omvexlingen är ljuf.
Rätt gerna; — ty det liknar sig till helsa dock,Och skenet är rätt bra, fast långt från sanningen. 230
Hör hvad jag nu dig, bäste broder, säga vill,Sålänge dig Erinnyerne lemna sans.
Hvad nytt alliså? Är det till godo, tack derför.Är det till ondo, har jag ren olyckor nog.
Vet Menelaos kommen är, din faders bror; 235I Nauplia han sina skepp för ankar laggt.
Hvad nu? Kom tröst i mina och i dina qval,Vår anförvandt, och hos vår far i mycken skuld?
Han kommen är, — du lita kan på mina ord —Och bringar Helena från Troias murar med. 240
Om han allena räddats, vore han mer säll.Men bringar han sin maka; med stor skam han kom.
För klick berömligt födde Tyndareus ett parAf döttrar, och vanryktadt uti Hellas' bygd.
Var du de styggor olik; ty det unnes dig. 245Och prata icke endaat så, men tänk jemväl!(börjar rasa.)
Ve mig, o broder, hur ditt öga välfver sig!Och knapt vid sinnen, blef du genast rasande.
O moder, jaga ej — jag ber dig — mot mig såDe blodbesölade, ormlika qvinnorna! 250Ty sjelfve nog, ack, sjelfve de kringlöpa mig.
Min stackars broder, håll dig stilla i din badd;Ty intet ser du af hvad du dig skåda tror.
O Pboibos, de hundögde ärna dräpa mig,Vildblickige prestinnor i tartarens djup. 255
Jag dig ej släpper. Flätande kring dig min arm,Jag hindrar dig, att hoppa dina olyckshopp.
Mig släpp! du själf, ibiand Erinnyerna en,Mig kramar, för att i tartaren slunga ned.
O, ve mig arma! hvarifrån skall hjelp jag få? 260Ty begge ha vi samkat på oss gudars harm.
Hornbågen gif mig, skänken af oraklets gud,Hvarmed han mig Erinnyerna jaga bjöd,Ifall med raseri de skulle skrämma mig.
Kan väl en gud bli sårad utaf menskohand? 265
Såframt han ej från mina ögon drager hän.(till Erinnyerna)Ha, hören J, och sen J ej de vingade.Från säker båges sträng afskjutna pilarna?Ah, ah, hvi dröjen J? åt ethern svingen upp.På vingarna; anklagen Phoibos' gudasvar! 270(något sansad.)O ve, hvi ängslas jag, och höjer suck på suck?Hvarthän, hvarthän ha från vår bädd vi irrat nu?Ty efter dyningen jag lugn nu åter ser.Hvi, syster, gråter du, och höljer dig i dok?Jag blygs, att med dig dela mina hjerteqval, 275Och genom mina krämpor gifva jungfrun sorg.För mina nidingsvärf ej du förtvina må;Åt dem ditt bifall skänkte du; men jag utgjöt,Vår moders blod; och Loxias anklagar jag,Som, manande till aldrarysligaste brott, 280Med orden mig förtjuste, men i saken ej.Jag menar, att om jag min far, lifslefvandeTillfrågat, om jag borde dräpa moder min?Med trägen bön han händren sträckt mot sonens skägg,Att icke stöta svärdet sitt i modersbarm. 285Ifall ej han tillbakavunne lifvet så,Men jag, osälle, blefve mål för dessa qval.Derför afslöja dig, min bästa syster, nu,Och afstå ifrån gråt, änskönt olyckligeVi äre; och hvar gång du mig misströsta ser, 290Så hejda du mitt hårda sinnes nederlag,Och trösta mig; men när du åter suckar sjelf,Då tillhör oss, att träda fram, och råda dig.Ty sådant bistånd vännen skönt åt vännen ger.Nu, stackars syster, gå du i palatset in, 295Sträck ut dig, gif åt sömnen sömnlöst ögonlock,Och tag dig mat, och dig också i bad begif.Ty om du lemnar mig, om af enträgenhetÅdrar dig sjukdom, är med oss förbi. Du ärMitt enda stöd; och — som du ser, ej annat finns. 300
O nej, med dig jag ville gernast både dö,Och lefva. Så är saken; om du doge bort,Hvad gör jag? huru, ensam qvinna, räddas jag,Vännlös, brorlös och faderlös? Men önskar du,Må detta ske! ändock mot bädden luta dig! 305Och hvad dig utur sängen drefve, skrämde upp,Ej akta särdeles, men dröj hos dynorna!Ty fast du ej är sjuk, men endast sjukas tycks,Bekymmer väckes derutaf och rådlöshet.(afträder.)
O ve, ve! | Stroph, 310Snabbfotade och bevingade,Höga gudinnor, er,Som fröjdtomt säte besitten blandTårar och jemmer,Svarthyige Eumenider, som kretsen 315Vida ethern igenom, krävandeHämd på blodskuld, hämd på hvart modermord,Eder anropar jag, eder anropar jag:Nu Agamemnons son tillstädjen för-gäta sitt raseri, det vilda. 320Stormande! Hvad olycksqvalDig, usle, drabbade, till undergång.Sen du oraklet tog emot, som PhoibosIfrån sin trefot gaf i gudalunden,Der jordens medelpunkt sägs gömd. 325O Zeus, Zeus | Motstr.Barmhertighet, hvar? O hvad blodigStrid, som nu förestårDig, usling, gripande dig an; och tårarMänga med tårar 330Skall bland Erinnyerna någon, som hitbärDin moders blod, och dig vansinnig gör!Derför veklagar jag, derför veklagar jag.Den stora lyckan ej bland menskor trifves.Se, seglet på den snabba båt. 335Hur det af stormen-sönderrifves:Så lyckan öds, tills sista spillren drifvesAf qvalens störtvåg, under jemrens gråt.Ty hvilken annan ätt tillförene,Än den, som genom gudsgiftermål 340Från Tautalos härstammar, har jag väl vörda bordt?(Menelaos kommer.)Se, der har vi kongen, der kommerMenelaos, vår drott, af sin praktskrudGenast igenkänd,Att han af Tantaliderna en är. 345O du, som med tusenskeppiga flottan drogTill Asiens kust,Hell dig, du lycka och framgång haft,Och lyktat med gudarnes hjelp ditt värf!
O kongaborg, dels jag med fröjd dig återser, 350Från Troia länd, och dels jag suckar vid din syn,Ty rundtomkring af hiskliga olyckor snärjdtJag aldrig nånsin mera sett ett annat hus.Ty Agamemnons öden ren jag veta fick,Och huru han af egen maka mördades. 355Då jag tog hamn vid Malea; ur vågornaSjömännens siare förkunnade det mig,Lögnlöse guden, spåarn Glaukos, Nereus' son,Som ögonskenligt steg ur sjön, och ordade:"O Menelaos, mördad ligger broder din, 360Besviken af sin egen makas sista bad!"Det tårar kostade mig sjelf och mina män,Rätt många. När jag sen beträdde Nauplias jord,Och ren min maka hade hitåt kosan vändt,När jag Orestes redan, Agamemnons son, 365Mig trodde sluta få i famn, och modren hansI frid och fröjd, af fiskarfolket hörde jagOm Tyndareiska dottrens gudalösa mord.Och nu, hvar är han? sägen mig, J unga mör,Hvar Agamemnons son, som detta brott begick. 370Han var ett barn i Klytaimnestras armar än,Då denna borg jag lemnande, till Troia drog,Att jag ej honom, om jag såge, kände nu.
Jag är Orestes, Menelaos, som du sökt.Ock gerna jag för dig mitt brott berätta vill. 375Först dina knän jag vidrör, hjelpbegärande,Och höjer bönen, utaf ingen qvist bestyrkt:Ack, rädda mig! I lycklig stund du kommen är.
Hvad ser jag, gudar? hvem bland skuggor skådar jag?
Rätt sagdt! för qval jag lefver ej, men dager ser. 380
O, hur din lock är vild och tofvig, arme man!
Min anblick ej, men mina brott besöla mig.
Utur förtorkadt öga hiskligt stirrar du.
Min kropp är hän, men namnet återstår likväl.
Hur oförmodlig synes mig din missgestalt! 385
Min olycksälla moders baneman är jag.
Jag hör; men uppskjut sådant prat en liten stund.
Må ske! men gud mot mig är rik på lidanden.
Hvad går åt dig? hvad krämpa bringar dig förderf?
Medvetandet, att jag förskräckligt handlat har. 390
Hvad nu? —Vist tydligt är, men ej otydligt ord.
Förnämligast den ångest, som föröder mig.
Svår är guds skickelse, men botelig ändock.
Och raseriet är min mors blodshämnare.
När började du rasa så? hvad dag var det? 395
Då jag i kummel bäddade min stackars mor.
Hemkommen, eller sittande vid bålet qvar?
På vakt om natten; att ej benen stules bort.
Var någon annan med, som understödde dig?
Jo, Pylades, som stod mig bi vid modermord. 400
Af hvilka skräckgestalter qväljes du såder?
Tre flickor, nattligt hemska, tycker jag mig se.
Din mening vet jag, men ej vill jag nämna dem.
De heliga! din bildning hindrar dig från slikt.
For modermordets skull de så anfäkta dig? 405
O ve de qval, som följa mig, elendige!
Ej gräsligt är, att de få straff, som gräsligt gjort.
Men hela skulden kan jag skjuta bort från mig.
Uppå din faders död? — det vore obetänkt.
Mig Phoibos sjelf befallt, att modren slå ihjäl. 410
Han är alltså okunnig, han, om dygd och rätt.
Vi lyde gudarna, ehvad, ock äro gudarne.
Orakelguden dock ej lindrar dina qval?
Han ärnar. Sådan är ju gudarnes natur.
Hur länge är, sen moder din ej andades? 415
Den sjette dagen går; dess bål är varmt ännu.
Hur snart gudinnorne utkräfva modrens blod!
Vis man jag ej, men verklig vän till vänner är.
Hvad båtar dig, att du din fader hämnades?
Än ej; men dröjsmål kallar jag försumlighet. 420
Hur är i sta'n din ställning, sen du detta gjort?
Vi hatas så, att ingen mer oss talar till.
Har du ej, enligt lag, tvått bloden från din hand?
Jag stänges ut, ehvart jag går, från alla hus.
Ho är bland medborgsmän, som jagar dig ur land? 425
Olax, att gälda gammalt agg mot fader min.
Jag allt forstår: Palamedes' död hemsöker dig.
Deri har jag ej del; utaf de tre jag öds.
Hvad mer? utaf Aigisthos' vänner någon visst?
De mig ansätta, hvilka staten lyder nu. 430
Än Agamemnons spira, lemnar staten den åt dig?
De som ej oss tillstädja ens, att lefva mer.
Hvad ärna de, som du mig säkert säga kan?
På denna dag skall domen fällas öfver oss.
Att gå i landsflykt? dödas eller icke dö? 435
Att blifva stenade af medborgsmän ihjäl.
Hvi flyr du ej, och hastar bortom landets gräns?
Vi äre stängde rundtomkring af väpnadt folk.
Enskildt af egna fiender? af Argisk här?
Af alla borgrarne, att jag må dö: kort sagdt! 440
Eländige, som bragtes till det yttersta!
Till dig mitt hopp om räddning utur nöden står.Men då du lycklig kommit till olyckliga,Så gif åt dina vänner af din lycka med,Och framgången för egen räkning ej behåll! 445Men tag också i vedermödorna din del,Och fadrens ynnest gälda emot dem, du bör.Ty namnet blott, men saken ej de vänner ha,Som ej uti olyckorna sin anpart ha.
(Tyndareus synes komma.)
Der stapplar uppå ålderdomlig fot, minsann, 450Svartmantlad Spartiaten Tyndareus hitåt,Med håret klippt på sorgeart, för dottrens skull.
Jag är förlorad, Menelaos! — TyndareusTill oss sig närmar, han hvars ögon aldramestJag blygs att möta, sedan detta blivit gjordt. 455Ty han mig fostrade som litet barn, och migMed många kyssar höljde; Agamemnons sonKringbärande på armarna, och Leda med.Mig ärande likt sjelfva Dioskurerna.Och dessa två jag, arma hjerta, arma själ, 460Ej väl har vedergällt. Hvar finna mörker nog.Att gömma anletet? Hvar moln, att framfor migJag ställa må, och undgå gubbens skarpa blick?
Hvar kunde jag väl råka få min dotters man,Menelaos? Ty på Klytaimnestras graf då jag 465Mitt offer gjöt; jag hörda att till NaupliaHan med sin maka kommit, räddad ändtligen,Ledsagen mig; ty vid hans högra sida jagVill stå och helsa, skådande sentida vän.
Hell, gamle, dig, hvars äkta läger delte Zeus! 470
Hell äfven, Menelaos, dig, min anförvandt!Ve! Bittert är, att menskan ej sin framtid vet!Se ormen modermördarn, framför borgen der.Hur kranka blixtar ljunga i hans blick, min pest!Menelaos, talar du dock med den smittade? 475
Hvi så? Han är ju ättling af mig älsklig far.
Just han, som född af sådan far en sådan vardt?
Han föddes dock; och bör i nöden vårdad bli.
Barbar du blivit, bland barbarer länge dröjd.
Hellenisk är den sed, att ha om slägten vård. 480
Den ock, att öfver lagarna ej vilja stå.
Hvad nödtvång är, är slafveri bland vise män.
Håll dig vid detta, du; jag skall ej hålla mig.
Ja, vreden är med dig, och ovis ålderdom.
Hvad strid om vishet kunde för hans skull oppstå? 485Om alle inse klart, hvad rätt är, och hvad ej,Ho finns bland dödliga mer oklok då, än han?Han som om rättvisan ej tog den minsta vård,Och till Helleners samfundslag ej vände sig.Ty sedan Agamemnon andats ut sitt lif, 490I hufvudet utaf min dotter slagen, — ack,Ett skändligt brott, som jag ej nånsin gilla skall!För blodskuld henne först han hade stämma bordt,Och kräfva laga straff, och jaga modren senUr huset. Fromt i nöden då han sig betett, 495Och sig vid lagen hållit fast, rättskaffens son.Nu med sin moder han i samma ofärd gick.Ty pröfvande med skäl, att hon en brottsling var,Sjelf mera brottslig blef han, som sin moder drap.Dig, Menelaos, om en sak jag spörja vill: 500Ifall en viss af äkta makan banen fick,Och dennes son sin moder sloge ock ihjäl,Och mordet dennes ättling vidare med mordUmgällde, säg, hvar toge väl då brotten slut?Rätt var af fordne fäder denna lag bestämd: 505De ej tillstadde någon träda inför sig,Ej heller sig till möte, som utgjutit blod;Men med förvisning straffade, och dräpte ej.Ty eljes skulle mord dock städs vidlåda en,Som händerna nedsölat aldrasist med brott. 510Gudlösa qvinnor allesamman hatar jag,Och främst min dotter, som sin egen make drap;Ock Helena, din hustru aldrig rosar jag,Ej talar till ens; gillar icke dig, som drog,För illaartad qvinnas skull till Troias fält. 515Allt hvad jag kan, jsg kämpa vill för lagens helgd,Och slut på detta vilddjurslif och blodbestyrJag göra skall — som städs föröder land och stad,(till Orestes.)Förty hvad hade du för hjerta, usling, dåNär barmen blottade för dig, bönfallande 520Din egen mor? Jag sjelfva brottet icke sett,Och gubbens öga smälter dock i tårar bort.En sak iallo stämmer in med mina ord:Hos gudar hatad, du för modrrmord får näpst,Af faser jagad kring och raseri, Behöfs 525Väl höra vittnen, då jag saken skåda kan?(till Menelaos.)Att du det vete, Menelaos, gudarnaEmot ej handla, honom ej att hjelpa sök!Men tillåt, att han stenas må af medborgsmänOch Spartas jord beträd ej eljes med din fot. 530Min dotter visserligen lagligt dödad vardt,Men orätt var det, att hon dog för dennes hand.Jag i allt öfrigt skapades lycksalig man,Men ej hvad rörer döttrarna: — deri osält.
Hur afundsvärd, eho i barnen lycklig var, 535 Och inga särdeles bekymmer samkade!
Ack, gamle man, jag rädes yttra ord för digI sak, der jag dig kränka måste in i själn.Jag gudlös är, för det jag mördade min mor,Gudhörsam, under annat namn, för fadrent hämd. 540Tag endast bort din ålderdom, som mina ordTillhinders är, och ur min talan skrämmer mig,Då är på väg jag genast. Nu jag räds ditt hår.Hvad borde jag väl göra? Sätt nu tvä mot två!Min far mig aflade; din dotter födde mig; 545Hon åkren var, som tog af annan fröet mot.Och utan far lär väl ej nånsin finnas barn.Jag mente derför, att jag lifvets upphofsmanMer värna bordt, än henne, som mig födan gaf.Alltså — din dotter; — ty min mor jag säga blygs, 550Med egen bröllopsvisa, men ej välbetänkt,Beträdde ann mans bädd; mig sjelf det gälla skall,Då jag om henne talar slemt; — jag måste dock.Aigisthos var den dolde maken i vårt hus,Och honom drap jag, offrande min mor jemväl. 555Föröfvande visst brott, men hämnande min far.Hvad angår hotelsen, att man bör stena mig,Så hör mig, hur jag hela Hellas gör en tjenst!Ty komme hustrurna till sådan dristighet,Att dräpa sina män, och taga tillflygt sen 560Till barnen, tiggande om nåd med blottad barm,Då såge de för intet an, att maken slå,Af förevändning, hurudan som helst. Har jag nu —Som du tror — gjort brott, jag ock gjort slut på slikt.En hatad mor medrätta jag afdagatog. 565Som egen make, stadd på härfärd hemifrån.Anförare för samteliga Hellas' folk,Förrådde, och ej okränkt höll hans äkta säng.Och när hon brottet insåg, hon sig dock ej straffPålade, utan för att slippa ansvarsfri, 570Misshandlade min hulda far, och slog ihjäl.Vid gudarna, dock ej jag borde gudar nämntI dom om mordsak — hade jag min moders brottMed tystnad gillat, o hvad skalle far min gjort?Monn ej mig, hatfull, till Erinnyerna sändt? 575Säg, eller stå väl skyddsgudinnor modren bi.Men bistå ej den mera förorättade?Du alltså, gamle man, en brottslig dotters far,Du gjort min ofärd; ty af hennes dristighetMin far beröfvad, modermördare jag vardt. 580Ser du? Odysseus' maka ej TelemachosIhjälslog, ty hon icke tog sig man på man,Och äkta sängen i palatset okränkt blef.Ser du? Apollon, som i jordens medelpunktHar säte, och åt menskor ger orakelsvar, 585Som vi i allt hörsamme, hvad han säga må.Jag, honom ock hörsammande, min moder drap.Thy ansen honom gudlös nu, och slån ihjäl.Han syndat har, ej jag; hvad visste jag?Monn ej den gud, jag skyller på, nog mäktig är, 590Att brottet lösa? Hvart vill jag väl flykten ta,Om han, som bjöd det, ej från döden räddar mig?Säg derför ej, att icke detta rätt är gjordt.Säg, att för oss, som gjorde, det ej lycksamt var.De hvilkas äktenskap på jorden väl består, 595Ha — sälla dar; för dem, som dock påtok det gårBåd' inom hus och utom allt slem ände får.
Städs qvinnorna tillhinders voro skapadeI sina männers öden, till ofärd blott.
Då du är trotsig, och ej viker för mitt tal, 600Och svarar uppå sådant sätt, som sårar mig,Dessmer du retar mig, att yrka på din död,Som till behagligt tidsfördrif jag göra vill,Då jag hitkommit, för att smycka dottrens graf.Jag nu till de Argeiers folkförsamling går, 605Och villig, ej ovillig staten eggar jag,Att stena dig, och stena systren din ihjäl.Hon mellertid långt mer än du sin död förtjent,Hon som dig retat mot er mor, i öronenDig sändande fiendtelig uppmaning städs, 610Berättande hvad hon om Agamemnon drömmt,Samt hurusom Aigisthos' brott förhatligt varFör underjordens gudar, — äfven här olideligt! —Tilldess hon tände huset an med eldlös eld.(till Menelaos.)O Menelaos, dig jag säger, och så gör också 615Om dig min fiendskap, min slägtskap något är,Så sätt dig ej emot hans död, mot gudarna,Men tillåt, att han stenas må af medborgsmän;I annat fall beträd ej nånsin Spartas jord!Sen du allt detta hört, gudlösa vänner ej 620Utkora, stötande rättsinnta från dig bort,(till sina män,)Nu bringen oss från denna borg, J tjenare!
ORESTES (till Tyndareus.)
Gå du, att utan afbrott detta tal från ossTill denne gånge, för din ålderdom forskont!(till Menelaos.)Hvart, Menelaos, styr du kosan i begrundalag nu, 625Dubbelt bekymmers dubbla vägar vandrande?
Derom ej bry dig! Grubblande uppå en sak,Villrådig är jag, hvart jag borde vända mig.
Ställ ej i verket nu din tanke, utan hörFörst mina ord, och sedan fatta ditt beslut. 630
Så tala! Du har rätt; tytystnad bättre ärI vissa fall, än tal, i vissa — tal än tystnad.
Så må jag tala nu! men alltid långa talFramför de korta gälla, och begripas mer.Gif mig, o Menelaos, intet af ditt gods, 635Men återgif mig hvad utaf min far du fått.Ej skatter menar jag; — de skatter, om mitt lifDu räddar, äro mig bland alla älskligast.Gör jag väl orätt? I min nöd jag måste fåHvad orätt är af dig. — Agamemnon ock, min far, 640Med orätt Hellas samlande, mot Troia drog,Sjelf utan minsta brott, men för att din gemålsOratta handling bota, och förseelse.Oss detta ena för det ena ge du bör.Min far blottställde — så bör göra vän för vän — 645Sitt lif för dig, och kämpade inunder sköld,Att du tillbaka måtte få din äkta hälft.Umgäll mig alltså detta, som du der mottog,Och möda dig för vår skull blott en enda dagOch stå som räddare, — ej tio långa år; 650Väl Aulis tog som offer hulda syster min;Jag efterskänker det; ej dräp Hermione!Ty, då jag är olycklig, såsom nu, bör duHa öfvervigten, och jag få forlåtelsen.Mitt lif förära åt min olycksfulla far, 655Och systrens lif, som jungfru varit länge nog.Ty, dödad, värnlöst lemnar jag min faders hus.Du svarar mig: "omöjligt" — Så likväl i nödDen ene vännen bör den andre skänka hjelp.Men hvad behöfs väl vänner då, när allt går väl? 660Ty guden sjelf, som hjelpa vill, är ensam nog.Att du din maka älskar, tror allt Hellas' folk,(Ej för att smickra, och bedraga talar jag,)Vid henne jag anropar dig, jag, olycksman.Hvart är jag kommen? är det jag som plågas blott? 665Det är för allt vårt hus, som jag anropar dig.O du, min egen faders egen bror, var viss,Att under jord den döde detta hör, och attHvad jag har sagt, hans vålnad hviskar öfverBland tårar detta, jemmer och bedröfvelse 670Jag ordat har, och beder med enträgenhetOm räddning nu, som alle söka, ej blott jag.
Ock jag änskönt jag qvinna är, anropar dig,Att bistå de osälla; ty du gitter det.
Orestes, ack, jag för dig allsköns aktning bär, 675Och vill i dina olycköden taga del.Men kraft dertill jag önskar mig från gudarna.Ty så man sine blodsförvandters smärtor börGemensamt bära, om en gud förlänar kraft,Så, att man stupar, eller nedgör fienden. 680Ty med en här, på bundsförvandter blottad, hitJag kommit har, af tusende bekymmer trängd,Med sparde vänners obetydeliga kraft.I öppen fejd alltså vi torde Argos ej,Pelargerlandet, kufva; om med blida ord 685Vi kunne det: — vårt hopp deri vi hafva sattHur kan det stora någon med det lilla ta?Ty då när pöbeln i sin vrede rasar fram,Den lika svår att dämpa är, som häftig eld.Men om man för den fikne fogligt efterger, 690Och viker undan, passande på lemplig tid,Den sansar sig kanske. — Och när den fällt sitt mod,Man kan den lätt handtera, efter egen skön.Hos pöbeln miskund finnes, men der finns ock trots,Och den som passar på sin tid, är ärans man. 695Nu går jag, frestande att stat och TyndareusMed dig försona, att de öfve mildt sin makt.Ty skeppet kränger, när för mycken vind det tar,Men reser sig igen, när seglen in det drar.Så gud ock hatar alltför mycket öfvermod, 700Och stadsbor hata; derfor — allvar är mitt tal —Med vishet jag dig rädda bör, och ej med trots.Med härsmakt ingalunda — som du tror kanske —Jag kan dig rädda. Lätt ej, med ett enda spjut,Man nedergör den ofärd, som omgifver dig. 705Ej nånsin förr till Argos' jord, i ödmjukhetAnlände vi; likväl det oss nödvändigt är,Som kloke män, att vara ödets slafvar nu.(afträda.)
O endast för en qvinnas skull härförare,Men eljes intet, fegaste till vänners hämd, 710Du vänder dig från mig, och går? Agamemnons sakÄr ute. Fader, i din olycksstund förrådd!Ve mig; jemväl förrådd! Och mera finns ej hopp,Ej här, ej der, att rädda lifvet ur Argeiers hand.Ty denne man min räddnings enda tillflygt var. — — — 715(Pyladet nalkas.)Dock der jag ser den käraste bland dödliga,Min Pylades, i fyrsprång hit från Phokis kommande,En ljuflig anblick: trogen man i nödens stundDu hellre ser, än lugnet ser sjöfaranden.
Fortare än hvad jag borde, genom staden kommer jag, 720Hörande om folkets möte, som jag klarligt sjelf har sett,Ställdt mot dig, och mot din syster, som de ärna dräpa strax.Hvad är det? hur går? hur mår du, kärste bland jemnåriga.Och bland, vänner, och bland fränder? — ty allt detta är du mig.
Allt är ute: att i korthet mina qval jag röja må. 725
Oss tillika du föröder: vänner dela ljuft och ledt.
Menelaos nedrigt handlar emot mig och syster min.
Nedrig gvinnas man med rätta blifver också nedrig sjelf.
Liksom han allsicke kommit, så hans ankomst båtat mig.
Har han afven verkeligen hit till dessa bygder ländt? 730
Sent omsider; men befunnen niding strax mot vännerna.
Ock sin hustru, syndarinnan, förde han på skeppet hit?
Icke han; men honom förde hon till oss, och ingen ann.
Hvar är qvinnan, som Achaier utan tal allena ödt?
Här uti min borg, om eljes min jag borde kalla den. 735
Hvilka äro nu de orden, som du sagt din faders bror?
Att ej låta medborgsmännen dräpa mig och syster min.
Gudar, hvad blef härtill svaret? — Detta just jag veta vill.
Han strök af, som sleme vänner göra emot vännerna.
Under hvilken förevändning? Vet jag det, så vet jag allt 740
Han kom hit, de dygdesama döttrars far, emellertid.
Tyndareus? kanhända vredgad emot dig, för dottrens skull.
Märker du? han dennes slägtskap färedrog framför min fars.
Dina vedermödor dela således ej tordes han.
Ej till kämpe blef han boren, men bland qvinnortapper man. 745
Du i största ofärd sväfvar, och nödvändigt måste dö.
Medborgsmännen rösta måste öfver vårt begångna mord.
Öfver hvad skall domen fällas? säg; ty jag i fruktan står.
Lefva eller dö det gäller: några ord om vigtig sak.
Flykta härifrån med systren, lemnande din kongaborg! 750
Ser du ej, hur vi bevakas af spioner öfverallt?
Jo, jag stadens gator skådat, stängda af beväpnade.
Som en stad af fienderna, så belägras ock vår kropp.
Spörj mig nu, hvarför jag lider; äfven jag förlorad är.
Genom hvem? Ty detta vore qval till mina plågor laggdt. 755
Strophios, min fader, vredgad har mig jagat hemifrån.
Klagar han dig enskildt, eller uppå statens vägnar an?
Vid din moders mord jag hjelpte; och han gudlös kallar mig.
Stackars vän, mitt brott — så syns det — skulle äfven skada dig!
Ej vi likne Menelaos; detta måste härdas ut. 760
Räds du ej, att Argos äskar döda dig, som mig, också?
Straffa mig, tillhör ej dessas, utan de Phokensers land.
Pöbeln är en amper bjesse, när den vrånga målemän har.
Men när den rättsinnta eger, rättsinnt städs besluter den.
Bra! hos folket måste talas. 765
Om hvad vigtigt ärende?
Om jag sade medborgsmännen —
Att du handlat efter lag?
Hämnande min egen fader —
Räds att du kan möta hårdt!
Bör jag krypa bort i tysthet för att dö?
Det vore fegt.
Hvad är då att göra?
Finns väl räddning, om du stannar qvar?
Ingen alls! 770
Men om du flyktar, finns väl hopp om räddning då?
Finnes visst, om sig så träffar.
Bättre det, än stanna qvar.
Ja, jag går.
Och äfven dödad, vackrare du så skall dö.
Mig medrätta sådant drabbar.
Blott man ville medge det!
Riktigt! så jag feghet undgår.
Bättre, än om qvar du blir.