DEN FLICKAN JAG SKULLE HAFT.
Det vore lättare att lefva eller åtminstone att komma fram på gatorna, om här inte vimlade af trolofvade. Oupphörligt måste man plumsa ner i rännstenen eller trycka in en butiksfönsterruta för att släppa fram någon kavat yngling, som stormar framåt med ett fruntimmer uppträdt på sin högra arm.
Man kan näppeligen undgå att irriteras af dessa skinande unga män, ur hvilkas till löjlighet rentvagna anleten en idiotisk sällhet bligar emot en tillika med ett gränslöst uppjagadt medvetande om den unika tjuskraft, som förmått världens ljufvaste unga kvinna att klänga sig uppåt deras sida. De sakna färdighet att med värdig jämvikt bära sitt tillstånd. Deras syn på tillvaron har blifvit förvriden, det är något ytterligt och öfverdrifvet hos dem, till och med deras stöflar äro för blanka, deras öfverrockar för nya, deras handskar för bjärt orangefärgade och deras mustascher för hårdtsnodda. Och de unga kvinnorna! Den smeksamma abandon, som präglar deras väsen, och deras sätt att med sugande ögon uppfånga hvarje ord, som går ur världens ståtligaste och mest genialiske unge mans mun, gör mig lefnadstrött. Kan någon upplysa mig om hvarför dessa kärlekskonglomerat alltid rusa framåt gatorna med en fart af tjugo knop i timmen? Anse de möjligen, att de därigenom fortare hinna äktenskapets s. k. hamn?
Den skarpsynte läsaren torde skymta en viss retlighet i det ofvan anförda, och jag vill därför bekänna, att jag en gång höll på att bli kullsprungen af en långbent yngling i den gängse, nyss skildrade stilen, sammankedjad med den flickan jag skulle haft. Jag för min del kan med svårighet kallas högväxt, men icke desto mindre torde jag befinnas vuxen alla situationer. Så ock nu. Under det jag sänkte hatten öfverdrifvet djupt, borrade jag ihonomett ögonkast, hvilket kunde tydas antingen som en uppfordring till duell inom tjugufyra timmar eller ock som en ohöljd antydan om det öfverväldigande, men af ett bråddjupt förakt neutraliserade medlidande hans belägenhet ingaf mig, samt omslöt samtidigthennemed en blick, i hvilken hon kunde läsa såväl spåren af mitt hjärtas blodvite som ett vekt beklagande af att hon råkat så illa ut. Få skulle ha kunnat göra det bättre.
Jag var själf så belåten med mig, så jagglömde att se efter hvilken effekt mitt stolta och värdiga beteende frambragte på honom, som skulle ha den flickan jag skulle haft. Hvad henne beträffar, visste jag på förhand, att hon skulle förarga sig till döds för att jag inte såg mera stukad ut och att hon sedermera skulle hos mig uppdaga en mångfald ovanligt praktfulla egenskaper, hvilka hon under smärtfylld rörelse skulle rada upp för sin nuvarande tillkommande under förevändning att »tala om allt».
Det finns åtskilligt att invända mot förlofningar — enligt min erfarenhet äro de icke särdeles roande, men ganska nyttiga, ty genom dem lär man känna folk. Det var på så sätt jag lärde känna den flickan jag skulle haft.
Det har nämligen funnits tider, då jag varit yngre och lättsinnigare än nu. Så t. ex. när jag ingick trolofning med den ofvannämda flickan för tre och ett halft år sedan. Min vetgiriga och för allt mänskligt entusiastiskt intresserade natur trådde efter att genom autopsi förvärfva grundlig kännedom om kvinnornas dämoniska väsensegendomligheter och irrationella själslif. Jag ville smälta en af dessa glaciärer och värma mig vid en af dessa vulkaners glöd.
Å ja, den flickan jag skulle haft var inte beklädd med någon särdeles fast isskorpa, och inte föreföll hon heller så sjudhet invärtes, som jag hade väntat mig. Det särdeles tillmötesgåendesätt, hvarpå hon upptog mitt frieri, hvilket jag enligt gammal god sed framställde i ett utbyggdt fönster vid en större bjudning, blef min första missräkning. Hon vred inte oroligt på sig och sade, att det kom så hastigt; hon satte inte handen för ögonen och bad mig för Guds skull tiga; hon anhöll inte om åtta dagars betänketid. Det föreföll snarare, som om hon anat saken på förhand och inrättat sina kalkyler därefter. Jag kände mig något snopen och bragt ur fattningen, men på samma gång en smula uppblåst öfver att mitt första experiment i denna riktning aflöpte med en sådan ackuratess. Sedan gick jag hela kvällen omkring med en skrytsam uppsyn och företedde en bullersam glädtighet, hvilken anmärkningsvärdt kontrasterade mot mitt vanliga behärskade, snarare tungsinta sätt. En vänlig gammal herre undrade deltagande, om jag inte möjligen höll på att få ett recidiv af mässling ...
Följande morgon vaknade jag med en kallsvettig förnimmelse af att en tentamen förestod mig. Ja, så var det. Klockan tolf hade jag lofvat att infinna mig i en mig ytligt bekant byråchefsfamilj, för att stå till svars för mitt uppförande mot denna familjs äldsta dotter kvällen förut. Jag undrade, om frack skulle anses oundgänglig, men efter något funderande förkastade jag detta plagg. Sedan jag inmundigat något kokain, som jag alltid plägar förelifvets kritiska ögonblick, vandrade jag blek, men jämförelsevis lugn, åstad.
Det blef inte mycket uppsluppnare än jag hade väntat mig. Den flickan jag skulle haft var mycket hjärtlig mot mig, men föreföll betydligt nervös och bragt ur jämvikten, som om hon varit utsatt för åtskilliga förtretligheter denna förmiddag. Byråchefens fru betraktade mig bottenlöst forskande och allvarligt samt gjorde intryck af att ta mått af mig invärtes, för att räkna ut hur mycket tid och krafter det skulle gå åt till att uppfostra mig, och byråchefen själf samt hans äldste son, notarien, vill jag hälst inte tala om. Deras fysionomier uttryckte en så svagt maskerad häpnad, hvars orsak var mig outgrundlig, att lifvet började synas mig alltför bittert.
Ibland föreföll det mig, som om byråchefen skulle velat tala ett par ord med mig i enrum, men som om just denna hans outsägliga häpnad hade förlamat honom.
Sedan jag besvarat ett flertal delvis ganska närgående frågor samt sväljt något champagne, såg jag mig oförhindrad att gå och var då en förlofvad ung man samt upptagen till medlem af denna byråchefsfamilj.
I flera månader var jag medlem af denna byråchefsfamilj, hvilket tillgick på följande sätt: Byråchefen klappade mig på axeln, när han fick se mig, frågade om jag var flitig och undrade hvad jag egentligen tänkte bli och hvadjag kunde hoppas på i befordringsväg; byråchefens fru förmanade mig till sparsamhet och gudsfruktan samt tog reda på all föda, som jag inte kunde äta, för att träna mig att älska den; den flickan, som jag skulle haft, bemötte mig alltjämt med hjärtliga åthäfvor men arbetade energiskt på att dels ränsa min bekantskapskrets, dels vänja mig af med alla mina vanor. »Det är bäst du upphör med ditt omåttliga cigarrettrökandenu, Huck lille, det blir annars ledsammare för dig sedan ...» — »Jag tycker det är någonting så försmädligt hos den där Sjölund, som du alltid hänger ihop med; du har väl ingenting emot att dra dig ifrån bekantskapen med honom; bara skrif några rader» ...
Det är rätt dyrbart att vara förlofvad, när ens byråchef till svärfar har en större skara barn och den flickan man skall ha dessutom är sällsynt nöjeslysten. På den grunden ansåg jag mig inte längre ha tillfälle att vara medlem af denna respektabla familj och beslöt att snarast möjligt utträda ur kretsen. Såsom varande en gentleman ville jag dock icke själf säga upp min trolofvade, utan valde den finkänsligare utvägen att medelst allehanda väl beräknade trakasserier och obehagliga yttranden förmå henne att själfmant återsända den s. k. gyllne bojan. Så skedde ock. I det åtföljande brefvet stod det så här:
»Bästa kandidat Leber! Jag känner, att jag inte längre kan sympatisera med Er, så somjag en gång drömde. Jag vill försöka att bli lycklig på annat sätt och hoppas, att Ni aldrig måtte glömma Er vänligt tillgifna Vera.»
Brefvet andades ju inte den kvalfyllda bitterhet, som jag önskat finna, men var för öfrigt fullkomligt korrekt till sitt innehåll, ty hon har funnit lyckan på annat håll, och jag minns henne, som ofvan antydt, alltför väl.