FRIBERGS EXAMENSFEST.
Min landsman Friberg studerar klassiska språk. Jag vill ju inte därmed ha sagt, att han förnöter tillvaron med att hänga näsan öfver den föga spännande litteratur, som Homeros och Cicero m. fl. forntidspedagoger för mycket länge sedan gjorde sig mödan att sammanskrifva till bruk för de allmänna läroverkens högre klasser. Friberg är nämligen en grannlaga natur, han hyser en respektfull vördnad för antiken, han nänns icke röra med ovarsam hand vid den klassiska odlingens skatter, han blickar endast i småmysande fröjd på de afhållna bokryggarna — det är nog för hans försynta väsen att veta, hurusom så mycket skönt har blifvit skrifvet. »Tids nog», säger han med ett epikureiskt leende, »tids nog blir vi bekanta, gubbar. Här är ingen brist på terminer.»
Friberg har rätt, han har icke lidit brist på terminer, de han upplefvat kunna angifvas med ett icke oansenligt tvåsiffrigt tal. Men enindivid med hans antika ro och jämvikt måste helt naturligt osympatiskt beröras af sina samtidas osköna jäkt och futtigt modärna verksamhetsifver samt förfäras inför deras brutala och bullersamma inträngande på vetenskapens heliga marker. Vi äro dock inte mer än människor, de flesta af oss, och äfven Friberg har haft sin svaghetsstund, då han hvirflats in i världslighetsströmmen.
Han vill ogärna ha det kändt i vidare kretsar, men det är dock ett faktum, att han en gång — det har kuggats många generationer sedan dess — i ett slags öfvermodig yrsel anmälde sig till kandidatexamen. Kvällen före skrifningarna förvärfvade han ett väckarur af sin städerska och placerade detta under sin hufvudkudde för att på så vis garantera sig dels en lätt sömn och dels ett nöjaktigt tidigt uppvaknande. Följande förmiddag rycktes Friberg ur sin barnsligt djupa slummer af en hård kvinnohand, som höll på att raka fram spillrorna af det kväfda väckarinstrumentet, hvilket under nattens lopp ändat sin larmande bana. Men Friberg tog med ett lyckligt leende farväl af sina fåvitska examensplaner och erinrade sig med välbehag, att äfven Homeros plägade slumra ibland.
Och dock, hur det var, fick Friberg aldrig något riktigt lugn efter den dagen. En smärtsam tagg blef sittande i hans själ, och han sände mulna blickar efter oss andra, som ideligenskenade förbi honom och trampade honom på tårna under vår kapplöpning till akademiska lärdomsgrader och förmånliga ämbeten. Och en vacker septembermorgon stod det tydligt för Friberg, att några åtgärder borde vidtagas.
Hur skulle en bättre individ kunna upprätthålla sin reputation i dessa bustider? Så lydde det problem, som sagda morgon framställde sig till hans betraktande.
Sedan han mediterat öfver saken i sin gungstol under en tidrymd af fyra pipor, kände han sig klar, vandrade till ett tryckeri och lät förfärdiga ett monumentalt anslag af följande lydelse:
»Jag Friberg, akademisk medborgare sedan längre tid tillbaka än någon af er kan minnas, anhåller härmed att få se samtliga landsmännen, så väl seniorer och juniorer som recentiorer och recentissimi, på en enkel examenszwyck å nationens lokal i afton kl. 7,15 med dubbelkvart. Dräkt: Högtidsdräkt för en hvar som kan komma öfver sådan. Obs.! Skulle inspektor eller någon hedersledamot råka till att få se det här plakatet, må han anse sig inbjuden. Friberg knusslar aldrig.»
Detta epokgörande tryckalster fastnubbades i god tid följande morgon af Friberg egenhändigt på nationens tamburdörr. Vaktmästaren höll sig bakom med gapande mun, och en ständigt växande skara af häpnadsslagna landsmän bevittnade förrättningen. Sensationen kannäppeligen ha varit våldsammare, när doktor Luther i världen smetade upp sina teser på kyrkportalen i Wittenberg.
Friberg var emellertid inte den man, som tog intryck af en omgifvande människofänads hufvudlösa undran och näsvisa påflugenhet. Han nubbade utan att blicka åt höger eller vänster, och när han ändtligen vardt färdig, ställde han sig på något afstånd med hufvudet på sned och mössan i nacken för att kritiskt granska sitt verk. Därpå öfversåg han oss landsmän med en högdraget förbindlig blick, uttalade en världsvan förhoppning, att vi icke måtte vara behäftade med något förhinder, och aftågade beskäftigt med absolut förbiseende af de högljudda och epigrammatiskt formade gratulationer, som slungades efter honom.
Det töfvade inte lång stund, innan samhället i sin helhet och i synnerhet studentkåren hade kunskap om dagens enastående betydelse, Friberg var i hvars mans mun, och vi landsmän bemöttes med en respektfull afund.
När vi, iförda våra (eller andras) högtidskläder, började anlända, mottogos vi magnifikt af Friberg, som graciöst aftecknade sig mot en fond af praktfullt dukade bord och en stab af parata vaktmästare. Vi bländades af födoämnenas ymnighet och beaktansvärda kvalitet samt öfverväldigades af den myckenhet prima fluida, som bidade vårt angrepp. Stämningensvingade sig med detsamma upp till en lofvande höjd.
Så knackade Friberg på sitt glas och tog sig friheten att hälsa de ärade landsmännen välkomna.
— Det är inte min vana att skräfla — yttrade han vidare med rörd stämma — men jag tror mig kunna påstå, att jag bevistat ett betydligare antal fester, både examens- och andra, än flertalet af de närvarande. Den lilla flärdfria zwyck vi här begå har dock för mig personligen en vida mera ingripande betydelse än något annat rummel, som jag har varit med om. Detta är nämligen, som de ärade landsmännen torde ha sig bekant, min första examensfest. (Gladt bifallssorl.) Och hvem vet, kanske min sista. (Protesterande mummel.) Examen, mina ärade landsmän, hvad är examen? — (Här stannade han, synbart villrådig om svaret på den uppkastade frågan, men fattade sig snabbt och fortfor:) — Se, jag är en individ, som har sina särskilda åsikter, sina från mängdens afvikande tycken. Jag försof mig en gång, men det hör inte hit. Alltså, det har fallit mig in att fira en examensfest så att säga fristående. Låt oss vara tillsammans. Hej på er, landsmän!
Fribergs tal rönte stormande bifall, äldste seniorn utbragte »ett fyrfaldigt, kraftigt, studentikost, äkta upsaliensiskt lefve» för honom, och han vardt buren i gullstol tre hvarf kring salen.
Det hölls åtskilliga tal under nattens lopp, såsom det höfves vid en examensfest. Föremålet lyckönskades än vibrerande allvarligt, än godlynt skojfriskt, man trängde allt bättre in i situationen, och när några timmar hade förrunnit, vann den föreställningen allt mera insteg hos Friberg, att han aflagt kandidatexamen. Ja, framåt morgonsidan kunde han till och med redogöra för ett antal särdeles snärjande frågor, som han besvarat på ett sällspordt fyndigt sätt.
Landsmännen började emellertid småningom aftroppa till synbar sorg för Friberg, som med en smärtsamt förvånad blick tillsporde enhvar afgående, om han verkligen inte tänkte stanna till frukost. Med lättnad fann han, att en icke förkastlig mängd utaf oss begagnade sig af inbjudningen och afvaktande sträckte sig på sofforna rundt omkring i lokalen för att något hvila sig till morgonmålet.
Må ingen inbilla sig, att Fribergs gästfrihet var uttömd i och med den välförsedda sillfrukost, som vid åttatiden begärligt afåts. Å nej, Friberg var en fint belefvad gentleman, som visste att underhålla sina gäster i det sista.
— Nu hoppas jag landsmännen inte har något emot att tåga ner till stationen och titta på Stockholmståget — proklamerade Friberg. — Jag bjuder.
Landsmännen visade sig villiga, och en gåsmarsch arrangerades med Friberg i têten. I allvarlig och något dåsig värdighet skred vårfrackklädda skara genom det beundrande samhällets gator. Friberg vandrade själfmedvetet fram till biljettluckan och kommenderade: »Sjuttifem perrongbiljetter», i det han med en fältherregest visade på det slingrande tåget bakom sig.
Därpå ormade vi, alltjämt i bästa ordning, ut på perrongen, men så fort vi väl voro utkomna alla, skingrade vi oss och uppfyllde platsen. Man kunde trott, att vårt antal med ens hade fördubblats. Vi voro öfverallt. Vi upptogo hvarje tum af det disponibla utrymmet. Vi tryckte samtliga afresandes händer och önskade dem välkomna åter. Vi anhöllo alla stadsbud och undrade, om inte effekterna, som de fraktade, voro våra. Vi ställde enfaldiga frågor till alla järnvägspersonalens medlemmar.
När det af oss kraftigt afhurrade tåget ändtligen kom i väg, sedan vi lyckats försena det fjorton minuter, kände vi oss tämligen svettiga och slaka; men Friberg var nöjd. Han aftackade hjärtligt sin trupp och traskade hemåt sömnig och själaglad, i det han allt som oftast hördes mumla för sig själf:
— Det är ett sabla sjå med examen i alla fall!