På god grund har Richard Lejonhjerta blifvit benämnd det kristna Europas Achilles. Med ett likadant ynglingamod förenar han samma obändighet och egensinnighet, samma trofasthet i vänskap och generösa frikostighet. I striden är det äfven kring honom allt vänder sig, på hans vrede eller försonlighet allt beror. För honom är ock företaget helt och hållet en personlig sak, och sakens framgång af vigt, blott såvidt hans rykte och ära dermed var förenad. Det är icke heller som anförare han vinner sin ryktbarhet, det är genom de tallösa bragder han med sitt djerfva mod och sin klinga utför, genom de försakelser han i öknarne utstår, genom den sjelfuppoffring, med hvilken han blottställer sig för sina följeslagare. Under tåget ifrån Ptolemais till Joppe är det han, som i slagtningen vid Arsur skyndar Hospitaliterriddarene till hjelp, der de nedtryckas af svärmande Beduinskaror, han som trenne resor, den sista blott med femton riddare vid sin sida, förströr de otrogne och mejar dem, "liksom skördemannen den vaggande halmen"[46] När Tempelriddarne på ett ströftåg öfverraskas af fienden och, oaktadt under af tapperhet, nödgas ropa efter hjelp, hastar Richard till, endast med få följeslagare och besvarande desses varningar med orden: "att han icke vore värdig anföra och benämnas konung, derest de, hvilka stält sig under hans ledning, utan hjelp dukade under." Omsider anländ till närheten af den Heliga Staden, finner man omöjligheten af dess eröfrande under instundande vinterregnen och stormarne. Richard besluter då att uppbygga det förstörda Ascalon. Än uppmuntrande, än sjelf arbetande med sten och grus, fortdrifver han arbetet. Då bland andra förnäma riddare och baroner hertig Leopold af Österrike vägrar att deltaga i arbetet med de orden, att han hvarken vore timmerman eller murare, sparkar honom Richard och förbjuder hans fana att resas i lägret; tillfölje hvaraf denne aflägsnade sig och med honom Tyskarne. Kort derpå öfvergaf äfven hertigen af Burgund företaget jemte återstoden af den franska hären.
Nu begynte äfven Richard sjelf misströsta, och de afbrutna underhandlingarne med Saladin återtogos. Bland andra förlikningsförslag var, att Richard skulle förmäla sin syster Joan med Saladins broder Malek-Adel, ooh åt dem det Heliga Landet öfverlemnas. Detta förslag väckte högljudd förargelse bland korsfararne, isynnerhet presterskapet, och knotet ökades vid åsynen af de rika skänker monarkerne tillsände hvarandra. För att då rättfärdiga sitt trosnit, lät Richard halshugga alla fångar, som befunno sig i hans våld och utställa hufvudena i lägret. Med en dylik handling af skoningslös råhet hade han befläckat sig redan tidigare. Då sultanen icke uppfylt vilkoren vid Acres kapitulation, lät han utföra den fångna besättningen i åsynen af saraceniska lägret, och gaf sina riddare tillstånd att nedhugga dem, hvilket de gladeligen gjorde, hvarefter soldaterna, troende sig i hedningarnes inelfvor finna ädelstenar och dyrbara läkemedel, på det gräsligaste misshandlade likena. Talrika sådana drag förvandla det storartade i Richards karakter till groteskt. Han återkom sällan till lägret, berättar Vinisauf, utan att vara åtföljd af ett stort antal fångar och medföra tio, tjugu eller trettio hufvuden, som fallit för hans slag.
Sedan vintern gått till ända, anryckte Richard för andra gången emot Jerusalem, under härens jubel och bifall. Men underrättelsen om utbrustna oroligheter i hans hemland samt stämplingarne, som tagit ny fart vid markisens af Montferrat mord, hvilket, så oförenligt än med hans öppna karakter, lades Richard till last, hejdade än engång hans framsteg. Hans sinne fördystrades, och under bittra tårar beskådade han från höjderna vid Emaus den Heliga Staden, vid hvilken hans ära syntes honom fästad. Sjelf bidrog han genom en oförklarlig nyckfullhet, att nedslå krigarnes entusiasm, hvilken upplågat ånyo vid Jerusalems granskap, och inom kort upplöste sig hela hären, hvarefter Richard beslöt att återvända hem. Äfven säges fåfängliga planer emot Cairo och vidtutsväfvande emot Babylonien bidragit till denna utgång.[47]
Vid den kristna härens upplösning frambröt Saladin åter från Judeén och vände sig emot Joppe, hvars ringa garnison icke förmådde skydda staden och blott med möda försvara sig i citadellet. Richard, underrättad härom, skyndade från Ptolemais på några galejor de beträngda till hjelp, sprang af otålighet till midjan i sjön, och förskingrade som en plötslig stormvind Saracenerna ur staden. Men föraktande att befästa sig derinom, slog han läger med sina femtiofem riddare, af hvilka blott tio beridna, samt tvåtusen man infanteri utanför murarna. Om natten gjorde Saracenerne ett så plötsligt öfverfall, att han endast till hälften hann beväpna sig. Icke destomindre drefvos fienden tillbaka, och af öfverdådig djerfhet begynte Richard förfölja. Ofverallt der trängseln var som störst, syntes hans högväxta gestalt, osårbar, liksom hade den varit af koppar.[48] Vid hans blotta åsyn darrade de tapraste bland Masulmännerna och håren reste sig på deras hufvuden. Der han frambröt, kunde hvarken enskildte eller skaror af otrogne motstå huggen af hans ofantliga slagssvärd, för hvilka hufvuden, armar, händer förströddes omkring i luften. Midt under striden berättas honom att Mameluckerna inträngt från en annan sida i staden. Med tvenne riddare och några soldater skyndar han till, nedgör de inträngande och återvänder till striden, der han med sådan ifver rusar in bland fienden, att han helt och hållet försvann från de sinas åsyn. Sluteligen störtar hans bäst, och hjeltekonungen sväfvar i största fara, till dess Malek-Adel genom stridstumlet sänder honom tvenne arabiska springare. Ryggande för en sådan öfvermensklig tapperhet, afstod Saladin omsider från sitt försök emot Joppe, hvars räddande äfven för de kristne syntes oförklarligt, och mättad på bragder afslöt Richard ett treårs stillestånd, utfästande sig att efter denna tid återvända, för att förnya kampen. När han steg ombord vid Ptolemais, kunde de kristne icke återhålla sina tårar; de sågo i honom sitt värn, sin styrka och sin räddning aflägsna sig; äfven sjelf brast han i gråt.
Hittills har Richard Lejonhjerta, på skådeplatsen för sina mest lysande bragder, der han bländat tvenne riddareverldar med deras glans och vunnit en plats bland sagornas mest beprisade hjeltar, uppträdt i spetsen för en lysande här af baroner och riddare, omgifven af ett hof, slösande och rofgirig, ädelmodig och grym, i allt följande sina passioner, främst ärelystnadens; — ett verkligt riddareideal. Hemfärden deremot visar honom beröfvad all glans och prakt, ensam irrande genom fiendeland, förföljd, försmäktande i fängelse, i sånger klagande öfver sin förlorade frihet och sina vänners otacksamhet; — äfven häri ett riddareideal. Det är kändt huru en storm förskingrade hans flotta och tvang honom att i pilgrimsdrägt, under en köpmans namn, företaga en vandring genom den djupt förolämpade hertigens af Österrike länder. Efter att trenne dygn vandrat utan hvila och föda, anlände han till Wien, och tog in i ett litet värdshus i en af förstäderna. Emedlertid hade ryktet om hjeltekonungens färd begynt sprida sig och äfven hunnit till hertigen af Österrike. Af hämdlystnad och snikenhet anbefalte denne noggranna efterspaningar, och en dag ertappades hans page, som afsändts till torget för att uppköpa lifsmedel, lades på sträckbänken och bekände. Värdshuset omringades, och Richard, som till en början drog sitt svärd, besluten att sälja lifvet så dyrt som möjligt, underkastade sig omsider att öfverlemna det åt hertigen sjelf, som lät inspärra sitt konungsliga villebråd på slottet Tyernsteign; hvarefter köpenskap öppnades mellan honom och kejsar Henrik, samt mellan denne och franska konungen.
Trött vid att gyckla med sina fångvaktare och på dem pröfva sin styrka, sökte Richard stundom tröst i dikt och strängaspel, hvari han innehade ett icke ringa grad af konstnärskap. Genom sin moder, den vid de provençaliska "cours d'amour" berömda Eleonore af Aquitanien, redan från barndomen förtrogen med provençalisk skaldekonst, utvecklades hans hog och smak än mer under tiden han som grefve af Poitou tillbragte, än i förbund än i våldsamma krig med de aquitaniske baronerne. Om än det normandiska blodet aldrig förnekade sig i hans hårda och vilda naturel, intrycktes deri dock af den vekare provençaliska bildningen en känslofullhet, som gjorde honom förmögen af poetisk konst, och som väsendtligen bidrager att, jemte ädelmodet, adla hans berserkalynne till ridderlighet. Enligt samtida trubadurers vittnesbörd skall han kunnat "adroitement" skrifva kupletter öfver sköna damers ögon.[49] Men framförallt var han berömd genom "sirventes", såsom tidens politiska sånger, stridssånger och satirer kallades. Med Bertram de Born skiftade han icke sällan poetiska hugg jemte vapnens, och då hertigen af Burgund, vid det andra återtåget från Jerusalem, författat en satir, deri han skonat hvarken Richard eller hans fruntimmer, var denne icke sen i att svara.
Ännu förefinnes en af de sånger Richard diktat i sitt ensliga fängelse. Den är förvarad i en gammal roman:Chronique et fabliaux de la composition de Richard Roy d'Angleterre, hvarifrån den öfvergått i en sednare roman "La tour Tenebreuse." "Jag har aldrig egt, utbrister han, en följeslagare så ringa, att jag ej skulle köpt hans frihet. Jag förebrår eder intet, I baroner; men tvenne vintrar hafva skridit hän, och jag är ännu en fånge! Min länsherre härjar mina länder, fastän vi svuro hvarandra trohet. Men min tröst är, att jag icke skall vara sen till att hämnas. Men eder, o skalder, I vänner som jag älskat, älskar jag än. Sjungen att mina fienders ära må försvinna, då de anfalla mig; sjungen att jag aldrig varit dem trolös eller falsk; sjungen huru lågt det är, att anfalla en fånge. O aftonstjerna, du strålande dam, må himlen vårda din skönhet och hennes, som är min, och hvars slaf jag är".[50]
De förebråelser Richard gör sina baroner äro dock så tillvida oförtjenta, att en lång tid förgick, innan ryktet hann förtälja om det öde, som drabbat deras irrande konung. Omsider spred sig en dunkel sägen att han satt fängslad på något bergsslott i Tyskland, och det är då som hans vän, den ädle trubaduren Blondel, skall hafva svurit, "qu'il querroit son seignor en toute terre, tant qu'il l'averoit trové," samt begifvit sig ut att uppsöka honom, utan annan ledning än sin vänskap och sin sång. Vandrande från slott till slott, skall han sluteligen anländt till ett "tour tenebreuse," och derifrån hört en sång, hvilken de författat tillsammans, Richard och han.[51] Tyvärr synes denna romantiska handling icke vara historisk, åtminstone såvidt den tillskrifves den berömde Blondel de Nesle. Äfven om man antager en annan, Guillaume Blondel, såsom Richards skaldevän, torde dock händelsen vara en sednare romantisk tilldiktning, ty den som i sjelfva verket öppnade förbindelsen mellan landet och dess fängslade konung, var en ganska trivial person, den landsflyktige exregenten Guillaume Longchamp.[52]
Dermed begynte underhandlingarne. Iklädd sin kungliga skrud, instälde sig Richard för den tyska riksförsamlingen, der han hufvudsakligast anklagades för markisens af Montferrat mord, samt att hafva öfvergifvit kristenhetens sak i det Heliga Landet. Men så fri och majestätisk var hans hållning, så kraftigt och fast hans försvar, att biskoparne och baronerne brusto i tårar och tillochmed kejsaren sjelf rördes till medlidande. Ifrån denna stund utbyttes hans fängelsehåla emot en rymligare boning, och hans kedjor aftogos. Men timmen för hans befrielse var ännu långt aflägsen. Den slog först då, när man blifvit ense om en ofantlig lösepenning, och Richard böjt sin stolthet till den visserligen betydelselösa ceremonin, att högtidligen påsätta kejsaren sin krona samt sedan emottaga den af honom i förläning, jemte förpligtelse att betala en årlig tribut. I ersättning belönades han af kejsaren med åtskilliga länder i Frankrike, hvilket så mycket lättare kunde ske, som denne öfver dem egde endast en tvifvelaktig dispositionsrätt.
Ändtligen i frihet, ilade Richard utför Rhen genom Köln till Antwerpen, och då någon större farkost icke fanns förbanden, kastade han sig i en köpmans, Alain Trenchemers galeja och landade omsider i England.
Ju orättvisare fängslandet, ju hårdare fängelset, och ju nedrigare furstarnes handlingssätt, dess djupare glödde harmen i Richards bröst. Vecka för vecka hade den ökats under halftannat års pinsam enslighet, och Philip af Frankrike, den trolöse menedige vännen, hvars lömska köpslageri han med rätta kunde tillskrifva långvarigheten af sin fångenskap, var dess hufvudsakliga föremål. Vi hafva sett hvad denna vrede kostade England. I denna hejdlösa hämdpassion må äfven orsaken sökas, hvarföre kriget som han begynte emot Frankrike, de ofantliga utpressningarne oaktadt, och fastän han var sin rival öfverlägsen i mod och krigskonst, blef så utan alla frukter. Oförmögen att böja sig till en tanke på det allmänna, till ett nationalintresse, förde han kriget som ett tornerspel a outrance, der ett personligt ofall tillfogadt Philip gälde mer, än att kunna beröfva honom en provins och öka eget rikes gränsor. Med glädjen af ett tillfredsstäldt hat förtäljer han i bref till biskopen af Durham om en drabbning vid Gisors, der han åtföljd af en handfull folk slagit Philip och trehundrade franska chevalierer på flykten. "Vi kommo honom att fly, skrifver han triumferande, vi trängde honom vid Gisors portar så att bryggan brast under honom, och vi hafva hört att han fick dricka af vattnet i Epte, och att tjugu riddare drunknade. Med en lans stötte vi ur sadeln, Mathieu Montmorenci, Alain de Rusci och Foulque Gilecoal och togo dem till fånga. Hundrade af hans riddare tillfångatogos" etc.[53] Också föreslog Philip, att striden skulle afgöras genom envige mellan fem riddare ömse sidor, hvilket Richard förkastade, då Philip ej sjelf ville utgöra en af de fem.
Icke mindre tillfredsställelse skänkte biskopens af Beauvais tillfångatagande. Denne prelat, som förvärfvat sig det ärofulla ryktet att vara en käck och manhaftig stridsman, hade såsom Philips sändebud hos kejsar Henrik manat till många af de förödmjukelser, som tillfogats Richard. Till hämd blef han kastad i ett djupt fängelse och omenskligt belastad med bojor. Uppbragte öfver embetsbrodrens ovärdiga behandling, vände sig de öfrige prelaterne till kyrkans öfverhufvud, som i ett bref förmanade Richard att hafva förbarmande med "hans käre son, den belvacensiske biskopen." Richard svarade med att tillsända påfven prelatens blodiga pansarskjorta och en vidfästad lapp, hvarpå stodo blott de orden: "Se till, om detta är din sons kjortel".[54]
Deremot afstod han redoboget, vid ett af de många stillestånden, suveräniteten öfver Auvergne, hvilken Richard egde blott till namnet, men Philip genast förstod att med list och våld verkliggöra. När sedan Auvergnaterne reste sig emot de franska tilltagena, lofvade Richard dem i hemlighet vapen och understöd, men slöt, vid Philips inbrott i Auvergne, utan rimligt skäl ett nytt stillestånd med sin rival, öfverlemnande Auvergnaterna åt hans hämd, och deras frihet till ohjelplig undergång.[55] Mot brodren Johan hade Richard redan vid krigets början öfvat det ridderliga ädelmod, som icke sällan bestämde hans handlingssätt. Denne svage furste, hos hvilken tidens sämsta olater så att säga iklädt sig ridderlig drägt, hastade darrande vid sin lejonhjertade broders ankomst till Normandie, att på böjda knän tigga sig tillgift för stämplingarne mot hans krona och frihet. Richard tvekade väl först, men förlät honom på deras åldriga moders förböner, dock utan att återställa hans länderier och med de orden: "Må jag så lätt förgäta ditt fel, som du skall förgäta att du felat".[56]
Betydelselöst som hela detta krig är den händelse, hvilken medförde hans död. En skatt hade blifvit funnen på grefve Vidomars af Limoges egor. En del hembjöds konungen, men denne fordrade allt. Då grefven vägrade att efterkomma en så orättvis fordran, begynte Richard genast belägra hans slott Chaluz, afslående alla kapitulations vilkor. En dag träffades han i skuldran af en pil, gaf i vredesmod tecken till anfall och intog slottet, hvars samtliga besätning hängdes, förutom den snälle bågskytten. Nu först utdrogs pilhufvudet ur såret, som redan öfvergått till brand, och läkarekonsten förklarade honom icke stå att hjelpas. Han lät då införa sin baneman och frågade, hvarför han tagit just honom till mål för sitt skott. "Vet, o konung, svarade ynglingen oförskräckt, med din egen hand har du dödat min fader och tvenne mina bröder. Jag är redo för de största qval, blott jag är viss om att du dör, som förorsakat så mycket ondt." Richard befalte att fången skulle försättas i frihet och begåfvas med en penningesumma, hvarefter han afled.
Sålunda slöt Richard Lejonhjerta, såsom han lefvat, med svärdet i hand, vid fullföljandet af ett äfventyr, hvari hans orättvisa och godtycke invecklat honom. "Dicebatur ubiqve qvod non erat talis in orbe," intygar Roger de Hoveden, en samtidig historieförfattare, hvilken utförligt behandlat Richards lefnad och bedrifter; långt utförligare, än den moderna historieskrifvaren anser honom förtjent att omtalas. Dess mera begråtes hans död af tidens skalder. "Ack, min herre, min mäktige konung, hvar äro nu våra vapenlekar och våra tornerspel, hvar det lysande hofvet, den präktiga skänken, då du är borta, du som i allt var vårt allt. Hvad skall blifva af dina tjenare, som lefde af din mildhet, hvad skall blifva af dem du höjde till lycka och ära? Blott grafven är dem öfrig." Så klagar trubaduren Gaucelm Faidit i elegin öfver sin gynnares död.
Han säger ock: "I att drabba Richard, har döden beröfvat verlden all dess ära, dess glädje, dess rikedom;" samt vidare: "Tusende år skola förflyta innan en sådan riddare åter uppstår. Hans like skall aldrig komma i tapperhet, i frikostighet, i ädelmod. Icke Alexander, Darii besegrare, utöfvade en sådan gifmildhet, Charlemagne och Arthur kunna med honom icke mäta sig. En hälft af verlden darrade för honom, den andra beundrade honom".[57]
I dessa omdömen af tidens poesi och tidens historia utsäges, att Richard egde alla erforderliga egenskaper, för att de efterkommande i honom skulle gifva sin fantasi ett ideal för alla riddare, jemte det trubaduren, genom att ställa honom i jembredd med romantikens berömdaste fabelhjeltar, sjelf begynner den idealiseringsprocess, hvars fortgång och resultater det nu ingår i vår uppgift att framställa.
Richard Lejonhjerta i normandiska poesin.
Att det gifves en motsvarighet mellan en tids handlingssätt och poetiska skapelsesätt, kan på förhand antagas redan ur den filosofiska satsen, att anden är en i alla utvecklingsformerna. Och denna samstämmighet bör icke fattas blott så, att lifvet utgör stoff för dikten, — ty stoff kan äfven en längesen förfluten tid blifva för en långt sednare tids fantasi, — utan så, att sjelfva det poetiska uppfattningssättet är i harmoni med andan och toners i tidens lif.
Ur det föregående torde hafva framgått, att i medeltiden företrädesvis natursidan hos menniskan erhöll utveckling och berättigande. Ute i samhällslifvet herrskade styrka och våld, i stället för sedlig ordning; i chevaleriet, der likväl naturdrifterna adlats till dygder eller der rent andliga impulser af heder, ädelmod, frikostighet, voro bestämmande, buro dock äfven dessa karakteren af naturmakter, de der icke tyglats under samhällets sed; i individens inre utgjorde passionen driffjädern och den subjektiva lusten rättesnöret. Motsvarande denna starkt utvecklade sinlighet i handlingens och viljans verld, stårinbillningskraftensåsom poetisk skapelsekraft.
Ehuruväl en beståndsdel deri, är inbillningskraften ännu icke fantasi; han är blott ett i sinligheten försiggående fantasispel. Utan att afse kausalsammanhanget, och utan att vårda sig om hvad af det åskådade är sant, hvad osant, återspeglar han lifvet daguerrotypiskt, är sålunda endast reproduktiv, fastklibbad i sina bilder. Men genom att derjemte vara en i menniskoandens inre skeende återspegling, är inbillningskraften äfven löst ifrån verkligheten, oberoende af tid och rum, sammanställande sina porträttartade drag till de onaturligaste bilder, dem han drifver i ett ändamålslöst virrvarr, allteftersom sensationer, begär, korteligen, den inre sinligheten bjuder.
Ett sådant inbillningskraftens spel uppenbarar sig tydligt i sjelfva riddarelifvet. Det lyser fram ur chevaleriets öfverspända handlingar af kärlek, tapperhet, heder. Vi erinra blott om skalden Rydell, som så lifligt förestälde sig grefvinnans af Tripoli skönhet, att han, dödligt kär, företog den långa färden till Palestina, blott för att skåda originalet till sin bild, eller om de talrika riddare, som lemnade hem och härd, för att på måfå draga till Babylon och andra Orientens underländer, lockade af de gyckelbilder inbillningskraften målat.[58]
I tidens religiösa föreställningar och i dess naturåskådning framträder inbillningskraften än mera verksam. Här samverkade med honom en annan makt:okunnigheten, till att frammana den här af dels okroppsliga, dels förvridna menniskoartade gestalter samt det virrvarr af nyckfulla tilldragelser, som gifva en så underbar ton åt medeltidens hela åskådningssätt. "Den kristna Olympens" (Vischer) helgonskara, de kyrkliga miraklerna, relikdyrkan, afguderiet å ena sidan, jättar, troll, elfvor, feer, varulfvar, dvergar å den andra, äro barn af samma moder, inbillningskraften, den tidens okunnighet gjort fruktsam. Den sednare gaf dem upphof, den förra form och bild.
I sjelfva verket är okunnigheten den luft, hvari inbillningskraften egentligast kringsväfvar. Ju klarare insigt i tingens natur en fullare bildning medför, dess mer förstår anden att gripa och framställa objektiviteten i dess sanning, såväl i afseende å sammanhang som gestalt; dess mer höjes inbillningskraften till fantasi. "The illiterate are ever children," säger Bulwer, och det gäller, likasåväl om deras sätt att handla, som att åskåda och tänka. I bristen på kunskap, såväl om förgångna tiders erfarenheter och rön, som om naturens lagar, finna vi åter en gemensam grund för tidens handlingssått och poetiska skapelsesätt. Hemfallet åt sin egen sinlighet, är det obildade sinnet oförmöget att gestalta förhållandena efter en förnuftig insigt, oförmöget att gifva passionerna ett förnuftigt mål, vare sig det handlar eller åskådar. Naturkrafterna saknar det i samma inom möjligheten att använda i lifvet, som det bäfvar tillbaka för fantomerna, som dess inbillningskraft af dem skapat.
Att tvista om källan till vidskepelsen är derföre fåfängligt. Hon rinner hvarhelst bildningens solljus icke kommit henne att sina; dock så, att hennes färg och halt är olika efter olika folklynnen. Intet folk lade så som Skandinaviens i sin barndom känning af den kraft och den makt, som bodde i svärdets klinga. I stället för att då finna kraften i armen som förde svärdet, och den demoniska makten i menniskosinnet som förde armen, förlade man den i svärdet sjelft. Men svärdets jern hemtas ur bergens dunkla inre, och hvadan kunde det demoniska hafva kommit, om det ej der inlagts i klingan af illfundiga väsenden! Så skapades Dvergarnes slägten. Skoningslöst slukade vågorna vikingarnes bräckliga farkoster; blott en omärklig spricka i dess botten, och skeppet drogs oemotståndligen emot djupet. Det var tvifvelsutan en osynlig kraft som gjorde det; men icke en allmän naturlag, utan ett förkroppsligadt troll, en hafsnymf, ett vidunder; så mycket afgjordare, som man mer än engång sett dess gestalt i skummet på böljornas toppar. I den dunkla höstqvällen uppstiga lätta dimmor ur leende källor, insjöar, vikar. Mystiskt smyga de fram öfver fälten, svepa sig kring trädens stammar, dansa om för en vindfläkt. Hur kunde detta för Celternes[59] lättrörliga inbillning te sig som annat än feer och elfvor, hvilka träda dans på den gröna ängen? Skymtar dertill ännu ett irrbloss genom dimmorna, är för inbillningskraften dörren till de förunderligaste regioner öppnad. Än är det förskräckelsen, än vemodet, än glädjen, som vid dessa irrfärder bevingar honom. I medeltiden var, såsom vi sett, kroppsstyrkan den, som gaf ton och utslag; dess dygder och känslor stodo för det mesta på styrkans grund. Ej under då, att också den kroppsliga styrkan erhöll sin personifikation i obändiga jättar: ifrån den jättestarka riddaren med svärd och lans var steget icke långt till flere famns jättar med klubbor och grymma sinnen. Dertill kommo, dels ur de Hel. Skrifterna, dels traditionsvis ur antiken tämda lejon, drakar och hela skaran af de gamla gudarne, numera degraderade till menniskofiendtliga väsenden.
Alla dessa skapelser samlade sig ifrån skilda länder och folk i den romantiska verldsåskådningen. Då nu poesin utgör den i gestalt utträdande åskådningen, förarbetades de här till ett stående romantiskt diktstoff; vidskepelsen ur lifvet blef fantasteri i konsten. Att vidhålla detta, är af högsta vigt, till att särskilja romantikens poetiska uppfattningssätt från den modernare skaldekonstens, der visserligen dessa skapelser äfven kunna förekomma. De utgöra dock numera ingen beståndsdel i tidens åskådning af lifvet, man tror icke på dem, de äro för oss blott ett diktadt poetiskt machineri.
Men utom den andel okunnigheten sålunda eger i tidens vidskepelse, d.ä. i det fantastiska åskådningssättet hos poesin, är hennes andel i uppkomsten af poesins innehåll icke ringa. Liksom feerna, elfvorna, jättarne et hoc genus omne, har man sökt härleda den romantiska poesins hjeltar och äfventyr ifrån något enskildt folks diktarverk samhet. En teori (Wharburtons, Wartons) har funnit roten, hvarur de vuxit, i Orienten, synnerligast hos Araberne, en annan (Percys) hos Skandinaverne. De franska kritikerne hafva om tvistepunkten delat sig i tvenne läger: ett provençaliskt och ett nordfransyskt. Vid sidan af dessa uppstodo dessutom ett scottskt (Sir Walter Scott, Ellis), och ett armorikanskt (de la Villemarqué). Som resultatet af de litterära fejderna qvarstår att den romantiska, riddare-poesin hemtat sina sagoämnen från de germaniska såväl som de romaniska, de skandinaviska såväl som de celtiska folkens åldriga nationalsånger. En hjelte uppstod, anförde sitt folk i striderna för dess ära och sjelfbestånd, gaf det lagar, faststälde dess sed. I folkets tacksamma hogkomst rotade sig minnet af hvad han gjort och fortlefde generation efter generation i sånger och sägner. Vid ungdomens lekar, vid krigarnes och ädlingarnes församlingar, vid folkfesterne ljödo sångerna om hans bragder, hans segrar, hans lidanden.[60] Men folkets tillgifvenhet för sina välgörare var osvikligare än deras minne af detaljförhållanden. Småningom förvirrades de historiska dragen, traditionerna sammanblandades, tillochmed fixa geografiska förhållanden kastades i ett hullerombuller, hvarjemte fantasteriet inbröt i det historiska med massan af sina skapelser. Det var dock icke par princip den historiska sanningen här vanstäldes, icke af någon afsigtlighet; det var af ren okunnighet. Men denna växte ju mera tiden framskred och ju vidsträcktare ämnet spred sig. I samma grad tilltog förvridningen i de ursprungliga dragen, sednare händelser inmängdes, och andan och tonen i de traditionela skapelserna förändrades med andan och tonen i seklerna de genomvandrade. Omsider framkomna till det egenteligen romantiska tidehvarfvet, antingen alltfortfarande i folkets mun, eller uppsamlade af skrifkunnige munkar i rimkrönikor och på latin affattade historier, insattes i de gamla poetiska folkhjeltarne riddarehjertan, hvarefter de ikläddes riddarrustningar och sålunda gjordes till föremål för den romantiska poesin.
Genom en sådan utveckling är det som folkliga traditioner om Carl den Store under tidernas lopp vuxit till en ändlös roman-cykel om Charlemagne, i hvilken talrika hjeltar från åtskilliga tider och länder sammanförts och utgöra hans vidtberömda Douze-pairs.[61] I sjelfva verket återstår af den historiske kejsaren, sådan hans lefnad iJoannis Turpini historia de vita Caroli magni et Rolandi[62] enligt folktraditionerna framställes, föga mer än sjelfva namnet. I denna urkund och grufva för jonglörer, truverer och trubadurer, som bearbetade ämnet, är han knapt mer än en kärna, en bark, kringom hvilken folkfantasin spunnit den ena tråden efter den andra. På samma väg hafva Arthur, Gherait-ab-Erbin, Owen, m.fl. af de britiska hjeltar, hvilka i VI:te årh. e.Ch. bestredo Anglosaxarne besittningen af Wessex, Cornwales, Deira och Berenicia, qvarlefvande i de förträngde Briternes hogkomst, med tiden förvandladts till en riddarekonung och en tableronde af chevalierer, hvari hela romantiken såg idealet icke blott af ett riddarelif, utan äfven af ett riddaresamfund; hvarjemte de barder, Aneurin, Taliesin, Merdhin och Lywarch den åldrige, hvilka med harpan i ena och svärdet i den andra handen deltogo i dessa strider och besjöngo dem, sjelfva öfvergingo i traditionen och, och siare som de voro, blefvo stommen till romantikens mäktigaste besvärjare. Tack vare de la Villemarqués forskningar, kan man nästan steg för steg följa utvecklingen af dessa Arthur-sagans hjeltar, från bardernas mystiska poemer, genom de prosaiska triaderna och traditionerna, genom folksånger och folksägner, ända till den bretagnesiska kronika,Brut y Brenhined, hvilken af Walter Calenus öfverfördes till Wales, samt af Galfridus de Monumetha öfversattes till latin, och hvarifrån truveren Wace utdrog på normandiskt mål den första Arthur-romanen.
Med denna vandring hade de romantiska sagoidealerna öfvergått ifrån skilda folksägner och sånger till riddardiktningens romaner. På vägen hade de omhöljts med allt det poetiska fantasteri, vi funnit inbillningskraften och okundigheten i förening hafva skapat. Men äfven andra förändringar underkastades de, såväl till anda och innehåll som till dikternas form, ur hvilka det romantiska skapelsesättets egendomlighet framträder.
Sagoidealernas förvandling ifrån folkhjeltar till riddare inträffar icke långt efter det chevaleriet utträdt från de feodala borgarne. Liksom detta i och med detsamma lösbinder sig från alla nationela och samhälliga intressen, försvinner äfven det nationela ur dikten. Hvilka fiktioner folksången än må tillägga sina hjeltar, är det dock städse nationens egendomliga anda och lynne, som ur dem tala intill sednaste efterverld. Hjeltarne sjelfva handla som folkförare, framträdande från den fixa bakgrunden af nationela tänkesätt och seder, hvilken bakgrund äfven utgör diktarens oreflekterade ståndpunkt. Men sedan riddareandan fullständigt ryckt in i de gamla sagoämnena, förblekna de folkliga dragen för romantikens kosmopolitism, riddarelifvet intar den nationela bakgrundens ställe och de folkliga intressena, kringom hvilka hjeltarne samlats, lemna rum för chevaleriets individuela bevekelsegrunder af heder och ära, generositet, tacksamhet, kärlek, svårmod, svartsjuka o.s.v. Om derföre chevaleriet var en förkonstlad verld utöfver och främmande för de skilda folken, deras lif, lynnen, seder och bruk, sväfvar den chevalereska diktningen på samma sätt utöfver de skilda folkpoesierna, förtunnande deras kärnfullare skapelser till öfverspända fantastiska gestalter, likt i luften simmande moln, hvilka ökas och erhålla sin näring ur jordens vatten, men endast genom att ombilda dessa till lätta ångor af nyckfulla gycklande figurationer.
Härmed är ett nytt lif framsatt att af inbillningskraften daguerrotyperas. Subjektiviteten, i form af ett inre känslolif, är diktens absoluta innehåll, i och genom hvilket de yttre kulturformerna blott svagt framskymta. Lifvet är en lek, ofta nog blodig som ett tornerspel à outrance, men städse utan sedlig betydelse. Egoismen går hand i band med försakelsen; hvad som adlar dem båda, känslan af ett allmänt syftemål, saknas. Ur lefnadssättet är det groteska. men ock det enkla och godmodiga försvunnet; så ock sedernas oskuld. Lidelserna, klent bundna af de chevalereska buden, föda en lastbarhet, som visserligen, af det allmänna tänkesättet fördömmes, men dock framträder till åhörarnes inre belåtenhet. Man tänke blott på drottning Guenever och riddar Lancelot, på Tristan och den ömma Iseault. Ett sådant galanteri trampar icke mer på halmbeströdda golf; det söker sig uttryck i ett gladare lefverne, der man föres från blodiga lekar till praktfulla fester, der man bländas af rustningarnas glans, af drägternas kostbarhet, af svajande fanor, der man döfvas af trumpeter och cymbaler. Det öfversinliga fantasteriet, som i folkdikterna lider af en viss tyngd, blir lättare, än mer fantastiskt, talrikare. Skogarne hvimla af feer, jättar, drakar; på förtrollade slott, prinsar och prinsessor är lågt pris, såsom naturligt är, då trollkunnige producenter finnas i tallös mängd.
Nödvändigtvis inträder med denna förändring i de gamla sagoämnena äfven en förändring i kompositionssättet. Inbillningskraften, löst ifrån nationela känslor och intressen, ströfvar här än mer ohejdadt omkring i skymningen af tidens okunnighet. I samma mon det teknade lifvet blifvit afventyrligt lekande, blir berättelsens gång planlös; liksom i handlingssättet, så äfven i kompositionssättet saknas ändamålet. Oaktadt hela dikten — eller hellre, just derför att han nu är så uteslutande på karakteren och dess inre känslolif anlagd, vinner denna i riddarediktningen icke någon sann utveckling, så att dess böjelser, åsigter, vilja, skulle träda i full vexelverkan med det yttre bestående. Han är dertill alltför innerligt gestaltlös, så att säga glödande i blicken men icke utpräglad till gestalten,[63] dels i denna känslofullhet för nyckfullt godtycklig af brist på objektiv halt, för att kunna afgifva den sedliga hållning konsten fordrar. Romanen, mera biografi än epos, gör sålunda en ansats till den moderna psykologiska diktningen,[64] men hinner icke hennes ståndpunkt tillfölje af sin nyckfulla motivering, ja motivlöshet. Hjelten föres från äfventyr till äfventyr, från en underbarhet till en annan, och, kastad mellan dessa motivlösa handlingar och omotiverade händelser, tills han ströfvat sig mätt, eller hellre tills den diktande personen ansåg tiden inne att göra slut, beger han sig omsider i kloster, eller dör, eller hegynner lefva ett stilla lif med sin sköna.[65] Med denna obundenhet i uppfattning och komposition är den folkliga naivetén till viss grad förlorad. Diktaren lägger an på att öfverraska sin publik med det otroliga, att blända honom genom det praktfulla, ja att smeka hans lidelser genom det retande. Han prålar med kunskap om förgångna tider, och fastän tillochmed hans vetande genom barnslig vidskepelse förefaller den moderna läsaren naivt, ställer han sig dock dermed öfversinpublik, som, än mera barn än han, kan förvånas öfver undren i hans camera-obscura. Medan folksångaren enkelt berättar i den anda och ton hans folks skaldelynne drifver, tränger sig här beräkning och godtycke mellan skalden och ämnet.
Och dock är riddaredikten långt ifrån att vara fri konst. Romancieren är på dubbelt sätt bunden. Vi afse först den hans egenskap, att i allmänhet vara ett barn af sin tid, som måste återgifva dess anda och lynne. Väl är han häri icke olik den modernaste konstpoet. Men hvad som skiljer honom omätligt från denna är, att han, oaktadt sin ofvanantydda öfverlägsenhet, i kapp med publiken tar fantasiskapelserna för full sanning. Må han ock betvifla sanningen af de godtyckliga friheter han sjelf tagit sig med ämnet; verkligheten af hvad han ifrån den samfäldta fonden emottagit betviflar han icke. För den ena som de andra voro Arthur och Charlemagne med respektiva följen icke diktade idealer blott, utan verkliga personer, på hvilkas lif och bragder man trodde lika fullt och fast, som på verkligheten af de hjernfostrade andeväsenden. Så intimt äro dikt och sanning förvexlade, att endast den allvarligaste kritik förmår skilja dem åt.[66] Samma fabler återkomma derföre än som historia, än som poesi. Af Britternas traditioner gjorde biskop Geoffroy af Monmouth sin "Historia Britonum",[67] af denna Maistre Wace en roman, hvilken af Robert från Gloucester åter ombildades till en rimmad historia, nu sträckande sig från Brutus till Edvard I, och ur denna hemtade den s.k. Regnorum Chronica, som i klostren användes till lärobok, talrika fabler.[68] Så utsväfvande fri romancieren i uppfattning och komposition än är, tyckes det dock honom sjelf och andra att han, likt krönikerimmaren och annalisten, blott berättar en historia. Deraf det naiva, historiskt-berättande framställningssättet, som romanen bibehåller, fastän han upphört att vara ett epos, sedan innehållet blifvit allt annat än episkt, blifvit individens inre känslolif. Denna dubbla karakter, af bunden naiv folkdikt och frittskapande karaktersdiktning, ger åt riddareromanen hennes ställning af öfvergångsform från epos till modern roman.
Men äfven der, hvarest ämnet är rent af diktadt, i de s.k. kärleksromanerna, är framställningen af tidsfantasin så förutbestämd, att endast ringa variation blir diktaren öfrig. Man kunde vänta, att den obundna kompositionen skulle leda till rik mångfald af karakterer, situationer, vexlande känslor och händelser. Detta är dock långt ifrån fallet. Då den inre motiveringen saknas, iklädas karaktererna vid utförandet blott en gemensam riddarerustning, under hvilken man väl kan igenkänna en starkare eller svagare arm att slå, ett större eller mindre mod, ett mer eller mindre belefvadt uppförande, men ur hvars slutna hjelmgaller endast få egendomligheter kunna tala. Impulserna äro få och snart uttömda, stående fiktioner återkomma jemt, och skildringarne, ehuru de med lefnadssättets prakt blifvit mera lysande, blifva stereotypa, då de icke hemtas ur verklig naturåskådning. Härur äfven armhet på bilder, som åter betingar ett styft och rått poetiskt språk, fortlöpande i enformiga rim-par.
Härur uppstår det andra slaget af bundenhet: den stereotypa stilen, betingad af torftigheten i det chevalereska lifvet. Oförmögen att derur finna nya haltfulla företeelser såsom ämnen för sina dikter, och tillfredsstäld med den ringa näring inbillningskraften ur verkligheten behöfver, åtnöjde sig medeltidsdiktaren för det mesta med de poetiska fiktioner och uttryckssätt, som före honom funnos kuranta, pålägger dem det ämne han behandlar, och blir sålunda fullständigt bunden af sin tids poetiska styl. I honom växer han fast, yfves öfver kännedomen deraf, betraktar sig, i besittning af denna kunskap, som enlärdman, enman af yrke, hvilken är mängden öfverlägsen i poetiskt vetande. Men denna skråmässiga belåtenhet med den gifna formen stänger för honom vägen till en verklig konstnärsståndpunkt. Han förblir blott reproduktiv, icke produktiv. Endast ringa är det nya, som för hvarochen af de stora romanerna lägges till den gifna fonden, hvarföre äfven här de enskildte diktarne mestadels försvinna blifva namnlösa bland mängden af tidens skalder.
Jemlik den individuela fantasins ställning till tidsfantasin, är således den ställning skalden intog till skalderna. Desse afslöto sig till en korporation, hvilken, så att säga i bolag öfvertog sagoämnena ur folkpoesin och utarbetade riddarediktningens styl, och i hvilken de enskildte diktarne, på några undantag när, namnlöst uppgå. Tidigare, vid Carl den Stores tid, benämnas sångarne ex professocitharoedi, joculatores, ministrelli l. ministelli, eller äfven, med afseende å deras dramatiska föreställningar, mimi, histriones; med hvilka benämningar antydas deras handtverkarmässighet,[69] och att de som äkta torgsångare beledsagade sången icke blott med instrumenter, utan ock med gester och gycklerier, vare sig då att de äro vanslägtade afkomlingar af de celtiske barderne, som de la Rue och Percy vilja det, eller af det romerska lifvets kringvandrande komedianter, hvilket är Wartons åsigt.[70] Ifrån denna förnedrade ståndpunkt hos de romaniserade Gallo-Frankerne, höja de sig så, att af krönikeskribenternes föraktliga benämningar: joculatores och ministrelli uppkommit de aktade namnenjongleurs(anglo-norm.jugleours, engl.juglers) ochmenestriers, menestrels, minstrels. I skaror, vandrande från trakt till trakt, sjöngo de i borgar och slott, på torg eller vid marknader, uppfängande ur folksången de nationela ämnena, sjelfva kringspridande dem, och sålunda icke ringa bidragande till ämnenas sammanblandning.
Med den öfriga gallo-frankiska kulturen antogo Norrmännen vid sin bosättning i Neustrien äfven dess skaldekonst, ehuru visserligen "joculatores" här i många afseenden påminna om de gamla nordiska hofskalderne, som hos Skandinaviens stora och små furstar innehade en så betydande ställning, icke blott som lof- och stridssångare, utan äfven som tignarmän och gesandter.[71] Denna deras egenskap af hofskalder intyga de tidiga sånger, hvari Robert le Diable (antagligen Rollo), Guillaume Longue-Epée, Richard Sans-Peur, ehuruväl icke mera på historiskt-panegyriskt sätt besjungas, och i sjelfva verket måste man i dejoculatores regis, hvilka enligt krönikornas intyg Ludvig Ultramarinus fördref vid sitt infall i Normandie,[72] skåda en förening af fornnordiskt och romantiskt diktarskap. En sådan joculator är äfven den Berdic, åt hvilken Doomesdaybook förtäljer Wilhelm Eröfraren hafva skänkt åtskilliga gods i Gloucestershire.[73] Huru mycket af nordisk skaldekonsts egendomligheter vid denna förening öfvergått i den begynnande riddarediktningen, kan ej afgöras, då poetiska minnesmärken från denna period icke finnas. Men det vissa är, att utvecklingen af den chevalereska diktningen håller ett streck med utvecklingen af det chevalereska lifvet hos Normanderne. Icke lång tid efter, sedan den oroliga eröfringsandan och lusten efter byte öfvergått till ridderlig afventyrarlust, sedan den obändiga sjelfständighetskänslan nått sin afslutning i chevalierens oberoende af samhällets lag och kraf, sedan aktningen för qvinnan uppjagats till galanteri, korteligen, sedan chevaleriet hos Normanderna slagit ut i blomma, fritog sig äfven dess skaldekonst från det nordiska hofskaldskapet å ena sidan, från det franco-romaniska torgsångarskapet å den andra, ombildade fritt de ärfda sagoämnena i riddareväsendets anda, samt fixerade romantikens styl med dess löpande fiktioner, uttryckssätt och versmått.
De sålunda förändrade hjelteqvädena bära ömsom namn afchansons des gestes[74] ochromans, romaunts. Detta sednare namn härleder sig från motsatsen mellan det celtiska språket och den ur latinets förskämning uppkomnalingua romana rustica, hvilken sednare, efter att hafva förädlats tillla langue française, öfverlemnar sitt namn till odelad besittning åt medeltidens större episka dikter. Synnerligen rotfäster det sig i England genom den nya motsatsen mellan Normandernes och Anglosaxarnes munnarter. Ifrån denna diktart har namnet öfvergått på dess moderna fortsättning, romanen.[75] Dels sjungna, dels reciterade, med ackompagnement af harpa eller fiol, äfven beledsagade af gester, föredrogos dessa metriska berättelser af en eller flere sångare, sålunda att, sedan sagoämnena vuxit i vidd, en vidtog der den andra slutade. Härigenom sönderfalla de i skilda brancher, af hvilka det gifves ända till tjugu tillhörande en och samma chanson.[76] Huru författandet tillgick är lättare att föreställa sig än bevisa. Dels ur manuskript, dels genom mundtligt meddelande lärde sig sångaren en dikt, hvilken han i ensamheten, eller äfven under sjelfva framsägandet utrustade med nya partier, allteftersom publikens intresse för tillfället syntes honom kräfva. Han var sålunda till en betydlig del improvisatör, och det i samma mon oförsyntare än folksångarn, som pieteten för ett från fädren ärfdt ämne icke hos honom behöfde finnas. Hvad andel den ene eller andre eger i den sålunda växande dikten, kan naturligtvis icke afgöras. Lyckades det dem att intaga sin publik, voro belöningarne sedvanligen icke ringa. Ofta afklädde sig furstarne sina mantlar och smycken, för att dermed belöna dem, eller skänkte dem de dyraste springarne ur sina stall. Också underläto de icke att i sina chansons framställa förebilder af en sådan frikostig "gentilesse." Om Robert af Normandie, korsfararen, förtäljes det, att han åt jonglörer, snyltgäster och jongleresser — ty äfven qvinnor medföljde redan tidigt de kringvandrande banden — bortskänkte allt hvad han ur sitt hertigdöme kunde utpressa, tills omsider baronerne reste sig och fördrefvo honom.[77] Vi finna dem i intimaste förhållande till konungar och mäktiga furstar, såsom Guillaume Blondels förhållande utvisar, de voro icke sällan af adlig samhällsställning, och när konungar och baroner sjelfva begynte utöfva deras konst, har man svårt att särskilja konstnärerne från konstvännerne.
Denna menestrelernes popularitet bekräfta krönikeskribenterne, ehuru gemenligen med stor grämelse och förbittring. De underlåta sällan att tillägga dem benämningarne "scurrae", "leccatores", "famelici", "nebulones." Isynnerhet är den stränge Jobannes Sarisburiensis under Henrik II outtömlig i smädeord, och om man äfven afräknar en del af tadlet på jalusin som naturligen herrskade emellan den gladare skaldekonstens och den alvarliga vetenskapens tjenare, återstå dock tillräckligt talande bevis, att stämpla de muntra skarorna som uppbärare och kringspridare af tidens lastbarhet. Det icke minst talande är sedeslösheten i deras sånger.
Öfver denna exeqverande och improviserande klass stodtruderernes, ehuru gränsen dem emellan icke lätteligen kan uppdragas, om ens någon sådan förefanns. Röja de förra tydligt nog sitt torgsångare-ursprung, stå deremot desse konstpoeten närmare. Att äfven truveren drog omkring från hof till hof eller stod i tjenst hos enskildte, torde icke kunna nekas, men skillnaden är, att diktandet, icke sjungandet, var hans uppgift. Han valde sig ett eget sagoämne ur den gemensamma fonden, utarbetade det fullständigt till en dikt, satte derpå sitt namn och äfven, hvilket aldrig blir fallet med folkpoeten, en viss egendomlig prägel, ehuruväl så matt, att endast den öfvade kännaren kan särskilja den ena truverens dikter från den andras. Han var icke improvisatör, hans dikt är mera ett sammanhängande helt och stilen mera vårdad. Gemenligen uppskrifven på samma gång som författad, röjer den ett mindre direkt afseende på publiken, och saknar de vanliga uppmaningarna till undseende och frikostighet.[78] Ofverhufvudtaget äro flertalet af metriska roman-manuskripter troverernes arbeten, och sedan de långa riddare-romanerna vid slutet af XII:te årh. begynteläsasvid de bildades samqväm samt menestrelernes förmedlande verksamhet sålunda blifva öfverflödig, öfvergick denna art af medeltidsdiktningen alltmer till de jemförelsevis lärde diktarene, truvererna.
Bland dessa intaga munkarne ett icke obetydande rum. Om mer än en roman känner man, att den leder sitt ursprung från någon from klosterbroders lediga stunder, och talrika fabelkrönikor äro återfunna i klostrens manuskripter eller i bibliotekarie-brodrens förteckningar.[79] Att dessa andans män, för hvilka det ridderliga lifvet synes hafva bordt vara främmande och dödt, icke destomindre uppträda med så rika bidrag till den romantiska diktningen, intygar blott huru allmänt kringspridda fabelämnena voro, huru den romantiska uppfattningen låg så att säga i luften, och huru enkelt poetens tillgörande vid framställningen i sjelfva verket var. Med detta de andliges och lärdes deltagande hade romantiska fantasin tagit längsta steget ifrån folkpoesins ståndpunkt. Ty, om äfven genom deras lärdom tron på det underbara och fabelaktiga icke rubbades, om det diktade icke särskiljdes från det historiska, är dock lärdomen det skedvatten, som upplöser den förtroliga föreningen mellan diktaren och ämnet, för att stöpa det i en form, som han engång för alla utsirat med det romantiska lifvets ornamenter. När sednare genom framhemtade klassiska mönster de lärde och bildade erhållit andra former, öfvergifva de för det mesta de gamla ämnena, som nu förlora sig i ändlösa prosaromaner, eller ock (åtminstone i England) återvända med minstrelerne till folket.
Början af romantiska poesins blomstringstid hos Normanderna infaller vid tredje korståget. Richard Lejonhjertas regering bildar således äfven för menestraudien glansperioden, som dock fortfar genom följande århundradet, efter normandiska väldets sönderfallande. Hans egen poetiska verksamhet och hans kärlek för skaldekonst bidrog härtill på det verksammaste. Hans hof blef samlingspunkten för sångare och skalder, hvilka, fördrifna från Philip Augusts, hit togo sin tillflykt. Vi hafva sett honom sjelf försäkra, att hans käraste vänner voro skalderna. Företrädesvis var han bevandrad i den provençaliska skaldekonsten, i hvars språk och anda hans egna dikter för det mesta äro affattade. De berömdaste skalderna i hans poetiska omgifning voro, jemte menestrelen Blondel, trubadurerne Gaucelm Faydit och Foulque de Marseilles. I denna hans ställning utgör hans uppträdande inom tidens litteratur en af de vigtigaste verkande orsaker till en intimare beröring mellan de tvenne skaldeverldarne: den normandiska och provençaliska, hvilka intill dess temmeligen oberoende delat emellan sig den romantiska fantasin och dess sagoämnen. Ifrån denna tid begynner ett erotiskt element allt starkare framträda i Nordfransonernas diktning; kärlekssången ("canso", "chanson") får i Chrestien de Troyes sin första betydelsefullare idkare.[80]
Detta beskyddande af den poetiska konsten och förtroliga umgänge med dess idkare är äfven en af de omständigheter, som gjorde att tidsfantasin så begärligt upptog honom bland sina hjeltar. Redan under hans lifstid skall en viss Gulielmus Peregrinus, en "poeta per eam aetatem excellens", som medföljt Richard till det Heliga Landet, gjort hans bragder till föremål för ett latinskt poem:Odoeporicon Ricardi regis.[81] Också hafva vi af Fayditsplanhfunnit, huru fantasin begynner panegyriskt med att fullända hans ridderliga dygder till jemgoda med Arthurs, Charlemagnes och Alisaunders, tills hon i romanen slutar med att kalla:
"Kyng Rychard the werryor best,That men fynde in ony jeste."
Till att vinna en sådan utmärkelse, har han i sjelfva verket att vandra samma väg, som den vi funno desse ursprungligen historiska personligheter hafva tillrygralagt; ehuru visserligen poeternes tillgöranden här blifva i samma mon mindre, som Richard redan till sin historiska karakter närmar sig ett riddareideal, och som den romantiska poesiskruden redan fanns färdig att påläggas. Till detta ändamål behöfde Richard Lejonhjerta icke afklädas några nationela drag, icke betagas några folkliga intressen och motiver; ty sådana funnos hos honom öfverhufvud icke. Det godtyckliga och nyckfulla samt tapperheten, generositeten, obändigheten egde hans personlighet på förhand, och på äfventyr var hans lefnad icke fattig. Att öfverdrifva egenskaperna, förvirra det historiska och geografiska, samt tillägga allehanda af de löpande fiktionerna, var här fantasins (inbillningskraftens) hela uppgift.
Tyvärr tillåter icke bristfälligheten hos tidens litterära minnesmärken, att historiskt följa arbetet. Först femtio år efter Richards död finna vi första spåret deraf. De kungliga räkenskaperne under Henrik III, förvarade i de såkallade "piperolls," innehålla för år 1246 en anordning, att bepryda Clarendon-palatset med en målning, föreställandehistoria Antiochiae cum duello regis Ricardi.[82] I denna anordning finna vi redan tvenne poetiska misstag: att ställa Richard i gemenskap med Antiochias belägring, samt att tillskrifva honom en duell, hvilket sednare vi verkligen återfinna i romanen begagnadt och vidlöftigt utfördt. Redan i den närmaste generationens minne hade således de historiska händelserna begynt förvirras och utsmyckas; och man har antagit, att redan nu en poetisk berättelse öfver hans lefnad fanns gängse bland menestrelerna,[83] till en början mera autentisk, sednare allt mer och mer romantiserad. Dess tillvaro blir dock bestyrkt först genom munkarne Robert af Gloucesters och Robert de Brunnes rimkrönikor, den förres skrifven omkring 1300, den sednares afslutad 1338; icke blott, att hvardera af dessa omnämna honom såsom uppskrifven och af dem sjelfva läst, utan den sednare begagnar äfven drag derur vid sin framställning af Richards lefnad, anförande sin källa och utan tvekan om dess sanning.[84] Att riddarekonungens historia under loppet af XIII:de seklet af normandiska diktare förvandlats till en metrisk riddareroman, full af fiktioner och fabler, är sålunda utom allt tvifvel, ehuru originalet på "la langue française" gått förloradt.
Men förutom denna fabelaktiga bearbetning har en annan pågått, trognare anslutande sig till historien och utgörande blott en rimmad version af krönikorna. Äfven till denna är det normandiska originalet förkommet. Dess tillvaro bevisas dock af ett engelskt manuskript-fragment i de s.k. Auchinlek M.S., i Advocates Library i Edinburgh.
Sålunda finnes af de originala dikterna om Richard Coeur-de-Lion intet öfrigt, eller åtminstone äro deras manuskripter ännu icke framdragna ur bibliotekernas damm, hvarföre dikten måste sökas i engelska öfversättningar.
Vi hafva hittills icke afsett det anglosaxiska folkelementets deltagande i medeltids-poesin. Chevaleriet, dess åskådningssätt, seder och bruk, så ock dess skaldekonst, var en främmande kulturform, hvilken af Normanderne infördes och utbildades i anglosaxiska samhällets sköte. En gren af normandiska kulturen sträckte sig, så att säga, öfver kanalen till en annan jordmån, men fortfor dock att erhålla samma näring och ega samma lif som moderstammen. Färgskiftningen, som måhända fanns och förorsakades af olika jordmån och olika klimat, är, till den del hon kunde röja sig i sedvanor, lefverne och poesi, till en början för ringa att kunna fixeras. Först då, när sambandet under konung Johan afskars mellan anglonormandiska grenen och franco-normandiska moderstammen, och den förra rotades ensamt uti Englands jord, kunde denna icke annat än med tiden förändras till en egen moderstam, så mycket mera varierande från den normandiska, som de anglosaxiska närande elementerna städse förefunnits och med öfverväldigande styrka gjorde sig gällande. I statsskick, seder och bruk vidtager ifrån Johans och magna-chartas tider, genom Henrik III:s oroliga, af borgerliga strider sönderslitna regeringstid, utvecklingen af en egendomlig kultur, som under Edvarderna visar sig fri och sjelfständig nog, att träda i fiendtligt förhållande till den franco-normandiska, numera fransyska nationaliteten. Man måste erinra sig den jemförelsevis höga grad af utveckling anglosaxiska samhällsskicket vid eröfringen innehade, samt den starkt utpräglade nationalitet, det egendomliga lynne, som röjde sig i dess samhällslif, dess plägseder, drägter, litteratur och äfven poesi, för att kunna fatta möjligheten af dess återupprättelse, efter att i nära tvenne sekler hafva varit nedträngdt till samhällets lägsta regioner samt derstädes föraktadt och förtrampadt.
Nödvändigtvis följa språket och litteraturen de öfriga lifsformerna åt vid detta uppstigande; ifrån ett armt och förtryckt anglosaxiskt folkspråk, böjer sig det förra, riktadt med ett oberäkneligt antal romaniska ord och former, till att vara bildningens språk, erhåller användning icke blott i enkla och förgängliga folksånger, utan äfven i lärd litteratur och konstpoesi. Först då, när detta inträffar, erhållas minnesmärken, hvarur engelska språkets utveckling ur det anglosaxiska och insteg hos normandiska samhällsklasserna kunna följas.Chronicon anglosaxonicumoch Layamons engelska (anglosaxiska) version af WacesBrut d'Angleterre, från sednare hälften af XII:te årh., äro de tidigaste spåren af dess användande i skrift. Efter denna tid blifva engelska manuskripter allt talrikare. De innehålla företrädesvis legendsamlingar och religiösa poemer; men äfven satiriska dikter förekomma från XII:te århundradet.[85] Af egentlig riddarediktning torde Tristram-romanen, skrifven omkring 1250 af en Thomas of Erceldoune, vara den första engelska,[86] vare sig han då är original eller öfversättning. Robert de Brunne bestyrker dess tillvaro på så "quaint Inglis", att han med svårighet kunde förstå den.[87] Äfven romanenGeste of king Horn, grundad på anglosaxiskt sagoämne, är af gammalt datum.[88] Från början af följande sekel blir romantisk diktning på engelskt tungomål talrik och otvifvelaktig.
Detta bevisar, att vid denna tid en riddarepublik förefanns, hvilken talade engelskt språk, och för hvilken engelska minstreler diktade och sjöngo. Under Edvarderne blir hon den talrikare. De franska talande aftaga äfven bland högre klasserna. Edvard III utfärdade 1362 påbud om engelska språkets begagnande i rättegångsväsendet, och till devis på sin sköld bar han ett engelskt måtto.[89] Under Richard II uppstodo engelska skolor för de högre klasserna, hvarmed det slutliga intyget gafs, att fransyska kulturen var vorden rotlös och öfverflödig i England.
Vid hvilken tidpunkt de tvenne poetiserade berättelserna om Richard Coeur-de-Lion iklädts engelsk drägt, låter icke bestämma sig. Som orsak till öfversättandet anges i introduktionen:
"In Frensshe bookys this rym is wrought,Lewede menne (laymen) knowe it nought;Lewede menne cunne French non;Among an hondryd unnethis on";
af hvilket förhållande kunde slutas till Edvard III:s eller Richard II:s regering. Att romanen i sitt nuvarande skick icke är äldre än Edvarderne, upplyses af det ställe, der det förtäljes, att icke blott "erl, byschop and barouns", utan äfven "knyghtes, squyers, burgeyses, and every freeholdande" instälde sig till det "parlement" Richard höll före sin affärd till Palestina, hvilken parlaments-sammansättning kan anses stadgad först med Edvard II:s regering.
Än mindre kan, i brist på originalerna, afgöras i hvad mon dikten genom öfversättandet förändrats. Men då chevaleriet utan väsendtliga modifikationer kunde uppträda hos olika nationer, behöfde dess diktning endast få förändringar undergå, för att öfverflyttas från ena språket till det andra. Hvarförutom de engelska öfversättarne städse visa sig synnerligen samvetsgranna i att återgifva originalerna.[90] Måhända kunde man dock i den bitterhet,[91] hvarmed Fransmännen här skildras, finna ett inflytande af det begynnande nationalhatet under Edvard III. Men bitterheten kan lika lätt tillskrifvas spänningen mellan franska och anglonormandiska diplomatin, hvilken spänning är långt äldre än tillvaron af en engelsk nation och engelskt nationalhat.
Det enda fullständigare manuskript af Coeur-de-Lion-romanen, som ännu finnes öfrigt, är Caius-College M.S., Cambridge, hvilket de i början af XVI:de årh. tryckta editionerna i det närmaste följt, och äfven följts i den af oss begagnade samlingen af "Metrical Romances." Detta manuskript öfverensstämmer rad för rad med sednare delen af det auchinlekska fragmentet, hvilket vi nyss funnit vara en öfversättning utaf den historiskt trognare bearbetningen af ämnet. Deremot skilja sig dessa manuskripter i framställningen af Richards börd och ungdom, i det det sednare äfven här följer historien, det förra i dess ställe upptagit gamla fiktioner. Man kan häraf med säkerhet draga slutsatsen, att romanen, i den form vi nu ega henne, är en sammansättning af de tvenne ursprungligen skilda bearbetningarne: den trognare historiska och den fabelaktiga, ur menestreltraditionen uppteknade.[92] I detta skick innefattar dikten öfver 7000 versrader, fördelade på tvenne brancher eller "parts."
Redan af ett så mekaniskt sammansättande kan man sluta till hvad plan ifrågavarande dikt skall kunna ega. Erinrar man sig dertill ännu, huru menestrelerna plägade tillvägagå med nya episoders insättande och gamlas omarbetande, måste erkännas, att sättet hvarpå romanen uppstått, fullgodt emotsvarar planlösheten i medeltidsfantasins skapelsesätt. Det är egenteligen trenne händelser ur Richards lif, hvilka här utgöra innehållet: Hans börd och ungdom, striden i det Heliga Landet, samt fångenskapen. Genom att sålunda utelemna slutet af hans lefnad, är dikten sjelf utan slut, hvilket vi funnit dock vara alltför öfverensstämmande med den romantiska diktningens natur. Genom att omkasta de två sednare episoderna åter, göres det inre förhållandet delarne emellan lika godtyckligt, som det helas afslutning. I historien motiveras korståget ur Richards lust för äfventyr samt ur tidsomständigheterna; fångenskapen ur dessa och ur det öfvermod, hvarmed han förskaffade sig fiender. I motsats till den moderna fantasins sätt att grundlägga, genom att klargöra och koncentrera de historiskt gifna motiverna, borttappas de här helt och hållet.
Sedan Richards börd och den underbara tilldragelsen med hans mor blifvit skildrade, förtäljes huru han i hemlighet fattade beslut att rekognoscera ställningen i Palestina, anställer ett tornerspel i ändamål att utfinna de tappraste bland sina riddare, och beger sig i pilgrimsdrägt ut på färden. På goda skäl antar Ellis (Introd. pg. 284), att denna rekognosceringsfärd har sin uppkomst i Edvard I:s tåg till Palestina 1270, det han företog åtföljd endast af en ringa skara. Likaså kan det berömda tornerspel, hvari denne prins deltog i Chalons, hafva varit romancieren en förebild. Åtminstone vet man icke, att Richard skulle uppträdt inom skranket. Huru dermed än må förhålla sig, begynner i alla händelser Richards egen historia tydligare framträda först med fångenskapen, hvari han råkar på återfärden genom den tyska konungens land. Men om ock här det historiska i situationen blir igenkänneligt, är dock den historiska motiveringen borta. Så återfinner man visserligen ett historiskt tycke i den scen, der Richards fängslande beskrifves. Det sker på ett värdshus, medan han jemte följeslagarne håller på att tillreda sin måltid.[93] En engelsk menestrel inkommer, erbjuder sig att underhålla dem med sin konst, men afvisas af Richard. Uppbragt öfver ett sådant bemötande, söker han hämd på pilgrimerne, genom att förråda dem åt konungen af Almayn. Men när nu ingen fiendskap mellan denne och Richard finnes omtalad, ej heller någon annan bevekelsegrund anges, måste man åtnöja sig, liksom romancieren, med den enkla uppgiften, att konungen kallar Richard sin "dedly foo", och förevitar honom, att hafva kommit "with velanye" hans "londe to spye and sume treson for to don", och kastar honom i fängelse. Med denna episod sammanhänger den tredje ej det ringaste. Återkommen från fångenskapen uppmanas Richard, liksom samtidens öfriga furstar, genom påfven Urbans sändebud, att hasta till det Heliga Landet, der tillfölje afEerl Joys' och Markes Ferrants[94] förräderi hela landetSurry(Syrien) gått förloradt och den tappreDuke Milon, son till Jerusalems konungBawdewynys, nödgats öfverge allt försvar. Låter man nu detta gälla som historiska och tillräckliga motiver för Richards andra färd till Palestina, kunde denna del dock lika godt vara en skild roman för sig. Att Richard i förbifarten tågar genom Tyskland, för att hämnas på konung Modard, är blott en episod i berättelsen om korståget, icke ett motiv till det samma. Hans förra färd omnämnes icke ens, och rekognosceringen kommer honom på intet sätt till godo. Dock är motivet till Richards hemfärd från Palestina det rent historiska, att oroligheter utbrustit i England.
Enda verkliga sambandet mellan dessa trenne delar är, att de röra sig kring en och samma person, utgöra berättelser i samma lefverneshistoria. Vi hafva redan angifvit såsom romanens allmänna karakter, att vara mera biografi än epos, men derjemte funnit att, likalitet som de allmänna kulturformerna episkt uttala sig i den handlande personen, likalitet några allmänna intressen (ideer) gifva halt åt hans passioner och handlingar, hvarför ej heller någon egentlig karaktersteckning kan uppstå. Oaktadt, således de sjutusen versraderna äro uteslutande egnade åt Richard Lejonhjertas lefnad och bedrifter, vinner hans karakter med dem icke så mycken belysning, som Walter Scott, i sin roman "The Talisman", kastar deröfver genom den enda rådsförsamlingsscenen, efter det Englands banér blifvit bortröfvadt. Undantager man en viss moderation i tal och äfven handling, som han under fångenskapen visar, äro föröfrigt de genomgående grunddragen en egendomlig jättelikhet både till kropp och själ, en obändig tapperhet, stundom ock ett drag af råhet. Alldeles försvunnet är ej det godmodiga och loyala; af generositet deremot finnes i hans lynne knapt en skymt. Än mindre har romancieren begagnat sig utaf hans skaldenatur. Af den chevalereska kärlekens impulser finner man föga spår i Richards historia, och dikten har i detta afseende, som i de flesta andra, icke förbättrat historien. Öfverhufvudtaget äro de finare, mera andliga dragen i karakteren obegagnade, de starka sinliga deremot öfverdrifna till en grotthet, som tillochmed får tycke af kannibalism. Genom denna grofkornighet röjer Richard Coeur-de-Lion en betydlig underlägsenhet, jemförd med de finkänsligare riddarne af tableronden, en stark frändskap deremot med Charlemagne-sagans hjeltar.
Efter att i diktens anlägning och karaktersteckning igenkänt det romantiska skapelsesättets lynne, återstår att genomgå de situationer, hvari dikten förlägger Richard, och i dessa förvirrade historiska tilldragelser finna en specielare tillämpning af detsamma.
Richards fader är Henry, konung af Yngelonde, som af sina vasaller omsider förmås att taga sig en gemål, men blott på det vilkor, att de hemta honom den skönaste qvinna i verlden. Kunskapare utsändas. Underbarligen påträffa desse midt på hafvet ett praktfullt skepp, hvarpå färdas Corbaring, konung af Antiochia, med sin dotter Cassodorien. Då denne genom en syn erhållit befallning att resa till England, tyckes kunskaparne intet tvifvel vara, att ju Cassodorien är den sköna de söka. De återvända till konung Henry, som ännu samma afton firar sin förmälning med den fagra okända. Men tyvärr är Cassodorien icke lika god kristen, som hon är skön och intagande. Redan följande morgon svimmar hon vid hostians upplyftande och undviker denna ceremoni för framtiden. I femton år, under hvilka hon föder åt Henry sönerna Richard och John samt en dotter Topyas, njuta de det oaktadt en ostörd lycka, tills omsider en erl "of gret pousté" får infallet, att göra konungen uppmärksam på detta drottningens oskickliga förhållande, och äfven lätteligen öfvertalar honom, att med våld qvarhålla henne vid ceremonin. Följden blef förskräcklig, ty Cassodorien fattade sin dotter med ena handen och prins John med den andra, samt flög i den bestörta menighetens åsyn upp genom taket. Prins John "fel from the eyr in that stounde and brak his tygh on the grounde", men med dottren försvann hon och blef aldrig mera återsedd. Konung Henry undrade öfver hennes ändalykt så, att han snart kände sitt slut nalkas och lemnade riket åt sonen Richard, hvilken, ehuru vid denna tid blott i sitt femtonde år, "was a man of grete powere", som
"Dedes of armes gaff hym to.As falleth for kynges and knyghtes to do."
(v.v. 35-250).
I denna fiktion igenkänner man lätteligen de folkliga sägner, som enligt krönikorna (Johannes Bromton, hos Script. rer. Angl.) redan på Richards tid voro gängse om hans farmor, grefvinnan af Anjou, och derifrån af menestrel-traditionen öfverflyttats på hans mor. Den plantagenetska slägten är dock icke ensam om en så underbar familjehistoria. Gervasius af Tilbury, som skref omkr. år 1200, förtäljer densamma om en viss dam af Espervel, med den skillnaden, att hon vid sin flygt medtog en del af slottets vägg.[95] Tvifvelsutan ligger till grund för dess öfverförande på Richards mor, det hätska demoniska lynne denna furstinna gjort sig känd för, liksom äfven, att hon här förvandlats till en antiocheisk prinsessa, kan anses föranledt af hennes skandalösa uppförande i Antiochia under andre korståget.[96] I sakens natur ligger ock, att Richards historia, hvars mest lysande del förlöper inom Orienten, så mycket hellre skulle förses med en sådan tilldiktning, som orientaliska prinsessor äro stående artiklar i medeltidens fiktionsförråd. Öfverhufvud voro de skönaste damerna från österlandet. Der är det såväl Guy of Warwick, som isynnerhet Sir Bevis of Hamtoun finner dem. Detta gäller dock i gemen alstren af den romantiska inbillningskraften, som, älskande halfskymningen, finner henne ingenstädes mera mystiskt lockande än i Orienten, om hvars främmande lif och natur tiden visste jemt och nätt så mycket, som erfordrades att låta inbillningen der kringströfva. Ibland Mahounds-dyrkare, Saracener och Morer kunde, det tillgå ännu orimligare, än ibland kristne, då hos dem icke fanns samma kristna samvete, då deras handlingar icke leddes af chevaleriets motiver och då de voro, om icke söner af åtminstone nära beslägtade med Hin Onde sjelf. En sådan dunkel menskoverld lefde nödvändigtvis i en mystisk naturverld, så att sambandet dem emellan der icke var ledt ens af de naturlagar, som dock erkändes af romantiska fantasin i dess vesterländska hemland.
Ur detta förhållande, att Cassodorien är från ett land, der det ej stod så alldeles helt till med kristendomen, vinnes utvecklingen i denna del af romanen. Men hennes brist är ingen själsegenskap, hvarföre ock den handling, svimmandet vid hostians upplyftande, som derur framgår, är en blott fysisk tilldragelse. Med rätta har derföre hennes demoniska natur alls intet inflytande på Richards karakter. Romancieren glömmer det helt och hållet under diktens fortgång.
Likalitet behöfver han finna någon grundlägning deruti, att Richard med sin faders död bestigit en tron och regerar ett helt folk. Vi hafva sett, att det för Richard sjelf i verkligheten intet betydde. Det enda drag, hvarmed han här visas som konung, är, att han befalte enhvar af sina baroner inställa sig vid det tornerspel, han utlyste till Salisbury, "on forfeyture on lyff and londe". Sjelf uppträder han dervid okänd som enknight aventurous, i trenne olika skepnader. Först rider hat inom skranket på en kolsvart häst, i kolsvart rustning, på hvars hjelmkam satt en glupande korp. Kring halsen bar han en klocka och i handen ett spjut om fjorton fots längd och tjuguen tums tjocklek. Betydelsen af korpen förklarar dikten vara tålamod under mödor och arbete, samt af klockan beskyddandet af den heliga kyrkan. Efter att hafva kastat åtskilliga riddare ur sadeln, återvänder han till skogen, hvarifrån han kommit, och framträder ånyo i en röd rustning på en blodrõd häst, och på hjelmkammen en röd hund, hvars svans nedhängde till marken, och som antydde hans hat emot hednahundarne. Men då ingen ville utsätta sig för hans jättespjut, tog han on klubba och red in på den berömde riddar Thomas de Multon, mot hvars hjelm han riktade ett slag, som ofelbart skulle krossat en mindre utmärkt kämpes hufvud. Sir Thomas aktade derpå intet och då Richard ger den flegmatiske riddaren ett än hårdare slag, slår denne tillbaka med sådan kraft, att konungen förlorade stigbyglarne och skyndsamt måste draga sig till skogen. Ännu en tredje gång infann han sig rustad i hvitt, med ett rõdt kors på skuldran och en hvit dufva på skölden, utför samma manöver emot Sir Foulke Douyly, men med samma framgång. Efter tornerspelets slut kallar han till sig de tvenne bepröfvade hjeltarne och frågar dem om tillgången, hvilken af dem ånyo skildras, än mera utförligt och med föga granlagenhet emot den okände riddaren, i det den ene ber djefvulen hänga honom hvar han må finnas, den andre tror att han var ett spöke.[97]
"Kyng Rychard sat föl stylle and loughAnd sayde: Frendys sykerly,Takes nought to greeff; for it was I";
hvarefter han uppenbarar dem sin rekognosceringsplan, på hvilken de gladeligen ingå, kyssa hvarandra och besvära ett trohetsförbund. (Vv. 251-612.)
Man kan vid denna skildring icke underlåta att fästa uppmärksamheten vid en vigtig beståndsdel i riddarpoesin, symboliserandet. Liknelsen spelar öfverhufvudtaget en ringa roll i denna poesis språk och uttryckssätt. De stående liknelserna äro endast få och enkla, sådane som "rede as blood", "Whyte as mylk", m.fl.; icke ofta påträffar man en så utförlig som den, då Cassodorien säges vara "bryght as the sunne thorugh the glas", eller den, då en galeja säges gå så snabbt "as quarrel dos off the arweblast." Denna brist sammanhänger med medeltidens åskådning af naturen, hvilken för honom var en sluten, mestadels ondskefull verld för sig. Ej underligt om han, med en sådan åsigt, ingen likhet kunde finna mellan förhållandena i naturlifvet och menskolifvet. Endast med ångest och suckan dvaldes det sednare i det förra. Menniskans rätta hemvist var i himmelens öfvernaturliga regioner. Men för att dock kunna föreställa sig dessa, måste han åter gripa tillbaka till natur- och jordlifvet. Detta gjordes på tvenne sätt: idealiskt, sålunda att han i sin fantasi höjde tingen til fullkomlighet, och så kastade dem öfver svalget till Guds rike,[98] eller symboliskt så, att han lät dem gälla som tecken af sina religiösa föreställningar. Så blef korset vägvisaren på den törniga stigen till himmeln, lik en från höjden skallande klocka ljöd kyrkans manande toner till den tröttade och ståndaktige vandraren, från afgrunderna vid vägen hördes, som hundars tjut, de onde makternas skrän, lik en ren och hvit dufva sväfvade den Helige Ande hugsvalande öfver honom o.s.v. På denna väg var det öfverspända sinnet outtömligt i att utfinna likheter, som i sjelfva verket voro blott helt godtyckligt insatta, och symboliserandet utbreder sig till att betekna äfven moraliska begrepp och åsigter, såsom dess användande i det chevalereska lifvet bevisar.
Svårare att förklara än detta egendomliga slag af liknelser, äro de talrika drag af onaturlighet, som möta oss i den romantiska diktningen. Vi afse icke här den verld af fantastiska skapelser, som af tidens vidskepelse framtrollats; icke heller de underbarheter ett öfvernaturligt vetande ansågs frammana. Det gifves dertill ännu tvenne slag af onaturlighet, eller hellre osannolikhet, ofta använda i denna diktning, hvilka i väsendtlig grad bidraga, att för moderna läsare gifva henne det fantastiska tycket, men i afseende å hvilka både den diktandes och åhörarnes mening är svårfattlig. Så kan man icke lätteligen besvara den frågan: hvad mente romancieren och hvad tänkte sig tidens bildade publik, vid anförandet af de kolossala dimensionerna på Richards spjut? Längre fram förtäljes, att han vid stormandet af Messina med sitt svärd afhögg sjudubbla kedjor af jern. Hans yxa är af tjugu pund stål, och i sitt envige med Saladin fäster han med kedjor vid sadelknappen en bjelke om fyratio fots längd, för att dermed kullslå Saracenernas leder. Äfven Robert de Brunne i sin rimkrönika har upptagit sådana drag,[99] i öfvertygelse om deras sanning. Att här särskilja mellan tidens historia och dess dikt, är icke möjligt. Men vare sig publiken fattade dem i den förra eller sednare betydelsen, är deras tilläggande karakteristiskt för medeltidens sätt att idealisera. Ty i sjelfva verket äro ett fjorton fots spjut och en tjugu punds klubba blott alltför passande vapen för Richard, sådan han i romanen framställes, "in deed a lyoun, in thought a libbard".[100] Det är genom sådana poetiska öfverdrifter hans bild utpräglas till jätte mer än riddare; man tycker sig se en Colbrand, en Fierabras, hellre än en sonnettskrifvande chevalier. Tvifvelsutan ligger i denna ensidiga plumpa uppfattning af Richards lynne den sanningen, att tiden mera hade känning af hans kroppsstyrka och mod, och att den vackrare sidan af hans karakter lemnat vida sparsammare spår i de samtidas minne; men deri ligger äfven det vittnesbördet, att tidens diktarlynne var rått, groft, oförmöget att förandliga och förfina sitt ämne.