Men se, här är jag åter vid mitt hem!Här är den kulna grottan; o, som nuSå dyrbar har den aldrig förr mig varit.Där skall jag hvila lemmar, som af trötthetOch strider digna. Sluten i dess famn,På dess granitbädd skall jag, gömd för världen,Hvars skönhet kväljer och förskräcker mig,Kanske en stund af sömnens ro besökas,Ett ögonblick få glömma bort mig själf.
Dock om, ännu på veka svandun vaken,Vid Minnas sida hennes make hvilar,Så lämna mitt förgråtna öga, sömn!Låt mig i väkter på ett fridlöst lägerMed öppen blick mot grottans mörker stirra,Men flyg till honom, kväf hans känslors svallOch tvinga honom att sin himmel glömma!
Förskjuten, gäckad, trånande och fridlösGick vandraren i sekellånga årSin tunga stig igenom öde länder.Ej bjöd en trofast famn vid dagens slutEtt fredligt läger åt hans trötta lemmar,Ej räckte någon vänlig hand en dryckAf källans svalka åt hans heta läppar,Och ingen pannas hvälfda himmel ägdeTvå milda stjärnor för hans hjärtas natt.När morgonen, det glada sinnets älskling,Sin purpurhy i österns böljor tvådde,Då steg han med förkrossad håg från bäddenOch såg ur tårar mot en tröttsam dag;När kvällen, kvalda hjärtans tröstarinna,Vid västerns guldport log bland sömn och drömmar,Då sjönk han mattad på en sömnlös bäddOch såg emot en ödslig natt ur tårar.
En afton stod han stum vid oceanenOch styrde trånfull sina blickars vingarMot sitt af kvällens sol belysta hem;Men, like trötta fåglar, föllo allaFörlorade i böljans vida graf,Och deras liksång var den suck, dem gafsTill trogen följeslagare på vägen.
Då växte, likt den unga svanen, oppEtt snöhvitt segel, glimmande i öster;Och inom några korta stunder samDet vimpelprydda skeppet vid hans udde.Vid stranden låg en planka;—med en bönTill böljans makter slog han sina armar,En glädjedrucken älskling lik, om denOch störtade sig djärf i vågens bädd,Sitt hemland och sitt sälla hopp till mötes.—En ädel hand från skeppet räckte mildtDen tröttade sin hjälp.—Och nattens döttrar,Den tysta sömnen och den lätta drömmen,Begrofvo snart hans lidande i frid.När nu med rosenläppar morgonrodnanBebådade naturens vällust, dagen,Slog vandrarn opp sin blick och såg omkring sig—Och såg sin hembygds länge sörjda kust,Och såg dess gröna, trädbevuxna kullar,Och såg dess blomsterklädda häckars gång.På stranden kände han sin hydda, kändeDess glada fåglars morgonbön;—berusadUr fröjdens öfverfyllda nektarkalk,Föll han i salig yra på sitt anlet,Välsignande det lif, han nyss förbannat,Den jord, han kallat smärtans afgrund nyss.Och som han slöt sin bön, då sprang bland löfvenHans barndomsvän, hans trogna flicka framOch föll förlorad i sin älsklings armar,Besköljande hans kinders milda brandMed återseendets och glädjens tårar.—
Men, sorgens son, säg, hvarför dröjer nu,Din själ vid glada bilder?—Hvarför talarDin röst om mänskosällhet nu, förutBlott van att ensam klaga och fördöma?
Ha, äfven jag var säll en stund,—en stund,Ej dyrköpt nog för tusen seklers marter!Ha, jag var säll!—Se, solen hunnit renTill andra rymder jaga nattens skuggor,Och daggens droppar släcka icke merDen trånadsmatta blommans törst, och jordenStår skälfvande i ljus och dag och lerÅt villan och fantomerna af mörkret;Men för mitt öga står dock nattens dröm,Så skön, så magiskt klar ännu, och kämparMot verklighetens strålar segerrikt,Som månans skimmer emot stjärnornas.
O dröm, o himmelskt ljufva dröm! Om digSkall jag för nejdens kala fjällar tala,Tills deras missljud-vanda eko glömmaDe rop af smärta, dem de hört af mig,Och vänja sig att af sig själfva stammaDen häpne vandrarn glädje blott till mötes.—Så sakta då, o skog, din tysta susning!Och hämma, bäck, ditt muntra språng en stund!Och, klippor, höjen edra gråa hjässor!Och, nejdens alla andar, hören—hören!
Det var en kväll, en nordisk sommarkväll,En kväll, då solen icke går till hvilaVid jordens barm, men kysser henne blottOch skyndar åter opp till dagens fröjder;Det var en kväll,—den vida västern lågOch dvaldes i ett haf af guld och saffran,Och öfver österns gröna kullar summo,Likt rosengårdar i det stilla blå,De skära, purpurstänkta molnens flockar.I dagg och vällust låg naturen stum,Och jag,—jag vandrade bland hennes under,Stum såsom hon. Jag kände ingen sorg,Men medvetslöst uti mitt hjärta boddeEtt stilla kval ändå, som jägarns lodI örnens sönderskjutna sida dröjer.Men när han sitter sen på klippans spetsOch mänger dagens strålar där med blod,Då känner han uti sin barm en plåga,Men vet ej, hvarifrån den kom och närDen slutas; så med vemod, som jag ejBegrep, en gåta för mig själf, jag gickPå fältets fägring, vacklande och sluten,När hastigt, fjärran från ett sakta ljud,Som af en lutas lätt berörda strängar,I samklang döende, mitt öra hann.Jag lyssnade.—Ännu en ton, ännuEn suck af andarne i lutans boja,Och sen ett lugn, en stillhet öfverallt.Likt lugnet på den kvällbelysta fjärden,När sista fläkten gått med stim däröfverOch vattnets dallring byts till spegelglans:—På en gång skingrades min smärta nu,Och jag var lätt till mods igen som blomman,När fästets källor flödat ut och hvalfvetÅnyo mot den tårbestänkta klarnar;Men medvetslös som blommans var min fröjd.
En sorglös trånad dref mig mot den nejd,Ifrån hvars famn de milda ljuden kommo.Jag skyndade, som lyft af vingar, ditOch lyssnade, och lyssnade ånyo.
Så kom jag till en park, där stam vid stamMot ljusets pilar höjde gröna sköldarOch ingen fläkt af aftonvinden hannDen friska helgedomens svala skymning.Det syntes icke mänskospår i den,Ej spår af dessa fräcka sköflarhänder,Som sätta konstens stela krona oppUppå ruiner af naturens fägring.I blomning stod där hvarje ört på marken,I sommarskrud stod hvarje träd;—en flockAf luftens fjäderklädda barn allenastSatt drömmande emellan löfven där,Och sången slumrade på deras tungor.Jag stannade, jag visste icke merAf någon lidelse, af någon tanke;Mitt väsen var, som skeppet är på hafvet,När ingen svallvåg mot dess sida slårOch ingen vind dess slappa segel fyller.
Men nu—nu klang en himmelsk ton igen,Och plötsligt ljödo lutans alla strängarEn rik, högtidlig harmoni, som snartMelodiskt fylldes af en kvinnostämma.
Hvad nyss var sänkt i sömn, spratt opp på nytt:Hvar fågel öppnade sin näbb till sång,Hvart löf i parken skälfde, och ett regnAf dagg föll dallrande af hvarje blomma.Och jag, jag hörde rösten mig så näraOch kände den,—och det var Minnas röst.
Men stod du en gång, svept i dimmans flor,På kullens spets, af vårens morgon famnad,Och drack en rosenånga, fast du ejDe röda skålar såg, hvarur den flödde,Och badade i värma dina lemmar,Fast värmans källa doldes för din blick,Och såg du då en flyktig storm förjagaDen lätta dimman, såg du berg och dalFörtroligt träda fram ur formlösheten,Och såg du då med klara ögon gladDe vänner, som din vällust nyss beredde;Då vet du, hvad jag var och hvad jag blefDet ögonblick, jag Minnas stämma hörde.Ty hvad jag lidit, hvad i långa årJag njutit såsom ljuft och tänkt som sällt,Stod i förklarad glans inför min själ,Och kärleken gick som en sol däröfver.Förbannad från mitt hjärtas ljusa edenVar dock en enda tanke,—var dock den:Att Minna, Minna ägdes af en annan.Jag kände blott min sällhet, visste blott,Att hon och jag i världen fanns—ej annat,När jag i jublande förtjusning sprangDen korta väg, som skilde oss ännu,Och föll på böjda knän vid hennes fötter.
Men hon, ej skrämd, ej öfverraskad, sågSå ömt förtroligt leende på mig,Som om jag länge stått hos henne redan;Hon såg, som barnet på sin ängel ser,När modren bäddat vaggan mjuk och drömmenDå genast leder fram den välbekante.
Ej ljöd dock lutan mer. Det byttes ejEtt brutet ord, en vingad suck af oss;Men på den lätta brygga, bägges blickarEmellan våra hjärtans himlar slogo,Gick kärleken, i tusen former klädd,Att växla njutningar och växla boning.
Tills, famn ej mera skild från famn, och munEj stängd från mun, jag låg i hennes armarOch kände svallningen af hennes barmOch drack dess tårbestänkta kinders daggOch domnade af vällust bort—och väcktes.
Men, lögn af sällhet, håll mig evigt dock,Ack, evigt i din hulda boja fången!Jag tigger ej af verklighetens nådEn fröjd, som multnar under ägarns händer.Med fantasiens skuggspel är jag nöjd,Blott den beständigt för mitt öga terDen stund, då jag var säll, fastän bedragen.
Då skall jag än, när Minnas vår förgåttOch hennes kinder inga rosor bära,Se henne ung och salig i min famn.Då skall jag än, när mina dagar flyttOch kullen hvilar grön uppå mitt stoft,Men stjärnorna min fria ande bärgat,Då skall jag än från världens sköna ljus,Från Gud, från himlar och från änglar gåAtt drömma mig vid Minnas purpurläppar.
I öster stiga svarta skyar opp,Bebådande en lång och stormig natt.Långt hän i väster, bortom sund och uddar,Sjönk solen tröttad nyss i hafvets famnOch släckte lugnt sin fackla.Hur växlar allt! Den dag, som hvälfde nyssSin rika blomning öfver tusen länder,Står vissnad ren, och mörka skuggor täraPå bladens sista, matta purpur nu.Det lugn, som bredde lätta vingar öfverDen glada nejdens land och vatten, flyrFör stormens örtflykt, hotande i fjärran,Och intet är af allt, som varit nyss.—En bild utaf naturens stora lifÄr lifvet i en mänskobarm; för bådaStår samma eviga och höga lag:Förvandling är dess bokstaf, lif dess anda.Lycksaligt är det hjärta dock att prisas,Hvars dag ej till en stormig natt förbyts,Men till en natt af frost och is och dvala;Ty domnadt märker det ej då förlustenOch väcks af nästa morgon, men ej merTill en förgänglig dag.
Det bodde nyssEn himmelsk frid i mitt förtärda hjärta,Och glädjen spridde där sitt ljus ännu,Lik höstens sena sol, som någon gång,Minutligt, ödelagda fält förgyller;Men plantor, ack, som vissnat längesedan,Begynna åter blicka opp, bedragnaUtaf en härmad vår, tills snart ett molnFörskingrar deras hopp och haglar nerEn skur af stela dödar på de späda.Så, milda känslor, I, som skjutit återEn dvärglik grodd i den betrycktes barm,Skall snart kanske ert matta lif förstöras.En dyster aning sveper ren sitt florOmkring er himmel;—ack, om några stunderÄr allt måhända mörkt igen som förr!
Men tyst, en sång!—Hvad mänskligt väsen dväljsSom jag bland klyftorna, i öde skogen?En glädtig sång! Kanske af en förvillad,Som återfunnit stigen till sitt hemOch skyndar jublande till barn och maka.Den sälle! Regnet faller kyligt ren,Och natten andas kallt; men ack, hur lättSkall icke färdens långa möda glömmasI hvilobädden af en älskad famn!Där syns ju glädjesångerskan!—Men ack,Hvad strid emellan hennes sång och väsen!Lik bäcken, som sin muntra stämma höjer,Fastän den bruten mellan klippor går,Så tycks ock hon, på lifvets fröjd bedragen,Förvirrad, krossad, sjunga sällhet än.Se denna glesa krans af vissna rosor,Som fängslar hennes spridda hår;—hvar fläktSlår bort ett gulnadt blad af dem, liksomEtt oblidt ödes lätta vindar slitaFörhoppningar ur en förkrossad barm.Se hennes anlet, likt en höstlig källa,Af stormar grumlad, öfverhöljd med spillrorAf en förhärjad blomstervärld; ännuÄr himlen dock ej jagad ur dess spegel.Så hvilar äfven där i hennes anletIbland förstörda drag en stämpel än,Som är mig känd, som jag förut har älskat.—Kom närmre, vilda tärna! Minna blickarSin kärlek än ur ditt förgråtna öga;På dina kinder syns en skymt ännuAf rosengårdarna på Minnas kinder,Fast sorgen bredt sin vinter öfver dem;Hög hvälfs din panna såsom Minnas panna,Din röst är hennes, och din barm är hennes;Kom, låt mig känna, om ditt hjärta slårSå högt, så brinnande som hennes hjärta.Kom, kom!—
Ha, milda himmel, det är hon!I pulsar, svallen vildare än hafvet,Att fasan ej må isa edra böljor!Ja, det är hon! Förnuft, släck ut din lampa,Den lyser opp en afgrund!—Samla, natt,Från halfva världen hit ditt mörker, fallen,I klyftor, öfver oss och oss begrafven!—Vansinniga! I denna fasans nejd,I denna stund af skymning och af hvila,Då sorgen sofver och då glädjen drömmer,Hvem söker du?
HON.Ha, ja, hvem söker jag?Jag söker här min älskling, och han svararFrån alla gråa klippor, då jag sjunger.Hör, hör! En stämma där, en där, en där,Den sista är så långt, så långt, att jagEj hinner honom mer, sen dit han flydde.Hör, hör! Nu är han åter nära,—nuDär längre,—nu så långt, att knappt han höres.O, ve! Hvi flyr han? Hvad har jag väl brutit?Och har jag brutit, vill jag allt försona.
HAN.Du gråter: gråt ej, kvinna! Låt din tårEj fruktlöst falla vid ditt ödes fötter;Det ser ändå ifrån sin höjd på dig,Som solen på den lilja, han förbränner.Var glad, din älskling kommer då igen;Nu vill han icke komma, då du gråter.
HON.Då skall jag le. Jag log nu nyss ocksåOch sjöng af glädje, ty han var så nära.Han svarade från denna häll. Hvar är han nu?Jag kom och fann blott dig,—men såg du honom?Och ägde han en vänlig hälsning ejAtt lämna kvar åt mig, förrän han flydde?
HAN.Han sade, att då nästa morgon gryr,Är han tillbaka hos sin trogna flickaOch skiljs ej mer.
HON.Du arma blomma, som jag plockatFör honom, för att gläda honom, ack!Till nästa morgon lefver du ej mer.Du måste vissna, natten är för lång.Men, gode främling, tag den späda blomman, du;Jag kan ej vänta, jag vill söka honom.Om han mig flyr och jag är där i fjärran,Då han är här, så räck åt honom blomman!Säg, att som hon förvissnar under natten,Skall jag väl vissna, innan morgon gryr;Säg honom, att han icke borde fly,Att jag ej minns, hur länge jag har irratUti hans spår förgäfves, ja, förgäfves.Min tunga bränner, mina fötter blöda,Jag dignar ofta, då han är som närmast,Och drömmer under dvalan, att min barmÄr full af törnen, att mitt hjärta stingesVid hvarje slag.—Det är en dröm.—
HAN.Håll opp!
HON.Den vederkvicker mig likväl, och snartÄr dvalan slut.
HAN.Håll opp! Du talat nogAtt jaga lugnet bort från himlens salar.Slit ej mitt hjärta sönder; det är sjuktSom ditt.
HON.Som mitt? O, då behöfves tröst!Men säg, hvar skall jag hämta den ifrån?Den har jag sökt, som molnet i sin irringEn fristad söker, såsom vattenfågelnI vassens mörker letar sina ungar,Som blöda ren i jägarns hand. O, tröstHar icke jag, du arme like! Fick denAf mänskor ej, af himlen ej, af jorden ej.Jag har en saga; vill du höra den,Så underlig och dock så sann? Jag såg den själf.Först skall du gråta, sedan skall du skratta,Och om du skrattar, vill jag skratta äfven.Man sade mig, att kärleken ej varFör jorden skapad, att ett brott det voreAtt klaga, då dess planta vissnar här.Men jag gick ut med hjärta, fullt af hopp,Och tänkte söka opp en lycklig kärlek.Jag ville se, om ej ett ställe fanns,Där tvenne trogna kunde lefva sälla.Och ren i närmsta skog såg jag ett parAf turturdufvor. I den glesa toppenAf ett förtorkadt träd de suto bådaMed näbb vid näbb, men rundtomkring var lugn.Jag stannade; för mig var skådespeletSå outsägligt ljuft. En glädjetårSteg i mitt öga, men den hann knappt falla,Förrän en hök kom obemärkt och togDen ena dufvan;—under klagoljudFörsvann den andra bäfvande bland träden.Med smärta såg jag efter höken,—hanFlög med sitt byte till ett annat träd.Där satt hans maka, bägge delte dufvan,Och sen de mättats, smekte de hvarandra;Och jag blef tröstad åter, ty jag såg,Att kärlek fanns, och allt var lugnt kring den.Då ljöd ett skott,—den ena höken föll,Den andra flydde bäfvande i skogen.Med vrede slog jag ned min blick och tänkte:"Här mördas kärleken; det finns likvälEn ort, där idel goda hjärtan klappa,Där skall jag finna, hvad jag söker, därFörföljs ej kärleken, men ler och skyddas."Så tänkte jag och lättade min fotAtt vandra dädan;—under foten, se,Låg en förtrampad fjäril, än i dödenVid blomman fäst, som han i lifvet älskat.Han var förtrampad af min fot, af mig,Hur underligt, af mig, som velat köpaMed eget lif hans lif tillbaka,—skratta!—Du skrattar ej,—af mig var kärlekenFörtrampad,—och du skrattar ej?—
HAN.O, kvinna!Förtviflan skrattar såsom du, förtvifla ej!Din fjärils död var kärlekens triumf;Han dog gemensamt med sin älskarinna,Han dog för dig, som ville honom godt.Ser du, i lifvets öknar går en ängel,Han älskar kärleken som du, han ryckerOckså en maka ofta från en maka,Men ej med hökens roflust, ej med jägarns,Ej tanklöst, såsom de; med ömhet blickarHan på den ena, då han tar den andra.Han tänker: "Sen du gråtit några stunder,Du efterblefne, skall jag dig ej glömmaI tåredalen, där du ensam går."—Vet du, hvem ängeln är? Han heter Död;Hans gärning liknar din, ty han är god som du.
HON.O, du är själf den milda ängeln, sändEj att begära tröst, men skänka tröst.Förtälj din vackra saga än om Döden,Hur ömt han älskar—allt och allt förlossar!Förtälj det än, och jag vill böja nedMitt matta hufvud på ditt knä och lyssna.Och när jag lyssnat och mitt öga sluts,Så håll dig färdig med din gömda liaOch för den bleka liljan opp till Gud.
HAN.Att evigt blomma och att evigt älska.
HON.Att sitta vid den Högstes fot och gråta,Tills Han, bevekt af mina tårar, sänderDig ned att hämta den, som nu mig flyr.
HAN.O, då du hamnat, hamnar han också!Han skall väl söka själf den goda ängeln,Som honom för till dig. Till dess förglöm,Hvad jorden brutit, hvad du lidit där!Sof bort din smärta, sorgens trötta dotter,Och dröm, hur lyckan står vid grafvens randOch tigger för sitt rika fullhorn änDen sköna skatt, hon nödgas sakna: friden.
HON.Och huru Döden fattar lyckans handOch för den blinda som en trogen vänTillbaka genom världen, genom tiden,Och fyller bristen, då hon gett, och sårFörsoning i de fel, som hon begår.Så vill jag drömma på ditt knä, du gode,Du ende, som ej skymfade den svaga,Ej återstötte utan skydd och tröstDen skyddbegärande, den öfvergifna.Ja, jag vill drömma lugnt uppå ditt knä,Så lugnt som stjärnan i en sommarhimmel,Som hjärtat drömmer i sin barndomsvärld.Din lön är färdig: du är Dödens ängel,Och du behöfver skatter för att älskasAf jordens barn; tag hvarje tår, jag gråtit,Tag alla suckar, dem jag gjutit har,De äro pärlor nu och diamanter,Som möta dig, hvarthelst du styr din färd.Men där en fridlös änka klagar senBland bleka barn, som ropa efter bröd,Och där kring bårens rand sig nöden lägrat,Där strö dem ut, och jag vill skåda dåVälsignande från himlens sal därpå.Men där du ser en tröstlös kärlek kräfvaAf jord och himmel en förlorad sällhet,Där strö ej guld, ej diamanter ut,Men höj din lie, skörda!—
HAN.Sömn, o sömn,Du svala dagg för hjärtats sjuka blomma,Du blida, som på drömmens vingar bärDen kvalda anden ur sin fångaboningOch låter honom några stunder friI evighetens etersalar andas!Kom, sänk dig ned till oskulden, fastänDess bädd af klippans kulna mossa reddesOch fast hon lutar hjässan mot en famn,Där alla lifvets vilda sorger storma!
Hon sofver ren—min bön är hörd—, hon sofver.Se, öfverståndna äro dagens mödor,Och plågor, hopade af långa år,Uti ett enda ögonblick förgätna.Hur lugn är ej den godas sömn,—som kvällen,När dagens stormar rasat ut, förklarasDess sorgebleka anlet mer och mer;Och dessa tecken, hvarmed ödet stämplarSitt herravälde in på slafvens panna,De jämnas åter, och befrielsenBor, typiskt röjd, hos slumrarinnan redan.Ja, säll är du, som sofver och som glömmer;Ej tränga världens dystra bilder nuIgenom dina blickars slutna portar,Och lifvets djupa afgrund höljs af natt.
Hårdt har hon kämpat, mycket har hon lidit,Dess barm är sårad och dess pulsar tömda,Och hon förföljs ännu. En flykting ärDess tanke, utan riktning, utan hem;Dock jagas äfven han af sorgens härar,Hvarthelst han irrar, sökande en fristad,Och ej en gång i din förstörda borg,O vanvett, låter du den kvalde dväljas.Blott sömnen är de öfvergifnas vän.
Du dyra varelse! Jag klagar ej,Att sinnlighetens lampa, att förnuftetBlott flämtande, med halfsläckt låga brinnerInom din hydda, rest af jordens stoft;Men att, hvarthelst dess matta stråle faller,En tår skall röjas och en jämmer skådas,—Se där min plåga! Litet nog ändåBetalar själens gudaeld här nereDe offer, som den kräfver af vår frid.Ty hvad är mänskan med sin dubbla lottAf jordiskt mörker och af himmelskt ljus?En dyster natt omkring en enda stjärna.Förgäfves bryter hennes bleka skenIgenom slöjorna af moln och dimmor;Hon dagar ingen rymd, hon tränger ejMed strålfull fackla genom skuggans gårdar,Och stormen bryter segrande likvälMed härskarstämma genom nattens famn,Och böljor sucka mellan öde stränder.Det finnes stunder dock, då ögat, glömsktAf skymningen, af fasorna och striden,Med barnslig vällust ser på stjärnan blott;Och dessa stunder vördar, svaghetenSom sina ljusa stunder, älskar demSom glädjens lätta ögonblick af lifvet;Men kraften, men det starka hjärtat återFörbannar dem som foster af en afgrund,Förrädiskt lockande ett fridlöst hopp,Blott för att visa, hur dess vingar domna,Försåtligt talande om ljus och fridFör tanken, som i villans öknar famlar.
Så hvila ut till morgondagens mödor,Du ödets korsbelastade slafvinna,Och glöm, så länge du kan glömma än!Åt mig har natten ingen sömn att skänka,Min hvila är en vanmakt blott att bäraDet lidande, som samlas öfver mig.Men jag vill sitta och ditt lugn likvälMed glädjeblandadt vemod än betrakta,Som sorgen sitter vid en älskad grafOch gläds åt blomman, som gått opp däröfver.
Hon är försvunnen,—ja, hon är försvunnen!Det enda minne, jag af henne fick,Är spåret på det daggbestänkta gräsetOch kvistarna, som darra än, där honGick stilla fram emellan skogens stammar.Ja, hon är borta! Som en aftonrodnadFörsvann hon bakom klyftorna och träden,Och ensam står jag kvar—en dyster natt.
O, jag var säll ändå! Jag slöt den huldaEmot mitt hjärta, och jag led allena,Och hon var trygg i sömnen som ett barn.En här af minnen från förflutna tiderSlog opp sin skådeplats kring slumrarinnanOch spelte genom mörkrets glesa florI växlande gestalter för mitt öga.Där såg jag er, o mina barndomsdagar,Med edra klara solar och ert lugn,Då tanken än ej visste af sig själf,Ej flugit ut ännu att fåfängt söka,Lik Noachs dufva, någon grönklädd strand,Men gungade i drömmens trygga arkPå lifvets vida, bottenlösa bölja.Dig såg jag äfven, lund, där jag en gångFör Minna blottade mitt hjärtas lågor,Där lättbevingad, svalan lik, som sväfvarMot vårens famn ur sundets purpurvåg,Bekännelsen flög öfver hennes läpparOch hennes blickar gräto pärlor tillEn krona åt min segrande förhoppning.Dig återsåg jag, djup af sällhet, stundOch evighet tillika, då min kyssFör första gången i den svala kvällen,Vid lunders susning och vid fåglars sång,På hennes läppars vällustbädd försof sig.Och er och er, o eder, tusen gångerBesvurna och igen besvurna, såg jag,Ej lätta och förhoppningsfulla nuSom fordom, men allvarliga och dystra,På tidens vingar pekande och påDet mörka ödets järnhand, där den tungLåg vårdslöst hvilande på brutna fjättrar.—Så såg jag än med vemod, än med glädje,De dunkla hamnarna af forna fröjder,Än bedjande för nattens flykt, och änAtt solen evigt ville borta dröja.
Men bergens toppar klarnade i väster,Och snart mot dalen i en långsam strömFlöt ljuset neder från förgyllda fjällar,Och dagen frambröt, och hans strålar fölloPå Minnas bleka kinder ren.Då slog hon opp sitt öga, såg mig anMed blickar, ej förslöade som nyss,Men skarpa, genomträngande som pilar:"Du är det, jag har funnit dig; min dröm,Min svåra dröm är slut."—Med dessa ordUppstod hon hastigt, grät en tår förstuletOch tog min hand och talte himmelskt lugn:"Se, plågans spjut är krossadt, täckelsetÄr från mitt öga fallet; jag har funnitDet jag har sökt, och hjärtat vill ej mer.Hvad jorden äger, hennes fröjd och smärta,Har jag i bräddadt mått tömt ut, och merHar hennes trånga förråd ej att skänka.Jag vandrar nu, dit du ej följa får;Men snart jag vandrar längre bort, och dåVälkommen efter!Som jag skall du kanhända länge drömma,Att du förgäfves söker här din sällhet,Och såsom jag skall äfven du en gång,Med hjärtat lugnadt och med själen ljus,Förvånad vakna, sluten i dess armar;Till dess farväl!"—Hon kramade min handOch vände stilla mot den smala stigenOch började med långsam gång sin färd.Min famn stod öppen, och mitt öga bjöd,I täflan med min tunga, henne åter;Hon såg min tår ej, och min bön dog bort,Förgäfves klappande på hennes hjärta.Sin bana gick hon, obeveklig, kall,Den bleka månen lik på vinterns himmel.Jag skyndade i hennes spår, jag villeI mina armar sluta än en gångDen afgud, som mitt hjärta evigt famnar.Jag nalkades,—hon såg tillbaka dåOch höjde hotfullt varnande sin hand;Förisad stod jag kvar på hennes bud,En blodlös bild, ur marmorns klyfta huggen,Lik sångaren i Plutos dunkla borg,Då natten tog hans Eurydice åter.Orörlig var min fot vid marken häftad,Mitt bröst var länge utan suck och stämma,Tills jag omsider såg, hur mer och merDen älskade i skogens djup försvann.Då fick jag klagoröstens gåfva återOch ropade med hemsk förtviflan: Minna!Men blott ur bergens sorgsna grottor komI långa suckar återsvaret: Minna.
Hon vandrar!—Hjärta, frågar du hvarthän?Hvarthän, om icke till sitt hem, sin make;Ty hvarje ädelt sinne bär sitt tvångOch smider pliktens kopparkedjor starka.Välan, hon går tillbaka till de sina,Med känslan kufvad af förnuftets bojor.Hon får ej minnas, vill ej minnas mig;Och snart skall vanan, som det tunga lättarOch det förhatliga gör ljuft och älskadt,Med milda händer blomsterhölja törnenAf hennes olycksaliga förbund.När då med fridens gryning i dess själDess bleka kinders nya gryning börjar,Hvem är den lycklige, hvars kyssar fåUr deras morgonrodnad purpurn suga?Och när ifrån den friska barmens skatterHon slöjan kastat och det rum beträder,Där, lyst af lampan eller stjärnan blott,Försåtligt yppig högtidsbädden sväller,Hvem följer glädjerusig hennes stegOch mäter, trånande, sekundens dröjsmål?—Ha! Icke den, som ensam irrar härOch dricker nattens kulna dagg och sökerEn mossbevuxen klippas läger,—nöjd,Om han på den kan för en stund förglömma,Hvad han har varit, hvad han är och blir.Hvad hvisken I uti mitt öra åter,Dagskygga spöken, barn af mörkrets värld?Hvad bröt väl Minnas make?—Dock, hur ljuftAtt se det blod vid dolkens sidor stelna,Som brunnit nog vid Minnas sida ren!Fly, afgrundstanke! Vill du locka bortUr själens famn dess enda skatt, den ängel,Som ensam blef den öfvergifne trogenOch stundom talar om ett annat land,Där Minnas kärlek möter mig på stranden?Nej, han skall lefva, om han kunde änMed tusen sinnen frossa af sin lycka,Och ur min sällhets aska skall jag bärga dockEn möjlighet af Minnas återkärlek.
Man talar om hur dödens lugn är djupt,Hur bojan faller af den tyngda andenDen stund, då hjärtat slår sitt sista timslagOch mer ej mäter fångenskapens tid.Och det är sant, att ingen stormil skakarDet tjäll, som byggs åt slumrarn under kullen,Att ingen smärta födes af den barm,Som stilla under mossans djup förmultnar;Men anden, anden, är han fri?—O nej!Han är ej fri i eterns ljushaf, därBevingad mellan stjärnorna han sväfvar;Han är ej fri i evighetens famn,I himlens salar är han slaf ännu;Han bär sin boja i sig själf, så längeHan bär ett minne än af tidens kärlek,Och denna kärlek är ej skakad afSå lätt, som grusets sköra fjättrar bräckas.Se, klippan stiger brant mot molnets rand;En färd till toppen och ett språng från den,Hvad ringa pris för sällheten och friden,Om dessa kunde köpas därmed blott!I tusen skilda dräkter vinkar döden,Så blid, så litet skrämmande i hvarje.Jag kunde störta i dess öppna famnSå glad som svanen i det klara sundet,Och dröjer dock—o, hvarför dröjer jag?Ha! Blefve anden friad genom dödenOch ren från hvarje jordiskt minnes smitta,En suck, en enda klagan skulle dåEj mera flyga öfver mina läppar.Nej, blomsterkransa skulle jag min panna,Till fjällets spetsar ett triumftåg göra,Och under glädjesånger ville jagMig segrande i djupets kaos störta;Men nu, hvad vore dödens frukt? Ett lifBlott mera mäktigt att sitt kval begripa.
O. ingen himmel vore härlig nogAtt locka dig från jordens dalar, ande,Så länge Minnas hjärta klappar där!Vid henne skulle du din frihet fängsla,Oemotståndligt till din afgrund dragen,Lik fågeln, som, af ormens blickar snärd,Med öppna ögon i hans eldgap flyger.Du skulle fly till Minnas famn och därEtt vittne bli till sinnlighetens segrar,Då hon, lik fablernas menad, berusadAf vällustbägarns gift, förglömt sig själfOch jublande i nattens stund på ettFörhatadt altar kärleksoffer tänder!Nej, bättre vore, att i klippans barmEtt evigt fängelse för dig bereddes,Dit ingen skymt af jordens bilder hannOch intet ord af hoppets falska löften.Så äger då ej en gång du, den helaFörblödda jordens sista, glada tröst,Du fristad, vid hvars portar slafven läggerSin börda ned och konungen sin krona,Du fridens tempel för en värld, du hamn,Dit lifvets alla trötta segel sträfva,Så äger då ej en gång du, o graf,Ett läkemedel för mitt arma hjärta!Välan, jag vill fördubbla mina kval,Vill själfmant samla smärtans alla vapenOch trycka dem så flitigt i min barm,Att sår på sår må regna och åt migEtt ögonblick ej gifvas för att kännaDet enas plågor, förrn det andra drabbat.Så skall den dvala jagas bort, som likDet lugn, som mellan åskans knallar råder,Ibland förbredes i min själ och gerÅt kvalets viggar blott en ökad fasa.Med sorgens öfvermått skall sorgen kväfvas,Och dessa afgrundsdolkar skola dockEn gång förslöas, då de ständigt brukas.
Se opp, mitt öga, tanke, spänn din flyktOch hjälp mitt ödes bristande förmågaAtt måla bilder på min kärleks duk,Förfärligare än de redan sporda!Fullända teckningen af denna tafla,Där Minna väckts af morgonsolens strålarOch lyftat sakta opp ur vaggans bäddEtt barn, som vid dess sköte ler i sömnen.Med skärad pensel måla hennes ögon,Som tvenne himlar, lugna, klara, blå,Med gränslös ömhet famnande den späda.Och hennes anlet, låt det hälft förklarasAf dagens ljus och hälft af modersglädjens,Och att det sällare må röjas än,Låt några tårar i dess sällhet irra!Men gif den späda ängeln inga drag,Som likna mina. Nej! En annan gafÅt Minna hennes sköna skatt, en annanSkall hon i honom älska, vid en annanIgenom honom bindas, och åt migSkall ingen fläkt af hennes ömhet ägnas.Så är den första taflan färdig. Nu,Gå till den andra, måla där en parkMed löf och skuggor omkring Minnas boning.I parken bilda henne, vid dess barmLåt barnet dricka ur sin näringskälla,Och där framföre teckna sen en man,Som ser med lutadt hufvud ned på gruppen.Åt Minna gif ett uttryck, som om lundenMed löfvens tusen tungor, som om vindenUr hvarje fläkt, ur hvarje stråle dagenTill henne skulle hviska: "Du är mor!"Låt kölden smälta på dess makes panna,Gif faderskänslor åt hans marmoranletOch låt hans blickar röja, att han dåBegriper värdet af sin stulna lycka.Mig må din pensel vårdslöst kasta utBland klipporna, som trona där i fjärran.Led några forsar dit, som öfverröstaMin klagan, om jag klagar, och ett vindkast,Som sliter tårarna ifrån min kind,Att ingen dödlig anar, hvad jag lider!Så är den andra taflan skön.—Och nu!Tag mera mörka färger, gör en natt,Som dyster hvälfver sig kring moln och stormar.I Minnas sofrum sätt en halfsläckt lampa,Låt sömnen vinka och paulunen svälla,Låt—nej, fullända ej din afgrundstanke, nej!Låt tvenne stjärnor mot hvarandra irraOch krossade från sina banor ramlaOch världen lossas från sin fasta grundvalOch jord och himmel i en suck förgås!
Frid, milda afton! Jord och himmel, frid!En lifstidsfånge lik, som blef benådadOch kom ur tornets natt; ur järn och bojaI dagens vida tempel ut igen,Där solen brann, där luften ljöd och fältetI löf och blommor mot hans anblick träddeOch hvarje bana var förutan gränsOch hvarje sällhet såsom himlen öppen:Lik honom, endast mera säll, står jagIbland passionens sönderbrutna länkar.På detta spegelklara haf af fridVill hjärtat bäfva, o, och kan det icke!Och tanken skakar tveksamt sina vingarOch vill ej tro sin frihet, och likvälFör hvarje vingslag honom öfver molnen.Hur skönt jag lefver, o, hur lätt jag andas!Hur härlig strålar kvällen för mitt öga,Och hoppet vet dock af en bättre morgon.En kärleksbädd är jordens gröna matta,Och sömnen är dock mera ljuf därunder;Hur saligt allt!—Jag står på Minnas graf.Jag står på Minnas graf!—O, det är ljuftAtt tänka, hur hon hvilar lugnt här nereOch hur jag själf skall snart få hvila lugnt.Hur obetydlig var ej denna skatt,Som sköflades af oinvigda händer!Hvad ägde icke Minna kvar för mig?Den själ, som låg odödlig i dess öga,Den skönhet, som i hvarje fiber brann,I tiden tänd, men tänd för evigheten,Den var för mig; för hennes make varEj annat än det stoft, där masken nu,Som han, sin medvetslösa högtid firar.
Du sofver, Minna? Nej, du sofver ej!—Ditt hjärta sofver, men din ande vakar,Din skuggbild är det, som så kärligt serUr hvarje blommas daggbestänkta öga;Med fågelsången, som ur parken skallar,Melodiskt blandad, når din röst mitt öra:En hviskning sänder du i hvarje fläkt,Ett budskap med hvar sky, där oppe tågar;Och jag förstår din vink och lyder den.
O, hvad är sorgen, på hvars altar vi,Nattvandrande i stoftets dalar, offra?Och denna här af mödor och bekymmerOch kval och fasor, som förtära sinnet,Hvad äro de?—En tropp af skuggor blott,Fantomer, verkliga för tankens öga,Så länge han i mörkrets rike dväljs,Men tomma, utan varelse och kraft,Så snart han mäktar sig mot ljuset svinga.Ej utom grusets räcka ödets gränser;Och människan, som är på jorden jord,Är himmel genast, då hon är där oppe.Hur ser jag icke nu med ömkan nederPå er, o nätter, som jag genomvakat,På er, o dagar, som jag gråtit bort!Jag kan knappt mera fatta dessa småBekymmer, som mig syntes då så stora;Ty i min kärleks rika helgedom
Hur lydde Minnas sista ord till mig?"Som jag skall du kanhända länge drömma,Att du förgäfves söker här din sällhet,Och såsom jag skall äfven du en gång,Med hjärtat lugnadt och med själen ljus,Förvånad vakna, sluten i dess armar."O, nu förstår jag hennes mening klart!Min plåga var en dröm,—det verkligaÄr icke födt och skiftar ej med stunden.Ett enda var dock sant; det var min kärlek;Jag sof uti dess famn,—nu är jag vaken.Jag såg i sömnen spöken, natt och fasor;Nu ser jag Minna, himlarna och Gud.O kärlek, huru skön är icke duEmot den Amor med förgiftadt koger,Som dikten målar och passionen tror!Du står förklarad för mitt öga nu;Jag ser din båge riktad, men den ärDen öppna famn, du sträcker ut mot världen;Och dina pilar känner jag—de bildasAf oskuld, salighet och ljus.Det var en stund—jag såg dig då i sammaGestalt som nu,—det var den första gången,Jag dig förklarad såg i Minnas blick.Dig slöt jag då med henne mot mitt hjärta;Men blott en stund, sen fann jag dig ej mer.Mitt ljus var slocknadt, i min själ var skymning,Och för sömnvandrarn genom lifvets nattSjöng sinnligheten en förrädisk vaggsång.O, endast tvenne flyktiga minuter,O, af det långa lifvet endast tvenneÄr människan ur stoftets dvala väcktOch kan mot andevärldens vällust skåda;Och dessa gry med hennes första kärlekOch hennes sista stund!—Som barnet hvilarMed slutna ögon vid sin moders barm,Så hvilar människan i evighetens.En gång vid modrens kyss slår barnet oppSin blick och ler och somnar in ånyo;Och det är bilden af vår första kärlek.Men drömmar smyga till den spädas sinnen,Oroande, försåtliga och grymma,Som störa pulsens gång och hjärtats frid;Och slumrarn kvider då, och tårar trängaIgenom ögonlockens trånga galler,Och modren sluter honom närmareOch närmare emot sitt bröst, till dessHan vaknar, ser förvånad opp och kännerDen hulda snart och ler igen och sträckerDe späda armarna med fröjd mot henne;Och det är bilden af vår sista stund.Men icke alltid plågas slumrarn dockAf svåra syner; ty minuter gifvas,När leende i någon jordisk formHans bättre lif för honom uppenbaras,Fast bilden är förgänglig som hans dröm.Hvad var min kyss, som outsläcklig brannPå Minnas rosenläppar? Hvad den sällhet,Som brusade igenom mina ådrorHvar gång, jag henne tryckte mot min barm?Hvad var det ljus, som härligare dåFrån dagens gyllne källa tycktes flöda?Den skönhet hvad, som då uti min själSå yppigt ur naturens fullhorn tömdes?Hvad voro de? Blott drömmar,—ack, men drömmar,I hvilkas skuggdrag dock en vänlig skymtAf evighet och himmel låg förklarad.
Jag står på Minnas graf och tänker änPå forna sälla dar. Och hvarför skulleJag er förjaga, mina fröjders minnen?Är icke lifvets bästa fröjd ändåI dödens stilla gårdar såsom hemma?Välkomna, bilder från min ungdomsvärld,Förtroliga gestalter, utan omsorgOch utan strid, med hjärtan, fulla blottAf stundens skänker, och med ögon, blindaFör hvad en framtid i sitt sköte bar!Välkomna! Här vid grafvens rand är stället,Där oskuldsdrömmar obesvikna drömmasOch sorglösheten för en dag, som gryr,Ej vid dess skiften får med marter gäldas.Här är ert rätta hemvist, här är ljuftAtt se er åter, och jag vill besvärjaUr mullens djup den tysta slumrarinnanOch än en gång med er och henne gåMin gröna, rika barndomsdal igenom.
Men tiden flyr, och afskedsstunden nalkas,Ett afsked, där om återkomst ej talas,Men intet hjärta lämnas tröstlöst kvar.Jag flyr nu från ett land, där jag en främling var,Och mot mitt sköna hemland syftar färden.Och mången fröjd blef denna kust mig skyldig;Ack, mången lofvad fröjd, men ingen tårAf pröfningarnas gift, af sorgens galla.Dock dröjer jag med fuktadt öga änUppå den kulna, törnesådda stranden.Af afskedsstunden adlas allt till dyrbart,Och ömt försonad blickar jag farvälÄt hvad jag nu för alltid öfvergifver.O, det är lätt att oförrätter glömma,Då man är öfver lidandet och sorgen,Och ingen bitter tanke tar man medTill kärlekens och fridens ljusa fester.Farväl, du höga drott, som evigt ungDin eldvagn genom eterns rymder åker,Du milda sol, farväl! För hvarje gångJag jublande på ditt triumftåg skådat,För hvarje gång jag i ditt varma ljusTyckt fosterlandets klara dagar skimra,För hvarje fröjd, som i ditt hägn slog ut,För hvarje känsla, som din låga mognat,För ljusets och för lifvets bästa gåfvor,Haf tack, haf hjärtlig tack!—Snart skall jag merEj se din morgonrodnad gry, ej höraDe hymners ljud, som följa dina spår;Men du, ej trött, ej åldrad, skall ännuDitt friska spann igenom världen jagaOch mäta sekler åt förgängelsenOch lugnt utur förgätna släkters mullTill blomning åter nya släkter väcka,Till dess du äfven en gång, mätt af år,Ur redet löser dina gyllne fålarOch lägger ner ditt rika lån hos Gud.Till dess farväl!—Och du, o sköna dal,Som i din blomsterfamn mig tog den stund,Jag kom som gäst till obekanta länder,Du, bland hvars lunders sus och källors sorlJag mig så ofta i mitt hemland drömde,Farväl, farväl! För mig skall icke merDin majdag gry och dina blommor knoppas.Men tag en annan i mitt ställe då,En annan, irrande som jag i gruset,Tag honom till ditt skötebarn som migOch skrif för honom med hvar nyfödd vårDin blomsterskrift om bättre regioner.Och er, och er, o millioner hjärtan,Som blifven här att glädjas och att lida,Åt er en afskedssuck, ett ömt farväl!För er är pröfningen ej slutad än,Men många hårda strider obeståndna.O, klagen ej, fastän ej hvarje frö,Som hoppet djärft i ödets drifhus kastar,En grönklädd stängel skjuter opp och bärLycksalighetens himlaburna frukter!För dem är tidens sol för kall ändå.Men om, af bittra sorgers tårregn ammad,En jordisk sällhet slutligt gror för erOch äfven den af kulna stormar skördas,Så klagen ej ändå, ty med sin vällustOch med sitt kval är lifvet dock en dröm!Och nu, och nu är intet mera kvar!Håll famnen öppen, Minna, där du gladUr änglars krets mot min förvandling skådar;Håll famnen öppen,—om ett ögonblickÅr jag hos dig, i dina armar redan!—
Om ren vid helga klockors ljudJag stode i min högtidsskrudOch såge natt och dimmor flyOch söndans sköna morgon gry!
Förbi är veckans möda då;Till ottesången får jag gåOch träffa nära kyrkan den,Som saknat veckan ut sin vän.
Han står väl då på förhand renPå kyrkobackens brant allenOch blickar öfver träskets längdPå slädornas och folkets mängd.
Och jag är den, som eftersöks,Och tåget nalkas, skaran öks,Och plötsligt syns jag däriblandOch räcker honom gladt min hand.
Nu, muntra syrsa, sjung din sång,Tills pärtan brunnit ut en gångOch jag får gå till sängs igenOch drömma om mitt hjärtas vän.
Jag sitter här och spinner nu,Och rullan är ej half ännu;Och Gud vet, när jag spunnit utOch när den långa kvälln tar slut!
Jag huggit, tills min kraft förgått,Och hugger om igen,Och yxans stål är hvasst och godt,Men furan står dock än.Min arm var en gång tung och stark;Nu är den mer ej så,Sen vintern om jag ätit barkOch druckit vatten på.
Ifall min tjänst jag bytte omOch bättre för mig såg,Jag kanske till en herre kom,Som hade bröd af råg.Kanske i närmsta stad jag fannEn lön för tro och flit.—Jag tänker ofta så och kanDock icke längta dit.
Står fjället där med löfprydd toppOch ser i sjön sin bild?Går solen där så härlig opp,Och går den ner så mild?
Finns där en dal, som blomdoft strör,En mo, som tallar bär?Och hon, hvars vallhorn nu jag hör,Skall hon väl finnas där?
Förbi far molnet utan skygd,Till vindens tidsfördrif;—Och utan vän och fosterbygdHvad är ett mänskolif?
Kanske att Gud hör folkets röstOch lindrar landets nöd;Kanske en bättre skörd i höstOss ger ett bättre bröd.
Sjung, arma gosse, sjung!Din rodd blir annars tung,Din hand vid åran domnar snart,Och hvem skall sen ge båten fart?
En våg ej rör sig mer,Af sol och dag jag serEn strimma blott vid västerns bryn,Och mörk i fjärdens djup är skyn.
Säg, arma gosse, säg:Hvart skyndar du din väg,Allena, sträfvande och trött,Då natten själf har somnat sött?
Är det en fågeltropp,Du skrämt vid stranden opp,Är det en lom, är det en and,Du jagar nu från strand till strand?
Du, som från skog och fjällMig frågat mången kväll,Mig frågat förr, mig frågar änHör, eko, hör mitt svar igen:
Jag ingen fågeltroppHar skrämt vid stranden opp,Det är ej lom, det är ej and,Jag jagar nu från strand till strand;
Min tanke jagar jag:Hvartenda åretag,Hur lätt det är, hur svagt det är,Mig närmre till min tanke bär.
Där röken stiger oppMot klippans blåa topp,Där hyddan syns vid träskets slut,Dit har min tanke rymt förut.
Där skall jag finna den,Förrn det blir dag igen,När båten hunnit strand och hamn,Och jag min trogna flickas famn.
Det är så lätt man rörs och andas ren;Ej mer en brännhet sol med stupadt sken!Af sommardagen finns ej öfrigt merÄn västerns glans, som genom lunden ser,Och vindens fläkt, som, redan matt och sval,Skall domna snart på blomstren i vår dal.
Blott du, den silfverklara kvällens vän,O talltrast, bryter nejdens tystnad än!Är dagen eldig och är natten ljuf,Af båda diktens färger lånar duOch målar i en oförgänglig sångDin trohets högtid såsom våren lång.
Du har som jag en vän att tolka förDen fröjd, det kval, ditt veka hjärta rör.Har jag som du en stämmas välljud fått,Ett språk så innerligt, så lätt förstådt?O, kan jag säga, hur jag älskar nu,Och kan jag en gång älska ömt som du!
Lycksalig den, som vid naturens bröstFrån henne hämtar kärlek, ord och röst,Som, irrande, sitt modersmål ej glömt!Han drömmer blott och säger, hvad han drömt,Men medvetslös och utan reglors tvångHan drömmer vishet och han talar sång.
Jag vill dig höra, skald, vid skogens bryn,Tills sista purpurn flytt från aftonskynOch nattens fackla tändt sitt bleka sken.Vid hyddan möts jag af min flicka sen,Och skall jag tolka, hur jag dig förstått,Ej ord jag brukar, utan kyssar blott.
På marken vistas fågeln blott,Och löfven skymma än;Jag har ej gjort ett enda skott,Och det blir kväll igen.
Om vintern komme hit en gångMed drifvor i sitt fjät,Jag såge bättre ripans gång,Och orren hölle trä't.
Om luften ville blifva svalOch löfven falla sen,Jag såg kanske i nästa dalEn flock af järpar ren.
Dock snart skall ripans spår sig te,Och järpens skygd förgå;Men den, som helst jag ville se,Skall jag ej se ändå.
Jag blickar här,—hon blickar där,Men ack, vi mötas ej!Jag kunde stå, där blicken är,Och såge henne ej.
Emellan oss är sjö, är fjäll,Är mo med furu på,Emellan oss är dag och kvällOch kanske natt också.
Solen några purpurdropparRen på österns skyar stänkt,Och på buskar, blad och knopparDaggens pärleskur sig sänkt.
Skogens alla fåglar svingaJublande från topp till topp,Tusen glädjeljud förklinga,Tusen stämmas åter opp.
Fjärden krusas, böljan randas,Lunden rörs af fläkt på fläkt,Lif och blomsterdofter blandasI hvarenda andedräkt.
Ängel från det fjärran höga,Hvarje väsens blida vän,Gryning, har ett mulnadt ögaMött din ljusa anblick än?
Skingrad är bekymrens dimma,Tankens dystra moln förgått;Dagen i sin barndomstimmaÄlskar barndomskänslor blott.
Ingen lider, ingen saknar;Allt är glädje, frid och hopp.Med naturens morgon vaknarHvarje hjärtas morgon opp.
Jag kysser dig och ledsnar ej,Och skall jag nånsin ledsna? Nej!Nu, goda flicka, svara mig,Hvad sällhet kyssen skänker dig!
Du älskar den såväl som jag;Nu säg, hvad utgör dess behag?Jag frågar nu, jag frågte nyssOch får till svar blott kyss på kyss.
Om i min läpp man boning gömt,Du kysste den ej mera ömt;Om galla vore stänkt därpå,Du kysste lika ömt ändå.
Se till, hvad förebär du väl,Om någon frågar efter skäl,Nej! Om någon oblygt kommer nuOch frågar: Hvarför kysses du?
Och folket dömer strängt, min vän,Hvad skall det säga då om den,Som annat ej än kyssa görOch själf ej en gång vet hvarför?
För min del jag ej hittat på,Hvad godt i kyssen finnas må;Men jag vill dö, om jag en stundSkall stängas från din purpurmund.
Göm, poppelskugga, i ditt trogna sköteDe ord, han sade vid vårt sista möte!Hans djärfva bön, hans vrede och hans oroFör mig, för tystnaden och dig blott voro.
Ty solen sjunkit redan från det höga,Och ingen stjärna öppnat än sitt öga,Och ingen vaken vind fanns mer i nejden,När om min afskedskyss han tände fejden.
För dig blott kan jag yppa, hvad jag kände,Hur hvarje suck, hvar tår, han göt, mig brände,Hur gladt jag honom tusen kyssar unnat,Om flickan vågat ge och blygseln kunnat.
Säg honom du, om någon gång han nalkasAtt drömma bort en stund hos dig och svalkas,Säg honom då, ifall ett språk du äger,De tysta ord, jag nu med bäfvan säger:
"Glöm, goda gosse, hvad dig kränkt och smärtat!Den köld, hon hycklar, är dock långt från hjärtat.Förtörnas ej, fast henne hård du tycker,Och tröttna ej vid hennes blyga nycker!"
Högre mot sandenSvallar den vreda sjön,Björken på strandenSusar ej mera grön;Marken är stel af snön.
Du, som med vårenFlydde från dal och vän,Bragte dig tårenBlott för en stund igen,Ville jag säga än:
"Skåda kring runden,Flicka, en gång ännu!Minns du, hur lundenFordom var grön och ljuf?Se, hvad den blifvit nu!"
Sen, då hon flydde,Skulle hon säga så:"Skönare gryddeYnglingens kind också;Men det var då,—ja, då!"
Vinden blåser opp i hast,Segel fylla stång och mast,Skeppet styr till fjärran länder,Gud vet, när det återvänder!
Du, som far där, äger duNågon blick för mig ännu?O, jag såg dig än kanhända,Om min gråt blott toge ända.
Vore jag, hvad fågeln är,Vingad, såsom måsen där,Följde jag dig glad på färdenTill den obekanta världen!
Kom beständigt, dit du kom,Vände, när du vände om,Spelte med min lätta vingeOch din blick i flykten finge.
Men den arma flickans lottÄr att fläkta afsked blottMed en tårfull duk i handen,Vinglös lämnad kvar på stranden
Långt ifrån att följa få,Måste jag tillbaka gå,Innan kvällen komma hunnit,Innan seglet än försvunnit;
Måste jaga ur mitt bröstSaknaden, som är min tröst,Torka väl från kinden tåren,Att min mor ej märker spåren.
Fästet klarnar opp, den dunkla skurenLämnar rum för aftonsolens sken,Och på fjärden, af en svallsjö buren,Vaggas dagens storm och sofver ren.
Hon, som saknat mig på många dagar,Ser ej än min julle styra dit;Kanske står hon nu vid sjön och klagarOch med tåradt öga blickar hit.
Ej ett vindkast fyller dock mitt segel,Och det vill ej skrida, om jag ror,Och så långt, långt bortom fjärdens spegel,Skymtar udden, där den hulda bor.
Svala, du, som rör så gärna vingen,Med ett tröstens bud till henne flyg!På dess skuldra sitt och, sedd af ingen,Dessa ord i hennes öra smyg:
Goda flicka, om din vän du saknar,Hör hans trogna hälsning genom mig!Nästa morgon, endast vinden vaknar,Lossar han sin båt och söker dig.
Lång är vägen, och han själf behöfverVindens hjälp att klyfva fjärd och sund;Men, hur lugnt det är, som jag däröfverSväfvar lätt hans tanke hvarje stund.
Några fågelljud i skogen väckta,Blott en källas sus bland strandens fjäll,Blott en myggsvärms lätta vingslag fläktaDen med blixtens snabbhet till ditt tjäll.
Sköna flicka, yra flicka,Vänta några vårar bara,Och du skall så fritt ej blicka,Och du skall så yr ej vara.
Fjorton år blott glädje amma;Femton år och sexton stunda,Guden kommer med sin flamma,Och det blir helt annorlunda.
Blott en gnista af hans lågaTusen sorgsna tankar föder,Blott en fläkt ifrån hans båga,Och det friska hjärtat blöder.
Flicka, än mot pilens smärtaIngen sorgfull vakt behöfves;Guden nalkas ej ett hjärta,Medan än dess aning söfves.
Men när friden byts i saknad,Saknan i begär, som tära,Akta, då är slumrarn vaknad,Akta, då är guden nära!
Lugnet störes, glädjen smittas,Inga fröjder lyda valet,Och i ögats spegel hittas,Mellan hopp och löjen, kvalet.
Ren släckt är lampan i min flickas kammar,Ett blekrödt månsken blott på rutan flammar,Och genom slöjan, fäst för den, jag serDen skönas bild ej mer.
Snart skall hon bäddens trygga fristad hinna;Sen, blyga Cynthia, blif min spejarinnaOch yppa vänligt, hvad du skåda fått,För mig och natten blott!
Om med en blick, där himlen strålar åter,Hon sammanknyter händerna och gråterOch talar ord, som blott en ängel hör,Sin aftonbön hon gör.
Men om den höljda barmen rörs och bäfvar,Ett leende på rosenläppen sväfvarOch kindens låga sakta tänder sig,Då drömmer hon om mig.
Alla känna fröjd och smärta,Fast ej alla det förklara;Hvarje flicka har ett hjärta,Fast hon låtsar utan vara.
För de nöjen, gudar skicka,Kan sig ingen dödlig akta;Kyssar älskar hvarje flicka,Fast hon låtsar dem förakta.
Yngling, älska, brinn och låga,Och med köld skall du belönas,Men ett liknöjdt steg blott våga,Och ditt kval skall bli din skönas;
Och dess fåfängt dolda smärtaSkall i min, i röst förklara:"Hvarje flicka har ett hjärta,Fast hon låtsar utan vara."
Fordra tusen kyssar,—allaSkall med hyckladt tvång hon unna;Fordra ingen,—och den kallaSkall ej en försaka kunna,
Skall ur tårar ofta blicka,Skall i suckar hviska sakta:"Kyssar älskar hvarje flicka,Fast hon låtsar dem förakta."
Rosen lutar, blek om kinden,Hennes tid är all;Fjäriln domnar under vinden,Under skurens svall.När skall fjäriln få tillbakaSina lekar och sin maka?När förlåterDvalan återRosens matta ögonlock?
Barn af sommarn, lefde bådaLyckliga som den;Inga skiften, ingen vådaStörde glädjen än.Af hvarandras kyssar sälla,Utan skuld att vedergälla,Utan oroBåda voro,Och de måste störas dock!
Hur de dröja, hur de bida,Aldrig väckas de;Kärleken vid vårens sidaKan ej lif dem ge;Men på kullen, där de bärgas,Nya, sköna rosor färgas,Och i doftetÖfver stoftetSvärmar nya fjärlars flock.
Jag vandrar fram på skogens banOch blickar opp i tall och gran,Och ofta nog jag fåglar ser,Men ingen flyger ner.
Och hvar och en tycks fly den stråt,Där jag har utsatt mitt försåt,Och lika tomhändt, som jag kom,Jag måste vända om.
Jag borde se med sorg och ångstPå min bedragna fågelfångst,Men huru felt det än må slå,Är jag förnöjd ändå.
Jag har en snara kvar till slutSom aldrig lämnats tom förut,Dit fågeln, lika gärna går,Som jag densamma får.
Och när jag kommer hem igenJag gillrar än i afton den:Och flicka lyder fågelns namnOch snaran är min famn.
Stjärna, kvällens dotter, du,Säg mig, hvad du skådar nu?Ser du från din trygga borgMer af glädje eller sorg?
Kanske på ett stormigt hafSeglarn nu från böljans grafÄn med fruktan, än med hoppBlickar mot din ledning opp.
Kanske i en bortglömd dal,Ensamt lämnadt med sitt kval,Söker nu ett krossadt bröst.I ditt milda öga tröst.
Kanske att på dig som bästNågon trogen flicka fästSina blickar, och begärAtt sin älsklings möta där.
Ser du seglarns kosa störd,Låt den bli till rätta förd!Ser du sorgen, kvald och glömd,Håll din ljusa tröst ej gömd!
Men om du min flicka ser,Sänd en vänlig stråle ner,Sen du skrifvit i dess sken,Att jag väntar längesen.
Den långa natten gått till ända snart:Blir icke hvalfvet redan ljust och klart,Och får ej träskets snö ett högre sken?Var det ej orrens rop, söm hördes ren?
När morgonsolen glöder innan kortOch snön på taket börjar smälta bort,Och droppa efter droppa ren jag serFörbi den öppna gluggen falla ner,
Och syrsan tystnat inne, och jag hörDen muntra sparfven kvittra utanför,Då hållen mig en annan säng beredd,En kärfve halm, på stugans trappa bredd.
Ty jag vill ledas dit och hvila därOch se, hur skön och glad naturen är,Och fröjdas än en gång åt land och sjöOch sen i våren, där jag lefvat, dö.