Han bjuder tystnad. Hör hans röst! Han roparTill detta folk, som striden nyss förspred;Han rider fram, de sluta sig, hans hopar,Och det blir skick på nytt från led till led.I täta rader blixtra ren gevären,Den svartnade, i trasor klädda härenStår ordnad, hotfull, fruktansvärd igen;Den har ej mer blott döden att förbida,Den tänker segra nu, ej endast strida;En annan ande hvilar öfver den.
Men Döbeln reds fronten af sin skara,Sen han den åter stark och tryggad fann,Hans skarpa öga tycktes öfverfaraHvar trupp, hvar rote, hvarje enskild man.Det syntes klart för alla, svensk som finne,Att stora planer hvälfdes i hans sinne,Och slukar han mer, än han var van;Dock var han ovant mild också den dagen,Och ofta ljusnade de bistra dragenMot någon välkänd, trumpen veteran.
En sådan stod då i din trupp, von Kothen,Det var korpralen numro sju, Standar.Han stod med söndrig sko på ena foten,Den andra foten blödde och var bar.Då Döbeln hann den gamle, sågs han stanna.Med blicken mörk, med handen på sin panna,Besåg han stum den gråa krigarns skick."Du var dock med", så talte han omsider,"På Lappos slätt, vid Kauhajokis striderÄr det den lön, du för vår seger fick?"
"Herr general", så svarte veteranen,"Se här är det gevär, ni själf mig gaf.Ännu är pipan utan fel, och hanenGer eld som fordomdags, det är nog af.Att jag är dåligt klädd, lär ingen klandra;Man är ej sämre, då man är som andra,Och dräkten är ej mannen, vill jag tro.Skodd eller oskodd gör till saken ringa;Sörj ni blott för att vi få stå, ej springa,Så hjälper nog sig foten utan sko."
Och Döbeln talte icke mer men höjdeAf aktning hatten vid den gamles ord.Så red han hän till Brakels trupp; där dröjdePå nytt han nu, han såg trumslagar Nord.Det var en gubbe, känd sen åttiåtta;Nu var han stel i armen utan måttaOch kunde föga mer en hvirfvel slå;Men fast han sällan släpptes till paraden,Stod han, där blod det gällde, med i raden.Till honom talte generalen så:
"Kamrat, får du då aldrig nog af slagen?Finns ingen yngre här till hands än du?Här har du stått och styfnat hela dagen,Hur vill du röra dina pinnar nu?"Den tappre hörde halft förtrytsam orden:"Herr general, väl är jag gammal vorden,Och att som pojkar drilla blir mig svårt;Men att ha kraft armen, det är summan.Skrik ni som Armfelt: 'Marsch, framåt, rör trumman!'Och Nord slår trögt sin hvirfvel, men slår hårdt."
Och Lappos hjälte log och räckte handenÅt mannen från den tappre Armfelts dar.Så red han hän och kom till ån, till strandenDär Gyllenbögels frikår uppställd var.Där stod en yngling, nyss från plogen tagen;Genralen såg de bleka anletsdragen,Höll in sin häst och röt med vredgad ton:"Hvem är du, bonde? Säg, hvad gäller nöden?Har du ej lärt dig än förakta döden,Din kind är hvit som snö, är du pultron?"
Men ynglingen steg fram och höjde armenOch ref sin slitna gråa tröja opp.Då lyste fram ett blottadt sår ur barmen,Och frisk en ström af blod i dagen lopp."Det fick jag, herr genral, här nyss i striden.Jag blödt kanske för mycket under tiden,Och därför har min kind ej rodnad mer;Dock kan jag än de tappres antal öka,Jag låg väl fallen, men låt mig försöka,Jag har fått kraft på nytt, sen jag såg er."
Då bröt en tår ur Döbelns stolta öga:"Välan då, ädla folk, till strid, till slag!Jag har sett nog, att tveka båtar föga,Vår kamp blir skön, i dag är Döbelns dag.Spräng af, herr adjutant, vår skörd är mogen;Befall på höjd, på slätt, längs bort i skogenVår hela front, att den sig framåt rör.Ej här, där borta må vi pröfva svärden:Med dessa trupper kan man trotsa världen,Man väntar ej med dem attack, man gör."
Längs linjen hördes snart ett jubel skalla:"Framåt, framåt till seger eller död!"En åska var, Standar, din röst för alla,Och gamle Nord slog trumman, att det ljöd,Och ynglingen med barmen sönderskjuten,Gick fram på slätten, med hans blod begjuten,Och främst red Döbeln själf med draget svärd.Och innan kvällen hann sin skugga sända,Var ryska styrkan kastad öfver ända,Och räddad Adlercreutz och fri hans färd.
Och krigets skaror hade ren försvunnitIfrån den nejd, där först de mött hvarann;Men på det fält, där striden hetast brunnit,Stod kvar i kvällens sena frid en man.Invid hans sida var hans stridshäst bunden.Han stod där ensam i den hemska rundenBland lik och spillror på en blodstänkt jord.Långt, långt i fjärran hördes segerfröjden;Den bleka mannen såg med lugn mot höjden,Och från hans läppar ljödo dessa ord:
"En plikt är fylld, de segra, mina leder;Ett värf är öfrigt, äfven det är mitt,Fritänkare jag nämns, det är min heder;Friboren är jag, och jag tänker fritt.Dock vet jag, att hvarthelst min tanke hunnit,Har ytterst dig den sökt och dig blott funnit,Du, i hvars vilja lifvets banor gå.Det är till dig jag blickar mot det höga;Här, där blott döden ser med slocknadt öga,Kan utan vittnen jag dig tacka få.
Du skänkt mig åter fosterland och vännerDen stund, vårt hopp var djupt i mörker sänkt;Du skådar allt, rannsaka, hvad jag känner,Och se, om jag vet skatta, hvad du skänkt!Må slafven för sin Gud i stoftet ligga;Jag kan ej krypa, har ej lärt att tigga,Jag söker gunst ej och begär ej lön.Jag vill blott glad inför ditt anlet stannaMed eldadt hjärta och med upprätt panna,Det är min manliga, min fria bön.
Du gaf mig kraft att stridens massor hvälfvaI omotståndlig fart från trakt till trakt;Min kropp är bräckt, och mina lemmar skälfva,Hvad hade jag förmått af egen makt?Ja, jag har segrat. Kringhvärfd, innesluten,Ser Finlands här en väg till räddning bruten,En ban till bragder öppnad genom migDock är det du, blott du, som frälst oss alla,Min Gud, min broder, hur jag dig må kalla,Du segergifvare, jag tackar dig."
Så talte mannen, och hans öga sänktes,Han steg till häst och syntes snart ej mer;Och dagen slöts, och nattens tårar stänktesPå dödens skuggomhöljda skördar ner.O fosterland; hvem spanar dina öden?Förborgadt är, om lyckan eller nödenEn gång skall röjas i din framtids drag,Men hur du jublar då, men hur du klagar,Skall ständigt dock bland dina skönsta dagarDu minnas denna, minnas Döbelns dag.
Senare samlingen.
Min fader var en ung soldat, den vackraste man fann,Vid femton år gevär han tog, vid sjutton var han man.Hans hela värld var ärans fält,Där stod han glad, hvar han sig ställt,I eld, i blod, i frost, i svält;Han var min fader, han.
Jag var ett barn, när han drog bort, sen fridens dag var slut,Dock minns jag än hans stolta gång, jag minns den hvar minut,Hans hatt, hans plym, den bruna hynOch skuggan från hans ögonbryn:Nej, aldrig går det ur min syn,Hur härlig han såg ut.
Det hördes snart från höga nord, när hären ryckte ned,Hur han var käck, hur han var stark, hur i hvar strid han stred.Så sad's, han fått medalj också,Det spordes snart, att han fått två;Ack, tänkte jag i hjärtat då,Den som fick vara med!
Och vintern gick, och drifvan smalt, och det var lust och vår,Då kom ett bud: "Din fader dött, han dog för ädla sår."Jag tänkte då, jag vet ej hvad,Var stundom ängslig, stundom glad;Men mor, hon grät tre dar å rad,Så blef hon lagd på bår.
Min fader slöt på Lappos slätt, sin fana närmst invid;Det sägs, det var den första gång, han blekna setts i strid!På Uttis malm, för Gustafs land,Min farfar dög med svärd i hand,Hans fader föll vid Villmanstrand,Han var från Carols tid.
Så var med dem, så blödde de, så har det ständigt gått;Ett härligt lif de lefvat dock, en härlig död de fått.Ack, hvem vill stappla trög och tung?Nej, gå i fält helt, varm och ungOch dö för ära, land och kung,Se, det är annan lott!
Jag är en fattig gosse jag, som äter andras bröd,Jag har ej huld, jag har ej hem alltsen min faders död;Men klaga är ej mitt behag,Jag växer högre dag från dag,Jag är en krigargosse, jag,För mig finns ingen nöd.
Och lefver jag, tills jag blir stor och fyller femton år,Till samma svält, till samma kamp, till samma död jag går.Där kulor hvina tätast då,Där skall man finna mig också,Där vill ock jag försöka påI mina fäders spår.
Söner af ett folk, som blödtPå Narvas hed, på Polens sand, på Leipzigs slätter, Lützens kullar,Än har Finlands kraft ej dött,Än kan med oväns blod ett fält här färgas rödt!Bort, bort, hvila, rast och fred!En storm är lös, det ljungar eld och fältkanonens åska rullar;Framåt, framåt led vid led!På tappre män se tappre fäders andar ned.Ädlaste målOss lyser på vår bana;Skarpt är vårt stålOch blöda är vår vana.Alla, alla käckt framåt!Här är vår sekelgamla frihets sköna stråt.Lys högt, du segersälla fana,Sliten af strider sen en grånad forntids dar,Fram, fram, vårt ädla, härjade standar!Än finns en flik med Finlands gamla färger kvar.
Aldrig skall vår fosterjordAf våldets makt ur oförblödda bataljoners armar ryckas;Aldrig ljuda skall det ord,Att Finlands folk förrådt sin fria bygd i nord.Falla kan den tappre blott,Ej rygga för en faras hot, ej svika, böjas och förtryckas.Falla, sköna krigarlott,Blif vår, sen för en seger än vi kämpa fått!Vapen i handOch käckt vår ovän nära!Dö för vårt landÄr lefva för vår ära.Rastlöst fram från strid till strid,Ty nu är stunden vår och nu är skördens tid!Glesnade leder vittne bäraHärligt om mod och bragder, om vårt lands försvar.Fram, fram, vårt ädla, trotsiga standar!Omkring dig än din trogna finska vakt du har.
"Gode vänner, män och kvinnor, finns här någon, som mig hör,Som vill lyssna till en visa af en gammal granadör?"Så begyntes sången, yngling; ord för ord jag minns den än;När jag sist var rest till staden, hörde jag på torget den.
Det var marknad; folk och varor mötte ögat, hvart man såg,Folket var ej gladt att skåda, och för köp var ej min håg.Sen jag tanklös gått och vandrat, kom jag till ett hörn till slutDär en vagn i trängseln stannat några ögonblick förut.
Om med afsikt så den hejdats, om af tvång, det vet jag ej;Kusken höll, och framför spannet röt åt hopen en lakej.Men i vagnen satt en herre, vårdslöst mot suffletten stödd,Sobelbrämad var hans kappa, och hans barm var stjärnbeströdd.
Och jag såg och såg. Ett minne vaknade från forna dar.Dessa anletsdrag jag skådat, tänkte jag, men när och hvar?Jo, vid Lappo, jo, vid Salmis stod han bland de tappres talMen han var kapten den tiden, nu är han en hög general.
Och förändrad var han mycket, ej likväl af åren blott,Mer af denna stolta prägel, han på lifvets höjder fått.Var det högmod? Kanske icke; i hans min, hans skick, i alltLåg ett drag af lugn tillika, fast förnämt och stelt och kallt.
Gladt det var mig städs att råka en kamrat från krigets tid,Men på denne såg jag bara, hjärtat blef ej varmt därvid.Yfs, jag tänkte, lys och stråla; förr var du bland oss också,Mindre stolt, men bättre smyckad var du när du blödde då.
Nu ljöd sången, skrällde plötsligt orden, som jag nämnde här,Genom marknadssorlet trängde stämman, darrande och skär:"Gode vänner, män och kvinnor, finns här någon, som mig hör,Som vill lyssna till en visa af en gammal granadör?"
Jag var en, som ville lyssna, en af granadörens sort,Och jag vände mig i stillhet från den höge herren bort,Styrde några steg åt sidan genom trängseln tyst min gångOch kom fram till gamle knekten, där han satt och sjöng sin sång.
Högrest, men med blottadt hufvud på en trappas steg han satt,Med den vänstra handen höll han öfver knät sin slitna hatt.Denna hand fanns kvar att sträckas mot en unnad gåfva än,Men den högra, den var borta; kriget hade skördat den.
Och han sjöng för menigheten, hvem som ville höra på.Skral var sången, priset ringa, hans publik var likaså.Närmast honom kring hans trappa stodo i förtroligt lagNågra trasigt klädda pojkar och en glad student och jag,
Men han sjöng om höga minnen, dar, som strålat längesen,Hjältar, gömda nu i grafven, bragder, halft förgätna ren.Det var Finlands kamp, han sjöng om, fosterlandets sista strid,Våra segrars, våra sorgers och vår äras gyllne tid.
"Jag har stått för kulor", sjöng han, "uti sex och tretti slag,Kunnat tåla köld och hunger, kunnat vaka natt och dag;Jag har varit man i ledet, fast jag nu förskjuten är,Har min bättre arm i Ume och den andra bräcklig här.
Finns här bland ett yngre släkte någon enda, som var med,Då det ljöd: 'Till vapen, männer, det är slut med landets fred!'Då fanns eld i mannasinnen, då var allt på annat vis,Då brann också detta hjärta, som rätt nu är kallt som is.
Tavasthus, jag kan ej glömma, hur i månans sken du låg,När från Hattelmalas höjder jag dig första gången såg!Sen var stunden, bister kvällen, jag var trött af dagens färd,Men jag sökte nu ej hvila, tänkte ej på tak och härd;
Nej, till dina fält och isar stod min längtan denna gång,Där fanns mer än härd och flamma, mer än hvila natten lång,Där fanns Finlands här församlad, ung och modig, stark och friOch på oss såg fosterlandet och på fosterlandet vi.
Ära öfver gamle Klercker, evig ära kräfver han!Mångbepröfvad, sjuttiårig, var han än soldat och man.Ja, jag minns hans hvita hufvud, där bland rotarne han redOch med ögon som en faders såg på sina gossar ned.
Med sex tusen söner kring sig, lika stark som fienden,Ville han med fröjd och ära göra front i lifvet än.Tvekan fanns ej, fruktan fanns ej, allas längtan var att slåss,Och vi litte på hvarandra, vi på honom, han på oss.
Då kom Klingspor, fältmarskalken, stolt som majestätet själft,Med två hakor och ett öga och af hjärta knappt en hälft,Då kom Klingspor, tog befälet med sin höga titels rättOch gaf order, han som Klercker, men hans order var reträtt.
Natt, på drifvan genomvakad, stjärnenatt vid Tavasthus,Än, sen många år förflutit, står du för mitt sinne ljus,Fast vår trohet blef besviken, fast vårt hopp blef slaget kull,Fast vår seger blef en dröm blott för en hjärtlös veklings skull.
När skall han sitt dåd förklara, när skall han till ansvar ståFör de steg, han tog tillbaka, då han kunnat framåt gå,För den nesa, som han fäste på vårt rykte, på vårt mod,För de tårar, dem vi göto, då vi bort fä gjuta blod?
Sveko vi vid Siikajoki, när det ändtligt gällde sen,Låg vid Revolaks vår styrka ej i armar, men i ben?Adlercreutz har kunnat svara, Cronstedt ock och andra flerMen de tappre, hör jag, finnas, där de icke svara mer.
Jag har nämnt de stora båda, ära, ära öfver dem!Många deras vederlikar gått som de till fridens hem.Döbeln hvilar, Duneker hvilar; spörjs det nu om deras tid.Får som här till vittne duga en förgäten invalid.
Hvarför fick jag icke falla, där så mången hjälte föll,Där den käcka finska hären sina högtidsstunder höll,Där vår ära lyste klarast, där vår lycka blidast var,Under Siikajokis, Salmis, Alavos och Lappos dar.
Ej jag tvungits då att tåga högt mot nordens snö på nytt,Ej att se vår segerglädje snart i mörk förtviflan bytt,Ej att sörja tusen bröder, bittert dömda innan kortAtt på Torneås isar stelna och vid Kalix skänkas bort.
Hårda slut på våra mödor, tunga afsked från vårt land!Dock jag kom med några andra än till Västerbottens strand.Sen jag där med trofast kärlek blödt den svenska sanden röd,Sitter nu jag här på torgen, sjunger för en smula bröd.
Gud bevare fosterlandet! Ringa är allt annat sen;En soldat skall kunna mista lif och lycka, arm och ben.Gud bevare fosterlandet, det är summan af min sång,Så, fast andra ord förbytas, slutar jag den hvarje gång."
Och han uppstod, granadören, gick bland menigheten kring,Fick en slant af en och annan, af de fleste ingenting;Och så kom han fram till vagnen, där den höge herren satt.Böjde djupt sitt gråa hufvud och stack fram sin slitna hatt.
Höge herren, generalen, klädd i glitter, bjäfs och band,Blef då mörk och ryckte häftigt hatten ur soldatens hand,Såg på honom, såg på folket, såg och inom en minutLåg den gamles skatt af slantar slagen öfver torget ut.
Häpen stod där granadören, men genralen tog till ord:"Jag har hört din sång, jag kämpat såsom du för samma jord.Att jag äger detta minne i min ålders höst ännuSer du, jag ar stolt däröfver, mycket stoltare än du.
Det är sant, att lyckan svek oss under mången blodig dag,Det är sant, att våra segrar byttes snart till nederlag.Men ödmjuka oss behöfva vi för ingen man ändåOch jag bär min hatt på hufvu't, bär du, gubbe, din också!"
Sagdt; ett sken af hög förklaring i hans anlet nu sig spred,Och han tryckte manligt hatten på soldatens hjässa ned;Men han talte—hjärtat brinner än af glädje i mitt bröst,När jag tänker på hans uppsyn, när jag minns hans ord och röst.
"Ojämnt falla ödets lotter, så en högre vishet bjöd,Jag fått glans och rika håfvor, du fått ringhet, du, och nöd;Men det bästa ha vi lika, trohet, aldrig vilseförd,Ära, med vårt blod beseglad, och vårt hjärtas vittnesbörd.
Därför äro vi kamrater, därför kom och sätt dig här!Gladt vi dela må det mindre, när det större lika är.Jag har guld, om du behagar, jag har tak och bröd för dig.Du må ha din sena trefnad och din vackra sång för mig."
Och i samma stund i vagnen satt den gamle granadörn;Folket skilde sig med vördnad och gaf plats från hörn till hörn,Och jag hörde vagnens rullning, där den for längs gatan ner,Men min blick var skum af tårar, och jag såg den snart ej mer.
Ännu så händer det mången stund,Då vid kvällens trefliga härdMan träffar från kriget en gammal kund,Att man talar om Lotta Svärd.
Hur trumpen kamraten förut man sett,Får strax han ett blidare drag,Och de grå mustascherna krusas lättAf leende välbehag.
Han minns, hur ofta från stridens ras,Från segerns blodade fältHan kommit tröttad och tömt sitt glasI Lottas bräckliga tält
Och han nämner med glädje ett ord och parOm madammen och skrattar smått;Men han mulnar också, då du ler till svar,Om ej löjet är gladt och godt.
Ty en pärla var hon på krigets stråt,Och en äkta pärla också,Och något tålte hon skrattas åt,Men mera hedras ändå.
Och var hon vacker, och var hon ung?Hon räknade tjugu år,Sen tredje Gustaf var Sveriges kungOch hon i sin lefnads vår.
Förrn den ädle kungen i Finland stred,Hon blifvit en krigsmans brud;Och då trumman rördes och Svärd drog med,Så följde hon samma ljud.
Då var hon vacker. En läpp, en kindSom hennes så skär knappt fanns,Och mången krigare såg sig blindPå de bruna ögonens glans.
Men en vår är flyktig, en blomning kort,Och hennes, den blef ej lång:I trenne växlingar gick den bort,En tredjedel hvarje gång.
En togs af den första vinterns köld,Sent mildrad och tidigt sänd,Den andra blef första sommarens stöld,Den vissnade solförbränd.
En del, den tredje, som återstod,Den höll hon ej mycket värd,Den lät hon drunkna i tårars flod,Sen han stupat i striden, Svärd.
När det sista kriget med storm bröt utOch hon syntes bland oss på nytt,Då mindes hon knappast sin fägrings slut,Så längesen hade den flytt.
Men vacker än, fast på annat vis,För en krigsmans sinne hon var,Och ofta nämndes hon än med prisSom i blomningens bästa dar,
Fast de forna löjenas högkvarterNu hyste rynkor en flockOch ögat ensamt var brunt ej mer,Men hela anletet ock.
Hon älskade kriget, hvadhelst det gaf,Mot-, medgång, fröjder, besvär,Och de gråa gossarne höll hon af,Och därför var hon oss kär.
Och om någon med Svärd vid hans fana stått,Var han säker att ej bli glömd;Åt sådana mätte hon fullare mått.Och, fördenskull blef hon berömd.
Så följde hon trogen och käck armén,Hvarthelst på sin marsch den komOch där skotten smällde och kulan hven,Där var hon ej långt bakom.
Ty de kära gossarnes unga mod,Det tyckte hon om att se,Och mente, hur nära hon striden stod,"Att hon ej var närmre än de."
Och om någon tröttnat i rök och eldEller fått sig ett ädelt sår,Så ville hon ha sin butik så ställd,Att han nådde en styrketår."
Och den grå butiken, den röjde också,Om akt på dess flikar man gaf,Att den härbärgerat en kula och två,Och de kunderna skröt hon utaf.
Nu lyssna vänligt och hör ett drag,Det sista af henne jag såg.Vi slutat Oravais blodiga dagOch gjorda vårt återtåg.
Med var hon, hade med möda fåttUr striden sin enda skatt,Sitt tält, sin kärra med käril och mått,Och sin grålle, bruten af spatt.
Vi rastade. Lotta skötte sin sak,Höll disk, som hon förr var van,Men gömdt var tältet, hon valt till takNu endast en skyrest gran.
Och sorgsen var hon, om än hon bedrogMed ett löje emellanåt;Hon sörjde de tappres sorg, och hon log,Men den bruna kinden var våt.
Då kom till henne, där så hon stod,En sälle, en ung dragon:Hans blickar lyste af öfvermod,Och af spotskhet svällde hans ton:
"Häll i", så skrek han, "för ingen bang,I afton vill jag bestå,Ty silfver har jag, du hör dess klang,Och vänner kan jag mig få!"
Hon sköt på den stolte en vredgad blick:"Det är väl, jag känner dig nu.För en fattig moder i fält du gick,Men hur stridde i dag här du?
I mitt tält där satt du försagd och vekOch kved, att du sårad var.Nu bär du rosor, då var blek,Och såret, hvar finns det, hvar?
Säg ej, att din moder i grafven bor,Att för henne gevär du ej tog;Si! Detta land är din gamla mor,Det är denna mor du bedrog.
Och hade du skatter, din ränsel full,Och ett haf att ösa dem från,Vid Gud, en droppe för allt ditt gullJag gaf ej en sådan son."
Hon knöt vid sidan sin näfve blott,Det var så madammens manerOch den rike stormaren fann ej godtAtt försöka närma sig mer.
Men ett stycke borta vid vägens randDär satt en yngling allen,På honom sänkte hon blicken iblandMed den blidaste stjärnas sken.
Det syntes, om närmre hans skick man såg,Där han satt med geväret stödd,Att han följt med möda vårt skyndade tågOch att rocken var genomblödd.
På honom såg hon från stund till stundSå moderligt varmt och rent,Som om varje glas, hon räckte en kund,Just varit åt honom ment.
Men då ständigt han sjönk blott djupare nerI de sorgsna drömmarnas famn,Då tycktes hon ledsna att vänta mer,Och hon nämnde ynglingens namn.
"Kom", så hon sade med bruten röst,"Än finns här en pärla kvar,Kom hit, min gosse, ett glas ger tröst,Vi behöfva den nu enhvar.
Du blygs? Hvad mera! Jag vet det nog,Att ej guld i din ränsel du bär;Från ett torp i skogen till strids du drog,Och guld, det skar du ej här.
Men där blod det gällde, där var du ej sämst,Det såg jag på Lappos slätt,Och vid Ruona stod du på bryggan främst,Då det stormades, minns du det?
Sörj därför ej, om ett glas du tar,För betalningsn, den får gå;Ett glas för Lappo till godo du harOch för Ruona fullaste två.
Och stod han, Svärd, vid geväretMed sin tappra, vänliga själOch hade dig sett, hur i dag igenDu blödde och slogs likväl,
Då stod du hos honom i denna stundSom en son hos sin köttsliga far,Och, så sant jag lefver, på jordens rundFanns aldrig ett ädlare par."
Soldaten kom, och hon fyllde sitt måttFör den tappre till yttersta rand,Och det feltes ej stort, att till råga han fåttTvå tårar till däribland.
Det är länge sedan jag henne såg,Men hon bor i mitt minne dock,Och madammen kommer jag gärna ihåg,Och hon kan förtjäna det ock.
Ständigt, förrn han gick att stridaOch till anfall order gaf,Sågs den gamle Lode bidaFör sin front med hatten af.From och lugn med silfverhåren,Stod han så och bad en stund;Böner alltfrån barndomsårenHördes än från gubbens mund.
Hatten af i alla leder!Stilla andakt, helig frid!Kulor kommo, slogo nederÄn i truppen, än bredvid,Mången kämpe bet i gräset,Halt dock! Ingen storm förut,Innan "Fader vår" var läsetOch välsignelsen till slut.
Först när han sin bön fått ända,Sagt sitt amen högt och gladt,Då var gubben klar att vända,Slog på hjässan ned sin hatt:"Komme nu all afgrunds skaraOss till mötes på vår stråt,Gud är med oss, ingen fara,Hurra gossar, raskt framåt!"
Och så bröt han in i eldenMed sin Gud och med sin tropp;Inga makter, inga väldenSkakat nu hans modd och hopp.Lutad, men med kraft i armen,Ömsom yr och allvarsam,Snö i locken, eld i barmen,Så gick gamle Lode fram.
Folket sade: "Fyr och flamma!Nu är gubben ung på nytt;Forna junkern är densamma,Bor i hjärtat oförbytt.Tänder i hans blickar blossen,Lyser oss till seger skön;Nu kan fan ej skrämma gossen,Sen han bedt sin moders bön."
Blodig lek var bragt till ända,Segern vår väl mången gång;Hären fick till ro sig vändaEfter slutad bön och sång.Trötta skaror sökte tälten,Höllo glade rast igen;Lode? Nej, han mätte fälten,Spökade kring nejden än.
Ensam gick han för det mesta,Utan buller, utan ståt;Några män blott, af hans bästa,Fingo följa honom åt.Hvar han varit värst i klämmaUnder dagen tung och lång,Där, där var hans tanke hemmatDitåt styrde han sin gång.
Hade han ej nog af striden?Var dess hågkomst honom ljuf?Var, fast kampen var förliden.Han ej mätt på blod ännu?Ville han betrakta döden,Fröjdas åt dess offers tal?Lode?—Nej, han sökte nöden,Ville lindra likars kval.
Hvar af lif en gnista röjdes,Hvar en puls än vaken fanns,Där höll gubben rast, där dröjdes,Där försöktes vård och ans.Ingen fick i omsorg svika,Ingen välja känd och kär,Vän och ovän, allt var lika,Bröder voro alla där.
Mången kämpe, van att aktaLifvet blott som stundens lån,Kunde stå och tyst betraktaGubbens vandring långt ifrån,Glömma bivuakens nöjeBlott för nöjet att en stundLe, men med sitt bästa löje,Åt hans underliga rund.
Och man sade: "Hugg och klappaVar hans rop i stridens ras;Nu så får han gå och lappaHvad han nyss här slog i kras.Dock,—det var ej gamle Lode,Som bröt leder och högg ned,Det var gubben ej, den gode,Det var pojken, som var vred."
Pojke var han, men med heder,Pojken satt i hjärtat lugnt;Gammal tro med gamla sederHöll det hemmet varmt och ungt.Stilla allvar var hans yta;Såg man i hans blick likväl,Sågs den som i speglar brytaGlädjen i hans barnasjäl.
Enkel skrud och enkel äraVar hans fröjd, kampanjen lång.Det blef fred. Han måste bäraBand och stjärnor sen nå'n gång.O, då var det som om ståtenAll hans vår kylt af till höst,Som om pojken, halft förgråteKlämts och frusit i hans bröst.
Kom han då inför paradenTvär och tung i högtidsdräkt,Stod hans manskap hela radenHäpet, som ur sömnen väckt,Ingen skyldring gick med gamman,Ingen sväng förtjänte ros,Tills han gaf dem allesammanKort god dag och red sin kos.
Sådant hände. Dock blott sällanBlott en stor parad till lags.Höll han öfning där emellan,Var han klädd som fordomdags,När han då red fram för skockenEja, det var sömn ej då;Gamla herrn och gamla rockenDem förstod man sig uppå.
Lif och kraft i hvar manöver,Lust och fröjd, hvarhelst han kom,Aldrig under, alltid öfverHvad han trott sin skara om.Gubben fick ej annat göraÄn att gå från man till man,Nypa här en kund i öra,Där i skägget gladt en ann'.
Folket sade sen: "Anamma!Än har gubbens vår ej flyttForna junkern är densamma,Bor i hjärtat oförbytt.Tiden på hans hjässa snögat,År och mödor böjt hans kropp,Pojken log dock än ur ögat,Skälmen kröp ur gömman opp."
Hvems är palatset, som jag for förbiI kvällens mörker nyss? Hvem bor däri?Så graflikt hemskt det stannat i mitt minne:Det höjde sig så stolt bland nejdens hus,Men det var mörkt och tomt och dödt där inne,Blott ur ett rum, ett enda lyste ljus.
Jag stannade en stund och såg. Det varPalatsets stora sal, som lyste klar;Den låg som öppen för mitt skärpta öga.Jag sökte människor i salen, menMin väntan såg sig fylld så ganska föga,Blott två gestalter rörde sig i den.
En svartklädd kvinna, hög, fast böjd af år,Med rika lockar af ett silfverhår,Som föll på skuldran ned, var en af dessa;En svartklädd man, den andra af de två,Höll lugnt en kandelaber, och hans hjässa,Än buren upprätt, sken som snö också.
Mitt öga följde dem. Det fanns en bild,En tafla fäst på salens vägg, och skildFrån den på ringa afstånd fanns en annan.När kvinnan nådde dessa på sin rund,Då höjde fridsamt hon den sänkta pannanOch såg mot dem liksom i bön en stund.
Hvem var hon? En minut, och allt förgick:Hon hade vandrat. Nästa ögonblickSågs ej ett ljus sig mer i slottet tända.Hvem var hon, säg? En vålnad utan ro?En enslig bilderdyrkerska kanhända.Från andra länder och af annan tro?
Nej, främling, ingen vålnad, ingen stridDu skådat,—allt var verklighet och frid.Dock, om i morgon du vid samma timmaVill följa vägen, som till slottet bär,Skall du som nyss se ljus i salen glimmaOch se den gamla kvinnan åter där.
Sen långa tider ren, sen måna årMed samma tjänare i samma spårHon vandrar så hvar gång till natt det stundar:Hon dröjer en minut, sen syns hon gå;I nästa stund hon hvilar ren och blundar,Och det är fridens sömn, hon sofver då.
De båda bilderna, du kunde se,Två ädle bröder Ramsay voro de,I denna boning vuxna med hvaranda.Den ena stupade på Lemos strand,Helt kort därpå vid Lappo föll den andra,Och båda för ett älskadt fosterland.
Om dem vet sägnen tälja många drag,Och Finlands skalder sjunga än i dag,Hur gladt sitt unga hjärteblod de blödde.De fingo segra i sin ålders vår,De fingo falla för det land, dem födde,En tjugoett, den andra nitton år.
Men kvinnan, ädle främling, som du sågMed dyster undran, när i stilla tågHon långsamt skred från broder och till broder,Hon lefver nu af sina minnens skatt:Det var de båda tappres gamla moder,Hon tillbad bilder ej,—hon tog god natt.
(Till Gregori Tigerstedt på femtionde årsdagen af striden vid Revolaks).
"Har du på lifvets stigar märkt nå'n gångIbland de tusende, du där sett vandra,Hur af en okänd makt, ett inre tvång,En människa kan dragas till den andra?Man ser ett anlete, en röst man hör,Och fängslas, glädes, vet ej själf hvarför.
Det fanns vid Cronstedts skara förr en man,Ännu i minnet kär för mig att skåda;Jag var ren veteran, en yngling han,Men samma anda bodde i oss båda.Jag glömmer mycket, glömmer lätt, men nej!Gregori Tigerstedt jag glömmer ej.
Det syntes på hans blick, hans gång, på allt,Att han var född för svärdet, ej för trossen.En högrest krigarbild, en smärt gestalt,Gick han sin bana fram, den raske gossen.Han var mitt ögas fröjd från dag till dag,Han kände icke mig, men honom jag.
Jag minns hans stämma: fostrad högt i nord,Ljöd den som nordan skarp inför plutonen;Till målet bar som kulan hvart hans ordOch trängde in, ty det var krut i tonen;Det låg ett vittne ren i denna röst,Att den var hemma från ett trofast bröst.
Och hvart det bar, hvadhelst han pröfva fick,Vid hopplöst återtåg, af nöd och våda,Brann samma eld i samma öppna blick,Sågs samma lugn i samma anlet råda;Det var, som om man läst i brons däri:'Än kommer dag, än är ej allt förbi.'
Ibland, när farten norr ut blef för storOch mången kämpe grät af harm och smärta,Då bet han tänderna ihop och svor,Men tåren gömde han uti sitt hjärta;Blott pressadt från hans läppar hörde vi:'Än kommer dag, än är ej allt förbi.'
Och dagen kom, hans festdag, då vår härMed ära kunde veckla ut sin fana.Vid Revolaks ljöd ropet: 'I gevär!'Och krigarn, jagad nyss, fick ändra bana.En blixt af fröjd flög genom männens rund,Det var en stund, en oförgätlig stund.
O hvilken syn! En här med slocknadt hoppBröt fram att det vid stridens låga tända,En hämmad ström ur sprängda dammar loppAtt mot hvart hinder sina böljor vända,Ett folk, förnedradt till förtviflans rand,Stod upp att värna sina fäders land.
I ljus smalt rodnan bort kring österns berg,Och dagens strålflod kom alltmera nära,Då tog omkring oss drifvan purpurfärg,Där grydde morgonrodnan af vår ära:Allt djupare, ju högre solen stod,Sken denna morgonrodnad,—den var blod.
Men dagens första väkt knappt än förgått,När stridens sista flamma var förbrunnenOch Siikajokis unga seger fåttEn tvillingsbroder, lika skön befunnen.Ett jubel skallade från led till led,Det var den hälsning, som den mottogs med.
Jag stod på kampens kulle. Allt var lugnt,Där vreden rasat nyss, nu rådde friden:Man stred ej mer, man sof där djupt och tungt,Man sof den sömn, som mer ej störs i tiden;Och fanns en vaken, var det blott en vän,Som hos en vän, som somnat, dröjde än.
Jag hade sökt, jag hade hittat rätt,Jag fått en visshet, lika svår att sakna:Jag hade sökt bland leden Tigerstedt,Men han fanns här, han fanns ej bland de vakna.I segerns stund, af stridens glädje varm,Han somnat här med genomstungen barm.
Den tappre! Nyss likväl jag honom sågSå ung, så käck, så stark sin stormning vågaOch rycka an i omotståndligt tågMot höjda svärd och vilda eldgaps låga;Nu låg han stel, på samma drifva sträckt,Där nyss Bulatoffs eldar djärft han släckt.
Dock än med lifvets färg ifrån hans dragEj prägeln af hans lugna själ försvunnit,Uti hans bleka anlet kunde jagÄn se det trygga mod, jag förr där funnit;Jag måste tänka, när jag såg däri:'Än kommer dag, än är ej allt förbi.'
Och se! Än var ej allt förbi. ÄnnuHan sparad blef för fosterlandets fana.Jag såg ej honom sen. Kanhända duI lifvet möter honom på din bana:Då hälsa honom än från fordomdags,Från Stål, från bragderna, från Revolaks."
Så talte gamle Stål en gång om dig,Du kämpe från vår äras gyllne tider.Hans hälsning har studenten gömt hos sig,Tills grånad ren han bär den fram omsider,Nu, när ett sekel hunnit halft förgå,Sen för din fosterjord du stridde då.
Tag denna hälsning kärt, det bor i denEn hälsning ock ifrån det land, dig födde;Det räknar lederna utaf de män,Som för dess tro, dess hopp, dess minne blödde.De glesnat mycket, desto mera harDet kärlek för de få, det äger kvar.
Det tackar dem för detta trogna mod,Som än vid polens is ej slöt att brinna,Det tackar dem för allt det ädla blod,De för dess framtids räddning låtit rinna,Att genom dem dess lösen kan förbli:"Än kommer dag, än är ej allt förbi."
Jag minns väl knappast, om jag talt tillförneOm mannen frän S:t Michel gamle Törne?Bland gråa hjältar nämndes äfven hanOch förde Savolaks vargering an.
Von Törne, vet du, var en äkta finne,En gammal, knotig björk med masur inne,Det var ej lätt att öfver honom rå,Det skulle vara hugg, som bet uppå.
Han visste af det själf och trodde gärna,När folket sade, att han hade kärna,Att gamle Törne stod uppå sin kantBåd' som major och öfverstelöjtnant.
Jag kände gubben under freden redan,Då var han rund och trygg som framgent sedan;En främling kunnat tro sig se en stock,Som man klädt sporrar på och krigsmansrock.
Men i den stocken fanns ett hjärta slutet,Ett hjärta, fläckadt ej, ej heller brutet,Med starka pulsar och med eldadt blod,Ett kärnfriskt mannahjärta, fullt af mod.
Och detta hjärta slog för fosterbygden;Att veta akta den, se det var dygden.Hvarför? Jo, därpå gaf han det besked,Att den var hans och hans vargerings med.
Jag minns, hur ofta, när han var bland kända,Det var hans lust att orda utan ändaOm detta land, "det bästa rakt, som fanns",Och om dess folk, "ett sådant folk som hans".
Han stod då gärna bredbent midt i ringen,Det var hans sturska vana, efter ingenI vida världen, liten eller stor,Förneka djärfts, att han var finsk major.
Som denna ära höll han ingen annan,Med den i hugen lyfte stolt han pannanOch var beredd att gå fast mot en världMed sin kohort, sin fullmakt och sitt svärd.
Ibland likväl, när han var rätt i taget,Beskref han finnens enfald för gelaget,Hur ärlig mången var, men dum också.Han log hvar gång, ett jättelöje då.
Men kom en annan och försökte klandra—Pass! Det gick an för gubben, ej för andra.Långt förrn berättarn hunnit än till slut,Fick han tillbaka: "Herre, håll er trut!
Jag frågar er, som är så stolt i orden,Hvar ni sett en nation på vida jorden,Sett eller läst om en i skrift, i bok.Mer än den finska ädel, käck och klok.
Försök att stå med den på tjänstens vägnarDar kulan hviner och där blod det regnar,Och svara, sen ni pröfvat själf och sett,Om finnen saknar eld och ej har vett!"
Som han i freden var, var han i striden.Jag var furir vid gubbens trupp den tidenOch kunde nämna många andra drag,Men vill blott tala nu om Lappos dag.
Vi voro sända då att rensa skogen,Vi ville fram, hvar man var redobogen,Men gamle herrn fick lust att göra halt,"Emedan finnen sköt så skarpt och kallt".
"Halt", skrek han, "gossar, tagen stöd af trädenOch mejen skocken, som man mejar säden;Skarpt korn, kall siktning! Här får korpen stek,Det här blir en fördärfvadt rolig lek."
Han kände hvarje man i bataljonenTill namnet icke blott, men till personen,Gaf akt, så långt han såg, på en och hvarOch hade ord för alla som en far:
"Rätt så, Karl Hurtig, det var träff, det skottet,Nu puffar aldrig mera den, som fått'et.Bra, korpral Flink, du skjuter som i fjol!Aj se, för tusan, där föll Per Pistol!
Nå, det var synd med stackars gossen käcka,Hans gamla far skall få mitt torp för Pecka."Så var hans språk, så förde han befäl,En finsk major till botten af sin själ.
Det kom ett bud från Adlercreutz: "Forcera!Framåt med bataljonen, skydna mera!"Von Törne hörde ganska lugnt därpå.Behöll sin plats och svarte blott: "Jaså!"
Nu kom det glada. Gubben stod vid fanan,Stod stolt och rund och bredbent efter vanan,Som om han ärnat stå till världens slutOch ment åt själfva kulan: "Stopp, vet hut!"
Hvart ville budet med en slik ta vägen?Den unge fänriken var helt förlägen;Han hade sprängt dit öfver sten och stock,Och allt stod gubben kvar mot order dock.
"Ryck framåt, herr major!"—"Tyst, herre, bara!Ni kan ju se det, här är ingen fara.""Men generaln befallt."—"Ja, lefve han!Karl Adlercreutz, han är en ärans man."
Han sagt det knappt, när han från närmsta tallenFick sig en sats af splittrad bark mot skallen:"Åhå, jag kunde vänta sådant här,Det är en karl att sikta bra, den där.
Det var så när, att han mig träffat hade;Nu får jag säga, som Hans Klinga sade,När kulan strök förbi hans ögonbryn:'Den djäfvuln aktar ju ej ens folks syn'."
De orden hade ständigt gjort hans nöje,Nu log han ock på nytt sitt stora löjeOch ställde sig helt trygg, som nyss förut,Med hand i sidan och med benen ut.
Gud vet, hur länge än han dröjt med slaget,Men bäst han stod där midt i själfva taget,Paff, kom en kula, åter och flög hänRakt genom porten mellan gubbens knän.
Den gamle märkte fladdret i syrtuten,Såg ned, såg på den, den var genomskjuten,Höll upp ett skört, det andra likaså,—Fördömdt, det syntes hål i båda två.
Nu blef han misslynt, tog sig vid sitt öra:"Här får Matts skräddare ett vackert göra!Men skynda, gosse, kära Janne, komOch se, om det står bättre till bakom."
Och Jan, hans gamla dräng, steg fram: "Ack. herre,Nu gick det tokigt, här är sjufaldt värre,Där framtill finns helst skörtet i behåll,Men här en trasa bara utan fåll."
Då blef von Törne vred: "Nej, si en tocken,Som tar och skjuter platt fördärfvad rocken,Som jag i dag bär på mig andra dan!Framåt här, gossar! Fan skall ta den fan."
"Nu lyser julisolen klart,Mitt sinne stäms så underbartI denna morgonstunden;Kom, yngling, om du vill som jag,Kom, låt oss andas några dragAf sommarluft i lunden;Det är i dag en högtidsdag."
Den gamle knekten talte så,Sköt nätet bort, stod upp att gåOch tog mig tyst vid handen;Och genom byn vi följdes åtOch öfver ängens blomsterstråtTill blåa sjön och stranden,I pärlor klädd af daggens gråt.
O, hvilken himmel, hvilken jord!Den gamle talte ej ett ord,Han tycktes blott betrakta.En tår föll å hans kind iblandOmsider tryckte han min handOch log och sporde sakta:"Så kan man dö för detta land?"
Jag teg. En blick ur hjärtat varMitt enda, lättförstådda svar,Han sökte ej ett annat.Och tystnad rådde en minut,Han såg kring nejden som förutFrån kullen, där vi stannat;Då tog han ord, då brast han ut:
"Ja, yngling, här från denna strandDu ser ett stycke af det landSom fosterland du kallar:Skönt som vid Virdois sjöar härÄr det kring Saimens tusen skärDär Vuoksens bölja svallar,Där Imatra i skum sig klär.
Och stod du nu längst upp i nord,Du såg en lika härlig jordIfrån dess fjällar höga;Och om den flacka kust du såg,Som sköljs af Bottenhafvets våg,Låg Finland för ditt ögaOch tände kärlek i din håg.
Men vet du, hvad jag syftar påKan du den tysta tår förstå,Som i mitt öga sitter?Och denna dag, säg, anar du,Hur den kan vara mig så ljufOch likafullt så bitter?Det är den femte juli nu.
En dag gryr opp, en dag förgår;Hur mången lämnar ens ett spår,När den från oss är tagen?Den femte juli, ack, den drogEj spårlöst bort, jag minns den nogSen sjutton år den dagen.Det var den dag, då Duncker dog.
Här fanns ett folk i Suomis land,Det finns ännu: vid sorgens handDet lärt att bära öden,Det känner intet offer svårt,Dess mod är tyst, dess lugn är hårdt,Dess trohet trotsar döden,Det är det folk, vi kallar vårt.
Du ser det i dess hvila, du,Det härjas ej, det störs ej nu,Dock kan för det du flamma;Jag såg det i dess pröfningstid,I frost, i svält, i storm, i strid,Jag såg det då detsamma;Hvad, tror du, kände jag därvid?
Jag såg det blöda dag från dag,Jag segrar såg och nederlag,Men ingen såg jag svika;I bygder, där ej sol gick opp,Stod kämpen än med ishöljd kroppOch nekade att vika,Fast utan hem och utan hopp.
Hvad tålamod, hvad mannamod,Hvad kraft i hug, hvad eld i blod,Hvad lugn i skiften alla,Hvad bragder kräfdes ej af den,Som detta folk, som dessa mänSin hjälte skulle kallaOch dyrka efter döden än?
Men fråga, om du träffar påEn veteran från kriget då,En af de tappras skara,Spörj, om han kände dock en man,Som priset öfver alla vannOch trofast skall han svara:'Ja, herre, Duncker hette han.'
Och utan höga anors lånKom denne man, en hyddans son,Från obemärkta trakterOch vann en storbet, knappast drömd,Blef landets stolthet, blef berömdSom starkast bland dess vakterOch blir i Finlands tid ej glömd.
Och denna äras rena glans,Hans kärlek gjorde den till hans,Hans varma hjärtas låga.Sin fosterjord han trohet svor,För den som för en brud, en morSitt allt han ville våga,Med denna kärlek blef han stor.
Han föll; och dock, hvad härlig lottAtt dö som han, sen så man fåttSitt lif med ära hölja!Det är att trotsa glömskans sjö,Att lyftas som en grönklädd öUr djupet af dess bölja;Det är att dö, och dock ej dö.
Nu stråla blomsterprydt, o land,Höj öfverallt en löfrik strandUr sommarvarma vågen,Låt rodna dina fjällars topp,Låt skimra dina strömmars loppOch slå mot himlabågenI glans ditt Saima-öga opp!
Att minnet, när på denna dagDet nämner Dunckers namn som jag,Kan stolt till dig sig vändaOch säga: 'Se, så härligt logDet land, som hjältens kärlek tog;Säg, kan det hjärtan tända?Det var för denna brud, han dog'."
Vackert var det att betraktaHjälten Adlercreutz, genralen,Hur han kom så tyst och saktaTill soldatens graf i dalen,Hur han stannade vid randenOch, med hatten sänkt i handen,Såg den enkla bädd fullbordas,Där Hans Munter skulle jordas.
Stor var eljest icke hopen,Honom följde i det sista:Två soldater gräfde gropen,Fyra stodo vid hans kista;Men till heders sen för resten,Utom generaln och prästen,Tre korpraler, pengar värde,Och furiren, jag,—den fjärde.
Annan ståt fanns ej att skåda.Klädd i slitna krigarkläderLåg han, Munter, i sin lådaHopklämd mellan fyra bräder,Trygg och nöjd att se i döden,Som han var i alla öden,Samma kämpe som i lifvet,Mindre färm blott, det är gifvet.
Nu, när skild från strid och skiftenSitt kvarter han fått, soldaten,Framsteg korpral Buss på griftenOch höll) tal om stridskamraten.Hur han var till börd och minnen,Hjärta, språk och kraft och sinnenSom en slant till krigsman slagen,—Allt drog gubben Buss i dagen.
Det var konstlöst, men man rördes,Stod där kvar i tyst förbidan,Log, när Munters kärnspråk hördes,Strök mustascherna åt sidan.—Vill du lyssna till hans saga?Den är enkel och alldaga,Kan väl mödan knappt betala;Hör dock! Gamle Buss må tala.
"Krigsmän! Nu är Munter borta.Känd och käck långt mer än mången,Har han kommit nu till kortaOch åt döden gett sig fången.Efter marscher, stormar, striderHar han nu gjort halt ömsider,Lagt sig här till rast i backenOch vändt lugnt i vädret klacken.
Fråga oss, som närmst i eldenFått med honom kulor smaka.Om han höll sig, där man ställde'n,Eller ryggade tillbaka,Om i striderna och slagenHan fick hvitt i anletsdragen,Eller såg mot dödsminutenMörkbrun, som af koppar gjuten.
Till armén från vilda skogenKom han, styf till skick och later,Sina tappra fäder trogen,Allt från hedenhös soldater,Svarte kort och talte föga,Log med skalken i sitt ögaHögst tre ord, sen stum som siken,Men på hufvet slog han spiken.
Liksom han, så hela radenAf hans släkt gått fram i världen,Blödt och dött i lägsta graden,Hållit truten, talt med svärden.En gång som ett troll omsiderSteg i Karl den tolftes tiderÄnda till furir en Munter;Sen dock bar på nytt herunter.
Mången, ej i tjänsten öfvad,Släpper sent sitt hem ur minnet,Hänger näbb och går bedröfvad,Innan tiden stålsatt sinnet.Sådan var ej Munters vana,Nej, till tredje Gustafs fanaKom han, rakt från första dagenSom en slant till krigsman slagen;
Drack af fröjd, blef vild om kvällenOch slog buckla på geväret;Nästa morgon fick sig sällenLitet fuktel för besväret.Väbeln sade: 'Tag ej illa,Så är tjänsten, gubbe lilla!Har du mjuknat nu till början?''Jo,' sad' Munter, 'tack för smörjan!'
Nykter var han ock alltsedan,Hurtig, nöjd och oförtruten,Fick i första dusten redanVänstra skuldran genomskjuten.Döbeln stod då bland de sina,Hörde samma kula hvina:'Den gick nära, barn, hvem fick'en?''Munter svarte: 'Jag var pricken.'
Knappast läkt på nytt den gången,Fick han åter lyckan pröfva,Fick, i en kosackhop fången,Sina breda fötter öfva;Tvangs att följa halfva milenStäppens fåle, snabb som ilen,Tills af några djärfva kunderHan blef frälst som af ett under.
Svetten svällde i hans panna,Hjärtat slog och barmen häfdes,När han ändtligt kom att stanna;—Dock god min behölls och kräfdes.'Fick du trafva?' ljödo ropenSkämtsamt ur den ystra hopen,'Hur gick färden, hur var stigen?'Munter svarte: 'Tämmeligen.'
Kort därpå blef Armfelt slagen;Munter, blodbestänkt, ja, färgad,Stod sin fana närmst den dagen,Genom honom blef hon bärgad.Nu, vasserra, ändtligt fick hanPå den fasta, gråa brickanSvärdsmedaljens hederstecken;Munter sade lugnt: Å näcken!'
Som han var i dessa strider,Lika nöjd och oförfäradVar han allt till sista tider,Endast mer bemärkt och ärad,Var nu grå i skägget vorden,Kanske än mer karg på orden,Men i eld och rök och flammaIn i döden än densamma.
Sent på ett besök i vårasKom hans mor till bivuaken;Då fick Munter lof att tåras,När han såg den gamla draken;Satt ock sedan långt på natten,Teg och log och såg på skatten.Detta möte var det sista,Nu lär gummans hjärta brista.
Aldrig nej, hvadhelst hon sade;Till hvart ord från modrens tungaEndast ja och ja han hade,Tills hon ändtligt hördes sjunga:'Käre son, var ej förvägen!Håll dig saktligt, gå ur vägen,Bättre fly än illa fäkta!'Då sad' Munter: 'Pass, ursäkta!'
Dock, hans kula, den var gjuten,Här var gränsen, här fanns döden,Sen han käck och oförtrutenFöljt armén i alla öden.Än i går dock blef han funnen,Hurtig med tobak i munnen,Som piket hos generalen,Där ett krigsråd hölls i salen.
Nyss på orderna vi läste,Hur, liksom att föra ordet,En granat kom in och frästeMellan herrarne kring bordet.Munter, van att röra bränder,Spottade i styfva händerOch fick gynnarn öfver nacken,Flink att skynda ut på backen.
Dörren hann han, klippte sedanGenom farstun ut i rycken,Stod så när på trappan redan,När granaten sprang i stycken.Det var Munters bragd den dagen.Nu så låg den tappre slagen,Dock, till modet än behållen,Sad' han endast: 'Fan tog bollen.'
Än i dag, när morgon grydde,Höll han kvar af lif en gnista;Ingen klagan, hållning pryddeVeteranen i det sista.'Stackars gubbe, ena armen,Den är borta, hela barmenFull med skärfvor af granatenMunter sad': 'Han sprack, den saten.'
Sådan slöt han, sådan var han,Karl i början, karl i slutet,Trög i ord, men kvick i faran,Med om saken oafbrutet.Van att handla, ej att pråla,Van att sakna, van att tåla,Var han man att allt fördraga,Allt, ja, utom ett—att klaga.
Kunde världen oss betalaVåra bistra dar och nätter,Ägde de ett språk att tala,Finlands genomblödda slätter,Kunde härens fanor säga,Hvad en Munters likar väga,Mången med galon på rockenFick då buga för en tocken.
Ja, min gamla barm känns höjaNär jag honom minns i ledet;Skulle dödens fåror plöjas,Vänner, det var häst i redet;Aldrig ängslig och förlägen,Bara hejsan och ur vägen,Gången jämn och efter trumman,Framåt, det var hufvudsumman.
Och hur var han dock ej boren,Vänfast, trofast, lugn och stillaSom ett barn, fast grå till håren,Ville han knappt ovän illa.Fienden var för hans händer.Hvad tobaken för hans tänder;Bägge sleto press och våda,Dock som kära plantor båda.
Heder öfver honom, hederÖfver krigarn, där han gömmes!Mannamod och mannasederAkte, att hans namn ej glömmes.Inga slafvar trampe kullen,Där den tappre bor i mullen,Nej, en ätt af gamla stammenSkydde ständigt grafven. Amen!"
När korpralen slutat hadeOch steg ned från vigda sanden,Tog genralen själf en spadeI den segervana handen.Det var han, som sist af allaSakta lät på grafven fallaLitet stoft af fosterjorden;Men han talte.—Glöm ej orden!
Hvad han sade, föll i tycket,Väckte tankar mångahanda,Fast det ej var grant och mycket,Endast talt i Munters anda;Nog det var att vittne bäraOm vår trohet, om vår ära,Nog också till krigarns minne;—Orden lydde: "Han var finne."
Han stod på sin farstutrappaMed mössa af krigarsnitt,Med sporrar och ryttarkappa;Han ärnade göra sin ridt.
Han stod där sjuttiårig,En kämpe till min och blick,Smärt, högrest, silfverhårig;Där har du hans yttre skick.
Men hvad vållar hos gubben vreden?Han stampar helt vildt af harm.Vi lefva ju midt i freden,Hur gör han sådant alarm?
Betrakta blott lugnt processen,Så farligt är ej därmed;Du ser den gamle von Essen,Du ser hans vanliga sed.
Nu ropar han. Lyss till orden,Nu ger han reson och skäl:"Matts kusk, du mitt straff på jorden,Dig borde jag rakt slå ihjäl.
Hur länge skall här jag bidaAllt för din sömnighets skull?Du känner, när jag vill rida,Du vet, när timmen är full."
Och kusken, han kom ur stalletMed skymmeln stolt att se;Att han sofvit, det var ej fallet,Han vaknat för fort kanske.
Med hufvudet högt uppburetFramledde han hingsten stum.Blixt, dunder! Det ädla djuretStod skälfvande, höljdt af skum.
Han steg från sin farstutrappa,Genraln, i sitt bästa skick,Med sporrar och ryttarkappa;Då föll på skymmeln hans blick.
Han stod som af åskan slagen,Han trodde sitt öga ej:"Säg, skurk, är min syn bedragen,Är detta ditt verk? Säg nej!
Men dukar du opp en fabelOch ljuger mig full här nu,Så går jag och tar min sabelOch klyfver ditt hufvud itu."
Det var Matts kusk, soldaten,Han blef ej så lätt försagd;Väl hade han gjort mandaten,Men svarade själf för sin bragd.
"Hur? Ljuga här?" stolt han sade,"En skam är att misstros så.Väl svårare skuld jag hadeOch ljög ej, herre, ändå.
Här kom en kosack på vägen,Han skröt med sin flinka rapp.Hvad? Skulle jag bli förlägen?Jag red med honom i kapp."
Von Essen, sjuttiårig,Med flammande eld i barm,Smärt, högrest, silfverhårig,Han hoppade högt af harm.
"Bort", skrek han, "du fräcka sälle,Till stallet igen och minnsAtt hämta i skymmelns ställeDen gröfsta piske, där finns!"
Han var en man, soldaten,Som stått för kulor och död,Som tagit sin kost af staten;Nu åt han von Essens bröd
Han gick helt stum och sluten,Men hans öga, det brann i glans;Han gick och kom på minuten,Med den gröfsta piske, som fanns.
Han räckte den åt sin herre:"Jag är man i mitt led också,Och sköts det, sköt jag än värre.Och stacks det, stack jag som två.
Skall nu som en häst jag smakaEr snärt, då jag gjort som bäst,Så sparkar jag upp tillbaka,Och sparkar ock som en häst!"
Genralen, han hörde hotet,Helt rak tillbaka han steg,Han tycktes ej ha emot'et,Han såg på mannen och teg.
Och allt som han såg, så höjdeHan högre sin resliga kropp.Och allt som han teg och dröjde,Så klarnade anletet opp.
"Och hör du", skrek han omsider,"Hvar fick du ett sådant mod?Det där är från forna tider,Det där har vuxit i blod.
Jag ser det ej första gångenI dag, jag har känt det förut.Jag såg det hos mången, mångenI själfva hans dödsminut.
Jag sett det, där Finlands fanaGladt fläktat på segrens fält,Jag sett det på nödens bana,I slagnas isade tält.
Och skulle, när du dig skickarSå manligt som nu, min son,Och skulle, när så du blickar,Jag ge dig åt piskens hån;
Vid himmelens Gud och Fader,Då vore jag aldrig värdAtt nämna de tappra rader,Bland hvilka jag höjde mitt svärd.
Gå, sök dig en vän här nära,En duktig och stursk kamrat,Och drick ett glas for vår ära,Här har du en blank dukat!
Och tack för det vackra minne,Du väckt i mitt hjärta, du,Och tack för ditt arga sinne,—Och drag åt helvete nu!"
Han strök sig om ögonbrynen,Det tycktes, hans blick var skum,Han svängde sig, barsk i synen,Och gick tillbaks i sitt rum.
Det var densamme bjässen,Jag minnes sen fordomdags,Det var densamme von Essen,Som stridde i Savolaks.
Färm var han, aldrig dåsig,Nu bar det ändå till fjälls.För kölden han dragit på sigStorstoflor och vargskinnspäls.
När så han gick mot faran,Som vanligt i främsta led,Och sjönk i den brustna skaran,Hvar gång han sin fot stack ned,
Då svettades gubbens panna,Då kände han tung sin plikt,Då måste han stundom stannaInunder sin gräsliga vikt.
Men "Framåt!" skrek han åt härenMed samma eld ändå,"Och bären mig, gossar, bären,Ifall jag ej orkar gå!"
Tre ting i lust och smärta,Dem ägde han, käck och god:Stolt själ och lättrördt hjärtaOch brinnande hetsigt blod.