The Project Gutenberg eBook ofSamlade arbeten IThis ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online atwww.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.Title: Samlade arbeten IAuthor: Johan Ludvig RunebergRelease date: August 3, 2004 [eBook #13100]Most recently updated: December 18, 2020Language: SwedishCredits: Produced by Tapio Riikonen*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK SAMLADE ARBETEN I ***
This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online atwww.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.
Title: Samlade arbeten IAuthor: Johan Ludvig RunebergRelease date: August 3, 2004 [eBook #13100]Most recently updated: December 18, 2020Language: SwedishCredits: Produced by Tapio Riikonen
Title: Samlade arbeten I
Author: Johan Ludvig Runeberg
Author: Johan Ludvig Runeberg
Release date: August 3, 2004 [eBook #13100]Most recently updated: December 18, 2020
Language: Swedish
Credits: Produced by Tapio Riikonen
*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK SAMLADE ARBETEN I ***
Produced by Tapio Riikonen
af
Johan Ludvig Runeberg
1903
J.L. Runebergs biografi
ÄlgskyttarneFörsta sångenAndra sångenTredje sångenFjärde sångenFemte sångenSjätte sångenSjunde sångenÅttonde sångenNionde sången
HannaTill den första kärlekenFörsta sångenAndra sångenTredje sången
JulkvällenFörsta sångenAndra sångenTredje sången
Smärre episka dikterGrafven i PerhoZigenarenJennyJulkvällen
Fänrik Ståls sägnerFörra samlingenVårt landFänrik StålMolnets broderVeteranenLöjtnant ZidénTorpflickanSven DufvaVon Konow och hans korporalDen döende krigarenOtto von FieandtSandelsDe två dragonerneGamle HurtigKulneffKonungenFältmarskalkenSveaborgDöbeln vid JutasSenare samlingenSoldatgossenBjörneborgarenas marschFänrikens marknadsminneLotta SvärdGamle LodeFrämlingens synFänrikens hälsningVon TörneDen femte juliMunterVon EssenTrosskuskenVilhelm von SchwerinN:o femton StoltBrödernaLandshöfdingenAdlerereutz
Lyriska dikter
Första delen
Till FranzénDen gamles hemkomstDet ädlas segerLärkanMajsångFlyttfåglarneVallgossenMina dagarTill en fågelVårmorgonenTill en blommaFågelboet vid landsvägenSommarnattenSvanenTorpflickanHöstaftonenTröstKärlekens förblindandeFlickans klaganTill oronDen älskandeTill min sparfBegrafningenTill FriggaUngdomenDen väntandeFärd från ÅboHvad jag är säll!MötetTill en flickaDen tillfrisknandeVaggsång för mitt hjärtaBarndomsminnenVid en väns dödÖfver ett sofvande barnPå ett barns grafLif och dödTill den ålderstegneBardenTill trånaden
Idyll och epigram1-27
Svartsjukans nätterFörsta nattenAndra nattenTredje nattenFjärde nattenFemte natten
Andra delen
TalltrastenJägargossenMorgonenKyssenDen ångrandeDet var dåSjömansflickanHälsningenAkta, då är guden nära!SerenadFörställningenFjäriln och rosenFågelfångarnTill aftonstjärnanDen döendeYnglingenTill en rosDen skönaVid en källaDen sjuttonårigaHämndenBlommans lottHvem styrde hit din väg?BrudenSaknadenVårvisa
Idyll och epigramDe fångnaDen tidiga sorgenFlickans årstiderLikhetFågelnDen första kyssenFlyg ej unnanKyssens hoppKärlekenSkillnadenDrömmenDen försmåddaBlomsterhandlarenSorg och glädjeFjärilpostenGrumla icke flickans själSommarnattenFridenDen förändradeDen långa dagenBehagenAmorDen lättböjdeDen enda stundenTörnetTre och treNordenDen sällsynta fågelnVill du byta öde?Hennes budskapSippanMötetLöjetTårarnaEros' förvandling
Tredje delen.
Till lyckanHjärtats morgonDen tviflandeBrudenSöndagsskördenDen gamleBlommanHöstsångDen hemkommandeMitt lifTankenDen öfvergifnaHöstkvällenDen väntadeFåfäng önskanMinnetMålarenDe tvåI en ung flickas minnesbokTill fruntimren (vid teologie doktorspromotionen 1857)
LegenderKyrkanDopetBönenKrysantos
Ett litet öde1. Är så arm du, som man sager?2. Egen moder göms i mullen3. Så jag färdas själf mot fjärran4. Sådan vård blott finner flickan5. Flicka, kärleken är väldig6. Hundra vägar har min tanke7. Hvilken sällhet skön att synas8. Tala, tala tycktes alla9. Men min fågel märks dock icke10. Sen har jag ej frågat mera
Öfversättningar och bearbetningar
Serviska folksångerFörordTrefaldig sorgÖfver klippor, öfver floder finner kärlek vägVinter i hjärtatTill en rosÄlskarens hästHjorten och VilanBror och systerDen omtänksammaSkilsmässanDen serviska jungfrunViolenDu är min egenDen älskade och den försmåddaFörbannelsenDen bekymradeHvad vill jag?Hertig Stefans fästmöDonau grumligÖrnen och ugglanDen skönasteStum kärlekPröfningenFästmöns drömDen nygiftaFlickan och VilaDen försiktigaDen unga makanTill Sankt GöranDomenDen valackiska flickanDen bönhördeFlickan i dörrenMannatrohetFlickans anleteFiskenBättre gammalt guld än nysmidt silfverHästen vill ej drickaAli-Agas makaDär basilika jag sådde, skjuter malört oppSmiljanaÖnskningarnaÖnskanFlickornas förbannelserDen sköna IlijaDe älskandes grafFlickan vid ZetinjaDen skrämdaDe svarta ögonenVåra mödrar bära skuldenSuckMor, syster och makaHäxerietPrins Mustaphas sjukdomSkördeflickanBröllopssånger I, IIBlodnämndenDe bägge JakschitcherneSkadars grundläggningSlaget på FågelfältetAnmärkningarKlagosång öfver Hassan Agas ädla makaRadoslausDen vackra tolken
Flickans klagan (En finsk runa)Den blodiga sonenFinska runor I, IIVid ikorn-skytteBörjan af KalevalaSiciliansk sångDen trogna flickan (Skottländsk visa)Chevy jaktenSankt Georgs riddare. Romans af UhlandVaggvisa. Från tyskanSerenaden. Af UhlandDen heliga Agnes. Legend efter KosegartenStenarnas amen. Legend efter KosegartenDen helige Hilarii säte. Legend efter KosegartenKunigundas handske. Legend efter KosegartenSankt Jodocos. Legend efter Kosegarten
Den gamle trädgårdsmästarens brevFörsta brefvetAndra brefvetTredje brefvet
FästningsfångarneSkizz
Efter det utgifvandet af normalupplagan af J. L. Runebergs samlade arbeten afslutats, har tiden synts vara inne att utgifva äfven en prisbillig upplaga af skaldens verk. Då man betecknat den som nationalupplaga, har det skett i förhoppning om att den i sin mån skall göra dessa oförgängliga sångskatter till en egendom i hvarje hem hos den del af vårt folk, som kan tillägna sig dem på skaldens eget språk.
Nationalupplagan omfattar själffallet alla skaldens viktigaste verk. Endast en del öfversättningar och bearbetningar af utländska original har uteslutits, likaså några uppsatser och recensioner. Det uteslutna har nämligen dels i och för sig, dels åter för vår tid icke samma betydelse som skaldens öfriga skrifter.
Hvad uppställningen beträffa har i det första bandet förnämligast inrymts sådant, som rör fosterlandet, medan det öfriga fått sin plats i andra bandet.
Texten är normalupplagans, ortografin den af Svenska akademien i sjunde upplagan af ordlistan fastställda. Interpunktionen har moderniserats; dock har komma stundom i strid med nu vanliga regler användts för att utmärka paus vid uppläsningen, detta till en del efter skaldens eget föredöme.
Hj. A.
Lefnadsteckning af B. Estlander
Runeberg föddes den 5 februari 1804, fem år före Borgå landtdag och den regim, som då i Finland grundlades. Den 5 februari 1904, fem år. efter urtimalandtdagen och den nya regim, som därmed vidtagit, går Finlands folk att fira hans hundraårsminne. Hvilken utveckling inom dessa data och hvilken plats i denna utveckling för Johan Ludvig Runeberg!
Runebergs födelseort, Jakobstad, en obetydlig köpstad vid Bottens hafvets kust, synes föga egnad att frambringa en stor skald, lika litet som själfva Österbotten med sin bördiga, men flacka slättbygd och sin vakna och intelligenta, men praktiskt anlagda befolkning. Dock härstamma därifrån Finlands förnämsta diktare: Runeberg, Franzén, Stenbäck, Topelius. Af dem synes Runeberg röja de flesta dragen af österbottniskt lynne, särskildt under ynglingaåren, medan de förmildras efterhand som skaldens anlag utveckla sig: den starka själfkänslan, som lätt slog öfver till hänsynslöshet, frimodigheten, som gränsade till öfvermod, djärfheten äfven inför faror och ansvar och slutligen måhända äfven den iakttagelsens vakenhet och den tankens klarhet, som utmärkte Runeberg både som diktare och människa.
Till landskapets inflytande kom hemmets och familjens.
Runeberg var den äldste i raden af sex syskon—tre söner och tre döttrar—i ett enkelt borgarhem i den lilla köpstaden. Af sin far, sjökaptenen Lorenz Ulrik Runeberg, hade han i arf sin kraftfulla och högresta gestalt; det ödet, att midt i sin verksammaste mannaålder nedbrytas af ett slaganfall,—ett släktarf—blef fadrens liksom hans förstföddes. Fadren, som varit student i Åbo, men för sjömansyrket öfvergifvit prästakallet, egde studier både i yrket och därutöfver. I hans bref till sonen framträder en humoristisk åder, som går igen hos denne. Enligt skaldens egen uppgift har fadren med allvar följt hans första skriftställarförsök och rättat dem med stränghet. Men hvilka förhoppningar han än fäst vid sin äldste son, har han dock föga kunnat utöfva på honom något djupare inflytande, då han ofta var borta från hemmet på långturer och redan tidigt, 1821, som slagrörd fängslades vid sjukbädden. Han afled 1828, innan hans önskan uppfyllts, att få lefva tills han "finge se, hvad det skulle blifva af hans Ludvig."
Under sådana förhållanden kom tonen i hemmet främst att bero på modren, Anna Maria Malm, rådmansdotter från Jakobstad. Ortografin i hennes bref visar det ringa måttet af tidens fruntimmersbildning i våra småstäder. Emellertid hyste hon lifligare litterära intressen, än hvad man i Jakobstad gillade hos en god husmoder. Vacker och begåfvad med god sångröst, hade hon i sin ungdom varit föremål för Choraei hyllning, medan denne som informator i Jakobstad strödde omkring sig sina kvicka verser. Topelius har meddelat, att hon i grannarnas ögon var en dålig hushållerska, som vårdslösade familjen och tillbragte sin mesta tid med att läsa romaner. Hennes konst att berätta anekdoter ur eget och förgångna tiders lif var känd och eftersökt i staden; på söndagseftermiddagarna, då äfven sönerna voro lediga och alla barnen samlades kring modren för att höra henne berätta, stod glädjen högt i tak i det enkla hemmet. Äfven sången och visan tillhörde denna krets. Utan tvifvel upprinner här en af de källådror, ur hvilka den sällsynta berättarkonst flutit, som utmärker Runebergs diktning. Ännu som vuxen, när skalden med sin syster talar om Sara Wacklins Hundrade minnen, utbrister han: "Hvilka minnen skulle icke mamma kunnat skrifva från Österbotten!" Vid hennes visor uppväxte hans underbara gehör för det rytmiska i språket; äfven hennes musikaliska begåfning går igen hos sonen. Till sin förstfödde stod hon i ett särskildt innerligt förhållande, alltsedan hans sjuklighet under de fyra första lefnadsåren; den outtröttliga ömheten i modrens vård besvarade sonen med barnahjärtats varma förtrolighet, och här, menar Runebergs biograf, är ursprunget till den hjärtats värme, skalden röjde redan som barn och hvarmed han som man omotståndligen intog enhvar, som kom med honom i beröring; man kan tillägga, att denna värme allt ännu slår emot en från hvarje blad i hans dikter.
Båda släkterna, den Runebergska och den Malmska, härstamma från Sverige, med hvilket land de österbottniska kuststäderna äfven efter den politiska skilsmässan stodo i lifligare beröring än nu. Man kan häri finna en förklaring till det säkra språkgehör och de frihet från provinsialismer, som redan från början af hans diktarbana voro skalden egna.
Runebergs skolgång begynte i hemstaden hos "Vestmans mor", en från Stockholm öfverflyttad småskolelärarinna, i den lilla låga vindskammaren vid "Visas backen", som ännu beses af turisten i Jakobstad. Åren 1812-14 besökte han trivialskolan i Uleåborg, där hans farbror var tullförvaltare, men blef efter dennes död i början af 1815 flyttad till trivialskolan i Vasa. Han genomgick denna som primus i såväl kollega superiors som konrektors och rektors klasserna. Dimissionsbetyget är dagtecknadt den 24 juli 1822; den 23 oktober samma år inskrefs Runeberg som student vid universitetet i Åbo.
Sederna i Vasa skola voro råa, men de voro icke fördärfvade.[1] Det öfverdådiga lynnet hos de österbottniska gossarne bröt ut i upptåg, af hvilka skalden sedan tecknat några muntra bilder i prosaberättelsenEldsvådan, där man i "generalen" igenkänner drag af rektoristen Runeberg, medan bagar Gyllendeg helt visst har sin förebild i något af Vasa stads originaler. En mästare i pojkdater, gick Runeberg i spetsen för kamraterna både vid lekarna och läxorna. Vid deras krigiska evolutioner på Korsholms raserade vallar eller i "Kråklundsbacken" utanför staden uppsatte och anförde han den ena af de två bataljonerna. Mot den rådande penalismen uppreste sig Runeberg redan som andraklassist, då han slängde skolans dörrnyckel i pannan på en lång rektorist. Sedermera själf hunnen till rektorsklassen, afskaffade han jämte några behjärtade kamrater tyranniet i dess mest barbariska form. Det var af sådana drag af en generös natur Runebergs ställning bland kamraterna främst berodde.
Det var icke mycket man fick lära i det gamla skolhuset från Karl XI:s tid, där alla klasserna läste tillsammans i den stora skolsalen, Trojanska hästen eller Råttstallet benämnd; men med sina få ämnen och måttliga kurser tog den gamla skolan sin uppgift med en grundlighet i sak och ett allvar i metoderna, som sedermera i lifvet kännetecknade dåtidens bästa män och icke minst Runeberg. Latinet var i denna skola enväldigt härskande. Runeberg har i Vasa ej blott förvärfvat en fullkomlig färdighet i detta språk, utan ock erhållit där en bred och säker grund för den lefvande kännedom han egde af antiken. Vergilius, den enda poeten på skolans program, blef hans skoltids läromästare både i latinet och konstpoesin, medan Adlerbeths öfversättning jämte hans regler för svensk hexameter lagt den metriska grunden för Runebergs versbehandling. Den grekiska litteraturen och Homeri sånger inträdde först senare, vid universitetet, som en källåder för hans diktning.
Hvad den svenska vitterheten beträffar, nämner Runeberg själf i ett bref från senare tid, huru obekant den var för den omgifning, där han förlefde sina aderton första lefnadsår, medan den ingen plats hade i skolans program. Tegnér, Atterbom och hela den yngre skolan lärde han känna först vid universitetet; af Franzéns dikter kände han väl tidigare åtminstone sällskapsvisorna, som hans far plägat sjunga därhemma, men knappast namnet på deras författare: i Uleåborg hörde han väl talas om handelsmännen Franzén, men aldrig om poeten.
Sina egna poetiska lärospån begynte Runeberg under sin skoltid i Vasa i Granbergs handelsbod på söndagseftermiddagarna, då han och en slagfärdig bodgosse, på hvar sin sida om disken med en griffeltafla och en russinstrut emellan sig, kappades om verser och rim; russinen voro priset och föremålen Vasabor; på hvilka de öfvade sin kvickhet efter mönstret af Choraei tillfällighetspoesi, hvarvid det ingalunda var Runeberg, som vann de flesta russinen. Från Åbotiden finnes i behåll enSkolvisai Bellmans maner, raska och lifliga, men grofkorniga bilder ur skollifvet, som studenten sammansatte till nöje för de forna skolkamraterna; likaså från skoltiden härstammar en hexametrisk dikt,Vargen, utarbetad under studentåren och märkelig som ett första uppslag till Älgskyttarne. Ingendera låter ana den blifvande skalden. Däremot röja de en iakttagelseförmåga, om hvars tidiga vakenhet man kan döma af de anekdoter, Strömborg bevarat från Runebergs skoltid: om garfvaren, som hade sett Fredrik den store i Potsdam, eller den dryge hattmakaren, hvars blanka suvaroffer Runeberg träffade med de frusna potäter denne lagt afsides för sina fattigare kunder. Hvar hade ock skalden annars hämtat den inblick i österbottniska småstadsförhållanden, hans senare nedskrifna prosaberättelser röja?
Sommarferierna tillbragte Runeberg i hemmet. På Nissasön invid Kråkholmsfjärden utanför Jakobstad egde kapten Runeberg ett litet sommarhem, som år 1851 af staden skänktes åt skalden och nu är en af Jakobstads sevärdheter. Under jakt- och fiskarfärder i denna vidsträckta skärgård grundlade Runeberg det förtroliga umgänge med naturen, som sedan lifvet igenom blef för hans ande den sundaste hvila och näring. I huru kärt minne han hade sin födelsestad visa några bref af 1847, då han gjorde där ett besök och återsåg "alla de käraste ställena och alla de närmaste bland släktingar och vänner", medan han i stadens hamn "mönstrade alla bryggor och bodar, vid hvilka han metat så många girsar i forna dagar."
Sålunda fanns hos Runeberg, när han hösten 1822 begynte sina studier vid universitetet i Åbo, redan i sina grunddrag de som komma skulle. Men de mäktiga anlagen slumrade ännu i det fördolda.
Från en lycklig och sorgfri barndom gick Runeberg studentårens allvarsamma svårigheter till mötes. Långtifrån att den adertonårige studenten hade fått understöd från hemmet, där fadren redan låg slagrörd, var det tvärtom han som af sina knappa tillgångar sände dit bidrag. Sitt första läsår hade han sin bärgning dels genom lektioner, dels genom handledning i professorn A.J. Lagus' familj. Men hösten 1823, när fadrens gamla gula friskapprock var försliten och de lappade stöflarna gingo i sär, fanns det veckor, då han ej hade ens bröd, utan lefde af potäter, stekta i glöden i kakelugnen. Ungdomens lyckliga förmåga, att "se framtiden i morgonrodnadens färg och lyftas af hoppet högt öfver stundens små bekymmer," kom här till korta. Att studera på skuld var den tiden mindre vanligt; hos Runeberg stred det dessutom mot den själfständighetskänsla, som låg i hans karaktär. Icke ens hans närmare kamrater synas hafva känt den nöd, som tvang honom att afbryta studierna och taga emot en kondition i Saarijärvi i norra Tavastlands djupaste ödemarker. "Min herre, ni är lat, i Saarijärvi blir ni lika dum som stockarna där", sade den gode professor Lagus, när Runeberg åt honom meddelade sitt beslut.
Så begynte Runebergs tvååriga vistelse i det inre Finland, som för utvecklingen af hans skaldskap haft en så afgörande betydelse.
Konditionen i Saarijärvi innehade Runeberg hos två familjer, kronofogden Danielssons och kapten af Enehjelms, sålunda att han uppehöll sig med sina fyra elever, två gossar från hvardera familjen, turvis tre månader i sänder, hos den förre på Kalmari gård och hos den senare på hans boställe Kolkanlaks. Sommaren 1825 flyttade kapten Enehjelm med de sina till Ruovesi, "vid Näsijärvis dunkla våg", en något sydligare belägen socken, där han tillhandlat sig Ritoniemi gård strax invid sockenkyrkan.
Sin lediga tid använde Runeberg till att med bössan ströfva omkring i skog och mark, ofta på ganska vidsträckta utflykter. De intryck han emottog på den förenämnda orten har han senare nedlagt i sin uppsats i Helsingfors Morgonblad,Några ord om nejderna etc. i Saarijärvi. Det var ej blott naturen han lärde känna i dessa de blänkande vattendragens, de mörka åsarnas och de djupa skogarnas ödemarker. Han trädde in i rökpörtena som framskymtade vid sjöstränderna, och där allmogen med häst och höns "bivuakerade i ödemarken". Han lärde sig efter hand det finska språket, som därförinnan varit honom obekant. Bakom den groft tillhuggna ytan hos dessa svedjebrukets och hungersnödens barn trängde hans underbara blick till djupet af deras väsen. Han skrifver därom senare på tal om Älgskyttarne: "Själf en afkomling af koloniserade svenskar, hade jag föreställt mig finnen till sitt inre sådan, som han syntes mig till sitt yttre, när han någon gång kom med varor till min fädernestad; huru annorlunda fann jag ej honom i hans hem och vid närmare betraktande. En patriarkalisk enkelhet, ett djupt manligt tålamod, en medfödd klar blick i lifvets innersta förhållanden voro egendomligheter, dem jag hos honom upptäckte och dem jag tyvärr blott svagt kunnat återgifva i de skildringar jag försökt." Bland Saarijärvis moar har han hämtat urbilden till bonden Pavo, medan det torde varit företrädesvis under vistelsen i Ruovesi Runeberg lärt känna originalen till "den blomstrande Hedda", "den raske Mattias från Kuru", "den välförståndige Petrus" och de skäggige bröderna från Arkangel.
Rökpörtenas tid är numera försvunnen i dessa trakter. Ångbåtar, järnvägar och skogsspekulationer hafva, jämte folkskolor och tidningar, förändrat både naturen och folket och hos allmogen uppenbarat jämväl andra egenskaper, än dem Runeberg funnit hos Älgskyttarne och bonden Pavo.
Ännu en annan väckelse emottog den blifvande skalden som student på kondition. Kapten Enehjelm hade själf deltagit i kriget 1808 såväl som 1788, och i hans hem, där den unge informatorn så vänligt upptogs, hade denne, som han själf senare nämner i bref till Montgomery, "tillfälle att höra och läsa kortare relationer om krigshändelserna". Bland andra "krigets bussar" som bodde i trakten, nämner traditionen en löjtnant Karl Palmroth, 1808 officer vid björneborgarne, af hvilken studenten skull emottagit intryck från krigstiden. Säkert är, att han redan nu fick syn på det patriarkaliska draget hos indelningsverkets officerare, som voro samma krutgubbar i fält med sitt kompani som på bostället bland sitt arbetsfolk; redan i romanfragmenten från 1808 års krig i Helsingfors Morgonblad 1836 har Runeberg en dylik skildring. Minnena från 1808 års krig voro ännu färska; det var den krigiskt-patriotiska andan i dem, som tände ynglingens håg, såsom han säger iFänrik Stål:
Min tanke genom rymder lopp, som förr den aldrig spanat. Ett lif gick för mitt hjärta opp, hvars tjusning det ej anat.
Till krigsminnena hörde ock en gammal afsigkommen underofficer med fänrikstitel, Pelander, en anförvant till kapten Enehjelm, som efter inköpet af Ritoniemi upptagit honom i sitt hus, där han bodde i en liten stuga på gården och sysslade med att binda nät, sprita fjäder och dylikt. De upptåg, hvarom Runeberg förtäljer i Fänrik Stål, har han i själfva verket, enligt hvad hans elever meddelat Strömborg, företagit med den eldfängde gubben på Ritoniemi: Såtillvida har Fänriken sin motsvarighet i verkligheten, medan väl väckelsen hos Runeberg i främsta hand utgick från kaptenens hem och icke från fänrikens stuga.
Impulserna från inlandet gingo tills vidare som en underström på djupet af Runebergs ande. I Åbo återfann han 1826 den krets af ynglingar, han känt sedan sitt första studentår. Han inskrefs vid universitetet samma dag som J.W. Snellman och Elias Lönnrot; J.J. Nervander var hans tentamenskamrat vid kandidatexamen. I denna kamratkrets, som i sina namn innefattade Finlands framtid, återvunno hos Runeberg de intellektuella intressena öfverhand, särskildt de litterära. I öfrigt var det kandidatexamen, som nu upptog hans tid. Homerus hade han läst under konditionstiden; nu tillkommo Sofokles och Tukydides för grekiskan, som jämte latinet var hans hufvudämne, studier af djup betydelse för den blifvande skalden. Runebergs kandidatexamen, den 13 juni 1827, var den sista under universitetets nära tvåhundraåriga vistelse i Åbo. Två månader senare, den 4 september 1827, inträffade Åbo brand, som bildade en så märkelig epok i universitetets och äfven landets utvecklingshistoria.
Också för Runeberg innebar branden en vändning, om ock ej "en fördömd stöt", som han säger i bref till modren några dagar senare. I stället för att fortsätta vid universitetet, återflyttade han till ärkebiskop Tengström i Pargas, där han sommarn före branden vistats som informator för en talrik barnskara, en vistelse som nu fortsattes ett helt år, tills han hösten 1828 öfverflyttade till Helsingfors.
Ärkebiskop Jakob Tengström hade tagit en betydande del i daningen af Finlands samhällsskick vid Borgå landtdag, där han var ej blott prästeståndets talman utan ock ordförande i den kommitté, som utarbetade förslaget till organisation af landets högsta styrelseverk, hvarjämte han genom det personliga förtroende han åtnjöt hos kejsar Alexander I kanske mer än någon annan landsman inverkat på vändningen af landets öden 1809. En man med den gustavianska tidens fina och urbana bildning, hade han tidigare egnat sig jämväl åt litterära sysselsättningar, i historieskrifning en efterföljare af Porthan, i sina dikter från hemmets värld en äldre skaldebroder till Franzén och Choraeus.
På det enkla kyrkoherdebolet i Pargas, som var ärkebiskopens prebendepastorat och där han året efter branden tillbragte äfven vintern, var ärkebiskopen centrum i en talrik familj af barn och barnabarn, hvartill nu kom en skara befryndade eller bekanta familjer, mest husvilla professorsfamiljer från Åbo, som efter branden slagit sig ned i denna härliga skärgårdssocken. Då Runebergs far var ärkebiskopens kusin, en efter österbottniska begrepp icke aflägsen släktskap, var hans ställning således en annan än blott informatorns på biskopsgården, då han nu kom i den närmaste beröring med denna krets, som väl var delaktig af den bästa bildning i landet fanns. Det intelligenta och glada sällskapslifvet fortgick om vintern med ömsesidiga besök, om sommarn med gemensamma båtpartier och utfärder, hvilkas medelpunkt utgjorde ett af ortens ungdomar samfälldt uppfördt lusthus "Minnet", med förty åtföljande minnesbok. Under denna tid förgingo hos Runeberg spåren af skol- och studentlifvets råa seder, och hos den överdådige ynglingen, som ännu i Åbo ej sade nej ens till ett slagsmål i gränderna, utvecklade sig den mest högsinnade, ädla och humana skaldeanda. Till denna förvandling medverkade, jämte den dagliga samvaron med ärkebiskopen, för hvilken Runeberg hyste en varm tillgifvenhet, i första rummet inflytandet af det kvinnliga elementet inom den Tengströmska kretsen. Om Runeberg sedermera i sina diktverk visar sig så förtrogen med kvinnohjärtats finaste rörelser inom den värld af godhet och renhet, som den sanna bildningen väcker, så är det här han lärt känna dem. Hans främsta läromästarinna var den vaknande känslan för Fredrika Tengström.
Fredrika Tengström var dotter till ärkebiskopens bror, kamrer Tengström, hvars änka sedan mannens död haft sitt stöd hos ärkebiskopen och efter branden bodde i Pargas på malmen invid kyrkan. Utan yttre företräden och bortkommen i sällskapslifvet, fann sig Fredrika Tengström själf "ful, otymplig och oduglig till allt", drog sig inom sig själf och sökte en ersättning i fantasins värld. Redan som ung flicka hade hon tillegnat sig hvad tiden bjöd i romanväg och förvärfvat en sådan färdighet i främmande språk, franska, tyska och äfven engelska, att hon förmådde i familjekretsen föreläsa en roman, som hon på rak arm öfversatte från det främmande språket så snabbt, att åhörarne knappt märkte att texten ej var svensk. Tidigt skref hon själf noveller och sagor, och det var till först Runebergs poetiska begåfning, som fäste hennes uppmärksamhet vid den unga magistern: det var hennes första och enda tycke, i hvilket hon inlade desto större djup, hängifvenhet och själfförsakelse. Så fäste hon den lättantändlige skalden och växte in i hans lifsgärning; och för huru många flammor han än förr och senare upplät den ena eller andra kammarn i sitt hjärta, förblef det dock alltid hon, som rådde öfver hela huset. Det var i Pargas deras känslor möttes; förlofningen skedde i Helsingfors julen 1828 och giftermålet därsammastädes nyåret 1831.
I värmen af denna kärlek mognade nu Runebergs skaldskap. Hans första diktsamling utkom visserligen i Helsingfors 1830, men dess flesta dikter härröra från det lyckliga året 1828. Om de tidigaste af dessa dikter ännu blott måla allmänna stämningar i tidens art eller röja en genklang af samtida poeter, främst Stagnelius och Franzén, så äro dikterna från Pargastiden äkta ingifvelser af hans nu till mästerskap mognande skaldegåfva. Alltmera närmar han sig därmed verkligheten. Naturskildringarna äro lika enkla som målande, såsom i den morgonfriskaFärd till Åbo, och hans kärleksdikter,Den väntande, Till Friggam.fl. äro hjärtats intimaste bekännelser, bundna i antikartade metrar af förundransvärd skönhet och behärskning. Härtill kommer känslan af att diktningen var hans rätta lefnadsuppgift, i kraft hvaraf han, i stycketHvad jag är säll, ännu ej fyllda 25 år, med den utvaldes visshet tecknar sin framtid:
Odödlighetens lugna sol förgyller det mål, jag söker, trånande och varm, och ingen låg, föraktlig tvekan fyller min djarfva, stolta, ungdomsfriska barm.
Två år senare iSvanen, återger han samma tanke och samma tillförsikt i en mera enkel och innerlig ton, som träffar hemlandets innersta väsen. Det lilla häftet afslutas medIdyll och epigram, en samling harmoniska små mästerstycken, som i stil och behag förliknats vid Thorwaldsens reliefer; men medan dennes framför allt äro antikartade, röja Runebergs drag af det folkeliga, som på ett märkeligt sätt peka framåt i hans diktning: redan i denna afdelning förekommer den ädlaste pärlan i bandet,Bonden Pavo. Genom att öppna häftet med en hälsning till Franzén har Runeberg ställt sin diktning under denne vördade läromästares hägn.
Till Runebergs första diktsamling hör ockSvartsjukan nätter, detta vulkaniska utbrott af en allt öfverväldigande fantasi som med sin tvifvelsjuka patos står i bjärt motsats till hela hans öfriga diktning och lefnadstro. Det är en outredd fråga huruvida något själfupplefvadt legat till grund för dikten. Hans första kärlek, den till Fredrika Juvelius, som begynte i skolåren och verkade ännu vid tiden för hans första lyriska diktning, har i alla fall ej här spelat in; möjligen förskrifver sig uppslaget från konditionstiden i inlandet. Det starkt sensuella draget, märkbart äfven i par af de tidigare lyriska dikterna, förutsätter att Runeberg ej ännu lärt känna den pliktuppfyllelsens och själfförsakelsens kärlek, han funnit hos Fredrika Tengström. ISvartsjukans nättersäger en af Runebergs biografer, har skalden genomgått en konstnärlig kris, en våldsam men grundlig befrielseakt hvad lifsuppfattningen beträffar, medan den i antikens hälsokälla renade formkänslan här tager afsked af hvarje romantisk öfverdrift.
Med en ung författares glada tillförsikt hade Runeberg utstyrt sitt häfte med ett i Petersburg litografieradt titelblad med Svanen såsom sinnebilden af hans skaldskap. Hela upplagan var blott 1,000 exemplar, och bland hans vänner var särskildt J.W. Snellman, som då konditionerade i landsorten, verksam för afsättningen. Den var dock mycket ringa. Tidningarna, som då för tiden visserligen ej voro några nyhetsbärare, nämnde ej ett ord om hela diktsamlingen. I Tegnérs hemland, med sinnena betagna af färgprakten i hans eldiga diktion, ville man ej erkänna Runebergs enkla, plastiska diktning för lyrik. I Finland kände man väl i den igen den finska naturen och äfven det finska väsendet. Men man visste ej hvad man skulle säga och teg. Om ock här och där enstaka röster höjde sig till den unge poetens förmån, bevisande att han redan nu var uppskattad äfven utom vänkretsen i hufvudstaden, så var det dock i det hela en lång och mödofull väg som förestod Runeberg till den plats, han sedermera intagit inom vitterheten.
Utan bifall gick dock Runebergs första diktsamling ej förbi. Franzén, sedan 1811 öfverflyttad till Sverige, hade genom ärkebiskop Tengström fått sig ett exemplar tillsändt. Från Stockholm svarade han därpå i ett bref, som blifvit kalladt Franzéns testamente till Runeberg: "Då den vackra gåfva, Herr Magistern haft den godheten att tillsända mig, först kom i mina händer, hade jag för trägna ämbetsgöromål ej tid att mer än här och där lyssna till ett lärkljud och fägnas af en majblomma. Sedermera har jag genom läsning af det hela, och i synnerhet genom de tvenne afdelningarna, som sluta häftet, funnit, att det är en stor skald, som Finland håller på att frambringa". Detta Franzéns omdöme, till hvilket ärkebiskopen lade sitt "ja och amen", kallar Strömborg ett fastebref för Runeberg på hans stora skaldegåfva, och det är visserligen lika hedrande för den gamle skalden som för den unge. Ett tryggare fastebref hade Runeberg dock i den inre förvissning, som är den sanna kallelsens kännemärke.
I Svenska akademin var man betänkt på att gifva Runeberg det Lundbladska priset, men afstod i följd af politiska betänkligheter under dessa julirevolutionens och den polska resningens dagar. Finlands julirevolution var mindre farlig och mindre uppseendeväckande än den polska: det var framträdandet af Runebergs skaldskap.
I Helsingfors, dit universitetet 1828 öfverflyttat, hade Runeberg snart återfunnit den i Åbo efter branden skingrade kamratkretsen. I den nya hufvudstaden gjorde sig landets nya politiska förhållanden starkare gällande. Man började fatta historiens mening med Finlands särskiljande från Sverige. Man uppvaknade och fann, att den politiska skilsmässan medfört också en inre, att det finska folket var hänvisadt till sig själft, sina egna krafter; ur sina inneboende anlag måste det utveckla en egen kultur, om det ville bestå bland nationernas antal. Redan under Åbotiden hade J.J. Tengström, Linsén, Arvidsson yrkat på, att de ledande klasserna, med bevarande af den svenska kulturen och språket, borde stöda sig på det finskatalande folket, tillegna sig dess språk och lära känna dess seder, sång och saga. I den allmänna domningen hade deras maningar förklingat ohörda. Medan ämbetsmännen skötte administrationen och ministerstatssekreteraren i Petersburg förhållandet till monarken, låg allmänheten i stilla ro och skötte sitt. Nu begynte inom universitetet, närmast hos den yngre generationen, en fosterländsk rörelse af kulturell art, som efter hand utbredde sig i allt vidare kretsar, tills den slutligen omfattade hela nationens bildade klass.
Våren 1830 uppstod inom denna krets det bekanta Lördagssällskapet, hvilket Fredrik Cygnaeus kallat det märkvärdigaste, som i detta land existerat. Som i en brännpunkt samlades där de unga krafter, som sedan gestaltat Finlands framtid. Det yttre sambandet var ett med medlemsafgifter sammanbragt bokförråd af i Sverige utkommen skönlitteratur, som vid årets slut åter försåldes. Man samlades hvar lördagsafton hos någon af medlemmarna. Trakteringen kunde vara endast i en pärtkorg framsatta smörgåsar; men vid dessa samkväm förde snillet spiran. "Man var", säger Topelius, som inträdde först mot slutet af sällskapets tillvaro, men som fick höra och se något om det, medan han som studentkandidat bodde hos Runeberg, "man var under dessa attiska nätter i tillfälle att göra bekantskap med Runebergs lugna humor, Snellmans skoningslösa logik, Nervanders sarkasmer, Nordströms infall, hvassa som synålar". Fredrik Cygnaeus tillhörde sällskapet, M.A. Castrén anslöt sig äfven, och när Lönnrot från Karelens ödemarker återkom med sina finska folkvisor, syntes äfven han som gäst vid dess sammankomster. Af Runebergs forna skolkamrater var L.I. Ahlstubbe, Stubben, inom sällskapet gående under namnet "den absoluta vältaligheten". Sedan en och annan af vännerna satt bo, deltogo äfven fruntimmer, främst Fredrika Runeberg, som i detta snillrika umgänge lefde upp ur sin tillbakadragenhet; genom henne inkommo andra fruntimmer, äfven af den Tengströmska kretsen, som efter universitetets öfverflyttning och ärkebiskopens död återförenats i Helsingfors.
I detta sällskap öfvervägde till en början det litterära intresset; men senare, när vännerna mognade för allmänna värf, det fosterländska och folkeliga. Så betydelsefulla företag som Finska litteratursällskapet och Helsingfors Lyceum ha därifrån utgått. Huruvida Runeberg under samkvämen var mera gifvande än emottagande är svårt att afgöra; säkert är att de fosterländska impulserna hos honom gå längre tillbaka än hos någon annan i kretsen. De anspråkslösa och trefna små trähus med gröna trädplanterade gårdar, där dessa sammankomster egde rum, äro nu försvunna eller stå undanskymda bland praktbyggnaderna i nutidens Helsingfors. Men de tankar där föddes hafva gått ut öfver hela landet och bestämt dess utveckling till dag som är.
Ur den riktning mot det fosterländska, hvari Runeberg lefde, har ÄLGSKYTTARNE framgått och därmed det finska folkelementet till först begynt sitt inträde i vår vitterhet och vårt nationalmedvetande.
MedVargen, som förstudie hade Runeberg först företagit sig en framställning af inlandsbons jägarlif under titelÄlgjakten, hvartill han förde manuskriptet med sig till Pargas. Sommarn 1827 såg Cygnaeus det där och prisar det som kanske det yppersta, som någonsin skrifvits på finsk jord; men Runeberg afböjde hans råd att publicera det, måhända med en aning om, att något förmer borde ur ämnet framgå. I Helsingfors togs diktverket åter fram, och nu växte planen under de nya inflytelserna. Genom en omarbetning, hvarunder frierimotivet och "den blomstrande Heddas" parti tillkommo, uppstod efter hand en allsidig skildring af den finska allmogens lif där borta i ödemarkerna. Därvid kommo två redan färdigdiktade sånger, om själfva jaktfärden att falla utom ämnet, men så stark var hos den unga skalden själfkritiken och den konstnärliga kraften att försaka, att han utan tvekan offrade dem för det hela; och de voro dock, har han själf sagt, "icke sämre än det öfriga". Ofrivilligt ledes därvid tanken till den då ännu oupptäckta myten om Sampo, den finska folksångens underting, hvars frambringande kräfde så många föregående offer af smideskonstens mästerverk. Sålunda uppstod detta verk, om hvars nationella betydelse ej ens Runeberg själf ännu var fullt medveten.
Huru rik och fullständig har ej lefnadsbilden utfallit! Pörtet, där röken hänger som en sky ofvan taksparrarna, bohagsting och klädedräkt, seder och umgängesformer, allt är träffadt med en nästan etnografisk trohet, äfven i enskildheterna, så att Lönnrot, som fick manuskriptet till genomgående, hade intet att anmärka, utom att "den raske Mattias" borde till Tjäderkulla medföra välkomstgåfvor åt barnen, hvilken ändring ock skalden införde. I dessa yttre lefnadsformer röra sig den själfegande bonden i Mattias' person, torparen i Petrus på Tjäderkulla och Zakarias på Hjerpvik, medan äfven inhysingen och "den aktade tiggaren" ha sin plats på den värmande ugnen hos Petrus liksom den gamla Rebecka i folkets stuga på herrgården. Karaktärerna äro visserligen tecknade blott i sina enklaste drag. Men i dessa typer lefver en anda af upphöjd idealitet, som adlar deras primitiva lefnadsformer och i hvars namn tiggaren får sitt människovärde lika väl som torparen, hvars stuga han gästar. Skaldens humor, skiftande mellan smålöje och kärlek, spelar omkring dem; diktionen sprider öfver dem sitt skimmer af bilder, hämtade alla ur just det lefnadsområde, inom hvilket dikten rör sig; och slutligen framstår, som en förträfflig relief åt det betänksamma och innerliga finska lynnet, de skäggige arkangelitiske bröderne med handelsmannens rörligare och ifrigare väsen.
Med en konst, som ej är mindre stor därför att den är så enkel, har skalden sammanfört alla dessa drag inom ramen af den lilla händelse, kring hvilken dikten rör sig,
männernas lyckade jakt och de älskandes raska förlofning,
och därmed förbundit dem till ett folkepos af stor nationell betydelse. Och till detta verk gick han vid några och tjugu år, utan föregångare, om man ej därtill vill räkna Homerus, och behandlande den svenska hexametern med en ledighet, en omväxling och en säkerhet i det metriska, som ställer äfven sådana föregångare som Tegnér och Stagnelius i skuggan.
Hvilket är det drag, hvari Runeberg djupast träffat den finska nationalkaraktären? Denna fråga framkastades vid något afslutningssamkväm bland lärarene vid Helsingfors Lyceum. Den ena framdrog ett, den andra ett annat, tills G.A. Borg, en af Lördagssällskapets medlemmar, framhöll den sega styrkan i lidande, grundad på en orubblig förtröstan till godheten i Försynens ledning af människolifvet, ett drag som tiggaren Aron röjer sedan hans existens gått under för nöden, lika väl som bonden Paavo, när han öfvervunnit den. När Borg citerade slutorden i Arons berättelse:
men själf med förnöjsamt sinne begär jag mitt bröd och spelar min giga, som syrsan sitter, fast solen är knapp, på det vissnade bladet och sjunger
blef Runeberg så glad, att han sprang opp och tog vännen i famn. Den styrka i lidandet, som Runeberg funnit hos den finska allmogen i dess enskilda lif, har ej heller undgått honom, då han besjunger 1808 års krig, där samma allmoge uppträder på den historiska handlingens fält.
Med Älgskyttarne hade den unga nationen fått sin första nationaldikt i högre mening. Den utkom i Helsingfors hösten 1832, men afsättningen gick trögt: ännu fem år senare kunde Cygnaeus i sin bitterhet mot den allmänna likgiltigheten säga, att detta betydelsefulla diktverk ej ens blifvit så mycket läst, att afsättningen kunnat betäcka tryckningskostnaderna. Romantiken hade ej vant allmänheten vid att äfven det ringare kunde tjäna poesins syften. Älgskyttarnes enkla hvardagslif syntes henne prosaiskt inför prakten i Tegnérs poesi. I den mån den nationella rörelsen utbredde sig, bidrog dock Älgskyttarne mäktigt till att väcka nationalkänslan och rikta henne på det folkeliga. År 1836, samma år Kalevala utkom, bestämde Finska litteratursällskapet som uppgift för sin första prisutdelning en versifierad öfversättning till finska af Älgskyttarne, ehuruväl utan resultat. År 1837 syntes den första inhemska recensionen af poemet: det var Cygnaeus, som i "Jääkynttilät" gjorde det första försöket att ställa Runebergs diktning på dess rätta plats i allmänhetens medvetande. Om, slutar han, det finska folket af något olycksöde skulle utstrykas ur nationernas antal, så vore Älgskyttarne jämte Kalevala det Herculanum och Pompeji, i hvilka man kunde lära känna den försvunna nationen.
Vid tiden för Älgskyttarnes slutredigering diktade RunebergGrafven i Perho, en första förebådare af Fänrik Stål. Hvadan denna nya, krigiskt-folkeliga ton, som ej kan förklaras blott ur hans inlandsvistelse och hans intresse för den finska folkvisan? I själfva verket är det på en omväg den inkom i hans diktning, genom deServiska folksånger, af hvilka han efter Goetze och Herder från tyskan öfversatte ett urval till julen 1830. Medan han ännu ogift bodde i Helsingfors tillsammans med Fredrik Cygnaeus, hade han tillfälligtvis bland dennes på golfvet i deras gemensamma sal kringströdda bokförråd funnit ett ouppskuret häfteServische Volkslieder, öfversatta af P. v. Goetze, Petersburg 1827. Anslagen af den på en gång nya och dock bekanta tonen i dessa sånger, utbildade han ej blott den folkeliga stil, som sedan framträder iIdyll och epigram, utan fann där ock det heroiska drag, som den finska folksången saknar. Från den serviska folksången har han ock den femfotade orimmade trokaiska versen, som i hans diktning fått nära nog en lika stor användning som själfva hexametern.
Grafven i Perho, som Runeberg insände till pristäflan i Svenska akademin, blef där den 20 december 1831 belönad med det mindre priset. Utgången förtröt honom, och det berättas, att han kastat medaljen i kakelugnsvrån; senare har han förklarat sin förtrytelse som ett missnöje med sig själf, att han till Akademin insändt ett poem, hvars egenartade anläggning och kärfva diktion alltför starkt kontrasterade mot den rådande smaken, för att utgången kunnat blifva en annan.
Ur samma källa, men med rikare flöde, har ockMolnets broderframgått (1835) och, bland minnena från Pargas,Den döende krigaren(1836). I öfrigt har den konception af Fänrik Stål, som skalden emottog i inlandet, hvilat ännu länge.
När Runeberg öfverflyttade till Helsingfors, var det i afsik att vid universitetet söka sin framtida bärgning. År 1830 speciminerade han för docenturen, som dock ej medförde annan ekonomisk förmån än den privatundervisning, som då för tiden, då privatvägen till studentexamen stod öppen, var för yngre akademici en vanlig biförtjänst. Samma år erhöll han vid universitetet en amanuensbefattning, som gaf honom obetydlig lön och betydligt skrifarbete. Det var på den han gifte sig. Härtill kom 1831, då Helsingfors Lyceum öppnades, lektioner därstädes. Hans hustru, från hemmet van vid sträng hushållning, hjälpte till med pension för studenter och studentkandidater; bland de sistnämnde var den fjortonårige Topelius. Men trots all sparsamhet förslogo dock ej de knappa tillgångarna, helst Runeberg regelbundet hemsände bidrag till sin mor i Jakobstad. Besluten att hvarken skuldsätta sig eller annars anlita andras hjälp, öfvertog han från början af år 1832 den ena af hufvudstadens två tidningar, "Helsingfors Morgonblad", som egdes af bokhandlaren J.C. Frenckell. Årslön för redigeringen var 2 rubel banco för hvarje prenumereradt exemplar med en garanterad minsta inkomst af 800 rubel. Första året, med 493 exemplar, blef den rbl 942:50 eller i nuvarande mynt Fmk 1,077:15 som ansågs för ett godt resultat.
Vid redaktionen skulle Runeberg biträdas af Nervander, som dock efter några nummer drog sig tillbaka, kanske emedan han ogillade den skarpt polemiska ton, Runeberg inslog i sina litterära recensioner. Nervander begaf sig sedermera på sin långa utrikesresa, och deras vägar skildes. Af ett bref från Runeberg 1848 vid Nervanders plötsliga frånfälle ser man, att de gamla känslorna för ungdomsvännen dock fortlefde.
Den litterära fejden i Sverige mellan akademiker och romantiker hade i Finland följts med lifligt intresse, särskildt i akademiska kretsar. Runeberg kunde ej tilltalas af de förres reflexionspoesi, som på felfria, väl kadenserade alexandriner gick ärenden åt tidens moralfilosofi och nyttighetssträfvanden; men än mindre gillade han fosforisterna, som förlade dikten och idealet till en fjärran blå rymd, där skalden besjöng blott sin egen fantasis drömmar, förgudande sin konst och sitt jag, medan verkligheten blef för honom låg, simpel och prosaisk. För Runeberg var verkligheten, naturen såväl som människolifvet, poesins och all konsts grund, som hon hvarken finge försköna, emedan den i sig själf var skön, eller ringakta, emedan den var hög och helig: hennes uppgift var blott att förklara verkligheten. I dess helgedomar inför hon tusen sinom tusen hjärtan, uppenbarande för dem de dolda tankar, de idéer, som verka under ytans mångfald och förvirring. Men han framställer ej idén begreppsmässigt, som vetenskapen, utan i åskådningar: den innebor och genomstrålar de gestaltningar, som ur verkligheten afspeglas i skaldens ande och dem skalden återger i sin dikt. Så är konsten hvarken akademikernas tjänarinna åt andra ändamål eller fosforisternas själfändamål: fritt, vid vetenskapens och religionens sida, tjänar hon de makter, som leda mänskligheten på dess bana genom tiderna. Denna konst ärrealistisksåtillvida, som hon har sin grund i verkligheten, men blir, då hon i denna verklighet söker idén, för att i diktens form göra den tillgänglig för alla, därigenom idealistisk.
Dessa åsikter hade Runeberg funnit vid studiet af antiken, men framför allt hade de framgått ur hans eget väsen. Han hade förverkligat dem i sin egen diktning, såvidt den hittills framträdt; sin tidning hade han väl till stor del öfvertagit för att där få förfäkta dem i en mera direkt form.
Redan i sin första nummer utlägger Runeberg sin konstuppfattning i en artikel, som riktar sig mot Svenska akademins valspråk, "snille och smak". Därpå tillgriper han parodins vapen. Hans första offer är Dahlgrens poetiska kalender "Freja", hvars pratsamma verskonst han eftergör med en lätt öfverdrift, som än godmodigt, än burleskt blottar den i all dess ytlighet. IProjekt till en poetisk föreningmåttas ett hugg mot den götiska skolans nordiska kraftpoesi, medan iFörsök till en naturalhistorisk beskrifning öfver den poetiska örnenden gängse poesins osanna förhållande till naturen prisgifves åt löjet. Slutligen lämnar han skämtet och går fienden direkt på lifvet, då han i uppsatsenEn blick på Sveriges nu gällande litteraturföretager en omvärdering af alla gängse litterära värden, från kalendrarna och Eufrosyne upp till själfva Tegnér, affärdande dem en efter annan med korta, snäfva, nedsättande omdömen. Han erkänner Tegnérs öfverlägsna form och stolta kraft och låter gärna hans dikter gälla som "lyckade produkter af en diletterande förmåga"; men sedda ur poesins högsta synpunkt sakna de sanning och nödvändighet. Till en slutlikvid framdrages v. Beskows poem "Sveriges anor", som söndertages och nagelfaras bit för bit, tills ingenting återstår af detta tomma praktstycke, som Svenska akademin belönat med sitt stora pris och allmänna opinionen upptagit bland den svenska litteraturens klassiska mästerstycken; det har aldrig hämtat sig från detta slag. För öfrigt bör tilläggas, att Runeberg med lika stränga omdömen nedsatte Victor Hugo, de franska romantikernas firade chef. Bellman, fru Lenngren, Franzén och Almqvist äro inom den svenska vitterheten de enda, han erkände som verkliga poeter.
Sitt omdöme om Tegnér har Runeberg senare rättat, med vidhållande af de öfriga. Men om man icke erkänner någon poesi utan en lefvande gestaltbildning, så blir det svårt att göra rättvisa åt den Tegnérska tankens eldiga flykt och blixtrande bildprakt, som faller mera inom odens och dityrambens kategori. Den djupa motsatsen mellan Tegnér och Runeberg har blifvit anmärkt som bevis på den bestämda åtskillnad, som då redan uppstått mellan de bägge af dem företrädda nationerna, en åtskillnad som dock fanns äfven före den politiska skilsmässan.
Af Runebergs vittra bidrag till Morgonbladet är det värdefullaste hansSmärre berättelser, fem korta prosastycken, och dock i sin koncentrerade framställning innehållande en mängd betydelsefulla, skarpt markerade gestalter, dem han framkallade bland minnena från det österbottniska kust- och småstadslifvet. Dessa berättelser äro så mycket märkligare, som det är förnämligast i dem Runeberg tecknat några bilder ur borgareståndets lif i våra städer. Hans prosastil löper här tyngre och mera ansträngd än versen; också var det ej mycken tid att arbeta på den, då ofta nog tryckerigossen satt i tamburen och väntade på manuskript. År 1854 utgåfvos dessa prosaberättelser i en skild samling.
Därjämte strödde Runeberg med fulla händer omkring sig för sin tidning dikter, estetiska uppsatser, romanfragment, fabler och reflexioner: och då detta dock icke fyllde en tidning på en tid, som kände hvarken notisafdelning eller politiska artiklar, frågar man sig huru, midt under hans öfriga sysselsättningar, redaktionsarbetet blef honom möjligt? Därpå kunde hans hustru gett besked. Medan hon i sitt hushåll för pensionärerna föreföll tyst, tillbakadragen och trött, var hon i all stillhet sin mans outtröttliga medarbetare, kunde språk, läste snabbt, öfversatte och skaffade litterära meddelanden, biografier, berättelser m.m. "Uti en årgång", säger hon senare i bref till Snellman, "hade jag verkeligen största andelen". Så började detta äktenskap och förblef så deras sammanlefnad igenom. Därtill kommo bidrag af Stenbäck, Nordström, Lönnrot, Cygnaeus och Ahlstubbe, hvarför Morgonbladet kan betecknas som ett sammanhållande organ för landets yngre skriftställare.
Runebergs angrepp i Morgonbladet ådrogo honom skarpa genmälen från svensk sida; man fattade icke att Runeberg åsyftat göra gällande en ny, djupare uppfattning af skaldekonsten, hvarför öfverdrifterna borde skrifvas på hans hänförelse för en sak, som var för honom helig. Franzén blef, förmodligen på landsmanskapets vägnar, högst uppbragt och har sedan dess ej yttrat ett ord om Runebergs skaldskap, ej heller, när de 1840 träffades i Helsingfors vid universitetets jubelfest, sökt hans närmare bekantskap.
I hemlandet sades intet i tryck; men sinsemellan lät man talet gå, och då det är de små andarnes sed att förutsätta små motiver äfven hos de stora, menade man nog allmänt, såsom ock i Sverige, att Runeberg velat göra rent hus i den svenska vitterheten för att sedan ställa fram sig själf som den kommande profeten. Störst var oviljan bland den äldre generationen, hvars beundran för Tegnér var obegränsad. Prenumerantsiffran för Helsingfors Morgonblad nedgick år 1832 både i landsorten och i Helsingfors; från 493 till 329, och ville ej sedermera stiga, så länge Runeberg kvarstod vid redaktionen. Vid universitetet blef han förbigången 1831 vid utdelningen af det litterära understödet och höll på att bli det äfven 1834, då understödet åter var ledigt. Året förut hade han blifvit förbigången vid besättandet af adjunkturen i grekisk och romersk litteratur, ehuru både Sjöström och Linsén, de två professorer, hvilkas adjunkt han skulle blifva, satte honom i första rummet och Linsén därvid framställde sin önskan med en saklighet och en vältalighet, som bort öfvertyga de andre; endast två af kollegerna förenade sig med dem. Med pliktskyldiga komplimanger åt magister docens Runebergs poetiska talang och förhoppningar om hans kvarblifvande vid universitetet, sågo sig de öfriga tvungna att rösta på hans äfven i rent vetenskapliga meriter underlägsne medtäflare.
Runebergs framtid vid universitetet var därmed stängd. Topelius i sina anteckningar från den tid, han bodde i det Runebergska hemmet, omnämner den yngre generationens harm, särskildt österbottningarnas: Snellman, som då var deras kurator, hade det oroliga året 1834 talrika svårigheter med att afstyra deras bullersammaste opinionsyttringar; vivatropen utanför Linséns bostad och pereatropen för de andre röjde dock hvad ungdomen tänkte.
Det var en domningens, småsinnets och kotteriväsendets tid. Helsingfors var en kälkborgerlig småstad, där reaktionen vid universitetet fann en förträfflig jordmån. Det var denna anda, som relegerade Stenbäck 1834, som 1838 dref Snellman från kuratelet och universitetet, som med missundsamhet följde Nervanders af regeringen understödda verksamhet och med hvilken Nordström vid konsistoriebordet utstod så många duster. Den långvariga likgiltighet, som mötte Nervanders och Nordströms vetenskapliga arbeten, verkade som en väsentlig faktor vid den senares öfverflyttning till Sverige och var, för Snellmans vidkommande, nära att drifva honom samma väg.
Hvad Runeberg beträffar, kommo till hans motgångar i det offentliga äfven sådana af enskild natur: 1833 afled hans äldsta barn, en dotter, hvars förlust grep föräldrarna djupt, och 1834 förlorade han sin mor, hvarmed det gamla hemmet i Jakobstad upplöstes; systrarna flyttade till Helsingfors som småskolelärarinnor. Under dessa år visar sig, hvad halt det fanns i botten på Runebergs bergs väsen. Icke ett ögonblick synes han vackla i sin öfvertygelse om skaldekonstens uppgift eller i vissheten om sin poetiska kallelse. Han lämnar sina svenska vedersakare obesvarade: de bekymra honom lika litet som motgången med adjunkturen nedslår hans mod. "Han skrattar alltid åt mig, när jag är utkommen öfver att de gräla på honom eller glad öfver att de berömma honom i tidningarna", skrifver hans hustru till en väninna. Glad och lugn i djupet af sin ande, är det blott ett enda svar han ger: genom ännu skönare och sannare verk ville han visa, hvad poesin är, när den utöfvas i anda och sanning, medan han i afseende på sin bärgning väl kunde finna en annan väg än universitetets.
Sommaren 1833 utgaf Runeberg sitt andra häfteDikter, och då detta skedde till förmån för de nödlidande i landets norra delar, fick det en lifligare afsättning än det förra, så att behållningen slutligen uppgick i nutida mynt till öfver 3,000 mark, en vacker gåfva till de nödlidande af den unga poeten midt under hans egen kamp för tillvaron. I detta häfte ingå de lyriska skapelser, som sedermera blifvit Runebergs populäraste:Vid en källa, Bondgossen, Den sjuttonåriga, Hvem styrde hit din väg? Talltrasten, Det var då, äfvensom fortsättning tillIdyll och epigram. Skalden har här trängt djupare in i lifvets och naturens verkligheter; knappt ett enda poem, där ej dessa vore ställda i något förhållande till människans inre värld, en förknippning, hvarigenom den Runebergska lyriken får sin djupaste tankehalt. Det är sommarens mognade frukter, jämförda med de vårfriska blomstren i det förra häftet. Här ingå äfvenGrafven i PerhoochZigenaren.
Runebergs andra dikthäfte mottogs i hemlandet med samma tystnad som det första; det lifligare intresset hade gällt de nödlidande, icke dikterna.
Julen 1836 utkom HANNA, Runebergs andra större episka dikt, äfven den hexametrisk liksom Älgskyttarne. I denna ljufliga idyll, för att tala med Runebergs norska biograf, en kärlekens höga visa, en lofsång öfver den makt, som framför andra bestrålar människolifvet med solsken och lycka, sammansmälter på ett underbart sätt den mästerliga karakteristiken af kärlekens uppvaknande i den sjuttonårigas hjärta med den tjusande skildringen af den finska inlandsnaturen i midsommarkvällens ljus. Förebilder till Hanna kunde skalden haft inom den Tengströmska kretsen, medan prästgården och inlandsnaturen stod för hans blick sedan konditionstiden i Saarijärvi, men nu fattad i en lätt antydd motsats till kustlandet i söder. Hvilken skillnad mellan det rika och intelligenta lifvet i Pargas och denna stilla, afsides belägna inlandsprästgård "vid en bortglömd vik af en insjö fjärran i norden", där Hanna uppväxer frisk, glad och renhjärtad, men ock i den mest landtliga okunnighet om allt annat än det enkla lifvet omkring sig! Jämte kärleken är i denna idyll äfven vänskapen en af dess goda makter, företrädd i två generationer, af den gamle pastorn och hans ungdomsvän, som bägge grånat i tjänst hos samma bildningsmakt, den ena i norr, den andre
långt på en enslig ö, där vår kust nedskjuter i söder,
och af deras söner, som, värmde af samma vänskap, nu efter slutförda examina i Åbo komma för att tillsamman tillbringa sommarferierna på prästgården i norden. Allteftersom idyllens handling fortgår, upprullas nu den täckaste bild af detta landsbygdens kulturcentrum, som i Finland liksom i öfriga lutherska länder gjort en så betydande insats i bildningsarbetet. Förvånande är den blick, hvarmed den unge skalden trängt till djupet af dess väsen, som så harmoniskt försmälter till ett med naturen och befolkningen omkring den.
Idyllen är nu störd. Bortskrämda äro dess———förklarade andar,vänliga, skapta för oss, att bilda oss himlar på jorden.
Lifvet har gått fram med svårare fordringar än de som ställdes på prästgårdens sjuttonåriga Hanna, för hvilken valet blef så lätt mellan den fattige studenten och den rike befallningsmannen, mellan hjärtats bud och beräkningen på världsliga förmåner. Men bilden är ej mindre sann för det att den tillhör det förgångna. Hannas samtid återfann i den med rörelse sitt bättre jag: så skönt, så godt, så varmt var själfva hvardagslifvet, blott man ville se det med skaldens blick. Det gick denna samtid, när den läste Hanna, som det gick Hanna själf, när kärleken rört hennes hjärta och naturen omkring henne, så förtroligt väl bekant den än var, framstod i en ny förklaring, som om den velat säga:
———"Flicka, så klar och härlig var jag ju ständigt.Se, och du tordes ej tro det ändå, fast du drömde det stundom."
Med Hanna intog Runeberg omsider sin plats i den samtida vitterheten, och sedan dess har äfven allmänhetens bifall oafbrutet följt honom, medan han stigit mot det af "odödlighetens lugna sol" förgyllda målet, som strålar i ungdomsdikten från Pargas. I eget land teg kritiken ännu, men i Sverige mottogs Hanna med odeladt bifall. År 1839 tilldelade Svenska akademin åt Runeberg sin stora guldmedalj utan föregående täflan. Det skedde på v. Beskows förslag; att Runeberg djupt fattat detta drag af ädelmod visar hans mångåriga vänskap och korrespondens med den, som sålunda "samlat glödande kol på hans hjässa".
Sommaren 1836, medan Runeberg på Degerö, nära Helsingfors, en skärgårdsnaturens pärla, fullbordade sin inlandsidyll, fullföljde han ock sitt beslut att lämna universitetet och ansöka en ledigblifven lektorsplats i latin vid Borgå gymnasium, till hvilken tjänst han utnämndes i februari 1837. Nu fann man dock vid universitetet, att något borde göras för att kvarhålla skalden. Innan lektorsutnämningen var afgjord, ingick konsistorium till kansler med hemställan om ett extra årsanslag på 2,000 rubel för att fästa Runeberg vid universitetet och tillika "sätta honom i tillfälle att mera ostördt än hittills egna sig åt sina litterära sysselsättningar". Runeberg afböjde emellertid själf denna åtgärd, som vidtagits honom oåtspord. Bland orsaker, han anför i bref till ärkebiskop Melartin och ministerstatssekreterarn Rehbinder, undanskymmes den hufvudsakliga, som var att själfkänslan förbjöd honom att emottaga ett anslag, som utan bestämda tjänsteåligganden kunde blifva förbindande för hans öfvertygelse och handlingssätt. Af något agg mot konsistorium synes ej ett spår. Till Melartin skrifver han gladt: "Nu skall ingen säga, att universitetet underlåtit att göra hvad det kunnat för min fortkomst, och då jag skiljer mig från detsamma, medtager jag det glada minnet af dess mig bevista erkännande och värma".
Detta goda och anspråkslösa hjärtelag midt under motgångar och pröfningar—ett kännetecken på själfviskhetens öfvervinnande—är just den egenskap Runeberg så högt värderar hos sina "tre stora läromästare i lifvet", af hvilka den förste, vännen från skolan och studentåren Fredr. Ehrström, med stilla jämnmod redan genomgått åtskilligt. Huru Runeberg för sin del öfvat denna själfförglömmelsens konst, framgår af hans religiösa mognad vid polemiken mot pietisterne, som kort därpå begynte. Hösten 1836, kort före Hannas utgifvande, tryckte han i Morgonbladet diktenTill lyckan, som också den visar huru ringa Runeberg aktade lifvets yttre förmåner, om han än ej föraktade dem:
Ljusets lott och fridens gåfva, glädjen, hoppet, kärleken, allt, hvad lifvet bäst kan lofva, ägde jag och äger än; dig blott har jag sett försvinna, hvarje gång jag sökt dig nå; milda, svaga stoftgudinna, le en gång mot mig också!
Å konsistorii sida var stämningen ej så hel. Tre af dess ledamöter röstade emot anslaget: Runeberg skulle göra vida mera nytta som lektor i Borgå än som docent vid universitetet, för hvilket han ingalunda vore oersättlig. Härtill har anmärkts, att det visade sig, att universitetet ej heller var oersättligt för Runeberg. Den fördjupning och koncentration, som kom hans poetiska begåfning till del i den stilla småstaden, hade måhända under det rikare intellektuella och vetenskapliga lifvet i hufvudstaden uteblifvit. Också afböjde han, vid Sjöströms död 1846, då professionen i grekiska blef ledig, de allmänna uppmaningarna att söka den.
Med oförbehållsam värme framträdde vännernas och den akademiska ungdomens hyllning vid afskedsfesten den 12 maj 1837 på "Sparbanken", på norra stranden af Tölöviken, ett värdshus som numera kvarstår blott i Topelii noveller. "Öfver hela festligheten", säger Topelius i sin dagbok, "låg en hjärtlighet och värme, som beständigt samlades kring hufvudpersonen och åter utgick från honom, som från en lifvande fläkt."
Några dagar senare, en solig vårdag, förde Runeberg sin familj, hustru och två gossar, landvägen till Borgå. Han stannade där för sin återstående lefnad.
"För att sjunga behöfver man en grön kvist att sitta på", plägade Runeberg yttra, åsyftande därmed icke blott en sorgfri utkomst utan ock det fäste i lifvet, som en regelbunden verksamhet erbjuder. Det var detta fäste han vunnit vid Borgå gymnasium.
I de gamla gymnasierna rådde en anda, som med goda och ondt numera är försvunnen från våra skolor, en frihet i studier och lefverne, som ofta urartade till själfsvåld, men ock frambragte karaktärer. Borgå gymnasium var särskildt bekant för bristande disciplin. Gymnasisterna infunno sig efter behag till lektionerna, och vid någon af dem ogillad bestraffning, särskildt kroppsaga, som ansågs för gymnasistvärdigheten kränkande, var det sed, att, genom klassvis företagna demonstrationer, rop och hojtande eller allmän absentering, visa sitt missnöje med lärarn i fråga. Skolans myndighet var så mycket svagare, som rektoratet hvarje år gick i tur mellan lektorerna, hvarjämte hvarje strängare bestraffning måste hänskjutas till collegium gymnasticum, hvars dom åter, så snart det gällde relegation och kollegiet ej var enhälligt, hemställdes domkapitlet, där yttermera rektor och lektorer anförde klagomål mot hvarandra, tills ärendet med protokoller och bilagor hamnade i hofrätten, allt medan själfsvåldet bland gymnasisterna ogeneradt pågick: denna mur af sekelgamla författningar och sega traditioner gaf sig ej vid första angrepp. Domkapitlets protokoller bevara många fåfänga inlagor och besvärsskrifter af Runeberg från början af Borgåtiden, då han, med biträde af några yngre lektorer, sökte i läroverket införa en bättre ordning. Då Runeberg själf var rektor, undvek han därför att sammankalla lärarkollegiet och upprätthöll disciplinen genom den personliga auktoritet, han utöfvade öfver eleverna, vinnande dem än med: den hjärtevärme, hvarmed han vid enskilda samtal inträngde i deras inre, än med det stränga allvar, hvarmed han fordrade pliktuppfyllelse af andra som af sig själf.
Revolutionsåret 1848, då Runeberg åter var rektor, kom dock äfven han till korta. Slagsmål med stadens sjömän och gesäller, öfverdådigt lif på värdshusen och annat ofog fortfor äfven sedan de felande begärt och erhållit tillgift mot löfte om bättring. Runeberg fann det slutligen nödigt att sammankalla lärarkollegiet, som enhälligt ådömde dels relegation, dels aga på flata handen, dels karcer och varning. Vid domens afkunnande, då handplaggorna exekverades, använde Runeberg den högsta fysiska och andliga kraft; björkriset formligen söndersmulades under tyngden af hans slag, medan han för den församlade ungdomen förklarade den lydnad de voro skyldiga sina lärare och sitt gymnasium: plikten var för Runeberg ej att leka med. För sina kolleger framstod han härvid i högsta måtto imponerande, men på eleverna gjorde domen ett motsatt intryck och var i själfva verket ett felgrepp. Kroppsstraffet, hvaremot gymnasisterna så länge drifvit opposition, hade de nu vuxit ifrån. Svikna i sina illusioner om frihet och människovärde, till och med beträffande Runeberg, afgingo 38 gymnasister från läroverket, bland dem A.E. Nordenskiöld, sedermera nordostpassagens ryktbare upptäckare.
Runebergs rektorsprogram följande vår visar, huru djupt han dock i grunden förstod de unga: hos dem lefver, säger han, en varm håg för det ädla och rätta; men denna håg är ännu outvecklad, så att ynglingen lätt tar miste och ställer sig till stöd för ett mindre förhållande, hvars helgd han förstår, emot ett större, om hvars vikt han ej hunnit komma till insikt. Det gäller då för lärarn att ej förkväfva "den vackra låga, som eldar ynglingen för en i hans mening berättigad sak, en låga af hvilken ensamt äfven det stora rätta i en framtid kan vänta sin kraft och sin fyllnad". Men å andra sidan bör ock tillses, "att de ädla frön, man förutsätter inom ynglingens barm, icke må förvildas i sin grodd, utan uppgå till blomning och frukter". Med detta uttalande, som i sin helhet läses hos Strömborg, har Runeberg trängt till en af kärnpunkterna i uppfostringskonsten. Också egde han, efter 48, ända till slutet af sin lärotid gymnasii-ungdomens odelade tillgifvenhet och beundran.