Han reste sig ansenligI stugans skymda vrå,Väl var han böjd af åren,Men syntes hög ändå;Förändrad var han mycketI detta ögonblick,En ädel krigarhållningLåg i hans hela skick.
Rotfattig var han annarsPå sina gamla dar;Från forna tappra striderHan hade ärr blott kvar;Sen utan hem han irratI många år förut,På Röikö torp han hamnatI Alavo till slut.
Nu reste han sig plötsligt,Liksom ur slummer väckt,Begynte kasta af sigSin slitna hvardagsdräkt,Tog på sin högtidsklädnad,Bespard sen många år,Och strök åt båda sidorSitt silfverhvita hår.
Så stod soldaten färdigAtt ut ur stugan gå,Helt vördnadsvärd att skådaI dräkten, gul och blå,Med mässingsskodda hattenHögt öfver hjässans rand,Och dödens lugn i minen,Och vandringsstaf i hand.
Där ute lyste solen,Ej sedd på många dar,Den sjuttonde augustiVar sommarvarm och klar,Kring fält och sjö for vindenMed lätta andedrag;Hvart ville gamla krigarnPå denna sköna dag?
Hvart ärnade han styraSin vandring denna gång?Blef hemmet honom ödsligt,Hans plats i vrån för trång?Och denna högtidsklädnad,Hvi tog han den uppå?Var det till Herrans tempel,Den gamle tänkte gå?
Det hördes ingen ringningFrån denna helgedom,Och murens port var sluten,Och kyrkan stängd och tom.Hvad skulle man ock göraUti Guds hus i dag?Den sjuttonde augustiVar ingen helgedag.
Dock i den gamles tyckeHölls gudstjänst denna tid,Och hölls den ej i kyrkan,Så hölls den näst invid;Ty kringom den på höjden,Från mon till insjöns strand,Stred Finlands kämpaskaraJust nu för kung och land.
Den sjuttonde augustiVar sommarvarm och klar,Och för den forne krigarnEn högtidsdag den var.Han gick rakt fram mot kullen,Där Finlands fana höjts,Han ville se Gud tjänasI dag af Adlercreutz.
Han ville höra klangenAf svärden än en gång,Den välbekanta tonenAf fältkanonens sång,För minnet återkallaSin ungdoms kraft och modOch se det nya släktet,Hur det höll ut i blod.
Så har man tydt hans mening;Kanske man den förstått.Dock såg man ej hans tankar,Man såg hans vandring blott.Han gick sin bana framåtHelt lugnt, det märkte man,Och hann så kyrkovallen,Där striden hetast brann.
Där tog han plats vid vägenOch satt och såg uppå,Han såg mot finska hären,Mot ryska likaså;Hvarhelst de skarpast möttes,Där sågs hans blick bli kvar,Och ofta som förklaradtHans hela anlet var.
Och blinda kulor hvenoKring honom hvarje stund,Och dödens ädla skördar,De föllo i hans rund;Han gick dock ej från stället,Hans lugn var lika gladt,Och ingen kula rördeDen gamle, där han satt.
Och i beständig växling,Allt efter lyckans lek,Omslöts han af en skara,Som frambröt eller vek;Men hur ock striden hvälfde,Fick gubben ostörd bli,Och vän och ovän likaGick vördande förbi.
Men dagen led, och solenVid västerns portar stod,Då segrade omsiderDen finska härens mod,Då sågs hvart hinder-brutet,Hvar fiende på flykt,Och allt kring gamle krigarnVar åter lugnt och tryggt.
När då den sista truppenBröt ned från kullens toppOch drog förbi soldaten,Då stod han högrest opp:"I unga, tappra sönerUtaf vår fosterjord,Finns någon här, som aktarEn grånad krigsmans ord?
Stor tack vill han er sägaFör denna sköna dag,Ty aldrig har han skådatEtt härligare slag.Gud vare pris och ära,Vårt folk vet segra än,Än lefver fädrens anda,Ännu har landet män."
Det var den tappre löjtnant Zidén,Han hade sin egen sed,För fronten ville han gå allen:"Framåt, mina vasagossar,Nu gäller att hinna med!"
Främst ville han gå hvar fara emotHans folk fick trampa hans stråt.Gud nåde den, som var trög på fot,Så snart löjtnanten ropat:"Hurra, mina män, framåt!"
Så lärde han in på eget visSin lilla käcka hop,Fördrog ej trassel och exercis:"Tätt efter i fjäten, gossar",Det var hans kommandorop.
Och framåt såg han, han såg sig ej om,Når så mot faran det bar.Hur tätt i spåren hans skara kom,Det brukte han sällan varsna,Förrn midt i striden han var.
Först då, när fiendens hop han nåttOch börjat hugga och slå,Då såg han efter, hur flinkt de gått,Hans kära vasagossar,Hur nära de voro uppå.
Och hände då, att han kring sig fannSin hela kompani,Då var allt präktigt, då ropte han:"Hurra, det var flink manöver,Nu äro vi herrar, vi."
Men gick hans trupp, då han själf sprang fram,Och kom han i strid förrn den"Gud sig förbarme, en sådan skam!Nu hafva de gått som paddor,Nu blefvo de efter igen."
Han förde då kriget först bröt ut,En trupp af femtio man;Den hade smultit ihop till slut:Med tjugo vasagossarStod nu i hären han.
Men om med färre och om med fler,Det gaf han ej akt uppå,Han följde sitt gamla krigsmaner:"Tätt efter i fjäten, bussar,Nu gäller det fart, låt gå!"
Det var i striden vid Virta broDen sista, där han var med;På ögonblicket sågs allt bero,Fahlander, Malm och Duncker,De broto mot stranden ned.
Där stod Tutschkoff med ett tusen man.Sex hundra blot hade de."I tre kolonner vi rycka fram",Skrek öfverste Fahlander,"Hvem hinner främst af de tre?"
De orden hörde löjtnant Zidén,Vasserra, det märktes snart."Framåt", så ropte han, "flinka ben,Hurra, mina vasagossar,Karl den, som i dag tar fart!"
Det var visst icke den första gång,Han ropat till folket så,Men aldrig hade i sådant språng,Så blindt han tillförne rusatMot fiendens hop som då.
Förrn någon annan till anfall kom,Tre djupa sår han fått.Då bröts hans kraft och han såg sig om,Såg efter, hvad hjälp han hade,Hur tappert hans bussar gått.
Han sjönk till jorden, han såg och såg;Det var som förtrolladt, nej!Hans gamla korpral vid hans sida låg,Hans enda vasagosse,De öfriga såg han ej.
Kolonnen kom, den kom helt när,Han fäste på den sin blick:"Mitt folk skall väl finnas i hopen där?"Förgäfves, häri såg platt ingen,Hans tålamod förgick.
"Nu rycka de andra i seger fram,Och de mina synas ej än.Gud sig förbarme, en sådan skam!Nu hafva de gått som paddor,Nu blefvo de efter igen."
Det hörde hans gamla korporal,Slog döende ögat opp:"Håll in, herr löjtnant, med sådant tal,Ej höfs att om skam här orda,Ni förde en tapper tropp.
Gud gifve, att alla som vi ryckt an,Då vore så mången ej fälld.Nu hafva vi fallit till sista man,Ty den främsta var vasaflocken,Och på oss gaf fienden eld.
Ni såg, herr löjtnant, tillbaks ej mer,Sen ni ropat en gång framåt;Men vi hörde er röst, och vi följde er,Och förr blef ingen efter,Än han stupat på ärans stråt."
Då höjde löjtnanten ännu sin arm,Där på blodiga sanden han satt,Hans anlet sken, hans sårade barmSteg högt i dödsminuten,Han svängde sin slitna hatt:
"Och föllo de alla för ädla sår,Förrn någon dem sprang förbi,Och voro de främst i sin löjtnants spår,Hurra, det var flink manöver,Nu dö vi som herrar, vi!"
Och solen sjönk, och kvällen kom, den milda sommarkvällen,Ett sken af mattad purpur göts kring bygderna och tjällen,Från dagens mödor glad och trött en skara landtmän kom,De fyllt sitt värf, de vände nu till sina hyddor om.
De fyllt sitt värf, de gjort sin skörd, en dyrbar skörd den gången,En djärf, fientlig krigartrupp var nedgjord eller fången,De dragit ut till kamp mot den vid morgonsolens sken,När allt i seger ändadt var, då var det afton ren.
Helt nära fältet, där den stått, den långa, heta striden,Vid vägen låg ett litet torp, halft öde då för tiden.På stugans låga trappa satt en flicka tyst och såg,Hur skaran kom och drog förbi i fridsamt återtåg.
Hon såg som den, som söker, ser; hvem vet, på hvad hon tänkte?På kinden rann en högre färg, än aftonrodnan skänkte.Hon satt så stilla, men så varm, så spanande ändå,Att om hon lyssnat, som hon såg, hon hört sitt hjärta slå.
Men truppen gick sin bana fram, och flickan såg den tåga:Till hvarje led, till hvarje man hon blickade en frågaEn fråga, bäfvande och skygg, en fråga utan röst,Mer tyst än sucken själf, som smög ur hennes fulla bröst.
När hela skaran gått förbi, de första som de sista,Då svek den arma flickans lugn, då sågs dess styrka brista;Hon grät ej högt, men pannan sjönk mot hennes öppna hand,Och stora tårar sköljde ljuft den friska kindens brand.
"Hvad är att gråta? Fatta mod, än står oss hoppet åter,O dotter, hör din moders röst en fåfäng tår du gråter;Den, som ditt öga sökte nyss och nu ej återfann,Han lefver än, han tänkt på dig, och därför lefver han.
Han tänkt på dig, han följt mitt råd att ej gå blindt mot faran,Det var mitt tysta afskedsord, då han drog hän med skaran.Af tvång han följde truppen åt, hans håg var ej att slåss,Jag vet, han ville icke dö från lifvets fröjd och oss."
Och flickan såg med bäfvan opp, ur sorgsna drömmar vaknad,Det var, som om en aning stört det stilla hjärtats saknad.Hon dröjde ej, hon såg en gång ditåt, där striden brann,Och smög på väg och flydde tyst och skymdes och försvann.
En stund flöt bort, en stund ännu, det led mot natten redan,I skyn sam molnet silfverhvitt, men skymning låg där nedan."Hon dröjer än; o dotter, kom, din oro fåfäng år,I morgon, innan solen gryr, är ren din brudgum här."
Och dottren kom, med tysta fjät hon nalkades sin moderDet blida ögat skymdes nu af inga tårefloder,Men hennes hand, till hälsning räckt, var kall som nattens vind,Och hvitare än fästets sky var hennes svala kind.
"Red mig en graf, o moder kär, min lefnadsdag är liden;Den man, som fick mitt hjärtas tro, har flytt med skam ur striden,Har tänkt på mig, har tänkt på sig, har följt ert varningsordOch svikit sina bröders hopp och sina fäders jord.
När skaran kom, och han ej kom, begrät jag nyss hans öde,Jag trodde, att han låg som man på fältet bland de döde;Jag sörjde, men min sorg var ljuf, den var ej bitter då,Jag velat lefva tusen år att honom sörja få.
O moder, jag har sökt bland lik till sista skymt af dagen,Men ingen af de slagna bar de kära anletsdragen.Nu vill jag icke dväljas mer på denna svekets ö,Han fanns ej bland de döda där, och därför vill jag dö."
Sven Dufvas fader var sergeant, afdankad, arm och grå,Var med år åttiåtta ren och var ren gammal då;Nu bodde på sin torfva han och fick sitt bröd af denOch hade kring sig nio barn, och yngst bland dem sin Sven.
Om gubben haft förstånd, han själf, att dela med sig afTillräckligt åt en sådan svärm, det vet man ej utaf;Dock visst lär han de äldre gets långt mer, än billigt var,Ty för den son, som sist blef född, fanns knappt en smula kvar.
Sven Dufva växte opp likväl, blef axelbred och stark,Slet ondt på åkern som en träl och bröt opp skog och mark,Var from och glad och villig städs, långt mer än mången klok,Och kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok.
"I Herrans namn, du arma son, hvad skall af dig väl bli?"Så talte gubben mången gång allt i sitt bryderi.Då denna visa aldrig slöts, brast sonens tålamod,Och Sven tog till att tänka själf, så godt han det förstod.
När därför sergeant Dufva kom en vacker dag igenOch kuttrade sin gamla ton: "Hvad skall du bli, o Sven?"Sågs gubben, ovan förr vid svar, bli helt förskräckt och flat,När Sven lät upp sin breda näbb och svarte: "Jo, soldat!"
Den åldrige sergeanten log föraktligt dock till slut:"Du, slyngel, skulle få gevär och bli soldat, vet hut!""Ja", mente gossen, "här går allt helt afvigt mig i hand;Kanske det mindre konstigt är att dö för kung och land."
Den gamle Dufva häpnade och grät helt rörd en tår;Och Sven, han tog sin sack på rygg och gick till närmsta kår.Målfyllig var han, frisk och sund, allt annat sågs förbi,Och utan prut blef han rekryt vid Dunekers kompani.
Nu skulle Dufva få sig pli och läras exercis,Det var en lust att se därpå, det gick på eget vis.Korpralen skrek och skrattade, och skrattade och skrek,Men hans rekryt förblef sig lik vid allvar som vid lek.
Han var visst outtröttelig, om nånsin någon ann',Han stampade, att marken skalf, och gick, så svetten rann;Men roptes vändning åt ett håll, då slog han bom på bomTog höger-om och vänster-om, men ständigt rakt tvärtom.
Gevär på axel lärde han, gevär för fot också,Att skyldra, fälla bajonett, allt tycktes han förstå;Men roptes skyldra, fällde han som oftast bajonett,Och skreks gevär för fot, flög hans på axeln lika lätt.
Så blef Sven Dufvas exercis beryktad vidt omkring,Enhvar, befäl och manskap, log åt detta underting;Men han gick trygg sin jämna gång, var tålig som förutOch väntade på bättre tid,—och så bröt kriget ut.
Nu skulle truppen bryta opp, då blef o fråga ställdt,Om Dufva kunde anses klok och tagas med i fält.Han lät dem prata, stod helt lugn och redde saken så:"Om jag ej får med andra gå, får jag väl ensam gå."
Gevär och ränsel fick han dock behålla, äfven han,Fick vara dräng där man höll rast, soldat, där striden brann;Men slåss och passa opp gick allt med samma jämna ståt,Och aldrig blef han kallad rädd, blott tokig mellanåt.
På återtåg var Sandels stadd, och ryssen trängde på;Man drog sig undan steg för steg längs stranden af en å.Ett stycke fram på härens väg gick öfver ån en spång,Där stod en liten förpost nu, knappt tjugu man en gång.
Som den var sänd i ändamål att bota vägen blott,Låg den i ro, sen det var gjordt, långt skild från hugg och skott,Tog för sig i en bondgård där allt, hvad den kunde få,Och lät Sven Dufva passa opp, ty han var med också.
Men plötsligt blef det annat af, ty utför närmsta brantI sporrstreck, på en löddrig häst, kom Sandels' adjutant:"Till bryggan, gossar", ropte han, "för Guds skull, i gevär!Man sport, att en fientlig trupp vill öfver älfven där."
"Och, herre", talte han till den, som förde folket an,"Rif bron, om ni det kan; om ej, så slåss till sista man!Armén är såld, om fienden här slipper i vår rygg.Ni skall få hjälp, genralen själf, han, ilar hit, var trygg!"
Han flög tillbaka. Men till bron hann truppen knappast ned,När högt på andra strandens vall en rysk pluton sig spred.Den vidgades, den tätnade, den lade an, det small;Dess allra första salfva ren blef åtta finnars fall.
Det var ej godt att dröja mer, man sviktade enhvar.Ännu en åska, och man såg blott fem kamrater kvar.Då lydde alla, när det ljöd: "Gevär i hand, reträtt!"Sven Dufva blott tog miste han och fällde bajonett.
Än mer, hans svängning till reträtt gick ock besatt på sned,Ty långt ifrån att dra sig bort, bröt han på spången ned.Där stod han axelbred och styf, helt lugn på gammalt vis,Beredd att lära hvem som helst sin bästa exercis.
Det dröjde heller länge ej, förrn han den visa fick,Ty bron sågs fylld med fiender i samma ögonblick.De rände på, man efter man, men åt enhvar, som kom,Gafs höger-om och vänster-om, så att han damp tvärtom.
Att störta denna jätte ned var mer, än arm förmått,Och ständigt var hans närmsta man hans skygd mot andras skott;Dock djärfvare blef fienden, ju mer hans hopp bedrogs;Då syntes Sandels med sin flock och såg, hur Dufva slogs.
"Bra, bra", han ropte, "bra, håll ut, min käcka gosse du.Släpp ingen djäfvul öfver bron, håll ut en stund ännu!Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss.Fort, gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss."
Tillintetgjordt fann fienden sitt anfall innan kort,Den ryska truppen vände om och drog sig långsamt bort;När allt var lugnt, satt Sandels af och kom till stranden nedOch frågte, hvar den mannen fanns, som stod på bron och stred.
Man viste på Sven Dufva då. Han hade kämpat ut,Han hade kämpat som en man, och striden, den var slut;Han tycktes hafva lagt sig nu att hvila på sin lek,Väl icke mera trygg än förr, men mycket mera blek.
Och Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an,Det var ej någon obekant, det var en välkänd man;Men under hjärtat, där han låg, var gräset färgadt rödt,Hans bröst var träffadt af ett skott, han hade ren förblödt.
"Den kulan visste, hur den tog, det måste erkändt bli",Så talte generalen blott, "den visste mer än vi;Den lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm.Och höll sig till hvad bättre var, hans ädla, tappra barm."
Och dessa ord, de spriddes sen i hären vidt och bredt,Och alla tyckte öfverallt, att Sandels talat rätt."Ty visst var tanken", mente man, "hos Dufva knapp till mått;Ett dåligt hufvud hade han, men hjärtat, det var godt."
"Och har jag icke dragit dig upp ur dynAllt för det mökret där kring ditt ögonbryn,Och har jag icke skaffat dig lön och statOch gjort dig till korpral från gemen soldat?
Och har du ej fått stå i hvarenda stridSom en kamrat och like mig närmst invid.Och har jag ej berömt dig som färm och rask?"Så talte Konow vredgad till korpral Brask.
"Nu hörs om dig ej annat än klagomål,Hvar mänska talar om hur du blifvit bål;Soldaten slår du, där han som bäst klär skott,Och går med två tuggbussar af högfärd blott."
Men Brask, han hörde butter majorens tal:"Väl var jag intet förr och är nu korpral,Men hvad jag är, det blef jag för trofast modOch drogs ej upp ur dy, herr major, men blod.
Om jag slår till nå'n gång, är ej ont däri,Jag gör som mången annan, jag gör som ni,Och brukte herr majoren här ensam slå,Lät jag de andra smeka och slog också.
Jag tuggar tvenne bussar, som hvar man ser,Det gör jag allt för hedern att stå närmst er;Men är det så, att äran er syns för klen,Så tar jag bort den andra och gör med en."
Och Konow spände blicken, som han var van:"Du är en präktig pojke och stursk som fan,Blif, som du var, min närmaste man och kund,En sådan har man gagn af i nödens stund."
Snart stod ett slag; då bröt med sin jägarkedVon Konow in i skogen, och Brask var med;Korpraln var mörk att skåda, och hans major,Han hängde nedra läppen och sköt och svor.
I fyra runda timmar han redan trätt,Och allt gick än affären på samma sätt.Han såg för få, som stupat där han gick fram,Och fienden kom unnan från stan till stan.
"Fördömdt", så röt han åter, "det går ej bra,Jag ser, hur barken ryker från tallarna,Men ryssen står bredvid dem; och han går fri,Hvar är ert öga, gossar, hur sikten I"
Han fick knappt ur mustaschen sitt sista ord,När för en trumf af Brasken han damp till jord;Det var dock nästan mera än svar på tal,Det hade han ej väntat af sin korpral.
Upp sprang han, drog sin värja, af vrede blek:"Hvad har du understått dig, krabat?" han skrek,"Nu skall dig djäfvuln taga med hull och hår,Då midt i värsta striden, din chef du slår."
Men korpral Brask stod lugn i sitt gamla skick."Håll in er värja, herre, ett ögonblick,Tills jag fått mäta honom hans skäppa full.Som höll på er och sköt, då jag slog er kull."
Med dessa ord han lade geväret an.I samma stund såg Konow en skäggig man,Bakom en buske störta till marken ned,Knappt tjugu alnar långt från hans jägarked.
"Och var det den, hvars kula mig pep förbiDet ögonblick, jag föll, må vi vänner bli.Ett tag som ditt, det kallar jag karlatag,Och aldrig lär jag glömma det, tänker jag."
Nu lefver Brask hos Konow sen många år,Den ena går alltjämt där den andra går.Som kära vänner får man dem ofta se,Och nästan lika ofta så träta de.
Försvunnen var en blodig dag,Det var på Lemos strand,De slagnas sista andedragRen tystnat efter hand;Det mörknade kring land och hafOch lugn var natten som en graf.
Vid brädden af den dunkla våg,Som skådat dagens strid,En gammal krigare man såg,En man från Höglands tid;Hans panna låg mot handen stödd,Hans kind var blek, hans barm förblödd.
Ej kom en vän, som kunde fåHans sista afskedsord,Ej var den jord, han blödde på,En älskad fosterjord.Hans hembygd Volgas bölja skar;En hatad främling här han var.
Hans öga lyftes opp ibland,Fast slocknande och matt.På samma slätt, på samma sand,Helt nära där han satt,En halft förstelnad yngling låg;Han såg på honom, när han såg.
När kulan hven, när striden brann,När bådas blod rann varm,Med vredens eld de mött hvarannOch pröfvat svärd och arm.Nu sökte ej den unge strid,Nu höll den gamle kämpen frid.
Men natten skrider mer och mer,Man hör ett årslags sus,Och månen går ur moln och gerDen hemska nejden ljus;Då syns en julle tätt vid strand,En ensam flicka ror i land.
En fridlös vålnad lik, hon stegI spår, där döden gått.Hon gick från lik till lik och teg,Hon tycktes gråta blott.Med häpnad hennes tysta tågDen gamle, väckt ur dvalan, såg.
Dock mera mildt med hvar minut,För hvarje steg, hon tog,Och mera tankfullt än förutHans sorgsna öga log.En aning grep hans hjärta visst,Han tycktes veta, hvad hon mist.
Han tycktes vänta: och hon kom,Som om ett bud hon hört,Så tyst, så lugnt, så visst, som omEn ande henne fört.Hon kom. Vid nattens bleka skenHon såg den fallne svensken ren.
Hon såg, och ropte högt hans namn,Det kom ej svar igen;Hon sjönk emot hans öppna famn,Men slöts ej mer af den.Hans genomstungna bröst var kallt,Och stumt var allt, förvissnadt allt.
Då, säger sångmön, föll en tårUppå den gamles kind,Då talte han ett ord, hvars spårFörsvann i nattens vind,Då stod han upp, ett steg han togOch hann till flickans fot och dog.
Hvad sade väl hans sorgsna blick,Hans ord, ej tydda än?Den tår, som ur hans öga gick,Hvad mening låg i den?Och när till flickans fot han hannOch föll och dog, hvad tänkte han?
Var det för hjärtats frid kanske,Han höjde än sin röst?Var det en bön, han ville beTill ett försonligt bröst?Begrät han mänskans hårda lottAtt plåga och att plågas blott?
Han kom från ett fientligt landEn oväns svärd han bar;Dock fatta, broder, rörd hans handOch minns ej, hvad han var;O, blott på lifvet hämnden ser,Vid grafven hatar ingen mer.
Från Kristina var en man,Otto Fieandt hette han,Föddes äldst bland bröder alla,Däraf lärde han befalla;
Var i kriget, det är sant,Endast öfverstelöjtnant,Hade med armén fått vandra,Om han kunnat lyda andra.
Men han gick sin egen stig,Bar sitt hufvud själf för sig,Kunde under ingen vara,Fick ock därför egen skara.
Nu så hör, hur han såg ut:Klädd han gick i grå syrtut,Den var sydd på hemloft-skullen.Och af egna får var ullen.
Öfverst på hans hjässa satt,Sliten blank, hans faders hatt,Ärfd vid Villmanstrand på näset,Där hans farfar bet i gräset.
Lägg därtill i vintertidFårskinnspäls, helt kort, men vidBecksömsstofflor sist på foten,Sådan red han framför roten.
Hjälte var han ej just så,Att han nu dugt ses uppå;Andra tider, andra seder,Fieandt bar för djup sin heder.
Bar sitt svärd som bihang blott,Gud vet, om han sköt ett skottUnder hela långa kriget;Visst är, att det är förtiget.
Järn och stål och krut och blyDärom fick hans trupp sig bry.Den höll primen, han höll basen,Gubbens vapen var karbasen.
När han gick med den i hand,Klämde till för kung och land,Var han seg som gamla eken,Blef ej gärna trött af leken,
Kunde slåss fast hela dan,Brydde sig om segern fan,Ville blott ge drift åt striden,Därtill var hans kantschuk vriden.
Finnen, visste han helt godt,Är för trygg för att ha brådt,Ville därför hjälpa arten,Icke modet, endast farten.
Pipa skulle dock han ha,Eljest var det aldrig bra;Men med röken frisk i munnenSlogs han gladt, fast öfvervunnen.
Ofta midt bland vapnens brakTog han därför ny tobak,Lät sin närmsta busse bidaOch slå eld, förrn han fick strida.
När han sen i hopen stod,Öfversköljd af svett och blod,Gjorde med sin dagg försökenOch ur bottnets djup sög röken.
Fick sin trupp i ordning ställd,Bajonetten vackert fälldOch bröt in i värsta klämman,Var han som på eget hemman.
Talte finska som en tolk,Skrek som åt sitt arbetsfolk;En fick pris, en ann' en skrapa,Ingen fick stå lat och gapa.
Då, så säga än hans män,Var ej godt för fienden,Då var gubben lik hin onde,Annars var han som en bonde.
Sådan kom han med sin flock,Samma pipa, samma jack,Efter många hårda striderFram till Karstula omsider.
Hela finska härens hoppHvilade på denna tropp,Knappt tolf hundra man numera;Vlastoff kom med trefaldt flera.
Hurtig lek det skulle bli,Fieandt stoppade uti,Pröfvade sin dagg mot klackenOch begynte strax attacken.
Sexton timmar höll han ut,Då fick gubben stryk till slut,Måste dra sin trupp ur flammanOch ge djäfvulen alltsamman.
Det förtäljs om honom då,Att han rakt slöt opp att slå,Tryckte djupt sin hatt på pannanOch blef spak som trots en annan.
Så till Möttönen han red,Såg blott styft mot sadeln ned,Höll sin högra hand vid brickan;Pipan, den låg glömd i fickan.
Hvad han satt och tänkte på,Kunde ingen rätt förstå,Med sig själf blott höll han gille,Lät sitt folk gå, som det ville.
När han kom till Lintulaks,Bad han om en halmkärf strax,Sökte sömn på all sin möda,Smakte ej en bit till föda.
Sådan slöt han denna dag;Nästa morgon, tre vid lag,Sen han fått en smula blunda,Var han ren helt annorlunda.
Var mest såsom vanligt förr,Tittade ur stugans dörr,Lika skarp som förr i synen,Och drog valk vid ögonbrynen.
Tog en pärla, förrn han for,Snäste till sin yngre bror,Gaf vid ån en örfil redan,Rökte friskt i Perho sedan.
Gud vet eljest, hur det är.Väl behöfs i fält gevär,Men att såsom Fieandt stridaKan väl också ha sin sida.
Därför säga ock hans män,När det väckes fråga änOm de tusende besvären,Landets fall och hufvudhären:
"Annorlunda kriget gått,Om en general man fått,Som förstått värdera tiden,Och som rökt tobak i striden."
Sandels, han satt i Pardala by,Åt frukost i allsköns ro."I dag, ett slaget, blir striden ny,Det skall gälla vid Virta bro.—Herr pastor, jag låtit kalla er hit.—Var god, foreller en bit!
Jag tänkt behålla er hos mig i dag,Det är så min önskan och plikt:Ni känner trakten här bättre än jagOch kan ge mig notiser af vikt.Var trygg, vi skola ej lukta blod.—Ett glas? Maderan är god.
Tutschkoff har sändt mig ett vänligt bud,Att vår vapenhvila är slut.Låt maten smaka er! Sås, min Gud!Då vi ätit, rida vi ut.—Vi måste nöjas med hvad vi få,—Kanske ni befaller margå?"
Det kom ett bud, ett ilbud kom:"Den är bruen, vår konvetion;Brusin har vändt med vår förpost om,Man hinner ej rifva bron.Vårt ur var tolf, och vi följde det,Men den ryska klockan är ett."
Sandels, han satt och smorde sitt krås,Ät friskt, som öm intet händt."Försök, herr pastor! En dåb på gås?Den äter man excellent.Det är Dolgoruki, som brådskar igen;Ett glas till hans ära, min vän!"
Men budet talte: "Herr general,Får jag bringa tillbaka ett svar?""Jo, säg Fahlander, att bron är smalOch att batterier han har.Han må hålla ut där en timme, en half.—Herr pastor, kotlett af kalf?"
Ilbudet for, en sekund förlopp,Och en ryttare syntes igen:Som en blixt han sprängde till trappan opp,I ett språng var han nere på den;Hans yttre röjde en ung löjtnant,Det var Sandels' adjutant.
Han skyndade in i salen, han stodFör sin chef med lågande blick."Herr genral, det har flutit strömmar af blod,Blod kostar hvar ögonblick.Vår här har mod, men den hade det merPå en half mil närmare er."
Sandels, han såg på den komne förströdt:"Bevars, ni är varm som en ugn.Ni har säkert ridit er hungrig och trött,Kom, hvila en stund, var lugn.Man måste tänka på hunger och törst,Se här, genever till först?"
Löjtnanten dröjde. "Vår kamp blir hård,Man forcerar med framgång bron,Vår förtrupp sviktar i Kauppila hård,Där den trycks af en hel bataljon,Armén är bestört, allt år på sin hals;Hvad order ges, hvad befalls?"
"Jo, att ni sätter er vackert nedOch får er kuvert i skick;Och sen ni fått den, så ät i fred,Och sen ni ätit, så drick,Och sen ni druckit, så ät än mer,Där har ni order, jag ber."
Harm brann i den unga krigarens själ,Af dess flammor hans öga sken."General, jag är skyldig er sanning, nåväl,Ni föraktas af hela armén.Hos hvarenda soldat en tanke jag fann,Att ni är vår fegaste man."
Sandels, han fällde sin gaffel, han teg,Brast ändtligt i gapskratt ut."Hur var det, herre, är Sandels feg,Säger man så? Åh hut!Min häst, låt sadla min ädla Bijou!Herr pastor ni följer ej nu."
Det var storm, det var brak, det var strid på den strand,Där den Sandelska hären var ställd,I ett rökmoln svepte sig vatten och land,Och ur molnet blixtrade eld,Som af åskor dånade rymdens hvalf,Och den blodiga marken skalf.
Där stod vid sitt bröstvärn Finlands tropp,Såg trotsigt faran emot;Men från rote till rote en hviskning lopp,Man hörde ett dämpadt knot:"Han är borta, han gömmer sig undan igen,Generalen synes ej än."
Men han syntes, han kom. Vid sitt främsta standarPå redutten han stannade nu,Och hans öga var lugnt och hans panna var klarOch han sken på sin ädla Bijou,Och han satt orörlig med tub i sin handOch betraktade brygga och strand.
Och han sågs på sin springare långt ifrån,Och som tusendes gällde hans fall,Och fördubbladt hördes kanonernas dånFrån fientliga strandens vall,Och det ljöd kring hans hjässa af kulor ett hvinMen han ändrade icke en min.
Och den tappre Fahlander, han dröjde ej mer,Till sin chef på redutten han red:"General, man har märkt er, man måttar på er,Det gäller ert lif, rid ned!""Ned, ned, general, er fara är vår",Skrek stormande hela hans kår.
Sandels, han rörde sig ej från sin ort,Till sin öfverste talte han stolt:"Är det fruktan, det skriker, ert folk, så förgjodt?Om det sviktar i dag, är det såldt.Men välan, ett försök! Var beredd till affär,På minuten är fienden här."
Den ringa hop, som vid Kauppila stod,Af tusen fiender tryckt,Den hade kämpat med hjältemod,Men den nalkades nu i flykt.Den hann generalens batteri,Den störtade honom förbi.
Han rörde sig ej, stolt dröjde han kvar,Som han sutit, satt han ännu,Och hans öga var lugnt, och hans panna var klar,Och han sken på sin ädla Bijou,Och han mätte den här, som i segrande loppMot hans eldar rusade opp.
Och han såg den komma, den kom helt när,Men på faran ej akt han gaf,Och han söktes af dödar från tusen gevär,Men han tycktes ej veta däraf;Han såg på sitt ur, han bidde sin tid,Han satt som i djupaste frid.
Men den kom, den minut, som han väntat, och nuTill sin öfverste sprängde han ned:"Är det färdigt, ert folk, är det likt sig ännu,Skall det veta att bryta ett led?Jag har låtit de stormande yfvas; välan,Vräk undan dem nu som en man!"
Det var sagdt, det var nog, det behöfdes ej mer,Det blef fröjd, det blef jublande rop.Sex hundrade krigare stormade nerMot den trotsande fiendens hop,Och den vräktes tillbaka, pluton för pluton,Tills den föll nedtrampad vid bron.
Sandels, han kom till sin här i galopp,Där vid stranden den segrande stod.Då hans hvita Bijou bland lederna lopp,I sin snöglans purprad med blod,Och genralen med tjusningens eld i sin själGladt hälsade trupp och befäl;
Då spordes ej mer ett smygande knot,En hviskning, bister och dof,Nej, ett jubel stormade honom emot,Och i jublet hördes hans lof,Och det roptes af röster till tusendetal:"Hurra för vår tappra genral!"
Stål så hette en, den andraGick i fält med namnet Lod;Båda liknade hvarandraSå i kraft som mod.Samma trakt vid Saimens stränderHade fostrat dem,Gnabbats hade de som fränder,Bott i samma hem.
Och dragoner hade bådaBlifvit sen på samma dag,Delat troget hvarje vådaI hvartenda slag,Gnabbats än som stridskamrater,Huggits man mot man,Allt om äran att i daterÖfvergå hvarann.
Snart i rykte framom allaI skvadronen stodo de;Ingen vågade sig kallaBättre, tapprare.Till korpraler af befäletGjordes snart de två,Men emellan dem blef gräletIcke slut ändå.
Hvad dem eggat som gemena,Samma täflan fanns än kvar,Ännu var alltjämt den ena,Hvad den andra var.Båda stodo lika näraEtt gemensamt mål:Hvar gång Lod blef nämnd med ära,Nämndes äfven Stål.
Lyckan svängde dock omsider,Att den ena seger vann:Lod gick fri i alla strider,Stål blef sårad, hanDömd till hvila på det sättet,Låg han tyst och led,Låg som sjuk på lasarettet,Då kamraten stred.
Långa månar af eländeHade småningom dock flytt,Och den tappre återvändeTill sin trupp på nytt;Men då stod han främst ej mera,Som han fordom stod;För hans likar gällde flera,Och medalj bar Lod.
Stål, han såg kamratens lycka,Hörde, hur hans rykte steg;Hvad hans hjärta kunde tycka,Spordes ej, han teg,Lät ett ord ej det förråda,Ej ett anletsdrag.Nu på ströftåg hade bådaHållit ut en dag.
Gjordt var allt, som borde göras,Det blef tid att vända om.Plötsligt sågs ett stoftmoln röras,En kosackhop kom.Lod tog ordet: "Sväng, ty faranSkall dock gagnlös bli;Broder, fem man stark är skaran,Två blott äro vi."
Stål, han log ett hånfullt löje"Du har talat klokt och rätt;Blöda får du, om vi dröje,Hittills slapp du det.Gå, jag möter ensam skocken,Förrn den hinner oss,Du, som bär medalj på rocken,Är för god att slåss."
Sagdt; sin sabel sågs han skaka,Sprängde af med stolt förakt,Och han såg sig ej tillbakaSen sitt ord han sagt.På den harm, kamraten röjde,Föga akt han gett';Om han följde, om han dröjde,Var för honom ett.
Kämpa vill han, icke stanna,Fram till målet bär hans färd;Stäppens son med blodig pannaPröfvar ren hans svärd;Dödsrop gny, pistoler knalla,Vän vill hämnas vän;Midt i skocken, högst bland alla,Syns dragonen än.
Ändtligt tycks dock lyckan svika;Segrarn segrar icke mer,Häst och ryttare tillikaHafva störtat ned.Fåfängt än i stoftet brottasKämpens starka arm,Fyra blanka pikar måttasMot den fallnes barm.
Stum och bister hotar döden,En sekund blott öfrig är;Finns ej mera hjälp i nöden?Vänta, Lod är där.Han har kommit, sprängd är ringen,Sluten kring hans vän;På den fallne aktar ingen,Allt är strid igen.
En har stupat af de fyra,Se, då såras äfven Lod;Ögonblicken äro dyra,Strömvis spills hans blod;Styrkan ren hans arm förlåter,Segerns hopp har flytt;Då är Stål på fötter återOch i kamp på nytt.
Den blef kort, så ryktet säger;Samma rykte nämner omAtt till Sandels i hans lägerLod om kvällen kom.Lugnt med sin medalj i näfvenSteg dragonen in:"Gif åt Stål en penning äfven,Eller tag ock min!"
Aldrig brusto ord vid bivuaken,Där den gamle Hurtig blott var med;Ofta satt han långt på natten vaken,Talande om krig och fred,Tände jämt sin korta pipa anOch förgat den åter, bäst den brann.
Tredje Gustaf var hans man. "Hvad striderHöll ej han med Rysslands stolta fru?Mina vänner, det var andra tiderFör soldaten då än nu;Kungen själf stod med i rök och blodNu är därtill en marskalk för god.
Tron mig, om hans herrar blott ej vikitFrån hvad plikt och mod och ära bjöd,Hade aldrig segern honom svikit;Nu blef trolöshet hans död;Det är världens tack, och den är tung,Det var synd med sådan ståtlig kung.
När vid Anjala i upprorsskockenHan höll tal, hur mild var ej hans ton?Korpral Svärd nöp kungen tyst i rocken:'Får jag svansa dit kanon?''Nej, min gosse', svarte han helt blid,'Låt oss vänta, det blir än väl tid.'"
Så alltjämt med sägner, lika dessaSatt den gamle vid sin vaktelds glöd,Gråa lockar höljde ren hans hjässa,Men ännu var kinden röd;Yngre var han dock i Gustafs dar.Nu till Oravais han kommen var.
Det var natten för det stora slaget,I den vilda skogen höll man hof.Sömn var sällspord öfver hufvud taget,Men den gamle Hurtig sof;Han, som vakat förr till sista manHade somnat nu förrn någon ann'.
Någon stund likväl af kvälln han sutitLutad stilla mot en furas stam,Tändt sin pipa och i klagan brutitOm hur kriget gick bakframHur han nödgats tänka ut ett sättAtt få slut en gång på sin reträtt.
"Att gå undan", så de fallit, orden,"Har man lärt sig nog och lär sig än.Sprungit har man en gång förr mot nordenOch är nu på språng igen.Fly, det är det usla hopp, man har,Och att en gång stanna, Gud vet hvar.
Nu blir strid likväl, så snart det dagas,Då är tid att börja annan sed.Den, som vill, må härda ut att jagas,Hurtig kan ej mer därmed;Han har sakta börjat blygas renAtt ej hafva tröttnat längesen.
Jagas, bröder, skall ej gubben mera,Han har hunnit råd på gamla dar.Bästa konsten mot att retireraÄr helt enkelt att stå kvar;Den, som lärt sig denna konst en gång,Han kan ta farväl af allt sitt språng."
Sen han sagt det, hade lugnt han knutitSina armar öfver bröstet blott,Och mot trädet, vid hvars stam han sutit,Sänkt sig tyst och somnat godt,Somnat utan sorg och hufvudbryPå sin sköna konst att aldrig fly.
Nästa afton hade Finlands skaraKämpat ut sin sista hårda strid;Slut var kraften att vårt land försvara,Tiden var en sorgens tid;Hären, krossad lik en bruten våg,Hade börjat nu sitt återtåg.
Hvar den syntes, sågs blott dyster smärta,Hördes blott en klagan, djup och dof;Lugn fanns ej i något vaket hjärta,Men den gamle Hurtig sof;Där Kamenski slutligt sprängt hans led,Hade gråa krigarn lagt sig ned.
Och han sof, som om af Gustafs tiderHvarje minne längesen han mist,Sof mer djupt från marscher, språng och striderÄn vid bivuaken sist,Sof förutan sorg och hufvudbryPå sin sköna konst att aldrig fly.
Och efter kvällen räcker tillOch minnet ger oss glädje än,Om Kulneff jag berätta vill,Säg, har du hört om den?Det var en äkta folkets man,Båd' dö och lefva kunde han,Den främste, där det höggs och stacks,Den främste, där det dracks.
Att kämpa, kämpa nätter, dar,Det var för honom tidsfördrif;Att falla endast blomman varUtaf en hjältes lif.Hvad vapen man i handen höll,Det var detsamma, blott man föll,I stridens eller lekens ras,Med sabel eller glas.
Och älska var hans hjärtas lust,Och lika fritt som snabbt hans val:Han kom blott från en blodig dustOch gaf helt färmt en bal;Och sen han lågat natten ut,Tog han sin skönas sko till slutOch fyllde den ur närmsta bålOch drack sin afskedsskål.
Du skulle sett hans anletsdrag!Än finns på mången hyddas väggBland taflor en af eget slag,En bild af bara skagg;Du träder närmre, och du serEn mund som under skägget ler,En blick, helt öppen, varm och mild,Det är just Kulneffs bild.
Dock fick man vara trygg och vanFör att ej blekna vid hans chock;Var man det minsta rädd för fan,Var man för honom ock;Det var på håll hans åsyn blott,Som skrämde mer än pik och skott,Och hellre såg man mot hans huggÄn mot hans svarta lugg.
Så sågs han, när han rände anMed sabeln lyft, i eggadt språngOch sådan var han, säger man,När han höll ro nå'n gång,När, med sin korta päls uppå,Från gård till gård han syntes gåOch dröjde kvar som vän och gäst,Hvarhelst han tyckte bäst.
Än talar mången moder omSin skräck, när utan krus och lofRakt fram till vaggan Kulneff kom,Där hennes älskling sof."Men", säger hon, "han kysste blottMitt barn och log så fint, så godt,Som nu hans bild på väggen där,Om blott man närmre är."
Visst är, att i sitt rätta ljusVar gubben Kulneff god som guld;Man klandrar, att han tog ett rus,Det var hans hjärtas skuld;Och detta hjärta bar han med,Då han höll frid, som då han stred:Han kysste och han slog ihjälMed samma varma själ.
Det fanns i ryska hären namn,Som på sitt blad historien skref,Som fördes hit i ryktets famn,Långt förr än kriget blef.Barclay, Kamenski, Bagration,Dem kände hvarje Finlands son,Och skarpa strider bidde man,Där dessa ryckte an.
Men Kulneff visste ingen af,Förrn krigets flamma här var tänd;Då kom han såsom storm på haf,Knappt anad förr än känd,Då bröt han fram som blixt ur sky,Så väldig och likväl så ny,Och glömdes ej och kändes nogFrån första slag, han slog.
Man hade kämpat dagen ut,Och rysse liksom svensk, var trött.Man trodde glad, att allt var slutOch sof helt lugnt och sött;Men bäst vid drömmens barm man lågOch guld och gröna skogar såg,Så skrek en skyltvakt: "I gevär!"Och då var Kulneff där.
Man följde makligt en transportLångt skild från ryska härens stråt,Man åt och drack af bästa sortOch drack på nytt och åt;Men plötsligt, midt i glädjens stund,Kom Kulneff som en obedd kund.Det yrde opp ett moln af damm,Hans pikar glänste fram.
Och satt man stadigt då till hästOch gjorde allt med bästa flit,Kom gubben rakad från vår festSå skäggig han kom dit;Men höll man mindre amper min,Då blef det han som drack vår vinOch bjöd oss kvitta detta lånVid stränderna af Don.
Och var det varmt och var det kallt,I regn, i snö, om dag, om natt,Allt syntes Kulneff öfveradltOch gjorde spratt på spratt;Och ställdes här mot här till slag,Visst märkte man, hvar han tog tag,Den fria stäppens käcke son,Kamraten långt ifrån.
Dock hade Finlands hela härEj kunnat visa en soldat,Som ej höll gamle Kulneff kärSom trots en stridskamrat.Och syntes blott hans kända drag,Då grinade af välbehagMot björnen från kosackens landHans bror från Saimens strand.
Och denne åter såg helt nöjdMot ramar, hvilkas tag han rönt,Och bröt han in, var det med fröjd,Som om det mödan lönt.Det var en syn, som dugde se,När Kulneff togs med finnarne;De visste bära opp hvarann,De starke, de och han.
Hans arm har domnat längesen,Han föll i strid med svärd i hand,Hans ära lefver kvar allen',Bestrålande hans land;Och hvar hans namn du nämnas hör,Hör du "den tappre" nämndt framför;Den tappre, hvilket härligt ordAf tacksam fosterjord!
Hans klinga drogs mot oss, hans lans,Den gaf oss ofta djupa sår,Dock älska äfven vi hans glans,Som om han varit vår;Ty hvad som mer än alla bandAf fana och af fosterlandPå krigets ban förbrödrar oss,Är samma kraft att slåss.
Hurra för Kulneff, för hans mod!Hans like skall ej hittas lätt;Hvad mer, om än han göt vårt blod,Det var hans krigarrätt.Han var vår fiende, välan,Vi voro fiender som han;Att han högg in med fröjd som vi,Var det ett ondt däri?
Förhatlig är den fege blott.Åt honom ensam hån och skam,Men hell enhvar, som tappert gåttSin krigarbana fram!Ett gladt hurra, ett högt hurraFör hvarje man, som kämpat bra,Hvadhelst han blef i lifvet än,Vår ovän eller vän!
Och konung Gustaf AdolfStod upp uti sin sal,Bröt af sin långa tystnad,Tog ljud och höll ett tal.Åhörare för gångenHan hade summa tre:
Fältmarskalk Toll, gref Piper,Carl Lagerbring, blott de.Och konungen tog ordetOch talte allvarsam:"Vår finska här, Gud bättre,Går bakläng's, icke fram.Det hopp, vi byggt på Klingspor,Tycks ej fullbordadt bli,Och Sveaborg har fallit,Det stödet är förbi.
Vi trott allt i det längstaPå uppenbarelsen,Men ärkeängeln dröjer,Han har ej vist sig än.Emellertid förspörjesAllt närmre krigets brak;Det är för oss som konungEn högtbetänklig sak.
Och därför ha vi fattatVårt kungliga beslut.En föresats allvarligVi ärnat föra ut;Vi låtit nämmeligenOss bringa hit i dagDen skrud, vårt svenska lejonVigt in vid Narvas slag.
Kung Karl den tolftes handskarVi vilja lägga an;Det är i dubbel mening,Som konung och som man.Vi vilja kring oss gjordaDen store hjältens svärdOch slå som han med häpnadEn svag, försoffad värld.
Ni, Piper, skall oss hjälpaHans ena handske på,Ni, Lagerbring, behandlarHans andra likaså.Fältmarskalk Toll, er ålder,Er ära gör er värdAtt spänna kring vår medjaHans segerkrönta svärd."
Och konung Gustaf Adolf,Högtidlig lik en gud,Stöd snart för allas blickarI Karl den tolftes skrud.Han var för stolt att talaI denna stund, han teg,Han gick ett hvarf i salenMed jättelånga steg.
När detta hvarf han slutat,Var än en syn att se,Han räckte svärd och handskarTillbaka åt de tre,Såg på dem med en uppsyn,Som ej för skämt var gjord,Och täcktes bryta tystnanPå nytt med dessa ord:
"Nu, Lagerbring, besörjerNi strax till hären bud.Att vi i nåder klädt ossI Karl den tolftes skrud:Fältmarskalk Toll, gref Piper,Er båda kallar jagTill vittnen af min handlingPå denna stora dag."
Hurvida finska krigetEtt annat skick han gafMed denna stolta handling,Vet ej historien af;Men visst slog han med häpnaSin värld där rundtomkring,Den gamle Toll, gref PiperOch äfven Lagerbring.
Gladt i Frantsila ett jubelLjöd från Cronstedts lägerställen;Bud om Siikajokis segerHade hunnit dit om kvällen.Och man drack i spridda gillenFör sitt fosterland, det kära,För dess första skymt af lycka,För dess ändtligt frälsta ära.
Tvenne tappra veteraner,Öfverstelöjtnanter båda,Gamle Christiernin och Lode,Fick man där tillsamman skåda.Jämlik dem, vid deras sidaHöjde Aminoff sin hjässa,Och en ring af yngre kämparHade slutit sig kring dessa.
Och man språkade vid glaset,Talte fritt om hvarjehanda;I en sådan krets behöfdeIngen man sin tunga banda:Allt det svaga hos befäletKunde utan våda klandras,Och bland stolta namn, som nämndesLjöd marskalkens framför andras.
Aflecht han, som främst i stridenSlöt vid Revolaks sin bana,Talte muntert: "Skål för Klingspor!Bröder, han har ändrat vana;Lustigt skall det bli att skådaHur han lyfter nu sin panna;Sen han trafvat genom landet,Har han ändtligt vågat stanna."
En af Cronstedts adjutanter,Löjtnant Reiher, föll i talet:"Den, som sagt, att Klingspor stannat,Han har talat förbannat galet,Adlercreutz det var och Hertzen,Som slog knut uppå vår nesa;Fältmarskalken var som vanligt,Ren för fan i våld på resa."
Major Furumarck tog ordet:"Det är kungen som har felet;Hvarför har han satt i nåderDenna lumpna trumf i spelet?"Ladau sade: "Du är jäfvigAtt marskalkens värde mäta;Du har hjärta, han har mage,Du vet dö, och han blott äta."
Ehrnrooth talte: "Låt oss minnas,Hvar han lyst i sina dagar;Det är ej i magasinerMan blir varm för ärans lagar.Klingspors hjälteben har buritUppför kommissariatet,Hvem vill undra, om han älskar,Icke striden nu, men fatet?"
Tigerstedt, den finske gossen,Han, som Aflechts öde hade,Bet tillhopa sina tänderOch bröt ut i harm och sade:"Det är sant, han är en främling,Har ej växt i våra dalar,Han förstår ej våra seder,Ej det språk, vår tunga talar;
Men vårt land, det har han skådat,Han har sett dess skär och öar,Sett som vi från våra höjderDessa tusen, tusen sjöar,Utan Gud och utan hjärtaMåste dock den mänska vara,Som ej tjusas in i dödenAf att detta land försvara."
Christiernin såg upp mot Lode:"Hör du, broder, på de unga?Klingspor har som vanligt återRåkat ut för deras tunga.Sälla må vi väl oss prisa,Om vi falle, om vi blöde;Det är annat än att drabbasAf vår arma marskalks öde."
Gamle Lode, barske herren,Hade sutit tyst vid talen;Nu blef gubben röd i synenOch stod högrest upp i salen,Drack sitt fyllda glas i botten,Stötte det med kraft i bordet,Fick sin hatt inunder armenOch tog harmfull så till ordet:
"Jag går bort från detta gille,Andra må här ha sin gamman.Klingspor får man höra klandrasHvar man helst må råka samman.Fältmarskalken, fältmarskalken,Annat finns ej i språklådan;Det är skam, att tappra männerTäckas tala om en sådan."
Vi suto efter slutad dagVid aftonbrasans sken,Den gamle fänrik Stål och jag;Det var vår vana ren.En stund flöt bort vid glam och skämt;Då råkte Sveaborg bli nämndt.
Jag nämnde flyktigt blott dess namn,Men det blef allvar då:"Har du sett ön i hafvets famnMed Ehrnsvärds fästen på,Gibraltars like i vår nord?"Så tog den gamle mörk till ord.
"Den blickar öfver haf och fjärdMed ögon i granit,Den lyfter högt sitt GustafssvärdOch menar stolt: 'Kom hit!'Det svärdet sänks ej för att slå,Det blixtrar blott och krossar så.
Låt bli att trotsigt nalkas ön,Då kriget gör sin rund,Stör icke drottningen af sjönI hennes vredes stund;"Hon slungar mot dig dödens budI tusende kanoners ljud.
Tillbakaträngd var Finlands tropp,Vid polens gräns den stod;Dock flammade ännu vårt hoppDock glödde än vårt mod.Att bota allt ej troddes svårtSå länge Sveaborg var vårt.
Klar blef i hast hvar mulen blick,När detta namn blott ljöd,Allt knot var slut, all sorg förgick,Det fanns ej köld, ej nöd.Ny fart den finska björnen togOch skakade sin ram och slog.Men djupt ur mången sluten barmEn pressad suck sig bröt.
På drifvans bädd hur mången nattJag hörde detta ordAf gråa kämpen, där han satt,Långt skild från hemmets jord;Det var hans eld, när det var kallt,I fjärran bygd hans hem, hans allt.
Då flög en hviskning oss förbi,Ett rykte söder från:Det talte om förräderi,Om våra vapens hån;Från man till man, från trakt till traktDet möttes blott af stolt förakt.
Ej glöms i tiders tid den dag,Då denna sägn blef sann,Då likt ett dystert tordönsslagDet säkra bud oss hann,Att landets sista hopp gått nerAtt Sveaborg var svenskt ej mer.
Har hafvets bottenlösa svallDet i sin afgrund sänkt,Har himlens blixt, har åskans knallDess fasta murar sprängt?Fanns ingen man på vallen kvar?Det frågtes blott, det gafs ej svar.
Men djupt ur mången sluten barmEn pressad suck sig bröt,Och mången blick, på tårar arm,I strida floder flöt;Det hade dött, ens fosterland,Man stod och grät vid grafvens rand.
O lif! Den man, hvars skuld det var,Att denna tårflod rann,En gång den skönsta lager skar,Som någon hjälte vann:Den svenska flottans största glansDess seger vid Svensksund, var hans.
Dock om sitt ljus, sin glans en världUtaf hans klinga fått,Om solar bleknat för hans svärd,Skall han föraktas blott.Det blir hans lön för hans bedriftPå klippan där med Ehrnsvärds grift.
Du älskar, yngling, ton och sång,Vår forntid älskar du;Kanhända sjunger du en gång,Hvad jag förtäljer nu;Då gif hans svarta bragd sin dag,Det i sin afgrund sänkt, dag,Men hölj i natt hans namn som jag.
Förtig hans ätt, nämn ej hans stam,Hvälf ej på den hans brott;Må ingen rodna för hans skam,Den drabbe honom blott.Den, som förrådt sitt land, han harEj ätt, ej stam, ej son, ej far.
Nämn honom blott den falska arm,Man ställt till Finlands stöd,Nämn honom blygd och hån och harmOch skuld och straff och död.Det är blott så, han kallas bör,Det är att skona den, som hör.
Tag allt, hvad mörker finns i graf,Och allt, hvad kval i lif,Och bilda dig ett namn därafOch det åt honom gif;Det skall dock väcka mindre sorgÅn det, han bar på Sveaborg."
Herr prosten talte: "Döbeln är en hedning,Förtappad är han evigt, om han dör.Jag kommer, varnar, bjuder tröst och ledning,Och han, han ligger tyst en stund och hör:Då reser han sig plötsligt upp i sängen:'Drif ut prelaten', ropar han åt drängen,'Och akta dig, om han släpps in härnäst!'Är det ett språk af en, som nalkas döden?Dock, han må svara själf för sina öden,Jag har gjort nog som människa och präst."
Så talte vid sitt middagsbord, det rika,Herr pastorn, där han satt i all sin ståt,Han talte så och drog en suck tillikaOch skar en bit af steken än och åt.Men på sin bädd låg Döbeln tärd af plågor,Hans barm sågs kämpa, ögat brann i lågor,Och feberflammor färgade hans hy.I sträcktåg nyss hans skaror norrut ilat,På tvenne dygn, de sista, icke hvilat;Själf var han kommen till Nykarleby.
Han led af pulsens brand, men i sitt sinne,En eld, mer tärande än den, han bar;Såg man hans öga, röjde sig där inneEn oro djupare, än feberns var,Han räknade hvar stund, som hann förlida,Han tycktes lyssna, vänta, ängsligt bida,Och ofta var hans blick på dörren fäst.Den uppläts, flärdlös trädde genom salenEn yngling fram till bädden, till genralen;Och Döbeln talte till sin unga gäst.
"Herr doktor, flärd är mycket, som vi dyrke,Och bland fritänkare är jag visst en;Två ting dock lärt mig akta läkarns yrke:Min bräckta panna och min vän Bjerkén.Hvad ni förordnat, har jag därför tagit,Har som ett barn här legat och fördragitDet batteri, ni radat på mitt bord.Jag vet det väl ni följer konstens lagar:Men binda de mig här för timmar, dagar,Så bryt dem som en man, det är mitt ord.
Jag vill, jag skall bli frisk, det får ej prutas,Jag måste upp, om jag i grafven låg.Lyss, hör, ni hör kanonerna vid Jutas;Där afgörs finska härens återtåg.Jag måste dit, förrän min trupp är slagen.Skall vägen spärras, Adlercreutz blir tagen?Hvad blir, du tappra här, ditt öde sen?Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre,Som gör mig för i morgon sjufaldt värre,Men hjälper mig i dag på mina ben!"
Den unge läkarn hörde mulen ordet,Dock plötsligt fick hans ädla anlet dag;Han sänkte lugnt, helt lugnt, sin arm mot bordetOch strök det tomt uti ett enda drag."Nu, herr genral, gör ej min konst er hinder."En högre rodnad flög på Döbelns kinder,Och upp han sprang, fast sviktande och svag:"Ha! Tack, min unge vän, en kyss på pannan!Ni har förstått mig, ni, som ingen annan;Ni är en man, och så är äfven jag."
Vid Jutas hade skotten tystnat alla,Sen döden gjort där ren sin första skörd,Den finska truppen, färdig blott att falla.Ej segra mer, stod bruten, spridd och störd;Ett anfall var tillbakakastadt bara,Och Kosatschoffski ordnade sin skara,Beredd att allt förkrossa med ett nytt.En dyster stillhet rådde under tiden,Som då en åsksky, nyss från hvalfvet skriden,Står dubbelt hotfull åter, där den flytt.
Hvem skulle samla våra glesa leder,En återstod från dyra segrars dar?Af mod, af kraft, af guldren tro och hederFanns nog, men ordnarn borta var.Den man, som tändt vårt hopp i nödens tider,Som fört i hundra blodigt sköna striderSin tappra björneborgska skära an,Han skulle nu ej se dess sista öden,Hans veteraners lugna gång mot döden,Den skulle slumpen leda, icke han.
Det glömmes ej, du var dock där tillstädes,Du, som så ofta sågs i stridens lek,Du, vid hvars namn det fosterland än glädes,Som djupt har sörjt ditt öde, tappreEek!Men du och dina ädla vänner alla,I kunden kämpa, icke så befalla;Det var hans konst, den sjukes, endast hans.Du stod där, du, men stum, med klingan dragen,Kall bidde Kothen, sluten red Grönhagen,Blott Konow svor, och bister röt von Schantz.
Gif akt, tyst, hör! Det ljöd hurra på höjden.En man till häst syns nalkas. Hvem är han?Hör, hvilken storm af rop! Hvad vållar fröjden,Som brusar jublande från man till man?Hurra, hurra far öfver fält och kullar,Det slukar massor, vidgas, växer, rullarSom en lavin af röster ned mot dala.Ha, han har kommit, han och ingen annan,Den lilla mannen syns med band om pannan,Den ädla, tappra, varma generaln.