Sorgespel i fem akter med fyra tablåer
Första gången uppfördt å Nya Theatem i Helsingfors den 26 November 1862.
Personerna:
KARL, Hertig af Södermanland, Riksföreståndare.ARVID STÅLARM, Krigsöfverste i Finland.JOHAN FLEMING, son till Klaes Fleming och Ebba Stenbock.OLOF KLAESSON, naturlig son till Klaes Fleming, adopterad.ERICUS ERICI, Biskop i Åbo.JOACHIM SCHEEL, Befälhafvare på Hertigens flotta.DANIEL HJORT.EBBA STENBOCK, enka efter Klaes Fleming.SIGRID, Stålarms dotter.KATRI.ERIK BRAHE.LAURENTIUS PAULINUS, | Beskickning från Sverige.Biskop PETRUS af Wexiö, |Officerare på Slottet i Åbo.En Parlamentär.Tvenne Borgare i Åbo.En Soldat på Slottet,Tvenne Soldater i Scheels läger.En Fångvaktare.Gäster. Soldater. Menighet från Åbo.
(Händelsen tilldrager sig 1599 på Åbo Slott och i dess närhet.)
Stora salen på Åbo slott. På hvardera sidan något framåt fonden tvenne pelare. Emellan dem åt höger är Stålarmska vapenskölden uppställd, omgifven af fanor och svärd, emellan pelarena åt venster den Flemingska, ståtligare och rikare ornerad. Åt höger en balkong. På muren i fonden ofvanom den äro följande latinska verser i röd skrift inhuggna:
Carolus huc veni, vici fudigve rebelles;Hinc abeo prorsus vestigia nulla relinqvens,Huc iterum veniam, caveat sibi conscius omnis!Non illo parcet tempore dextra reis.
En dörr på hvardera sidan närmare förgrunden. På venstra sidan en bönstol med en Mariebild.
Första Scenen.
ARVID STÅLARM. EBBA FLEMING. OLOF KLAESSON. DANIEL HJORT. SenareJOHAN FLEMING.
DANIEL HJORT (inträdande).
Nu står derute hertigens beskickning.
EBBA FLEMING (sorgklädd).
Om än min make, du, Klaes Fleming lefvat,De aldrig vågat hit i sådan tjenst!Du svarta sorgdrägt, dig omkring min själHvar ädling, som i Finland trogen blifvitSin konung, efter Fleming evigt bäre!Men är vår makt densamma ej som då!Vår kung densamma är, vår sak densamma —Och hertigen dödsfienden, som då.Tar du emot dem, Stålarm!
STÅLARM.Låt oss höra;Jag fruktar lika litet ord som svärd.
JOHAN FLEMING (inkommer från vestra sidodörren med ett bref i handen).
God morgon, son!
God morgon vänner alla!Jag kommer, för att afsked ta! Jag redanHar öfver sorgeåret vistats här;Mig Sigismund till Warschau återkallar.(Räcker brefvet åt Stålarm),Se här — och bjuder åt er dotter, Stålarm,En plats hos drottningen.
STÅLARM (ögnande i brefvet).
Och ännu mer:På nytt landstiga ämnar han i SverigeÄnnu i höst sin thron att återtaga.Godt, godt, då kunna här vi vara lugna. —Du ämnar resa?
Ja — och eder dotter?
Derom vi tala må ett ord ännu.Du, Daniel Hjort, tag mellertid emotBeskickningen. De här må svalka sig.
Hvad hin har farit i min käre broder?Han knappt mig ser, är tvär, som vore hanDen adopterade och jag, minsann,Den äkta pojken så till själ som moder.
(Alla gå utom Daniel Hjort).
Andra Scenen.
DANIEL HJORT. BESKICKNINGEN frän Sverige, bestående af ERIK BRAHE,LAURENTIUS PAULINUS, och Biskop PETRUS af Wexiö.
I värde herrar! vänten här en stund;Snart Stålarm redo är att höra er.
ERIK BRAHE (till Laurentius Paulinus).
Säg känner ni den unge mannen der?Det bor en stolthet i hans blick och hållning,Som vore värd en Fleming.
En student,Som tjenade bland juniorerneI Wittenberg, den tid jag der tog graden.Uppfostrad är han uti Flemings hus,Ett hittebarn för öfrigt, fast det tycksSom finska adelsöfvermodet smittat.(Till Daniel Hjort).Är det ej Daniel Hjort? det tyckes mig,Som förr vi sett hvarandra.
Så det varit.
Rätt mycket är förändradt, se'n vi tjenteTillsammans under ljusets fana.
HoppasNi med ert tal mig vinna för er sak,Ni tager miste.
Hvilken sällsam tanke!Dertill er ställning alltför ringa är.Blott som en gammal vän jag talte här.
Tredje Scenen.
DANIEL HJORT (för sig).
Nu skall det börja. Jag ej mäktar höra,Min egen tanke vill mig sjelf förföra. (Af.)
Varen helgade! Från hertigen J kommen.Vi äro icke vana från det hålletAtt höra något godt; dess mer tack skyldigJag eder blir, om nu det fallet är.
På Svea-rikes vägnar komma viOch helsa dig med frid och vänskap, Stålarm!Den vilda strid, som broder emot broderOch hat mot hat och död mot död har ställt,Ej längre för en sjelfvisk konungs skullVårt folk, vår fosterjord förstöra skall.Du minns hur Sigismund, så snart han kronanPå pannan tryckt och tagit hyllningsedenDet land, som var hans fäders jord, uppfylldeMed polska knektars vilda öfvermodOch jesuiters stämplingar och list,Och sökte så vår kyrkas rena troOch svenska folkets frihet undergräfva. —Nu slagen af vårt svärd, till Polen flyktad,På allmän riksdag hela Sveriges folkSkiljt honom från vanhelgad kungamakt,Och såsom föreståndare af riketGett styrelsen åt hertig Karl; lägg derförDitt vapen, Arvid Stålarm, ned, det duFörrädiskt nu mot fosterlandet för,Och skilj ej Finland mer, med fruktlöst motstånd,Från glädjen af en dyrt beseglad fred.
Jag känner ingen annan fred än den,Som sätter landets rätte konung återI frid uppå sin thron. Mig SigismundHar utnämnt till krigsöfverste i Finland,Jag skall mitt vapen lägga ner, när hanMig så befaller — ej då hertigenBefaller det, ty annorlunda skallDet fridens altar byggas, der jag tagerUtaf mitt svärd, än som ett trappsteg förRiksföreståndaren upp till Sveriges thron.
Vet ni, hvad ni med dessa ord har sagt,Vet ni, hvad med ett längre trots ni gör!Som Fleming, eder företrädare,Vill ni förakta folkets makt och viljaOch ställer öfver det en sjelfvisk konung.Hvar tror ni då väl, att en krona är?Ett lån af Gud allen', som borgadesPå folkets aktning; och när den är kränkt.En skenbild blott af svunnen makt är kronan,En hägring falsk, som intet fäste harPå himmel eller jord. Vänd åter, Stålarm,Från orätt väg, än medan det är tid,Och sök förlåtelse för allt hvad härDu och Klaes Fleming brutit emot folket.
Om svenska folket har förglömt sin trohet,Har Finland den ej glömt och skall ej glömma,Så länge här en ädling finnes qvar,Som heder har och svärd till dess försvar.Det finska folket troget skall förbliSin kung, sin ed — och folket det är vi!
Ej samka ökad skuld med sådant talTill Herrans vrede öfver detta armaOch ödelagda land. En trolös konung,En kättersk kung är Sigismund, som velatMed påfvelärans mörker släcka utDet rena ljuset af vår kyrkas tro.Ej brottsligt uppror är, som störtat honom,Ej hertigen, ej folket. Sjelf han gjort det,Då de beslut, hvarmed Upsala-möteSlöt en evärdlig ringmur kring vår kyrka,Han falskt besvurit först och sedan brutit.Ett folk, ett land, en tro är Sverige nu,Och innan han ödmjukat sig för oss,Skall Sveriges rike sorgsen enka stå.Som glömt den brudgum, henne ej var värdig,Och i Guds helga ord den tröst uppsöka,Som läker alla sår, hur djupt de blöda.Tro, Stålarm, icke att ditt trots förmårFörändra det som himmelen beslutit;Lägg derför ödmjukt ned ditt vapen nu,Att Herrans hand ej tung på dig må falla.
Ers vördighet, jag är för litet bisp,För att för det der kalfskinns pergamentet,Som i Upsala prester skrefvo hop,Uppoffra öfvertygelse och ära.Jag trodde på min Gud, förr'n det fanns till,Och än jag hoppas, han mig skydda vill.Den kung, han gifvit svärdet uti hand,Jag strider för till lifvets sista rand.
Ert sista ord?
Jag underhandlar ej.
Det svaret skall ni ångra än med sorg.Minns hur ni redan en gång blef besegradAf hertigen och tvangs att honom hylla,Minns hur det löfte då ni honom gaf,Ni bröt på nytt. Snart skall han komma åter.(Pekande på verserna ofvanför balkongen).Den versen der, han då i muren högg,Han hugga skall i blod på härdens blad.(Uppläsande den)"Hit jag, Karl, har kommit och sett och betvingat ett uppror,Härifrån åter jag går, lemnar ej spår af min hämd.Men jag skall komma igen, enhvar förrädare bäfve!Ingen förskoning då finns undan min straffande hand".
Vi den ej frukte. Orörd der den sitterOch håller skarp vår blick och blankt vårt svärd.Må detta bli det sista ord vi byta!
Så fortfar då att anse mera värdEn brottslig konung, än er fosterjord.Med sorg vi resa åter, snart med svärdAfgöras skall, hvad vi här bytt med ord.
(Erik Brahe, Laur. Paulinus och Biskop Petrus af Wexiö gå).
Fjerde Scenen.
God natt med er, J riddare af ordet,God morgon strid och muntert lif igen,God natt med kutter under jungfruburen,God morgon trummors larm, kanoners brumbas,God natt med middagslur och gäspning lång,Snart börja vi vårt glada näringsfång!
Af rättvis harm mitt hjerta mot dem lågar.
Vill än' du från oss resa?
Resa nu?Förråda vore det min konungs land,Och fast mitt svärd i striden väger ringa,Jag tror min kung skall veta det att svinga.
Det hoppas jag utaf Klaes Flemings son.Nu till fru Ebba! I sitt bönerumHon väntar oss.
(Stålarm går).
Femte Scenen.
Hör på ett ord, min bror!Vi varit nu en tid ej riktigt goda.Uppå hvarandra.
Jag det märkt förväl;Men kan ej dertill hitta på ett skäl.
Mitt felet är. Jag vet ej, men en misstroTill dig, till mig, till allt mig fatta vill.Hvarföre skulle Sigrid väl och migMan för hvarann bestämma? Väcka såUti min själ en fåfäng eld till lif!Kall, sluten, bort hon drager sig för mig.Om någon ann' hon älskar, är det dig.Tag henne då, gör slut på mina tvifvelOch gif mig ro! Er lycka skall bli min.
Är detta skälet till vår position?Må hin all kärlek ta, som kastar såEtt sjelfviskt grand i vänskaps klara blickOch här oss begge hållit nu till narrar!Jag Sigrids älskare! Ja, om hon voreEn fri och munter borgartös, då kundeJag väl ha vågat på en hemlig kyss.Hon älska mig! Den allvarsamma, vackraOch stolta flickan! Gå och säg åt henneDet ordet blott, hon skrattade dig utOch gret på samma gång, att du ej bättreFörstår dig på ett litet blygsamt hjerta,Som troligen ej känner högre lottÄn att få falla dig om halsen blott.
Nej, nej.
Det der, det duger ej, min själ;Hon måste än i denna dag bli din,Ty annars drunknar uti älskarn hjelten,Och sådant duger ej i tid som vår.
Men om hon icke älskar mig?
Åh prat!En flicka bär sin tro ej fram på fat;Den gömmer hon — ja, bilden är fatal —Som en rekryt sitt hopp att bli genral.
Förlåt den misstro emot dig jag närt!
Gör ingenting. Jag ej stort bättre varit.Ty som, näst hertigen, af allt på jordenJag hatar sorgen mest, så har jag söktFörnärmad vänskap vända bort i löjeOch skratta ut dig ur min glada själ.Men som det orätt var, låt det bli glömdt!Och nu — ett ord ej om hvad föregått;Här har du gamla vännens hand tillbaka.
Jag tager den med hjertats tysta ånger,Jag trycker den vid minnet af den stund,Då, nyss till Finland kommen, första gängenJag till min faders grafvård gick och derDig knähöjd såg med kind af tårar stänkt.Hvem kunde derpå känna glade Olof,Hvarom i Warschau jag så mycket hört.Vi derför länge språkade tillsammanOch kände ej hvarandra alls igen,Till dess du hastigt mig om halsen forOch ropade mitt namn. Och det blef afton,Förrän vi skildes åt och himlens stjernorBevittnade vår vänskaps varma ed.
Och troget ock skall denna eden hållas.Snart komma storm och strid, då pröfvas den;Då vet du, hvar du har en trofast vän.
Nu låt oss följa Stålarm till min moder!
Ännu i dag blir flickan din — jag håller!Och om jag vadet tappar, eger duMin svarta frustande Arab.
Din tok!Du aldrig kärlek kännt.
Blott åtta gånger,Och hvar gång följd af små örtret och ånger.
(Båda gå genom vestra sidodörren).
Sjette Scenen.
DANIEL HJORT (träder in bakom pelarena, läsande i en gammal bok).
Jag kan ej säga som den store talarn:"I skrift och tanke finns min fröjd och tillflykt;Så gladt finns intet, som ej gladareBlir genom dem; så sorgligt intet finns,Som genom dem ej mindre sorgligt blir!"Jag pröfvat denna sats, men den är falsk.När dig jag läser, gamle Linus, o,Ej fylls mitt bröst af glädje, men af ångest.När jag på edra stora strider tänker,Hur ringa synes mig ej denna strid!När jag ert tappra, stolta folk beundrar,Hvar ser ett sådant jag i denna tid?När för min själ en Brutus, Marius stå,Då faller bly tungt öfver mig mitt öde,Och, fängslad här af tacksamhetens skuld,Mig sjelf jag måst' besegra. O! att aldrigJag skådat denna bok i Wittenberg,Att aldrig annat för min tanke kommitÄn torr, spetsfundig dogmatik, den käpphäst,På hvilken tiden, som en blodröd narr,Nu rider karnaval. Bort, sköna bok!Jag vill dig bränna upp. En bättre sats,Än den jag nyss citerat, vill jag svara:I dröm ock kärlek finnes fröjd och tillflykt;Så gladt finns intet, som ej gladareBlir genom dem; så sorgligt intet finns,Som genom dem ej mindre sorgligt blir. —Slå upp ditt öga, kärlek, du som drömmerUti mitt bröst, att der blir ljus och frid,Slå upp din blick och hviska Sigrids namn!Jag henne lärt som barn. Vid stilla kärlekJag sett en engel blomma helig upp.O! jag ej orätt läst i hennes blickar,(tar fram ur boken en biljett).De skygga, drömmande. J skrifna ord,Åt henne yppen hvad jag ej kan säga.(Gömmer biljetten vid Mariebilden).Här uppå fridlyst rum, dit hon blott nalkas,Jag lägger omärkt den. När hit hon kommerOch ber sin bön, Guds moder bed för mig!Man nalkas! det är hon och hennes far.
(Går ut genom högra sidodörren).
Sjunde Scenen.
ARVID STÅLARM. SIGRID (med en krans af hvita rosor i handen.De inkomma bakom pelarena från venster samtalande).
Min dotter! Redan alltför länge harTrolofningen med Johan tyst du afböjt.Det går ej längre an. Jag sjelf ju ser,Hur dina kinders blommor blekna af.Du älskar honom, hvarföre då längre?
Min dyre fader! Ingen ann' jag älskarÄn dig. Jag vill ej gifta mig. Har jagEj nog af kärlek här? Jag vill ej mer.Till Warschau åter reser Johan Fleming.Hvi vill du bort mig sända, att en främlingVid hofvet dväljas! Låt mig bli hos dig,Min gode fader!
Barnsligheter, Sigrid!Dessutom reser Johan ej. Han blifverI Finland qvar att dela här med ossDen fara, som från Sverige hotar.
Ah!
Nåväl, betänker du dig än?
Låt migInför Guds moder hålla här min bön;Se'n skall jag svara dig.
Farväl till dess!(För sig). Som snäckans perla gömmer sig för dagenOch blygsamt drömmer i sin egen glans,Hon sluter tyst sin kärlek i sin barm,Min goda dotter!
(Går).
Åttonde Scenen.
SIGRID (på knä för Mariebilden). KATRI (senare).
Heliga Guds moder!Min mor jag tidigt miste. Du min tröst,Min moder blef; så hör min bön, som fordom!Om andra dig förglömt, så hör dock mig!
KATRI (smyger sig in bakom pelarena).
Hur länge skall jag sörja i min själ,Och ängslas dagliga uti mitt hjerta,Hur länge skall min ovän sig förhäfva?
Så rent, så hvitt, som dessa rosor, varEn gång mitt hjerta. Tyst det blöder nu,Du heliga Guds moder, gif det frid!
En bön? Och här? Hvem är den hvita dufvan?Tyst! Skrämmas skall hon, om hon blir mig varse.Ej för att böner höra, hit jag smugit.
(Gömmer sig bakom Flemingska vapenskölden).
Gif åt mitt hjerta himlens kraft att segraUppå dess onda böjelser och tankar.
(Fäster kransen under Mariebilden).
Nionde Scenen.
DE FÖRRA. DANIEL HJORT (från högra sidodörren).
KATRI (för sig).
Der kommer han. O, att jag ensam voreMed honom här! När skall den stunden slå?
DANIEL HJORT (blickande på Sigrid).
Skall jag till hennes fötter falla? FrågaHvad kärlek blott kan våga? Nej, ej än'?
SIGRID (blir varse biljetten, som Daniel Hjort gömt vid Mariebilden).
Hvad? Detta papper?
Ah, hon märker det!
SIGRID (tager biljetten).
Till mig. Jag känner denna stil! O Gud!Jag anar hvad den innehåller.
Sigrid!
KATRI (för sig).
Han älskar henne. Blommar här hans lycka,Tyst, okänd som jag kom, jag går att dö.
SIGRID (fattande sig).
Ni här? Ni skrifvit detta? Stanna! Tyst!Hvad är som gifvit skäl till detta stegAf er mot Stålarms dotter?
Är det Sigrid,Som talar så? O, nej, det är ej möjligt!Har hon då glömt de ljufva barndomsstunderAf fridfull lek i Qvidjas gröna lunder?Har hon då glömt, den nu så stolta, kalla,De fordna, glada, ljufva samtal allaVi höllo förr. Och är det hon, som talar?Nej, hennes skenbild blott i dessa salar.
Ni lönar illa det förtroende,Min far bevisat er, och klandrar hårdtDen rena vänskap, som ett barn er skänkt,(med bortvändt ansigte)Och om — — —
Säg ut, jag redo är att höra.
Och om man finge känna denna djerfhet,Ni vet hvad er det kostade och mig.
Ah!
Här jag lägger brefvet, tag det åter.En evig hemlighet emellan ossSkall detta bli, er ingen förebrå.
Ni älskar mig, ni älskar mig ändå!O! säg blott det och jag skall lugnt försaka.
Ni ärelysten är. Om ni mig älskat,Förvisst ni hade spart mig denna stund.Jag er ej aktar.
Ah — Farväl!
Blif qvar!
KATRI (för sig).
Jag andas åter. Snart jag honom har.
Tionde Scenen.
Är nu den lilla blyga oron öfver?
Ja, jag bestämt mig.
Och så allvarsam?
SIGRID (med förställd fröjd).
Du tycker det! Nå ja. Ett ja, min far,Det flyger ej med fjärilsflygt på tungan.Det tusen nycker, tusen skygga tankarBesegra måste, som så länge bry oss,Tills man tar mod och säger: här min hand!
(Räcker handen åt Johan Fleming).
Du ljufva hand! Hur har du icke låtitMig vänta uppå dig! Än darrar den,Som om den bort sig ville från mig rycka.(Kysser Sigrids hand).Så tar jag denna pant uppå min lycka.Nu finnes ingen sorg och saknad mer,Och qvällens fest, som ämnad var att firaMitt afsked, du förvandlat i en fest,Der kärleken är värd och fröjden gäst.
Här är så qvaft i denna tunga sal!Hvar är din moder? Låt oss gå till henne!
Kom hellre ned i slottets trädgård då!
SIGRID (undvikande).
Re'n börjar aftonrodnan vestern måla,Och höstens blommor hälft förvissna stå.
Ser du på dem, de vakna upp och stråla.
(Sigrid och Johan Fleming gå).
Elfte Scenen.
Gå lätta ungdom med din lätta oro! —Här, Daniel Hjort! Skrif dessa bref i ordning!De skola hän till alla väderstreck,Hvarhelst vi ha en stridsbror rask och käck.Slut blir med frid och ro i slott som tjäll,Men gladt vi skola fira denna qväll.Hör svenner!(Betjening inkommer).Tanden ljus, låt lampor glimma!Snart strida vi, nu njuts en sorglös timma.
(Går, förenande sig med ankommande gäster. Festlig upplysning.Musik höres utom scenen).
Tolfte Scenen.
Hvart nu så upprörd, mäster Daniel?
Du!Så! någon finns, som märker också mig.Och denne är fångvaktarn, mannen frånDe här i hvalfven lefvande begrafna.En passlig man! Hvad vill du här?
Jag skulleBlott säga till häruppe, att den sisteAf fångarna har dött i natt.
Ha, ha!
Det var rätt lyckligt för den stackars karlen!I dag är lyckan gäst på detta slott,Från Flemings son allt ner till Flemings fångar.Gå! Isig graflukt hemtar du hit upp!Ej Arvid Stålarm nu har tid med dig.
Säg, är det sannt, att vi få krig igen?Då lär ej hvalfvet länge hållas tomt!
Får du ej någon annan dit, så skallJag komma sjelf och bjuda mig åt dig.
Utaf den der får intet klokt man höra.
(Fångvaktaren går).
Trettonde Scenen.
Fly, fly, du kärlek, du, min sista dröm!Du blef det bittraste af allt det bittraUti min lefnad! Hvarför blef just jagEn hemlös, vilsekommen gäst i verlden,Ett hittebarn förutan namn och far?Sin rot har minsta blomma, hafvets vågGer upphof åt en annan, mossan harEn grafsten dock att växa på, den fånge,Som dog i natt, han hade dock engångEtt lif att lefva för. Hvad eger jag!
KATRI (framträdande).
Mer, än du tror och mer, än här kan sagas.
Ha! Åter qvinna står du i min väg!Så tala, säg en gång, hvad vill du mig?
Jag har den fackla, som ditt dunkla ödeI blodrödt sken skall lysa upp och ge digTillbaka allt, hvad här du saknat har.Möt mig i morgon qväll vid slaget nioPå Åbo torg; man kommer, gå, farväl!
(Hon drager sig tillbaka bakom en pelare).
DANIEL HJORT (aflägsnar sig långsamt, då han blir varse Ebba Fleming).
Fjortonde Scenen.
På nytt slår kriget vingen öfver norden; —Och du, Klaes Fleming, är ett stoft i jorden!Ner öfver oss din starka ande sändOch samma kraft i våra hjertan tänd,Hvarmed du Finland höll med säker hand —På tidens vilda stormupprörda vågorHur folket stod i uppror och i lågor! —Vid svuren trohets säkra ankartand!Ditt svärd var härar, och din kraft var spordFrån Polens sol till norrskenet i nord,Och Sveriges krona hängde på ditt ord!Och samma själ, hur blid, hur varm den varI hemmets ro; hans blick, hur ljuf och klar!O! jag vid detta hjerta hvilat har.
KATRI (som stigit fram ock hört Ebba Flemings monolog, gör en hotande åtbörd och skall aflägsna sig, men märkes af Ebba Fleming, som förskräckt studsar tillbaka).
EBBA FLEMING (med ett anskri).
Ah! hvem är ni! Hur har ni kommit hit?
Ohörd som sorgens suck i glädjens sal,Omärkt som, bland de mäktige, föraktet.
Bort hemska syn! Bort dit, hvar'från ni kom!
Det är för långt tillbak's till Österbotten.Var helsad från dess grafvar och dess öknar!Jag helsar dig ifrån din makes verk.
Femtonde Scenen.
(Vid Ebba Flemings anskri hafva alla inkommit och församlat sig i fonden),
Ah! Drifven henne bort!
(Förenar sig med de andra).
Kom mig ej när!Bereden er på hvad som förestår.I störtat folket i förderf och död,Men fast vår gård ni bränt, och från oss röfvatAll kärleks kraft, så lefver hatet än!Det smyger spårlöst fram vid tiggarstafven,Det håller råd med skuggorna i grafven,Lyss vid palatsets dörr, i kojan talar;Då brista vapensköldar, remna salar,Så länge lefver det, tills hämdens dagGår ned i blod, — och detta hat är jag!
(Aflägsnar sig skyndsamt).
Slut på Första Akten.
(Åbo torg med domkyrkan i fonden. Till höger ingången till en bod.Något fram på scenen en schavott. Skymning.)
Första Scenen.
God afton, du, hur' står det till?
ANDRA BORGAREN (vid boddörren.) Ingenting att säga derom i så oroliga tider, som dessa.
FÖRSTA BORGAREN. Sörj den som vill. Ger Gud dag, så ger han råd.
ANDRA BORGAREN. Ja den som bara hade råd att vänta! Polsk inqvartering, dryga utskylder, flickorna bakom lås och bom, onda tecken på himmelen, spöken som strida i luften, sjöfarten hindrad till Sverige. — Usch! det finns en sorg på hvar fingerled den här tiden. Jag väntar bara att en vacker natt få se slottet dansa polska med domkyrkan på ett munkrep, för att allt i verlden skall vara upp och ned, utom vi två.
FÖRSTA BORGAREN. Ondt finnes det alltid, käre vän. Finnes det inte utom oss, så finnes det inom oss. "Ju strängare vår Herre uppfostrar oss, sade far min i tiden, dess bättre menar han det med oss". Det säger Biskopen också. Ni var inte i kyrkan i sista söndags.
ANDRA BORGAREN. Hade annat att tänka på, träffade en svensk skutfarare, en rask karl, må du tro. Hertigen har knäckt herrarne i Sverige och snart skall han komma hit också.
FÖRSTA BORGAREN. Jo, jo, så säger man. Det finns många herrar i riket nu för tiden, och ju flere kockar, dess sämre soppa, och vi äro soppan vi —
ANDRA BORGAREN. Som ätes opp ja. Låt se, låt se! Vet ni hvad, Jansson, det sker hiskeliga saker om natten, der omkring schavotten.
FÖRSTA BORGAREN. Huh! Det mörknar redan!
ANDRA BORGAREN. Jag har måst flytta min säng i ett annat rum, ty om midnatten tisslar och tasslar det jemt här utanföre och lemnar oss ingen ro i huset. I går natt, Jansson…
FÖRSTA BORGAREN. Nå, i går natt…
ANDRA BORGAREN (stängande boden). Så rang det liksom af domens klockor i luften, och här omkring schavotten sjöng en dödspsalm sig sjelf, utan att man visste, hvarifrån det kom.
FÖRSTA BORGAREN. Huh, det är ruskigt och mörkt härute. God natt, kära bror!
ANDRA BORGAREN. Bah! Vill du inte komma in och hålla mig sällskap?
FÖRSTA BORGAREN. Tack, tack! I sådana här tider trifs man helst hemma vid ljus hos hustru och barn sina. Måtte det bli bättre tider for dem en gång. God natt, god natt!
(Han går. Månen framskymtar ur moln och kastar svarta skuggor öfver scenen. Andra Borgaren går in i sin bod, den han stänger efter sig).
Andra Scenen.
DANIEL HJORT (inkommer).
"Jag har den fackla, som ditt dunkla ödeI blodrödt sken skall lysa upp", så fölloJu hennes ord. Jag hör dem än, jag hört demIgenom sömnlös natt och dagens hvimmel.Du öde, skall ditt dok du ändtligenFör mig upplyfta! Fader, moder, hem!Hvad ljufva ord! jag sagt dem aldrig förr.Är det en dröm, en dröm, som gäckar mig?Min hela själ är väntan, mina sinnenFörsmält uti ett enda: hörseln. (Lyssnar). Hör jagEj steg, ej röster här!(Tornuret slår nio).Ah, timman slår!
Tredje Scenen.
Hvar är du, för hvars skull i tjugu årMin fot har blödande på törnen trampat,Hvar är väl du, så känd och dock så okänd,Uti hvars hand ett vapen jag förtror,Som blodshämd starkt, som dödligt hat så segt?
Om mig du menar, är jag här.
Jag lofvatDig säga, hvem du är. Jag kan än mer,Jag kan dig föra till din moders famnOch till din faders — graf.
Ve, om ditt hjertaEn hopplös smärta känt och vågar dockMin öde själ med falsk förhoppning gäcka!
Jag gäckas ej, om sjelf du mig ej gäckar.Dock, innan någonting jag yppar, svara,Om du har mod att allting öfvergifva,Som förr du vördat, och i evig glömskaFörsänka allt, hvad förr din kärlek egt?
Du frågar om mitt mod. Ej mod behöfs,Der ingen strid i fråga komma kan.Du ser framför dig här ett hjerta blott,Som ingen ömhet, ingen vänskap kännt,Som törstat, törstat hela lifvet efterEn droppe kärlek och den aldrig nått,Som likt en fogelunge, ensam lemnadUppå en öde klippa uti hafvet,I gränslös, evig ensamhet förtvinar.Du talte om min faders graf, hvar är den?Om under klippors hvalf och jordens grundHan låg fördold, jag sprängde dem och värmdeDet döda hjertat med mitt lif till lif!
Håll upp, att ej den sista kraft, jag spartFör denna stund, trots år af sorg och vanvett,Flyr bort.
Så fortfar, säg min faders namn,Att i dess himmel jag får svalka mig!(Griper i henne och skådar henne i ansigtet).Du ljuger ej! En djefvul det ej kunde!
Ser lögnen ut som jag, då ljuger sanning.I himlens stjernljus här jag för dig står.Så sannt, som Gud har detta hvalfvet byggt,Så sannt det öfver menniskornas synd,Sjufaldt förlåten, sjufaldt remna skall,Så sannt det är, att dagens klara sanning.Tag till dig ropar med din faders namn:Bengt Ilkainen.
Det namnet förr jag hörtSäg, var han icke en af dem, Klaes FlemingI slottets fängselhålor lät förgås,Till straff, för det de reste sig mot honom?Ha! sjelf jag varit med och domen skrifvit.
Din faders bror det var. Din fader föll,Då än ett omedvetet barn du var.Långt upp i Österbotten stod hans gård,En grushög nu, der ulf och ormar smyga.Här finnes han, inunder galgen kastadOch tredelt huggen af Klaes Flemings bödel.
DANIEL HJORT (ilar upp till schavotten).
Der! — Ha! Min fosterfar min faders bane!
KATRI (sätter sig på schavottens trappsteg).
Din fader var en fri och mäktig bonde.I strid med Ryssland landet stod. Klaes FlemingVar då krigsöfverste; — med vilda knektarHvar gård han fyllde, ty den stolte herrnOss bönder hatade, som honom vi.Så höll han krigets röda fackla hånfulltVid jemn och varsam eld, för att med denI våra gårdar nödens mordbrand tända.I denna jemrens tid din mor dig födde.Jag minns en qväll, som om i går det varit,Din fader borta uti rian var,Din moder satt med dig invid sitt bröstOch såg för första gång det födselmärke,Som du vid hjertat bär, och undradeHvad denna ormgadd väl betyda skulle.Då vildt en skara utaf Flemings knektarI rummet rusade, af blod bestänkta.De hade varit hos din far i rianOch fordrat der, att med den rest af säd,Som våld och krig uppå hans åker lemnat,Han genast skulle deras säckar fylla.Bengt var den mannen ej, som slikt fördrog,Den fräckaste han lyfte upp och slogI blod till marken ned. De öfrigeHans folk ur rian dref; en strid begynte,Der knekten kom till korta. Flyende,Fölföljde af de våra, in de brötoUti din faders hus. Ej mer blott ordOch armkraft gällde der, men spjut och pilar.Då lyfte en soldat dig på sin arm.Gick fram med dig till fönstret, ropande:"Den första pil, J rikten emot oss,Blir detta barnets död".Din moder dignade på golfvet ned.Ock när hon åter vaknade, då stodI lågor stugan, qvidande du lågPå halfbränd tröskel; upp hon tog dig, flögIgenom eld och rök — och gården hann — der vred sigDin fader i sitt blod, och långt från fjerranLjöd knektars hånskratt genom lågors gnissel.
Jag hör det tydligt, som jag lågan serOch gården, skogen, — åkern bort till höger.Ha! Minnet som en vådeld flammar uppI dunklet af den natt, der förr jag famlat.
Förstärkning hade Flemings knektar fått,De våra flytt, din fader sårad fallit,Och de, som började med rån och våld,Med mordbrand slutade sitt segerjubel.
En skogsväg minns jag nu, en stormig natt.Emot en qvinnas axel tyst jag lågOch lekte der med ett par svarta lockar.
Det var din mor. Hon följde med din faderTill Åbo, dit han skickades att klagaHos Fleming öfver knektarne.
Nåväl?
Nåväl, för uppror och för mord beskylld,Emedan han sin egendom försvaratMot Flemings knektar, dömdes han till bojorOch skymflig död på stupstock. Fåfängt låg jagPå knä för Fleming, bedjande om nåd.Den grymme mannen såg mig kallt i ögatOch vände sig och — gick. Här är den plats,Der skuldlöst flöt din faders blod!Här är den plats, der liflös ned din moderAf smärta dignat!Här var det, som hon under nattens mörkerGret blek sin kind och sörjde håret grått.Här har hon lyft dig faderlös mot skynOch ropat ve, ve öfver mördarn Fleming.Här tappade hon bort förståndets ljusOch, liknöjdt irrande i skog och mark,Åt bark af träd och sina tårar drack.
(Månen går för ett ögonblick fram ur molnen och kastar sitt sken öfver dem).
Min mor, min mor, ja, det är du, är du!
Kom mig ej när, ej än min son du är!Hör mig till slut, jag sedan dig skall höra.Så satt jag engång invid vägens rand;Förbi red Fleming med en guldsmidd skara,Och halfdöd låg du vid mitt bittra hjerta.Mig tycktes då, att alla goda men'skorPå jorden voro döda. Gud var dödOch himlen svepte sig, ett dunkelt sorgflor,Kring all den döda verlden. Här allenaUti mitt bröst ett hjerta slog; mig tycktesSom i en dröm, att du var död, det gjordeMin själ så godt. Vansinnets ljufva mörkerOmgaf mitt hjerta som en läkedom.Se'n vet jag icke hvad som hände mer.Allt nog — du qved ej mera vid min barm;Och så kom jag tillbaks till Österbotten —Gud vet uppå hvad sätt.
Ah! det var dåMig Fleming tog från vägen upp.Du öde!
Der satt jag sedan på vår gårds ruinerOch vackra visor sjöng till fåglars qvitter —Så vackra visor! En jag minnes än:"Min make föll i sitt röda blod,Bödeln som prest vid kistan stod,På grafvarna giftört växer".
Hur bittert söndersliter denna synDen sista flik af vördnad, som jag än'För Fleming hyser.
KATRI (med återvunnen fattning).
Fleming säger du!Hans skuldregister än jag icke slutat,Skrif upp på det, att han din slägt utrotat,Då Österbotten som en enda munSig reste mot hans jernok opp. Bengt Poutu,Din moders bror; Matts Ilkainen, din farbror,För denna stupstock fallit, eller hungratIhjäl i slottets mörka fängselhålor.Ej finnes qvar i hela ÖsterbottenEn enda man, som var din faders vän.På härjad åker rostar lemnad plog,Och floden suckar emot blodig strand,På härden ligger elden svart och död,Och kyrkan står, en öde helgedom.Hvarthän du ser i Finlands skilda trakter,Borggårdar blott och kyrkogårdar frodas.Och sjelfva gräset uppå grafven hviskar:Hämd öfver Flemings ätt i sista led!Det ropet gaf mig åter min besinning,Mitt öga tändes, minnet vaknadeOch dig jag mindes, mindes hur jag smögIfrån dig, att du ej det skulle höra,Och hur jag såg dig se'n på Flemings armI vägens dam vid krökningen försvinna.Jag upp dig sökte, såg dig, kände dig.Dock aldrig skall jag i en moders famnDen sonen sluta, som Klaes Fleming uppfödt,Förrän sin äkthet han bevisat mig.
DANIEL HJORT (faller på knä och blottar sitt bröst).
Se ormens gadd uppå mitt bröst och slut migIntill ditt hjerta!
Gå tillbaks till slottet!
O moder! mer du hatar, än du älskar.
Af kärlek hatar jag. Se här, min son!Tag denna ring, den tryckte hertig Karl,Då än en ung och fridsäll prins han var,Din far på hand, då denne segrandeFör folket en gång talte stolt på riksdag.Den ringen följde honom in i döden,Den hör dig till som arf.
DANIEL HJORT (sedan han försökt den).
Invid mitt hjertaDen hvila skall, nytt lif ingjuta der.Och nu min moder.
(Breder ut armarna emot Katri).
KATRI (vänder sig bort).
När du först bevisat,Att du är folkets son. Till dess farväl!
Ja, neka, moder, neka mig din famn,Så länge än jag håller detta namn,Så länge än jag denna klädnad bär.Som spunnen utaf Flemings silke är,Så länge än jag tjenar denna makt,Som folket uti natt och bojor bragt, —Ja, neka till att skåda på din son,Så länge han är sina fäders hån,Så länge tills han slitit ur sin själAllt, allt, som var. Till dess farväl, farväl!
(Han går).
Fjerde Scenen.
KATRI (ensam).
Han går! Hvad har jag sagt? Hvad gjort? Min kraft,Min kraft mig öfverger.(Famlar till pålen och omsluter den krampaktigt).Der går han, o min son!Se stjernljus sväfva kring hans mörka lockar,Och hög som natten växer hans gestalt.Du älskade, du lif, du vår, du sol,Vänd åter i min famn!…. Han hör ej mer.
(Hon dignar ned på schavotten).
Tablå.
(Studerrummet hos Ericus Erici).
Femte Scenen.
ERICUS ERICI (sitter och skrifver. Bibeln och några andra böcker på bordet). ARVID STÅLARM (inträder).
God afton, ers hogvördighet! Jag stör?
För ingen del. Det är ett arbete,Som när som helst jag åter kan ta vid.Guds milda lära, här jag tecknar uppI enkla ord för folket, och så längeHans andes frid bor i min själ, förmårAll verldens strid mig icke deri störa.
Ett godt och nyttigt verk! Dock tyckes migNi orätt gör, herr bisp, då så ni dragerErt snille bort från statens ärender,Som nu behöfva krafter mer än nå'nsin.
Hvar men'ska har sin gifna plats i lifvet,Jag tackar Gud för min och verkar der.Om ni tillåter, skrifver jag till slutDen mening, som ni med er ankomst afbröt.
STÅLARM (under det Ericus skrifver).
Ni är mig just en general, herr bisp.Ert stridsfält är det hvita pergamentet,Der svarta bibelsprängda små soldaterMarschera uppå ert kommando fram.Bläckhornet är fältlägret och er själDet mynthus, hvarur ni i guld betalarDen rika solden åt er trogna skara.Så leker ni som barn med tennsoldaterOch bryr er litet om, hur det ser utl statens stora, sönderfallna hushåll.Men säg, herr general, hvem är väl dåMotståndaren, som så upptar er omsorg,Att för allt annat blind ni är?
ERICUS ERICI (bortläggande pergamentet).
Det ärDet onda, egenmäktiga och mörka,Hvari vi men'skor famla; och när detEn gång är kufvadt, då, krigsöfverste,Ha dessa droppar bläck dock mer förmåttÄn strömmar utaf blod, som svärd utgjutit.
Ni gamle svärmare, så vill ni ställaEr utom tiden, tills med oberäknadt vingslagDen slår er hämdfull ned i stoftet snart.
Hvad menar ni? Hvad har jag väl att frukta?
En ädel fromsint man ni är, Erici.Ej ni, som mången af vårt presterskap,Sökt reta folket upp emot sin konung,Men manat det tvärtom till fridsamhet,Der så ni kunnat. Er förtjenst det är,Att finska kyrkan stått så lugn, så värdigI alla tidens skiften. Ingen stårAf rikets prester derför så i aktningHos konungen som ni, och ingen hatasAf hertigen så mycket just som ni.
Tyvärr! Jag vet det sednare.
Nåväl,Till eder kunskap har väl också kommitDet rykte, som er hela hjord har skrämtOch spridt i hopar omkring torg och gator.
Det rykte menar ni, som åter vaknat,Att hertigen är hit på väg. Än se'n?
Än se'n? — Jag kommit att en tillflyktsortEr bjuda inom slottet.
Jag er tackar,Men tror mig ej behöfva den. Mitt rum,Det är min borg, min värnlöshet mitt vapen.
Ni vill då hellre ensam stå?
Ej ensam;Med min församling och mitt hopp på Gud.Jag är en kyrkans man. Jag ej förstår migPå edra strider, all min uppgift ärVår kyrka skydda lika mot de anfall,Som Sigismund med påfveläxans villorFörsökt mot den, och lika mot det sätt,Hvarpå vår ärelystna hertig sökerAtt den begagna som en stege uppTill Sveriges thron. Ni ser såled's, jag harEj något ondt af hertigen att frukta,Om han ock fruktar mig, då ondt han gör.Jag önskar ingen gunst af Sigismund,Om han den ock mig ger, då rätt jag handlar."Förliter ej på förstar", är mitt valspråk,Följ Herrans stämma i ditt samvets dom!
STÅLARM (stiger upp).
Och huru lyder då ert samvets dom?
Den passar ej för edra öron, Stålarm!
Låt höra dock, jag har ett godt humör.
Välan om ni så vill! Som Abels blodUr jorden ropade uppå en broder,Så ropar folkets blod ock öfver er.Jag sjelf har utgått från det ringa folketOch lidit med det, tröstat, der jag kunnat;Men kunde slottets fängselhålor tala,Och hade landets hundra galgar tungor,De skulle hviska oerhörda ord,Om hur ni herrar här er makt begagnat; —Vill än ni höra på mitt samvets dom?
Nog nu, herr bisp! Jag rår ej för det der.Klaes Fleming stundom tog för hårdt uti,Och jag ock önskar mycket vore ogjordt.Men som det är, ni glömmer dock en sak,Att der vi hårdt förfarit, ha vi straffat,Och der vi straffat, ha vi straffat brott,Om våldsamt uppror ej ni nämner dygd.Ha! Ha! Var det er dom? Jag svarar bäst:Den, som i leken går, får leken tåla.(Kanonskott i fjerran).Tyst! Hvad är det? Man skjuter uppå slottet.
Sjette Scenen.
DE FÖRRA. OLOF KLAESSON (rustad till strid).
Till slottet skynda, Stålarm! Knappt du gått,Så kom ett ilbud ifrån Kastelholm,Det taget är af hertigens galejor,Vår vän Salomon Ille, slottsherrn, fången.Knappt hade budet återhemtat sig,Så dök ur fjärdens vatten flottan upp.
Är hertigen på flottan sjelf?
Han harLandstigit med en här vid Helsingfors.Jag skyndar till vår krigshär att den föraMot honom ut. Farväl om ej vi råkasIgen, tryck Johans hand på mina vägnar!
(Olof Klaesson går).
Farväl, herr bisp, ni hör, jag måste skynda.
(Stålarm går).
Sjunde Scenen.
ERICUS ERICI (ordnande sina papper).
Den, som i leken gått, får leken tåla,Den, som har gripit svärd, med svärd förgås;Gud styre allt! — Hvar var jag nu igen?
(Han börjar skrifva).
Slut på Andra Akten.