(Scenen är närmast murarne på slottet. Till venster en kanonglugg, bredvid den en knekt med brinnande lunta. Till höger fram på scenen en tom kanonlavett).
Första Scenen.
Nå, hvarför skjuter du ej?
Dum jag vore,Om jag ej väntade. Så ädel varaSom krut har bättre mål än luft.
Ja, visst!
Ser ni den der galejan der. Den kommerAllt närmare. Snart vänder stäfven till.Då, — fyr! ej förr! — Ni skall få se, bur mastenSkall braka ner och rorman mista knoppen.
Hvad har du då mot honom?
Lustig fråga!Han är ju knekt som jag.
Och derför skjuterDu honom ner.
Han gör så han med mig.
Och hvarför?
Hm! Derför att jag med honomGör just på samma sätt.
Och hvarför?
Fan vet hvarför!
Nå vill du veta't, så vet jag hvarför.
Jag också, för att ordern lyder: skjut!
Åhnej, min vän! Om Stålarm dig befalltAtt krossa här ditt hufvud emot muren,Du skakade på hufvu't först ändå.Nej, men han skjuter, han, för hertigen,Som är så vänlig mot det arma folket,Det du som folkets son i grund föraktar.Han kyrkan rensa vill från syndigt bruk,Du med att det försvara himlen vinna.Han hatar jesuiterna och adeln,Och du, du älskar båda uti grundOch derför gör du ganska rätt utiAtt slagtas här för dem och slagta. Skjut!
KNEKTEN (betänksamt).
Hvad pratar ni?
Hör på, hvem var din far?
Det angår icke er?
Visst ej en bonde,Ty bondehertigen föraktar duOch skjuter ner hans folk. Nu vänder stäfven.Skjut ner den dumma rorman der, som tjenarEn herre, som på lumpet småfolk tänker.
Skjut sjelf, här har ni luntan.
Nej, min gosse!Om ock en knekt jag vore såsom du,Jag icke för din lilla sold det gjorde.Två gånger mindre än den knektarnaHos hertigen med skuldfritt samvet njuta.
(Drager sig undan).
Hvad mente han? Bor satan eller GudI den der svarta rocken. All min kraftHan pratat bort. Nå, gudskelof, det ärFör sent att skjuta. — Tvenne gånger mindreÄn solden, hvilken hertigen består! —Hvad rör det mig? Om icke bort han gått,Jag huggit honom ner. — Ett sällsamt tal!Hvad skall jag göra nu? När i ens hufvudRätt underliga tankar vakna upp,Är bäst med en god vän att derom språka.
(Han går).
Andra Scenen.
DANIEL HJORT (inkommer, sätter sig på kanonlavetten och blickar efter knekten).
Det var det första — skall det bli det sista?
Tredje Scenen.
DANIEL HJORT (för sig).
Åh, jungfru Sigrid! Se så blek hon är,Den lilla engeln slokar sina vingar,Som om hon vandrat öfver lik och blod,Som om hon varit ner i fängselhvalfvenOch sjungit Johan Flemings kärleksvisorTill kedjors rassel. Det var god ide!(Högt), God morgon, fröken Stålarm!(För sig). Sa' jag Blodarm!
Hur mår du Daniel?
Tackar, ganska bra,Om blott jag undantar en ryslig drömI går på aftonqvisten.
Tälj den då!Du drömde kanske, att du såg ett altar,Dit tyst en flicka kom och lade nerEtt offer, och det offret det var hjertat.Oroligt var det, ville icke hållasPå altaret, men himlens englar kommoOch vaggade det in i sömn till slutOch sade se'n till dig, som stod der när:Väck ej det hjertat upp med dina suckar,Låt det ha frid och ljus.
En vacker dröm!Men nej, jag drömmer ej så vackra drömmar,Jag drömde, att jag såg en blodig stupstockMen det förstår ni ej och det kan varaDet bästa, om det ej det sämsta vore,Att ni en gång dock måste det förstå.
Förvirradt talar du.
Förvirring ärJu tidens lösen och förvirring ärDen enda lösningen på lifvets gåta.
O, nej! försoning, frid.
Det är en gåta,Att fast man vet, hur man skall lösa gåtan,Så vill man hellre den allt mer förvirra.Se det är knuten.
Tredje Scenen.
Johan!
Du, min Sigrid!Här midt bland storm och död? Gå in i slottet!
Så herrlig morgon genom fönstret sken,Så fridfull vågen log, så tyst stod skogen,Att ut jag lockades.
DANIEL HJORT (för sig).
Det är lockfogeln,Som skall mig narra i sitt nät. Få se,Om ej de sätta gillret ut tillsamman.
SIGRID (fortsättande sakta till Johan Fleming).
Då såg jag härDen stackars Daniel Hjort. Du känner allt;Gör honom till din vän, var god mot honom,Lär honom glömma…
DANIEL HJORT (som lyssnat).
Sa' jag inte det?Det här blir bra. Olycklig kärlek såDen stackars Daniel Hjort förvirrat har;Och är han inom eller utom murenHvem fäster sig dervid; det hör till turen.
Jag lemnar eder nu.
(Hon går.)
Fjerde Scenen.
JOHAN FLEMING (blickande efter Sigrid).
En himmel ärDen ljufva flickans själ, så klar och ren,Att minsta vårmolns skugga märks derpå.Hjort, du mår icke väl? —
Vill ni mig hjelpa?
Du saknar sysselsättning, och din själBlir trött af bara intet, tanken mattasOch lynnet bittert blir.
DANIEL HJORT (för sig).
Han bort bli prest,Så kunde han ha aflat sig förvärfvatFör fädrens synder.
Vill du, skall jag talaMed Stålarm, att han lemnar dig ett svärdOch gifver dig en plats. Du ser mig utAtt kunna föra svärd såväl som penna.
Ni skämtar bra. Hvad skulle jag med svärd?Jag tror jag högg i orätt hugg kamraten.
JOHAN FLEMING (betydelsefullt).
Kan kärleken så bittert plåga kärlek?
Är tisteln blomma och är korpen hvit?
Hvad menar du med det?
Allt, allt berorPå, hvarifrån man ser.
O manligt ärAtt sörja så. Om lyckan är vår ovän,Är lycklig du, ty smärtan är din vän.Upp, tag dess kraft uti din andes tjenstOch lär dig glömma!
Lär mig glömma, — hvad?
En fåfäng känsla.
Ack, hvad ni är god!Ha, ha, hvad det är lätt att vara god.
(Stiger upp ock går.)
Det ligger något sällsamt, onaturligtI hans förändring, som jag ej förstår.Der speglas något brustet i hans blickOch ännu mera hörs det i hans tal.Dock hvarför skall jag tänka uppå honom,Slog han ej af min vänlighet med hånfulltOch bittert löje. Bäst är att ej märkaPå honom. Egenkärlek är hans sotOch andras liknöjdhet dess bästa bot.
Femte Scenen.
JOHAN FLEMING. ARVID STÅLARM. EN OFFICER (vandrande på muren).Senare EN PARLAMENTÄR.
Den slup, som nyss med underhandlingsteckenMot slottet lade, nu helt nära står;Nu lägga de vid muren till.
(Stiger ner från muren.)
Hvad vill man?
Ett hud från flottan att med litet pratOss roa, medan krigsorkestern stämmerTill ett fortissimo.
PARLAMENTÄREN (uppstigande från sjösidan på muren med en hvit fana i handen).
Jag helsar digFrån Scheel, vår amiral, och dig förkunnarAtt eder landthär är vid HelsingforsAf hertig Karl fördrifven och besegrad.Godvilligt öppna derför detta slottOch afsvärj Sigismund för sista gången,Om nåd du hoppas vill skall gå för rätt.
Hvad säger han? Styr blinda lyckan verlden?
Tillbaka helsa till din amiralOch säg, att hertig Karl vid HelsingforsÄr af vår landthär slagen och fördrifven,Och att han derför må ta sig i akt,Om han vill hoppas att sin flotta rädda.Säg det åt honom, han på mig skall troMed lika mycket skäl, som jag på honom.
Det svar var väntadt af ert öfvermod;Hör derför hvad till sist jag nu er säger.Om längre med ert trots ni retar oss,Skall amiralen de af edra vänner,Som följa oss från Kastelholm som fångar,Halshugga låta och till er varnagelFastspika deras hufvuden på pålarMidt i er egen åsyn, för att såFrån blodig talarstol för er predikaMed skräckfull död er egen framtids dom.Betänken er! Det gäller deras lif.
Hvad grymt ha de väl gjort, så grymt att straffas!Din hvita fana rodnar utaf blygdFör sådant tal; vanhelgadt är dess skygd.
När rättigheter, vuxna ur vårt hjerta,Med makt och ära stå på slumpens spel,Ett menskolif en småsak blir, ett örePå tidens raffelbord. Jag offrar demSom mig de offrat, om på dem det gällt.Fäll ner din hvita fana, skynda digTillbaka, om du döden undgå vill.Det enda svar, vi ha på sådant tal,Är ärligt motstånd uppå lif och död.
Bestraffas skall du, trotsiga befäl;Ej nåd, ej skoning finnes mer. Farväl!
(Stiger ner bakom muren.)
Låt till en öppen plats oss gå, hvar'frånVi kunna skåda bort till andra stranden.Vid dagens ljus! de skola det ej våga,Ej så våldföra sig på fångne män!
(Stålarm och Johan Fleming gå.)
Sjette Scenen.
DANIEL HJORT (inkommer).
När svärdomgjordad Kain slog herden AbelIhjäl och, plågad af sitt brodermord,Af Gud sig öfvergifven kände, gjordeHan sig ett beläte, för hvilket hanSitt offer tände — och det nämnde Äran.O, hvilken herrlig afgud! herrlig ärMed herre slägt, och Kain han var på jordenDen förste herrn. Det var en snillrik karl!Så konstigt skapade han denna afgud,Att just i den man dyrkade sig sjelf,Som om den varit bräckligt spegelglas,Och dock står den ännu. För dig, o, ära!Jag lefver, dör! — "För dig, o, ära! slår jagMin bror ihjäl!" — "Jag tackar er så mycket,Er äran är!" — Ha, en ironisk Gud! —Och verlden har han bunden uti kedjor.En broder hade Abel, Seth vid namn,Hvarföre hämnades han ej på Kain? —Det var en stackare! Hvarföre smög hanEj in i Kains palatser och sin knifHögg genom ryggen in allt till hans lefver?Han ämnade det kanske, smög sig in,Såg Kains afgudabild, förtrolladesOch föll i stoftet neder, ångerfull.Det var en stackare! Ej sannt, J skuggor,J blodiga? Ej sannt, J alla andar,Som ej fån ro i dessa hemska hvalf,Der edra ben, ombundna än af kedjor,I mörkret lysa! — Hämnd! Hämnd! —Tyst jag kommer;Och ljudlöst, spårlöst, svärdlöst kommer jag!Vår nästa natt skall bli min första dag!
(Går.)
Sjunde Scenen.
ARVID STÅLARM. JOHAN FLEMING mötande EBBA FLEMING.
Här händer något rysligt. Ifrån fönstrenMan ser på andra stranden hemska verktygUppresta…
Se ej dit, man vill förskräckaVårt mod; det skall blott högre egga det.Vid Gud! Jag skall åt dessa ädla offerGe herrlig dödssalut och följesvennerPå färden till en bättre verld. Upp, knektar!Till luntorna! i kretsar utaf eldMå alla murar flamma högt af vrede!
(Går.)
(Kanonskott, scenen starkt upplyst.)
Är detta ärans glans, är det den lager,Jag drömde hjelten ge en evig dager?Finns intet ridderskap i Sverige qvar?Vårt fordna fromma folk, hvar finns det? Hvar?Säg, Ebba Fleming, har vår strid, vår sakEn sådan blodig handling på sitt samvet?Säg att den det ej har, och jag skall egaEtt lejons kraft, ett svärd på hvarje finger,En blixt uppå hvar egg! —
Till striden, son!
Ja väl! Till strid med hämndens, hatets brand!Bort kärlek, ömhet! — Arma fosterland!
(Går. Ebba följer honom.)
Tablå.
(Amiral Scheels högqvarter gentemot Åbo slott. Ett boningshus till höger i förgrunden. Afton. Månsken.)
Åttonde Scenen.
TVENNE af Hertigens SOLDATER (gående på vakt utanför boningshuset).
FÖRSTA SOLDATEN. Nå, du säger ingenting.
ANDRA SOLDATEN. Jag tänker.
FÖRSTA SOLDATEN. Hvad tänker du då?
ANDRA SOLDATEN. Jag tänker upp en visa.
FÖRSTA SOLDATEN. Och jag tänker på fästningen… den håller i som en sköldpadda. Vet du hvad sköldpadda ä', du? — Det är en sorts stockfiskar, som ha ett ogenomträngligt skal, du, och man måste steka dem på glöd, innan de krypa ut derifrån. Jag önskar vi snart hade hertigen här, så finge vi hålla dem i eld från både land och vatten.
ANDRA SOLDATEN. Hur tror du det ser ut der innanför? Finnarne kunna trolla, du.
FÖRSTA SOLDATEN. Må de använda hvad makt som helst, utan folkets kärlek stå herrarne utan rötter. Puh! kommer ovädret och der ligga de som stormfallen skog.
ANDRA SOLDATEN. Jag undrar hur de ha det der hemma hos oss bortom elfvarna i dalen.
FÖRSTA SOLDATEN. Tänker du nu på ditt rusthåll igen? Gudskelof, att jag bara var bonde dräng, som ingenting annat har än min sold, mitt korpralskap, min flicka och min frihet.
ANDRA SOLDATEN. Det är skördetid som bäst. Vill du höra min visa?
FÖRSTA SOLDATEN. Nå sjung den då, men bussig skall den vara.
Nionde Scenen.
Hvar är er amiral? För mig till honom!
Puss, min gosse, hvad vill du honom?
Det rör dig ej. Släpp in mig eller skjutMig genom hjertat. Det mig qvittar lika.
Tionde Scenen.
DE FÖRRE. Amiral SCHEEL (träder ur boningshuset).
Hvad föregår här? Hvem är ni, som trängerEr genom vakterna och stör min hvila?
Jag är ej, hvad jag är. Jag kommer ejFrån slottet, fast jag kommer derifrån.Jag har ej namn, fast jag har tvenne namn.Dagsgammal är jag, fast en man till år,Och mer än tusen lif jag gäller dockFör eder, hertigens och folkets sak.
Ett sällsamt, dunkelt tal, af hvilket manBlott fatta kan, att ni från slottet är,Det tidens dårhus. Och hur vill ni tros?
DANIEL HJORT (upptager sin ring).
Du ring, blif du min förespråkare!O, stod här hertigen för mig som ni,Och denna ring jag lemnade åt honom,Som nu åt er, han visste hvad den gällde.
SCHEEL (betraktar ringen).
Det är min hertigs vapen.
Denna ringHan åt min far engång som minne gaf;Som den jag ärft, med den jag ärft hans blod,Hans sak, hans hämnd.
Kom, följ med mig, så fåVi talas närmre vid. Följ med, soldat!
(Scheel, Daniel Hjort, första soldaten gå in i boningshuset.)
Elfte Scenen.
ANDRA SOLDATEN (ensam). Det der betydde något. Har den der icke något ondt i sinnet mot oss, så har han det mot någon annan. — Huh, det är så hemskt och dödstyst i månskenet. Jag vill sjunga min visa. (Sjunger.)
(Mel. O, Wermeland, du sköna, du m.m.)
I stugan väfver vännen, jag håller så kär,För sakna'n så häftigt väfven lider.Min fader mig gaf vid vårt afsked sitt gevär,Det är ifrån konung Göstas tider.Det klappar mig på axeln, liksom en trofast vän,Och när jag blir gammal, min son får det igen,Det får han, om jag lefver så länge.
Nu skördas på åkern och bergad är hvar äng,Gud gifve att rik vore säden!Och kommer jag ej åter, så får jag blodig säng;Godt sofver man, när man dör med heder.Ty dålig den bonde, som ej från plogen går,När det med tro och frihet i landet illa står.Gud skydde vår hertig och Sverige! —
Tolfte Scenen.
ANDRA SOLDATEN. DANIEL HJORT (kommer från boningshuset). Senare SCHEEL.
Nu är fördraget gjordt. Nu skall jag gräfvaMig in med ord och guld hos hvarje knekt,Och slottets kraft just i dess kraft förlama.Skryt se'n med äran än!
SCHEEL (kommer ut ur boningshuset).
Ni glömde guldet;Här är det. Lycka till! Var säker attEj hertigen skall glömma er. God natt!
(Går in i boningshuset.)
God natt, mitt fordna lif. Nu tysta månsken,Du nattens onda, bleka samvete,Gengångare i jordens midnattsdröm,Tvinsjuka ljus, som tviflar på dig sjelf,Ej sqvallra i mitt spår på dunkel väg.
(Går.)
ANDRA SOLDATEN (sjunger om sista versen i sin sång).
Nu skördas på åkern och bergad är hvar äng,Gud gifve, att rik vore säden!Och kommer jag ej åter, så får jag blodig säng;Godt sofver man, när man dör med heder.Ty dålig den bonde, som ej från plogen går,När det med tro och frihet i landet illa står.Gud skydde vår hertig och Sverige! —
Slut på Tredje Akten.
(Stora salen på slottet, Morgonrodnaden strålar in genom fönstren och belyser föremålen i början af akten).
Första Scenen.
JOHAN FLEMING (hvilar slumrande, med armen i band, på en soffa till venster), EBBA FLEMING (blickar upp från honom och ser utåt).
Re'n sol går upp, och flydd är ändtligt natten,Den långa natten efter rastlös stridI fyra dar; men ack! Hur går den upp!Vänd, stjernors drottning, sol din glans från mig!I veklig klagan sjunker jag, — och der,Der ute, obevekligt såsom förrFiendtlig flotta står, och intet segelTill hjelp oss skyndar öfver liknöjdt haf,Och intet bud om våra vänners ödeFramtränga kan till oss. — Tyst! Upp han vaknar.
JOHAN FLEMING (vaknar och reser sig upp).
Ack, hvilken herrlig dröm! Jag känner migSå styrkt, så glad!
Du drömt?
Och idel ljusOch frid och lycka! Jag på Qvidja var.Till mig kom kungen dit uppå besök,Då fridens första skörd på gyllne fältJag in med folket bergade tillsammans.Allt var förändradt: rika parker, derNu vildskog står, uttappadt var hvart kärrOch bytt i åkerfält. Mig kungen togInunder armen och så gingo viIgenom folkets högtidsklädda leder,Och blommor ströddes rikt uppå vår väg,Och mössor svängdes vid hurrah i luften,Och suckande såg Sigismund på migOch sade: Byt ditt rike emot mitt! —Så man sig sjelf kan smickra uti drömmenOch glömma bort i denna lifvets afbildAll strid och omsorg. — Moder, ingen visshetOm landthärns öde än?
Andra Scenen.
DE FÖRRA. ARVID STÅLARM (som inträdt). Senare OLOF KLAESSON.
Ett bud har kommitI denna natt; igenom sorglös vaktDet lyckats smyga hit.
Och detta bud?
STÅLARM (pekar på Olof, som inkommer).
Här är det.
EBBA och JOHAN FLEMING.
Olof Klaesson!
Ja tyvärr!
Och krigshärns öde?
Spridd är den och slagen,Och jag hardt när att bli tillfångatagen.Förgäfves jag de lejda skaror roparOch söker samla deras spridda hopar;Om ej jag några falska hjertan stungit,De sjelf i band till hertigen mig tvungit.Mod vänner! Om jag icke hoppats än,Jag hit till eder kommit ej igen.Vi skola hålla oss till sista man,Oss trotsar lyckan, trots mot den tillbaka!
Visst står vårt slott, det än ej störtat samman,Ehur' det snart får skäl; besättningenGör myteri, står trotsig vid kanonenOch skjuter ej; förräderi kringsmyger,Insnärjer oss.
Och ingen hjelp från Polen.
O, Sigismund!
Så återstå dock vi.
Dock vi? Hvad äro vi? Hvad kunna vi,Vi, öfvergifne och förgätne här!Ha, Sigismund, är detta lönen dåFör all den trohet, vi emot dig visat!O! att vi aldrig känt den lumpna känsla,Som svaga mödrar närt oss med som spenbarn,Som drifver barnet att sin fader hylla,Att såsom yngling vörda än hans svaghet1 gråa hår och skydda dem för skymf;Den svaga känsla, hvilken högst i dårskapDock stiger, då den böjer undersåtenFör kungen ned att honom dårligt dyrkaSom landets fader och sin äras borgen!O! att vi qväst den, såsom hertigen,Som alla andra, och vår egennyttaSått ner i upprorsandans feta jordmånOch skördat der vid packets jubel nu; —Då hade vi ej öfvergifna ståttMed bruten lit och ensam, sviken tro!
Är det väl Stålarm, Stålarm, som så talar,Det finska ridderskapets pelare,Vår konungs stöd, Klaes Flemings vän och FinlandsSjelfständiga och fasta svärd!
Tack Ebba!Jag har ej sofvit uppå tvenne nätter.Bort, bort, du svaghet; kungen kallar dig!Upp, trötta tanke, efterverlden manar;Natur jag vill besegra dig!(Till Olof Klaesson).Hur var det?Vår krigshär slagen är. Då hvilar alltPå oss allen'. Dock, ännu låt oss hoppasPå hjelp från Polen.(Officerare inkomma).Här befälet kommer,Som hit till sista råd jag sammankallat.
Tredje Scenen.
Ha'n J med veteranerne besattSlottsportarna och uppställt knektarneHär utanföre?
(Sorl bakom Scenen).
De er svara sjelfva.
DANIEL HJORT (för sig).
Hör, det är min orkester det, och stycket.Som spelas upp, det eder dödspsalm är.
Doft växer deras knot, med möda fick jagDem ordnade. Till hertigen har redanEn del i nattens mörker öfverflytt,Och af de öfrige är svårt att sägaHvem är att lita på.
Välan, vi skolaSnart få rent spel i saken, och från hvetetAllt ogräs sjelft må skilja sig!
(Slår upp balkongsdörrarna, och talar derifrån nedåt).
Soldater!Man sagt mig att bland eder — — —(Sorlet tillväxer).Tyst! falske uslingar, edsbrytare,J pligtförgätne, som med fega tankarFörqväfven modet i de bättres bröst,J dåliga kamrater, tron J välAtt vi behöfva er! Fritt må hvar knekt,Som önskar det, gå hän. Slå slottets portarPå gafvel upp, att sådan giftig luftMå strömma ut och ej oss här förderfva!
(Går hastigt från balkongen).
Jag kan, jag vill ej tro det —
Skåda sjelf!
JOHAN FLEMING (ser ut genom fönstret).
De bölja om hvarandra. Täta massorMot porten störta sig. Förgäfves sökaDe gråa veteraner hejda dem.
Må ingen hejda dem.
Du vågar mycket.
Blott huggit af den arm, hvars lamhet annarsOckså till hjertat kunnat sprida sig.Nu må vårt råd begynna.
Värre makterÄn missmod verkat det. — Om jag tror orätt,(med en blick på Hjort).Så visar detta bleka anlet galet.
Kamrater! Finnes någon ibland eder,Som önskar öfvergå till hertigen,Han fritt det säge, fritt det göra må;Ty intet annat återstår för den,Som blifver qvar, än att med ära falla.(Tystnad).Finns någon ibland er, som något harAtt hoppas på af hertigen och röstarFör underhandling?
FÖRSTA OFFICERN (pekande upp mot skriften öfver balkongen).
Non illo parcetTempore dextra reis.
Välan då, vänner;Fast svikna i vår lit på Sigismund,Fast öfvergifne af vårt eget folk,Vi skola visa hertigen i döden,Att än vår konung och hvarandra trognaVi till hans planer ropa enigt: nej!Och när på tröskeln här de siste fallitOch hertigen instörtar jublandeI dessa salar, blott en man, en facklaBehöfs, och slottet störtar öfver segrarn.Och i ruinerna af dessa hvalfVi honom och vårt nederlag begrafva —Och Sveriges thron och Sigismund är räddad. —
Hurrah för Sigismund! Vi följa dig.
Hurrah för Sigismund! Hurrah för Stålarm!
Så svärjen det vid edra dragna svärd!Vid fädrens skuggor och vid ärans glans!
ALLA (draga svärden).
Vi svärja det.
Så återstår oss blottAtt kasta lott om platsen ner i hvalfvet.
Behöfves ej. Min arm mig nekar strida,Dock är den stark nog att en fackla föra.Förtro det värfvet mig,
Må gå. Åt digVår ära vi förtro med detta. — NuMå hvar och en i tysthet sig beredaFör evigheten. Sedan samloms härMed klara samveten och glada hjertan,Att tömma före stridens sista brandDen sista guldpokaln för kung och land.
Hurrah för Stålarm!
(Officerarne aflågsna sig småningom).
EBBA FLEMING (omfamnar Johan).
O, min son!
(Stålarm går).
Min moder,Vi måste rädda Sigrid.
Det är sannt!JOHAN FLEMING.
Följ henne du, blif hennes moder.
Johan!En bättre tröstarinna finner honI hvarje qvinna än i mig; — Nej här,Lik Indiens stolta enkor vill jag döOch ila utur offerbålets lågorTill ärans himmel i min makes famn!
(Går).
Fjerde Scenen.
JOHAN FLEMING. SIGRID STÅLARM (inkommer förklädd till bondflicka).
Hvad föregår här, Johan? Mig min faderBefallt att kläda mig i denna drägtOch sagt att bort jag måste härifrån.Hvart än jag ser, jag skådar stränga blickarOch slutna anleten. Hvad är det, Johan?Hvarföre vill min far mig sända bort?
JOHAN FLEMING (hela scenen vekt och innerligt).
Vi, som bli qvar, vi ämna dö i dag.
SIGRID (ödmjukt).
Och derför — — —
Ämna vi dig frän oss sända.I denna drägt man dig ej känna skall,Till dess du hunnit fram till våra vänner,Och färden går helt lätt här öfver viken,Dit knappt en vilsen kula nå'ngång kommer.
O, att den hunne mig! — Och du ej frågar,Om jag det ville…
Svara, Sigrid, mig,Säg öppet — då du gaf din hand åt mig,Gaf du af kärlek den? —
Har jag dig gifvitEtt skäl till tvifvel om min tro?
Åh, nej!Dock, hjertat väger icke skäl mot skäl.Jag vet ej, men nu, Sigrid, säg mig — kanDu älska?
Ej så innerligt, som du.
Låt mig få se i dina vackra ögon.Se upp på mig. Säg, om jag bad dig blifvaTillsamman här och dö med mig — ej sannt,De skulle icke stråla rätt af fröjd?Du svarade mig ja kanske, men sedanDu lade till; "I denna tunga salHär är så qvaft"… Minns du?
Nej!
Jo, du minns det.Ack, Sigrid! Om du mig ej älskade,Hvi gaf du mig din hand, hvarföre sadeDu ej: Jag dig ej älskar. Då jag skulleEj plågat dig så länge, som jag nuFast omedveten gjort det.
O, min Gud!
Jag förebrår dig ej, tvärtom mig sjelfJag förebrår. Farväl, farväl, min syster!Blif lycklig en gång, när en själ du finner,Som är dig värd, och minns mig som en vän!
Nej, Johan, sänd mig icke bort. Om ockJag ej är värd att dö med dig, jag önskarDock intet annat än få dö.
Och hvarför?Rår du väl för, att ej jag dig var kärI högre mått än någon ann'. Ditt hjerta,Hur kan så hårdt och dock så vekt det vara.Farväl! Nu dör jag lycklig; men du skulleEj göra det.
SIGRID (för sig).
O, om jag hade modAtt säga honom allt!
Jag går att ställaI ordning slupen till din affärd nu.Farväl så länge!
(Går).
Gå ej, Johan! Ah!Han gick, han mig ej hörde. O, min Gud!(betäcker sitt ansigte med händerna)Hvi har du öfvergifvit mig och lemnatMig i det onda hjertats våld! — Se derDen hvita kransen på Mariebilden!Är jag lik den, som kransen fordom band?Ja, som den brutna rosen är den friska.
Femte Scenen.
SIGRID (blir varse Daniel Hjort).
Han!
Hvem har spökat er så vidrigt ut?
Om icke denna drägt behagar er,Jag aldrig heller frågat om ert tycke.
Går ni med knappnålsbref i mun, min fröken? —Har ni sett ärlig, ljuflig blommas färgPå hårda, konstigt brutna ädelstenar?Har ni sett lammets ull på vargens yngel?Har ni sett solsken i hvitmenad graf? —Hvar är er spegel, fröken?
Sista gångenVi talas vid, och ni kan tala så?
Nåväl, så kan jag säga något annat.Hvem är ni, sköna mask?
Om ondt jag gjort er,Var det min mening ej.
När satan frestar,Så frestar han i englaskrud.
SIGRID (aflägsnande sig).
O, Gud!
Bed, bed! Det passar er. Gå bort och bedOch nyttja ej till annat edert hjerta,Att det ert namn ej hånar. Nyttja ord,Som vingar ha från himmel allt till jord,Och bed, bed, bed! Kanhända Gud är nådig,Åtminstone så nådig, som rättrådig.
(Sigrid går).
Sjette Scenen.
DANIEL HJORT (ensam).
Skall jag er låta dö och dö med er,Med hertigen och allt i samma lågor? —Så vore striden slut och allting slut,Så finge jorden frid, och döden breddeDet tjocka täckelset, som hålla skallTill domedag, uppå min hemlighet,Och alla dessa synder, fiendersSom vänners… Ha! Du blinkar, dödsens svärd,Som hänger öfver tusen hufvuden,På spindeltråden af min svaga vilja!Nej, nej! Derför blef jag ej född, derförEj forsar de förtrycktes blod med stormFrån hjertat upp till hjernan genom mig,I afgrunden har himlen dykat nedNy kraft att hemta upp till brustet verldsskick.Så fyll då, hämnd, min själ så med din ande,Att intet annat utom dig den vet,Håll vilda hat, håll fast vid hjertats rotOch lär det endast slå på din befallning!
Sjunde Scenen.
DANIEL HJORT. ARVID STÅLARM. OLOF KLAESSON. JOHAN FLEMING.EN VETERAN (inhämtande vinbägare). OFFICERARE. Senare SIGRID.
STÅLARM (i samtal med en officer).
När jag var barn en tvillingsbror jag hade,Som dog helt späd ännu. Jag minnes hurJag bad uppå hans graf, att bli förskonadIfrån att komma i den svarta jorden.Rätt sällsamt, att hvad flyktigt, oförståndigt,Som barn vi önskat, ofta se'n besannas;Ty nu vi resa genom luften raktEn ginväg öfver jorden bort från lifvet.Käck bägarn hit! Skål, trogna krigskamrater,För hedern, lifvets vin och ärans perlaI botten uppå lifvets bägare! —(Alla dricka).Sjung, Olof, sjung för oss en munter visa!
Ha alla sina bägare? Se här!
(Han räcker en bägare åt Daniel Hjort, som motvilligt tager den).
Sång.
Sankt Göran det var en riddare godVid glas som svärd.Med glädje han drack och med fröjd gjöt sitt blod,Stolt var hans färd.Mot draken han kom med svärdet i handOch en munter sång,Och fallen låg draken i purpurröd sandPå samma gång.Hurrah för mod och fröjd!
Hurrah för mod och fröjd!
OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort).
Hvad nu? Din bägare är full till randen.Du smuglar, Daniel Hjort! Klang och drick ut!
(Sjunger).
Sankt Göran han för prinsessan som fruTill egen härd.Och kungen han sade: "den bäste är du,En krona värd!" —— "Nej kronan behåll, åt sonen din gif,Den är mig för tung.Men låt för dess ära mig offra mitt lif,Min dyre kung!" —Hurrah för tro och fröjd!
Hurrah för tro och fröjd!
(Ett kanonskott höres).
De börja redan, än en vers är qvar.
(Sjunger).
Mot fiender hundra ensam han stred,Hans kung vardt blek.Han högg och han segrade, dignade ned,Gladt som på lek.Och kungen höll in på segrande färdOch med blick i brand.O! Finge jag byta fast tusende svärdEmot din hand!Hurrah för fröjd och död!
Hurrah för fröjd och död!
(Under denna vers aflägsnar sig en och annan officer).
OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort, som ämnar gå).
Hvart skall du, Daniel Hjort?
Hvad rör det er?
OLOF KLAESSON (håller qvar honom).
Förrädare! — Se hur han bleknar vidDet namnet, vänner!
Bort till murarneFörr'n hertigen är här!
Bekänn, din skurk!
Bevis! Emot min oskuld återstudsarUti er egen hals det namnet: skurk!
SIGRID (inkommer).
Bevis? — Hvad gjorde du i mörka nattenI amiralens läger?
Hvad jag gjorde? —Säg, efter ni det vet…
Aha! Så har duDock varit der. — — Om jag ej upptäckt honom,Han än förrådt…
OFFICERARNE (draga värjorna).
Ned med förrädaren!
SIGRID (störtar sig emellan).
Det är ej möjligt! Hören, hören honom!
Ej kommen när mig. Fällen edra svärd! —Javäl, jag er förrådt, förrädare!
SIGRID (faller med ett anskri i Johan Flemings armar).
DANIEL HJORT (fortsättande).
Just jag är den, hvars ord har eder stridskraftSom blad förspridt; just jag är den, som bringatEr uppå fall — och det min stolthet är!
Stöt honom ner!
(De tränga sig på Daniel Hjort; han rycker värjan af en officer och försvarar sig).
OLOF KLAESSON (slår värjan ur Daniel Hjorts hand).
Nej, bättre skall han straffas!
Du, svarta otack — som jag så har trott.I lifvet blir det bittra aldrig slut.Med honom handla, Olof, som du vill,Jag skyndar ner. Re'n striden börjad är.
(Går med alla officerarne; stramt derefter Olof Klaesson medDaniel Hjort).
Åttonde Scenen.
JOHAN FLEMING (ännu hållande den afdånade Sigrid i sina armar).
Beklagansvärda! Ha, jag allt förstår!Och den föraktlige! Sof, evigt sof! —
(Nedlägger henne på soffan).
Tablå.
(Kruthvalfvet, afdeladt genom tvenne pelare. Daniel Hjort, fastkedjad vid den ena. Bakom den andra framskymta krutfaten. Mörker).
Nionde Scenen.
Vid pelaren de nitat mig i kedjorI slottets kruthvalf här. Jag måste döMed dem i samma död, jag måste se,Hur facklan väcker upp förstörelsen,Som slumrar här kring mig och dödstyst hotarRiksföreståndarn, folket, fosterlandetMed undergång. O, afgrundsmakt af hån!O, bristen kedjor, remnen hvalf af bäfvanFör den förbannelse, jag slungar utMot dessa bödlar, brottslingar, tyranner!Du håller kedja! Lumpna, usla jern,Du är mer stark, mer evig än min ande!Ha, ha, ha, ha! — Hör, huru hvalfven skrattaÅt mig, åt mig. O, död! Tag detta lif!Hölj efterverldens vanfrejd öfver mig,Men rädda, rädda hertigen och folket!— — — — — — — — — —Ej svar, ej tröst! — Blott som ur annan verldKanonen doft igenom hvalfven suckar.Mitt hufvud är så trött, min tanke svindlar.Frid, frid!
(Faller i vanmakt mot pelaren).
Tionde Scenen.
DANIEL HJORT. JOHAN FLEMING. ARVID STÅLARM (med en brinnande fackla).
Här har du facklan. Redan man från borggår'nOss trängt till slottets dörrar. HertigenSjelf stormar fram. På borggår'n står han redan.Så snart du hör i hvalfgången signalen,Tänd an de der. Farväl!
(Går).
Elfte Scenen.
JOHAN FLEMING (lyser med facklan på Daniel Hjort).
I vanmakt fallen!Natur'n är alltför god.
DANIEL HJORT (uppvaknar),
(De fixera hvarandra med en lång stum blick),
Förmätne, djerfs du än uppå mig se!
Min blick dig följer som ett samvete.
Se bort till Gud och gör din sista bön!
Din hand förvissne! — Jag har bedt min bön.
Finns ingen Gud, då så en usling dör.
Ej för ett sådant värf, du här utför.
Ljud snart, signal! Du räddar kung och thron!
Dö bort, signal! Förderfvets, mörkrets ton!
Du fram den kallat och med den du dör.
Men er med mig i afgrunden jag för.
Tolfte Scenen.
Det är en lögn, en nattsvart lögn, hopspunnenAtt oss förderfva alla. Nej, han har,Han har det icke gjort.
JOHAN FLEMING (kallt).
Du, Sigrid, här?Hvad vill du här?
Få visshet och få dö.
Olyckliga, vanära icke dig,Ditt namn, din far! Med brottslig känsla tig!
Hvad är mig far och namn och allt mot honom.I lifvet falskt, i dödens stund ändå,Engång, vill hjertat fritt och öppet slå!Jag älskade dig en gång, Daniel Hjort;O, säg du ej det hemska brottet gjort.Du det ej gjort? Ett svar! — Du tiger… tiger?…
Jag älskade dig en gång, Sigrid Stålarm;Jag tiger, ty jag dig ej krossa vill.
Du har det gjort?
Betviflar du det än?
Att dessa dystra hvalf snart remna fingeOch bort med dessa brustna hjertan ginge!Gif, Johan, mig din arm. —(Till Daniel Hjort.)Beklagansvärde!1 denna stund du mig förakta lärde.
Min klinga törstar, men den är för godAtt sölas i en fängslad uslings blod.
Vid lifvets rand, ni vet man talar sanning;Så hören ock den djupt föraktade —Den djupt föraktade, hvars fostran tillEn ödmjuk slaf i praktens gyllne salarMan trodde sig fullbordat och försäkrat.Man derför tog mig, derföre man qväfdeMin kraft bland böcker, gjorde svag min arm,Höll svärd på afstånd, nyttjade min handTill darrsjuk slaf i dunlätt fjäders tjenst.Till tvifvel, sjelfförakt och liknöjdhetMan närde mig; och när försmådd, förbisedd,Så långt man fått mig, solade man stoltSin äras glans emot min ringhets natt. —Då kom till mig en oförväntad gäst.Ni minns den gamla qvinnan på er fest;Sin son hon sökte der, den siste afDet folk, som gått igenom er i qvaf.Med henne vid sin faders graf han stått,Och denna graf var en schavott.Med eder har han gått i gyllne sal,När uti fängelsernas grymma qvalHans bröder, gömde och förgätne, lidit,För det de för sin rätt, sin frihet stridit.Mot er i döden än sitt trots han bär,Och denne son, — i kedjor står han här!
Hör opp!
Du öde!