The Project Gutenberg eBook ofSigrid Liljeholm: RomanThis ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online atwww.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.Title: Sigrid Liljeholm: RomanAuthor: Fredrika Charlotta Tengström RunebergRelease date: August 21, 2016 [eBook #52870]Most recently updated: October 23, 2024Language: SwedishCredits: Produced by Matti Järvinen, Jens Sadowski, and the OnlineDistributed Proofreading Team at http://www.pgdp. net*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK SIGRID LILJEHOLM: ROMAN ***
This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online atwww.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.
Title: Sigrid Liljeholm: RomanAuthor: Fredrika Charlotta Tengström RunebergRelease date: August 21, 2016 [eBook #52870]Most recently updated: October 23, 2024Language: SwedishCredits: Produced by Matti Järvinen, Jens Sadowski, and the OnlineDistributed Proofreading Team at http://www.pgdp. net
Title: Sigrid Liljeholm: Roman
Author: Fredrika Charlotta Tengström Runeberg
Author: Fredrika Charlotta Tengström Runeberg
Release date: August 21, 2016 [eBook #52870]Most recently updated: October 23, 2024
Language: Swedish
Credits: Produced by Matti Järvinen, Jens Sadowski, and the OnlineDistributed Proofreading Team at http://www.pgdp. net
*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK SIGRID LILJEHOLM: ROMAN ***
SIGRID LILJEHOLM.ROMANaf—a —g.HELSINGFORS,Theodor Sederholms förlag.
ROMANaf—a —g.
HELSINGFORS,Theodor Sederholms förlag.
Imprimatur:L. Heimbürger.HELSINGFORS,Theodor Sederholms tryckeri1862.
Imprimatur:L. Heimbürger.
HELSINGFORS,Theodor Sederholms tryckeri1862.
Min gamla Vän!Hur modig, hur öfvermodig oftast, är man icke vid sjutton år! Gazer och spetsar och band, som fladdra omkring oss, de tyckas oss vara idel vingar. Vi flaxa så långt det bär, ack, men de vingarna bära så lågt, det märka vi snart.Har du sett en sjuttonåring vid pennan? Var säker att det skrifves en tragedi i fem akter, en hjeltedikt eller något annat högt och stort.Det var en dag i Åbo, för många år sedan. Jag stod framför brasan och ditkastade blad efter blad af mitt manuskript.”Ma chère, hvarföre bränner du sådant galant papillottepapper”, sade tante Aurore, som i detsamma inträde, ”sådant är ju alltid brist på.””Åh, tante, det är bara skräp, början till en misslyckad tragedi.””Mais, chère petite, ne brûlez donc pas cela! Det var alldeles icke ovanligt i salig konung Gustafs tid, att en dame skref ett plaisanterie för att uppföras vid någon fête i famillen. Sådant hade alltid succès. Detta kunde employeras vid pappas namnsdag nästa vecka.”Åter kastade jag ett blad i brasan och sade halft stött: ”Icke var detta något skämt. Clas Fleming, sorgspel på vers i fem akter.””Ah, förträffligt, ma chère. Clas Fleming, riksmarsken, med draget svärd i handen. Habit habillé, broderad rock, frisure ailes de pigeon. Ebba Stenbock i pocher och engageanter, håret friseradt à la merveille. Johan Fleming: chapeau bas, spetskrås och manchetter. Hans älskarinna, (en sådan har du naturligtvis gett honom) en bergère, med en chapeau mignon högt opp på en hög frisure. Alldelessom i salig kungens tid brukades. Ah laissez moi faire! Jag förstår mig på sådant der. Det blir en surprise tout à fait af god ton. Mais, ma chère, skona då din pièce! Om det vore skäl att offra den åt lågorna, skulle jag i sanning vara den första att det äska! Betänk hvilken effekt detta skall göra! Du låter, till exempel, fru Ebba deklamera:”Barbar, må fritt din glaf bland usla offer rasa,Skall dock mitt stolta mod ej för din grymhet fasa!Ha! Dygd och hjeltemod, förenta i min själDe bott sen späda år, barbar, det vet du väl.”Då fäderneslandets historia just aldrig varit tante Aurores starka sida, så undrade jag nästan öfver, att hon kunde gissa sig till personerna i min förolyckade tragedi, om än hon just ej syntes särdeles hemmastadd i tidens kostym. Jag frågade henne derföre huru allt detta herrskap vore för henne så väl bekant.Hon log ett litet satiriskt leende och sade: ”I mina föräldrars hus bodde en man, som var — huru bör jag uttrycka det — un peu hors du monde. Ser du, jag var ung då och gjorde i honom enlysandeeröfring. N’est-ce-pas? Nåväl, han intresserade sig för alla gamla enfaldiga sägner, käringsagor enfin. När han dog, hade han testamenterat mig hela sin förmögenhet, och så kom jag äfven i besittning af hans luntor. Papillotter för hela min lifstid, tänkte jag då. Men nu ser jag redan le commencement de la fin af de skrifna papperen, och begagnar derföre stundom bladen ur en tryckt lunta, en gammal historia öfver ett par gamla kungar, ehuru tryckpapper är mera fragilt, än rätt lämpligt skulle vara. För att döda tiden, medan Lisette fäster opp mitt hår i papillotter, kastar jag stundom ögonen på de framför mig liggande bladen. Jag har sålunda kommit att läsa om den obstinata riksmarsken, ståthållaren. I sanning, han blir charmant. Du vet ej, chère petite, huru nödig en tyrann är för effekten. Det hörde jag sjelfva Leopold säga. Låt, till exempel, tyrannen utbryta:”Min nedrighet den vill jag klart i dagen ställa,Med usla nidingsdåd vill jag hvar dygdig fälla.”Ah, kom till mig i morgon, ma chère, jag blir helt lifvad vid minnena från den tid, jag dröjde i min oncles hus i Stockholm. Du vet att jag växte opp der; och ehuru jag mången gång der fick bära opp ett badinage såsom ”Tavastfröken”, så beredde mig dock min lilla mine ett icke så ovänligt emottagande, äfven i de höga kretsarna.”På begäran fick jag tillbyta mig det lilla som fanns qvar af tantes papillottepapper. Vid genombläddrandet fann jag, att de innehöllo anteckningar om tilldragelser och personer, hvilka stått i någon beröring med famillen Fleming. När och af hvem dessa anteckningar blifvit gjorda, var omöjligt att utreda. Likaså var icke möjligt att veta, huruvida de voro fullkomligt sanningsenliga.Hvad som särdeles kom mig att misstro dessa pappers trovärdighet, var det ovanliga sättet att se den märkeliga man, som var famillen Flemings hufvud. Jag genomsökte sednare hvarjehanda böcker, som föllo i mina händer, der jag kunde vänta att finna någon upplysning om den så mycket omtalade blodlystne tyrannen, den hårdhjertade upprorsstiftaren och mördaren, men en sådan fann jag icke. En mängd ohyggligheter, berättade af motpartiet, har jag visserligen hittat; men dessa voro så tydliga och så tjockt påbredda osanningar, att jag ej kunde anse dem bevisa något emot manuskriptets trovärdighet. Läste jag åter i hvad jag af tante Aurore hade erhållit af Wervings historia, så tycktes mig, som om jag jemnt såge författaren titta sig öfver axeln, för att se om ej Carl den elftes barska gestalt stode bakom stolen. Stundom föreföll det mig som om jag såge gubben Werving småle i sin själ, när han med mycken salfvelse utfar mot Flemings grymhet, blodtörst och framför allt hans uppstudsighet emot hertig Carl, men tillika icke försummar att anföra bref och bevis på huru Fleming handlade alldeles i enlighet med sin konungs befallningar och icke utan förräderi eller svek kunnat förfaraannorlunda. De der beskärmelserna se ut temmeligen som sand, strödd i den kungliga censurens ögon.Alltså vet man ej huru mycket man af manuskriptet kan sätta tro till. Sägnerna i en famillekrönika, mundtlig eller skriftlig, taga sig stundom åtskilliga friheter med historien. Antecknaren synes ock icke velat befatta sig med det egentligen historiska, annat än blott som den grund, hvarpå personerna uppträda. De stora händelserna omordas vanligen endast i korthet, likasom blott för att återkalla tiden i minnet, och sålunda komma de små tilldragelserna, hvilka utgöra berättelsens egentliga ämne, att klarare framstå. Klas Flemings karaktär är endast antydd. Det ser nästan ut, som om den, som gjort anteckningarna, icke rätt skulle vågat försöket, att befatta sig med en så stor karaktär.Manuskriptet låg hos mig några tiotal af år, innan jag, i en stund af saknad och bekymmer, sökte förströelse i dess omordnande. Jag sänder det nu till dig.Någon sammandragning här, en omflyttning der, ett modernare tycke lagdt öfver det hela; sådana små förändringar har jag tagit mig friheten att göra, ja tillochmed någon gång att tillägga en liten reflexion. Hvad som dock undergått största ändring, är sjelfva språket. Man synes i vår tid icke älska en tidigare ålders sätt att uttrycka sig, du läser kanske hellre ett nyare, och detta ämne har dock allt för länge sysselsatt mina tankar, för att icke jag skulle önska att meddela det äfven åt någon annan.Din ....
Min gamla Vän!
Hur modig, hur öfvermodig oftast, är man icke vid sjutton år! Gazer och spetsar och band, som fladdra omkring oss, de tyckas oss vara idel vingar. Vi flaxa så långt det bär, ack, men de vingarna bära så lågt, det märka vi snart.
Har du sett en sjuttonåring vid pennan? Var säker att det skrifves en tragedi i fem akter, en hjeltedikt eller något annat högt och stort.
Det var en dag i Åbo, för många år sedan. Jag stod framför brasan och ditkastade blad efter blad af mitt manuskript.
”Ma chère, hvarföre bränner du sådant galant papillottepapper”, sade tante Aurore, som i detsamma inträde, ”sådant är ju alltid brist på.”
”Åh, tante, det är bara skräp, början till en misslyckad tragedi.”
”Mais, chère petite, ne brûlez donc pas cela! Det var alldeles icke ovanligt i salig konung Gustafs tid, att en dame skref ett plaisanterie för att uppföras vid någon fête i famillen. Sådant hade alltid succès. Detta kunde employeras vid pappas namnsdag nästa vecka.”
Åter kastade jag ett blad i brasan och sade halft stött: ”Icke var detta något skämt. Clas Fleming, sorgspel på vers i fem akter.”
”Ah, förträffligt, ma chère. Clas Fleming, riksmarsken, med draget svärd i handen. Habit habillé, broderad rock, frisure ailes de pigeon. Ebba Stenbock i pocher och engageanter, håret friseradt à la merveille. Johan Fleming: chapeau bas, spetskrås och manchetter. Hans älskarinna, (en sådan har du naturligtvis gett honom) en bergère, med en chapeau mignon högt opp på en hög frisure. Alldelessom i salig kungens tid brukades. Ah laissez moi faire! Jag förstår mig på sådant der. Det blir en surprise tout à fait af god ton. Mais, ma chère, skona då din pièce! Om det vore skäl att offra den åt lågorna, skulle jag i sanning vara den första att det äska! Betänk hvilken effekt detta skall göra! Du låter, till exempel, fru Ebba deklamera:
”Barbar, må fritt din glaf bland usla offer rasa,Skall dock mitt stolta mod ej för din grymhet fasa!Ha! Dygd och hjeltemod, förenta i min själDe bott sen späda år, barbar, det vet du väl.”
”Barbar, må fritt din glaf bland usla offer rasa,Skall dock mitt stolta mod ej för din grymhet fasa!Ha! Dygd och hjeltemod, förenta i min själDe bott sen späda år, barbar, det vet du väl.”
”Barbar, må fritt din glaf bland usla offer rasa,Skall dock mitt stolta mod ej för din grymhet fasa!Ha! Dygd och hjeltemod, förenta i min själDe bott sen späda år, barbar, det vet du väl.”
”Barbar, må fritt din glaf bland usla offer rasa,
Skall dock mitt stolta mod ej för din grymhet fasa!
Ha! Dygd och hjeltemod, förenta i min själ
De bott sen späda år, barbar, det vet du väl.”
Då fäderneslandets historia just aldrig varit tante Aurores starka sida, så undrade jag nästan öfver, att hon kunde gissa sig till personerna i min förolyckade tragedi, om än hon just ej syntes särdeles hemmastadd i tidens kostym. Jag frågade henne derföre huru allt detta herrskap vore för henne så väl bekant.
Hon log ett litet satiriskt leende och sade: ”I mina föräldrars hus bodde en man, som var — huru bör jag uttrycka det — un peu hors du monde. Ser du, jag var ung då och gjorde i honom enlysandeeröfring. N’est-ce-pas? Nåväl, han intresserade sig för alla gamla enfaldiga sägner, käringsagor enfin. När han dog, hade han testamenterat mig hela sin förmögenhet, och så kom jag äfven i besittning af hans luntor. Papillotter för hela min lifstid, tänkte jag då. Men nu ser jag redan le commencement de la fin af de skrifna papperen, och begagnar derföre stundom bladen ur en tryckt lunta, en gammal historia öfver ett par gamla kungar, ehuru tryckpapper är mera fragilt, än rätt lämpligt skulle vara. För att döda tiden, medan Lisette fäster opp mitt hår i papillotter, kastar jag stundom ögonen på de framför mig liggande bladen. Jag har sålunda kommit att läsa om den obstinata riksmarsken, ståthållaren. I sanning, han blir charmant. Du vet ej, chère petite, huru nödig en tyrann är för effekten. Det hörde jag sjelfva Leopold säga. Låt, till exempel, tyrannen utbryta:
”Min nedrighet den vill jag klart i dagen ställa,Med usla nidingsdåd vill jag hvar dygdig fälla.”
”Min nedrighet den vill jag klart i dagen ställa,Med usla nidingsdåd vill jag hvar dygdig fälla.”
”Min nedrighet den vill jag klart i dagen ställa,Med usla nidingsdåd vill jag hvar dygdig fälla.”
”Min nedrighet den vill jag klart i dagen ställa,
Med usla nidingsdåd vill jag hvar dygdig fälla.”
Ah, kom till mig i morgon, ma chère, jag blir helt lifvad vid minnena från den tid, jag dröjde i min oncles hus i Stockholm. Du vet att jag växte opp der; och ehuru jag mången gång der fick bära opp ett badinage såsom ”Tavastfröken”, så beredde mig dock min lilla mine ett icke så ovänligt emottagande, äfven i de höga kretsarna.”
På begäran fick jag tillbyta mig det lilla som fanns qvar af tantes papillottepapper. Vid genombläddrandet fann jag, att de innehöllo anteckningar om tilldragelser och personer, hvilka stått i någon beröring med famillen Fleming. När och af hvem dessa anteckningar blifvit gjorda, var omöjligt att utreda. Likaså var icke möjligt att veta, huruvida de voro fullkomligt sanningsenliga.
Hvad som särdeles kom mig att misstro dessa pappers trovärdighet, var det ovanliga sättet att se den märkeliga man, som var famillen Flemings hufvud. Jag genomsökte sednare hvarjehanda böcker, som föllo i mina händer, der jag kunde vänta att finna någon upplysning om den så mycket omtalade blodlystne tyrannen, den hårdhjertade upprorsstiftaren och mördaren, men en sådan fann jag icke. En mängd ohyggligheter, berättade af motpartiet, har jag visserligen hittat; men dessa voro så tydliga och så tjockt påbredda osanningar, att jag ej kunde anse dem bevisa något emot manuskriptets trovärdighet. Läste jag åter i hvad jag af tante Aurore hade erhållit af Wervings historia, så tycktes mig, som om jag jemnt såge författaren titta sig öfver axeln, för att se om ej Carl den elftes barska gestalt stode bakom stolen. Stundom föreföll det mig som om jag såge gubben Werving småle i sin själ, när han med mycken salfvelse utfar mot Flemings grymhet, blodtörst och framför allt hans uppstudsighet emot hertig Carl, men tillika icke försummar att anföra bref och bevis på huru Fleming handlade alldeles i enlighet med sin konungs befallningar och icke utan förräderi eller svek kunnat förfaraannorlunda. De der beskärmelserna se ut temmeligen som sand, strödd i den kungliga censurens ögon.
Alltså vet man ej huru mycket man af manuskriptet kan sätta tro till. Sägnerna i en famillekrönika, mundtlig eller skriftlig, taga sig stundom åtskilliga friheter med historien. Antecknaren synes ock icke velat befatta sig med det egentligen historiska, annat än blott som den grund, hvarpå personerna uppträda. De stora händelserna omordas vanligen endast i korthet, likasom blott för att återkalla tiden i minnet, och sålunda komma de små tilldragelserna, hvilka utgöra berättelsens egentliga ämne, att klarare framstå. Klas Flemings karaktär är endast antydd. Det ser nästan ut, som om den, som gjort anteckningarna, icke rätt skulle vågat försöket, att befatta sig med en så stor karaktär.
Manuskriptet låg hos mig några tiotal af år, innan jag, i en stund af saknad och bekymmer, sökte förströelse i dess omordnande. Jag sänder det nu till dig.
Någon sammandragning här, en omflyttning der, ett modernare tycke lagdt öfver det hela; sådana små förändringar har jag tagit mig friheten att göra, ja tillochmed någon gång att tillägga en liten reflexion. Hvad som dock undergått största ändring, är sjelfva språket. Man synes i vår tid icke älska en tidigare ålders sätt att uttrycka sig, du läser kanske hellre ett nyare, och detta ämne har dock allt för länge sysselsatt mina tankar, för att icke jag skulle önska att meddela det äfven åt någon annan.
Din ....
Din ....
SIGRID LILJEHOLM.
Solen sjunker blodröd ned bakom bergen, en susande vind far öfver sjön; när den hinner stranden, böja sig björkarne och alarne för dess framfart och strö omkring sig rika massor af gulnade löf. Men i den fordna klosterträdgården finnas numera inga löf att rycka från träden. De planterade sydländska träd, som der stodo förr, de hafva förgåtts i vanvård; den fordom ört- och blomsterrika trädgården, är nu ett snår af törne och tistel, och endast några få, små sängar i ett hörn, synas ännu vara vårdade. På dem vexa rosmarin, timjan, kyrfvel och andra, till kryddor och läkedom, goda örter.
Hvad lider tiden? Intet ur finnes. Kanske fanns det fordom i det till hälften nedrasade tornet. Se der synes en solvisare, den är sned och till hälften nedfallen i grus.
Nådendal, du stolta, du den heliga Brigittas mäktiga och rika dotter, är detta din härlighet!
Allt dunklare faller dagern inom klostrets väggar genom de smala och höga fönstren och genom remnorna i murarne, men i skymningen sitta derinne tvenne gestalter, är det vålnader af nunnor, som besöka sin förstörda boning?
Den ena synes klädd i nunnedrägt, hennes hufvud darrar, hennes kind är fårad och färglös, som på en död. Hon sitter i en hög, med sirater prydd, länstol, säkert fordom sjelfva fru Priorinnans. Den andra är ung, kanske femton år, och i hennes blick bor lif. Hon sitter på en låg pall vid nunnans fötter. Det är Elin Knutsdotter, sedan många år den enda återstående nunnan i Nådendals kloster, och hennes systerdotter Sigrid Eriksdotter Liljeholm.
”Siri, mitt barn, jag vill ännu en gång tända lampan för Guds moders, sancta Annas och den heliga Brigittas bilder. Hjelp mig, jag orkar det knappt mera; men så länge en af den välsignades renlifves döttrar lefver i hennes helgedom, skall, om än det skall betalas med den sista skärf, hvarmed jag eger att uppehålla mitt bräckliga lif, de heliga icke sakna sitt ljus vid tiden för aftonmessan. Och nu, min Siri, lemna mig messeboken, att jag, herrans ovärdiga, ringa tjenarinna, må uppläsa bönerna, då ingen pater mera finnes, eller ens skulle få hålla den heliga messan. Knäböj min dotter.”
Siri tvekade ett ögonblick, men böjde derpå knä inför pallen, på hvilken hon sutit, och Elin uppläste, med djup andakt, de latinska bönerna, af hvilka hennes unga åhörarinna ingenting förstod. Sigrid bad i sin själ, att henne ej måtte tillräknas som synd, det hon ej ville neka sin nästan döende anförvandt att deltaga i hennes andakt.
Sedan messan sålunda blifvit firad, sade Elin:”Siri, din moder har lofvat att du skulle få dröja hos mig, för att tillsluta mina ögon. Mig synes att jag snart går bort. När jag för sex dagar sedan knäböjde och ifrigt bad till den heliga jungfrun, om att hon ville förkorta denna min långa pröfvotid, se då log hon vänligt, och med detsamma nedföll denna blomma af metall, som förut haft sin plats i hennes heliga hand. Jag anser detta som ett tecken, att hon beviljat min bön. Jag har sutit här ensam i många år. Ack, nästan ifrån den tid jag blef invigd, började det nya kätteriets framgång! O Siri, o mitt kära barn, att jag skall se äfven dig, min halfsysters dotter, vara .... Dock, det måste ju så ske. Jag har ju lofvat din moder att icke söka att rubba din tro, och det skall jag hålla. Jag skulle ju ock, om jag lyckades föra dig till den heliga katholska tron, endast offra ditt unga lif åt ännu flera vedermödor, än dem lifvet alltid eger. Och dock borde väl icke verldsliga beräkningar få ega något inflytande i andliga ting. Ack, den ensamma blir svag äfven i tron, då hon ingen ledare eger. Sancta Brigitta, ora pro nobis. O sanctissima virgo Maria, ora pro nobis.”
Den åldrigas händer knäppte sig tillsammans omkring radbandet, och hon började att bedja öfver det, men hennes händer nedföllo maktlösa, och hennes hufvud sjönk mot hennes bröst.
Sigrid knäböjde för att stödja henne, och den gamla lutade sitt hvita hufvud mot den ungas blomstrande kind; när hon så hvilat ett ögonblick,sade hon med svag röst: ”tack mitt barn, det blir lättare nu åter.”
”Jag är ju dock en så dålig hjelperska”, sade den unga flickan, sedan nunnan åter lutat sig tillbaka i länstolen, ”vill då icke min mors syster låta föra sig till vårt hem? Vi skulle dock der kunna lemna bättre vård.”
”Tack, min Sigrid, men icke kan det så ske. Här har jag lefvat, sedan jag vid din ålder egnade mig åt den välsignade Guds moders och den heliga Brigittas tjenst, här vill jag dö som den sista trogna tjenarinnan i deras helgedom. Ack, jag har sett huru helgedomen blifvit öde, huru dess renlifves jungfrur gått ut i synd och verld; huru dess murar vittrats och den heliga tron försmädats. Jag har sett huru hvar man ryckte och rappade till sig af den heligas egodelar, och sjelfva allmogen nekade att betala skatten till klostret, och huru öfver hundrade hemman, som tillhörde sancta Anna och sancta Brigitta, borttogos, så att vår fromma moder, Abedissan, måste sälja klostrets dyrbarheter, än en präktig kredentz, än sjelfva kalkarne, för att betala de dryga, klostret pålagda skatterna.”
”Så gingo systrarna bort, många tog vår heliga moder opp till sig, men andra gingo ut och bröto sina heliga löften. Endast en till mig fanns qvar, då konung Johan, högtsalig i herranom, åter ville upprätta klostret. Han vredgades öfver sådant oskick, ty han var icke lik sin broder, hertig Magnus, som öfver sig kallade Guds straff, då han ville ur Wadstena utdrifva de fromma systrarna,hvarföre ock den heliga slog honom med vansinne. Snart var dock denna skymt af en dagning för den heliga tron åter borta. Mig arma, ensamma, har man dock tillåtit att få sitta qvar här och vårda, så vidt jag kunnat, de heliga qvarlefvorna; fastän man med våld utdrifvit de helige fäderne Franciskanerne från Raumo, redan för öfver fyratio år sedan. Och dock hade som ett järtecken, två år förut, staden brunnit opp, och året derpå den kätterske prestens boning. Så utdrefvos ock ur sanct Olofs kloster i Åbo de vördige fäderne Dominicanerne. Men järtecken och straff trotsas af detta syndiga slägte! Liksom för att håna det heliga, nedrefvos klostren i Wiborg, för att — o styggelse! — för att dermed upphjelpa fästningsverken! Se, mitt barn, här i detta hus har jag lefvat öfver sextio år, här hoppas jag vår fru och helgonen låta mina gamla ögon slutas, och mina gamla öron domna. De hafva så många år nödgats se och höra omtalas all den styggelse, som bedrifvits. Sedan har jag visserligen fröjdats åt att åter en rättrogen konung, vår Konung och herre Sigismundus, intagit sina fäders thron. Måtte helgonen bevara honom för allt det svek och argan list, som ställer sig emot honom, och gifva honom makt att skydda den sanna tron och återföra de vilsefarande.”
”Dock, det är tid att gå till hvila, min skröpliga lekamen behöfver ro, äfven den unga behöfver sömn. I morgon, om helgonen ännu bevarat mig vid lif och krafter, vill jag efter morgonbönen meddela dig åtskilligt, som du bör veta. Docktorde vara bäst, att först låta gå förbi den stund, då de omkringboende äro vana att komma hit, för att begära bot för sina åkommor. Om morgnarna bruka mina krafter vara något mera stärkta, så att jag hoppas kunna då förmå meddela dig hvad jag önskar säga.”
Efter ännu en aftonsignelse lade sig den gamla nunnan till hvila, och Siri skyndade att krypa ned i sin bädd, som hon redt i samma cell, emedan de många toma cellerna föreföllo henne så ödsliga och hemska. Hon läste nu i stillhet sin aftonbön och bad ännu en gång, att henne icke måtte tillräknas, att hon deltagit i syster Elins påfviska gudstjenst. Länge hade hon svårt för att kunna somna. Den cell, der syster Elin tagit sin boning, var belägen nära den stora, ödsliga klosterkyrkan. Siri kunde ej låta bli att lyssna, hon tyckte sig höra ständig rörelse derute. När vinden hven genom hvalfven, tyckte hon att derute messades eller sjöngs psalmer, och bäfvande drog hon sig tillsammans vid tanken på den tid hon skulle tillbringa i denna öde boning, ett hem endast för obekanta makter. Men hastigt satte hon sig opp, kastade en klar blick omkring sig i månskenet, såg hur den åldriga slumrade på sin bädd, och sade vid sig sjelf: ”fy Siri, skall du vara barnslig och pjåkig! Skulle jag väl vilja lemna den gamla att dö här, ensam och öfvergifven. Nej visst icke! Åh, det är detta myckna underliga prat om helgon och allahanda döda menniskor, som gör mig yr i hufvudet; aldrig hade jag kunnat tro, att jag skulle få så mycket att göra med detta påfviskakram. Månne det är synd att höra derpå? Till Gud måtte väl ändå äfven hennes väg föra, så from och troende hon är! Och hvad angår mig att bedömma henne? Vårda och sköta den gamla, bör jag, om hon än vore en hedning. God natt nu, underliga, gamla klosterbyggnad! Nu lägger jag mig ned, och läser än en gång mitt Fader vår, och så somnar jag visst.” Och så gjorde ock den femtonåriga.
Följande morgon infunno sig sjuka, från den kringliggande trakten, för att begära bot, och den gamla nunnan utdelade råd och läkemedel åt alla. Stundom en signelse, stundom en dryck, en bön, som skulle läsas öfver den sjuke, eller dylikt. Sigrid hjelpte troget den gamla, att, efter hennes anvisning, tillreda åtskilliga blandningar.
Sedan hvar och en fått sin del och gått sin väg, stannade man dock utanför klostret och pratade en stund och öfverlade, hvem den unga flickan kunde vara. Mången menade att hon väl vore en ny nunna, och att nu, under den katholske kungens välde, klostret åter skulle komma i flor; men slutligen sade en gubbe, åt hvilken hon räckt en helsodryck: ”Nej se om det annat är, än att de gamla heliga ännu ha tänkt på Elin Knutsdotter, och det är minsan ej för mycket, för all den tjenst, hon gjort dem, och alla de oljor, hon för dem bränt; och så ha de skickat ned en engel att hjelpa henne nu på ålderdomen. Såg ni inte huru vacker och from hon såg ut, med sina milda ögon, och så ljus och fin och stilla. Jo tro man på att så är det.”
”Åh, ditt tok, kommer du igen med ditt påfviska prat, skall det aldrig gå ur dig. När ser du englar gå på jorden synliga?”
”Ja icke sen detta kätterska reformationsväsendet, som de kalla det, kom i landet; men se här i Nådendals kyrka rå de heliga helgonen ändå, och det vet jag, att vill heliga Guds moder, nog har hon makt att skicka englar dem till tjenst, som tillbedja och offra åt henne.”
”Åh prat du, jag börjar nästan ångra mig, att jag lät narra mig hit, att ta emot af hennes papistiska meklamenter. Visst är den skälfvan stygg, när den rätt sätter an, men jag hade hellre bordt bruka den kuren jag lärde emot den förr, och den är god; ty det var sjelfvaste befallningsmannen på Åbohus, herr Lars Hordeel, som för flere år sen lärt den kuren, och det är ändå bara papistiskt otyg med det här klostret, bara signeri och styggelse.”
”Nå huru var den boten som herr Lars lärde.”
”Jo, man tar tre oblater och låter någon skrifkunnig person skrifva på den första: J namn faders † sons och den helige andes, och på den andra oblaten skrifver man: och sonen † sjelfver gud och på den tredje oblaten: och den helige ande † som för dig lidit hafver, och så äter man dem tre dagar å rad. Och si det är intet papisteri och signeri under, så att om det hjelper, så är allt godt.”
”Ja ja”, utbrast nu en gumma, som såg litet förnämlig ut med sin veckade duk på hufvudet, ”nog kan det väl vara bra, men nog vet jag motskälfvasot ett medel som är bättre, ty det skref sjelfvaste drottning Margretha, konung Göstas husfru, och lärde det åt sin syster, fru Märtha. Och det har jag hört af min mor, som tjente sampiga på Åbohus, med en som hade hört det af en tjenstepiga på Hörningsholm. Och det är godt mot alla åkommor, och det är att skafva hjerpfjädrar af pennorna och torka och gnida fint, och dricka det med varmt öl, äfvensom att bränna fjädrarne och sedan lukta på dem.”
”Ja ja, mor, det der kan vara godt för förnämt folk, men hvem vet ändå om det passar för de ringa. Nej, nog går jag till nunnan i morgon efter den dryck, hon lofvade mig; hon har hjelpt mig förr, och kan väl göra så nu med. Ser J mor”, sade gumman och såg klok ut, ”här bär jag på mig en jernbit under tröjan, och så kan icke något trolltyg bita på mig.”
Snart skingrades alla de hjelpsökande, och nu sade den gamla nunnan: ”Siri, du enda dotter af min halfsyster som alltid varit mig huld, och som sjelf nu vårdar den gamla, jag ville lemna dig ett minne af mig. Nyss har man sagt mig, att mig skall i arf hafva tillfallit ett litet stycke jord, ett par mil härifrån uppåt kusten. Min tid går ut, jag kan deraf intet begagna. S:ta Brigitta är plundrad på alla sina egodelar, en gåfva till detta hennes heliga hus, skulle blott bli ett nytt rof, om det ens finge gifvas. Jag har önskat gifva dig ett minne af mig, och tillkallade för ett par dagar sedan tvenne ärliga bondemän, åt hvilka jag förklarade min yttersta vilja vara, att du må ärfvadetta lilla gods, om det är sanning att min gamle frände dött och att det öfvergår på mig. Jag har uppsatt min vilja skriftligen, och bönderna hafva derunder satt sitt bomärke. Detta jordstycke är helt litet och af ringa värde, du kunde derföre köpa dig ett gyllene halssmycke med rubiner eller saphirer, men gör dock icke det. Behåll det. En åldrigs välsignelse hvilar deröfver. Kanske skall det en gång göra dig större tjenst, än ett gyllene smycke skulle göra.”
”Ännu en sak vill jag meddela dig, mitt barn.” Stödd mot Sigrids arm, gick den gamla ut i kyrkan och till en med sirater prydd vägg. ”Jag vill nu meddela dig något, som väl föga kan komma dig till någon nytta; men ho kan dock förutsäga, hvad som enhvar förestår? Hufvudsakligaste skälet till att jag meddelar dig denna hemlighet, är den, att jag icke vill att den skall dö med mig. Må äfven du, innan du lemnar verlden, meddela den åt någon annan. Se här, mitt barn, så skall du vrida på denna sirat, då öppnar sig, som du ser, en dörr. Detta var fordom en gång, som sträckte sig långt, man har sagt ända till Åbo. Hvart den än gick, den var åtminstone en utväg ur klostret, som endast några få kände. Nu är den igenrasad längre fram, men som du ser, är här dock ett stycke ännu öppet. Detta ställe känner numera ingen annan än jag. Upptäckas kan det svårligen, före den dag, då kyrkans murar ramla. I tider af fara, kan det tjena att rädda någon undan förföljelse. Omtala det derföre ickeför någon. Det har förut räddat menniskolif och lycka, och kan ännu göra det.”
Siri log i sitt sinne åt den vigt, den gamla fäste vid detta meddelande, men tyckte ändå att det var allt helt roligt att känna något, som ingen annan i hela verlden visste, icke ens mor, som dock hade reda på så mycket.
Snart derefter hvilade Finlands sista nunna i sin graf, och det stolta klostret Nådendal har småningom fallit i grus. Endast kyrkan reparerades och begagnades sedermera. Men går du en morgon på den lilla staden Nådendals tysta gator, och ser huru flinkt strumpstickorna röras i händerna på hvarje mötande liten flick- eller pojkbyting, då ser du ett ännu lefvande minne af den heliga Brigittas systrar.
I stugan på Tannila surrade spinnrockarne flitigt. Närmast dörren suto husets pigor och trampade ifrigt rockarne, under det de utdrogo långa trådar ur sina lin- eller blårtottar. Vid ett af de små fenstren väfde en af pigorna vadmal. I rummets öfra ända surrades spinnrocken lika ifrigt omkring af husets unga dotter, jungfru Sigrid, och det fina mjuka linet drogs af hennes runda, hvita fingrar, till ett garn, så jemnt och glänsande, som silke.
Men hennes mor, fru Metta, hade sällan ro att sitta långa stunder vid spinnrocken. Än vandradehon ut till visthuset, för att se åt om rottorna skonat de på väggen i rader hängande skinkorna och hararna, än stannade hon vid en spinnrock, för att skynda på en spinnerska, än hjelpte hon den väfvande att fastknyta en ända på väfven. ”Åh ja, väfven håller bra nog, märker jag. Jo Elsa har spunnit ränningen och när hon så vill, kan hon få dugligt garn på rullan. Det vet jag, som sjelf lärde henne spinna, när hon ej var högre, än som så. Mor hennes hade dött åt året, och hennes far var dräng på godset, men icke kunde han lära henne spinna. Jo, gudskelof, sitt hushåll har man förstått att sköta här i verlden, och af godt och rent adelsblod har man kommit, och icke behöfver man tåla att en sådan, som fru Brita, herr Regert Oxes, tränger en ur kyrkbänken. Oxe heter hon och borde heta ko, så för hon sig, fast hon klär sig med pjukmyssa”.
Sigrid surrade allt flitigare om sin rock, och såg på sin tott så noga, som om det gällt att spinna sin lyckotråd, men svarade ingenting.
”Ja, jag har klagat”, fortfor fru Metta. ”När herr Matts, pastorn, reste för att betyga sin vördnad för hans högvördighet Biskopen, mester Erik, som håller visitationer i moderkyrkan, bad jag honom med samma anmäla, hurusom fru Brita ville tränga mig ur kyrkbänken, och begära straff öfver henne, för sådant vanartigt uppförande. Gamle herr Matts mente väl bäst vara, att låta saken ligga ogild; men mig skall ingen förolämpa, om än min herre och man icke är hemma för att försvaramig; såsom han ock sällan är hemma, utan mest i Flemingens följe.”
Fru Metta tog i detsamma ned en stor nyckel från sin spik i nyckelskåpet, och gick till fiskboden, för att efterse sitt förråd af torra gäddor. När hon vände och synade sina gäddor, sade hon vid sig sjelf: ”ja man må väl vårda en sådan välsignelse, vår not i år blifvit hugnad med. Det blir godt nog att kännas vid, och så kan man ha något att ge en fattig menniska, hvilket nog väl behöfves i dessa tider, då ingen annan har mat att sticka i munnen, än herr Clases knektar. Ja, det säger jag för sann, om än herr Erik håller honom i ära. Men se det gjorde saken, att jag lät drängarne lägga en julkaka i notkilen i första notvarpet, det syns att det halp, och vi fick fisk. Gamle herrn på Storby mente att det vore signeri. Bara gammelprat! Är inte bröd guds gåfva, och hvad är det för ondt i att locka fisken? Men herr Clas, han lemnar hvarken kakan eller fisken, allt skall knektarne ha. Vore jag karl, jag skulle ge den bondeplågarn hin svarte, och hålla mig till hans fursteliga nåde, hertig Carl. Men herr Erik, han är så from, och är som förhexad i Flemingen. Finge jag honom nu bara hem, jag skulle visa honom den afskriften af hans furstliga nådes bref, som de hade skickat hit med Månsas Lisa. Der får man nog si hur Flemingen far fram och förtrycker landet, och ställer till uppror mot kungen. Ja gud hjelpe herr Erik. Hertigen hotar så hårdt att straffa hvar och en, som håller med den landsförderfvarn, som det står i brefvet, som vill varasom tuppen på sophögen, och tycker sig vara vår kung; och det sa Månsas Lisa, att skulle bara alla ge sig under hertigen, så skulle nog bli god tid i landet, ty hertigen hade sjelf sagt, att det var bara till sina upproriska stämplingars bedrifvande, som Flemingen ville hålla qvar krigsfolket i landet.”
Fru Metta, liksom mången annan, var ej precist lätt att förmå med skäl, att öfvergå till annan mening, än den hon sjelf hyste, men deremot, liksom ock mången ann, ganska hastig att sluta sig till och vara öfvertygad om, hvad någon granngumma berättade och sade; om än hon för resten hade ganska ringa förtroende för samma gummas förstånd.
”Nej, men står der icke en bytta, så att rottorna kunna hoppa upp på åsen, och derifrån på fisken. Jo, jag säger! Hade man ej ögonen med sig! I morgon skulle hvar enda fisk varit gnagad.”
Fru Metta hade varit så fullt sysselsatt med sina fiskar, att hon ej förrän nu varsnade, att vid visthusdörren stod en ung bonde och tummade på sin pitnilka, den han höll i handen. Nu ref han sig bakom örat, och framräckte ödmjukt åt fru Metta ett papper, hvilket befanns vara en kallelse från hans högvördighet Biskopen, till fru Metta Liljeholm, att infinna sig vid kyrkan.
Fru Metta skyndade att stänga visthusdörren och började ordna hvad som under hennes frånvaro borde uträttas.
”Ja, ungdom och visdom! säger man, och så säfliger hon är, icke har man mycken nytta afhenne. Hur kan man vänta att hon skall kunna hålla ordning på folket! Der sitter hon bara och spinner; fast bra spinner hon, det måste jag medge.” Emellertid fick nu ändå Sigrid en mängd förhållningsorder, om hvad som under fru Mettas frånvaro skulle uträttas, och så skulle det bära af. Ett bräde lades tvärs öfver en arbetskärra, deröfver breddes en rya och deruppe satte sig fru Metta med tömmarne i den ena handen och piskan i den andra. Nere på kärrans botten fick en liten gosse sin, ej just beqväma, plats, för att medfölja till sin matmors och hästens uppassning.
”Vappo, se till att ej fåren gå in i hafverlandet derborta. Var aktsam om elden, Brita. Sigrid, låt se du har akt på att arbetet går; jag tänker du får ge blår till ny tott åt Elsa, innan jag kommer hem. Se så, gu signe er allesamman nu.”
Derpå gaf hon en klatsch åt hästen och begaf sig på väg med temmeligen god fart, under dugtiga knuffar och stötar på den ojemna och gropiga vägen.
När fru Metta hunnit målet för sin färd, lemnade hon hästen i gossens vård, och ernade bege sig in i kyrkan, men det lät sig ej så lätt göra. Vid kyrkdörren stodo alla nejdens qvinnor och barn, tätt sammanpackade, och gapade inåt kyrkan, dit de ej fingo intränga. ”Hvem kan nu neka barnen att få se hans högvördighet”, menade gummorna, och så tog en hvar sin minsta unge på armen och en hel skara omkring sig, och visst skulle en hvar se biskopen.
Der stodo de nu alla sammanträngda, hufvud vid hufvud, alla med linhvitt hår och alla stirrande åt samma håll. Det var som en hel skog af tistelknoppar, som väl slagit ut ullen, eller en äng, tätt bevuxen med ängsull.
”Jag är nu här, bara för att barnen ska få si”, sade, med litet vigtig min, en gumma till sin granne. ”Nog har jag sjelf sett honom. Jag fick rätt se honom äta i morgons, innan han gick i kyrkan.”
”Håken, fick J det mor? Hvad åt han monntro? Berätta kära mor?”
”Han åt rätt som annat folk, vet J mor.”
”Håken, gjord han så, dä kunde jag alder tro.”
I detsamma blef det rörelse och böljande bland tistelknopparna. Det var fru Metta, som förorsakade den, genom sitt bemödande att framtränga. När gummorna nu sågo sig om, och blefvo varse den af alla kända Tannilafrun, som man nog visste skulle förstå att göra sig väg, så jemkade en hvar rum så godt hon kunde, och snart stod fru Metta främst för skaran vid kyrkdörren.
I kyrkan syntes icke mycket folk. Längst bort satt, just invid dörren till koret, mäster Erik Erikson, biskopen från Åbo. Framför honom stod presterskapet och några af de förnämsta herrarne från socknen. Ett par capitulares och notarien suto vid ett bord. På något afstånd stodo åtskilliga af socknens allmoge, och här och der väntade i kyrkbänkarne sådana, som afvaktade att i sin tur få framträda och anmäla sina påståenden.
”Lars Isakson, dömd, för trolleri, att stå tre söndagar å rad vid kyrkdörren under gudstjensten”, relaterade notarien ur sin bok, ”följer nu således i ordningen herr Simon i kapellet, anklagad att hafva låtit ohelga julmorgonen genom ringande till ottesången med en koskälla.”
Biskopen kastade en missnöjd, frågande blick på herr Simon, som framträdde. Herr Simons runda, glada ansigte bjöd till att antaga det högtidligaste och alfvarsammaste uttryck, som var möjligt, men ikring munnen spelade ett drag af skälmaktighet, som omöjligt lät sig öfverskylas.
Biskopen såg högst alfvarsamt på presten. ”Skall det då alltid vara klagomål öfver eder, Simon”, sade han slutligen. ”Redan gammal prest, och dock ständigt streck, som skulle anstå den okynnigaste djekne.”
”Högvördigste herr Biskop”, svarade presten. ”Denna gången åtminstone synes mig, att jag handlat välbetänkt. Skulle jag väl tillåta guds församling att bortsofva julottan? Eders vördighet torde icke hafva förgätit, att när ryssarne plundrade här under sista ofreden, bortförde de ock vår klocka. Huru skulle nu församlingen sammankallas? Icke kunde den stå på kyrkbacken i kölden i timtal och vänta. Men si, när koskällan ringdes, visst kröp der folk ur alla stugor, båd byggare och deras kyrkqvartersgäster. Icke tycktes mig eller skällan sämre, för det min ko ringt med den; nog ha många andra nöt ringt klockorna, äfven till samgång, utan att deröfver blifvit klagat hos biskopen.”
Mäster Erik runkade nästan omärkligt på hufvudet och sade: ”en rättskaffens prest sörjer för att klocka anskaffas; men du har försummat denna skyldighet, såväl som mången ann.”
”Högvördigste fader, det skall visst ske, bara bonden har ett spann råg öfver att bestå till klockhjelp, nu har han ej ens ett sådant att blanda i barken, till att fylla sina och barnens magar.”
Åter runkade Biskopen smått på hufvudet, men sade blott: ”för denna gång må dig förlåtas ditt tilltag, i betraktande af, att det kanske skett af enfald; men låt icke en annan gång sådant komma dig till last.”
Herr Simon bugade djupt och drog sig tillbaka, småskrattande bakom sin hatt, i det han halfhögt sade: ”Kan väl härnäst ställa mig sjelf på kyrktaket och ropa folket till kyrkan; ty skrika kan jag, om derpå kommer an, och det så det hörs.”
”Lisa Eliasdotter har offrat ett ljus på altaret, för att få god kalflycka”, uppläste åter notarien. ”Saken är erkänd.”
Biskopen suckade i det han sade: ”Djupt sitter papismen och djefvulens funder och signerier i de onda hjertan! Må hon stå en söndag vid kyrkodörren, att för sina signerier utskämmas.”
”Fru Metta Simonsdotter Abbornät, herr Erik Liljeholms husfru, klagar öfver att fru Brita Regertsdotter Oxe, henne ur kyrkbänken utträngt.”
Nu framträdde fru Metta inför biskopen och tänkte just börja sitt andragande, men med det samma steg äfven fru Brita Regertsdotter framoch sade bjert: ”Nej si det är då ramaste lögnen det, att jag drifvit henne ut; men icke låter jag heller tränga mig ur bänken för alla snärtors skull, och för det hon satt der så bred, och hade jungfru Sigrid med sig, så skulle jag inte få sitta i adelsfruarnas bänk; men si så god är jag som hon, och behöfver inte vika för henne.”
Redan sade fru Metta några ord till svar, och en häftig träta började just utbryta mellan de båda fruarna, då biskopen viftade med handen och bjöd dem åtskiljas, hvilket, efter någon svårighet, ändtligen lät sig göra.
De båda häftiga fruarna nedsatte sig nu i hvar sin bänk, på ömse sidor om gången, och sågo med vreda ögon på hvarandra.
Sedan biskopen, med lägre röst, rådfört sig med de båda andre kapitelherrarne, bjöd han högt de båda fruarna att framträda, och sade: ”Kyrkoförargelse må af ingen tålas. Jordens väldige äro dock alla såsom stoft inför herran, och J mågen icke inför honom förhäfva eder, eller drifva edra tvister. Rätteligen skulle vi ställa eder båda till spott och hån vid kyrkodörren, men som detta för eder adeliga värdighet icke ske kan, så mågen J båda eder kyrkostöring sålunda godtgöra, att J till kyrkan erläggen 10 mark och påföljande söndag detta edert godtgörande från predikstolen tillkännagifves.”
Fru Britas sinne jäste. Hon tyckte sig väl, på sätt och vis, hafva vunnit en seger, då hennes åklagerska nödgats plikta, men hon hade sjelf äfven blifvit ålagd detsamma. Med en knyck pånacken sade hon halfhögt: ”En hederlig menniska ska få plikta, för att en sånder inte får sitta så bred hon vill. Hon borde minsan inte als få slippa i hvarken kyrka eller bänk; och än mindre hennes doter, som hon föder opp till papisteri och styggelse.”
Biskopen, som emellertid stigit upp från sin plats, såg frågande på henne, hon steg närmare och fortsatte: ”Ja väl, det är ju allom kunnigt, huru hon skickat flickan att lära papisteri i det gamla nunnehålet Nådendal, och hur flickan der signat och messat med afgudiska fukter. Och en sån täcks anklaga hederligt folk!”
Fru Brita afbröts nu af klockarn, som började sjunga en psalm, emedan, enligt förteckningen öfver göromålen för denna dag, numera intet annat skulle i kyrkan uträttas, än aftongudstjenstens hållande, och resten af aftonen skulle användas till reviderande af åtskilliga kyrkans räkenskaper. Medan fru Brita hade talat, hade presterna undanställt papperen och ordnat allt för gudstjensten. Klockarn hade nu upptagit psalmen, och när han sett biskopen lemna sin plats, för att sätta sig i en kyrkbänk, ansåg han att allt var i ordning, och började psalmen. Biskopen inträdde i en bänk och satte sig ned. Sålunda måste båda fruarna tiga, men svårt föll det sig. Fru Metta hade väl ej rätt kunnat höra, hvad hennes motstånderska sade, emedan när denna talade, hade hon stått nära biskopen och vändt ryggen åt fru Metta; men hon hörde ändå nog, för att finna att det gällde någon beskyllning emot henne. Nuvar det ogörligt att få säga ett ord. Fru Metta satt en stund qvar, men det började skymma, gudstjensten var lång och hon nödgades, innan dess slut, lemna kyrkan, emedan det skulle varit omöjligt, att, utan fara för lif och lem, i mörkret resa hem, på den obanade och ojemna vägen. Icke eller anade hon att fru Brita gjort henne en beskyllning af den stora vigt, som fallet var. Hon begaf sig derföre hem, utan att vidare få orda något. Men icke var hon god till sinnes.
Det var en vacker morgon om senhösten. Luften var klar och kall, och rimfrost glänste som silfver på granarnas lummiga grenar. På vallen vid Storkyro kyrka samlades folket i grupper, samtalande. Ifrigast ordades dock bland en hop karlar, som stodo straxt innanför porten till kyrkogården. Tre bönder, Bengt Poutu, Mårten Philipson och Jacob Illka, stodo omgifna af en krets andra bönder. Allt flere och flere samlades till de förre, och alla stadnade, uppmärksamt lyssnande. Stundom utstötte någre ett ha! eller annat kort ord, händerna foro till pukkoknifvarne, hvilka af alla buros vid bältet, stundom ryckte en och annan, liksom omedvetet, sin knif till hälften ur slidan, men småningom sjönk den åter långsamt tillbaka, då egarens uppmärksamhet syntes så fängslad, af hvad den talande anförde, att han ej tycktes veta af något annat.
De äldre karlarnes alfvarliga, fårade anleten, de yngres mindre markerade, men äfven de om alfvar, tungt och träget arbete och dålig föda vittnande, alla syntes lifvade af samma känsla. Bitter och djup harm målade sig i alla dessa ansigten, men tillika ett visst lugn och resignation. Allt som de tre männen inuti gruppen omvexlande talade, lifvades dragen hos åhörarne, uttrycket i deras anleten blef allt vildare. Det var som när molnen draga sig samman vid horizonten, svarta, dystra, hotande, stundom frambryter en och annan svag blixt på afstånd, och man förutser att thordönet med kraft skall utbryta, att haglet skall förstörande nedbrusa, att orkanen skall härja; men ännu bryter ovädret icke löst, ehuru man ser förebuden.
”Detta veten J alla”, utbrast Bengt Poutu. ”Så har Flemingen låtit utsuga landet, att vi snart ega knappt barken till brödet. Hvem vet icke huru de tagit maten ur våra bodar och silfret ur våra kistor, och der sådant ej funnits, ha de tagit våra hustrurs och döttrars kläder, ryckt brisken af deras hals och ringarna ur deras öron, hästen ur stallet och kon och fåret från betet. Och hvem af oss vet icke, att Österbottningarna, redan af kung Johan, fingo löfte om lindring från borgelägers tunga, sedan moskoviten hade brändt och sköflat i Salo och Limingo, och krigsfolket ej kunde hindra dem. Och ha vi ej sedan med våra söner och drängar, med egen kost och egna vapen, försvarat oss. Och nu, när vi ha fred med sjelfva moskoviten, nu skola vi rappas och skinnas afknektarne. Här ligga skottska ryttare, här ligga upplänningarne och finnar dertill. J veten ock huru herr Klas satt vakt både på sjö och land, att ingen skall få klaga hos hans fursteliga nåde, hertig Carl, eller sända ombud till riksmöten, som han sammankallat; och huru strängt herr Klas straffar alla försök att hos fursten söka hjelp. Men vi, som här stå, vi ha dock lyckats komma både fram och åter. Ville jag för eder omtala huru svår vår färd varit, blefve det för långt; vi hafva svultit, vi hafva farit som hundar för vår och allas eder rätt. Och der har han sutit och smort sig och lefvat kräseliga, medan folket lider; den landsförderfvarn och förrädaren! I många, många års tid har jag arbetat på att få denna saken i gång, men nu ha vi hertigens ord på att vi måga resa oss, och orätt med våld vräka.”
”Fingo ni riktigt tala med hans furstliga nåde?” frågade en röst ur hopen.
”Jo, när vi kommo till Stockholm, och icke visste hvart vi skulle vända oss, då sökte vi först opp Hans Hansson, och bådo honom hjelpa oss med råd och dåd, och han rådde oss, och var en förståndig rådgifvare. ”Gån omkring på gator och gränder”, sade han, ”och der J sen folk röras mera, så ställen eder i gatumötena och ropen och klagen. Talen om huru Flemingen förtrycker eder med borgeläger, emot konungens och hans furstliga nådes vilja. Skriken ut om hans grymhet och tyranni, och om J någon historie hört om honom, som till ondo är, så utskriken och utspriden den. Vore det än icke sanning, så är dock intetså ondt, att han icke värre bedrifvit mot folk och fä, ja, mot qvinnor och barn.”
”Vi lydde Hans Hanssons råd, och sedan vi hade upprört hela staden med vår klagan och vårt ropande kring gatorna, så fingo vi slutligen komma inför hans furstliga nådes egna ögon; men vi begärte bara några fenickor svenska knektar, att skydda oss mot herr Klases tyranni. Hans furstliga nåde frågade då huru tätt krigsfolket vore förlagdt hos oss, och då jag svarade att fjorton bönder egde att sörja för en knekt, och tjugu bönder för en ryttare, så ropade hans furstliga nåde: ”Om tjugu bönder icke kunna öfvermanna en ryttare, och fjorton en knekt, så förtjena de intet bättre än att blifva plågade och förtryckta af både ryttare och knektar”, och så reste sig hans furstliga nåde och såg så vred ut i ögonen, att våra hjertan bäfvade i oss, och han höjde sin knutna hand högt opp i vädret och skakade den, och så sade han: ”Jag vet ingen annan råd, än skaffer eder rätt med eder egen hand. J ären väl så många, att ni må kunna slå dem ifrån eder, om ej med annat, så med klubbor och gärdsgårdsstörar.”
Rörelsen bland bönderna blef nu lifligare, alla händer omfattade knifvarne, häftiga utrop foro från mångas läppar; men åter stannade alla stilla för att höra mera.
”Jag vågade nu ödmjukt förklara”, fortsatte Bengt, när sorlet tystnat, ”hurusom jag redan i många år hade sjungit den visan, att vi skulle taga våra egna näfvar till hjelp, men att landetsmän icke rätt på alfvare vågat sig derpå, utan bara här och der i små hopar, eftersom herr Klas vore insatt i sina höga embeten af konungen, och handlade i hans namn.”
”Men då blef hertigen ännu argare och slog näfven i bordet och sade: ”Denne landsförderfvarn och hunden, Klas Fleming, honom behöfven J ej lyda mer än min gamla sko. Är det icke denne blodsugaren som förstör vår konungs och herres land, och förleder folket till uppror emot sin rätta öfverhet, och håller sina knektar i landet för att befrämja sina förrädiska afsigter. Försvaren eder sjelfve, emot denne stråtröfvaren och hans anhang, och varen trogne eder konung och mig, eder anborne furste. Blott J stån på eder till lands, skall jag väl sörja för att hålla sjön ren. Sägen edra bröder, att de stå manneligen på sig och icke låta kufva sig af Flemingen och hans kreatur.” Derpå tordes vi intet annat än gå vår väg, ty han såg mäkta grym ut. Och så sökte vi oss hem, under många faror och vedermödor.”
”Bröder, kamrater”, ropade nu Jacob Illka, så att det skallade kring kyrkogården, ”viljen J ännu tåla Svedjeklases tyranni? Viljen J ännu svälta och se edra hustrur och barn förgås i elände, viljen J låta Flemingens knektar frossa vid ölstånkan, under det edra barn tugga stamp och bark? Viljen J tåla öfvervåld i edra hus af knektarne, då intet annat fordras, än taga eder sjelfva rätt. J hören det sjelfve, hertigen uppmanar eder dertill. J hören det: Flemingen har ingen rätt att befalla, utan är en upprorsstiftare emot konungenoch hertigen. Ären J fege uslingar, att J låten honom förtrycka eder? Jagen bort honom, slån ned honom. Låtom oss draga till hans fördömda näste. Kamrater, gripen till vapen, allting duger dertill, störar, knifvar, klubbor; kom: ned, ned med Svedjeklas och hans anhang!”
”Ned med Fleming och med alla herrar”, skrek Poutu, ”alla, alla som äro klädda i kläde, äro folkets förtryckare.”
Länge hade Poutu sträfvat för ett mål: att komma bönderna att resa sig mot herrarne. Hans glödande hat mot de sednare, hade vändt sig helt och hållet mot Fleming, sedan denne som ståthållare herrskade öfver Finland, och till full låga hade hatet flammat opp, då Poutu sommaren förut, för sina stämplingar blifvit fängslad och förd till Åbo slott; derifrån han dock lyckades undkomma. På andra trakter af landet arbetade, för samma sak, Hans Fordeel och flera andra, äfvensom många hertigens utskickade. Men vördnaden för konungen och hans befallningshafvande, höll ännu bönderna tillbaka, ehuru redan på flere håll blod gjutits.
Nu var det annorlunda. Nu hade de hertig Carls eget ord på, att de egde rättighet till sjelfförsvar emot knektarne. Fleming egde ingen rätt att beherrska, än mindre att förtrycka folket. Bonden behöfde icke föda knektarne, då de icke höllos till rikets tjenst, utan endast till Flemings upproriska afsigters befrämjande. Nu var böndernas ifver och harm drifven till sin spets.
En tropp af Flemings ryttare kom nu utefter landsvägen, mot dem stormade bönderna. En striduppstod. Den blef ett förespel till klubbekrigets gräsliga drama, som nu blossade opp och höljde Finlands jord med fyratiotusende dess raskaste söners blod, gjutet af bröder emot bröder; som härjade, som sköflade, som brände, och hvars spår först sent utplånades från det förstörda landet; hvilket länge blef ett rof för hungersnöd, pest och elände.
Att redogöra för huru klubbhären ökades, huru den härjande framgick, hör icke till vårt ämne. Framåt vältrade sig massan mot Tavastland, allt mer tillväxte den och plundring, mord och brand, följde i dess spår. Hvarest knektar kunde uppspåras, nedhöggos de, stoppades de under isen, eller ock sköts till måls på dem. Kunde någon uppge att egaren af en gård, hade någon anförvandt ibland knektarnes anförare, då sköflades, utan vidare tvekan hans gods, och förstördes genom brand och härjande.
I sitt arbetsrum på Åbo slott, satt riksmarsken, ståthållaren Klas Fleming. Han stödde sin arm mot ett litet i fenstersmygen stående bord, på hvilket lågo åtskilliga papper. Ett litet stycke ifrån honom satt, vid ett större bord, hans skrifvare. ”Här är ett bref från hans majestät, konungen”, sade denne, i det han steg upp och vördsamt räckte brefvet åt riksmarsken, som genast bröt det. Sedan han genomläst brefvet, vände hansig till skrifvaren och sade: ”Här äro åtskilliga befallningar från kunglig majestät, hvarom bref och order skola utfärdas, så snart dessa öfriga bref äro genomgångna. Nu vidare, hvad finnes här yttermera?”
Skrifvaren började nu redogöra för de på bordet liggande papperen. ”Här är ett bref från hans furstliga nåde, hertig Carl, till menige män, som i Österbotten boende äro. Han uppmanar allmogen, att icke gifva någon akt på hvad eders herrlighet månde utfärda för befallningar, alldenstund, som orden lyda: han sådana påbud, utan befallning och tillstånd, gjort hafver, särdeles från oss och riksens råd. Hertigen säger ock vidare: der han ock någon befallning från kunglig majestät bekommit, som han beropar sig på, hvilket vi dock icke kunne tro, så är det genom orätt och falsk berättelse skedt.”
”Kasta brefvet i den der lådan”, sade Fleming, ”jag känner sorten”.
”Här är ett annat bref, som Lasse Nielson inskickat från Österbotten. Han lät tillika anmäla, att han, enligt eders herrlighets befallning, skall innan kort tåga hit med sina knektar. Brefvet är från hans furstliga nåde, stäldt till menige knektar vid Lars Nielsons fana. Torde icke vara af nöden att uppläsa alla de vanliga beskyllningarne, som stå främst, emot eders herrlighet, om lögner och bedrägeri och förtryckande af allmogen. Sedan följer: Derföre är vår nådige vilje och befallning att J ingenvart begifve eder efter herr Klas Flemings bud och tillsägelse, utan hålleeder qvar i den landsändan, till dess vi med riksens råd, eder något, till kunglig majestät och kronans gagn och bästa, befalla låte. Och der något olagligt kan blifva eder ålagdt, antingen af herr Klas eller någon annan, då gifve vi eder fullmagt och befallning, att J, med allmogens hjelp, må försvara hvad våld och orätt, som eder kan tillbjudit varda. Det J, trogne tjenare och krigsmän, må veta eder efter rätta.”
”Fördömmelses mordbrandsstiftare!” sade Fleming, sammanbitande tänderna. ”Undra sen öfver bönderna! Släng det i lådan.”
”Här är yttermera ett bref, som jag fann ibland några papper här på slottet. Det är skrifvet till herr Clas Hermanson Fleming, och till Hans Erikson, då de hade Åbohus omhanda, att de icke måtte inlåta eders herrlighet på fästet.”
Häftigt tog Fleming brefvet ur skrifvarens hand, läste några rader deri och utbrast, ”sådant torde dock vara ohördt i något land”, i det han häftigt steg opp och gick några hvarf fram och åter öfver golfvet. ”Är jag väl en förrädare mot min konung och riket, har jag förrädiske praktiker i sinnet emot mitt fädernesland? Har jag ej låtit bruka mig som en ärlig svensk man, från min ungdom, både i storm och slag. Hertigens bud och tjenare har jag emottagit i konungens namn, ehuru på egen bekostnad, och de hafva fått inkomma på konungens fästen och jag har satt dem vid min sida vid bordet. Och mig vill han stänga ute, som eger att i konungens namn befalla öfver all krigsmakt.” Åter satte han sig ned,så häftigt, att stolen, ehuru tung den än var, dock for ett stycke från sin plats, slog sin knutna hand i bordet och utropade: ”Men vill jag fästningarna, med guds magt, omhänder hafva, till dess jag dem i konungens egna händer kan andtvarda, då han, Gud gifve snart, återkommer till sitt rike; och hvad han befaller, skall jag troget efterkomma, trots hertigen, om jag än derför skall lifvet mista!”
Skrifvaren hade emellertid sysselsatt sig med några af de på bordet liggande brefven, och började nu åter sin redogörelse:
”Från herr Erik Sparre och herrar Bjelke, med begäran att eders herrlighet måtte komma till Sverige, för att deltaga i styrelsen och förena sig med regeringen der, och icke sätta eder emot hertigen.”
”Kasta brefvet i andra lådan”, sade Fleming. ”Du får gå nu. Kom igen om en timme. Dem är jag ingen lydnad skyldig”, fortsatte han för sig sjelf. ”Icke är jag deras skjutsbonde, att jag behöfver draga efter dem. De ha lika långt till mig, som jag till dem.” Nu grep han ett på bordet liggande färdigskrifvet bref, till hvilket han ännu fogade några rader, och undertecknade det sedan: