”Clas Fleming,friherre till Wik, riksmarsk, öfversteamiral och krigsöfverste, som nu hafver många regenter, hvilka alla förordna, ändock jag mig intet rättar efter mera än en, som heter konung Sigismundus. Kommer mina likaroch bjuda något till, så slår jag dem på hufvudet.”
”Clas Fleming,friherre till Wik, riksmarsk, öfversteamiral och krigsöfverste, som nu hafver många regenter, hvilka alla förordna, ändock jag mig intet rättar efter mera än en, som heter konung Sigismundus. Kommer mina likaroch bjuda något till, så slår jag dem på hufvudet.”
”Slå dem på hufvudet, ja, slå hufvudet af dem; alla här i Finland, som förrädiske äro. Jag undrar hvem som stode mig i vägen, om jag ville begära dem af konungen! Han skulle gifva mig dem att sålla såsom agnar, alla dessa lumpna lycksökare, som äro antingen stumma hundar eller tillochmed vifta svansen för hertigen.”
Han satt en stund försänkt i tankar, dörren öppnades och fram till honom trädde hans husfru, fru Ebba. Han varsnade henne ej, innan hon vänligt lade sin hand på hans axel. Då ryckte han häftigt till, och ur ögonen for en blixt, men det vredgade uttrycket mildrades nästan till vänlighet, då han såg hvem det var, som stört honom, och han sade endast: ”Ebba.”
Fru Ebba forskade ett ögonblick i hans ansigte och sade: ”åter obehagliga nyheter, min vän.”
”Hertigen sörjer för att sådana ej saknas. Dertill växer mig böndernas uppror öfver öronen. Lyda andras råd, der eget vore bättre, är dårars verk. Bönderna hade bort qväsas genast, men jag lyddes på Olof Sverkersons råd att bida. Han ställde sig, som om han kännt konungens önskan. Numera torde ej resningen kunna undertryckas, utan att det kostar mycket blod.”
”Ack min herre, bönderna äro enfaldige och vilseledde. Låt dock ej din hand falla alltför tungt öfver dem. De hafva i sanning haft mycket att lida.”
”Ebba, mildhet vore här grymhet. Konungenstrogne och ärlige undersåter måste skyddas. Upproret måste qväsas, om ej hela landet skall bli ett förödelsens hemvist.”
Fru Ebba suckade djupt och sade, efter några ögonblick, liksom till en fortsättning af hvad hon emellertid tänkt vid sig sjelf: ”och sedan att veta huru dina fiender af hvarje den minsta anledning, ja ofta utan all anledning, göra om dig berättelser, hvilkas lögnaktighet hvarje barn borde kunna inse!”
”Se, min stolta Ebba är ju som hvarje annan qvinna”, sade Fleming leende, ”gråter öfver hvad klaffarena säga.”
”Skulle jag icke det? Huru känner icke jag dig, den ädle! Men menniskorna känna dig icke så, och ditt namn skall gå till efterverlden med de fläckar, som lögnen vidhäftat det, och som illviljan utbredt. De, som efter oss lefva, skola tro hvad de hört.”
”Hvad mera, blott Han, somöfveross lefver, ser sanningen, och det sominommig lefver, nemligen samvetet, säger att jag handlat redligt. Domen öfver död man, är mäktig, Gud är mäktigare.”
”Många finnas, som säga att herr Klas dock kunde en mohn jemka med sig, utan att göra orätt. Att det vore fäderneslandet nyttigare att gifva med sig, än att stå på Konungens rätt i det yttersta.”
”Nej, vid Herren Gud, icke”, utropade Fleming, i det han höjde sin hand och lät den åter falla på bordet. ”Sanning och rätt äro alltid desamma,om än tusende skrika om att det är bättre nytta af att ljuga och bedraga. Nytta är bra, men ärlighet varar längst.”
”Jag erhöll i dag ett bref från min syster, drottning Cathrina. Hon ber mig, åter en gång, föra talan för enighet och eftergifvenhet.”
”Nå, hvad har väl din höga fränka att påstå?”
”Om du så tillåter, vill jag läsa opp brefvet:
”Till oss älskelig, ärlig och välbördig qvinna, fru Ebba, herr Klas Flemings till Qvidja och Svidja, vår kära syster, gunsteligen.
”Catharina, med Guds nåde, Sveriges, Göthes och Wendes Enke-Drottning.
”Vår synnerliga gunst och kärliga helsning; alltid med den evige Gud, som tillförene. Vill jag, hjertans kära syster, gifva eder tillkänna, att Vi, Gudi dess lof, äre temmeligen väl till hälsan, och unne Oss den nådige Guden alltid, att detsamma om eder spörja.
Nu, då mig lägenhet gifves, att med herr Nils få hjertans kära syster denna sedeln tillhanda, vill jag eder, hjertans kära syster, icke förhålla, hurusom dessa svåra oenigheter emellan H. F. N. Hertig Carl och H. H. herr Klas Erikson, eder herre, mig till sinnet månde gå. Och beder jag eder kärligen, hjertans kära syster, att J ville använda allt ert inflytande hos Hans Herrlighet, att han måtte denna striden till en ända komma låta; seende huru under all denna fiendtligheten hela riket lider, och huru man väl af all denna oenigheten inom salig konung Gustafs hus, alltför mycken sorg och suckan haft att bestå,och blodsutgjutelse och skada inkommit. Derföre, hjertans kära syster, ville J icke afslå min tjensteliga begäran, det J ville förena eder med mig, att söka någon fredlighet åstadkomma, och bedja Hans Herrlighet, att han dock icke ville i det sista så hårdt stå på konungens rätt, då deraf numera endast blodsspillan och landets förhärjelse komma kan. Är ock väl H. F. N. den, som makten hafver, att drifva sin vilja igenom, gifve Gud till fosterlandets välgång. Synes mig ock detta landet af partier så sönderbråkadt, att en starker hand vid styret behöfves; det ock Hans Fursteliga Nåde bättre torde kunna styra, än Hans Majestät Konung Sigismundus, den sig så i de Polskes händer befinner, att han väl aldrig detta oroliga landet med rätt styrka styra kunde. Alltså, och då herr Klas är såsom ett hufvud öfver finnarne, så skulle fred och rolighet snarligen i landet blifva, blott han ville mera sig Hertigen underkasta, och vilja vi tro, att om H. F. N. än regeringen eftertraktar, han dock icke till kronan sträfvar, såsom han med så många heliga förbindelser försäkrat. Detta är icke första gången som J, hjertans kära syster, hafven, jemte mig, försökt att i denna saken tala fred och försonlighet. Framställ nu min önskan. Gud gifve framgången till det bästa.”
”Resten af brefvet torde jag knappt uppläsa, det är blott angående det ölet, jag sände i somras, och några råd för Heblas hosta, som syster Cathrina lär mig bota med vax af ottesångsljus. Men nu vill jag blott orda något om brefvets hufvudinnehåll. Säg mig dock, min herre och make,vore det dock icke mera lugnt, om J ville litet foga eder efter hertigen.”
”Visserligen.”
”Bönderna skulle väl ock upphöra med sina dåd i sådant fall?”
”Troligen skulle hertigen ålägga dem att hålla sig stilla, om jag skulle underkasta mig honom.”
”Tror J att de öfrige Finske herrarne, i sådant fall, skulle vidare sätta sig opp emot honom?”
”Föga nog, om jag skulle ställa flottan och krigshären till hertigens behag.”
”Skulle väl icke då all split och blodsutgjutelse emellan partierna upphöra?”
”Troligen, ty utan att hafva något stöd inom landet, kan konungen föga ens försöka, att med främmande troppar befästa sin thron.”
”Tror J icke att hertigen med rättvisa och kraftig hand skulle styra landet?”
”Jo, detta blefve troligen fallet.”
”Välan, jag har nu uppfyllt drottning Cathrinas begäran, jag har framställt hennes önskningar till det bästa. Hvad sägen J härom, herr Klas?”
”Att konung Sigismundus är min herre och konung, den jag, och hela Sverige och Finland hafver svurit tro.”
Fru Ebba böjde djupt sitt hufvud och sade med värma: ”jag väntade det så.”
Efter en stunds tystnad började fru Ebba åter: ”Min vän, jag kom nu in till dig äfven för att tala om några små husliga angelägenheter. Du har ju lofvat ditt beskydd åt herr Erik Liljeholm och hans unga dotter. Hvad synes dig, villedu icke erbjuda henne att, till en tid, vistas i vårt hus? Sedan du berättade mig om den anklagelse, som mästar Erik gjort emot henne, vid sammankomsten i höstmarknaden, har jag tänkt härpå.”
”Gerna, min Ebba, vill jag visa herr Erik denna lilla välvilja för all hans trohet och vänskap emot mig.”
”För samma vänskaps skull har ock hertigen hotat honom att han skulle få sin kål kokad och sina fiskar varma”, sade fru Ebba. ”Men”, tillade hon med ett litet fint leende, ”nu såge jag gerna, om han skulle hitsända, vare sig kall eller varm, kål; ty, som du vet, ha vi här en 40 à 50 personer att dagligen bespisa, och förråderna börja tryta. Jag ville just fråga härom. Från Qvidja är större delen af afkastningen inhämtad. Det torde väl vara nödigt, att från de andra godsen låta leverera något, så framt du ej vill taga af kronans förråder, åt det myckna folket.”
”Nej, käraste Ebba, kronans förråder äro hårdt anlitade i dessa tider. Från Ylänä må hemtas hvad der finnes, när föret stadgar sig.”
”Jag förmodade sådant svar. Då allmogen drar så svår borgelägers tunga, så må väl ock vi gerna föda, så många vi kunna, af konungens folk.”
Fru Ebbas blick råkade nu falla på hennes mans ena stöfvel, den han höll utsträckt på mattan och på hvilken en mängd lera fasttorkat, sedan en utfärd på morgonstunden.
Fleming följde riktningen af hennes blick, log smått och sade: ”förbarma sig, nu får jag väl bannor. Aj, aj, Ebba kära. Aldrig får du dinman ens borstad, än mindre klädd i sammet och siden, som herrarne der i Stockholm. Men du är mig ju dock alltid huld, om än jag är en skogsbjörn, som hvarken lär sig dansa eller att fästa papillotter i raggen; ja, icke ens lär sig aftorka ramarna, så att han ej skulle sätta tassfärdor på dina hvita golf.”
”Och dock, min herre och make, gläffsa hundarne och rycka björnen i hans lurfviga pels!”
”Låt dem rycka, och låt dem skälla. Hundgläffs fäller ej björnen.”
”Hvems är gården deroppe, som ser så ståtlig ut”, frågade Jacob Illka, som numera blifvit vald till anförare. Bondehären tågade uppför en backe.
”Den tillhör herr Ifvar Tre Flammor.”
”Ånej, herr Ifvar dog ren i somras. Gården ärfdes af hans systerson, unge herr Enevald Fincke.”
”Då står han i skyldskap med Svedjeklas, ty jag vet att Tre Flammorna i tiden, genom gifte, kom i någon slags slägtskap till Flemingarna.”
Mera behöfdes icke, genom dessa ord var gårdens unge egare dömd, och till den vackra gården störtade hela skaran.
Solen sken blekt öfver den nedanför kullen belägna insjön. Tallar och granar stodo mörka på afstånd, närmast gården skakade björkarne sina fina löflösa grenar.
Gårdens unge husbonde, Enevald Fincke, stod på trappan, då de ifrigaste af bönderna började skönjas. Hans blick mörknade allt mer, då han såg huru skaran tätnade, och slutligen vände uppför vägen till gården. Drängarne voro ute i skogen; det var ock allt detsamma, hvad skulle de förmått mot denna mängd! Hans blod jäste vid tanken på att icke ega medel, att skydda sig emot en hop bönder. Han ropade namnet på en af husets tjenstepigor. Då denna kom ut på trappan och fick se bondehären, gaf hon till ett rop af förskräckelse, men Enevald sade, nästan föraktfullt: ”För eder är det väl bäst att skynda undan, medan ni ännu kan hinna. Stå inte och skrik nu, skynda på de andra pigorna. Spring bakvägen ut till skogen, göm er der vid kolmilan.”
”Herre gud, ändå ni sjelf, herr Enevald?”
”Jag blir qvar. Prata inte. Skynda.”
Flickan sprang, och innan kort voro hon och hennes kamrater så långt borta, att de väl kunnat minska farten; men flåsande och andtrutna fortforo de att springa så fort de möjligen kunde, ända till dess de hunnit det anvista stället, der de började öfverlägga om huruvida de icke borde springa ännu djupare in i skogen, eller om det inte ändå vore bäst att först springa hem och bärja undan för elden, ifall klubbmännerna skulle bränna gården. Dessa och många andra dylika förslag begrundades med all ifver.
Enevald gick emot de på gården inströmmande bönderna, och frågade hvad de ville.
”Antingen skall ni, herr Enevald Fincke, kommagenast med oss och hjelpa oss att köra bort Flemingen, eller ock veta vi att ni är en förrädare, som han, och då skall ni få sura fiskar. Hej, fort hit och följ med oss.”
”Aldrig”, sade Enevald med afsky, ”aldrig skall jag blanda mig med edert upproriska och blodsölade följe.”
”Slå ned honom, qväf hans arga mun.” Med orden följde gerningen, Enevald slogs till marken och bands.
Det vanliga förstörelseverket bedrefs med ifver. Somliga släpade samman hvad ätbart fanns och började äta; andra tyckte sig vara klokare och skyndade att först förse sig med hvad som af värde kunde finnas i huset; men just under det alla voro som ifrigast sysselsatta att på ett eller annat sätt sörja för sig, flammade redan lågan högt opp och bortjagade alla. En af de yngre klubbemännen hade roat sig med, att i förtid kasta eld i ett rum der blår var uppstapladt, utan att bry sig om huruvida detta kom olägligt för kamraterna. Innan kort stod huset i låga, och här var numera intet att göra. Bondhopen begaf sig bort åter, släpande med sig det härjade godsets egare.
”Hvad skola vi göra med herr Enevald?” frågade Bengt Poutu.
”Skjuta till måls på honom”.
”Kasta in honom i huset, i bästa brasan”.
”Stoppa ner honom under isen”. Dessa och dylika förslag hördes från flere håll, men Bengt Poutu sade: ”Vi kunna föra honom med oss, hanmåste hjelpa oss. Han har varit utrikes, och han förstår sig bättre på herrars funder, än vi bönder.”
”Tror du den ena korpen hackar ögat ur den andra”, sade Illka, ”bäst göra af med honom. Död hund biter ingen”.
”Grannar”, sade Poutu till de närmast omgifvande, ”jag börjar frukta att vi dock gjuta för mycket blod. Jag räds detta ej är rätta vägen att uträtta vårt lofliga verk. Nog kunde det gå af med mindre”.
”Det skall allt Svedjeklas svara före. Hej, inga mesar och harhjertan”.
Bengt gick nu närmare till Enevald och sade: ”Hvar och en som ej är med oss, är mot oss. Är ni icke skyldig att hjelpa allmogen och befria dem från förtryck, om de skona eder?”
”Vore edra vägar de rätta, så skulle jag icke undandraga mig att hjelpa eder, men ni härjen och sköflen som röfvare, med eder går ingen man af ädelt blod, förr må ni mörda mig, som ni gjort med så mången annan”.
”Herr Enevald, er far var en hederlig man, han stod mer än en gång på böndernas bästa. För hans skull ville jag att ni skulle blifva skonad. Jag har ock förmått männen att aftaga edra band, och behandla eder skonsamt. Skulle ni rätt veta huru bonden förtryckes, ni skulle icke förebrå oss vårt förehafvande! Flemingen vill vara landets kung, derför sätter han sig opp och är upprorisk mot kungen och hertigen. Det vet ni nog, unge herre, det veta herrarne alla, och Hertigen hinner ej komma och jaga honom bort. Men få vi honombara undan, så slippa vi den förderfveliga knektehopen, och Hertigen ger oss frihet från borgelägret, som så utsugit landet, att vi snart ha hvarken ko eller so. Ja, unge herre, så är det. Kom blott med oss, och vi vilja snart jaga bort tyrannen. Se här, kan ni läsa? Här är bref som Hans Hansson sändt med Hans Fordeel. Det är Hertigens bud och befallning att man ur huset skall uppresa sig, draga till Åbo och i vägen sköfla adelns och krigsfolkets gårdar, och slå ihjäl allt varaktigt folk. Endast Hans Hanssons gård Kanchas, Clas Åkessons Åminne och Ljuxala, der fru Carin sitter, böra skonas. Dessutom står här skrifvit att vi skola tåga till Åbo, ta in slottet och ta Flemingen till fånga. Nå, J har väl icke lust att motsträfva hans furstliga nådes befallning, unge herre”.
Nu anlände en liten tropp bönder, som varit utsända för att skaffa underrättelser, och de inberättade, att två mil härifrån funnes en herregård, Tannila, hvars egare, en af Flemingens ifrigaste anhängare, herr Erik Liljeholm, nu vore på Åbohus, att hans fru vore hemma på godset, och att man der kunde vara säker på att finna rika matförråder.
”Godt”, sade Illka, ”just hvad vi behöfva. Vi rasta till morgonen i denna by.”
Natten var kall. Enevald som blifvit bortförd i sin tunna drägt, led af kölden. Genom bemedling af Poutu, hvilken allt hoppades att vinna honom, erhöll han till begagnande en bondrock samt en luden mössa.
Följande morgon ropade Illka: ”Må hvar ochen packa ihop hvad han samlat, nu vandra vi till Tannila, till fru Mettas matbodar”.
”Till fru Mettas matbodar”, skriade skaran, och tåget satte sig i rörelse. Enevalds blod jäste vid tanken på att en adelig qvinna skulle öfverfallas, han skulle se det, och icke, som hans riddare ära fordrade, beskydda den värnlösa. Han hade varit länge i fremmande land och icke sett fru Metta sedan sin barndom, detta återseende blefve bedröfligt. Hade han helst icke varit fängslad! Nedlåta sig till att bedja, att hyckla för en bonde, det kunde han ej förmå sig till, ehuru han väl kunnat bli fri, blott han låtsat gå in på Poutus förslag. Men detta ville han dock ej.
”Brita, har jag inte sagt dig tusen gånger, att du inte får ställa bort en kittel innan du skurat den blank, och den der är ju så knottriger, som ditt eget koppärriga ansigte; men det är skilnan, att koppärren ha vår herre märkt dig med, och de lända dig till ingen skam, ty lika bra menniska kan du vara, fast du inte är så fager i ansigtet; men har du kittlarna mulna och inte skurar tennfaten blanka, så vill ingen hederlig karl ha dig till hustru. Ändå qvasten, står den icke i vrån! vet du icke att den skall hänga der på spiken i kontoret? Brita, Brita, om du fast tjenar hos en torpare, så skall du vara ordentlig; och du sen, som fått hedern komma i ett adelshus. Slå inteden öfverblifna ärtmaten i ett brukadt fat, tag du vackert ett rent käril. Ren mat ska tiggarn ha, som får den öfverblifna betan, så väl som herrskapet sjelf, som äter först ur fatet”.
”Henne får jag mycket besvär med, innan hon blir folk”, fortsatte fru Metta för sig sjelf, i det hon ernade lemna stugan, der Brita sysslade, men möttes i dörren af Elsa, som störtade emot henne likblek, med stirrande ögon och vidöppen mun.
”Elsa, hvad i herrans namn går åt dig, har du sett otyg midt på dagen, eller har nån stöpt bly öfver dig? Hvad fattas dig, menniska?”
”Klubbmännerne, klubbmännerne, bönderne”, stammade Elsa.
”Gud hjelpe en hvar för det plågoriset! Hvad om dem nu åter?”
”De komma, de komma hit, de komma straxt, de ha bränt opp herr Enevald Finckes gård!” Nu hade hennes tungas band lossat, och hon bröt ut i skrik och snyftningar.
”De skall väl så raggen heller, icke våga sig till hederligt folks hem”, sade fru Metta, men blef ändå en mohn blekare.
Nu kom Sigrid och sade med hastig bäfvande röst. ”Klubbmännen komma. Mor, hvad är att göra, hvart fly vi. De komma der nere på ängen som en molnsky, de äro så många”.
”Än sen” sade fru Metta ”de må vara huru många de vilja, så ska de väl vara menniskor. Alldrig har jag gjort dem något för när, och de ska väl veta ha respekt för folk”. Emellertid syntes hon ej vara så alldeles säker på sin sak, utansamlade hastigt, med Sigrids tillhjelp, en korg med silfverkannor och dylikt, hvilket Sigrid med Elsas bistånd tömde uti källargropen under stuggolfvet, der en mängd vatten samlats.
”Skäms ni inte, era pjextossare, som så der stöfla in till hederligt folk”, skrek fru Metta i detsamma åt några inträdande bönder. ”Vet du inte Jöns, att ha bättre vördnad för din nabo fru? Åh skäms din långa slyngel, har du gett dig ihop med det der följet, och står med skinnkarpusen på hufvut inför mig. Mössan af på fläcken, Jöns”.
Jöns hade stormande och stormodigt inträdt, men blef så häpen när fru Metta, alldeles med sin vanliga öfverlägsna ton, tilltalade honom, att han halft förlägen strök mössan af hufvudet och ej rätt visste hvad han skulle företaga sig.
Enevald hade trängt sig in jemte bönderna och stod, äfven han, ett ögonblick helt förvånad öfver fru Mettas courage, men i detsamma varsnade han Sigrid, som bäfvande smög sig så nära hon kunde till sin mor. Till henne hviskade han sagta: ”Följ mig, jungfru, jag vill försöka att föra er härifrån”. Då hon ännu qvarstod invid fru Metta sade han: ”Jag är Enevald Fincke. Dröj icke jungfru, följ mig”.
”Jag kan ej”, svarade Siri lika sakta, ”min mor”.
”Har för ögonblicket ingen fara, jag skall hemta henne, så snart ni är i säkerhet”. Han tog henne i handen och förde henne genom en liten dörr ut i ett rum invid, dit ännu ingen inträdt. Der kastade han öfver henne bondrocken och den ludna mössan, hvars öronlappar han bad hennetillknyta under haken, och tillika neddraga sitt hår i pannan. ”Tag det der täcket i famnen, håll det högre för ansigtet, så gömmer det bättre. Siså. Vi måste gå genom farstun, der är mörkare. Denna dörr går väl dit?”
Genom farstun trängde sig nu Enevald fram, den darrande Sigrid följde.
”Si på den, som fått ett sånt prägtigt täcke. Hvar fick du tag i det?” frågade en bonde.
”Dit åt, der finns mycket goda saker”, svarade Enevald, och pekade åt det håll, hvarifrån han kom. ”Dit har ännu ingen hittat”.
Åt denna sida vände sig nu karlarne, och medan alla ur farstun strömmade åt andra sidan af huset, frågade Enevald: ”hvar finns vindsstegen?”
”Här”.
”Opp fort. Göm er der. Tända de eld, skall jag hemta er”.
Som en fogel var Sigrid uppför stegen. Ögonblicket derefter låg den sönderkrossad af Enevalds händer mot golfvet. Spillrorna slängde han i en knut. Spillror och söndrade don, hörde till ordningen för dagen, så att de väckte ingen uppmärksamhet, ehuru flere karlar i detsamma återkommo och omringade Enevald. Man hade saknat honom, och ställde nu ett par karlar för att vakta honom.
Sedan Sigrid lemnat stegen och hunnit några steg in på den mörka vinden, och sålunda kände sig jemförelsevis i säkerhet, började hon vakna såsom ur en dröm. Förskräckelsen hade beröfvat henne all redig tanke, hon hade endast haft en instinktlik känsla af att vela fly. Men nu sansadehon sig med ångest. Hennes mor, hvar var hon, i hvad fara sväfvade hon? Och denne fremmande yngling, hvem var han, kunde och ville han, som han lofvat, rädda hennes mor?
”Nej, nej, jag måste söka upp henne, huru kunde jag så lemna henne”.
Sigrid hastade till luckan, lyftade litet på den, men nere under henne i farstun stormade den vilda skaran; om än stegen stått qvar, icke hade hon haft mod att tränga sig ned ibland dem. Åter slöt hon sakta luckan, knäföll derinvid och bad en brinnande bön om hjelp och nåd för sin mor, för sig sjelf, för sina föräldrars hus och alla menniskor deri, och för honom, som hon fruktade skulle få lida, för det han velat rädda henne. Nu hade hon sansat sig och blifvit lugnare. Hon smög sig, mellan en mängd gammalt husgeråd, fram till en liten glugg, derifrån hon varsamt såg ned på gårdsplanen. Der möttes hennes ögon af en gräslig syn. En af husets tjenare låg der fallen och syntes kämpa med döden; kreatur slagtades; blod, rykande kroppar af djur; menniskor med demoniska blickar och åtbörder; eder och förbannelser, blandade stundom medrått skratt. Sigrid nedföll afsvimnad.
När Enevald återkom i stugan, stod fru Metta bunden vid sängstolpen. Några klubbmän hade satt sig ned i rummet för att dricka, och ölstånkan påfylldes flitigt. Fru Metta teg, men huru hennes sinne jäste, såg man på hennes kind, som vexlade än dunkelt röd, än alldeles blek. När hon blef varse Enevald, kastade hon på honom en frågande blick, som han besvarade med ett halfhögt:”i säkerhet”. De båda väktarne tyckte sig dock märka tecken till förstånd emellan fångarne, och bortförde genast Enevald.
Emellertid utsläpades på gården de motsträfvande och råmande oxarne och korna. Männens klubbor och knifvar gjorde hastigt slagtare-arbete. Fåren lågo snart bland de andra slagtade djuren. Eldar uppgjordes i spisarne; i husets stora grytor kokades väldiga förråder och refvos derifrån och förtärdes halfråa. Emellertid roade sig flere af karlarne att slå sönder fönstren och förstöra sådant, som ej kunde medföras. Man sökte efter flere af gårdens folk, än de man redan sett, men fann ingen. Pigorna hade äfven lyckats gömma sig så väl, ehuru helt nära gården, att ingen hittades. ”De hade dock bort slagtas med gårdens öfriga nöt”, skrek en röst.
”Bry er inte”, svarade en ung dräng som hade dragit skinnkarpusen ända ned mot ögonen, ”vi ska skaffa fällor åt dem, just sådana, som harbrännor ska vara”. Hastigt ryckte han till sig en såg från väggen, klef, jemte ett par andra karlar, opp på stugans bänkar, och innan kort voro takåsarne afsågade på flere ställen, nästan ända igenom.
”Siså, om frun der nere i stugan slipper lös och alldrig så litet är arg och smäller i dörrarna när hon går in här, så tänker jag båd hon och andra i hennes följe ska få tak på hufvudet”.
”Visst borde man tutta på” föreslog någon, men en och annan af grannarne, som slutit sig till klubbehären, började mena på, att Fru Metta ändå varit mången till råd och hjelp och mättat mångenfattig, och man borde nu ändå ej så rent förderfva henne.
”Nå, så skall man väl då laga sällskap hit”, ropade skrattande en ung dräng, hvars glada blå ögon tydde på ett lätt sinne, ehuru han nu var gripen af den allmänna yrseln och lika vild som de andra. Derpå tog han de slagtade kreaturens hufvuden, spetade upp deras munnar med stickor och ställde sådana i alla fönster, liksom om de skådat utåt. ”Siså, nu ser här folklikt ut”, ropade han gycklande, och ett stort skratt och buller uppstod under det skaran började tåga från gården.
En hög rodnad uppsteg på fru Mettas kind, då hon hörde rösten af sina kära kreatur, när de utsläpades och fälldes. Dessa föremål för hennes dagliga omvårdnad, hon kände dem hvar och en särskildt på rösten, och tårarna trillade en och en utför hennes kinder. Ofrivilligt utsade hon för sig sjelf några af de mest älskade kornas namn, när hon hörde deras nödrop.
Många och långa voro de timmar, som sålunda tillbringades af henne, och lättare är att tänka sig än beskrifva hvad hon led, då hon måste sitta här fängslad, och visste att nu förstördes hennes ståtliga bo, detta hennes tankars mål, hennes hjertas stolthet och hennes ögons fröjd.
”Siså, farväl nu, kära fru”, sade Jöns, ”frun behöfver nog hvila sig nu, när frun haft så mycket fremmande. Sitt stilla, var så god, icke behöfver frun ha besvär att följa oss, sådana ringa gäster frun i dag haft. Skall jag helsa till herr Erik Liljeholm på Åbohus?”
Hade fru Metta varit fri, så hade Jöns fått en sjungande örfil, så tung som af den dugtigaste karlahand, om än svaret derpå blifvit ett klubbslag, som spräckt hennes hufvud; men fru Metta älskade ej att bruka munnen, der hon ej kunde göra sitt ord gällande, och så teg hon fortfarande.
Enevald omringades af en tropp bönder och medfördes, utan att ens få yttermera gå in i stugan, der fru Metta var fången. När hon eller Sigrid kunde få hjelp, visste han icke. Tre af gårdens drängar hade med ondo och godo blifvit tvungna att åtfölja klubbehären, en som satt sig till motvärn låg slagen vid gårdsporten, en hade rymt till skogs jemte husets qvinnliga betjening, vid första skymt af de annalkande bönderna. Troligen blefve fru Mettas öde, att icke slippa fri innan någon af det gömda gårdsfolket vågade sig hem, ty Sigrid kunde icke eller komma ned från vinden utan stege, men någon slags motstånd vågade Enevald ej göra, af fruktan att reta bönderna och föranleda dem att i förargelsen stifta brand, eller begå något annat nidingsdåd.
När Sigrid ändtligen, efter en långvarig svimning, slog opp ögonen, drog det en betydlig tid ut, innan hon kunde lyfta opp sitt hufvud. Slutligen började hon sansa sig och ihågkomma hvar hon var och hvad som händt. När hon kom till fullt medvetande reste hon sig opp, och steg återfram till gluggen. Nu var allt tyst. Ingen menniska syntes. Endast förödelsens styggelse låg öfverallt. Den slagne tjenarn, qvarlefvor efter de slagtade djuren, de blodiga, grinande djurhufvudena i de sönderslagna fönstren, allt påminnte henne om, att hon ej blott drömt en gräslig dröm.
”Min mor, o Gud, hvad har blifvit af henne”, ropade Sigrid ångestfullt, sprang till vindsluckan och ryckte opp den. Äfven här var allt tyst. Men huru komma ned? Dock denna tid byggdes ej höga rum. Sigrid var lätt och van att springa utför de höga åsarne i nejden, och nu i sin ångest bäfvade hon ej för att våga ett djerft försök. Med ett hopp stod hon på farstugu-golfvet, och lyckades komma oskadd ned.
Från rum till rum sprang hon nu, sökande sin mor och ropande henne. Lyckligtvis kom hon först åt den sida, der hon lemnat fru Metta, och undgick sålunda faran af att begrafvas af taket i det rum, der bjelkarne voro genomsågade. Nu tyckte hon sig höra svar på sina rop, och fann slutligen fru Metta, utmattad af ansträngning att försöka göra sig lös.
Med ett glädjerop sprang Sigrid fram, och grep en på bordet liggande knif; snart voro banden afskurna och mor och dotter lågo i hvarandras armar.
”Detta har jag till straff, för att jag mången gång ömkat allmogen och klandrat herr Klas för hans stränghet! Ömka sådana röfvare och hedningar, ja. Jo, jo, när paddan kommer till välde så pöser hon! Mina kor, mina präktiga kor! Serdu, der ha de odjuren ställt Rosans hufvud, min alrabästa ko, som mjölkade sex kannor om dagen, och som alldrig smakade på sitt morgonfoder, om inte jag hade klappat henne på det der samma fattiga hufvudet förut. Och mina snälla kalfvar och qvigor, och Liljan, och Dockan, och Blidaros, och Mansikka, och Murikki, alla döda”, och fru Metta grät så att hon snyftade, något som Sigrid aldrig förut sett henne göra. Hon öppnade nu en liderdörr, ”se”, utropade hon glad, ”Stoltafin lefver än. Hon var i går litet modstulen och mådde ej väl, så att jag lät skilja henne ifrån de andra, och skickade Matts med Storsvarten till gamla Österbottens Annika, för att be henne komma och stöpa bly öfver henne. Det var så godt det, så ha vi Storsvarten i behåll. Jag vånner de nu vore här ren, så man hade någon till hjelp, att få börja rödja undan här. Hvar hålla de nu tro alla hus? Hu! Herre välsigne och bevare oss, hvad är detta? En död karl! Rysligt, förfärligt! Det är ju Erki. Kanske finns det dock lif i honom, jag tycker hjertat klappar en smula. Han måste bäras in, kölden gör af med honom annars, om han änn något lif har qvar. Tag i med du, Siri, det duger ej att vara fin när det gäller en menniskas lif kanske, och drängar och pigor ha vi ej nu att befalla. Men äro de då alla ihjälslagna, efter ingen syns till ännu. Tyst, vänta ett ögonblick, mig faller något in. Spring du och ring på klockan. Komma de ej när de höra vällingsklockan, då äro de i sanning döda”.
Sigrid åtlydde befallningen, och när hon återkomefter väl förrättat värf, hade fru Metta nogare undersökt den slagne karlen och blifvit stärkt i den tron att han lefde, men tillika besinnat sig att det ej vore värdt att försöka bära bort honom, då hon hade så svag hjelp att anlita, som Sigrid. Hon betäckte honom derföre med hvad som fanns af sådana kläder och täcken, som klubbmännen ej aktat värda att medtagas.
Nu var Fru Metta åter redan alldeles densamma som vanligt, så att när tjenarene småningom började åter infinna sig vid den kända signalen, tittande försigtigt för sig om allt var säkert; då var hon genast i full verksamhet och satte alla till arbete att undanrödja förödelsens värsta spår.
Nu visste äfven en af tjensteflickorna berätta, att en ko blifvit räddad. Hon hade sett den i vildt språng sätta af åt skogen, och ingen hade förföljt den, åtminstone då hon såg den.
”Se der kommer gamla Annika med Matts och Storsvarten, det var galant. Ja, mor, ni må visst signa och häfva ögonen. Vill ni läsa olycka öfver de fördömda klubbkarlarne, så lägger jag visst inte fingrarna emellan. Det är säkert det”.
Lilla mor Annika lutade sig mot sin käpp och vaggade fram och åter och lyfte sin hand flere gånger. Om af förvåning och fasa, som fru Metta trodde, är dock icke så säkert. Fru Metta berättade nu att hon ej egde flera kor än den sjuka, som mor Annika skulle stöpa öfver, och en bortlupen. ”Läs nu en signelse så hon kommer hem, pigorna äro så uppskrämda, så att ingen törs gå att söka henne”.
Annika redde sig att göra fru Metta till viljes. Hon klef opp på backen bakom fähuset och började läsa. Först mumlade hon länge, nästan ohörbart, slutligen höjde hon rösten, allt tydligare hördes nu hennes ord: ”Jungfru Maria klagade sig, min ko är spildt och illa vildt. Den gamle han gick på ett brinnande berg och såg de vanne qvinnor. Jag manar dig, du vanne qvinna; du får mig mitt igen. Fullt som ett ägg, rödt som en blomma, innan solsätt tecknadt eller korsadt”. De sednaste orden uttalade hon med hög, besvärjande röst, under det hon sträckte sin käpp i vädret och ritade figurer dermed i luften. Derpå ropade hon tre gånger, med ljudelig röst, den saknade kons namn och förklarade sedan att den innan solnedgången skulle komma hem; hvilket ock ganska rigtigt skedde; om blott enligt dessa husdjurs vana, eller i anledning af besvärjelsen kan lemnas derhän. Sigrid gick fram till fru Metta och sade ödmjukt: ”Mor, monne icke detta är sådant signeri, som är förbjudit? Är det rätt att låta henne utöfva det här?”
”Ack ja, hör man på bara. Ägget skall lära hönan. Har du också mål i mun, lammet! Är du så uppskrämd, att du tror det vara papisteri, bara jungfru Maria nämnes. Det skall jag väl säga åt mäster Erik midt i syna, om han ännu börjar med sitt grumlande, om att vi låtit dig lära påfviskhet. Hade jag dig bara under herr Eriks beskydd, då vore jag lugn både för klubbmänner och dumma beskyllningar. Vare detta sagt med all vördnad för biskopen”.
Vördnaden var dock en mohn rubbad på sednare tider, ty fru Metta kunde ej rätt förlåta, att Biskop Erikson dömt henne att pligta, så väl som Brita Oxe.
Genom de göromål som upptagit fru Metta i det yttre, hade hon blifvit hindrad ifrån att gå in i boningsrummen, hvilka ock för henne egde vida mindre intresse, än hvad som rörde hushåll och ladugård; men sedan Annika nu slutat alla läsningar och blåsningar och korsningar för kreaturens räkning, sade fru Metta: ”Kära mor, sannerligen jag vet om jag eger en matbit ens att ge er. Jag måste se efter om de vilddjuren lemnat oss något i behåll. Gå nu in i stugan sålänge”.
”Tackar som bjuder, tackar som bjuder, hi hi hi”, sade lilla mor Annika och neg sig till ännu mindre än vanligt. ”Aldrig har nån förr gått från fru Metta Liljeholm, utan att ha fått magen mätt, inga skall det ske hädanefter heller så snart, hi, hi, hi”.
Det var icke utan, att ej fru Metta kände sig en smula smickrad af mor Annikas ord, och det så mycket mer som hon väl visste med sig, att hon gjort skäl för att kallas godmat-moder. Nu skulle hon bege sig för att i ”herrskapsstugan” afhämta nyckeln till ett visthus, som syntes vara ouppbrutet, och sålunda ännu behöfde nyckel för att efterses.
I det samma hördes någon komma skyndsamt ridande oppför vägen. Pigorna skreko till af förskräckelse, men fru Metta gick rakt emot den kommande.
”Gud ske lof, jag kommer icke för sent”, utropade Enevald Fincke och kastade sig af hästen. ”Bönderna hade misstankar till mig, de bevakade mig noga. Jag fick ingen utväg till att kunna hjelpa hvarken fru Metta, eller eder dotter, jungfru Sigrid. Detta var mig en stor oro, men ännu mera plågades jag af tanken på, att jag icke funnit tillfälle att varna eder för takbjelkarne. Jag har dock lyckats att fly från mitt obeqväma ressällskap, och gläder mig att se, det J mig förutan undgått faran”.
”Herr Enevald Fincke, välkommen i detta förstörda hem. Jag hoppas att här dock ännu finnes något rum, som man kan stiga in uti, ehuru jag varit så upptagen, att jag ännu ej hunnit se om boningsrummen. Stig in, herr Enevald, att så väl jag, som min dotter, må få tacka eder för det bistånd ni gaf henne i dag, och att vi må få höra huru ni lyckades undkomma de vilddjuren”.
”Stanna, fru Metta, ni vet således icke sjelf ännu huru förrädisk er inbjudning är. Taksparrarne derinne äro genomsågade, det är högst osäkert att vistas der”.
Fru Mettas vrede jäste åter opp. Hon gick dock in i huset, öppnade varsamt dörren, såg in, runkade på hufvudet och skickade Sigrid att befalla de båda drängarne hemta in stöttor, afsåga dem och stöda under taket. Detta var hastigt gjort, ty stora förråder af verke låg vid gården. Så snart det med säkerhet lät sig göra, ledsagade fru Metta sin gäst genom herrskapsstugan tillkammaren innanföre, der fönstren icke voro sönderslagna.
Fru Metta kände sig nu småningom högst otreflig till mods, af att icke kunna bjuda ens en bägare öl åt Enevald; men hon hade redan undersökt tunnorna och de voro alldeles toma, de flesta sönderslagna. Sigrid hade, blyg och förlägen, satt sig i ett hörn af rummet, men fattade dock slutligen mod, och steg fram till Enevald. ”Tillåt mig”, sade hon djupt rodnande, ”att tacka er för er godhet emot mig, som dock var er alldeles fremmande. Jag förstod då ej ens för huru stor fara ni utsatte er för min skull”.
”Det var min lyckliga stjerna, hulda jungfru, som tillät mig att få göra er denna tjenst, det skulle mäster Sigfrid Forsius säga eder, om han vore här”, svarade Enevald skämtande. Fru Metta förundrade sig öfver att Sigrid hade vågat tilltala den fremmande herrn, men sedan hon sjelf förenat sina tacksägelser med hennes, tillade hon: ”Dålig värdinna är jag, som ej ens kan undfägna eder, och dock fordrar jag att ni skall fylla gästens pligt, ehuru jag ej fyller en värdinnas. Jag ber er nemligen att berätta oss nyheter. Låt oss veta både huru ni kom i upprorsmännens händer, och sen huru ni kunde lyckas att undfly”.
Enevald redogjorde nu för huru hans gård blifvit plundrad och bränd och han sjelf bortförd; omtalade sedan sitt bekymmer öfver att nödgas medfölja bondehären från Tannila, utan att kunna lemna någon hjelp.
”Slutligen”, fortsatte Enevald, ”hade böndernehunnit till Nokia. Der beredde de sig att rasta öfver natten. Mitt sinne reste sig oöfvervinnerligt emot, att fortfarande vara tvungen att kampera med dessa råa gastar, och mina tankar flögo ständigt hit till Tannila. Emellertid kom underrättelse om att Fleming vore i antåg med krigsmakt. Denna nyhet verkade som ett trollslag. Den bullersamma folkhopen, som förut endast ordat om sin önskan att få tag i herr Klas för att slå honom till jorden, den hade nu med ens blifvit helt spak, när den fruktade mannen med sina knektar stod den inpå lifvet. I den allmänna villervalla, som nu uppstod, lyckades jag obemärkt, smyga mig ut till en inhägnad, der, ibland andra hästar, äfven de förvarades, som togos från Tannila. Jag kastade mig opp på en af dem och red i sporrsträck derifrån. Jag tror att man märkte min flygt, ty jag hörde skrik och hojtande att stanna; men i villervallan torde ingen hafva kommit sig att förfölja mig, åtminstone upphann mig ingen.”
”Mycken tack äro vi eder skyldiga äfven för eder välvilliga omsorg om oss. Hem, kan ni numera i afton icke resa, och det är sannt, der har ni icke ens tak öfver hufvudet. Men ni är trött och behöfver hvila, och det behöfva vi alla, ty det är nu ganska sent, och vi ha alla haft en besvärlig dag. Hurudan välfägnad jag kan bestå eder, vet jag ej sjelf än, knappt nog hurudan bädd. Genom er rådighet att krossa stegen, kom ingen att tänka på att i vinden kunde finnas något förvaradt; jag tänker väl att jag derifrån skall få oss bäddar. Men mina sängar med goda nyasängkläder, som stodo bäddade här i rummen, varma och sköna, dem ha de allt fört med sig. De voro utmärkt väl tillställda, spunna hemma, och väl väfda och med nya dun.”
Fru Mettas mod höll på att svika henne, vid minnet af de många uppbäddade sängar, som utgjort hennes stolthet; men tid var ej nu att sörja. Hastigt var hon åter i verksamhet, de söndrade fönstren tillstoppades så godt sig göra lät, fönsterluckorna stängdes och brasor upptändes. Något mat upphemtades ur ett visthus, som blifvit ouppbrutet, emedan bönderna ej kunde tro annat, än att ej mera än hvad de redan hittat kunde i ett hus finnas, och derföre ej ansågo löna mödan att vidare söka flera förråder. Så blef snart allt det nödvändigaste ordnadt för natten.
Följande dagen skulle Enevald fara för att se efter sitt eget förödda hem, men måste lofva fru Metta att till natten återkomma till Tannila, der hon dock kunde bjuda honom ett bättre rum, än han kanske kunnat finna det hos någon af sina torpare.
Fru Metta och allt folket i gården voro nu hela denna dag upptagna af omsorger att ställa rummen i beboeligt skick, att från vinden nedbära de der förvarade linne- och sängkläder, samt att på alla håll ordna och putsa efter gårdagens förstöring; och tack vare hennes kloka anordningar, började allt att antaga ett temligen ordnadt skick, då hon tredje dagen om morgonen varsnade en ryttare, som tog af stora vägen opp till Tannila. Hon trodde först det vara Enevald Fincke, menstod dock oviss och såg utåt, till dess hon helt hastigt utropade: ”Sannerligen är det icke herr Erik”, och dermed skyndade ut emot honom. Men Sigrid hann ändå fortare fram. I detsamma han kastade sig af hästen, tog den högreste krigaren den unga flickan om lifvet, kysste henne och lyfte henne högt, som om hon varit ett litet barn. ”Se min snälla, kära flicka, Gud välsigne dig. Har jag dig här oskadd och glad, och mor Metta”, han kysste äfven henne och tog henne i handen. ”Se, Gud vare lof, jag har eder, mina kära, åter utan mehn. Detta är nästan mera, än jag vågade hoppas. Då är ju allt bra.”
”Ack, det är dock, tyvärr, icke så alldeles bra. Se till hurudant ett hus du kommer! Stig dock in, min herre och man, och stå ej utanför ditt eget hus, huru illa tilltygadt det än må vara.”
”Käraste min Metta”, svarade herr Erik, ”icke ha träd eller sten känt smärta af hur de blifvit medfarna, nej, icke ens fönsterglasen ha känt deraf, och sådan rask matmor, som du, sörjer nog före, att allt snart åter kommer i skick och visthusen bli fulla. Men hur är det med våra tjenare, kommo de utan skada från leken?”
”Erki ligger ännu illa sjuk af röfvarenes slag, men jag hoppas han kommer sig. Pekka och Jussi ha slagit sig till klubbehären. På dem var ej stor skada, de voro dåliga karlar, och gingo med endast för att få plundra, ty sannerligen de hade något förtryck af krigsfolket att klaga öfver.”
”Stackars Erki! Nå, icke behöfver jag be dig vårda honom väl, det vet jag att du i allafall gör. Annat kan man väl ej nu för ögonblicket göra för honom.”
”Se båda mina linklädsskåp! Fulla med linkläder voro de från golf till tak, nu är allt förstördt, utom hvad jag hade i kistorna på vinden, och som ej rymdes i skåpen, och det är allt som nu finnes qvar.”
”Kära mor Metta, bry dig icke derom. Jag är viss att du har så mycket qvar, att vi ha både för sängarne, bordet och våra personer, och ingen dag behöfva vara utan. Hvad mer om resten är borta.”
”Herre Gud, har jag väl sträfvat och fäktat, för att mista allt så här. Hvad skulle min saliga mor säga, om hon visste detta; af henne fick jag hela det ena skåpet fullt med linne.”
”Ha vi då icke qvar till nödigt ombyte?”
”Jo visserligen, icke är det ändå så eländigt.”
”Nå, icke tänkte du väl sälja linkläder?”
”Så J kan fråga.”
”Läs då fast dina skåp och inbilla dig att kläderna ligga derinne, så är ju allt lika bra.”
”Ja J talar, J, som den som ingenting skulle förstå. När har nån förr kunnat säga mig på, att jag bykat och slamsat oftare, än mitt stora årsbyke? Och de sköna, goda sängkläderna sen? Tillochmed det rara bolstret med kassedun och engelskt var med tärningar på, är borta.”
”Jaså, jag hade just beredt mig på att få hvila godt på de mjuka bolstren i hemmet. Lappri, nog kan man sofva på en planka, det är jag ock mera van vid.”
”Nej, min käre herr Erik, visst skall J få en god bädd, när J som ett rart fremmande kommer till edert eget hem, och herr Enevald Fincke dessutom, som jag bjudit hit till natten, efter han intet eget hem har.”
”Nå, således är ju allt godt, hvad bry vi oss om hvad gubbarne tagit.”
”Det är visst att jag vore färdig att sörja det än mera, när J, herr Erik, icke alls vårdar eder om att hjelpa mig bära sorgen”, sade fru Metta leende. ”Men nu ville jag dock höra nogare om hvad du skref om från Åbo. Hvad är det mästar Erik grumlar om att Sigrid skulle öfvergått till katholska läran?”
”Ja detta kunde jag ej allt skrifva om. Du vet, mor, att hertigen lutar åt kalvinisteri, och på hans bedrifvande var det visserligen, som vördig biskopen, mäster Erik Erikson, hade, i enlighet med Söderköpings beslut, låtit nedtaga alla taflor och prydnader ur den ståtliga domkyrkan i Åbo. När vår nådige konung och herre förnam detta, skref han till herr Klas och befallte att ett sådant bilderförstörande ej skulle få ega rum, och han ålade biskopen att taflorna skulle hållas i godt förvar. Nu under marknaden lät herr Klas rida ikring staden och sammankalla folket, för att för dem uppläsa kungens bref, men deraf blef mycket buller och bång. Abraham Melcherson, du känner ju honom, han gick med sina vingliga ögon omkring bland bönderna, och retade opp folket, så de begynte skrika och begära sina förra kyrkobruk igen, med ljus och sallt och kalkens upphöjelseoch dylikt, som blifvit aflagt såsom påfviska villfarelser.
”Ja”, menade fru Metta, ”nog har det varit si och så med den saken, ty visst är, att sämre har årsväxten varit allt sen de välsignade ceremonierna ej fingo iakttagas vid gudstjensten.”
”Nå, lika mycket hur dermed var, men det vissa är, att biskopen han stod på sig och försvarade sina gerningar, och herr Klas, som du vet ej har långt efter vrede, blef så ond, att han blef helt svart i syna. Nå han är nu just ej så ljuslätt eljest heller. Och han redde af biskopen så jag fruktade han skulle slå till honom. Men der voro många af adelsherrarne som ville komma åt herr Klas, och deribland någre hans fränder, som äro honom hätske, och de påstodo att förakt för god sed och religion utbredt sig bland folket, och att herr Klas icke borde vara den, som skulle hålla med folket i att illa bemöta presterna. Så kom der en som påstod att herr Klases ryttare hade kommit i delo med en prest, och så hade de kastat honom ut öfver kyrkogårdsmuren. Herr Klas for opp med knuten näfve, men satte sig åter ned och kastade nacken bakut och såg tankfull och ledsen ut. ”Sannerligen jag det kan hjelpa”, sade han. ”Gjord gerning är gjord.” Ännu funderade han litet på saken, men sade sedan skrattande: ”Ja inte vet jag bättre råd, än att de kasta honom in igen samma väg, ty sannerligen jag kan annorlunda hjelpat.”
”Sådan gudsförsmädare”, sade fru Metta och lyfte ögon och händer.
”Nå inte var det så farligt heller! Men så började alla att påstå det herr Klas skulle straffa sina knektar. Om de finge medhåll vid sådant barbari, blefve snart hela landet en röfvarehåla och dylikt, och nu blef herr Klas så ond, att han sprang opp. Men vet J, mor, biskopen han är dock en dugtig man, ty han gick emot honom med alfvar och värdighet och utan all räddhåga och sade: ”Herr Klas Fleming”, sade han, ”J ären en stor och mäktig man och förmår mycket, men derföre ligger ock på eder ett ansvar, större än på andra, som mindre makt hafva. Eder tillkommer att vaka öfver att i landet religion och god sed skyddas. Fienden går omkring och vill utså sitt onda utsäde; presterna tillkommer att genom from lära motarbeta honom, men icke att genom af menniskor uppfunna ceremonier ohelga religionen och återföra påfviska bruk och villfarelser, dem vi längesedan afsvurit. Men när religionens väktare icke vördas, då segrar fienden och falska läror utspridas. Så har nu ock hos mig anmäldt blifvit, hurusom en adelig jungfru, med sin fars tillåtelse, vistats i det nära utrotade klostret Nådendal, och der öfvergått till katholska bekännelsen. Riksens ständers beslut af den 21 Oktober 1595 vid Söderköpings riksdag, är eder kunnigt, det utfäster straff af landsflykt och egendoms förlust, icke allenast för affall från den rena lutherska läran, utan ock samma straff för den, som med vett och vilja, son eller dotter, derifrån afsöndrar.” Mig föll genast i hågen att väl någon på mig velat kasta den skuld, som skulle Sigridaffallit från vår tro, ty det unga barnet kunde inga fiender hafva, hvilka för hennes egen skull kunde vilja göra en sådan anklagelse. Jag behöfde ej länge vänta, ty mäster Erik fortfor: ”Det är en af herr riksmarskens och ståthållarens egna krigsöfverstar, nemligen herr Erik Liljeholm, som anklagas för sådan förbrytelse emot beslutet vid Söderköpings riksting.”
”Åter märkte jag hur vreden kokade opp hos herr Klas och han utropade: ”Söderköpings riksting och käringsamlings sqvallerting, det är allt just ett och samma. Och J, mäster Erik, åberopen eder hvad der beslutits, och veten dock att denna såkallade riksdag, har intet att betyda, då den var tillställd af hertigen, tvertemot hans kunglig majestäts förbud. Och dock vill jag höra om det är någon sanning i alla dessa beskyllningar emot krigsfolket.” Nu ropade herr Klas mig och frågade: ”Herr Erik Gustafson, är det väl sanning hvad vördige mäster Erik beskyllar eder och eder dotter före?”
”Nej, på riddareord icke”, sade jag och lade handen på bröstet. ”Godt”, sade herr Klas, ”ni ser således, vördige biskop, att man fört eder bakom ljuset, och herr Erik Liljeholm och hans unga dotter stå undermittbeskydd, och dermed Gudi befallat.” Och samlingen upplöstes.”
”Nu hafva herr Klas och fru Ebba erbjudit Sigrid att få komma i deras hus och åtnjuta deras beskydd. Huru oskyldig hon än är, kunde hon dock råka ut för ledsamheter, men i herr Klases hus vågar ingen peka finger åt henne ens.Mig synes sålunda bäst, att vi med tacksamhet antaga tillbudet. Dock såge jag helst om jag hade äfven dig i Åbo, ty sedan bönderna nu en gång kommit i vana med uppror, mord och blod, kan man ej vara säker för nya excesser, och det vore bäst om du kunde vara undan faran.”
”Min herre och man, det har jag redan bedt dig om, att icke påyrka. Här är alltför mycket arbete, innan allt åter kommer i skick och i sin gilla gång. Från hemmet låter jag ej skrämma mig, då jag så väl behöfs här.”
Nu steg fru Metta hastigt opp och sade: ”Nå, här sitter jag och hör på eder, och ställer ej ens för att en så kär gäst, som J ären i edert eget hus, må få sig något till lifs.”
Innan kort hade äfven Enevald Fincke återkommit, och snart var en aftonkost framställd, som var både ymnig och god. ”Det må jag tro att du kan trolla”, yttrade herr Erik förnöjd. ”Aldrig brister välfägnad, der du är värdinna. Och öl tillochmed! Visst skulle det varit litet svårt att sakna sådant, men huru du nu hunnit få bryggt, förstår jag icke.”
”Åh, fru Elin på Kalfnäs hade lånat af mig en tunna öl, till dess hennes malt skulle hinna bli mältadt, och som hon nu just fått det färdigt och hunnit brygga, så återsände hon lånet, när hon hörde huru här gått våld öfver oss.”
De storas, de mäktigas strider, hvad röra de väl en ringa landtflickas öde? Må hon sitta vid sin spinnrock, må hon sköta sitt kök, sina blommor, sin grannlåt och se till blott att hemmet är dammfritt, och lemna åt männen, de som makt och kraft hafva, att deltaga i lifvets stora skiften! Och dock sönderslås hennes spinnrock, härjas hennes blomsterland, förstöres eller fläckas hennes sirliga drägt och förödes hennes hem af dessa samma stormar, som skaka throner och förstöra länder. Vi vilja derföre lyssna till ett samtal emellan herr Erik Liljeholm och unge herr Enevald, för att derigenom kunna kasta en blick på den tid, hvari den unga lefver, och af hvars stormar äfven hennes öde skakas.
Vid den skummande ölbägaren satt herr Erik glad i sitt hem, der han så sällan hade tillfälle att vistas. Midt emot honom satt Enevald Fincke, lyssnande till den äldre riddarens berättelser om ställningar och förhållanden, dem Enevald, som under loppet af flere år vistats utrikes, icke så noga hade reda på. Fru Metta deltog ock stundom i samtalet, Sigrid satt tyst, men uppmärksamt lyssnande.
”Man säger att herr Klas afrådde salig konung Johan ifrån att låta välja sin son till konung i Polen”, sade Enevald.
”Ja, han arbetade visst deremot, och nu är det just han som har mesta besväret af att hans råd ej den gången hördes, och som nu bäst bjudertill att vidmakthålla Sverige åt sin lagliga konung. Men hertig Carl har nu fria händer till allt odåd hemma i Sverige, det ärfda riket, der han mer och mer undergräfver konungens välde.”
”Men”, invände Enevald, ”konungens ord måste ju dock alltid gå öfver hertigens?”
”Jo, när kungen hitsänder en befallning, så krusar och krumbugtar hertigen, och förklarar sin underdåniga ödmjukhet och åtlydnad af kunglig majestäts i Polen befallningar; men just denna ende gången måste han göra precist tvert emot, ty illvilliga menniskor och hertigens fiender hafva denna gång förledt hans majestät, som ej kan känna förhållandena, att ge ut en för landet skadlig befallning. Ja, stundom låds hertigen tillochmed tro, att hela brefvet är understucket och af onda menniskor förfalskadt! Åter skrifver kungen och påstår sin rätt att bli åtlydd, och hertigen skrifver så ödmjukt tillbaka, och är grufveligen bedröfvad öfver att hans majestät, konungen i Polen, låter illviljare förleda sig att misstro honom och hans goda vilja.”
”Inser då icke folket detta?”
”Hertigen ställer sig väl med bönderna, ifrar för deras bästa och tillhåller domstolarna att göra det lägre folket rätt; och så pratar han med bönderna, lika kraftigt och rakt på saken som de sjelfva och lika groft också. Folket har lärt sig att misstro vår konung, emedan han hyllar den hatade katholska läran. Och så talar hertigen för bönderna och säger, att nog veta de alla hurkonungen lofvat att landet oförryckt skulle få behålla sin rena evangeliska lära, men hurusom jesuiter och papister dock bedraga konungen att utfärda skadeliga påbud. Och ingen vore väl mera, än hertigen, öfvertygad om, säger han, det konungen aldrig annat tänkt, än att hålla sitt ord heligt, och att konungen visst ej ville förfölja sina undersåter, för det de stå vid sin sanna tro, fast många tala om huru han vill införa det påfviska otyget och göra Sverige till ett lydland under Polen. Men käre vänner, tillägger fursten, och ser så from ut, jag, för min del, kan visst aldrig tro att hans kunglig majestät af Polen har sådant oförsvarligt uppförande i sinnet.”
”Hvarföre, herr Erik, nämnen J vår nådige herre och konung endast såsom kunglig majestät i Polen?” frågade fru Metta förvånad.
”Det är så hertig Carl oftast benämner honom”, svarade herr Erik, ”dock bevare oss Gud att upplefva den dag, då endast denna tittel skulle tillkomma vår konung.
Att hertigen syftar dertill, är väl utan all fråga, och vår herre och konungs sinne är ock, tyvärr, så lugnt, att han icke med rätt tillräcklig kraft ställer sig till sitt folks och sin kronas värn. Men så länge herr Klas håller hufvut oppe, skall väl ingen så lätt rycka spiran af vår lagkrönte arfherre. En trogen konungens man, står han som en klippa i bränningen, och röres lika litet af krångel och hotelser, som af löften och smicker. Hertigen försöker af all makt att få herr Klas i sina händer till Stockholm, och har skrifvit gångpå gång, och har velat smickra honom med hur oumbärlig han är i rådet, och att han ej må undandraga sig, när fäderneslandet behöfver honom, men Klas är honom för slug!”
Enevald såg betänksamt på det fradgande ölet och invände: ”I riksrådet lär han ej ha låtit höra sin röst nyligen, men då man innehar så många stora embeten, hinner man väl ej med alla. Kunglig majestät har ju nyligen insatt honom som general-fältöfverste och ståthållare i Finland, med makt som en kung, riksråd, riksmarsk, öfversteamiral, det kunde allt vara tjenster för fem stora herrar.”
”Ju fastare stödet ställs, dess bättre stöder det, när det är godt, och herr Klas är orubblig som våra gråberg.”
”Ja, ja”, sade fru Metta och runkade smått på hufvudet, ”nog är herr Klas orubblig alltid och skroflig med som ett gråberg. Nog vet du huru hertigen och alla herrar gyckla öfver hans grofva ord och maner.”
”Illa anstår det hertigen att tala om hans grofhet”, svarade herr Erik. ”Der herr Klas säger tig! skriker hertigen ”håll käften, eller skall du få dig ett truthugg”, och der herr Klas säger: ”du är ingen hederlig man”, der säger hertigen: ”du är en tjufstryker och dertill en ölebult.”
”Men var det då så väl gjordt, att han ej lät finnarne fara till riksmötena?” frågade åter fru Metta. ”Det fanns nog mången, som menade att hertigen ville folket väl, men att Flemingenbara inte ville släppa dem dit för att de ej skulle få klaga på honom.”
”Mor, mor, tala ej efter hvad hertigens handtlangare säga. Nog är det allt godt och bra att få ihop riksmöte, men går det ej till efter lag och rätt, så är dermed ringa godt. Och när hertigen lyser ut riksmöte, och kungen förbjuder sitt folk att bevista det, då gör den rätt, som icke släpper folket dit; om än allmogen, i sitt oförstånd, låter narra sig och tror allt hvad skojare pratar i dem. Och om än svenskarne måste lyda Söderköpings och Arboga beslut, då de ha föga vån att annat göra, när de ha hertigen i nacken på sig, så skola åtminstone finnarne hålla lag och rätt helig, så länge hertigen ej fått band på dem, och det skall, med guds hjelp, ej ske så länge herr Klas har nästan hela rikets flotta omhanda och står stark i Finland. Redlig och rättfram och utan krångel och krokar, viker han ej åt höger eller vänster. Trupper har han här att försvara vår konungs sak, den stund det behagar hans majestät att återkomma till sitt arfrike. Hertigen menar nog på att afdanka tropparna, som ännu stå i tjenst sen kriget mot moscowiten, och när herr Klas allt icke afskedar dem, så har hertigen vändt sig direkte till krigsfolket sjelfva, och befallt dem att ej lyda herr Klas, som han säger vara en förrädare mot kung och land. Men ännu har det ej lyckats honom att utså myteri och uppror bland knektarne, hur än han bjudit till.”
”Hvad herr Klas gör, tyckes väl eder rätt, och icke vill jag dömma annorlunda än J; menallmogen klagar bittert, och nöd lida de; och är det icke just det förtryck som af knektarne utöfvats, hvilket nu kostar så ohyggligt mycket mord och brand”.
”Svårigheten att försörja trupperna, är stor och, Gud bättre, folket lider i sanning mycket. Då de äro undan ögonen på herr Klas, så tycka sig knektarne kunna spela herrar, och ta med pock och våld af bonden mycket mer än de skulle ha rätt till. Borgelägers tunga är nog svår redan tillochmed när knekten nöjer sig med det nödvändiga. Men hvad vill herr Klas göra? Han måste hålla trupperna väl, han måste se igenom fingrarna med mycket! De veta nog sjelfva, huru väl hertigen skulle taga emot dem, om de skulle lyda honom och öfvergå till Sverige. Och dessa fremmande legoknektar, dessa skotter, mest lycksökare, dessa polacker, som i grund förakta de arma finnarne och behandla dem som vore de djur, hvad vill han företaga sig med sådana? Skicka bort dem och vara ur stånd att stödja sin konungs sak, eller qvarhålla dem och ha fördrag med deras oseder. Men förr skulle herr Klas låta hela verlden gå under, än svika sin tro och sin konung”.
”Och dock”, sade fru Metta, ”kan jag ej rätt annat, än ha medlidande med dessa arma bönder, så vilda de än äro. Skulle än stundom herrarne fara fram fogligt med dem, så roffa och skinna fogdarne dem, som om de ej vore menniskor fast de äro bönder, och knektarne, det vet en hvar huru de husera. Hvad skall folket väl till slut ta sig före. Folk äro de ju ändå, om än af sämreblod. De slåss ju och resa sig, för att freda hus och hem för våld. Ena odjur äro de dock, bränna och härja som röfvare och vilddjur, och slagta folk och fä, så att det ryser i en”.
”Finska bonden är en tålig man. Finge han blott fundera för egen räkning, så skulle han tåla sitt lidande denna gång, som alltid, och visste han huru herrarne dock ville lindra hans nöd, så skulle han lida än tåligare. Jag hade nyss ett bref från min gamle vän herr Gödich Fincke till Porkala, befallningsmannen på Nyslott. Huru innerligen han för de fattiga bönderna deltar och för deras nöd ömmar, det kan rätt gå en till hjertat, och äfven hans gods hafva de dock brännt! Men hertigens utskickade kringföra bref bland allmogen, om de alla verkligen utgått från hans furstliga nåde sjelf, vill jag dock lemna derhän, ty icke bör man skylla honom för allt heller. Der utmålas Flemingen som en gud- och äreförgäten tyrann, en blodsugare, en förrädare som ljuger sig vara af konungen tillsatt, och som blott tillskansat sig ett olaga välde. Ja man utsprider att konungen är död, att Hertig Karl är konung. De påtagligaste och vildaste lögner utspridas om Herr Klas, och folket tror dem och berättar dem för sina barn, och som en blodig tyranns, skall hans minne gå till efterverlden. Och nu uppmanas bönderne att resa sig, att utrota eller bortjaga tyrannen och hans anhängare. Och i sanning, länge nog har herr Klas sökt med godo stilla upproret, men det går ej längre an, det måste brytas innan det får en större makt. Herren vare de arma böndernenådig, men jag rädes mycket blod kommer att flyta! Må det komma öfver deras hufvuden som ställt till allt detta; icke öfver dem som måste försvara sin konungs sak, och skydda oskyldiga menniskor för plundring och mord af dessa upprors män. Än här, än der, samlas en skara; röfvar, bränner, mördar och plundrar herregårdarne och alla som de tro hålla med herrarne. Herr Klas har varnat dem, han har belönat de socknar som förhållit sig stilla, med att ge dem eftergift i skatterna, han har tillskrifvit och varnat allmogen, och förmanat dem att icke på detta blodiga sätt söka skaffa sig rätt. Men uppviglarne tros mera af de uppretade bönderne, och allt större har det onda vuxit. Det kan ej hjelpas, stränghet måste dock nu slutligen användas, om ej hela landet skall ges till spillo”.
”Ja, herre gud”, suckade fru Metta. ”Hvad är det annat än ohyggligheter som stunda. Talas det ej om hur både bröd och annan mat blifvit förvänd i klara bloden. Och talte icke fru Regissa om huru de berättat om, att en gammal ek burit ollon som sett ut som turkhufvun, med spetsiga mössor på nacken, och sådana, att ingen trädsnidare kunnat skära dem bättre. Och när de sen brötos opp, voro de fulla med blod. Ja, ja, herre gu! Hvad blir det väl annat än blodiga och ohyggeliga händelser, när christna menniskor fara fram som turkar och hedningar. Ja, ja, sådant spås före, och värre än sker”.