Doft gick ett rykte ut öfver landet. Klas Fleming är död, hviskades det först tyst, hemligt, från mun till mun, liksom om ingen velat uttala ordet, af fruktan att den väldige ännu skulle uppstå och straffa den, som om honom talat osanning. Snart blef ryktet högljuddare och tusendetungor omtalade nu nyheten. Hertig Carls anhängare jublade, och hertigen sjelf skref: ”Vi förnimme att Gud hafver den blodhunden Klas Flemings grofva missgerningar straffat och honom genom en hastig afgång uti sin grymhet falla låtit.”
Konungens trogne åter klagade, ty deras och den kungliga sakens starkaste stöd var krossadt, och ingen kände sig ega en kraft, som kunnat ersätta hans, den oböjliges. Bittert klagade en af Finlands ädlaste män: ”Gud allsmäktig hafver tagit hans herrlighet ifrån denna onda verlden, hvars själ Gud evinnerligen hugsvale.” Alla stodo som förlamade af ett åskslag. Den store, den mäktige anden hade fallit, han, som brutit sin väg rakt som viggen genom trädet, orörd af smicker, löften och hotelser, orörd af tadel och hån, blott lydande hvad han ansåg för rätt. Eller såsom en af hans fiender om honom klandrande uttryckte sig: ”Herr Klas var en enfaldig man, som ej förstod sig på annat, än att gå raka vägen fram”, ett tadel, jemngodt med det skönaste beröm.
Allmänna sägen var, att Klas Fleming dött af trollskott från Österbotten. Några stämmor höjde sig, som påstodo att hertig Carl låtit förgifva honom; alla voro öfverens derom, att han fallit för ett hemligt nidingsdåd.
Utan fruktan vågade nu alla skymfa den fallne. Icke allenast hertigens anhängare sågo sig nu hafva fritt spel, men äfven många, som hittills tvekat hvilket parti det vore säkrast att luta sig till, hopade nu öfver den döde alla skymford, alla lögner och beskyllningar, för att sjelfva fria sig frånmisstanken att hafva hållit med honom. Och ända till vår tid har ett återskall trängt af den dom, som öfver den store döde fälldes af hans fiender; ty snart blef en tid då hvar och en, som velat freda hans minne, nödgades tiga för att icke på sig sjelf fästa en farlig uppmärksamhet.
Men historiens dom revideras stundom. Ur archivernas damm framdragas åter gömda och glömda handlingar, som undgått den förödelse, hvilken oftast drabbar det besegrade partiets skrifter. Ändteligen hafva de skuggor börjat skingras, hvilka man hopat öfver Klas Flemings minne.
Det blef Enevald Finckes sorgliga uppdrag, att till Fru Ebba frambära den sista helsningen från hennes make: ”Kort blef den tid honom unnades till beredelse”, sade denne, ”men han syntes ock genast beredd, när han anade att det var döden som nalkades. De sista jordiska omsorger, som sysselsatte hans herrlighet, voro tanken på huruvida han kunde få se hos sig eders frudöme, ”min kära och älskeliga maka och mina kära barn.” Lugnt och förtröstansfullt var det samtal, han förde med presten, som han låtit kalla. Hans sista ord voro: ”Gud, konung, maka och barn.”
Fru Ebba satt blek och tyst. Om hon hörde hvad som talades, visste man ej. Endast på fållarna af doket, som betäckte hennes hufvud, kunde man märka en darrning. Hennes döttrars omsorger, sonens hjertliga ord, intet syntes kunna väcka hennes uppmärksamhet. Endast då Johan Fleming, hennes unge, ridderlige son, kom för att säga henne farväl, då han skulle resa för att åtföljasorgetåget till Åbo, då slöt hon honom under våldsam rörelse till sitt bröst.
Långsamt rörde sig tåget framåt. Rastade, som till ståten hörde, länge på hvarje hviloställe. Mat och dryck skonades icke. Flera tunnor öl, åtskilliga får, dussintals harar och fåglar, fläsk utom mångahanda andra slags matvaror förtärdes hvarje dag. Det var som om en furstlig person skulle, enligt tidens sed, blifvit beledsagad till sitt hvilorum. Slutligen hann sorgetåget dock Åbo. Den döde skulle här bisättas, till dess allt hunnit ordnas för begrafningen, som skulle ske i Pargas kyrka, under hvilken godset Qvidja lydde.
Kring den på en katafalk hvilande likkistan, hvars lock var aflyftadt, stodo fru Ebba och hennes döttrar, jemte andra adeliga fruar, anförvandter till den hädangångne. Alla till saken hörande ceremonier voro förrättade. Sorgetåget aflägsnade sig till de rum, der mat och dryck för gästerna var anrättad. Äfven Johan hade åter intagit sitt rum i tåget och följt bort dermed. Nu skulle äfven fruntimmerna gå att intaga sin plats i sorgrummen. De gråtande flickorna medfördes af de andra fruntimmerna, men fru Ebba gjorde en vink med handen att hon önskade qvarstanna. Hon lemnades slutligen allena. Nu lutade hon sig ned öfver den döde och brast i en häftig och våldsam gråt. Dock icke länge lemnade hon sig åt detta utbrott. Snart reste hon sig åter, lade sin hand på den dödes bröst och sade: ”Död hafva de nedlagt den ädlaste, men hans anda skall lefva. Må du i himmelen höra mitt löfte. Svag är min qvinligahand, svagt är mitt sinne, som hittills endast slutit sig till sitt stöd; men här lofvar jag heligt, vid detta stoft, som en niding skiljt från den ädlaste själ, som bott i mensklig hydda; här lofvar jag att ditt verk icke skall falla, så länge en qvinnas hand kan hålla det oppe. Må din ande gifva mig den styrka, jag behöfver. Aldrig, så länge jag förmår något, skall din mördare ohelga din hvilostad med sitt välde — aldrig, om Ebba Flemingkanhindra det.”
Nu reste sig fru Ebba och lemnade kyrkan med jemna steg. Den bittra, tröstlösa sorgen syntes hafva gifvit vika. Hon framgick med säker hållning och uppfyllde med lugn och ordning sin plats som värdinna för en talrik mängd gäster.
Sedan de sorgliga högtidligheterna voro förbi, började fru Ebba sjelf att påskynda sin sons afresa till Polen. Honom tycktes nu tungt att lemna sina kära i deras sorg, men fru Ebba ville att ynglingen skulle i den yttre verlden förströ sitt sorgliga sinne. Dock ansåg hon att han borde till konung Sigismundus frambära sin faders sista helsning och tillika förklara sin egen beredvillighet, att egna sig åt hans tjenst. Dertill skulle han redogöra för förhållandena i Finland och bedja om undsättning för dem, som höllo konungens sak oppe. Midsommardagen afreste unge Johan Fleming. Med tungt hjerta lemnade han mor och systrar i ett oroligt land, utsatta för möjligheten af ett anfall af hertigen. Dock hoppades han att hertigen ej skulle våga lemna Sverige, af fruktan för att konungen emellertid kunde inträffa der.Ännu tyngre var skiljsmessan för fru Ebba och hennes döttrar, och de anade dock icke att intet återseende skulle dem förunnas.
För den unge, som beger sig ut i verlden, med hjertat fullt af lysande och glada förhoppningar, skingras snart nog alla mörka tankar. Ett utmärkt vänligt emottagande vid hofvet, konungens nåd och alla sköna damers välvilja, mötte den unge, älskelige sonen till honom, som varit det trognaste och mäktigaste stödet för konungens makt i hans fädernerike. Sigismund utnämnde genast unge herr Johan Fleming till sin kammarherre, och hoffolket täflade om att visa honom artighet.
Då nu efter Flemings död endast fruntimmer funnos qvar i sorgehuset, och dertill förhållandena blefvo allt osäkrare och mera hotande för Finland, ville Peder Banérs föräldrar icke längre qvarlemna honom der, utan begagnade en lägenhet, som yppade sig, att återhemta honom hem. Peder öfverraskades af påbudet att komma hem. Far och mor och syskon voro kära, men att fara från Åbo, det hade dock sina bekymmer. Johan var nu väl borta, och det var allt ledsamt, men att lemna Hebla isynnerhet, var högst tråkigt. Då Peder knotade sade Hebla: ”Veli, Veli”, och utan att hon tillade mera, förstod Peder hennes mening, och bjöd till att lugna sig.
Med outtröttlig ifver arbetade fru Ebba på fästningsverkens noggranna iordningställande och slottets provianterande, emedan ett anfall af hertigen fruktades. Hon anordnade allt på det noggrannaste,ställde försvarsanstalterna i det bästa möjliga skick. En stor förändring syntes hafva föregått hos henne. Den milda qvinnan, alla nödlidandes hjelperska, som så ofta försonande trädt emellan, då herr Klas varit nära att låta sin vrede drabba, hon stod nu som en djerf och kraftfull borghöfding i spetsen för krigarne, och ledde försvarsanstalterna. Det bästa manskapet inkallade hon till slottets försvar, och inbjöd sig till råd och biträde de pålitligaste höfdingarne. Och Flemings enka åtlyddes.
Herr Erik hade, jemte andra krigsöfverstar, varit sysselsatt att vidmakthålla ordning bland knektarne, och tillhålla dem att ej betunga allmogen mera, än oundvikligt var, och att qväfva uppror och oordningar, som ännu här och der utbröto. Djupt och af redligt hjerta, sörjde han Flemings död, så väl för den oersättliga förlust, som drabbat konungens sak, som för den enskildta vänskap, han hyste för sin höge vän. Han skulle nu gerna hafva återfört Siri hem, sedan lugnet tycktes temmeligen återstäldt och ej heller biskopen mera syntes erna göra någon sak af Siris föregifna öfvergång till katholicismen; men Karin och Hebla bådo så hjertligt att hon måtte qvarstadna, dem till tröst och trefnad, att han ej ville motsäga dem.
De unga flickorna voro glada, att stundom få utbyta slottets tjocka murar och små fönster,emot det vackra Qvidjas parker och lundar. Äfven fru Ebba sjelf reste någon gång ditut, för att låta ordna sin herres graf. Hon ville icke låta flytta hans stoft bort från Åbo, innan allt vore färdigt. I Pargas kyrka hvilade redan förut hans fader, herr Erik Fleming; invid dennes stora grafsten skulle nu grafven muras för herr Klas och anläggas så, att äfven fru Ebba sjelf der med tiden finge hvila. Äfven skulle ett monument uppsättas öfver grafven.
På Qvidja reste sig ett högt gråstenstorn; det qvarstår der än i dag som en skepnad från forntiden, och talar om den tid, då Klas Fleming och hans ädla maka brukade vistas derinom. Men i de rum, derifrån ofta Klas Fleming, enväldigare än mången konung, styrde Finland, der gnaga nu råttorna på de rika sädesförråderna från Qvidjas vidsträckta åkrar.
De första årtiondena af detta sekel stodo ännu de tvänne rum, som utgjorde tornets tredje våning, i gammaldagsdrägt. I de djupa fönsternischerna funnos stolar med Adam och Eva broderade, jemte kunskapens träd, på hvarje dyna. Färgerna voro urblekta, och det hela såg ut som om det kunnat vara en återstod af dessa rums utseende för 200 år sedan.
Gerna älskade man då att tänka det här, i dessa rum, en gång vistats den mäktige Klas Fleming, den stolta Ebba Stenbock, deras unga, glada döttrar och den ridderlige, ädle, unge Johan Fleming; han, hvars korta lefnads sorgliga slut blifvit en af de sägner, som barnet redan hör medandlöst deltagande, och som sedan bo i hjertat, så länge det kan klappa varmt.
Herr Erik Liljeholm vistades ofta med de unga flickorna på Qvidja, såsom deras stöd; stundom fick då Enevald Fincke äfven göra der ett besök och var hos alla de unga en välkommen gäst. Hebla påstod att han bestämdt var den vackraste af alla de unge ädlingarne i Åbo. Karin skrattade åt hennes barnslighet, Siri teg och rodnade och sade ingenting.
Då hände väl att Hebla skrattade och påstod att Siri var ond på unge herr Enevald. Siri hade ej ens åt de båda systrarna anförtrodt sin hemlighet. Nu brydde henne Hebla åter: ”Du är bestämdt förtretad på honom, du vill ju knappt tala med honom. Och han, som är så vacker, så ståtlig. Och hur han dansar, och hur han tumlar sin häst. Nej, i sanning, nog syns det ändå på dem, som vistats i utlandet; de ha annan syn med sig, än våra dabbiga finnar.”
”Nå, tråkiga äro ni båda två. Ingendera säger ett ord”, fortfor Hebla om en stund. ”Har han kanske icke varit nog artig emot jungfrurna?”
”Artig, det är han visst alltid”, svarade Karin, ”och visserligen en hygglig ung junker, och galant och förekommande. Men jag vet ej huru han, när han är som artigast, förefaller mig som om han ville ställa en i glasskåp likt en helgonbild. Hans hustru ville jag åtminstone aldrig bli.”
Hebla skrattade. ”Nå hvad har du emot att vara ett helgon och sitta i glasskåp och dyrkas och se alla karlar för dina fötter?”
”Nej jag vill vara en menniska med lif och rörelse, och få uträtta något, som gör mig och andra meniskor nytta och glädje. Icke ville jag vara en helgonbild, som man knäböjer för, men som ändå i det hela ej är något annat än en påklädd docka i sin ägares hand.”
”Bäst man talar om trollet så kommer det”, utropade Hebla. ”Der kommer han ju nere på vägen. Siri, Siri, hvad rodnar du nu åter så orimligt! Jag tror presist att du icke vore så emot att komma i glasskåp. Men hvem är den andre herrn, som följer honom?”
”Det är ju min far”, sade Sigrid.
”Honom igenkänner ej Hebla, men väl den unge herrn”, skämtade Karin. ”Men i sanning, Hebla, du pratar mycket mer än en ung flicka bör tala.”
”Nå ja, något måste jag väl också få prata om! Tacka vill jag när Peder var här, då fick jag med honom slabbra bäst jag ville. Men nu skall allt vara så klokt, kantänka, när man talar med stora syster. Men pratar jag för mycket, så förpratar åtminstone Siri sig icke, det är då säkert.”
”Derföre är också Siri dubbelt klokare än du. Siri pratar icke mycket, men derför säger hon också icke så många dårskaper som du.”
Hebla neg. ”Tackar ödmjukast. Ja, och moraliserar ej heller så förnuftigt som du! Men kom nu, så gå vi ned. Herr Erik kommer ju gerad hit. Herr Enevald syns gå in i fogdbyggningen. Nå, nog vet man att han måste borsta dammet af sina fötter, fast ej vägen från stranden är lång.”
Siri hade stått och sett utåt vägen, men så gerna hon än velat, så gick det ej an att springa emot Enevald. Nu, sedan denne lemnat herr Erik, var Sigrid som en fågel utför trapporna och hann ännu helsa sin far på gården.
”God dag, min lilla flicka. Se så rask och glad du ser ut. Allt rödare bli dina kinder här på Qvidja. De syntes mig hafva bleknat en smula i våras. Men nu kommer jag för att hemta jungfrurna och dig till Åbo. Fru Ebba längtar efter sina döttrar.”
Under detta tal hade herr Erik och Sigrid hunnit in. Nu inträdde äfven Enevald. Sedan han helsat Kathrina och Hebla vände han sig till Sigrid, som stod blyg bredvid sin far, och då han tog hennes hand för att helsa, märkte hon i hans handtryckning så mycken mening, att hon rodnade ännu mycket djupare.
Nu tog herr Erik till orda och sade, att fru Ebba önskade, det de unga skulle komma till staden. ”Hennes frudöme rädes att hertig Carl dock möjligen ännu i sommar, kunde komma för att belägra fästet, och han kunde väl lätt skicka en liten galeja hit ut i skärgården, för att kapa bort det fagra bytet härifrån Qvidja, och sedan hålla det som en gisslan att dermed tvinga henne till eftergift. Hon längtar nu ock mycket efter att hafva sina unga döttrar omkring sig.”
”Ja, vi komma genast”, svarade straxt Hebla, och Karin tillade: ”Herr Erik, vill ni väl utdela befallning om slup och roddare?”
”Vi äro just hitkomne, Enevald Fincke ochjag, för att exportera jungfrurna lämpligen till staden.”
”Men säg mig”, utbrast Hebla, ”Arvid Eriksson är ju kommen. Är han allt lika glad? Det skall bli roligt att få någon att skämta med! Alla äro här så högtidliga och tråkiga.”
”Tror jungfru Hebla att en gammal karl, som har vigtiga förrättningar, skall hinna med att mycket bry sig om en så der liten jungfru?”
”Liten, alltid liten, jaha, just som det vore så vackert om jag vore så lång som J, herr Erik; ja det vore rätt, det är visst, låt se att hur liten jag än är, skall han nog prata med mig. Gammal karl! ja hvad sen, han är glad och icke en sån der trumf, som ni alla med edra kyrkminer. Farkär var än mer gammal han, men nog höll han ändå af sin barnsliga Hebla”, och så trillade stora, klara tårar ur hennes lifliga, blå ögon.
Arvid Eriksson Stålarm, af Sigismund tillsatt att öfvertaga högsta befälet i Finland, hade inträffat i Åbo. Han hade just låtit anmäla sig till besök hos fru Ebba, då de unga flickorna nyss inträffat på slottet.
Mötet var i början något stelt. Arvid Eriksson hade visserligen stått i skyldskap till hennes make, genom sitt gifte med Elin Fleming, men emellan riksmarsken och Arvid Eriksson, hade på sednare tider rådt ett spändt förhållande. Stålarms vänliga och fryntliga väsende tillät dock ej fru Ebba, att länge vara honom obenägen. Sedan de en stund samtalat, sade Stålarm: ”Eders frudöme ville nu låta gömdt vara glömdt. Knottradejag ibland mot herr Klas, så kunnen J vara viss på, att han icke gaf mig sämre igen. Men i ett afseende stämde vi dock alltid öfverens, och det var i vår trohet mot vår konung. Väl kunde man mången gång bli flygande ond på honom; men så lofvade han ock slå hufvu’t af mig, och så var det qvitt, det ena med det andra. Och nu, ädla fru, har jag äran vara eder riddare och denna unga dames (här böjde han lätt ett knä för Kathrina) och ber jag eder icke försmå mig, sådan jag här synes. Sköna damer ha i mig alltid haft en trogen tjenare.”
”Ändå jag då, mig låtsar käre farbror alls icke om”, sade Hebla, som i detsamma hoppade fram. ”Har då käre farbror alldeles glömt mig?”
Arvid Eriksson betraktade henne ett ögonblick, tog henne derpå med båda händerna om lifvet, lyfte opp henne och kysste henne. ”Se på att du blifvit så stor, att jag knappt känt igen dig, yrväder. Men nog får du ännu äta några kakor bröd, innan du växer helst så der högt. Och förr än du blir åtminstone så lång, lär väl ingen ung herre ens böja knä för dig, än mindre gamle Arvid Eriksson.”
Fru Ebba log svagt. ”Ack herr Arvid. Tiden är för sorgelig att skämta nu.”
”Ånej, käraste eders frudöme, ju sorgligare tid, ju bättre behöfs skämtet. Intet blir bättre med att sitta i knuten och gråta. Herr Klas är borta, och en pelare var han, det må jag säga på hans mull; men visst vilja vi dock se till att ej hertigen får klösa öronen af finska björnar. Jagtänker väl han för i år icke skall våga nässja hit; men hur det än går, skulle man än råka i hans klor, så må man då gladeligen slå sitt lif i backen för sin kung och sin heder. Dock vill jag tro att räfven ej vågar springa ut ur kulan i år, ty han kan ej veta hvad stund vår laglige konung och herre sjelf infinner sig i sitt rike, och då vet hertigen nog att hans välde skulle ta ett snöpligt slut, om han ej vore hemma sjelf för att vakta det. Och gifve Gud att hans majestät redan vore kommen till sitt arfrike, att försvara sitt land och sin krona.”
Oaktadt Stålarms ankomst, fortfor dock fru Ebba att vara fullt verksam, egentligen med provianteringen. Hennes ögon voro oaflåtligt vaksamma. Tidigt och sent var hon i rörelse, öfverallt såg hon med egna ögon, hvarje råglår som fylldes, hvarje köttunna, hvarje brödspett höll hon räkning på och eftersåg att allt skulle vara godt och ordentligt förvaradt, så att besättningen ej behöfde lida, hvarken af knapp, eller dålig föda. Öltunnorna fylldes med godt öl, maltet eftersågs att det icke fick unkna. Några af de unga flickorna åtföljde henne vanligen på hennes vandringar inom slottet, oftast var det Sigrid, och hon blef snart väl underrättad om allt hvad i slottet fanns, och om alla anstalter, som vidtogos till dess befästande och försvar. Härunder blef hon allt mera känd af folket i slottet, eller huset, som det kallades, och de gamle, uttjente, gråa krigare, som hade sig anförtrodda åtskilliga af de fredliga befattningarna inom slottet, sågo alltid vänligt efterden unga flickan, der hon så stilla gick sin väg fram, logo godt i sina gråa skägg när hon talade vid dem, eller vänligt hjelpte dem att utfundera något godt sätt att ordna hvad dem ålåg, eller hemtade ett stop öl åt en gubbe der han stod i sommarhettan och mätte in den dammande rågen eller dylikt.
Under konung Johans tid, hade en ny mur blifvit uppförd i halfrundel neromkring slottsträdgården på uddens yttersta spets, sålunda att man kunde gå omkring den ytterom, när ej vattnet var högt. Äfven denna eftersågs nu, att intet fel skulle vara derpå, ehuru ifrån den plats, som af muren inhägnades, icke fanns någon port till slottet. En liten lucka i muren, anbragd för att derigenom kunna utsopa ogräs och stök ur trädgården, eftersågs äfven, beslogs fastare och fastgjordes genom en hake, som ej kunde öppnas af någon annan än den, som dertill kände mekaniken. Åt denna sida vette endast det gamla slottets höga tjocka väggar och här och der högt uppe någon liten glugg, men fru Ebba ville icke lemna något försigtighetsmått oiakttaget.
Åter en dag gjorde fru Ebba, åtföljd af Sigrid och en gammal tjenare, sin rund för att efterse om några arbeten, dem hon anbefallt, blifvit rätt fulländade. Vid en vändning omkring ett af slottstornen emot trädgården, mulnade hennes blick, och hon sade: ”Gamle Hans, hvad betyder detta, der står ju ännu rönnen, som jag befallte dig låta nedhugga.”
”Ack”, utropade Sigrid, ”måste den bort. Denär så vacker, der den rotat sig mellan stenarne och synes minsann nog ha svårt att slå sig ut, med så litet mull, som den kan finna der.”
”Den kan ej få stå, den kunde bli en hjelp för någon som ville klättra opp här mot muren, och derofvanföre är en glugg att krypa in igenom. Gluggen har visserligen galler, men äfven det är af tiden något angripet och icke att lita på, och kan nu icke alldeles snart blifva ersatt med ett nytt. Man får ej försumma ens den ytterligaste försigtighet.” Derpå vände hon sig åter till Gubben: ”Nå Hans, hvad betyder det att rönnen ännu står qvar?”
Hans stod ödmjukt och höll i handen sin mössa, hvilken han vred och vek i många bugter. Slutligen sade han: ”Nådige fru, det vill ej gå att hugga ned den rönnen.”
”Det vore besynnerligt. Skaffa hit en karl med en god yxa, jag tror det skall vara snart gjordt.”
”Förlåt, eders frudöme, men tillåter eders nåde mig att säga huru det hänger ihop med den rönnen?”
”Nå, så säg då.”
”Jo, nådiga fru, det var så, att det fanns engång en herre, som var en stor och mäktig konung, men sen blef han en stackars, fattig fånge; det var nyss efter det herr Thure hade begärt från Stockholm jern och koppar, för att låta göra fjettrar åt honom. Han fick dock ibland lof att gå ut i gången inom hvilken hans fängelse låg, och då brukade han stå der vid gallret, och sågoch såg utöfver slottsfjerden, dit långt bort öfver vattnet, så långt han kunde se, och då sjöng han ofta med låg röst, men så vackert att det gick till innersta hjertat.
En dag, redan den första hösten han var här, hade jag vakten inne hos honom och han sade till mig: ”Hans, du har ju alltid gerna velat göra mig en tjenst, när du kunnat. Här sitter jag och vet knappt, om det är sommar eller vinter. Hemta mig dock några gröna blad, när du nästa gång kommer hit på vakt, om du kan utan att du dermed gör dig sjelf skada.
Nästa gång jag skulle på vakt i kung Eriks fängelse, stack jag i min ficka några gröna löf, och några rönnbär, efter jag just gick förbi en rönn. Jag hade gerna tagit en blomma med, men det var höst och fanns ej mera blommor. Och så lade jag alltsammans dit opp vid jerngallret, ty jag visste att han den dagen skulle på förmiddagen slippa dit ut. Jag var så rädd, att någon skulle taga bort det gröna innan han kom; men det var så litet och låg så tätt tillsamman i ett hörn af gluggen, så att ingen kom att tänka på att det kunde vara ditlagdt för hans skull, och så fick det vara.
Jag stod på post vid dörren när han kom ur sin kammare, åtföljd af vakt, som äfven stadnade nere vid dörren. Han gick genast fram till fönstret och såg ut åt sjön och suckade, så tungt och så djupt, att det gick genom min själ. Med detsamma varsnade han de gröna bladen och rönnbären, och tog dem, och kastade en vänlig blickpå mig, der jag stod vid dörren. Och han lutade sitt hufvud i sina båda händer och småningom började han sagta sjunga för sig sjelf; det han sjöng lät som en psalm. Men i en hast rusade han opp och kastade både blad och bär ut genom gallret och började att stormgråta.
Nästa vår såg jag mellan stenarna här detta rönnträd, det var då en späd planta. Jag vårdade det och fyllde mull derpå, att det skulle kunna växa, och när den olycklige åter stod vid gluggen, föll hans öga derpå, och han nickade vänligt åt mig, som stod här nere. Och den lilla plantan syntes mången stund vara honom till tröst. Jag såg huru han, så ofta han slapp ut i gången, stod och såg på plantan, och hur nöjd han blef när ett nytt blad skjutit ut. Jag fick aldrig mera vakten i hans rum; jag tror man ansåg mig vara för god emot honom.
Snart hafva trettio år förgått sen den tiden. Mitt hår har blifvit hvitt och jag duger ej mer till annat, än se efter att ej råttorna äta opp brödet för knektarne. Jag har varit borta härifrån tidtals, men hvarje gång jag återkommit, har jag gett mull åt och vårdat kung Eriks rönn. Se, den är ändock så smal och gänglig och har ej en sådan fyllig krona, som rönnar bruka. Han, som planterade den, hade ej heller någon krona, fast han var född dertill. Men med sin smala stam pekar den dock opp till fönstret, der kung Erik brukade stå. Jag har ock bjudit till att rigta den ditåt. Nådiga fru, jag kan icke förstöra det trädet!”
Fru Ebba var rörd. Slutligen sade hon, liksom vid sig sjelf: ”Kung Erik var en blodig tyrann, men han har bittert försonat hvad han brutit; kanske bittrare än han förtjenat”, tillade hon, i det hon med handen gjorde en åtbörd åt pannan. ”Han var kanske mera olycklig än brottslig. Jag vet ej hvad jag bör göra. Detta träd sitter hårdt rotadt.”
”Men”, inföll Siri ifrigt, ”det kan ju böjas åt annat håll.”
”Svårligen, det är för gammalt.”
Hastigt grep Sigrid tag i en gren, som böjde sig nedåt, och svängde sig med ett hopp och en vig rörelse så, att hon kom att sitta på grenen. Trädet svigtade och böjde sig litet åt sidan.
”Siri, Siri; nå du sagtliga, som ändå kan vara en sådan der yrhätta. Du är ju ej bättre än sjelfva Hebla. Tänk om grenen brister.”
”Det vore väl ej så farligt, icke är det så högt.” Nu hoppade Sigrid ner, och fru Ebba samtyckte till att låta göra ett försök att böja trädet i annan rigtning; om nemligen Hans ensam kunde åstadkomma det, ty hon ville ej göra någon annan uppmärksam härpå. Gamle Hans skyndade att anskaffa nödiga verktyg, snören och hvad annat han ansåg behöfligt. Sigrid grep äfven med sina händer i tågen och hjelpte af alla krafter. Stammen böjde sig något, men den var icke djupt rotad; rötter lösgjorde sig på ena sidan. Med de öfriga rötterna stod trädet dock fast; men lutade nu, som om det hade varit färdigt att falla. I denna ställning fastband gamle Hans det käraträdet vid hakar, som han inslog i remnor på stenarne, och en ensam tår rullade utför gubbens bleka kind. Så snart han fann tid dertill, skyndade han att bära mull på de lösryckta rötterna och att, så mycket som möjligt, sörja för det hans skyddsling ej skulle allt för mycket lida af den behandling den undergått. Gubben måste trösta sig vid tanken på, att han dock lyckats rädda trädet från att bli nedhugget; om än det nu blifvit vridet ur den rigtning, som han helst velat ge det.
Sigrid hade emellertid helt och hållet tillvunnit sig den gamles hjerta och han visade henne sin vänlighet vid alla tillfällen, då han kunde göra henne någon liten tjenst.
Enevald syntes icke rätt belåten, när han stundom mötte Sigrid vid hennes vandringar med fru Ebba. Svårt hade han att med ord göra anmärkningar öfver att Sigrid var denna följaktlig; men han sällade sig, när hans tid det medgaf, alltid till de båda fruntimmerna. Än varnade han Siri för att icke stiga på en sten, än på ett löst bräde, eller något dylikt, räckte henne handen vid hvarje litet ojemnt ställe, och förde henne sirligt deröfver och frågade henne stundom med artigt småleende, när fru Ebba ej kunde höra det, ”om det icke fanns någon småsven i huset, som i dag kunnat följa fru Ebba”, eller något dylikt. Sigrid var tacksam för hans uppmärksamhet och vård om henne. Någon gång hände, att hon i sin själ tänkte, det han ansåg henne allt för hjelplös och dålig, då han kunde tro henne behöfva alldenna hjelp och uppmärksamhet; men den tanken förjagade hon genast, såsom otacksam och ovänlig. Så började hon allt mer att nästan känna ett behof af dessa Enevalds uppmärksamheter och denna hans vård om henne, och hade väl troligen småningom blifvit så ovan att sörja för sig sjelf, att hon verkeligen blifvit beroende af hans hjelp, för att kunna röras omkring, om icke inträffande händelser gjort, att hon blef tvungen att lita på egna krafter.
Det led mot hösten. Allt tryggare började man känna sig på Åbo slott för något anfall af hertigen. En större del af besättningen var förlagd i staden, men vakthållningen på slottet bestreds med noggrannhet, och de dertill använda troppar ombyttes ofta.
En dag sutto i vaktstugan vid ett bord, hvarpå stod en ölstånka, några man af de för dagen vakthafvande, men hvilka ännu ej hade sin vakt. En skotte, en välväxt, spenslig polack och en finne, hvars knutna, muskelstarka växt antydde en björnnatur, drucko här i god sämja och syntes ha ganska roligt, ehuru de föga förstodo hvarandra. Men polacken pratade och sjöng, skotten berättade sägner från sitt land, dem kamraterne ej förstodo, och Matts Koskipää nickade jakande till de andra, så snart han blott råkade begripa ett enda ord af hvad kamraterne hade att anföra.
”För f—n, sådan kall smörja”, skrek polacken,sedan han tagit sig en dugtig klunk. Svordomen uttalades på svenska, men fortsättningen af talet blef en blandning af finska, polska, tyska och svenska. ”Man kunde nästan tro, att gamle herr Klas lefde, ty nog är ölet bra nog i sin sort, just sådant han ville ha det. Det kan man medge, att visst ville han ge knektarne så godt stackarn hade att bestå. Men sen man hade fått en klunk af hans kalla maltsmörja i magen, så fordrade han, att man skulle vara så flink och förlig, som om det varit det eldigaste vin han bestod. Åh fy för f—n.”
”Hör han på, munsjör Raborsky”, svarade skotten, som af hvad polacken talat ej förstått mycket mer än ett ord, ”låt han bli att kalla herr Klas för stackare. Det var en karl som kunnat förtjena att ha en fjäder i sin blåa mössa och säckpipblåsare framför sig, och ingen skulle ha sagt, att ej han hedrat den klan, till hvars chef han hade blifvit född.”
”Ja, då hade han ej heller behöft sina smörjiga skinnbyxor”, skrattade polacken. ”De hade minsann kunnat passa åt skottarne att kläda öfver sina sköldar med, så styfva och grofva de voro. Pilarne skulle bra ha studsat ifrån dem.”
Skotten for opp och ryckte på sitt stora svärd, men lugnade sig dock vid en klunk öl; han visste ej rätt hvad den andre sagt.
”Åh hå”, fortfor polacken, i det han vred på sina långa mustascher. ”Det var dumt att låta värfva sig till det här björnlandet. Nog hade det smakat bättre att dricka söderns vin och bo under de välluktande citron- och orangeträden, änatt smörja i sig finskt öl och låta röka sig som en sill i dessa fördömda finska pörten; och gräla med de djuren derinom, för hvar bit man tar af dem. Men det hade vi, för det de behagade välja oss till kung ett våp, en isbjörn, som ligger i sin lya och gör ingenting, sen han väl lyckats sätta söta fars stalldrängar till vakt öfver oxarne i sitt hemland.”
Matts hade suttit helt tyst, under det de andre munhuggits. Nu steg han opp, helt lugnt, knöt sin jättenäfve under Raborskys näsa, och, i det han mellan sina sammanbitna tänder mumlade: ”Här skall du få lukta påfinskacitroner”, stötte han polackens näsa oppåt så häftigt, att denne för ett ögonblick blef alldeles förvirrad.
Emellertid gick Matts, lugnt, som om ingenting förefallit, fram till det lilla fönstret och kastade blicken åt slottsfjärden. Hans ögon fick ett underligt uttryck. ”Voj, perkele”, sade han halfhögt och vände sig om för att gå, men nu rusade Raborsky med knuten näfve emot honom, för att slå till.
”Pojke”, sade lugnt den just ej mycket långe, men så mycket bastantare finnen, ”icke har jag tid att leka med dig nu.” Derpå grep han tag i den framrusande polacken och kastade den spenslige mannen in ibland den hop knektar, som rusade till. Hastigt omringade desse nu Matti, och hindrade honom ifrån att, som han ernat, skynda till dörren.
”Ge rum, eller slår jag armar och ben af er.Är det tid nu med pojkupptåg? Ser ni inte att hertigens flotta seglar in på fjärden derborta.”
”Åh, prata aldrig dumheter; tro ej du narrar oss att släppa dig lös. Hertigen skulle visst komma sjövägen, då Arvid Eriksson har hela flottan i sin makt.”
I detsamma ryckte Enevald Fincke opp dörren: ”På er post, gossar, nu ha vi fienden här.”
Fru Ebba hade gjort Stålarm uppmärksam på de ankommande fartygen, och begge insågo genast huru saken förhöll sig. Lif och rörelse förspordes på alla håll i slottet. Snart var manskapet från staden inkalladt. En liflig verksamhet råder en stund öfverallt, men sedan allt blifvit ordnadt på förberedt sätt, börjar det hela vinna ett slags yttre lugn, ehuru hvarje hjerta ännu klappar fortare än vanligt.
Från skeppen höras trumpetstötar. En parlamentär nalkas i en slup, han uppmanar slottet att gifva sig; men föraktfullt afslås detta. Och Carl, för klok att utsätta sina små fartyg för elden från slottet, beslöt att aflägsna faran genom manövrerande. Troppar landsattes, och genom låtsade anfall på andra håll, narrades Stålarm att, jemte en del af krigsfolket, lemna slottet. Innan kort afskurna från möjligheten att åter draga sig dit tillbaka, nödgades de tåga opp åt landet, och fru Ebba var nu åter ensam qvar att föra befälet på slottet.
Hertig Carl trodde sig redan säker om segern, men för tidigt. Huru den stolta fru Ebba icke lät det Flemingska namnet komma på skam,är för väl kändt, för att behöfva vidlyftigt omordas. Modigt och klokt ledde hon slottets försvar, och vid hennes sida gick oftast, som hennes biträde, den unga Sigrid. Stundom hände, att en kula träffade någon af manskapet just invid den plats, der den höga frun, åtföljd af sin späda adjutant, hade stadnat. Sigrid bleknade och måste stödja sig emot en vägg eller en pelare, för att ej svindla, men nästa ögonblick stod hon redan vid den fallnes sida, för att vårda eller förbinda, om hjelp ännu vore möjlig. Fru Ebba stod lugn, och syntes icke skakad af något, sysselsatt endast att uppfylla sina pligter som fästningens kommendant. Det var som om hennes makes ande hos henne tagit sin boning.
Från det å andra sidan om ån belägna Korpolaisberget riktades kanoner mot slottet. Afståndet var för långt för de små kanoner, hertigen kunnat medföra. De flyttades öfver ån till qvarnbacken, derifrån de på närmare håll kunde verka. Men fru Ebba var oförfärad, som förr, och gaf exempel af mod. Stadsboerna sände budskap och bådo henne att gifva sig, men förgäfves. Redan visste man på slottet, att konung Sigismund icke stode att förvänta till bistånd, att hertigen erhållit förstärkningar och att Stålarm var ohjelpligt afskuren från slottet. Men fru Ebbas mod svek icke.
Solen lyste klar öfver slottsfjärden och på Runsalas ekar, hvilka stodo som allvarliga vakteromkring gräsmattorna, mellan deras stammar, der lian och hösten hade härjat hvarje blomma; men hvilka dock ännu lågo gröna och sammetslika. Här var lugn och tystnad, afbruten endast af det dofva återskallet af de kanonskott, hvilka från Korpolaisudden och qvarnbacken dånade emot slottet; och hvilka dundrande helsningar från slottet besvarades med lika ljudeliga. Ty på denna sidan af fjärden lekte kriget sin bullrande, blodiga lek.
På hertigens befallning rigtades skotten mest mot fönstren af boningsrummen i nya slottet.
”Låt qvinnfolken få smaka litet på våra sötsaker”, hade hertigen sagt, ”jag tänker käringarna snart skola få nog af konfekten, och krypa till korset.”
Men inne i fästet hölls som bäst bönestund i slottskyrkan, hvilken då befann sig i en annan flygel, än den nu begagnade. Der voro församlade månge af männen och nästan alla qvinnorna, som befunno sig i slottet. Der befunno sig fru Ebba jemte hennes döttrar, fru Elin Stålarm, fru Karin Kurch, fru Anna Boije och flera förnäma fruar, dertill många andra adeliga och oadeliga qvinnor.
Högtidlig var gudstjensten; psalmernas toner beledsagades af dånet från de belägrandes kanoner; men tillochmed de unga flickorna syntes ej deraf låta störa sig i sin andakt. Nu afbröt ett häftigt brakande den nyss började bönen. En kanonkula slog in genom ett fönster och träffade en just invid stående knekt, som nedföll död.
Bland fruntimmerna stod fru Ebba närmast denfallne. Ingen skiftning i hennes anlete förrådde bäfvan. Mången annan qvinnas kind bleknade. De unga flickorna foro rysande tillsamman och gömde sina anleten. Endast Sigrid gick, ehuru blek och med något osäkra steg, fram till fru Ebba, då hon såg denna resa sig för att gå till den fallne.
”Jag finner, att här är ingen hjelp mera”, sade fru Ebba. ”Herren vare hans själ nådig! Hans död var skön. Med bönen på läpparne fick han falla för konung och fosterland. En sådan död är icke skrämmande. Gode herrar och J, tappre krigare alle, måtte Herren skänka dem af eder, som han nu behagar hädankalla, en död lika herrlig, och måtte han åt dem som öfverlefva, gifva seger och kraft att fienden afslå. Stån manneligen, tveken icke att offra lif och blod, om så fordras. Skönt är att strida, herrligt att dö för sin konung och sitt land. Herren gifve oss alla sin nåd och salighet.” Efter ett ögonblicks tystnad tillade hon: ”Höljen ett kläde öfver den döde, och låtom oss fortsätta vår andakt.”
Med hvarje dag växte fru Ebbas hopp att kunna afslå belägringen. Hon märkte huru föga hertigens kanoner förmådde emot fästets tjocka murar, hvaremot de försvarandes skjutverktyg gjorde stor manspillan ibland de belägrande. Höstregnen försvårade mycket arbetet för hertigens folk, och de minor, han lät anlägga, fylldes af vatten.
Men snart mörknade åter utsigterna. Besättningen började visa mindre nit för uppfyllandet af sina skyldigheter. Förräderi hade insmygit sigibland dem, och utsådde myteri. Mången af manskapet visade håg att öfvergå till hertigen, och de fremmande legoknektarne ansågo sig icke skyldige att längre strida. Men på fru Ebba inverkade hvarken fruktan, hotelser eller löften. Hon syntes hafva ärft sin mans sinne.
”Unge herr Enevald”, sade Matts en dag, ”här är sannerligen ugglor i mossan. Här gå så många rykten i svang bland besättningen i kors och tvärs. Hvarifrån komma de alla? Det står aldrig rätt till. Man talar om hur hertigen lofvar guld och gröna skogar åt dem som öfverlöpa, och hur han hotar att hänga, som landsförrädare, alla som hålla med kungen och finnarne. Många påstå, att kungen är död. Alla veta, att han åtminstone ej kommer hem i år, och många säga, att de ej vilja tjena den, som öfverger dem.
”Jag har ock märkt oråd”, svarade Enevald, ”men ännu ej lyckats upptäcka hvem den förrädarn är, som här löper hertigens ärender. Se den der tusan der på bröstvärnet, rigtar han ej åter kanonen så kulan går fienden öfver hufvudet.” Enevald sprang med draget svärd till karlen, grep honom i kragen och skrek: ”Sigtar du så der, skurk, så laddar jag kanonen med ditt hufvud.”
Karlen mumlade något om att rigtningen var rigtig, men sänkte emellertid en mån kanonmynningen.
Sedan Enevald gett Matts ordres att vaka öfver huru skjutningen tillgick vid tvenne nära hvarandra ställda kanoner, hastade han att uppsöka fru Ebba.
Hon stod tankfull vid ett fönster, som vette utåt fjärden. Enevald bugade sig vördsamt och sade: ”Nådiga fru, jag kan eder icke förhålla hvad eders frudöme dock kanske redan sjelf varsnat. Här smyger oro bland folket, jag fruktar att det bryter ut i myteri. På hvad som utom fästet sker, veta knektarne god reda: Att hertigen får förstärkning från Österbotten, känna alla, men för sina skyldigheter visa få håg.”
Fru Ebba stod en stund begrundande, slutligen sade hon: ”Det är så, och det har bekymrat mig högeligen. Någon hertigens underhandlare måtte finnas bland folket. Dagligen gå öfverlöpare till fienden.”
Tvekande yttrade Enevald: ”Här finnes en person, som synes mig icke rätt vara att tro. Svårt är att misstänka någon för sådan neslighet; men denne Daniel Hjorth, studenten, hvad har han här att göra? Hvad tasslar han i knutarna med folket? Hans blick är ej ärlig och klar. Svek bor på hans panna. Denne ofrälse, hvad har han här att uträtta, hvad förehar han. Det kunde vara godt att sätta honom i förvar, om eders frudöme så behagade tillåta.”
”Daniel Hjorth, denne yngling som dock njutit mycken välvilja i vårt hus. Nej, herr Enevald, jag vill hoppas, att icke han skall vara en usel förrädare mot sitt fosterland och det hus, som icke försmått honom.”
”Huru skulle man af en sådan, en ofrälse, en vanbörding, ens fordra ädla känslor. Sådan rot, sådan planta.”
”Hertigen förstår sig på smygvägar”, sade fru Ebba, utan att direkt svara på Enevalds tal, ”men ville blott herrar officerare alla blifva trogne och stå mig bi, så skall ännu, med Guds hjelp, en riksförrädare, som med list och våld tillegnar sig sin frändes rike, icke omhänder få konungens fäste, och ohelga hans trognaste tjenares döda qvarlefvor, som här ligga och vänta på att blifva nedsänkta i hans fäders graf.”
Åter stod fru Ebba ett ögonblick i tankar försänkt, men fortsatte sedan: ”Bättre dock, att de män vi äga till fästets försvar äro få, men pålitliga, än att myteri och uppror smyger bland en större skara. Vi måste sålla dem. Herr Enevald, låt tillsäga Hans Eriksson till Brinkala, Anders Larsson till Botila, Ivar Bertilsson och Bengt Söfringsson, att de måtte samlas i residenssalen. Jag vill med dem samråda om bästa sättet att verkställa denna sållning.”
Ännu innan dagens slut sammankallades manskapet på yttre borggården. Fru Ebba tilltalade dem: ”Tappre krigare! Alle hafven J lofvat att med lif och blod till sista andetaget strida för vår rättmätige arfkonung och herre, och att in i döden vara hans rättvisa sak trogne. Huru hertig Carl, med list och våld, bemäktigat sig regementet och med uppror och slemt förräderi strider emot sin och allas vår nådige konung, och nu äfven med våld och orätt vill bemäktiga sig detta konungens hus, det kännen J alla. Och dock har man hört otillbörliga ord, äfven inom dessa murar. Finnes väl ibland eder någon nog äreförgäten, attvilja förråda ära och tro, må han gå att uppsöka den herre, som är honom värdig. Ingen förrädare må stadna qvar att besudla vår heliga sak. Med Guds hjelp, vilja vi ärligen försvara vår konungs hus och hans sak med rena och ärliga hjertan. Ingen förrädare må stadna här, se porten är öppen, finnes här någon falsk och äreförgäten nog, att vilja vara en öfverlöpare, må han draga hädan.”
En liten port i muren öppnades nu. Skarpt blickade fru Ebba emot den, och hennes blick mörknade allt mer, ty allt flere och flere trängde sig emot den öppnade porten, allt mera tätnade massan af uttågande, och snart qvarstod endast en ringa tropp af fästets försvarare. Ett ögonblick nedlutade hon sitt hufvud, och skylde sina ögon med en åtbörd af förtviflan. De omgifvande herrarne buro i sina anleten mycket olika uttryck. Någre syntes visserligen dela fru Ebbas känslor, andre sågo lugne ut, och en, Olof Sverkerson stod bakom fru Ebba med en nedrig skadeglädje i de små grå ögonen, och gjorde en gemen grimas.
Med de uttågande hade äfven Daniel Hjorth förstuckit sig. Han hade, så mycket möjligt var, gömt sig bakom krigsmännen, på det ingen blick af fru Ebba skulle upptäcka honom. Hans onda samvete jagade honom. När han nalkades hertigens läger, vände han sig om, kastade en blick mot slottet och sade vildt: ”Ha, huru går det nu med edert stolta mod. Nu är mitt uppdrag fulländadt, nu stiger Daniel Hjorth, och de stolta Flemingarna falla. Kathrina, märker du, vi bli småningom gelikar! Gelikar, hm, det stolta, adeligablodet skall väl aldrig erkänna den ofrälse födde som gelike, om än han kunde förvärfva adelig sköld. Vi få väl se, vi få väl se, tiden späker mången så småningom.”
Fru Ebba vaknade som ur en dvala, sedan folket aftågat. ”Ordna försvaret nu för det första”, sade hon till Bengt Söfringsson. ”Om en timme samlas vi till rådplägning i residenssalen. Infinnen eder der gode herrar.”
Fru Ebba hastade opp till sitt rum. Der nedkastade hon sig i outsäglig ångest. Länge kämpade hon att vinna styrka. Slutligen utbrast hon i bön. Hon bad länge, med hög röst, djupt nedböjd emot golfvet. Småningom lugnades de svallande vågorna i hennes inre. Ännu låg hon en lång stund, bedjande, på sina knän och allt lugnare ljöd hennes röst. Slutligen reste hon sig, ordnade sin hufva och det hvita förslaget på sin svarta ylleklädning, och begaf sig till residenssalen, der hon inträdde med högburet hufvud. Här möttes hon af herrarne med föreställningar om nödvändigheten att uppgifva fästet.
Stolt och högrest stod fru Ebba inför de församlade krigarne. ”Ädle herrar och riddare”, började hon nu sitt tal. ”Dem ibland eder, som med sanning och ärlighet äro den goda saken tillgifne, och som med nit och trohet stridt för sin konungs sak, dem tackar jag ännu en gång för deras mod, för deras sjelfuppoffring. Men här finnas ock, Gud bättre, män af annat slag. Ännu har ingen qvinna i slottet uttalat ordet kapitulation, det var männen förbehållet att denna gång vara de mjukaste.Vore alla så till sinnes som jag, så skulle ej hertigen få in slottet så länge en hand finnes, som kunde kasta en kula åt fienden.”
”J veten ännu icke, eders frudöme”, utlät sig nu Bengt Söfringsson, att vi svårligen kunna kasta några kulor. De af hertigen köpta förrädarne, hafva icke allenast förledt folket att öfverlöpa, men äfven att förstöra skytteriet. Alla kanoner äro dels fyllda med sand och jord, dels förnaglade. Vi stå här redlöse, så herren sig förbarme öfver oss. Ingen utväg finnes att göra motstånd.”
Ett ögonblick gaf fru Ebba vika för sin djupa smärta och sade nästan bittert: ”Ha, hvad kan icke menniskan uträtta med en fast vilja! Det har jag lärt mig af honom, som aldrig tvekade, aldrig bäfvade, när han skulle följa det rättas väg; och som aldrig räddes att öfver sig draga hertigens svåraste vrede, i sitt försvar för sin konungs rätt. Men J, J bäfven för edra hufvuden, J bäfven för hertigens straff, och stån ovissa om J bören följa edert samvete och göra det rätt är och förtjena eder konungs nåd, eller om J bören underkasta eder hertigen, derföre att han nu står här närmast med sin här. Gingo väl alla förrädare hädan? Nej, jag förstår nu, att jag varit en godtrogen qvinna, som litat på falska vänners råd, och trott på dem, som voro min ädle makes fiender! Dock, förebråelser hjelpa intet, att klaga vårdar jag mig icke. Försvaras kan icke slottet, sägen J. Krutet förslår ej heller att spränga det i luften, dock kunde något dermed uträttas. Det nya slottet kunde väl dermed förstöras. Väljenalltså, J, som ännu stån eder konung trogne, väljen emellan att kasta eld i krutet, eller uppgifva fästet. Gifve Gud att ni hade håg till att välja det förra, det vore dock en hederligare död, än att hängas af hertigen, som väl blir mångens lott. Ädle herrar och riddare, tron dock icke att Ebba Stenbock är otacksam, hon känner väl att ibland eder finnas de, som äro trogna som i eld pröfvadt guld, men hon känner ock, att ännuhärfinnas förrädare, och detta bragte på hennes tunga ord, som endast voro ernade åt några få här närvarande. Ädle herrar, besluten nu som eder bäst synes, mitt arbete är slut. Ebba Stenbock förstår icke att uppgifva ett fäste.”
Fru Ebba bugade sig och gick långsamt bort. Hon inträdde slutligen i det hvalf invid slottskyrkan, der Klas Flemings lik ännu stod bisatt, och der nedsjönk den stolta qvinnan afsvimmad på den kista, som inneslöt de qvarlefvor, dem hon lofvat bevara för ohelgande, men numera ej förmådde skydda.
Mikaelidagen ingick. Slottet hade kapitulerat, hertig Carl skulle intåga. Alla fruntimmerna i slottet hade samlat sig omkring fru Ebba, liksom sökande stöd hos henne. Stor ängslan rådde. Hvar och en ägde någon kär person, hvilken kunde drabbas af hertigens vrede. Och dock hade man ännu ej lärt sig så frukta hans stränghet, som sednare, när många blodsdomar hade lärt finnarne förstå,att trohet mot deras lagligen krönte konung vore förräderi och straffades som sådant, just af den, som sjelf satte alla fjedrar i rörelse, för att inkräkta thronen. Harm, vrede och sorg jäste inom fru Ebbas bröst, der hon satt omgifven af de öfriga fruntimmerna; men hon yttrade icke ett ord. Omsorgen om slottets uppgifvande hade hon helt och hållet lemnat åt Bengt Söfringsson och öfrige officerare.
Då nalkades henne Olof Sverkerson, af bönderne sednare Olof Perkelson kallad, för sina många gånger utöfvade förräderier, än mot den ene, än mot den andre, allt huru han tyckte för ögonblicket vara det för sig fördelaktigaste. Han framsteg med en ödmjuk bugning och sade: ”Hans fursteliga nåde har låtit sig berätta, det här icke skall vara ärligt spel. Man har sagt honom, att eders frudöme någorstädes låtit lägga det krut, som här fanns qvar, till en mina, för att spränga den i luften när hans fursteliga nåde skulle deröfver passera. Han har derföre sändt mig för att utbedja sig nöjet af edert sällskap, på det han åtminstone icke må blifva utan angenämt medfölje på himmelsfärden. Han anhåller derföre att ni, såsom artig värdinna, må emottaga honom vid porten af edert hus.”
”Sådant ens eget sinne är, sådant väntar man det hos andra”, sade fru Ebba med nästan hvita läppar. Derpå steg hon opp från sin plats, kastade en blick omkring sig på fruntimmerna och sade: ”Stannen här alla, denna förödmjukelse må ingen annan än jag bära.”
Med långsamma, men jemna steg vandrade fru Ebba utför trapporna, öfver borggården, genom hvalfvet, ut till slottets tunga port, som nu stod öppen.
Mot slottet marscherade de hertigliga tropparna. I spetsen för dem syntes hertigen sjelf och någre hans herrar. Hertigen kastade stundom en bister blick opp emot det fäste, som trotsat hans makt och fällde några föga vänliga ord. Hans sinne, uppretadt öfver slottets försvar, hade ännu ej hunnit blifva mildare genom medvetandet att nu hafva vunnit sin afsigt. När han kom så nära, att han blef varse den öppna porten och bemärkte att fru Ebba stod der, utbrast han: ”Getingboet har dock fått lof att ge med sig. Roligt vore att veta hvad käringen der nu menar. Jo, jag tänker Ryttarkajsa skall få lära sig att steka sill, i stället för att glödga kulor. Får väl lära sig att räkna ärter för granater, Dragonmaja. Hade god lust att hänga hennes kjortlar som klocka på slottstornet, med henne sjelf som kläpp i klockan! Nå, när vi nu väl få fästet inne, skall väl detta finneupproret ta slut.”
”Blott de ej ånyo få lust att resa sig, när Eders Furstliga nåde åter måste lemna landet”, svarade, med sjömanna rättframhet, amiralen Peder Stolpe.
”Åh, det skall jag väl låta dem hederligen veta, att om något upplopp och förrädiske praktiker sker hädanefter, skall jag nog så räkna med dem, att jag, med Guds hjelp, skall räkna dem i galgen, eho det än må vara, om än sjelfvaste fru Ebba, huru hon ock må bjebba. Ja, i sanning,bättre svågerlag kunde gamle kung Gösta hafva skaffat sig, än denna fru Ebba och hennes blodige och riksförrädiske man. Det var att sätta bocken till trädgårdsmästare, när den der Stenbockens, eller rättare, Stengetens slagtardräng till man slapp som befälhafvare till Finland. Och geten bräkte ännu på samma ton, sen bocken kolat af. Jo jo, hon tänker spränga oss i luften, påstås det, och har anlagt en mina i slottet; men jag har derför befallt henne att vara oss till mötes i porten. Vill hon skicka oss till helfvetet, så skall hon sjelf få vara den första, att helsa på hin håles fru mamma, med en kärlig systerhelsning. Kaka söker maka, och gerna kunde de fara med henne, alla de äreförgätne, upproriske och hufvudljugare, Anders Larsson och andre, som tagit sig före befallningen här vid Åbo.”
Under det hertigen talade, hade han hunnit till slottets yttre port. Här stod den stolta frun, en hög gestalt, i djup sorgdrägt. Det endast föga grånade håret betäckt af ett dok med breda fållar, och den svarta flanellsklädningen fallande fotsidt ned omkring henne. Endast de djupblå ögonen och de hvälfda ögonbrynen aftecknade sig på det i öfrigt marmorbleka ansigtet. Så stod hon lik en bildstod, kall, orörlig, den stolta blicken hvilande på vägen. På hennes anlete blossade opp en mörk rodnad, i det ögonblick hon igenkände hertigen, som, med svärdet draget i högra handen, beträdde vindbryggan; men den försvann åter lika hastigt, och stel och blek, som förut, stod den höga frun. Nu vände sig hertigen till henne ochsade: ”Haden J, fru Ebba, tagit sländan i hand i stället för kommandostafven, så haden J besparat både er och andra harm. Bättre hade varit om J rört i grötgrytan, än i mannadåd!”
Fru Ebba svarade intet härpå, utan sade blott: ”På Eders Furstliga nådes befallning är jag här, för att ledsaga eder.”
Carl syntes ännu vilja tillägga något, men fru Ebbas hela hållning imponerade på honom, och han utsade icke hvad han ernat. Han brukade just ej låta skrämma sig, men nästan till sin egen förundran, kände han sig en smula besvärad vid fru Ebbas sida. Mot sin vilja, måste han bemöta henne med aktning. Han gick nu framåt, åtföljd af fru Ebba, men blott en del af tropparna intågade, resten stadnade utanföre, stående i led.
Ifrigt blickade Carl omkring sig, och hans skarpa ögon syntes uppmärksamt beskåda allt. Stundom stadnade han, än för att nogare betrakta något, än för att utdela befallningar. Hans röst var sträf och ovänlig, men i hans skarpa blå ögon lyste glädje öfver att i sin makt hafva fått Finlands starkaste fäste. Hans resliga gestalt syntes högre, näsborrarna vidgades, flere gånger strök han med handen öfver den höga, kala pannan; dock kom han sig icke till att ge sina tankar luft i ord. Han var synbarligen besvärad af fru Ebbas ädla, bleka gestalt vid hans sida.
”Hvar är Klas Flemings bisättningsrum”, sade han slutligen till Olof Sverkerson, som med beställsamhetfjeskade omkring fursten, ”vi vilja begifva oss dit.”
Fru Ebba kunde med möda qväfva ett utrop, som ville bryta fram öfver hennes hvita läppar. Hennes steg syntes mindre säkra, hennes hufvud mindre högburet, då hon, under fortfarande tystnad, vid hertigens sida gick uppför den trappa, som af Olof Sverkerson anvisats, och uppför hvilken hertigen genast började stiga, sedan han kastat en blick på fru Ebba, liksom han velat påminna henne om att medfölja.
Under tystnad gick tåget framåt genom kyrkan, men när det inträdde i hvalfvet och hertigen befallte att kistan skulle öppnas, då framträdde Peder Stolpe och sade med sin vanliga rättframhet: ”Eders Furstliga nåde, de döda må man lemna i ro, vare sig vänner eller fiender.”
”Gamle herr Peder”, svarade fursten, ”sköt J edert takel och tyg mig till behag, som hittills, men låt mig råda för resten.”
Efter en stund tillade Carl, som kanske ansåg nödigt att urskulda sitt tilltag: ”Hvad skullen J mena, om man här kunde hitta på medel att få flottan på litet bättre fötter, utan att behöfva betunga allmogen med nya pålagor? Hans Kunglig Majestät i Polen sänder oss väl föga något, och visserligen behöfva vi hafva flottan i godt skick till hans och rikets tjenst, på det han icke må behöfva hyra sig fremmande fartyg, om han behagar till sitt arfrike komma, om hvilket vi så ofta anhållit hos honom. Veten J väl, herr Peder, ofta gömmes gull i stoft och mull. Hafva ickemina sagesmän farit med munväder, så finnes i denna kista icke något lik, men väl en skatt.”
Allt modigare hade fru Ebba rest sig opp under det fursten talade. Hon tycktes nu hafva återvunnit hela sin stolthet vid den beskyllning, hertigen uttalat, och med ödmjukhet i blick och hållning svarade hon: ”Ja, en skatt i sanning, ty häri gömmes ett hjerta, som var det ädlaste, trognaste och redligaste! Men denna skatt kan dock Eders Furstliga nåde icke vinna. Detta hjerta slår icke mer!”
Under det dessa ord vexlades, hade locket hunnit lyftas af kistan, och derinne syntes nu qvarlefvorna af hertig Carls bittraste fiende, den stolte, mäktige, bottentrogne royalisten, Klas Fleming; han, som skref sig ståthållare öfver Finland, riksamiral, Svea rikes marsk, friherre till Wik, herre till Svedja och Qvidja, och som nu endast företedde en bild af förgängelse, ehuru den mäktiges lik genom balsamering var skyddadt mot förruttnelse.
Orörlig stod fru Ebba. Ej en tår i hennes öga, ej en ryckning i hennes anlete utvisade för den, som varit hennes makes dödsfiende, hvad hon kände. Hertigen betraktade en stund under tystnad, stoftet af den man, som varit honom det svåraste hindret på hans väg till makten, och den klippa, mot hvilken alla hans anslag brutit sig och fallit till skam. Slutligen grep han med handen den döde i skägget och sade: ”Ha, du min gubbe, lefde du än, så sutte ej ditt hufvud mycket säkert nu.”
Med en stolt höjning på hufvudet svarade fru Ebba: ”Lefde han, så stode icke Eders Furstliga nåde här. Han hade väl gett Eder annat att göra än att komma vid sitt skägg!”
Dessa fru Ebbas stolta ord har sägnen förvarat, men icke hvad hertig Carl derpå svarade. Det hände stundom, att ett djerft språk icke misshagade honom. Det syntes, som om han deri skulle funnit ett slags förvandtskap med sitt eget sinne.
Sedan hertigens folk besatt slottet och noga ransakat att intet förräderi kunde vara anlagdt och sålunda ingen fara mera var för handen, hade fru Ebba erhållit tillstånd att bege sig till sina rum, der hon befalltes att qvarstadna, och vakt ställdes utanför dörren. Äfven hennes döttrar fingo på begäran lof att komma in till henne, men med vilkor att sedan der qvarstadna.
Sigrid erhöll icke samma tillåtelse, och yrkade den icke heller med all möjlig ifver. Hon fruktade att på det sättet bli stängd från hvarje underrättelse utifrån, och hon kände ännu ej hvilket öde som drabbat hennes trolofvade. Han hade icke varit bland de uttågande tropparna, icke heller bland dem hon genom fönstret sett på borggården sträcka gevär. Var han fängslad, var han sårad, kanske död? Hennes oro steg med hvarje ögonblick, hon visste ej till hvem hon skulle kunna vända sig, för att få upplysning. Sedan fru Ebbavar fånge, hade Sigrid intet värn. Hennes far var ibland dem, som under Stålarms befäl nu tågade opp mot Tavastland, sedan de blifvit afskurna från slottet.
I sitt bekymmer vände sig nu Sigrid till Stålarms maka, fru Elin Fleming, och bad denna taga henne under sina vingars skugga. Fru Elin svarade bekymrad: ”Kära jungfru Sigrid, väl ville jag vara eder till skydd och beskärm, men är ju sjelf värnlös. Icke kan J dock bege eder till någon af edra slägtingar på godsen häromkring, om ni än finge lemna slottet. Hertigens soldater sägas nu hålla på att plundra hos våra och konungens vänner. Stanna då hellre hos mig tillsvidare.”
Sigrid hade ej hunnit mer än tacka fru Elin för hennes löfte, då gamle Hans framträdde till henne och sade: ”Jungfru Sigrid, som är så god mot hvar och en, törs jag be eder stiga ned i min kammare. Min son ligger illa sårad. Han tror att jungfrun skulle kunna lära mig huru jag bör bete mig för att lindra hans plågor. Han längtar efter, det ni måtte göra eder den mödan att hugsvala den döendes själ. Neka mig icke min bön, jungfru Sigrid, jag ber eder.”
Sigrid tyckte visserligen det vara svårt, att uppfylla gubbens begäran, men ville dock icke afslå hans bön. Bäfvande för det myckna krigsfolket, begaf hon sig å väg. Ingen ofredade henne dock, der hon gick åtföljd af gubben, ehuru många sågo efter den unga, späda flickan och den gamle gråhårsmannen. Men hvar och en visste, att då hertig Carl var i grannskapet, var det säkrast fören och hvar att passa på sina åligganden, och att ej taga sig några friheter. Sigrid med sin gamle beskyddare gick sålunda oantastad sin väg fram; och när stundom en vaktkarl frågade hvart de ernade sig, svarade gamle Hans: ”till en sjuk”, och så lät vakten dem passera. När de hunnit på yttre borggården, stadnade Hans och sade: ”Nu måste jag dock säga eder, jungfru, att eder väntar en syn, som torde bli svår att se. Bed nu Gud om styrka för edert unga hjerta. Det är icke min son, som ligger döende i mitt qvarter, utan en annan.”
Sigrid svigtade: ”Hans, för Guds skull, hvem, hvad? —
”Ja, tyvärr, jungfrun gissar sanningen, ser jag. Det är unge herr Enevald Fincke. Jag fann honom och bar honom in till mig, der jag nu är ensam. De förre knektarne äro borta, och de svenska knektarne ha ännu ej hunnit blifva inqvarterade, men nog komma de väl nu snart. Jag har förbundit honom så godt jag förstått. Jag ville ej säga eder förut huru det var, ty gamlas ögon se stundom igenom de ungas hemligheter, och så fruktade jag, att J, af oro och otålighet, ej skulle haft styrka att följa mig hit, om J vetat det värsta.”
Sigrid hörde ej mer. Med bleknad kind, men med brådskande steg, hastade hon före den gamle in i det betecknade rummet. Enevald låg på en bänk, nästan sanslös; men när Sigrid inträdde, lyfte han matt opp sina ögon, och hans blick ljusnade. Den unga flickan lutade sig öfver honomoch ett sagta ”Sigrid” sväfvade öfver hans bleknade läppar.
Några ögonblick förgingo. Med stark ansträngning reste sig Sigrid och sade: ”Här kan han ej ligga. Han måste få bättre skötsel och vård, bättre bädd. Här kan jag icke stadna för att sköta honom. Vi måste se till att få honom buren in till staden. Jag stadnar här så länge. Gå, Hans, bjud till att för penningar och goda ord få bärare.”
”Jag fruktar detta blir omöjligt. Vakten låter oss icke bortföra en sårad officer af garnisonen.”
Sigrid vred sina händer i ångest. ”Vi måste, Hans, vi måste. Han kan icke uthärda här på denna trädbänk och med den skötsel han här kan få. För Guds skull, Hans, skynda, tala vid vakterna. Gör allt som är möjligt. Jag stannar här så länge.”
Hans gick, ehuru med ringa hopp att något kunna uträtta, och Sigrid gaf nu sina tårar fritt lopp. Ett nytt anfall af svaghet föll öfver den sjuke. Sigrid lyckades dock att återkalla honom till sans, medelst baddningar med vatten ur ett trädstop som stod på bordet.
Nu återkom Hans. ”Ingen möjlighet, jungfru, hertigen har förbjudit att någon, hvem det än vara må, kan få lemna slottet utan hans eget tillstånd.”
”O min Gud, han dör, han måste få bortföras, jag måste få vårda honom.” Nu tillade hon hastigt: ”Jag går till hertigen.”
”Kära, unga jungfru, det kan ni icke våga. Det fordras starkare sinne än edert, att tala vid honom. Det har mången rask karl varit rädd för, och J, med edert tysta och stilla väsende, skulle alldeles bli bortkommen om han vredgades. Icke heller torde ni slippa in.”
”Jag måste. Vårdahonom!” Jag går!”
Sigrid lutade sig ett ögonblick öfver den sjuke, som ej hade nog sans, för att veta hvad som föregick omkring honom, derpå hastade hon bort, tillbaka öfver borggårdarne, opp för vindstrappan i ena slottstornet, och vakterna sågo förundrade efter den bleka, hastande flickan. Ingen hindrade henne att framgå. Hon syntes gå med sådan säkerhet och skyndsamhet, utan tvekan huruvida hon skulle slippa fram, att ingen kom sig före att fråga med hvad rättighet hon så fritt färdades omkring. Hon tycktes alls ej tveka derom sjelf.
Men vid vindstrappans slut stod en post vid dörren till de rum, hertigen sjelf bebodde. Han hejdade hennes gång och sade: ”Nej, jungfru lilla, stanna, hit slipper hon inte in.”
”Jag måste tala med hertigen.”
”Åh hå, nödvändigt! tala med Hans Fursteliga nåde! Det är omöjligt, jungfru lilla. Hans Fursteliga nåde har ej stunder att prata bort med vackra flickor.”
”Hindra mig icke, för Guds barmhertighets skull. Skulle väl Hans Fursteliga nåde kunna straffa er, för det ni ville låta en stackars flicka gå in i hans allrayttersta rum?”
Sigrids böner voro fåfänga. Förgäfves användehon de mest bevekande ordalag, postkarlen vågade icke insläppa den bedjande, huru gerna han än velat.
För hvarje förloradt ögonblick steg Sigrids ångest högre. Vända om, med oförrättadt ärende, kunde hon icke. Slutligen hördes steg komma uppför trappan, de närmade sig allt mera. Det var en af hertigens tjenare, som i handen bar en silfverbägare och åtföljdes af en tjensteqvinna, bärande en kanna pösande öl, det hon, på tjenarens befallning, just hade tappat ur den bästa öltunnan i slottskällarn.
”Seså, här just innanför denna kammardörr får hon ställa kannan på bordet och gå sin väg. Jag skall sjelf sedan kredentza Hans Furstliga nåde detta ståteliga öl. Det måste man medge, att icke låter detta ölet det gamla Åboölets rykte komma på skam. Icke var det underligt att salig drottningen Kathrina häraf drack lika gerna, som hennes herre, högst salig Hans Majestät, konung Johan.”
”Goda Anna, jag ber dig”, sade Siri, ”låt mig bära in ölet.”
Anna var högst nyfiken att få titta in i hertigens rum, så att hon gerna hade åtlydt befallningen att uppbära ölet, men när hon såg på Sigrid och varsnade den ångest, hvarmed denna bad att få aflösa henne i tjensten, så svarade hon: ”Gu signe er, jungfru. Nog hade jag gerna gått sjelf, men så J ser ut, har väl ingen hjerta att neka er, som alltid är så färdig att göra en hvar till nöjes. Men kannan är tung för en sån liten fin hand, må hon veta, jungfru.”
Sigrid grep ifrigt kannan och följde efter tjenaren, utan att hvarken denne eller postkarlen gjorde någon anmärkning. Så snart hon inträdt i rummet, befriade tjenaren henne från sin börda, och väntade att hon skulle bege sig bort, sedan hon, som han trodde, fått tillfredsställa sin nyfikenhet. Men i dess ställe pekade Sigrid på en dörr vid hvilken stod en annan tjenare och frågade: ”Är Hans Fursteliga nåde der?”
”Tyst, tyst! Der äro herrar, och i rummet der innanföre är hertigen sjelf. Nu måste ni gå bort, att ingen kommer och träffar er här.”
Sigrid stod qvar, betänkande huru hon skulle kunna ställa till, för att slippa in till hertigen. Tjenaren uppmanade henne allt ifrigare att bege sig bort, och var högst förlägen då hon ej åtlydde honom. Att åstadkomma något buller, vågade han alldeles icke. Härunder öppnades den inre dörren och en gammal herre utträdde. Hans undersättsiga figur rördes fram åt golfvet med bastanta steg och något krökta knän. Den mörke, barske mannen syntes icke mycket kunna väcka Sigrids förhoppningar om hjelp, men i blicken låg dock något vänligt och frimodigt. Sigrid vände sig till honom och bad med låg röst i de mest bevekliga ord, det han ville antingen sjelf ge henne tillstånd att ur slottet föra en svårt sårad, eller om han ej kunde tillåta detta, att han då ville utverka det hon finge gå in till hertigen för att bedja honom sjelf derom.
Med ett vänligt ögonkast på den unga bedjerskan, svarade den gamle krigarn: ”Hans Furstliganåde har förbjudit att bortföra någon sårad officer. Man vet ännu icke hvad han öfver dem besluter. Alltså, vore han än eder fästman, såsom det synes mig, så kan nu härvid intet göras. Och hvad angår att få bönfalla härom hos fursten sjelf, så torde det föga hjelpa. Icke heller vågar jag bedja om att få införa eder. Hans Furstliga nåde hör visst en och hvar af trogne svenske män och qvinnor, som hos honom vilja söka rättvisa, men vill icke besväras af husets folk och deras böner och klagomål, ty de hafva icke gjort sig sådan nåd värdiga. Gå derföre bort, unga flicka, icke hörer hertigen eder.”
”Ack, hvad har väl jag stackars, unga barn, gjort emot Hans Fursteliga nåde? Haf dock barmhertighet med mig. Kanske har ni sjelf en ung dotter. Ack, hon ber med mig till edert hjerta.”
Den gamle krigarn strök sig om sitt gråa skägg. Han blef varm vid tanken på hus och hem. ”Nå, så stå nu då der vid dörren och vänta så länge. Hans nåde går rättnu härigenom. Försök då om ni kan få honom att höra eder.”
Vänta, hon måste vänta! Och hon kände med ångest hvad Enevald led för hvarje ögonblick och huru möjligen hans lif berodde af snar hjelp. Hon tyckte sig känna, huru de smärtor som anföllo honom, skuro genom henne sjelf i hvarje ögonblick. Men hon måste dock vänta, någon annan utväg ägde hon ej. Hon måste ju, tillochmed, anse för en lycka att henne tilläts att vänta; och dock blef denna väntan henne för hvarje ögonblick mera olidlig.