Allt närmare sitt mål syntes hertig Carl nalkas. Sedan Sigismund, efter det olyckliga slaget vid Stångebro, åter lemnat Sverige, tycktes han icke med vapenmakt, utan endast med protester och åberopande af sin rättvisa sak, förfäkta den. Så snart det kom an på ord och diplomatik, var Carl mästare och bevisade alltid klarligen, att han hade rätten på sin sida. Ännu, sedan Sigismund af ständerna blifvit afsatt, fortfor hertigen att hyckla en låtsad förnekelse af kronan, den han sade sig ingalunda hafva eftersträfvat. Sigismund sparade icke på löften om verksam hjelp åt sina trogna finnar, och orubbliga stodo hans finska anhängare, om de än stundom låtsade någon undergifvenhet emot hertig Carl.
Arvid Eriksson Stålarm uppehöll modigt konungens sak, och var alltid villig och redo till hvarje företag, som kunde befrämja den. Ifrigoch orubblig stod äfven han på samma plats, der före honom kolossen Klas Fleming stått, och under skämtan och glädtig ridderlighet emot damerna, var han outtröttligt verksam och uppmärksam och redde sig i alla svårigheter. Blef det honom stundom för hett emellan bönderne å ena sidan, som gjorde allt för att understödja hertigen, och å andra sidan hertigens växande makt, så visade han sig stundom nästan undfallande. Men Carl trodde honom icke mer än jemnt och skref till honom: ”Vi känne alltför väl dig och dina medhållares krokodiltårar, och vete nog hvad J ställen i verket. Dock hoppas jag till Gud alsmäktig, att der skall komma klo för björnskinn, som man säger.” Och åter stod Stålarm fast och var döf för alla hertigens försök, att genom sina utskickade förmå honom till affall ifrån sin konung. Likasom Fleming, insåg han endast den enkla rättvisan af konungens sak, och befattade sig icke med att bedöma huruvida Sigismunds regemente kunde vara landet till mer eller mindre fromma. Sigismund var hans och rikets konung, och det var allt hvad han i den saken behöfde veta, för att till sista blodsdroppan och af all förmåga stå för hans sak. Carl hotade: ”Det är vår vilja att du afstår från din otillbörliga handel och begifver dig till oss, så framt du ej vill bekomma samma lön, som Johan Sparre vid Kalmar. Du skall veta, att så snart vi hafva fört den andra hopen af ditt parti till herbergs, skall ej heller du blifva förgäten, utan få din kål kokad.” Men Stålarm endast fördubblade sin verksamhet.
Herr Erik Liljeholm befann sig åter på Åbo slott, ibland de der använda officerare. Enevald Fincke hade, efter långvarig svaghet, ändtligen tillfrisknat från sina blessyrer och sedan blifvit af Stålarm sänd med bud till konungen, för att förfråga sig om hvad hjelp finnarne hade att påräkna, och skulle der qvarstadna för att se till, att det utlofvade manskapet verkligen skulle utrustas och så snart som möjligt aftåga.
Sigismund hade emottagit Johan Fleming med all den utmärkelse, han var skyldig Klas Flemings son. Firad och omtyckt, hade den unge, ridderlige Johan Fleming, som Konungens kammarherre, i kretsen af hofvets förnämsta och dess skönaste tärnor, framlefvat en tid af glans. Han hade åtföljt sin konung på det misslyckade tåget till Sverige, der Sigismund för alltid tappade sin krona. Johan hade hoppats, att der återfinna sin mor och sina systrar, men då konungen vände om utan att hafva hunnit Stockholm, blef detta honom en omöjlighet. Äfven Stålarm, som lyckats befria sin egen fru och många andra af de finska fruarna, hade icke kunnat få göra samma tjenst åt fru Ebba, som jemte sina döttrar var förd åt en annan trakt. Johan Fleming visste, att hans mor och systrar hade svårt att förse sig med sina behofver. Från godsen i Finland erhöllo de icke något. Dessa hade blifvit konfiskerade och af hertigen gifna åt andra ägare; och ehuruväl äfven de nu icke kunnat taga godsen i besittning, sedan landet åter var i Stålarms våld, så var dock ingen ordning och reda med dem. Hvad unge herr Johanerhöll från honom enskildt tillhörande gods, var äfven ganska ringa. Johan hade derföre begärt tillstånd att få resa till Finland, för att ordna och efterse egendomarne och ställa så, att hans mor och systrar skulle få något till sitt uppehälle.
Äfven Qvidja, Johans arfvegods, hade hertigen skänkt åt en af sina anhängare, som var gift med Klas Flemings en brorsdotter; men sedan hertigen lemnat Finland och hans befallningar icke der mera aktades, förvaltades det för Johans räkning, af samme fogde som förut.
I ett af tornrummen satt nu unge herr Johan Fleming och framför honom stod ödmjukt fogden Jost och åhörde hvad Johan sade, stundom med en bugning eller ett kort ord, bejakande hans befallningar.
Johan kastade då och då ögonen på några papper, som lågo framför honom på bordet, eller bläddrade i dem. ”Af gamla Göbla på Muddais mellangård”, fortfor Johan i sitt tal, ”får ingen skatt fordras för detta år. Hennes man stupade vid försvaret af Åbohus och hennes son säges hafva fallit vid Kastelholm. Jag vill icke att sten lägges på bördan. Växa de mindre barnen opp och bli arbetsföra, kan det bli tid att de erlägga sin skatt.”
”Fattiga gummorna Greta, Elsa och Brita”, fortfor Johan, blickande i papperen, ”få en half tunna råg hvardera. Lisa på Gäddnäs begär bete för en ko, det skall hon få. I öfrigt veten J, hvad jag eder tillsagt. Framför allt, försumma icke att aflemna den utlofvade gåfvan till kyrkan, äfvensomtill de nämnde gubbarne på knektetorpet. Bemöt folket vänligt och lätta deras börda der du det kan, så lyda de villigt och arbeta med nöje, men drif dem icke, som boskapen, under oket. I morgon, innan jag reser, vill jag säga farväl åt dem af godsets folk, som vilja samlas här för att helsa mig.”
Jost bugade sig djupt och lemnade sin unge herre, under det han brummade för sig sjelf: ”Äpplet faller ej långt från trädet, det är som om jag skulle höra fru Ebba sjelf. Nymodiga tider, då bonden skall skonas; det lär väl då bli herrarne sjelfve, som få arbeta. Hvad under, att högfärd och uppstudsighet grasserar bland bönderne. Förr visste bonden hut, nu vet han knappt lyfta på mössan.”
”Nå, Johan”, sade Fleming till sin tjenare, som var sysselsatt med att skura blankt ett stycke af hans vapen. ”I morgon resa vi. Hvad menar du om att åter lemna Finland?”
”Jag önskade blott att eders herredöme redan vore hos hans kunglig majestät och andra, som längta efter eder. Krig och oro vänta här, och”, här log den gamle tjenaren ett förstulet leende, ”jag vet väl att det finnes ett par ögon, som speja efter min unge herre der borta.”
Johan rodnade lätt, men låtsade ej höra sin trogne tjenares frispråkighet. Han steg opp, slog några slag öfver golfvet, derpå sade han, som en fortsättning af sina tankar: ”och dock befriades så många andra finska fruar af Arvid Eriksson, men min mor och mina systrar, ack de bevakadesbättre! Att nödgas resa, utan att träffa min morkär och mina kära systrar, det är dock hårdt och mitt hjerta blir tungt vid tanken på dem. Johan Bertelsson, om jag ej mera får se dem, skall dock du en gång säga dem huru kära de voro mig”, sade Fleming drömmande.
”Herr Johan, min ädle, älskade, unge herre, huru kunnen J tala sådana ord! Skulle jag, den gamle tjenaren, vara den, som efter eder skulle framföra helsningar! Sådan sorg skall väl, med Guds hjelp, icke vara mitt gamla hjerta bestämd. Hvi talen J så?”
I detsamma anmälte en tjenare att herr Arvid Eriksson anländt och önskade träffa herr Johan, och denne gick, något förvånad, för att möta sin oväntade gäst.
”God dag, unge herre”, tilltalade honom nu den ankommande. ”J synes mig helt förvånad att se mig, och det är väl icke eller att undra öfver, ty när hertigen håller på att elda badstu åt oss, kan man nog behöfva vara hemma och binda qvastar. Men jag önskade dock sjelf nu få råka eder.”
Johan Fleming välkomnade sin gäst och förde honom in i det inre tornrummet. Den gamle tjenaren kastade en lång, litet misstänksam, blick efter de båda herrarne, skakade på hufvudet och sade vid sig sjelf: ”Hade jag honom blott väl borta härifrån.”
”Ernen J, unge herre, verkligen resa bort härifrån?” började nu åter Arvid Eriksson.
”Ja”, svarade Johan. ”Hvad jag här haft attuträtta, är fulländadt. Jag kom blott för affärer. Herr Klas är bortgången, min morkär och mina systrar i Sverige, jag har här intet mera att göra.”
”Sägen J så, herr Johan, hafven J icke konungens sak att förfäkta? Veten J icke, att vi stundeligen vänte, det hertigen skall anfalla oss?”
”Ja, jag vet det, men icke är min tjenstestad här. Då jag i fjol var med på det olyckliga tåget till Sverige, så åtföljde jag min konung, men här anser jag mig vara en öfverflödig person, som har intet att beställa.”
”Herr Johan, låt mig tala till eder, som en frände och vän. Väl var jag icke alltid i godt förstånd med eder salige herr fader, men dock ansåg jag honom alltid som en herre, den der i sig hade godt krut, och jag vill gerna hedra honom i hans graf, som en ståtlig man och riddare. Och eder, min unge herre, vill jag allt godt och väl, ty J ären en älskelig och hjertlig ung man, men bort mågen J nu icke fara. Hvad skulle väl folket säga, om J, konungens kammarherre och sonen af den man, som, näst hans nåde sjelf, var högste mannen i detta land, om J just nu skulle resa bort. Skulle de icke tro, att vår herre och konung icke äger hvarken vilja eller makt att försvara Finland, utan lemnar det vind för våg. Detta vore i sanning att förråda konungens slott och land.”
Johan steg opp, stödde sin hand mot bordet och sade: ”Visste jag, att jag skulle till något gagn vara, så ville jag visst icke resa. Förråda ens min konungs hund, ville jag ingalunda, mycketmindre hans slott och land. Kan jag, med min ensamma person, göra någon nytta, så vill jag gerna qvarstadna och med finnarne våga mig i den farlighet, som dem af hertigen kan förestå.”
Arvid Eriksson fattade Johans hand och utbrast glad: ”Se, unge herre, det är taladt som jag af eder väntade, och som en rättskaffens konungens man egnar. Hoppas jag dock att icke inleda eder i allt för stor farlighet. Min egen hatt tänker jag dock ej sitter mycket fast, om hertigen, det Herren afvände, skulle få öfvertaget; men är det så, så må man glader lägga hufvudet under för sin kung och sin heder. Och dermed Gudi befallat. Tiden väntar på ingen, jag bör icke vara borta från min plats.”
Under vänligt samtal följde Johan sin gäst ned till hans båt, och fyra raska roddare förde honom snart åter till Åbo.
Den unge Johan ville än en gång se de ställen, han på det vackra Qvidja mest hade älskat. Han for omkring och såg huru alarne speglade sig i sunden och huru björkarne sakta skakade sina gröna lockar. Men hvad han nu tänkte på, det förtrodde han icke ens sin gamle, trogne Johan Bertelson, som skötte de lätta årorna. Fröjdades hans tankar af den fägring, som omgaf honom, af solens glada sken mellan lunderna, och af vattnets stilla plaskande mot de grönskande stränderna, eller tänkte han på moder och systrar, eller gingo hans tankar ännu längre bort, till de strålande ögon, som kanske skulle fördunklas,om han icke mera skulle återvända? Hvem kan tyda den unges tankars lifliga spel?
Snart var äfven Johan åter en innebyggare af det fäste, der han tillbringat så mången glad stund i kretsen af sina käraste. Nu vid tjuguett års ålder stod han åter här, för att deltaga i en blodig kamp för sin konung.
Få dagar sednare styrde hertigens flotta, under Joachim Scheels befäl, in på slottsfjärden. Med förakt afvisade Stålarm hvarje förslag om fästets uppgifvande. Äfven hotelsen att aflifva de nyss förut på Kastelholm tagna finska fångarne, verkade intet.
Det blodiga förspelet af hvad, som komma skulle, började nu, då sju de förnämsta af dessa fångar afrättades och, för att skrämma slottets befälhafvare med samma öde, steglades på Korpolaisberget, på det den gräsliga synen skulle falla de belägrade i ögonen. Men den ohyggliga anblicken, af vänners steglade kroppar, framkallade hos Stålarm endast den verkan, att han gjorde alla anstalter, för att i nödfall kunna draga sig in i det innersta af slottet, och der spränga sig i luften.
Åter anlände budskap från amiralen. Finnarne voro slagne. Arvid Erikson måtte gifva sig, så länge någon nåd vore att förvänta. Äfven nuljöd Stålarms svar lika stolt: ”Han trodde ej på de honom meddelade nyheterna.”
Yttermera blef besättningen på hertigens befallning meddeladt, huru han i Helsingfors låtit halshugga och stegla dem, som stått emot honom, såväl herrar som ringare; men allt förgäfves. Dock äfven nu verkade förräderiet hvad ej fruktan kunnat verka.
En man ur staden lyckades inkomma i fästningen. Denne visste berätta huru numera endast Åbo stode hertigen emot, huru denne straffat sina motståndare i Wiborg, huru Carl tågade mot Åbo. Allt sådant utspriddes bland besättningen. Bland dem fanns äfven nu en och annan hemlig anhängare af hertigen. Desse lyckades intala flere, att det vore bättre att gifva sig, medan tider vore och man ännu kunde hoppas på bättre vilkor, än som kunde stå att fås när hertigen sjelf hunnit anlända. Dessutom sparades icke på framställningar huru den renlärige hertig Carl vore en vida bättre konung, än den papistiske Sigismund, som dessutom icke mäktade försvara sitt arfrike, och oaktadt den ed, Stålarm tagit af alla att förr spränga sig i luften, än gifva sig, så tvungo de honom att dagtinga.
Stålarm lofvade på sina och alla i slottet befintliges vägnar, att hädanefter vara hans furstliga nåde lika trogen och huld, som de hittills varit det emot Sigismund, den de numera icke ville vara underdånige, utan uppsäga all tro och lydnad, blott de erhöllo löfte om säkerhet till lifoch gods och att dem ingen olägenhet skulle ske, för deras härtills konungen bevisade trohet.
Till hertigen skickades härom, som sändebud, en af de fremmande tropparnas officerare, en skottsk, och sjelfve den fiendtlige anföraren, amiralen Joachim Scheel, skref förnyade gånger och bad om nåd för de belägrade. Hertigen lät slutligen beveka sig att gifva ett svar. Det lydde: att han ville taga slottets försvarare till nåder, med vilkor, att en och hvar skulle inför rätta svara på de beskyllningar, som honom skulle göras.
Stålarm anade det värsta, men nödgades dock gå in på detta vilkor, och blef sjelf, jemte alla män af någon vigt, satt i förvar, till dess hertigen kunde komma från Wiborg, der han emellertid låtit afrätta fjorton män, de fleste af landets ädlingar. Deras hufvuden uppsattes på en af stadsportarne, somliga steglades, allas egendom konfiskerades och gafs åt hertigens anhängare.
Kring landet flög nu, på tusende tungor, ryktet om slottets öfvergång, och att konungens sak vore ohjelpligen förlorad. Alla, som hittills varit tveksamme om, hvilket parti det vore klokast att välja, blefvo nu i hast hertigens ifriga anhängare, hvaremot de, som på något sätt arbetat för konungens sak, bjödo till att hålla sig tysta och undan för faran, så vidt möjligt.
Men i många hem hördes med bäfvan underrättelsen om de fängslade herrarnes förestående dom. Man hade redan lärt sig att veta, det förrädarne halshöggos, och att alla voro förrädare,som förblifvit konungen trogne. Närmare och fjärmare anförvandter och vänner, bäfvade för de sinas öde. Att en domstol blifvit nedsatt för att dömma dem, fick man äfven snart höra.
Fru Metta Liljeholm med sin dotter hade redan en tid bortåt varit bosatt på Wiken, det lilla hemman som Sigrid i arf erhållit af sin moster, den gamla nunnan i Nådendal. Liggande undanskymdt, vid en vik af saltsjön, syntes det herr Erik vara ett säkrare hem för hans hustru och dotter, än det tavastländska godset, som låg vid en väg, der de orolige bönderne ofta ströko fram. Dertill voro de båda fruntimmerna på Wiken icke längre från Åbo, än att herr Erik, tillochmed i dessa oroliga tider, någon gång blef i tillfälle att der helsa på dem. Fru Metta var ingalunda belåten med att lemna det stora godset utan sin egen vård; men då herr Erik bestämdt så önskade, gjorde hon icke heller några invändningar och hade snart äfven här funnit arbete nog, med att ordna det förfallna, lilla hemmanet.
Äfven till Wiken kom nu ryktet om hvad som föregick i Åbo. Det visste äfven berätta att herr Erik Liljeholm var fängslad. Fru Metta blef utom sig. Hon ville gerad resa in till Åbo, för att läsa lagen för hertigen. Sigrid föreställde henne mildt och sagtligt, att det endast skulle förbittrahonom. Hon försökte att lugna sin mor med hoppet, att herr Erik ju dock icke varit af de förnämste och mest kände motståndarne mot hertigens välde, och att de således borde kunna hoppas, det fursten skulle förfara skonsamt; men just då hon sade detta, svek henne rösten, och hon brast i gråt.
Fru Metta tog, som vanligt, raskt sitt beslut, och innan dagen var slut, var hon redan på väg till Åbo. På vägen möttes hon af en afdelning af hertigens soldater, som utgått för att plundra hos konungens anhängare. Med knapp nöd undgick hon att af dem bli ihjälslagen, och måste vända om hem, dit hon återkom än mera uppretad och skrämd, än förut.
Sigrid, som icke väntat sig något tillfredsställande resultat af fru Mettas färd, hade under modrens frånvaro ej haft styrka att i stillhet bära på sin sorg, och fru Metta fick nu, genom det lugn, hon sökte att intala sin dotter, sjelf erfara en känsla af förtröstan, och började småningom fatta hopp. Sigrid åter, förlorade allt mer sina förhoppningar, ehuru hon bjöd till att lugna sin mor, genom det hon visade sig sjelf lugn. Om dagarna syntes hon sig temmeligen lik, som förr, endast blekare och ännu stillare och tystare; men om nätterna, då hon ej behöfde kufva sig för att icke oroa sin mor, då grep henne oron så mycket djupare. Hon hade sett hertigens blick, hon hade hört hans röst, då han talat om hennes far, och hon kunde icke hysa något hopp. Lade hon sig ned för att hvila, så tyckte hon sig sesin fars blodiga hufvud bredvid sig på dynan. Slöt hon sina ögon till sömn, så förföljdes hon af drömmar, så blodiga och förfärliga, att hon vaknade af fasa och bjöd till att icke slumra mera.
Få dagar efter olycksbudets ankomst, infann sig lilla mor Annika på Wiken. Fru Metta lät hemta henne in till sig och sade: ”Nå, mor Annika, huru har ni hittat hit? Väl hade jag kunnat behöfva er ibland, till hjelp för korna; det har nu dock allt gått för sig. Men kan J nu ge mig tröst, kan J förutsäga mig huru det skall gå med herr Erik, skall det kunna bli fara för hans lif?”
”Jaså, stora frun har sorg och bekymmer, så väl som lilla mor Annika. Hi, hi, hi, jo, jo. Annikamor har varit långa vägar. Jo, jo, der det börjar lukta blod, hämdeblod för hennes hjertas barn, dit vandrar Annika, för att njuta af den söta doften. Roligt att se hur den förbannelsen, mor Annika läste öfver det blod som Flemingen gjöt, hur den svällde, hur den jäste, hur den drar blod ur alla dem, som komma slägten nära. Jo, jo, vid Stockholm såg jag så fager, ung blod, det fick Flemingens flicka till rosor öfver sitt hjerta.
Annika har vandrat, hon har sett hur hertigen slagtat de finska herrarne. Jo, jo, blod vankas det! Skall det vara mera af sorten? Åh jo, åh jo, inte skall det sparas, nog skall det bestås.”
Fru Metta kände bäfvan vid gummans ord, utan att rätt förstå hvad de syftade på, men hon skyggade för att på något ovänligt sätt tilltalahenne och sade blott: ”Kära mor, tala ej så der ohyggligt, när jag frågar om herr Erik.”
”Åh hå, herr Erik, herr Erik, honom går ingen nöd uppå. Han var den ende, som lindrade fängelset för min lille gosse, han var god mot min Bengt, honom skall intet ondt få komma vid, nej nej, icke låter Annika sina vänner komma till skada, nehej, hvarken herrar eller kreatur. Åh håh, god var han alltid mot gamla Annika; frågade när han mötte mig på gatan, och fast många hörde det, så frågade han: ”Nå, mor Annika, hur är det med er, behöfver ni något?” Nehej, herr riddare, svarade jag och neg, nehej, herr riddare, i dag behöfver jag ingenting. Ånej, ånej icke skall något ondt få ske honom.”
Sigrid hade dragit sig undan i det andra rummet. Henne syntes Annikas beteende stöta på signeri, och hon ville dermed intet ha att göra. Men nu stultade gumman fram till henne och sade: ”Åh hå, fager jungfrun sitter hemma och aktar sina fina kinder, och låter hertigen knoppa sin far.”
Sigrid såg förskräckt på gumman och svarade, nästan omedvetet: ”Ack, om jag dock kunde vara hos honom helst, det vore dock en tröst.”
”Åh hå, kan inte dottern hjelpa sin far? I hennes ögon står, att hon kan. I natt vandrar gumman till Åbo; hon går för att se sin hämd, för att se blod! Och den unga vill ej gå samma väg, för att skona sin fars blod. Hi hi hi.”
Gumman hade uttalat, hvad ej Sigrid ens klart vågat tänka. Hon ville till Åbo, att begäranåd för sin far. Hon hade lyckats en gång, ack, skulle hon väl kunna hoppas att lyckas en gång till! Och skulle hennes mor tillåta henne denna vågade färd? Omöjligt, hon hade ju ej ens sjelf sluppit fram och skulle i alla fall otvifvelaktigt anse sig sjelf vida mer passande, än Sigrid, att försöka få tala vid hertigen. Sigrid, åter, anade att fru Metta skulle förderfva all möjlighet att vinna nåd, om hon ännu komme att göra något försök i den vägen. Sigrid kände huru fåfängt andra fruar hos hertigen försökt, att få ens begära nåd för sina män; huru hårdt de blifvit afvisade. Men huru skulle hon sjelf kunna hoppas att vinna något för sin far? Huru skulle hon ens kunna komma till Åbo?
Tusende tankar svärmade i Sigrids hufvud. Natten kom och hennes pulsar, som eljest slogo så lugnt, bultade nu som i brännande feber. Hon kunde ej frigöra sig från det intryck, gummans ord gjort på henne. Kunde Annika verkligen se längre, än andra menniskor? Vore det möjligt att Sigrid skulle kunna göra något för sin far? Hon hade så ofta blifvit beskylld för att vara för mycket stillsam, för mycket rädd att framträda; var hennes tvekan nu endast en sådan yttring af hennes allt för tillbakadragna sinne? Och hon visste dock med sig sjelf, att hon icke skulle ryggat tillbaka, om hon med sitt lif kunnat återköpa sin fader. Den vanligen så tysta och stilla flickan vandrade nu omkring i oro, och det märktes grannt, att om hon än vanligen syntes mera vara sin fadersdotter, så var hon icke heller utan mycket tycke af sin mor.
Rastlöst vankade hon fram och åter i sin lilla kammare i månskenet. En skugga skymtade på vägen, den väckte hennes uppmärksamhet. Den kom närmare, stadnade slutligen vid hennes fönster. Det var mor Annika. Med ovanlig röst sade denna: ”Jungfru, vill du rädda din far?”
”Huru skulle jag kunna det?”
”Det vet jag icke, men jag har sett det i vatten och jag har sett det i eld, och jag vill icke att herr Erik Gustafsson skall dö. Vill du följa till Åbo, så skynda; kommer du ej nu, så är tillfället förfeladt. Tro icke att du lätt kan slippa fram i krigande land. Men hvem tror du vågar hindra den, som befaller både eld och luft och vatten, och hvem vågar hindra den, hon vill beskydda? Se jungfru, det molnet der, det stiger opp emot månen. När det betäcker månens skifva, går den gamla! Vill den unga ej följa, så dör hennes far!”
Sigrid kastade bäfvande blicken på molnet. Lång besinningstid bestods henne ej. Ett ögonblick böjde hon knä och ur hennes bröst höjde sig en ordlös suck. Derpå steg hon opp, tecknade hastigt med ett stift på ett pappersblad: ”Moder, förlåt, jag går för att söka frälsa min far. Låt ingen veta att jag gått, sök mig icke, det skulle tillintetgöra allt hopp om lycklig utgång. Bed, men sörj icke för mig.”
Redan nalkades molnet månens skifva. Öfver sin hemma väfda och spunna klädning kastadeSigrid en mörk kofta, band öfver sitt hufvud en duk, stoppade hos sig guldringar och några guld- och silfverpengar, som hon fått till faddergåfvor; ännu var ej månens skifva fullt betäckt. I hast gjorde hon ett helt litet knyte af några kläder, och så gick hon utan buller ut i den stilla natten, der molnet i detsamma undanskymt månen, och lilla mor Annika redan syntes på gångstigen, några stenkast från huset.
Snart upphann henne Sigrid, och gick tigande vid hennes sida. Äfven mor Annika teg länge. Hon förde snart Sigrid in på en biväg genom skogen, och så allt vidare, på stigar långt ifrån de vanliga.
Endast med ansträngning kunde Sigrid följa den lilla hastigt framilande gumman, och när den gamla slutligen upplät sin mun och började skratta på sitt ohyggliga sätt, samt prata och sladdra om blod och mord och stundom snattrade likt en anka, stundom grät och åter skrattade, då bäfvade Sigrid och nästan ångrade, att hon begett sig åstad med detta hemska sällskap. Men när hon såg med hvilken säkerhet gumman förde henne fram på skogsvägar och gångstigar, så lugnade hon sig åter och fann, att bättre förare hade hon ej kunnat få.
Då Sigrid fattade beslutet att följa med Annika, så skedde det i full öfvertygelse om, att hon, under gummans beskydd, säkrast skulle kunna slippa fram hvar som helst, blott denna sjelf så ville. Men dock ansåg Sigrid sig ej så alldeles säker på gummans goda vilja, dels och mest fruktadehon för att låta henne till sin fördel använda någon af sina trollkonster, ty detta vore ju en svår synd. Hennes ångest för fadren och nödvändigheten att hastigt besluta sig, öfvervann dock hennes tvekan, och hon lugnade sig med hoppet att kunna afhålla gumman ifrån, att för hennes räkning använda något signeri. Så snart Annika började med sitt underliga prat, bäfvade Sigrid åter, men något annat, som skulle förefallit farligt, varsnade hon ej.
På de stigar der gumman med fullkomlig kännedom och säkerhet förde dem framåt, möttes ytterst sällan någon menniska. Sedan de vandrande, dels till fots, dels med båt, tillryggalagt en så lång väg, att Sigrids fötter började säga opp sin tjenst, sade mor Annika: ”Siså, här är nattqvarteret. Icke är just bädden mjuk, men jag tänker jungfrun sofver utan vagga i natt.”
Stället var en liten ödslig backstuga, der en gammal gumma bodde ensam. Med af häpnad helt runda ögon, stirrade kojans värdinna på sin gamla gäst, men syntes villigt ordna allt till de vandrandes beqvämlighet, så godt hon kunde.
”Jo jo, jungfrun”, sade mor Annika, ”här måste hon bo så trångt, när hon är nära det stora huset i Åbo. Men, fina jungfru, kom bara och vandra med mig åt hemtrakterna, jo der är ståt! Der ska jag föra henne öfverallt i de rikaste gårdarne. Hon ska inte behöfva vara rädd för dåligt värdsfolk. Hi, hi, hvar tror hon värdsfolket är? Äro de ej slagna kanske! Eller tror hon, att hon skall snyrpa på sin fina näsa, åt att i bondens stuga ejär så fin lukt som i herrarnes salar? Hi, hi, hi, nog är luften frisk, men hvar äro väggarna och hvar äro taken? De äro flugna med vinden sen de blifvit brända till aska. Tror hon qvinnorna skola besvära hennes öron med pladder, eller barnungarna med skrik? Ånej, aldrig, allt är der nu så fint och rart; qvinnorna och barnen ha svultit ihjäl, ser hon. Siså, godnatt jungfru, sof nu, att hon i morgon är rask igen.”
Sigrid hade svårt att somna, men trötthet och nattvak tog slutligen ut sin rätt. Om morgonen kände hon sig temmeligen uthvilad.
Ju närmare de vandrande hunno Åbo, dess mera mörknade hos Sigrid hoppet om att genom sina böner kunna utverka nåd för sin far; och då Annika slutligen förde henne in i staden genom en bakport från en åker till en trädgård, då sade hon vid sig sjelf: ”ack lättare vore att beveka slottets murar, än hans hjerta.”
”Försök, försök, kanske de vekna!”
”Ack, mor Annika, håna ej mig arma. Ni har gjort mig en större tjenst, än jag kan löna er för, då ni fört mig hit.”
Ur slottet hade blifvit bortjagade qvinnor, som numera hade intet der att uträtta. Sigrid lyckades få träffa en af desse, och fick af henne besked om mycket. Qvinnan visste att herr Erik Liljeholm verkligen satt fängslad, likaså Arvid Eriksson, Johan Fleming och många andra. Men det vigtigaste af allt, hon visste att herr Erik hade blifvit satt i konung Eriks fängelse, ty hon hade hört vaktknektarne skämta öfver att det vore nuErik som Erik. Af henne fick ock Sigrid höra, att ej hertigen ännu var kommen till Åbo. Denna uppgift gaf Sigrid mycket att tänka på. Att det nämnda fängelset ej ägde ens ett fönster utåt, utan endast emot gången, som gick opp från fånggården, det visste hon. Men fru Ebbas ord om gallret i det fönster, som från gången vette utåt, rann henne i hågen. Nu hade yttermera en tid, sedan dess, med fukt och rost tärt gallret och förmodligen yttermera försvagat det. På Sigrids fråga visste ock qvinnan svara, att herr Erik ofta hade tillstånd att vistas ute i gången, utan att någon vaktkarl stod derinne, ty då en knekt hade skämtat om, att kung Erik blifvit till herr Erik eller något dylikt, så hade en vaktknekt svarat: ”ja men det är bättre att vara herre, än kung, när man är i fängelse, ty kungen fick ej ens titta ut i gången utan vakt, och der sitter herr Erik ofta flere timmar;” knekten hade ock tillagt, att det kunde han gerna få göra, ty nog är den gången lika säker som hvarje annat fängelse, när vakt står utom dörrn. Nog stå de gamla, många aln tjocka, gråstens murarna både mot herre och kung. I skymningen lästes dock fängelsets inre dörr och för natten var herr Erik instängd i kung Eriks fängelse.
En liten stråle af hopp började gry för Sigrid. Så ringa den än var, så kunde hon ej underlåta att fästa sig dervid. Så fullt upptagen än hennes själ var af tanken på fadren, så glömde hon dock icke, att äfven fråga hvad qvinnan visste säga om Johan Fleming. Hon lugnades ganskamycket, i afseende å hans öde, genom den berättelse qvinnan afgaf, om huru fruarna i slottet sagt, att de hoppades, det han icke skulle behöfva lida något.
Sigrid fann snart ett hem i samma boning, der hon, genom mäster Sigfrids bemedling, hade funnit en fristad, då hon ur slottet bortförde den svårt sårade Enevald Fincke. Det var hos en gammal, stilla enka, af borgerligt stånd. Gumman tog nu helt kärligen och vänligen emot den unga, blida jungfrun, hvilken hon biträdt med att sköta hennes sjuke fästman, till dess han hunnit bli så mycket bättre, att gumman ensam kunde vårda honom. Här hade Sigrid tillfälle, att i lugn öfverväga den plan, hon börjat att uppgöra. Skulle hon lyckas att ur fängelset rädda sin far, så hade hon för honom till en början ett säkert gömställe i Nådendals kloster, till dess utväg blefve, att fly längre bort från det farliga grannskapet af Åbo.
Sigrid öfverlade noga allt. Den fara hon sjelf utsatte sig för, ifall hon blefve upptäckt, den aktade hon icke. Hon tänkte blott på möjligheten af, att kunna rädda sin far.
En ytterst liten båt med tvenne åror, anskaffades af mor Anna, och gömdes under ett skjul vid åstranden. Så snart det blef mörkt, var Sigrid i ordning till sin äfventyrliga färd. Hennes mod var nära att svika, då hon skulle bege sigut, men innan hon lemnade sitt rum, knäföll hon och bad länge och varmt om hjelp och stöd, att hon, den svaga flickan, måtte kunna lyckas i sitt svåra företag.
Något lugnad begaf hon sig nu på väg. Det var endast den noga kännedom Sigrid hade om lokalen, som kunde göra möjligt för henne ett försök att befria sin far, innan hertigens ankomst skulle göra det för sent.
Med tysta årtag nalkades hon slottet. Det hade emellertid blifvit alldeles mörkt. Den vanliga farleden gick omkring slottsudden. Att en båt färdades der, väckte ingen uppmärksamhet, om än någon skulle varsnat den. Ytterst på udden låg slottsträdgården, omgifven af en hög och fast halfcirkelformig mur. Att denna mur var slät, i godt skick och omöjlig att öfverstiga, visste Sigrid, den var för icke längesedan ånyo uppförd. Hvarje försök att bestiga den, om än med en repstege, skulle lätt hafva väckt uppmärksamhet. Men den lilla luckan i muren! Hon visste hvar den fanns, ehuru den låg alldeles nere vid marken och var gömd af nässlor och ris på yttre sidan. Hon kände dess hemliga mekanik och kunde öppna den.
Sigrid steg försigtigt ur sin lilla båt, som hon laggt just under muren, der vattnet gick nästan ända intill. Äfven detta ställe kände hon förut, och visste huru hon här lätt kunde fästa sin lilla julle. Smygande långs muren, kände hon för sig utmed jorden, till dess hon vidrörde luckan, hon öppnade den och fann med glädje, att hon hade så godt utrymme att slippa igenom den, att honhoppades, det hennes far äfven skulle kunna tränga sig ut derigenom. Med tysta steg hann Sigrid snart öfver den lilla trädgården. Här kände hon så väl hvarje buske, hvarje gräsfläck, så att hon med lätthet kunde komma fram, utan att göra buller. Framför henne reste sig, högt och kalt, den äldsta delen af fästet, det såkallade gamla slottet. Endast några få gluggar, högt oppe, voro anbragta, för att insläppa dager och luft, ibland dem det lilla fönster, som gaf dag åt gången till kung Eriks fängelse.
Sigrids hjerta slog så häftigt, att det nästan betog henne andedrägten. Nu hann hon rönnen, kung Eriks rönn. Hon hade alltför ofta besökt den, för att taga misste om dess plats. Hon uppsteg på en sten, derifrån hon visste sig kunna uppnå de krokar, som fasthöllo trädet, ryckte och vred på dem och, hvad hon hade beräknat inträffade, de hade redan tagit någon röta, eller gifvit vika, så att hon utan svårighet fick dem att lossna ur den remna, deri de blifvit indrifna; och trädet ägde ännu nog spänstighet qvar, för att till någon del återtaga sin förra ställning.
Så varsamt än Sigrid förfarit, kunde ej detta ske utan buller. Hon märkte rörelse utanföre; trädgårdsporten, en liten tung port i muren, gick opp och tvenne karlar inträdde.
”Ja, var säker du, att jag hörde något buller, hitåt.”
”Ja, du hör så mycket du i drömmen, der du står och sofver. Jag undrar hvem här skulle röras. Och kan tänka om än sjelfva polackkungenskulle skicka hit alla sina hejduker, så kunde de få roa sig bäst de gitte, här i kryddgården. Kanske tror du, de ska slå hål på de fyra aln tjocka gråstensmurarna här på slottet.”
”Nå nå, det låter han väl sakta bli att snusa hit, när hertig Carl har fästet inne. Men hur tror du det ska gå med oss, om någon varit här, utan att vi skulle märkt det?”
”Nåja, jag tänker man finge visa vägen åt de der herrarne, som sitta deroppe, till ett hetare ställe, än här är i natt.”
Emellertid kommo de talande allt närmare Sigrid. Månen började svagt genombryta molnen. Sigrid kröp ihop bakom det utsprång af stenen hvarpå hon stått. Få steg till, och karlarne skulle hafva upptäckt henne.
Men nu skymtade en person fram från ett annat håll. Karlarne sprungo till, grepo denna och började släpa henne emot porten.
”Hi, hi, hi. Jag tänker ni bli feta på fyndet”, skrattade mor Annikas röst, ”jo, jo, jag undrar just hur mycket besvär det vore, att blåsa ner kråknästet ert der, till straff för att ni inte låta folk gå i fred och söka rötter.”
Emellertid hade karlarne med sin fångst hunnit utom porten, den de noga tilläste, och då nu månen sken allt klarare, sågo de den lilla, torra gumman, som skrattade och hånade dem.
”Hur kom du in, käring”, frågade den ena karlen.
”Ja si det var durrn det! Jaha, ja det var storkonsten. Finns det inte stickor och strå attrida på? Bättre hästar än dem ha ni, edra glopar, aldrig ridit. Jo, jo. Tokuga ä’ ni, som tror, ni kan stänga ut den, som något vet, hi, hi, hi. Men si, nu hade jag nästan lust att gå in i täppan igen.”
”Pass på, låt bli med det, mor.”
”Nå, nog kunde jag nu väl också spå er en smula, innan jag går tillbaka, så lär ni väl inte neka mig, att der söka några rötter, som inte växa annestäns.”
Härom parlamenterades nu en stund, karlarne gåfvo icke med sig, men Annika lofvade slutligen, att ändå spå åt dem och så hade hon lyckats, att för en ganska lång stund upptaga deras uppmärksamhet, så att Sigrid fann lägenhet, att utföra sitt värf.
Sedan porten blifvit tillstängd, försummade hon intet ögonblick, ehuru hon darrade så, att hon knappt kunde hålla sig oppe. Som förut blifvit anmärkt, stod kung Eriks rönn sålunda bakom ett hörn af byggnaden, att den icke bemärktes, förr än man hunnit några steg framom porten. Af vakten vid porten kunde Sigrid således icke varseblifvas, der hon nu stod, äfven när månan lyste. Men var hennes far ännu ute i gången? Skulle en vaktknekt bli den, som stode deroppe vid fönstret? Utan att betänka vådan deraf för sig sjelf, hviskade hon sakta uppåt ”fader”, och med outsäglig glädje såg hon en hand stickas ut genom gallret och liksom vinka.
Nu vågade hon det sista steget. Rönnen hade rest sig så mycket, att hon, på dess nu löflösa grenar, lyckades hjelpa sig opp till en liten afsatsi muren, dit hon i sjelfva verket slutligen hann, och der hon äfven lyckades finna ett knappt fotfäste, så säkert, att hon med stöd af trädet, der kunde hålla sig fast. Ur sin kjolsäck upptog hon nu ett nystan, som hade en sten till kärna, och kastade det opp mot gluggen. Tre gånger misslyckades det och nystanet föll till jorden; men hon hade fäst sin tråd så väl, att hon åter kunde uppdraga det till sig. Nu sladdrade och trätte och skrattade Annika med soldaterna ljudeligt, och deras skrattsalfvor bevisade, att de voro långt ifrån att vara uppmärksamma på något annat. Ända till Sigrid trängde ljudet af deras röster och lugnade henne betydligt. Hon bjöd nu till, att kasta sin slunga med lika kall blod, som hon varit van att, vid lekarna på ängen, kasta bollen och — nu kunde hon knappt återhålla ett glädjerop, handen deroppe fick tag i nystanet. Nu klängde hon så fort, som möjligt, ned till marken och fäste der skyndsamt vid trådens andra ända ett bref och ett långt, fint och starkt rep, som handen deroppe drog till sig. Vid repets nedra ända band hon åter några små verktyg, som kunde bli nyttiga vid gallrets lösbrytande, äfvenså en fil.
Sedan allt detta försvunnit inom gallret, skyndade sig Sigrid ned genom trädgården. Just då hon lutade sig ned, för att krypa ut genom luckan, kastade hon en blick mot fadrens fängelse och såg med bäfvan ett matt ljus lysa derifrån. Att fångvakten med sin lykta, nu kommit för att instänga hennes far för natten, tog hon för gifvet. Hade han lyckats hinna på något sätt gömma denyss emottagna sakerna, det frågade hon sig otaliga gånger, utan att kunna besvara sin fråga.
Snart satt Sigrid åter i sin lilla båt, men när hon hunnit så långt ut i farleden, att faran af upptäckt, för denna gång, var förbi, kände hon sig nära att förlora sansningen. Hon drog in årorna i båten, nästan utan att hon sjelf visste deraf, och sjönk ned i dess botten. Efter en liten stund återvaknade hon till så mycken sans, att hon kunde lösa af sitt hufvud den duk hon bundit deröfver, doppade den i vattnet öfver båtkanten och lade sedan den våta duken öfver sin panna. Detta uppfriskade och återgaf henne full sans. Nu märkte hon att ansigte och händer blödde, men det var endast skråmor. Sedan hon några gånger med den våta duken aftvättat dem, upphörde de att blöda. Hon hade förmodligen skrapat sig vid det arbete, hon förehaft.
Hennes första känsla när hon återbefann sig i sin lilla kammare hos enkan, var att utgjuta sitt hjerta i en varm tacksägelsebön, för att hon hade så långt lyckats utföra sitt värf, och hon började nu att hoppas, det herr Erik hunnit dölja, hvad hon lemnat honom. Hon fattade tillförsigt till att hon skulle kunna utföra sitt värf, hon tyckte sig säker att hon hade välsignelse med sig, då allt hittills gått henne i händer.
Hon lade sig nu och bjöd till att betvinga sin oro, för att kunna sofva. Hon visste att hon, kanske redan påföljande dag, skulle behöfva all sin styrka.
Att anlita någon annan om hjelp, vågade honicke. Herr Erik hade många vänner; hon skulle kanske kunnat lyckas förmå någon, att utsätta sig för de faror, som hotade hvemhelst, som skulle varit henne behjelplig, men hon kunde icke öfvertala sig till, att vilja utsätta någon, för att kanske offras åt en plågsam död. Dessutom skulle den, som hjelpt hennes far på flykten, säkerligen genom tortyr hafva blifvit tvingad att uppge hvar herr Erik funnit tillflykt, så framt man kommit på spåren hvem, som varit honom behjelplig. Det säkraste var att icke äga någon förtrogen, annan än mor Annika, hvilken tycktes ha så noga reda på alla Sigrids steg, äfven dem, hvilka hon ej anförtrodde gumman, så att allt döljande för denna syntes vara fåfängt. Hon hade ock bevisat Sigrid så stora tjenster, att det tycktes vara föga skäl att misstro henne.
Följande natt låg så sotmörk öfver vattnet, som en natt i November plägar vara när regnet faller i strida skurar. Genomvåt hukade sig Sigrid ned på marken vid den öppnade luckan i slottsmuren och lyddes. Hon kunde ej annat höra än regnets plaskande.
Hade hennes far fått behålla, hvad hon sändt honom? Skulle han komma i afton? Kunde han ens i mörkret hitta till luckan? Men äfven han var ju så hemmastadd på slottet, att detta sista borde gå för sig. Hon ville ej krypa in, för att icke öka vådan af upptäckt. Hade herr Erik fått vara så mycket ensam, som erfordrats, för att få lös gallret? Och hade han verkligen fått löst det, äfven om han fått försöka det? Tusende ångestfullatankar plågade henne, och den späda flickan, som man ofta beskyllt för att vara rädd och tafatt, tänkte nu ej ens på hvad hon sjelf led, huru hemskt det var i den öde qvällen, huru stor hennes egen fara var. Stundom bäfvade hon dock tillsammans, hon tyckte att hennes hjerta nästan sammankrymptes, hon fruktade att förlora sansningen. Åter tog hon sin tillflykt till bön.
Nu tyckte hon sig höra ett sakta prassel bland de nedfallna löfven, som lågo på trädgårdens gångar och sade nästan ohörbart: ”Far.” ”Barn”, svarades nästan lika sakta. Med möda lyckades riddarn tränga sig ut genom den lilla luckan, och innan kort sutto far och dotter, utan att vidare hafva vexlat ett ord, båda i den lilla båten, som ej var större än att den jemnt bar dem.
Sigrid fattade årorna och rodde utåt. Hvar vägen rätteligen gick, var ej lätt att skönja i mörkret; men den lilla ekan gick fram äfven der det var grundt, och herr Erik kände väl farvattnet. De mörka massorna af krigsskeppen syntes skymta emot himmelen, huru mörkt det än var, så att det lät sig göra att undvika dem. En gång kommo de resande dock nog nära ett fartyg, för att bli anropade, men Sigrid hvilade då ett ögonblick på årorna och fortsatte sedan färden med ytterst tysta årtag, och vakten på skeppet trodde sig hafva hört miste när han tyckt sig förnimma ljud, bland smattret af det fallande regnet.
Ändteligen hade flyktingarna hunnit förbi Runsala och båda började nu småningom andas lättare. Nu begärte herr Erik årorna och Sigrid,som fann att hennes händer ej länge mera skulle förmå sköta dem, var villig att ge dem ifrån sig. Dessa ord voro de första, som vexlades mellan far och dotter. Sedan de i tysthet, med någon svårighet bytt plats i den lilla båten, grep fadren med kraft i årorna och nu gick färden raskt framåt, allt ännu under tystnad. Han valde vägen genom smärre sund, som sällan besöktes af båtar, hvilket numera, sedan regnet småningom upphört, icke var omöjligt, ty man började dock kunna urskilja konturerna af föremålen.
Natten var lång, som November-natten är. En stund hvilade flyktingarna i en lada, men vågade icke försöka att göra opp eld, för att torka sig vid. Herr Erik iklädde sig en grå vadmals rock och mössa med stora öronlappar, som Sigrid medfört i båten. Snart begåfvo de sig åter å väg.
Ändteligen hunno de målet för sin färd: Nådendals i ruiner fallande kloster. Enligt sin gamla fränkas anvisning, uppsökte Sigrid nu i mörkret den hemliga dörrens fjäder. Sedan den var funnen sade hon: ”Nu, farkär, vill jag hoppas, att med Guds hjelp det värsta är öfverståndet. Men icke är det nödigt att nu i sådant mörker gå in i detta gömställe. Ingen vistas här. Klostret förfaller allt mer, men kyrkan, der vi nu befinna oss, är uppreparerad och här hålles om söndagarna gudstjenst; säkert är att före dager ingen kommer hit. Skulle dock något ljud höras, så måste vi hasta in i gömman.”
Sedan Sigrid hade uttalat dessa ord, vacklade hon och nedföll afsvimmad. Naturen hade tagitut sin rätt. Den högsta själsansträngning hade hållit henne oppe, vida utöfver hvad hennes krafter egentligen skulle förmått. Nu brast den så länge spända fjedern, och hon föll tillsamman, som ett kläde faller, när det släppes ur handen.
Under herr Eriks ömma omsorger vaknade hon dock slutligen åter till medvetande, men hon kände sig så matt och liksom sönderfallen, att det var henne omöjligt att uppstiga. En flaska vin, som hon laggt i båten jemte ett bröd, kom nu väl till pass, då Sigrid ej orkade bege sig ut, för att anskaffa mat, och så tillbringade far och dotter sin dag tillsamman i sitt säkra gömställe.
På slottet hade emellertid fångens flykt blifvit upptäckt. Det fängelse, som hyst den afsatte monarken, ansågs allt för svårt för hvem som helst annan, genom sin brist på luft och ljus. Men då nu så många fångar voro på slottet, och man icke ville tillåta dem att få bo tvänne tillsamman, så måste äfven kung Eriks fängelse begagnas. Och då äfven den yttre gången ansågs lika fast, som hvarje annat fängelse, så tyckte man sig tryggt kunna förunna fången den lindring, att man om dagarna lemnade dörren från fängelserummet till gången oläst. Sålunda var det egentligen den, som utgjorde hans fängelse, och kung Eriks rum blott det ställe, der han för natten inlästes. Herr Erik hade just jemnt hunnit isin säng kasta, hvad han af Sigrid emottagit, då vaktknekten med sin lykta inträdde.
Påföljande dag hade han låtsat vara sjuk, för att kunna ligga på den halm, som gömde repet. Dessutom ansåg han denna förevändning lämplig, för att göra vakten obekymrad om honom. Under loppet af dagen lyckades herr Erik att inskjuta några smulor murbruk i låset; och då om aftonen vaktknekten, som vanligt, kom för att stänga dörren, och nyckeln tog emot, förlorade han tålamodet, vred så våldsamt, att axet brast, och måste bege sig till slottssmedjan för att få skadan hjelpt. Att emellertid ordna om någon vaktkarls utställande i gången, ansåg han så mycket mindre nödigt, som herr Erik nu var sjuk; och att dörren stode en timma längre oläst än vanligt, kunde ej vara farligt. Icke eller var han mon om att inrapportera om nyckelns förvridande, hvilket han nödgats göra, ifall han hade fordrat hit en ny postkarl. Det kunde ju aflöpa utan allt detta trakasseri och dessutom utan någon fara.
Nu var dock ingen i smedjan till hands. Arbetet drog ut på tiden, och först efter ett par timmar återkom vaktkarlen med sin nyckel och lykta, och fann då till sin förfäran, buren tom.
Hans förskräckelse var gränslös. Hvilken väg fången tagit, var lätt att se. Han tyckte sig redan känna tortyrredskapen gripa sig. Man skulle naturligtvis anse honom hafva hjelpt fången på flykten. Det var ingen nåd att vänta. Han öfverlade länge om han nu borde anmäla saken, men fann slutligen på en utväg, den han beslötatt försöka. Han kunde ändå knappt förvärra sitt öde.
Den första omsorgen var att draga in det qvarhängande repet, hvarpå herr Erik slagit en mängd knutar. Derpå ställde han åter gallret på sitt ställe och injemkade de stenflisor, som vid utbrytandet fallit ur muren.
Fångknekten hade redan om morgonen inrapporterat sin fånge såsom sjuk. En man af garnisonen hade nyss dött och låg redan i sin kista, färdig att begrafvas. Vaktkarlen, som bevakat trappans yttre dörr, och sålunda var utsatt för fara genom fångens flykt, intogs i förtroendet. I soldatens likkista lades en stock, och den döde bars opp i kung Eriks fängelse, lades i sängen och ikläddes några af herr Eriks qvarlemnade klädesplagg. Hår och skägg klipptes och ordnades till likhet med herr Eriks, och fångknekten anmälte följande morgon, det fången hade aflidit under natten.
Ett par personer afsändes för att förvissa sig om sanningen af uppgiften. Under vägen talade vaktknekten mycket om, huruvida han icke äfven torde insjukna, ty han började känna till just samma onda, hvaröfver den aflidne klagat. De begge herrarne tycktes äfven tro, att sjukdomen kunde vara smittosam, kastade endast på afstånd en blick på den döde, och så skumt det var i detta ohyggliga fängelse, var det icke lätt att upptäcka misstaget, isynnerhet för personer, som icke mycket sett herr Erik Liljeholm och icke eller hade något skäl till misstanke. Fångknekten fickbefallning att nedlägga den döde i en kista, hvilken befallning han så fort som möjligt utförde, och tillspikade sedan kistan väl på alla sidor.
Nu randades den af så många med bäfvan väntade dag, då hertig Carl inträffade i Åbo. Han föregicks af blodiga rykten. Alla som retat hans vrede genom trohet mot Sigismund, och synnerligen de, hvilka genom sin börd eller större förmåga kunde blifva farliga, föllo offer för hans hämd. Halshuggning, stegling, förlust af all egendom drabbade tätt, och de lifdömdes familjer befunno sig i sin djupa sorg, med detsamma de förlorade makar, söner eller bröder, tillika försatta i den yttersta fattigdom.
Hustrur och barn till de fångne herrarne på Åbo slott omgåfvo hertigen vid hans ankomst och bådo knäböjande om nåd för de sina. Hertigen svarade: ”Hvi bedjen och anropen J mig? Jag kan intet, det är lagen, som skall dömma dem. De hafva brutit mot konungens ed, gjort uppror mot fäderneslandet och stått mig efter lifvet; deras dom måste lagen fälla.”
Hertigen gick nu opp i sina rum och lät genast införa Arvid Eriksson Stålarm, som värdigt och lugnt besvarade hertigens häftiga tilltal, och skyndade sig att begagna tillfället för att få framställa Johan Fleming, såsom af honom lockad och öfvertalad att qvarstadna. ”Han hadekommit till Finland för att ordna enskilda angelägenheter och skaffa sig något penningar, dermed han skulle bege sig i fremmande land, att der öfva och försöka sig, såsom unge adelsmän bruka, hvarigenom han i framtiden bättre kunde tjena sitt fädernesland.”
Sedan Stålarm blifvit bortförd, befallte hertigen att Johan Fleming skulle införas.
Hertig Carl vandrade fram och åter med stora steg. Ådrorna på hans tinningar svällde. Gång efter annan sammanknöt han handen. Nu inträdde Johan Fleming och bugade sig djupt. Hertigen gick häftigt emot honom. I hans öga strålade segerglädje, då han sade: ”Ha, detta är således Klas Flemings son!” Det var som om han nu först skulle hafva känt sig rätt säker om den krona, han eftersträfvat, och dock rörde sig i hans inre en dunkel önskan att skona den älsklige ynglingens blod. När Johan så stod inför fursten, på en gång ödmjuk och stolt, och det behagliga, ungdomliga anletet höjde sig bönfallande emot honom, då vek för ett ögonblick sjelfviskhetens blodlystna demon från Carl och han sade: ”Det synes mig dock hårdt, att förgöra detta unga lif. Välan, vill du, som en ärlig och adelig yngling, lofva och förpligta dig för framtiden, att troget tjena mig och riket, så vill jag, för din ungdoms skull, låta nåd gå för rätt och skänka dig lif och frihet.”
”Mot mig har min herre, konung Sigismundus, alltid varit en nådig herre; det vore af mig otacksamt att öfverge hans tjenst, och jag ägerdertill ingen skälig orsak, och dock”, tillade Johan, böjande knä, ”beder jag, att Eders Furstliga nåde måtte bevilja mig nåd, emedan jag till Finland kommit endast för att skaffa mig medel att försöka min lycka i fremmande land.”
”Du, Johan Fleming, beder om nåd och böjer blott ett knä! Hvarföre vördar du mig icke med tvänne knän?”
Öppet och rent strålade Johans blick, då han svarade: ”Endast åt Gud och min konung sparar jag denna vördnad.”
Nu trädde Carl ett steg tillbaka: ”Ha, så är det. Af ormaägg komma ormaungar. En sådan var din fader och sådan blir du sjelf, om du får lefva; men du skall icke växa mig öfver hufvudet, som han. Hade icke den öfvermodige och bålstore tyrannen, som aktade hvarken Gud, konung eller land, satt sig opp emot mig och farit fram som ett vilddjur, och dräpit och slagit ihjäl fattige bönder och godt folk, som ville försvara rikets lag och regering, så skulle längesedan fred och rolighet herskat. Men du gifver nogsamt tillkänna, att du af din fader ärft natur och sinne, och varnar oss för det vi, i lika motto, skole förvänta af dig. Derföre må du vara beredd att svara för rätta med de andre finnarne, med hvilka du dig förbundit hafver, och stå din egen fara.”
Vakten slöt sig kring Johan Fleming och han nedfördes åter i sitt fängelse.
Hertigen stod en stund qvar på samma plats, men började sedan gå fram och åter i det han sade: ”Hade icke den förrädarn nära narrat migmed sitt fagra anlete och blida min, att gifva honom fri. Herren förlåte mig, att jag så ernade lemna mina och riksens fiender qvar, för att stämpla ondt och föra oskyldiga menniskor i olycka, genom sina illfundigheter. Herren känner mig och vet, att jag icke eftersträfvat regementet, utan fast mer gjort allt hvad i min förmåga stått, för att bibehålla det åt min broders son, konungen i Polen; men att han, mot all ed och försäkran, som en menedare och förrädare, sitt eget fädernesland med krigsfolk öfverfaller, och vill med papisteri och svek oss alla i olyckan föra, och sätter till befallningsmän sådane, som den blodhunden Klas Fleming och dylika. Nej, visserligen måste de ogerningsmännen alla förgöras. Så länge adeln är för mäktig i landet, äger kronan ingen makt.” De sista orden uttalades halfhögt, men om för resten detta tal var ernadt att höras af vår Herre, eller af den tjenare, som stod vid dörren, eller af hertigens eget samvete, är ej lätt att afgöra. Kanske det var ernadt litet åt dem hvarje.
Den utnämnda domstolen hade sin session på rådhuset i Åbo. Joachim Scheel, Bjelkar, Lejonhufvud, Brahe och flere andra, sutto kring bordet. Fångarne fördes nu öfver torget, mellan led af soldater, under ljud af trummor och pipor, opp till rådstugan.
Anklagelsen upplästes. Nio punkter, alla rigtade mot Arvid Eriksson Stålarm. Han hade fört afvig sköld emot fäderneslandet, hade stått Hans Furstliga nåde efter lifvet, och så vidare. De andres brott omtalades icke.
Nu framsteg Stålarm och talade: ”Ädle herrar, som till domare tillsatte ären, hvad jag än kan hafva brutit, denne unge herre, herr Johan Klasson Fleming, han är dock till allt oskyldig, och hvad det anbelangar, som blifvit honom lagdt till last, att han med konung Sigismund följde vid dennes infall i Sverige, så måste honom tillgodoräknas, det lagen, som fäller den, som med fremmande krigshär går emot fäderneslandet, dock här tillägger: ”med mindre han var sjelf med, som näste var till riket.” Och hafver herr Johan, som då hade tjenst invid sin konungs person, näppeligen spännt en bössa emot Hans Furstliga nåde eller hans folk.”
Joachim Scheel lofvade att framställa allt detta för Hans Fursteliga nåde, och så fullföljdes ransakningen, med att punkt för punkt upptaga beskyllningarna emot Arvid Eriksson. De öfrige anklagades brott omtalades icke ens, utan syntes deras dom komma att innefattas i Stålarms.
När alla de nio anklagelsepunkterna voro genomgångna, framträdde åter Stålarm: ”Ädle och välbördige herrar, beder jag ödmjukligen, att J viljen hos Hans Furstliga nåde understödja min ödmjuka bön. Icke beder jag om någon annan nåd, än den, att han ville mig den gunst och nåd bevisa, att låta mig ensam dö, och skona dessa andra mina medfångne herrar, emedan jag hafver varit den, som hafver förestått den högsta makten i Finland, och de endast hafva följt mig och mina föreskrifter; och äro de således att ursäkta för hvad de mig till åtlydnad hafva brutit. Derhosmåtte det ock högeligen beklagas, att J, ädle och välbördige herrar, eder förhastat, i det J endast mina brott och min skuld undersökt, men icke ransakat dessa mina medfångars, hvilka J nu, jemte mig, viljen dömma.”
Grefve Mauritz Lejonhufvud svarade: ”Det hafva alla finnarne varit om ett råd uti det, som J uti landet bedrifvit, och dertill med behöfva icke vetterlige gerningar stor ransakning.”
Följande morgon uppställdes hertigens krigsmakt i en krets utanför slottet. En otalig folkmassa af alla stånd samlades der utanföre. Inuti ringen stodo alla fångarne på knä. Cancelliskrifvaren uppläste domen: Alla de uppräknade tjugutvå herrarna skulle halshuggas, deras hufvuden uppsättas på pikar, kropparna steglas och deras egendom konfiskeras.
Hertigen kom derpå ned från slottet och emottog af alla närvarande hyllnings ed. Men när han åter skulle träda ur ringen höjde Johan Fleming sin röst och bad, att ”Hans Fursteliga nåde ville låta nåd gå för rätt.”
Fursten gick honom förbi och svarade: ”Du har förkastat min nåd och förlåtelse, då den erbjöds dig; nu är det för sent. Domen är fälld. Jag har icke mera makt att efterlåta landsens rätt. Tänker numera icke på annat än huru J mågen bereda eder att svara för edra gerningar i en annan verld.”
Det var dagen efter den, då domen hade fallit. I sitt fängelse satt Johan Fleming vid ett bord. Han hade på begäran erhållit skriftillbehör.Hufvudet hvilade en stund i handen, innan han fattade pennan. Det var sitt testamente den tjuguettårige ynglingen skulle skrifva. Han började nu:
”Gud den allrahögste han vare min hjertans kära morkärs tröst uti hennes bedröfvelse, och tvifla intet att domarena skola svara mig för Guds stränga dom, huru de mig dömt hafva.”
Derpå anbefallte han sina tjenare åt sin moder, och bad att ”såsom de alla honom troligen tjenat, de ock måtte bli ärligen och väl lönta.” Äfven några små skulder uppgaf han, som borde betalas, recommenderade till sin moders godhet personer, som hade bevisat honom välvilja, ”i denna min bedröfvelses tid, och hafva mig hulpit med mat och öl, såsom ock hafva tillsagt att efter yttersta råd hjelpa mitt lik till sin lägerstad, efter som mig kan undt vara.”
Till konungen beder han ”för sin salige faders trogna tjenster, så ock min egen intill denna stund, att min hjertans kära morkär och systrar må njuta det till godo, som de hafva mist både ärfdt och förvärfdt, att de ej må behöfva lida nöd och spott.”
Några andra punkter, alla bevisande hans ädla, varma hjerta, tillade han yttermera, och slutade med följande ord: ”Låter jag min hjertans kära morkär förnimma, att hvem hon hafver att beskylla för min död, kan jag intet annat säga, utan att den trängtan och åstundan, som hans furstliga nåde hafver haft, till att ödelägga och fördämpa min slägt, hafver varit orsaken till det förnämsta, hvilket nu efter hans vilja gånget är.Gud tröste eder, min hjertans kära morkär, samt mina kära syskon, och låte oss finnas i den eviga glädjen. Gifvet uti min eftersta stund på Åbo slott den 10:de November Anno 1599.