Eder ödmjuke son hafver jag varit.Johan Fleming.”
Eder ödmjuke son hafver jag varit.Johan Fleming.”
Sedan detta var skrifvet, vände sig Johan Fleming till sin gamle tjenare och sade: ”Nu har jag allt ordnadt, och beder dig blott ännu en gång, att du, om dig möjligt blifver, må framföra mina hjertliga och kärleksfulla helsningar till alla dem, du vet att jag hållit kär, och att du må berätta dem om mina sista stunder.”
Sigrid och hennes fader hade emellertid tillbragt tiden i sitt mörka, unkna gömställe. En afton i mörkningen hade Sigrid vågat sig in till den lilla staden, för att få köpa mat, men snart blef det lilla förrådet slut. Hon måste nu åter försöka att skaffa mera. Dessutom blef det allt mer af nöden, att söka en annan tillflyktsort, ty det blef allt kallare i luften. Derföre måste flyktingarne bjuda till att få höra något från den yttre verlden, hvilket äfven eljest var för dem af högsta intresse. Herr Erik fogade sig med sin vanliga, lugna bekymmerslöshet uti det ingalunda behagliga läget, att tillbringa sina dagar i det mörka och unkna, källarlika rummet; och Sigrid tänkte alldeles icke på att hon sjelf led obehagderaf. Men hon fruktade för fadrens hälsa och tålamod, och funderade ideligt på utvägar att komma hädan. För Sigrid hade visserligen ingen fara varit att vandra bort och återbege sig till sitt hem, men att lemna sin far, kunde hon ej sätta i fråga.
Då nu matförrådet var slut, fanns ingen annan utväg, än att Sigrid åter i skymningen begaf sig till staden med duken tätt knuten om ansigtet. Hon lyckades snart nog att få uppköpt hvad hon behöfde, men hvad hon i nyhetsväg kunde få höra, var af så förfärande art, att hon endast med möda kunde hålla sig upprätt, för att bjuda till att åter hinna till sin far.
”Åh håh, hvad J är högfärdig, jungfru Sigrid”, ropade en röst bakom henne.
Sigrid spratt förskräckt till och såg sig om, men lugnade sig genast, ty hon igenkände gamla mor Annika, som med detsamma upphann henne.
”Nå, mor, hvadan kommer ni?” frågade Sigrid vänligt.
”Åh jo, kommer från blod, mycket blod, nästan för mycket. När hertigen håller kalas, så består han så det käns. Fy, det börjar rätt äckla till slut, det blir för mycket af det goda. Hi, hi, hi, der kasta’ de boll med hufvun och satte dem på pikar. Huu, icke var den leken ändå så rolig, som jag tänkte, fast sjelfvaste herr Klases son var lika blodig somhan—han— hon vet, jungfru, fast man intet nämner simpelt folk i bredd med de förnämare. Men han var allt fager och ung, herrn der också, och många sade, att detfinns folk som måste gråta efter honom, lika bittert, som ... åh ...”
”Johan Fleming, i himlens namn är det då sannt?”
”Åh jo, åh jo, liksom alla de andre. Åh jo, Olof Klasson, Nils Ivarsson Stjernkors, Michel Påfvelson Munck, Sten Fincke, och många, många, hela långa raden. Bara Kurcken och Arvid Eriksson förde de in tillbaka igen, just som de väntade att mista nacken. Åh håh, men det var otäckt! Tror jungfrun, att allt vattnet der borta i fjärden, kan tvätta bort all den bloden? Ånej, intet går det med salt vatten. Nåh, kanske stora Näsijärvi? Nej, det är så stilla, så mildt, icke förslår det. Men Kyrönkoski, ja, eller Imatravattnet; husch hvad det skummar i tvättbaljan! Ser J, jungfru, blod ville jag ha, det brann i mig efter blod, men detta blef dock för mycket.”
Åter började Annika: ”Och herr Erik Liljeholm, ja, han är död han, och honom söker ingen. Men domen föll ändå, att hans lik skulle nedgräfvas i galgbacken och hans gods falla andra herrar till. Ah ha, men si, jungfru Sigrid gråter icke efter far sin ändå. Hi, hi, hi. Huu, ånej, Annikamor har icke lust att skratta, der var ett så ungt hufvud och vackert; och det var en annan också, som var ung och vacker, som de sköto der på Åland, nog vet jungfrun, den der gossen som ville gifta sig med Storklasens flicka. Nå, vill J veta något, jungfru, kan J läsa, kan J den trollkonsten? Nog skylla de att lilla mor Annika borde brännas för att hon kan mer än andra,men hvad straff borde då den få, som kan läsa? Det är väl värre trolleri, det! Der har hon papper, läs, läs. Jo si, Johan Bertilsson, han lär väl få söka papperet sitt, han.”
Mekaniskt emottog Sigrid pappersrullan, utan att ens veta af det. ”Ack, de arma. Gud hjelpe dem. Fru Ebba, Karin! O, Gud styrk dem. Kunde jag dock på ett ögonblick komma till dem. Huru skola de bära allt detta?” utbrast hon.
”Åh, storfolket, hvad felas väl dem?”
”Mor Annika, håna icke de olyckliga, har ni ej sjelf lidit nog bittert af att förlora den ni ansåg som edert barn. Har ni i ert hjerta ingen annan känsla, än hämd, och ni har dock varit så välvillig emot mig”, utbrast Sigrid, som mer än en gång förut sökt förhålla mor Annika hennes ohyggliga hämdlängtan.
”Åh hå, jungfru, hvar och en sitt, hvar och en sitt. Herr Erik var god emot honom — honom, som jag ej törs nämna; men — Flemingen, var han också god mot honom, han som ... huu nej; hvar och en sitt derför.”
”Och derföre vill ni att de, som eder intet ondt gjort, skola lida. Fru Ebba, alla lidandes beskyddarinna, den unga Katharina, ja, den unge Welam de Wyks mor, ty äfven han hade en mor. Har J, mor, tänkt på alla de sorger, alla de tårar, de fälla, har J tänkt på alla de enkor och barn, till de många hertigens offer, öfver hvilka J triumferat. Mor, mor, kom ihåg, att dessa alla och många, många utom dem, hafva gråtit, hafva lidit samma qval och samma sorg, som J icke kundebära; för hvilka J sökt hämd; hvilka J velat släcka i blod. — Har ni nog nu af eder hämd?”
”Det går så underligt omkring i mitt hufvud. Det började så ren der i Åbo, der, jungfrun vet, huu, der som det forssade så mycket blod. Tala inte så der, jungfru. Huu, jag vill inte hörat. Ånej, ånej, Annika går hem. Dit, dit, vet hon jungfru, icke till stugan i Tavastskogen, men dit, der hon sprang som liten flicka. Vet J, jungfru, lilla mor Annika hon var ännu mindre då. Hon var såderliten. Det var en söndagsmorgon, hon hade ett helt rent linne på sig, det var så hvitt, så hvitt; hennes fötter voro så hvita, de voro nyss tvättade. Hennes hår var också hvitt, det var kammadt och benadt och hennes kinder voro så röda som äpplen. Ack, jag minns, jag såg henne så väl i bäcken vid vår stuga. Jungfru, jungfru, Annika måste söka opp hvar den hvita, rena flickan gömt sig. Farväl, jungfru Sigrid, mor Annika kan ej hjelpa er mera nu, hon hinner inte söka sin makt mera, hon måste söka den hvita, lilla flickan. Farväl, farväl!” och bort hastade mor Annika och försvann för Sigrid i skogen, dit Sigrids blick följde henne, ehuru hon med sina tankar icke uppfattat gummans ord, ty de voro helt och hållet upptagna af de rysliga nyheter, hon just hade hört.
Sigrid begaf sig, full af ångest, till sin far. Hon berättade honom först, att mor Annika hade uppgifvit, det man trodde herr Erik vara död och att hans egendom förklarats förbruten.
”Ja så, säger gumman sannt, så är jag såledesdöd! Nå, det går an att jag ej känner mig dess värre, och den döde söker ingen efter. Godsen, nå, det måste väl så vara, det kan ej hjelpas. Mina armar äro ännu starka. Men mor Metta, det är allt bra tungt för henne, och du, kära barn! Herr Enevald måtte dock väl icke rygga, för det du är fattig. Nunnans lilla gods lär väl bli allt, hvad du äger. Det kostar på högmodet att ej ha något att lemna dig. För mor måtte väl någon utväg bli; så må vi dock tacka Gud att det gick så, som det gick, för mig. Men visste hon intet säga om våra vänner, som lemnade qvar i faran?”
”Ack, fader, rysligt sladdrade hon tillsammans om blod och mord. Jag bäfvar att säga det hon sade. Jag vet ej om man bör tro henne.”
”Dödade?” frågade herr Erik dystert.
”Alla”, svarade Sigrid, i det hon sammanknäppte sina händer.
”Johan Fleming?”
”Fader, äfven han.”
En lång tystnad rådde. Ingendera sade ett ord. Slutligen bröt Sigrid tystnaden.
”Fader, här är ett papper, som mor Annika gaf mig, det lär innehålla närmare upplysningar.”
Tyst uppsökte Sigrid de elddon, hon försett sig med, för att stundom få ljus upptändt.
”Läs, mitt barn, hvad det är.”
”Det tyckes vara uppsatt af gamle Johan Bertilsson, som det synes, för fru Ebbas räkning.”
”När hans herredöme blef tillsagd om fredagsaftonen, att han om lördagen skulle gå till döden, svarade hans herredöme, att han vore välvillig dertill och ville bereda sig, och eftersände magister Grels, kyrkoherden i Åbo, att följande morgon besöka honom. Om morgonen, sedan kyrkoherden afhört hans herredömes skriftermål och meddelat honom det rätta vägapasset, den heliga nattvarden, och min unge herre efter slutad bön steg opp, sade han till mig: ”Ännu må du dessa få stunder tjena mig, sedan är du fri”, och då jag i yttersta bedröfvelse föll i gråt, fortsatte han: ”Nej icke så, Johan Bertilsson. Gå dock nu till Joachim Scheel och säg honom, att då, oaktadt han så lofvat och velat, han icke kunnat frälsa mitt lif, så beder jag honom, att han må åt min moder och mina syskon göra hvad godt han kan; äfvensom, om det vore möjligt, att hos hans furstliga nåde utverka uppskof med min död till måndagen. Jag trodde icke det skulle ske ännu, och önskade kunna besörja om min begrafning.”
I detsamma inkom i fängelset grefve Mauritz Lejonhufvud, för att förebrå hans herredöme, det han skulle hafva beskyllt och förtalat hans broder för förräderi, men sedan hans herredöme hade lyckats gendrifva denna beskyllningen och bevisa sin oskuld häri, sade han till grefve Mauritz: ”Efter jag nu ser och förnimmer, att hans furstliga nåde icke vill låta sin vrede falla, utan vill stå på sin högsta rätt, så låter jag mig härmed gerna nöja. Vill ock gerna och välvilligt gå härtill och befalla Gud allsmäktig, som är den högste domaren, denna saken. Han må dömma emellan mig och dem, som mig dömt hafva, eftersom hans gudomliga majestät bäst synes, och låter mig åtnöjasmed eder, gode herrars, dom. Så beder jag dock eder, käre Mauritz Stensson, att J villen göra väl och så förhandla hos hans furstliga nåde, att jag måtte blifva förskont till måndagen, på det jag måtte få ställa något till min begrafning, efter jag hittills icke haft så mycket i min förmögenhet, att jag kunnat köpa mig så många bräder, som jag behöfde till kista; förrän jag sent i aftons af hans furstliga nåde fick igen mitt skrin, der några ringa penningar voro uti, med hvilka jag nu litet kan ställa om min begrafning, om det vore möjligt att jag finge tid dertill. Sammaledes beder jag eder, att mästermannen icke må komma vid mina kläder, eller att han, min slägt och mina förvandter till vanära, skulle få löpa omkring i dem. Jag vill eljest gerna förära honom hvad de äro värda.”
Grefven svarade: ”Käre Johan Fleming, af hjertat gör det mig ondt, att J så ung är kommen i denna olycka, ty J ären mig icke så fjerran blodsförvandt. Men efter det nu ej kan annat vara, så önskar jag eder af Gud ett godt tålamod och ett stadigt hopp till Gud allsmäktig. Hvad edra böner anbelangar, så vill jag gerna framföra dem till Hans Furstliga nåde och låta gifva eder svar.”
Jag följde efter grefven, som genast gick opp till fursten, och väntade svar; men när grefven kom ut, sade han: ”Jag tilltalade Hans Furstliga nåde, men fick intet svar.”
Åter inträdde jag i fängelset och redogjorde för min beskickning.
När hans herredöme hörde svaret, sade han: ”Så må det då blifva som det är, och jag befaller mig i den allsmäktige Gudens våld; men gå dock ännu till grefve Mauritz och bed honom, efter det är min sista bön i denna verlden, att han ville laga så, att bödeln icke må få mina kläder, och med mitt hufvud och min kropp icke må bedrifvas något spektakel efter min död.”
I detsamma kom vakten för att afhemta honom till döden, och frimodigt steg han opp och medföljde utan dröjsmål. Under vandringen framåt upprepade han flera sköna språk ur bibeln och tröstade sjelf presten, som gick bredvid honom, och som ej kunde hålla sig från tårar. Folket strömmade till, hvar de fångne herrarne framgingo, och hans herredöme tillropade dem med glad röst: ”Farväl alla mina goda vänner, och allt ärligt folk. Om någon finnes, som jag i någor måtto förtörnat, så beder jag om vänlighet.” Och alla de det hörde, gräto och jemrade sig öfver hans oskyldiga död.
Allt gick det sorgliga tåget framåt. I fönstren stodo fruntimmer och skådade. Då lyfte Arvid Eriksson gladeligt på hatten och sade: ”Jag hafver alltid gerna uppvaktat fruntimren. Ville de nu, hos hans furstliga nåde, hjelpa mig härifrån, skulle jag vara deras tjenare, så länge jag lefver.” Sedan påsatte han åter hatten och gick vidare. Nu blef hans herredöme varse mig, der jag gick, och sade till mig: ”Jag vill och begärer, Johan Bertilsson, att du ser till att du kan komma till min morkär och säg henne om min hädanfärd,och bed henne gifva sig tillfreds, och säg att jag gerna och gladelig gick härtill. Liksom en man, som hela dagen har arbetat, gerna vill gå till hvila, så gerna vill jag gå till denna min död. Hvilket jag stadeligen vet och tror, att det icke skall vara någon död, utan en ände på all jemmer och vedermöda, och såsom en ingång till den rätta glädjen, der jag ock förhoppas att min morkär skall finna mig igen. Ty i denna verlden kan jag ej mera hoppas hon får stor glädje. Och tag denna ring och för den till henne, jag äger intet annat, som jag kan sända henne, och säg henne, att jag befallte henne i den allsmäktige Guds beskydd. Han, hoppas jag, skall vara min hjertans kära morkärs tröst i hennes kors.”
Om en stund sade han: ”Fru Elin har lofvat, att den tapet mina systrar åt mig stickat, skall för mig hemtas att lida uppå. Gå och se till, att så verkligen sker.”
När jag genom min herres tyske tjenare hade beställt härom och återkom, bad hans herredöme mig ännu en gång att sjelf till hans moder framföra hans sista helsning och tillade: ”jag råder nu öfver ingenting af min egendom, jag ville dock belöna dig för din trohet”, vid det han så talade kom han till spetsgården på torget. Han lemnade nu sin kappa åt mig och sade vänligt: ”behåll dock denna och min mössa”, och steg med bart hufvud in i ringen. Derpå gick han ett hvarf öfver den och så ref han opp sin tröja så att alla knapparne flögo omkring och ingen blef qvar i tröjan.
Då steg kyrkoherden fram och sade: ”Herre, herre, icke så häftigt. Gör först bön till Gud allsmäktig.”
”Ja, gerna”, svarade han, föll på knä och bad ifrigt med djup andakt och mot himlen höjda ögon. Derpå uppstod han åter, bjöd farväl åt det församlade folket, vinkade med handen åt dem han kände och befallte dem Gud allsmäktig med mycken vänlighet. Alla gräto och klagade högt.
Nu höjde han sin röst och började tilltala folket och förklarade sig vara oskyldig till den dom honom skulle öfvergå, ehuru han erkände sig vara en stor syndare inför Gud. ”Jag hoppas och tror stadeligen att Gud skall vara mig nådig, och med denna döden draga mig till en sann syndabot, och öppna för mig dörren till sannt lif och glädje. Men i verldslig måtto vet jag mig inför Gud och verlden oskyldig, och är till min död ingen annan orsak, än den trängtan Hans Furstliga nåde haft, att utrota min slägt. Detta är enda orsaken till min död, och har nu gått efter Hans Furstliga nådes vilja.”
Sorl och rop uppstod bland Hans Furstliga nådes tjenare och man skrek, att han förolämpade fursten. När då han icke fick tala för sorlet, höjde han rösten och sade: ”Hvar är min dom, när är jag förhörd eller ens anklagad? Det skall ingen ärlig man bevisa mig; men den, som har beskyllt mig, har talat som en skälm och förrädare och icke som en hederlig man. Jag tager derpå till vittne Gud och allt ärligt folk som mig känt.”
Nu började tumultet än häftigare och de ropade,att han skulle återföras, för att få en hårdare dom, för de ord han talat om Hans Furstliga nåde, men Hans herradöme sade: ”Nej, nu har jag engång gått ut och går aldrig mera in. Jag är här för att dö, och vill här dö. Och må Gud allsmäktig döma emellan mig och dem, som mig dömt hafva. Eder, ärliga män alla, beder jag, tala icke ondt om mig efter min död, förlåt mig om jag förtörnat någon, gerna vill jag förlåta enhvar, som emot mig brutit.” Röster bland folket svarade, att alla ville minnas honom med vänskap, han hade visst icke gjort någon emot.
”Gud vare med eder alla, fattiga, och rika”, sade han och gick nu inåt ringen och drog af sig tröjan. Ännu en gång tillropade han Johan Johansson och mig att sörja före att de fattige måtte få någon gåfva. Så knäföll han på mattans rosor och blad och utbrast: ”Herre Jesu Christi annamma min anda och själ.” Så blundade han med ögonen och slöt sitt unga lif, under det de sjöngo en psalm. ”Gud den allrahögste anamme hans herradömes själ!”
Hans herredömes halfbroder, Olof Klasson, skyndade fram för att få blanda sin blod med sin käre broders, men de skjöto honom undan. När ordningen sedan kom till honom ropade han högt: ”Gud skall utkräfva den oskyldige Johan Flemings blod af hertig Carl, den blodige mördarn.”
Men knektarne höjde åter sorl och skri, och derunder slöts äfven hans lif.”
Ofta hade Sigrids läsning afbrutits med gråt, nu när hon slutade öfvergafs hon alldeles af denmödosamt tillkämpade fattningen, och hennes tårar strömmade utan hejd.
Dystert sade herr Erik: ”Han var mig den käraste, de andre voro alla mina vänner, o, att jag hade varit med dem. Dock, otacksam är jag icke, du min milda, fromma och dock så raska flicka. Gud välsigne dig barn! Har du vågat lifvet, har du trottsat alla faror för att rädda din far, så skall han ock icke af otålighet önska sig döden.”
Följande morgon sade herr Erik till sin dotter: ”Nu, min flicka, böra vi ju med jemförelsevis större trygghet kunna bege oss hädan, då man torde tro mig död. Icke skola vi då länge dröja i detta gömmet, som dock just icke är behageligt”, och så snart aftonskymningen började inbryta, begåfvo de sig å väg.
För att bäst förkläda sin far, band Sigrid öfver hans ansigte en duk och uppgaf, att han var blind och af en kula sönderskjuten i ansigtet, på hvilket hon vid första lägenhet fästade en stor lapp som ett plåster. Sigrid ledde nu den såkallade blinde fadren, men hade dock bundit klädet så, att han kunde nödtorfteligen se.
Någon väg, som skulle fört dem genast längre från det farliga grannskapet af Åbo fanns icke, hvilken de kunnat taga, utan måste de följa en som förde dem nästan i en halfcirkel deromkring. Af denna anledning voro de ännu följande dag på förmiddagen icke mera än två mil aflägsnade från staden.
Det hade snöat om natten och bildat ettlitet förgängligt, men hjelpeligen godt slädföre. Erik Liljeholm och Sigrid vandrade långsamt och tungt framåt vägen. Nu hördes ljudet af ankommande hästar och släde.
”God dag, god dag, gammelfar, god dag flicka. Hvart tänka ni ta vägen?” ropade en vänlig röst ur slädan.
Herr Erik strök af sig mössan och svarade: ”Åt skogsbysidan, granne, ärna vi oss, men eljest går stafvakarlens väg dit, der han hoppas få en bit bröd och tak för natten.”
”Det kan allt vara tungt både för dig, far, och för din unga flicka, att gå och vanka i den nyssfallna snön. Mina två kampar äro raska”, sade bonden, med ett välbelåtet leende blickande på sina välfödda hästar. ”Sätt er på, så kan ni åka så långt vi ha samma väg.”
Gerna begagnade sig vandrarne af tillbudet. Snart hunno de åkande förbi en gård, der hästar stodo ispända för ett par slädar. Det såg ut som om någon resande här hölle rast. Längre fram på vägen syntes ock några herrar, som vandrade framåt, liksom för att fördrifva tiden medan de väntade på hästarne. Snart hunnos vandrarne af de åkande, ehuru desse nu åkte nästan steg för steg, för att vid sin förbifärd icke tvinga de gående opp i snön.
”God dag, Grönbackas Simon”, ropade en lång ljuslätt herre, med kort pipskägg och knäfvelborrar. ”Fick du rågen väl betald? Jag hör att du varit på slottet i morgons för att sälja.”
Förvånad frågade Simon: ”Hur vet herrn det?”
”Åh jo, en af de här herrarne såg dig der, när du lastade af, och kände igen dig.”
Simon hade stadnat hästarna under samtalet. Den fremmande steg bakpå slädan och sade: ”Siså, kör på du bara. Våra hästar ha nu hvilat och de andra herrarne kunna komma efter med dem. Till dess åker jag med dig.”
Bonden erbjöd åt den fremmande sin plats inuti slädan, men han svarade: ”Sitt stilla du, far, i ditt hus och i din släda är du herre sjelf.”
”Så god som kungen på sin thron, säger ordspråket”, svarade Simon.
”Ja väl, men se bara till, att du icke låter dina vänner missbruka ditt namn till att förråda ditt hemman! Ja, ja, min käre Simon, jag har hört, att du skall vara en redlig man och trogen undersåte, som icke hållit med den blodsugarn Klas Fleming och hans anhang, men du är ju dock icke så gammal ännu, hvarföre har du ej gripit till vapen, för att stå emot den landsförrädaren?”
Erik Liljeholm satt tyst nedlutad i slädan, utan att synas höra på samtalet. Han hade genast i den fremmande igenkänt hertig Carl, hvilken, alltid verksam och outtröttlig, äfven nu begagnat det lilla slädföret, för att med egna ögon undersöka förhållandet med ett klagomål öfver några soldater, hvilket inlupit ifrån bönder, som tillhörde hertigens parti.
Huru herr Erik skulle finna sig till mods vid det oförmodade mötet, är lätt att tänka sig. Äfven Sigrid hade med bäfvan och förskräckelseigenkänt sin faders dödsfiende. Hon satt framföre i slädan och drog sig tillsamman som om hon sålunda trott sig kunna undgå hertigens genomträngande blickar. Hon kunde ej hindra att en ofrivillig darrning skakade henne vid ljudet af hans röst.
”Hvad är det för folk du har i slädan med dig?” frågade hertigen.
”En blind gubbe med sin flicka, som brukar leda honom. Jag bjöd dem att få åka, efter jag hade godt rum.”
”Flicka du, dra ryan, som ligger bredvid dig i slädan, öfver dig, och sitt ej der och kuttra för kölden som en höna”, ropade hertigen åt Sigrid. Knappt medveten af hvad hon gjorde åtlydde Sigrid befallningen, och hoppades nu på att åtminstone hon icke skulle fästa uppmärksamhet, sen hon blifvit mera undangömd. Att vådan för hennes far blefve densamma, om ock endast hon blefve igenkänd, fann hon lätt. Hennes far var visserligen nogare förklädd, men huru hoppas, att han skulle undgå hertigens skarpa blick. Under fällen lade hon sin hand på fadrens fot, det var henne som en tröst att få vidröra honom.
”Du har välgjorda remtyg på din häst”, fortfor hertigen åter till Simon. ”Det är väl gjordt på egen gård, tänker jag? Se det är just konsten det för bonden, att ta allt i egen knut. Hvar penning som man spar, den har man. Hästar lär du väl ha i spiltan som syrsor i spiseln, jag ser nog hurudana lejon de här äro?”
”Åh käre herre, icke har det varit tider nuför bonden att hålla hvarken hästar eller andra kräk i öfverflöd, och nog har man fått slita om man någon skeppa råg velat ha i boden, och de flesta ha fått tugga på rena barken, så långt de kunnat.”
”Ja se, det skall dock bli annat regemente nu. Icke behöfver bonden rädas, att herrarna ska skinna honom som den köttmånglaren Fleming och hans anhang och hans knektar och ryttare gjorde. Nog skall det snart bli pinn före. Det skall bli en annan dans för hoppatossa, och jag skall väl med Guds hjelp så räkna med dem, att jag skall räkna dem i galgen. Farväl nu Simon, tack för skjutsen, der kommer min egen släda.”
Hertigen hoppade af, kastade sig i sin egen släda och var långt borta innan Simon hann sansa sig af förvåning öfver den förnäme gäst han, utan att veta det, haft på sina medar.
Att hos Carl icke misstankar väcktes, af den föregifne blinde och hans dotter, var besynnerligt nog. Hade han blott kommit att höra någonderas röst, eller eljest fäst sig vid dem, så skulle säkert hans skarpa blick hafva upptäckt förklädnaden, ehuru han ej på många år sett herr Erik och Sigrid endast en gång.
Undsluppen den hotande faran, sände herr Erik en tacksam suck till Gud, som beskyddat honom. Snart kom den vägskillnad der Simon skulle taga af opp till sitt hemman, och herr Erik och hans dotter afstego nu, för att till fots fortsätta färden. Så snart Simon ej mera kunde se dem, stadnade Sigrid och omfamnade sin far, under dethon stilla gråtande lutade sitt hufvud mot hans bröst. Hon hade så länge lidit den förfärligaste ångest och måste nu ge sin känsla luft.
”Barn, barn, gråt icke nu. Det går ju ingen nöd på mig.”
”Ja derför vill jag tacka Gud så länge jag lefver, men det var en ryslig stund. Fader, hvad tänkte du väl, då du så der satt framför den förfärlige?”
”Jag tänkte: får räfven tag i dig, så biter han hufvut af dig som om du vore en gås.”
”Ack, far, jag darrade som ett asplöf och du satt så lugn och stilla.”
”Kära barn, icke var det första gången, som jag väntat på att döden skulle ta makt med mig, och engång skall man ju deran, om än man gerna ville ha en hederligare död än gåsen. Dock hoppas jag att Gud förlåter mig mina synder, om jag än kommer och ber derom ett hufvud kortare än förr.”
Ju längre inåt landet de vandrande kommo, dess ödsligare blef det, och spåren af klubbkrigets härjningar blefvo allt mer synbara.
En dag möttes de vandrande, vid slutet af en by, der ännu några bebodda kojor syntes, af en man bärande ett litet knyte. Detta var temmeligen ovanligt åt dessa trakter. De hade här träffat mest qvinnor och barn, då någongång menniskor funnos i de förödda boningarna.
Med häpnad varsnade Sigrid att mannen flere gånger såg sig om efter vandrarne och slutligen stadnade. I detsamma kom en pojke, med lång hvit lugg och klädd högst lätt i en trasig skjorta, trafvande utefter den nu åter alldeles uppblötta vägen. Hans drägt måtte alls icke förekommit honom, att vara någon för sval Novemberkostym, han skuttade sin väg fram, med de allra pojkaktigaste krumsprång. Men ödet lät honom oaktadt all nöjsamhet komma på fall, så att han vid en kapriol, midt för de vandrande, halkade och föll med stort buller ned i diket, dit han fick en högst oförmodad massa af ruskor, små stenar och mull att göra sig sällskap, och i fallet grep han så ifrigt efter herr Eriks ben, att denne, endast genom att kasta sig åt sidan, kunde undgå att dela hans öde.
Nu skrattade herr Erik godt, och glömmande sin blindhet, tog han pojken i nacken och drog opp honom ur det djupa diket, ställde honom på vägen, tog med handen i den långa luggen och ruskade den smått. Derpå gaf han pojken en lindrig smäll med flata handen och sade: ”Seså, far hem nu med god fart. Opp på ugnen med dig och bed mor torka din skjorta, jag tänker du ingen annan har att ömsa på dig.”
”Nej se, katten far J, var det icke visst och sannt ändå”, ropade mannen med knytet, som nu hastade fram. ”Ja väl är det sjelfvaste herr Erik i lifslefvande lif och blod. Husbond, husbond, Gud välsigne eder. Ni lefver, ni är frisk och fri. Herre Gud, hvem hade väl väntat sådan glädje!Nej maken har jag ej sett.” Tårarna trillade lätt ur mannens ögon, men han tycktes sjelf ej hinna märka dem.
”Jaså, det är du, Elias. Jag hade knappt kännt igen dig. Nå, hvar håller du hus nu för tiden?”
”På landsvägen, ingenstans nu, herre, om ni ej vill vara så god och ta mig i er tjenst igen. Och jungfru Sigrid, nå si hvad J har blifvit fager och vuxit. Förlåt, förlåt, så jag är djerf och pratar, men för gu, när jag såg herr Erik smälla till pojken der och skratta med detsamma, då kunde jag icke längre tveka, att det icke var J. Så många gånger jag, vettvilling och ostyriga pojke, gjorde eder harm och retade ert fromma sinne att ge mig en smäll, skulle jag inte känna igen er!”
Herr Erik log och sade: ”Nå Elias, du lär ha tyckt att det bestods för mycket af slaget, efter du rymde ifrån mig.”
Elias steg ett steg tillbaka och nedlutade sitt hufvud. ”Herre, si sådan är jag, icke ett strå bättre än förr. Gud hjelpe mig, fattige syndare. Här står jag, pratar i glädjen att se er frisk och sund, och går fram så djerft som om jag ingenting hade på mitt samvete. Och huru många tusende gånger har jag ej tänkt mig den stunden, då jag skulle få se eder och komma inför ert ansigte, och huru jag då skulle gå fram till eder och säga eder, som jag nu gör: Herre förlåt mig.”
”Nå, men hvarföre har du ej kommit och sagt det då?”
”Kunde jag väl det? Ni hade tagit mig fattige,fader- och moderlösa barn, gifvit mig kläder och föda, och ville lära mig allt hvad godt och nyttigt var, men allt vildare och öfverdådigare blef jag. Nu var jag ren femton år gammal, men aldrig ville det bli folk af mig. Väl kunde jag arbeta när så föll sig; men mitt odygdiga sinne tänkte på intet annat än upptåg. En dag, då jag skulle föra den präktiga tyska ridhästen, som herr Klas hade gett er, ut för att svalka sig efter er hastiga ridt, då tog mig en oemotståndlig lust att försöka rida på den. I början lät jag den gå helt sagta, men allt ifrigare blef jag, allt mer dref jag på hästen, allt vildare for den framåt. Jag skrek och hojtade som en besatt. Vi blefvo snart lika vilda begge, hästen och jag. Slutligen hade jag ingen makt med den, den rusade framåt med mig, utan att jag kunde styra den, så ned på insjön. Isen var svag, den brast. Jag hade i förbifarten nappat tag i en trädgren och blef hängande der, men hästen fortsatte sitt lopp, den for ner som sagdt är, och blef der. Jag tänker ni kanske beskyllt mig för, att ha stulit er häst?”
”Nej, hästen hittades död, och när du försvann, så gissade jag, att du ej vågade komma tillbaka.”
”Ja, jag vet ej rätt om jag ej vågade, eller om jag ej snarare tyckte att jag ej mer var värd att se ert signade ansigte och äta ert bröd! Sannt var det ock, att jag ej det var.”
”Nå, hvart tog du sen vägen?”
”Jag blef soldat och kom öfver på Revalska sidan, och der var jag i sex år, och der lefde jag ibland vildt nog; men allt gnagde mig samvetet,och jag tror nästan ändå, att det till slut var er döda häst, som gjorde så pass folk af mig, som jag sen blef. Allt mer och mer tärdes jag af längtan, att få komma och be husbond om förlåtelse, och jag fick ingen ro förr.”
”Nå, hvarföre kom du inte?”
”Det kunde jag omöjligt göra, om jag ej på något sätt kunde visa er, att jag hade allvar med min ånger. Dertill grämde mig dag och natt, att jag ej kunnat ersätta er skada. Jag hade slutligen kommit på den tanken, att om jag kunde hemta med mig ett par hästar, åtminstone lika ståtliga som den döda, så skulle jag komma och begära förlåtelse. Detta blef till slut min dröm, både som vaken och sofvande. Jag tänkte knappt på något annat. Men hvad kunde jag samla som soldat? Ringa byte gjorde vi. Jag gaf tjensten hin, så snart jag kunde slippa fri, och så var jag i några år trädgårdsarbetare hos fru Ebba på hennes gods, men hur jag än knogade på dalern, icke kunde jag der mycket lägga ihop. Men så kom jag öfver till hemlandet, och tog tjenst som trädgårdsmästare hos herr Gödich Fincke. När jag hade tjenat der några år, började jag smått fundera på att tala vid min husbonde, om huru jag skulle få hästarne köpta, ty jag hade nu pengar, så jag tänkte det något skulle förslå. Men se, så kom en vacker dag klubbhären till oss och brände opp godset och förstörde trädgården, och aldrig hittade jag af mina pengar, bara några hopsmälta silfverklumpar, och det var ej värdt fjerndelen af det som brunnit.”
”Min husbonde hade sen annat att göra för folket, än laga trädgården i skick, och så blef jag ledig. Men nu vaknade mitt samvete först rätt på allvare. Jag började tycka, att det förut hade varit bara munväder med min ånger, och att jag varit en högmodig best, som ville ersätta skadan, bara för att ej behöfva så djupt ödmjuka mig inför er. Nu hade Gud straffat mig och tagit pengarna ifrån mig och tjensten med, så att jag nu skulle som en riktig arm syndare måsta komma till er, utan att ha nån förtjenst att åberopa, utan blott nödgas anropa er mildhet. Men si, det var länge innan jag så fick makt med mitt hårda sinne. Dessutom ville jag gerna arbeta som dräng på godset, till dess vi litet skulle få i ordning der, efter klubbmännens framfart. Slutligen kunde jag ej längre lefva, utan att som den förlorade sonen komma och säga: jag har syndat! Så fick jag reda på att herr Erik skulle finnas på Åbohus; jag kom dit, men kunde ej slippa in, förr än hertigen fått det i sina klor. Jag skulle sen försöka att der få träffa eder, men när jag frågade efter er, så sade de mig att herr Erik Liljeholm var död och begrafven. Och så vände jag af som en dåre, och visste ej hvart jag skulle ta vägen. Jag tyckte att jag hade ingenting mer att lefva för i verlden, när jag ej hade att hoppas er förlåtelse.”
”Nå, hvart ernade du dig nu?”
”Knappt jag sjelf vet. Men nu, herr Erik, hoppas jag att J icke förskjuter mig, utan tar mig i eder tjenst åter.”
”Käre Elias, ser du icke på mig, att jag ären fattig man, som ingen tjenare kan hålla. Det må du ock få veta, att jag flytt undan hertigen och har säkerhet till lifvet, endast så länge, som ingen förråder mig.”
Elias såg en stund fundersamt ned för sig, så sprang han hastigt opp. ”Herre är det så, si då är det nu allrabäst, ty då kan jag ju verkligen vara er till nytta. Vore allt som förr, skulle ni ha tjenare nog, utan mig. Allt godt herre, nu tar ni mig ju till nåder och tar mig i er tjenst? Har ni ej råd att bestå er tjenare, så har jag åtminstone råd att bestå mig herre.”
”Det kan allt vara godt och väl, men jag äger ej ens så mycket att jag kunde ge dig kläder och föda. Som du vet äger en död man ingenting och hertigen har haft försorg att ge mig arfvingar.”
”Nå ja, det vore visst sak, det. Nog håller min vadmalsjacka ännu en tid ihop, dessutom har jag helgdagskläder här i knytet. Det har ingen nöd dermed, och dålig karl den, som ej kan förtjena sig födan! Käre herr Erik, aldrig var ni svårbedd förr i verlden; var nu inte heller omild emot mig, utan tag mig i er tjenst.”
”Det är i sanning en präktig tjenst, du är så angelägen om”, sade herr Erik skrattande, ”men icke har jag heller hjerta att försmå din välmening. Må du då stadna hos mig. Kanske kommer ock en tid, då jag kan få löna dig. Om icke, så må du få din trohetslön af honom, som ingen olönt lemnar.”
”Tack, tack, min älskade och hjertegode herre,för löftet att få stadna hos eder. Om jag än skulle lönlös tjena er i all min tid, så är jag ju förut betald. Hvem var det, som i så många år födde min fattiga mor, till dess hennes långvariga sjukdom slutligen förde henne i grafven. Hvem har betalat er derför? Hvem har betalat er för, att ni upptog den fader- och moderlöse gossen, och födde och klädde honom och bjöd till att göra folk af den vettvillingen? Nå, nu är det ju allt klappadt och klart, och jag får stanna hos er. Men törs jag nu fråga, hvart J ernen eder?”
”Ja, visste jag det rätt sjelf. Mest har jag tänkt på att, då nu landet är så öde och folket utrotadt, så finnes väl mången koja, som blifvit obebodd. Skulle man i någon afsides nejd hitta en sådan, så vore väl bäst, att der slå sig ned. Några daler har Sigrid medfört och så kan man väl kanske slå sig ut, till dess jag hittar på något arbete, hvarmed jag kan förtjena mitt bröd. Sigrid måste återvända till sin mor, såväl för att trösta henne, som för det hon icke kan öfvergifva sin fästeman. Dessutom är faran att bli upptäckt blott så mycket större, när hon är med, ty nog ser en hvar att hon icke är en bondqvinna.”
”Jaha, si just så skall det gå”, utropade Elias och knäppte med fingrarna. ”Ja, jag vet, så går det. Det är som så, ser husbond, att dit oppåt Nyslottstrakten, der vet jag finnes ett nybygge, som togs opp för några år sen af en duglig karl, opp i vilda skogen. Han byggde sig en stuga och svedjade och röjde sig tillochmed litet åker; och äng fanns ymnigt. Men så kom dit på traktenen, som de kallade Pitkä Jussi, och ingen visste just hvad han var för en; men nog såg man, att det var en landsstrykare, och en som icke iddes arbeta. En dag var nybyggaren borta och Jussi bodde i hans stuga och skördade hans åker, och lefde af hvad den andre tagit opp.”
”Hade han slagit ihjäl nybyggarn?”
”Nej, nog hördes denne sedan ha synts åt andra trakter af socknen, men Jussi var stark karl och lär väl haft hjelpare med sig, och så gjorde de som gökungen.”
”Nå, hvarföre gick han icke och klagade för rätta?”
”Åh håh, husbond, rätten den sitter kanske i stora herrars gelag, men i vårt fattiga land är det ondt efter den i vildmarkerna och skogarna, och i afsides socknar. Nog har det gått mången annan som honom, och det sägs att herrarne lär ha tänkt på att ställa så, att det med den saken skall bli bättre ordning. Flemingen lär ren ha börjat ställa dermed, men hann ej få det bättre, innan han dog. Nå ja, hvem som nu gör det! Kanske hertigen, han skall ju vara en sträng ordningens man och bondeskyddare; men en räf och en varg är han sen också! Nå ja, hvad var det jag skulle berätta. Jo, när klubbemännen plundrade och härjade, så tyckte väl Jussi, att det var ett lätt sätt att få sig gods och gull, och så lemnade han åter nybygget öde och gick med bondehären, och der stupade han. Och han, som först tog opp nybygget, han gick också med i en annan bondhop, ty han var arg på Flemingen, sominte hade tuktat den, som tog nybygget af honom; och så fann han sin död, och hans hustru och små barn ha gått till korta af onaturlig föda och annat elände, som tar bort folket nu som strå. Nu ligger nybygget öde och förfallet; men vill husbond, så söka vi opp det. Jag hittar vägen dit, och så har husbond tak öfver hufvud och godt gömsle för vintern. Och får hertigen öfverväldet, som de nu säga, så kan husbond sitta der till bättre tider. I vår arbeta vi opp jorden igen, och i vinter göra vi oss verktyg dertill och fånga harar och fåglar, och fiska i insjön vid gården. Ja, och vill husbond vara så god och förlåta att jag bjuder dåligt för präktigt, så skall jag nu hemta en arbetshäst för ridhästen. Till en sån räcker väl ändå, det jag har qvar; och litet råg måste vi nu ock se oss om att få, och utsäde och så der bortåt. Det går allt galant, husbond.”
Projektet begagnades. Allt noga öfverlagdt, var det det bästa man kunde hitta på, och syntes erbjuda säkerhet, och till nybygget i skogen ställdes nu vandringen.
Stället fanns. Det var visserligen förödt och förfallet, men ej mer, än att åtminstone stugan inom några dagar var satt i hjelpligt skick, lätt kunde eldas varm, och genom Sigrids omsorger småningom fick tillochmed ett någorlunda trefligt utseende.
Herr Erik började nu allt mer påyrka, att Sigrid skulle bege sig till fru Metta, men hon hade tungt af att lemna sin far här i ödemarken, i strid emot tusende försakelser, utan att ens honskulle få deltaga, och efter sin förmåga försöka, att mildra dem. Men hon måste dock finna nödvändigheten af, att begifva sig bort. Hennes vistande hos fadren skulle af flere anledningar lättare väcka misstankar emot honom. Redan hennes utseende och tal röjde honom, hon kunde ej lyckas i, att se ut och tala som en bondflicka. Att hon försvunnit ur hemmet, kunde ock ge anledning till misstankar. Dertill kom, att fru Metta troligen sväfvade i oro, ehuru mor Annika hade lofvat ge henne en vink om att allt stode väl till, och att hon nu väl i sina bekymmer äfven behöfde Sigrids tröst och hjelp. Ehuru för ögonblicket oantastad, var dock herr Erik ingalunda fullkomligt i säkerhet, och att fru Metta för sin högt älskade herre skulle lefva i stort bekymmer, var gifvet, likaså att hon med smärta skulle se all egendom sköflad; och deraf var dock största delen arfvegods, som hon hade medfört i boet, och henne derigenom dubbelt kärt.
Enevald Fincke var ännu icke kommen från Polen, men skulle väl ock troligen snart återkomma, då han numera föga der kunde uträtta något för Finland. Alla dessa skäl sammanlaggda, bevisade Sigrid nödvändigheten af, att lemna sin faders hem. Dertill kom ock behofvet för nybyggarne, att anskaffa sig en mängd oumbärliga saker. Det lilla de sjelfva medfört, förslog alldeles icke, och brödet var nästan förtärdt. Elias skulle följa Sigrid och på återvägen förskaffa, hvad som oundgängligast behöfde medföras tillbosättningen på det öde hemmanet.
Elias hade emellertid begett sig bort, för att söka anskaffa en häst, och anlände nu med slädan lastad med åtskillig nödtorft, och så måste Sigrid bege sig å väg. Hon hade, sedan hon nu de sednaste dagarna njutit mera lugn, börjat känna en djup längtan att åter få träffa sin trolofvade. Hon visste och kände väl med sig, huru svårt hon hade att öfvervinna den blyghet och ordfattigdom, som så ofta hindrade henne, att rätt för honom uttala sina tankar och känslor; men nu hade hon så länge varit skiljd ifrån honom, så mycket af vigt hade händt, och det föreföll henne, som om alla dessa händelser, hela denna tid, låge emellan henne och Enevald som ett flor. Hon längtade att få allt klart emellan sig och honom.
Då för fru Metta numera intet skäl var att dröja på Wiken, hade hon återvändt till Tannila. Sigrid hade med flit ställt sin färd så, att hon skulle komma fram om aftonen, sedan det blifvit mörkt. Hon gick gerad in i hushållsstugan, der hon var van att finna sin mor, men nu träffade hon der endast en af tjensteflickorna, som sade att fru Metta numera mest satt inne i kammarn, och väl stundom kom ut och gick ikring i huset, men som en drömmande, utan att märka hvad som föregick, och att hon endast gick och vankade och vankade. Så hade hon varit, alltsedan budet om herr Eriks död hade kommit.
Sigrid inträdde nu i kammarn. Der fann hon modren sittande alldeles stilla, med ögonen halfslutna och händerna sammanknäppta. Hennes vanligen så uppmärksamma blick märkte icke den inträdande. Sigrid gick fram till henne; med ett utrop sprang fru Metta opp och slog armarna om sin dotter. ”Sigrid, barnet mitt, Gud signe dig, har jag dig åter. Far? lefver han? är han död?”
”Han lefver, för guds skull, mor, lugna er.”
”Mor Annika sade att du lyckats frälsa honom, men jag vågade ej fullt lita på hennes ord. Berätta, säg fort. Är han säker? Och du har räddat honom, du stilla, du säfliga barn?
”Med Guds hjelp skall väl allt gå bra, men monne blott ingen hör hvad vi tala om?”
”Gud bevare mig, jag tror jag icke är rätt klok”, utbrast fru Metta nu med ens, med sin vanliga röst; ”är detta saker att prata om, utan all försigtighet! Vänta, jag skall se åt. Icke tror jag dock, att någon kan höra oss, men du behöfver visst värma dig en smula.” Hon bultade på väggen, till tecken åt tjenstefolket i rummet invid, och befallte den derefter inträdande tjensteflickan, att koka opp öl med honung uti åt Sigrid, och sörja för att hennes skjutskarl finge något till lifs. Sedan fru Metta försäkrat sig om, att ingen kunde lyssna till samtalet, satte hon sig ned för att höra sin dotters berättelse.
Sigrid redogjorde nu för huru herr Erik blifvit räddad. Blodscenerna på Åbo slott kände fru Metta genom ryktet. Många voro hennes utrop och våldsamma utbrott mot hertig Carl, och storden oroliga ifver, hvarmed hon åhörde berättelsen om flykten ur fängelset. Men när Sigrid nämnde Elias och att han skulle återvända ännu denna qväll; då var fru Metta genast på fötter. ”Nå min sann, och här sitter jag och pratar och hör på dig, i stället för att packa i slädan sådant, som kan komma far der i ödemarken till godo.”
Ett ögonblick stadnade fru Metta med handen mot pannan och sade: ”Vet du, Siri, så bortkommen har jag varit af sorg och bekymmer öfver herr Erik och dig; men hvem hade väl kunnat vänta sådant mod af dig, lammet, som knappt öppnat munnen. Ja, ja, så är det dock; i stillaste vattnet gå de största fiskarne. Nå, hvad var det jag skulle säga, jo, vet du, så bortblandad har jag varit, att jag ej tänkt på, att den tyranniske hertigen dömt min ädle herre, icke allenast ifrån lifvet, utan ock från ära och gods. Men se, äran kan han ej ta af honom, ty ära har han mera än hertigen sjelf, och den skall han behålla, trotts denne blodige Hannibals tyranni. Men detta godset har hertigen skänkt åt Sivard Oxe, och de ha låtit säga mig, att jag skall laga mig härifrån. Och se, det har jag alls ej tänkt på! Den saken har gått in genom mitt ena öra, och ut genom det andra. Men se, det skall då ingenting bli af, heller. Nu först kommer jag att tänka på hela saken. Men fru Brita Regertsdotter Oxe, nej, se den svarte heller, om hon skall köra mig från godset. Visst skall jag söka min rätt för lagen, om jag än skall gå till kungs derom.”
Vänligt lade Sigrid sin hand på sin mors armoch sade: ”Mor, monne icke J nu måste foga eder i hvad helst det än må vara, för fars skull. Börjar man röra opp den saken, så rädes jag att det blir upptäckt att han lefver, ty fru Brita och hennes herre vilja visst icke afstå från hvad hertigen gifvit dem; och de sätta säkert alla spel i rörelse, för att vinna saken.”
”Barn, barn, skall jag låta våld gå för rätt? Och vore det sen till en annan; men denna arga påfågel! Skall hon njuta hvad mina fäder förvärfvat och lemnat mig i arf?”
”Om än morkär kunde lyckas att återvinna detta godset, (som icke troligt är, ty hvem kan strida emot hertigen); men om J än kunde återvinna det; icke ville ju morkär sätta fars lif i fara, genom att väcka fråga derom?”
Fru Metta stod fundersam. Hastigt grep hon sina nycklar och sade: ”Visst må jag vara så mycket fru i mitt hus, att jag kan ställa, så herr Erik ej skall behöfva lida nöd. Drängarne foro i morgons till skogen och komma hem först sent i qväll. Nu låter jag alla pigorna gå i badstun, som väntar på dem. Emellertid packa vi skyndsamt lasset åt Elias och han får dermed fara bort i mörkret, och jag hoppas att han sålunda kan komma härifrån utan misstankar. De tro att du varit rest till moster Karin, och tro väl nu att karlen, som skjutsat dig hem, är af hennes folk. Det skola de få tro.”
Pigorna gingo i badstun, slädan packades så tungt, som det dåliga föret tillät, med saker, sådana som kunde lända herr Erik till trefnad ochsom lättast kunde bortföras, utan att saknas. På slutet uppstod nästan en strid emellan fru Metta, som alltid ville stoppa något till i slädan, och Elias, som påstod att omöjligen mera finge pålastas. Slutligen satte sig Elias opp på lasset och körde bort, oaktadt alla fru Mettas påståenden, att denna lilla påse åtminstone icke skulle göra något ondt. Men Elias lät ej säga sig, utan reste, och lyckades äfven att oanmärkt hinna åter till sin herre på nybygget i skogen.
På länge skulle nu hustru och dotter icke få höra något af herr Erik, ty man hade öfverenskommit att undvika allt meddelande, för att icke på något sätt derigenom misstanke skulle väckas. Fru Metta var nu åter vid sitt vanliga lynne och rustade och ordnade, för att afträda godset. Hvarje vrå fejades och skurades, hur fint och ordentligt der än förut må hafva varit. Alla verktyg och tillbehör på godset eftersågos och reparerades, och en högst ifrig verksamhet rådde öfverallt, för att hinna ordna hvad som möjligen hunnit komma i oskick, under den tid fru Metta varit borta på Wiken.
”Kära morkär”, sade Sigrid en dag, på sitt vanliga lugna sätt, ”hvarför gör J er så mycket bråk och vedermöda. Tar herr Sivard Oxe godset af oss för intet, så må väl hans fru laga här i ordning åt dem.”
”Nej, se det skall aldrig ske, att någon, och minst hon, den uppblåsta hönan, skall säga att någon behöft städa efter mig. Ha de lismat sigtill herr Eriks gods, så skola de ändå inte kunna kasta spott och hån på honom för min skull.”
Innan kort hade fru Metta, med träget bestyr, fått allt i skick, och nu flyttade hon med sin dotter till det lilla Wiken. Huru bittra än fru Mettas känslor voro, då hon lemnade sitt fädernegods, så glömde hon ej att ordentligt och noggrannt medtaga den lösegendom, som hon möjligen kunde. Herr Sivard Oxe hade nemligen låtit tillsäga, att fruntimmerna kunde medtaga allt linne, gångkläder, köksredskap och dylikt, som fanns i herrebyggningen.
”Det var då ändteligen en gång en gladare nyhet”, sade fru Metta en dag till Siri. ”Grannas Lasse kom i går aftons från Åbo, dit han varit för att sälja fisk, och han visste berätta att Enevald Fincke kommit hem från sin resa.”
Öfver Sigrids ansigte for en rosenröd sky och hennes blå ögon fingo en stjernlik glans, men hon svarade intet. Fru Metta varsnade ej eller något ovanligt hos henne de följande dagarna, om icke att hon oftare än vanligt steg opp från sin spinnrock och gick till det lilla fönstret, samt att hon slutligen flyttade rocken dit och satte sig så, att hon kunde se utåt vägen.
Men under den stilla ytan blomstrade en hel vår af kärlek och glädje, på den ungas kinder växte opp nya rosor, och i hennes ögon strålade nya stjernor. Men dagar förgingo, dagarne blefvo till veckar, och Enevald kom icke till Wiken; från Sigrids kinder bortvissnade småningomrosorna, ur ögonen försvann åter stjernglansen.
Fru Metta knotade: ”Hvar i herrans namn dröjer herr Enevald. Icke kan han invända något emot dig, för den orättvisa domen emot din far. Sjelf har han ju med njugg nöd undgått dylik. Icke kan jag tro, att han är en sån stackare, att han vill öfverge dig för det dina föräldrar blifvit fattiga. Skall han ej begripa, att sedan han en gång fäst dig, är sådan motgång icke skäl till att bryta. Med den man engång fäst, delar man ljuft och ledt, liksom man och hustru. Det skall jag väl visa honom, det. Nog berättade fru Hellevi om hvad det hördes om honom från Warschau. Nåh, hvad skulle Siri tro något! Nej, hon trodde på ingenting; men jag tänker det väl allt kunde vara sannt, ty icke aktas ju en ung karls ära att lida af såntder. Men icke plär sådant fjesk hindra dem, att hålla sitt gifna ord.” Hon vandrade härunder fram och åter på golfvet, och såg ut som om hon velat bjuda Enevald på duell. ”Är det ej nog af, att herr Erik skall måsta gömma sig och lefva som en bonde i ödemarken, och i jemn fruktan för fara, skall man nu få detta till att sörja öfver!”
Sigrid teg, och spann blott stilla.
Veckar gingo allt flera, Sigrids kind blef blek, hennes öga matt. Vinterns sol skimrade mot trädens snökristaller, men allt satt Sigrid i kammarn och spann, och ideligen spann. Icke grät hon, icke klagade hon, men hon var färglöst blek och hon spann, såsom århundraden sednare, enmaschin fortfar att spinna, äfven sedan ingen mera vakar öfver den.
Ett bref till fru Metta anlände ändtligen från Åbo. Deruti låg den förlofningsring, Enevald emottagit af Sigrid. Brefvet innehöll endast få rader. Enevald ville, skref han, till fru Metta återställa ringen, då numera ingen närmare förbindelse kunde komma i fråga, och Sigrid förmodligen längesedan önskat sig vara fri.
Ehuru beredd härpå, drabbade dock detta bref Sigrid, som ett nytt slag. Och när fru Metta utgjöt sin harm öfver ”den löftesbrytarn” och talade om, att han ej skulle tro sig slippa så lätt, då steg Sigrid tyst opp från sin plats, gick långsamt åt skogen och återkom först sent.
Följande morgon satt hon dock åter och spann, om möjligt, än mera stilla än förr. Fru Metta bäfvade för hennes underliga, själlösa utseende, och vågade icke tala om Enevald.
Med moderlig instinkt fann dock fru Metta medel, att väcka någon uppmärksamhet hos Sigrid, i det hon började tala om sin längtan att höra af herr Erik, och föreslog att sända ett bud till honom.
Med något mera liflighet, än hon på länge visat, höjde Sigrid opp hufvudet, men det sjönk åter ned då hon sade: ”Nej, icke få vi ännu söka den glädjen. Ett bud kunde ge anledning till upptäckt. Väl vet jag, att far skulle längta derefter, men hans säkerhet måste gå framför allt”; och åter spann hon, som förut.
”Ja, herre Gud”, sade fru Metta åter, ”manmå väl rätt söka, med allt förstånd, att akta för upptäckt. Den förskräckelige tyrannen synes då aldrig få nog af blod. Arvid Stålarm, som vid det ohyggliga mordet i Åbo fick behålla hufvudet, nu skall han ju i Stockholm redan ånyo ha varit utförd till döds, och åter blifvit förd in tillbaka; och nu skall han åter dömmas med rådsherrarne i Linköping. Herre du mäktige, de arma fruarna alla, som så länge se sina män hotade med bödelns yxa. Och, Gud hjelpe, det säges att hertigen ger sig ingen ro, innan han får dem alla till döden. Siri, du min flicka, du borde tacka Gud och stråla som ett kyrkljus, att du lyckades i ditt farliga förehafvande.”
”Mor, J hafven rätt”, sade Sigrid och blickade opp. ”Jag bör i sanning intet annat än tacka Gud för sådan nåd.”
”Ja”, sade fru Metta och knäppte andäktigt ihop sina händer. ”Jag tänker på huru det månde hafva känts i hjertat på de Wiborgska fruarna, då de fingo höra sina afrättade herrars hufvuden, der de sitta oppsatta på fäporten, midt i julnatten börja sjunga: ”De måste oss låta fara med frid”, som det allmänt säges, att de hafva sjungit ur Davids psalmer. Men hvem är det, som kommer”, sade fru Metta i detsamma. ”Hvem kan det vara. Han ser ut som en förnäm herres tjenare. Sorgklädd? Gud bevare oss från ondo! Hvem vill oss något?”
I det yttre rummet insteg nu mannen, fru Metta trädde ut emot honom, och genom den dörr hon lemnade öppen, kastade äfven Sigrid en oroligblick på den fremmande. Förvånad utbrast hon: ”Johan Bertilsson, unge herr Johans tjenare!” Derpå gick hon fram till honom och sade, sorgligt och vänligt: ”Stackars Bertilsson, huru orkar ni lefva?”
”Svårt och tungt är det”, svarade den gamle tjenaren, i det han förde rockärmen mot ögat. ”Herre Gud, jungfru Sigrid, hvem hade kunnat tänka detta, då J så unga och glada skämtade tillsamman på Åbohus.” Med möda qväfvande sin utbrytande gråt, sade han: ”Förlåt, nådig fru, förlåt, jungfru Sigrid. Det är mig så tungt, då jag ser eder, som jag sednast såg i hans sällskap, att jag har svårt att icke förgå mig.”
”Sitt ned”, sade Sigrid vänligt, ”ni är trött.”
”Tackar ödmjukeligen, jungfru, som har godheten bjuda, men icke skall jag så förgäta mig. Vill ock hafva äran framföra mitt ärende. Tillåt mig fråga om jungfrun erhållit något bref från min salige herres syster, den unga jungfru Hebla?”
”Nej, icke på mycket länge i dessa oroliga tider.”
”Allt sen min salige, unge herres frånfälle, har min enda återstående önskan varit den, att få frambära hans herredömes sista farväl och helsning till hans fru moder; men kort efter min ädle, unge herres död, nedlade mig sorg och saknad på sjuksängen. En långvarig svaghet gjorde det omöjligt för mig, att sen våga på att försöka färdas den svåra vägen, antingen öfver Qvarken, eller Norrbotten om. Jag hade emellertid dock afsändt en skriftlig relation, men nu har hennesfrudöme låtit mig tillhandakomma ett bref, deri hon säger sig önska, att af mig mundteligen få höra allt om min salige, unge herres slut och sista dagar. Men säger hon tillika, att jungfru Hebla hade med en tidigare lägenhet skrifvit till jungfru Sigrid, för att be eder, om möjligt, utverka hos eder fru moder tillstånd att få öfverresa till Stockholm. Detta bref har väl förkommit, som så ofta sker. Men behagar jungfrun eller fru Metta se det, som här står, så ålägger mig hennes frudöme, fru Ebba, att infinna mig hos fru Metta Liljeholm, för att erbjuda min ödmjuka tjenst att till Stockholm ledsaga jungfru Sigrid. Min salige, käre, unge herres syster, jungfru Karins sinnes- och helsotillstånd lär vara mycket sorgligt, och sedan hennes frudöme lyckats utverka tillstånd att få hafva hos sig en ung vän till henne, hade jungfru Hebla skrifvit för att fråga, huruvida jungfru Sigrid ville till viljes göra jungfru Karins längtan efter henne.”
Fru Metta gaf genast sitt bifall; hon hade nu börjat lära känna Sigrid nog, för att veta, det under den stilla ytan bodde styrka, och att bästa sättet att förströ henne, vore att gifva henne tillfälle att vara verksam för andra, och att hon skulle göra våld på sig sjelf att öfvervinna sin egen sorg, för att kunna vara en tröst för de af olyckan så hårdt slagna.
Johan Bertilsson visste nu ytterligare om de Flemingska fruntimmerna berätta åtskilligt. Isynnerhet hade han hört att jungfru Karin lidit så mycket af Welam de Wyks död, att man fruktat,det hon icke skulle uthärda med det nya slaget: förlusten af den älskade brodren.
För Sigrid syntes det tungt, att ännu mer aflägsna sig från sin far. Hon förebrådde sig nu, att hon varit sin moder till så liten glädje denna tid, men hon fann att hon kunde vara till någon tjenst för de vänner, hon älskade så högt, och sålunda var äfven hennes beslut snart fattadt, ehuru det fordrades en nästan våldsam kraftansträngning, för att öfvervinna den domning, åt hvilken hon hängifvit sig.
Fru Metta fick nu fullt opp att uträtta, för att utrusta Sigrid med varma resplagg och en dugtig vägkost. Hennes drägt för öfrigt var icke svår att ordna. Hon reste icke till nöjen och sällskapslif, och den sorgdrägt hon bar, emedan hennes far ansågs död, var äfven nu den lämpligaste. Det var icke till ett glädjehus hon skulle komma. Sjelfva färden var dyster, som tiden det var. Färden gick längs stranden af Bottenhafvet. Dess yta låg till det mesta bunden af isen, men på längre afstånd hördes ännu stundom de svarta, dystra vågorna bryta med dån mot iskanten. Sjelfva landet gaf icke en gladare anblick. Vägen gick genom de trakter, der klubbekriget våldsammast härjat, och de öde liggande byarna; det visade endast ruiner och elände. Snötäcket, som låg öfverallt, dolde dock månget förödelsens spår och gömde, att tegarne lågo oodlade och gräslupna. Sällan syntes någon qvinna eller ett barn; någon kraftfull karl, ännu mera sällan. Knappt mera upplifvande var det, om Sigrid någongång försökte,att ge sig i samtal med någon af de få menniskor, som här sågos till. Dessa yttrade blott glädje öfver att de män gått under, hvilka varit för Sigrid de käraste, och hvilkas sak hon varit van att anse som fäderneslandets egen, och hvilkas åsigter varit rättesnöret för hennes tankar och önskningar. Af hertig Carl, den man som hon lärt sig att tänka på endast med en slags fasa, just af honom väntade nu detta folk att se sin framtid betryggad, och gjorde sig högst ljusa förhoppningar om huru det skulle bli bra, blott han blefve konung.
Långsamt gick resan, ingen skjutsinrättning befordrade den vägfarandes fortkomst. Med ackord och många omgånger, lyckades det dock för den omtänksamme och erfarne tjenaren, att alltid skaffa hästar, och så gick dock småningom färden framåt.
Hvem är den höga qvinna, som sitter der i det tarfliga rummet, stödd emot en ländstols höga karm? Det mycket grånade håret, benadt midt i pannan, ligger struket åt ömse sidor. Öfver den fotsida svarta drägten ligger en bredfållad hvit duk, stucken i kors öfver bröstet. Djupt nedlutande sin panna i handen, sitter hon så, timma efter timma, vecka efter vecka, utan tårar, utan klagan, endast sällan bytande ställning eller yttrande något ord.
Hvarföre sörjer den ädla? På hennes panna thronar styrka och mod, är styrkan bruten, är modet krossadt?
Det var ej längesedan hon ägde en make, mäktigare än mången konung, hon hade ägt en syster på thronen, och mången anförvandt lika högt uppsatt, nu var hon en fattig fånge, utan stöd och med brist nästan på det nödvändiga. Hon hade delat sin store makes hjerta, hon hade delat hans åsigter, hon hade ännu efter honom lefvat och kämpat och offrat allt, för samma idée, för ”konungen”. Hon hade kämpat för den idée som af hennes tid hyllades som den högsta; och nu låg den krossad under hennes dödsfiendes jernhand. Hon hade ägt stora gods med talrika underhafvande, än mer, hon hade ägt ett helt land attmanagodt före, attverkaädelt och godt före, hon ägde nu endast ett fängelses ringa rymd till sin verld. Många vänner och anförvandter hade stupat för hertigens bila, många vänner och anförvandter gräto nu: enkor, sina män och barn, sina fäder. Hennes dotter hade älskat en yngling, älskvärd, ehuru icke jemnbördig: äfven denne hade krossats af det öde, hon hade dragit öfver honom! Men ännu bar hon sin sorg modigt, med högburet hufvud, och i det ädla anletet lästes en djup, men dock lugn sorg.Dådrabbade ännu ett slag: Sonen den förstfödde, den älsklige, ridderlige ynglingen, som ännu stod trogen och fri vid sin konungs sida, äfven han drogs in i den härjande hvirfveln, och ett våldsamt, blodigt slag krossade modershjertat på samma gång, som det drabbadesonens hufvud; och nu sjönk modren tillsammans för slaget.
Och dock skulle hon nås af nya sorger. Äfven till fångarna hade burits sägner om gräsliga mord, som åter förestodo. Ännu mera blod skulle gjutas, ännu flere ädla hufvuden falla. Just i dag skulle ett nytt blodbad anställas på Linköpings torg. De flesta af de dömda voro anförvandter och vänner till de fångna fruntimren. Af deras hustrur voro flera fru Ebbas nära vänner och bekanta.
Fru Ebba satt i ett hörn af rummet. Stundom for som en skälfning öfver hela hennes kropp. Vid hennes fötter satt på en pall hennes dotter Karin. Äfven hon var stilla, försjunken i tankar; men nu utbrast hon utan någon yttre anledning i klagan, så djup och skärande, att Hebla flydde ut i det yttre rummet, för att, äfven hon, der i tysthet få gråta. Äfven hennes unga hjerta hade lärt sig känna sorgens bitterhet denna tid, men i dag framkallades hennes tårar oftast af tanken på hennes vän och lekkamrat, Peder Banér, hvars far var dömd, att denna dag gå till döden. Och så grep henne den tanken, att kanske just i detta ögonblick hans hufvud föll för bilan. Då betäckte hon bäfvande ögonen med sina händer och hastade åter in, för att i sin mors och systers närhet känna sig mindre hemsk till mods.
Mildt lade fru Ebba sin hand på Karins lockar. Det unga hufvudet sjönk ned på modrens knä, der hon dolde sitt ansigte, under det hon ännu skakades af konvulsiviska snyftningar.
Just nu hade äfven Sigrid anländt, med sin följeslagare. De sista helsningarna från sonen och brodren grepo än mera djupt, genom medvetandet om den blodsutgjutelse, hvilken nu som bäst pågick, och på den blodiga grunden af det närvarande målade sig hemskt minnet äfven af alla de i Finland afrättade vänner och deras olyckliga enkor, dem Bertilsson nu omtalade. Mord, blod, gräsligheter hvartut tanken flög. Karin ägde ej längre kraft att emotstå; en djup och långvarig svimning befriade henne slutligen från medvetandet af alla dessa fasor. Hebla var ännu nästan ett barn, hon kunde gråta.
Fru Ebba, biträdd af Sigrid, vårdade den afsvimnade, kallade henne åter till lif, och vakade natten om, vid hennes bädd.
Fru Ebba hade i sjelfva öfvermåttet af lidande funnit ett motgift. Ur djupet af sin själs marter, hade hon rest sig med ett slags lugn. Vid sin dotters bädd, satt den ädla qvinnan, ödmjukt lutande sin hjessa, och läste för sin dotter trösteord ur en stor bibel, som låg framför henne på ett litet bord; hon bad om styrka för sig och de sina, och för de många, som voro nära att förtvifla. Vid sängfötterna knäböjde Hebla och Sigrid.
Ett par dagar hade förflutit. Ännu hade ej Karin förmått lemna sängen. Fru Ebba satt nu invid fönstret och Sigrid vid sängen. Då hördes någon komma åkande. Några häftiga ord vexlades i förstugan, dörren slogs hastigt opp, och in störtade den unge Peder Banér. Han hastade fram till fru Ebba, som stigit opp vid bullret, kastadesig ned för henne och omfattade hennes knän under vilda, orediga utrop.
Hebla sprang fram, lade sin hand på hans arm och, utan att ens veta hvad hon sade, yttrade hon helt lågt: ”Weli, ännu är solen icke död!”
Peder reste sig hastigt, såg ett ögonblick på Hebla, och tårarna brusto ur gossens ögon; han gömde dem med sina händer, men snart reste han åter opp hufvudet och sade: ”Hebla, Hebla, visste du dock huru förfärliga dagar jag upplefvat.”
Hebla teg och tryckte blott stilla hans hand.
”Huru se vi dig nu här?” frågade fru Ebba.
”Jag skall till Djursholm, mor ville, jag måste derföre, fast det var så rysligt att lemna henne. Hon kommer efter snart ock. Herr Axel tog mig med sig. Han skall till Stockholm, men tog denna väg för en angelägenhets skull. Jag bad honom så, när vi foro här förbi, så att han lät mig komma hit. Han väntar sjelf här i grannskapet. De ville ej släppa in mig, jag trängde mig in nästan med våld, jag måste se er.”
Sedan det första våldsamma utbrottet vid återseendet nu något stillats, talade Peder med mera lugn om sin faders, riksrådet Gustaf Banérs, och de andra riksrådens olyckliga slut. Äfven en trösterik nyhet visste han att meddela, att flere af de dömda fått nåd på afrättsplatsen, och Hebla med ungdomens lätthet att emottaga nya intryck, var nära att jubla högt, när hon hörde att Stålarm nu för tredje gången blifvit benådad, ehuru han redan stigit på den röda matta der slaget skulle drabba. Åter började Peder tala om sinfar. Han omtalade och beskref noga, hvad denne gjort och talat under de sednaste dagarna af sin lefnad och i sin dödsstund. Stolt höjde sig gossens bröst och hans hufvud reste sig, då han med hänryckning omtalade sin faders mod, de många sköna ord han talat till maka och barn, hans herrliga stolthet, då han åberopade sig på sin oskuld, sina mångåriga förtjenster om fäderneslandet. Slutligen upprepade han med hänförelse fadrens ord: ”fyra bedröfvade enkor och tjugutvå faderlösa barn lemnas här i dag att gråta, deras tårar och vårt oskyldiga blod skall dagligen ropa till Gud. Ty jag är oskyldig, hörer det. Och förbannad vare den, som talar illa på vår döda mull.”
Hebla såg med förvåning på sin fordne lekkamrats blossande ansigte. Det tycktes henne underbart, att han dock kunde tala om alla dessa händelser, så som han det gjorde.
Nu steg Peder opp från den stol, der han suttit och sade: ”Hebla, jag ville dock tala ett ord med dig.” Derpå tog han hennes hand och förde henne ut i det yttre rummet.
”Barnsinnet vexlar och glömmer”, sade fru Ebba. ”Barnet kan leka med tåren i ögat.”
Men fru Ebba misstog sig, som så ofta äldre personer göra, då de bedömma barns beteende. Det var icke Peders mening att språka nu med Hebla om fordna lekar. När de båda unga hunnit i det yttre rummet, stängde Peder till dörren och sade: ”Hebla, jag måste tala med dig, derföre bad jag så angeläget att få komma hit. Vi ha lekt tillsamman, vi ha också delat allvare mångengång. Du vet, att vi lofvat att ge hvarandra förtroende af allt vigtigt i vårt lif, och att vi alltid skola lita på hvarandra. Nu måste du derföre vara min förtrogna, i det hvaråt jag egnat mitt lif. Hebla, åt dig, min bästa vän, vill jag betro att förvara mitt heligaste. Ser du, den här lilla guldmedaljongen fick jag af far på min femtonde födelsedag. Den är liten, deri låg blott en valknut af hans hår. Nu förvarar den yttermera en helig skatt, en droppe af hans blod. Hebla! du skall gömma den åt mig.”
Hebla ryste, men emottog medaljongen och sade: ”efter du så vill, Weli. Måtte jag blott rätt kunna vårda den. Hvarföre behåller du den icke sjelf?”
”Jag vet ej hvart jag kommer att kastas omkring, den kunde förloras. Jag vill icke eller nöta ut dens styrka, med att dagligen se den. Dock, du måste veta min hemlighet, men tyst som grafven. Icke ens mor får veta den. Den bor djupt här inne i mitt bröst. Hebla, jag har gjort ett löfte, jag har svurit en ed. Jag har bundit mig för hela mitt lif vid ett löfte. Det blir nu mitt mål, mitt lif!”
Hebla blickade förvånad på gossen. ”Hvad menar du, Weli, du skrämmer mig.”