Georg Stiernhielm.
Georg Stiernhielm.
Storhetstidens främste skald är
Georg Stiernhielm. Stiernhielm var son av en bärgsman, Olov Marqvardsson, och föddes i Vika socken i Dalarne (1598). Efter förberedelse i Västerås skola avgick han vid 21 års ålder till universitetet i Uppsala samt företog sedan en längre utländsk resa, varunder han bedrev studier vid flera, företrädesvis tyska, högskolor. Hemkommen tjänstgjorde han någon tid som lektor vid Västerås gymnasium, men sedan han genom sina stora kunskaper och lysande snillegåvor ådragit sig de maktägandes uppmärksamhet, användes han tid efter annan i en mängd olikartade värv. År 1630 utnämndes han till assessor vid hovrätten i Dorpat samt blev följande år adlad. Några år senare återkallades han till Stockholm för att deltaga i lagkommissionens arbete. Det är vid denna tid — han var då över 40 år — hans värksamhet som skald begynner. Genom att forma språket efter antikens versbyggnader höjde Stiernhielm den svenska diktningen till en värklig konstpoesi, varför han ock av eftervärlden har blivit kallad »den svenska skaldekonstensfader». Hans mest berömda diktalster ärHerkules, en allegorisk dikt, som behandlar sagan om Herkules vid skiljevägen, där »fru Lusta» och »fru Dygd» var för sig sökte draga honom på sin sida. Dikten är egentligen en målning av tidens seder, och Herkules är den unge svensken, som ställes i valet mellan ett liv i lättja och sinnliga njutningar å ena sidan samt dygd och pliktuppfyllelse å den andra. »Herkules» är skriven påhexameter, vilken versformhärmed införes i svensk poesi. Av Stiernhielms övriga dikter må nämnasBröllopsbesvärs ihågkommelse, vari på ett skämtsamt sätt skildras det myckna besvär, som är förknippat med ett bröllop på landet. Vid sidan av sitt skaldskap ägnade sig Stiernhielm åt vetenskaplig forskning på olika områden. Han sysslade med matematik, naturvetenskap och filosofi samt bedrev hävda- och språkforskning. För modersmålets utbildning och förädling ivrade han varmt och begynte utgivandet av en ordbok, kallad »Gambla Svea och Götha måles fatebur», varav han emellertid blott medhann första bokstaven. Hans mångsidighet hade nämligen till följd, att mycket av vad han påbörjade, blev ofullbordat.
Efter några års vistelse i Stockholm återflyttade Stiernhielm till Livland men nödgades inom kort med maka och barn fly därifrån, sedan hans gods blivit plundrat av ryssarna. Alldeles utblottad återkom han till Sverge. Snart erhöll han dock nya ämbeten och utnämndes slutligen till föreståndare för det av Magnus Gabriel de la Gardie inrättade antikvitetskollegiet, vilket ämbete han innehade till sin död (1672). I det längsta bibehöll han själs- och kroppskrafter oförminskade och sysselsatte sig ännu vid 73 års ålder med vetenskapligt forskningsarbete. Till sinnet var han glad, öppen och frimodig. Hans vän och lärjunge, skaldenColumbus, säger om honom: »Han tackade innerligen sin skapare, som honom i sina dagar en hälsosam kropp, ett gott förstånd, dagligt bröd, ett förnöjsamt sinne och ett glatt gemyt hade förlänt.» Hans gravskrift, som han själv dikterat, lydde: »Han levde glad, så länge han levde.»
Samma nit om språkets uppodling, som drev Stiernhielm att reformera den svenska poesien, synes även ha äggat en annan av tidevarvets män till vitter alstring. I en samtidigt med Stiernhielms Herkules utgiven dikt,Thet Swenska språketz Klagemål, avSkogekär Bergbo, under vilket namn man antagit, att presidentenGustav Rosenhane(död 1684) skulle dölja sig, klagar skalden över att »thet icke, som sig borde, ährat blifver». Senare utkommo under samma pseudonymtvenne diktsamlingar:Fyratijo små wijsorsamtVenerid, en samling av 100 sonetter,[11]utgörande kärlekskväden, som äro tillägnade den kvinna, vars namn diktvärket bär.
Den ovan nämnde
Samuel Columbus(född 1642, död 1679) skrev — jämte tillfällighetsverser på hexameter efter Stiernhielms mönster — flera veka och stämningsfulla lyriska dikter, däri han visar ett utpräglat sinne för versens välljud. Hans förnämsta värk äro de religiösa diktsamlingarnaDen bibliske verldenochOdæ sveticæ[12](i den senare förekommer psalmen 440 i 1819 års psalmbok). Tillsamman med Stiernhielm, hans faderlige vän och gynnare, värkställde han en dramatisering av dennes Herkules. Även på språkforskningens område uppträdde Columbus som författare med ett utkast till en svensk språklära, den första i sitt slag:En svensk orde-skötsel.
Lasse (Lars) Johansson(född 1638, död 1674), vanligen kalladLucidor[13]den olycklige, har skrivit andliga och världsliga visor, av vilka flera röja en mindre vanlig skaldebegåvning. Främst stå hanspsalmer(i omskriven form intagna i vår nuvarande psalmbok, n:r 463, 465 och 467), vilka på ett gripande sätt måla den skuldmedvetne syndarens ånger. Bland hans världsliga dikter må nämnas någradryckesvisor, vari han med en dramatisk livlighet, som påminner om Bellman, skildrar några scener ur den tidens krogliv.
Lucidors levnadsförhållanden äro föga kända. Sedan han en tid studerat i Uppsala samt gjort en utländsk resa, bosatte han sig i sin födelsestad, Stockholm, där han förtjänade ett knappt bröd med att giva språklektioner och skriva tillfällighetsdikter, såsom bröllops- och begravningssånger, samt förde för övrigtett oordentligt levnadssätt. Under ett besök på källaren Fimmelstången råkade han i gräl med en annan krogkund, vilken genomborrade honom med sin värja. Efter hans död utgavs en del av hans dikter under titelnHelikons blomster.
Håkan (Hakvin) Spegel(född 1645, biskop i Skara och Linköping, ärkebiskop, död 1714) är tidevarvets ryktbarastepsalmförfattare. Av hans psalmer, som utmärka sig för flärdlöshet, trosvärme och poetisk skönhet, intogos i 1695 års psalmbok icke mindre än 38 st. varibland ett tjugutal äro bibehållna i den nuvarande. Ett annat poetiskt arbete av hans hand är »Guds wärck och hwila», en framställning av skapelsehistorien. Spegel var tillika en framstående predikant och en varm ivrare för folkbildningens höjande. Han var en av de lärdaste och mest värksamma kämparna för »nysvenskan»; hansSvensk Ordabook(utgiven 1712) är den första något så när fullständiga ordboken över svenska språket.
Jäsper Svedberg(född 1653, professor i Uppsala, biskop i Skara, död 1735) intager likaledes ett framstående rum på psalmdiktningens område. Huvudsakligen genom hans försorg utarbetades ettförslag till ny psalmbok, som granskades och även gillades. Men sedan den utkommit från trycket, blev den på några avundsmäns tillskyndan indragen under föregivande, att den var irrlärig, och Svedberg, som själv bekostat tryckningen, gjorde stor ekonomisk förlust. På grundvalen av Svedbergs förslag utarbetades emellertid den psalmbok, som antogs 1695 och vanligen kallas »gamla psalmboken». (Av dess psalmer ha omkring 200 insatts i den nuvarande.) Bland de psalmer Svedberg själv skrivit, må framhållas n:r 99, 342 samt 500: 7 v. (»Herre, signe du och råde»). För språkets reformering genom en förbättrad rättstavning var han livligt värksam och utvecklade sina åsikter bl. a. i en skrift, kallad »Schibboleth»[14]eller »Swenska språkets rycht och richtighet».
Bland tidevarvets psalmsångare förtjäna även att nämnasPeter Lagerlöf(född 1648, professor i Uppsala, död 1699) ochJakob Arrhenius(född 1642, likaledes professor, död 1725). Den förstnämnde har skrivit n:r 328 och 332 i nu gällande psalmbok, och av den senare ha vi de vackra psalmerna 52, 213 och 215 m. fl. Lagerlöf utmärkte sig även såsomlatinskskald och har dessutom diktat ett av hans samtid mycket berömt kärlekskväde,Sång till Elisandra.
Johan Runius(född 1679, död 1713) var av sin samtid högt uppburen för sina poetiska alster och erhöll t. o. m. hederstiteln »skaldefursten». Hans dikter, som efter skaldens död utgåvos samlade under titelnDudaim[15], bära prägeln av ursprunglighet, hurtighet och ett gott skämtlynne, men något större litterärt värde äga de icke, i det att de äro skäligen andefattiga och formen ofta är vårdslösad. Bland hans dikter märkes »Friskens och Runii resa till Dalarön» med en livlighet i skildringen, som leder tanken på Bellman. Runius’ förmåga att rimma var förvånansvärt stor. Som ex. härpå må nämnas »Rimdanz i fastlagen». Trots fattigdom och sjuklighet bibehöll Runius sitt muntra lynne in i det sista. Dagen före sin död, den 1 juni, skrev han:
»Har majus varit svår och bitter tid för Runius,så ger väl honom Gud en glad och rolig junius.»
»Har majus varit svår och bitter tid för Runius,så ger väl honom Gud en glad och rolig junius.»
»Har majus varit svår och bitter tid för Runius,så ger väl honom Gud en glad och rolig junius.»
»Har majus varit svår och bitter tid för Runius,
så ger väl honom Gud en glad och rolig junius.»
Den romanska skalderiktningens förnämste representant i Sverge är
Gunno Dahlstierna, som före adlandet hette Eurelius (född 1661, lantmäteridirektör, död 1709). Dahlstiernas märkligaste dikt ärKungaskald, ett sorgekväde vid Karl XI:s död, vilket är skrivet på ett italienskt versmått, »ottave rime», som han införde i svensk poesi. I 268 åttaradiga strofer besjunger han i ett högstämt språk det svenska storväldet, men de storståtliga bilder som han använder, slå ofta över i det löjliga (»himmelns silvervårta», »Phoebus[16]sockerknippe»), och detalrika lärda vändningarna tarva förklaringar, för att dikten skall bliva njutbar. Lyckligtvis fann denna diktart som inom den bildande konsten motsvarades av den samtidigt rådande barockstilen, föga efterföljd i Sverge.
På övergången till nästa tidevarv stå de tvenne följande skalderna.
Jakob Frese(född i Finland omkr. 1690, död 1729) började sitt författarskap med tillfällighetsdikter i den gängse stilen. Småningom nådde han dock fram till en mera egenartad diktning i skildringen av sitt eget livs inre. Under intrycket av dels fäderneslandets olyckor, dels egna lidanden (en långvarig sjukdom) få hans sånger en vemodig, klagande grundton, som kännetecknar särskilt hansVårbetraktelser. IPassionstankarträder oss till mötes en from barnatro, blandad med en djup levnadströtthet.
Samuel von Triewald(född 1688, död i holsteinsk tjänst 1743) blev en banbrytare för den nya litterära smakriktning, denfransk-klassiska[17], som under följande tidsskeden skulle sätta sin prägel på vårt lands vittra alstring. I sin satir[18]Mot våra dumma poetergisslar han obarmhärtigt såväl det andefattiga rimsmideriet som den förkonstlade och svulstiga känslopoesien. I några kvicka skämtberättelser på vers efterbildar han den franske skämt- och fabeldiktarenLafontaine.
Olov Rudbeck d. ä.
Olov Rudbeck d. ä.
Bland de män som under stormaktstiden ägnade alla sina krafter åt den andliga odlingen, står
Olov Rudbeck d. ä.i främsta ledet. Han var född i Västerås (1630) och son av den lärde och dugande professorn, sedermera biskopen Johannes Rudbeckius (se sid. 16). Vid 16 års ålder kom han till Uppsala, där han ägnade sig åt naturvetenskapliga, företrädesvis medicinska studier och gjorde redan som student sitt namn odödligt genom upptäckten av de s. k. lymfkärlen. Genom ett frikostigt understöd av drottning Kristina blev han i tillfälle att företaga enstudieresa till utlandet, förnämligast Holland. Efter hemkomsten utnämndes han till professor i botanik samt några år senare i medicin vid Uppsala universitet och lyckades snart genom sina föreläsningar och förevisningar väcka den studerande ungdomens intresse för dessa vetenskaper, som han dessutom främjade genom att uppföra en anatomisk lärosal, anlägga en botanisk trädgård m. m. För övrigt var knappast något värksamhetsfält honom främmande; han ägnade sig med framgång åt fysik, astronomi, fornforskning samt försökte sig på konster och handaslöjder. I stadens offentliga värv deltog han på ett sätt, som förskaffade honom det erkännandet, att »allt som skulle göras, gjordehani sta’n». Såsom skriftställare vann Rudbeck europeisk ryktbarhet genom sitt märkliga arbeteAlland eller Manheim, vanligen kallat Atlantikan. I detta söker han bevisa, att ett av den grekiske filosofen Platon beskrivet mönstersamhälle, Atlantis, varit ingenting annat än det gamla Sverge, samt att detta var det först odlade landet på jorden, de indo-europeiska folkens urhem och den västerländska kulturens vagga. Detta arbete, som vittnar om författarens stora beläsenhet och framför allt fyndighet, väckte ett ofantligt uppseende — även utlandets lärda uttryckte sin beundran — och de däri uttalade åsikterna gällde länge som historiska sanningar. De stolta forntidsdrömmarna förbleknade dock efter hand inför en mera kritisk hävdaforskning, och numera tillmätes Atlantikan icke något vetenskapligt värde.[19]Av det stortanlagda värket utkommo tre delar. Den fjärde var under tryckning, då en förhärjande vådeld lade större delen av Uppsala i aska (1702), varvid såväl manuskript som färdigtryckta exemplar förstördes. Fyra månader efter denna händelse slutade han sitt värksamma liv. Uppsala domkyrka, som han genom sin rådighet räddade undan lågorna, bevarar hans stoft.
[9]Antik = fornartad, något som tillhör den grekiska eller romerska forntiden.
[10]Libertas = frihet.
[11]Sonett, en dikt med två fyraradiga och två treradiga strofer. Denna versform härstammar från Italien, där den tidigt nådde stor fulländning genom skaldernaDanteochPetrarca.
[12]Den fullständiga titeln lyder: Odæ sveticæ, thet är någre verldsbetracktelser, sång-vijs författade.
[13]Lucidor, av ett latinskt ord, lucidus, som betyder skinande, klar.
[14]Ordet, Schibboleth är hämtat ur Domareboken (kap. 12:5 ff.).
[15]Dudaim = kärleksäpple.
[16]Foibos Apollon, i den grekiska gudavärlden sångens gud.
[17]Klassisk, i vidsträckt mening lika med mönstergill, ypperlig, av bestående värde.
[18]Satir = dikt som förlöjligar människornas dårskaper.
[19]Angående indo-europeernas urhem torde förtjäna påpekas, att vetenskapliga forskare i våra dagar framlagt skäl för att detta värkligen skulle ha varit beläget vid Östersjöns stränder (Nord tyskland, de danska öarna och Sydsverge).
I vissa avseenden är frihetstiden ett av de mest glänsande tidevarven i vår historia. Visserligen upphörde Sverge under Karl den tolvtes regering att vara en stormakt i politiskt hänseende, men sedan den stora ofredens dagar voro slut, nådde vetenskapen, konsten och litteraturen en blomstring, som dittills icke skådats i vårt land. Frihetstidens ledande män intogo i allmänhet en välvillig hållning gentemot den andliga odlingen, och många av dem understödde med pänningar litteraturens, konstens och vetenskapens främsta utövare. Av stor betydelse blevo de lärda samfund ellerakademier, som under denna tid inrättades. Den älsta av dessa ärVetenskapsakademien, som bildades 1739, och bland vars stiftare märkasLinné,HöpkenochAlströmer. Denna akademi främjar isynnerhet den naturvetenskapliga forskningen. Den för konst och litteratur varmt intresserade drottningLovisa Ulrikagrundade några år senareVitterhetsakademien, men dess inflytande på Sverges litteratur blev ej synnerligen stort, alldenstund den snart av politiska skäl måste nedlägga sin värksamhet. I annan form blev den emellertid sedan återupprättad. De bildande konsterna uppmuntrades avMålar- och bildhuggarakademien(= Fria konsternas akademi), musiken avMusikaliska akademien.
Ett utmärkande drag för hela detta tidevarv är en strävan efter att framför allt främja det nyttiga. Denna strävan visar sig även inomvitterheten. Lärodikter äro under denna tid mycket vanliga. Det ledande landet i Europa var Frankrike, och detta var orsak till att den franska smaken vann insteg även hos folk av andra nationer. De franska diktarna, tragediförfattarnaCorneilleochRacine, komediförfattarenMolièrem. fl., togos till mönster, och flertalet av tidens skalder använde versformer, som voro lämpade efter det franska språkets lagar, men som icke alltid voro till fördel i andra tungomål.
Under detta tidevarv framträdde de första romanförfattarna i vårt land.
Historieskrivningenbedrevs av Olov von Dalin och Sven Lagerbring. Under frihetstiden fullbordades också vår ännu gällande lagbok, den s. k.1734 års lag, vilken dock sedermera undergått vissa förändringar.
Språkforskningengick framåt med stora steg under ledning avJohan Ihre(född 1707, död 1780), och under denna tid erhöll vårt modersmål den form, som det i huvudsak ännu har. Dalins tidning »Then Swänska Argus» bidrog kraftigt till nysvenskans utveckling, och detsamma var fallet med den nyss nämnda lagboken.
Det mest utmärkande för frihetstiden är emellertid den lysande rad vetenskapsmän, som Sverge då hade att framvisa. Det var nu somLinnégjorde sitt namn berömt inom botanikens område, och på kemiens fält värkadeTorbern BergmansamtKarl Vilh. Scheele. En naturvetenskapsman, vilkens storhet man först i våra dagar kunnat fullt uppskatta, var den även som »andeskådare» bekanteEmanuel Svedenborg, Jäsper Svedbergs son. De resultat, som han kom till, angående hjärnans bark som säte för själens liv, ha nu, över ett sekel efter hans död, bekräftats av vetenskapen och gjort Svedenborgs namn till ett av de mest lysande i vår historia.
Olov von Dalin.
Olov von Dalin.
Frihetstidens mest betydande författare är
Olov von Dalin(född 1708, död 1763). Han var prästson från Halland. Vid ett års ålder förlorade han sin fader, men styvfadern gav honom en vårdad uppfostran. Tretton år gammal sändes han till Lund, där han blev en flitig lärjunge till den berömde professor Rydelius. Genom hans bemedling erhöll Dalin en lärareplats i Stockholm, där han snart inträdde på ämbetsmannabanan. Redan före sin stockholmsvistelse hade Dalin börjat skriva vers, och därmed sysslade han även, sedan han kommit till huvudstaden. Under ett par års tid utgav han den förut nämnda tidningen »Then Swänska Argus», som blev mycket läst. I Argus skrev Dalin skämtsamma, satiriska artiklar, i vilka han framhöll sin tids lyten. Denna tidning meddelade inga nyheter och var således i viss mån olik våra dagars pressalster. År 1734 upphörde Argus, och »man sörjde över hela riket liksom över ett besynnerligt dödsfall». Allmänheten visste ej, vem som var utgivare av Argus, men rikets ständer uttalade sig för att författaren skulle ihågkommas med befordran, ifall han någon gång skulle bliva känd.
Av Dalins övriga skrifter på prosa märkes särskiltSagan om hästen, i vilken han skildrar svenska folkets och dess konungars öden under nyare tiden t. o. m. Karl den tolvtes död. Denna berättelse skrev Dalin efter hemkomsten från en utländsk resa, och då utgav han även sin förnämsta dikt i bunden form,Svenska friheten. Bland hans smärre lyriska dikter märkes den vackraÄngsövisan. Han skrev även ett par skådespel och visade på så sätt sitt intresse för den nybildadeSvenska teatern.
På ständernas förslag fick Dalin i uppdrag att utarbetaSvea rikes historia. Utmärkande för dettavärk är det lättfattliga språket, som gjorde, att intresset för historiekunskapen blev väckt även hos de bredare samhällslagren.
Dalin försökte att så mycket som möjligt hålla sig utanför partistriderna, men sedan han blivit kronprins Gustavs lärare, drogs han allt mer åt hovpartiet. På grund av sitt förhållande till konungahuset måste han lämna sin plats men tilläts återvända efter en tid av fyra år, varefter han utnämndes till hovkansler, vilket ämbete han innehade till sin död.
H. Ch. Nordenflycht.
H. Ch. Nordenflycht.
En riktning, något avvikande från Dalins, företräder fru
Hedvig Charlotta Nordenflycht(född 1718). Hon är den första person, som i vårt land helt ägnat sig åt litterära värv, ty alla hennes föregångare, såväl manliga som kvinnliga, idkade skriftställeriet mera som en bisyssla. Skillnaden med Dalins och fru Nordenflychts författarskap kan angivas sålunda, att den förres betecknar övergången från gammalt till nytt, under det fru Nordenflycht och den henne närstående kretsen röjde väg för det gustavianska tidevarvets litterära riktning.
Hedvig Charlotta Nordenflycht var född i Stockholm men uppfostrades på landet. Redan som barn visade hon sig mycket vetgirig och sysslade helst med läsning. Föräldrarna motarbetade dock hennes önskan att få studera.
Efter sitt giftermål med en prästman, Jakob Fabricius, bodde fru Nordenflycht en tid i Karlskrona men förlorade där inom kort sin make. Hon flyttade därefter åter till stockholmstrakten och sökte sin tröst i diktning. Hennes mest bemärkta skaldestycken förekomma i diktsamlingarnaDen sörjande turturduvanochKvinnligt tankespel. I den förra uttrycker hon sin sorg över makens död.
I fru Nordenflychts hem umgicks en stor del av tidens yngre vitterhetsidkare, bland vilka värdinnansjälv utgjorde medelpunkten. Mycket arbetade hon för att vidga kvinnans värksamhetsfält. Under sina sista år bebodde hon ett litet torp i närheten av Skokloster i Uppland, och där slutade hon sina dagar 1763, samma år som Dalin.
Gustav F. Creutz.
Gustav F. Creutz.
Gustav Filip Creutz(född 1731, död 1785) representerar samma riktning som fru Nordenflycht och var en av hennes närmaste umgängesvänner. Han gjorde sig tidigt bemärkt genom sin och Sverges förnämsta herdedikt,Atis och Camilla, »en sång så ljuv som lärkornas om våren». I ståtliga verser skildrar han de sorger och lidanden, som lejonjägaren Atis och Dianas prästinna Camilla hade att utstå, innan de blevo förenade.
Creutz innehade flera av fosterlandets högsta ämbeten, vilket torde ha värkat hämmande på hans diktarvärksamhet, som omfattade en period av blott tio år.
G. F. Gyllenborg.
G. F. Gyllenborg.
Gustav Fredrik Gyllenborg(född 1731, död 1808), »dygdens sångare», var i mycket en motsats till sin ungdomsvän Creutz. Den största skaldebegåvningen av dessa båda sångarbröder ägde onekligen Creutz, men även av Gyllenborg ha vi flera vackra dikter, oftast av en allvarlig satirisk läggning. Mest bekanta äro hansfabler[20]samt det stora skaldestycketÅrstiderna, en »målning i ord».
Anders Odel(född 1718, död 1783) var författare till den över hela landet sjungna, 90 strofer långa visan om den mördadeMalcolm Sinclairsankomst till underjorden, där han träffade bl. a. Karl den tolvte.Denna visa fick politisk betydelse därigenom, att den underblåste krigsstämningen i landet.
Jakob Wallenberg(född 1746, död 1778), skrev den även i våra dagar gärna lästa humoristiska reseskildringenMin son på galejan, skildrande en färd till Ostindien.
Frihetstidens förnämste hävdatecknare var
Sven Lagerbring(född 1707, död 1787), som iSvea rikes historiaskildrat vårt lands öden till inpå 1400-talet. I stilens behag överträffas Lagerbring av Dalin men i forskningens djup av ingen samtida.
Karl von Linné.
Karl von Linné.
I den lysande rad vetenskapsmän, som detta tidevarv har att uppvisa, intar
Karl von Linnéen av de främsta platserna. Han föddes i Råshults komministerboställe i Småland 1707. Fadern, som var präst, önskade, att även sonen skulle ägna sig åt detta kall. Men det gick trögt i Växjö skola för den unge Linnæus, vilket namn han bar, innan han blev upphöjd i adligt stånd. Endast för naturvetenskaperna, synnerligast botaniken, hyste han något större intresse. Fadern gav till slut efter för hans önskan att få bli läkare, och han fortsatte därefter studierna först i Lund och sedan i Uppsala. Under fattigdom och försakelser arbetade han sig fram och vann världsrykte för sina upptäckter inom botanikens område. Sedan han en tid vistats i Stockholm som praktiserande läkare, kallades han till professor i botanik vid universitetet i Uppsala.
Linné företog en mängd resor inom och utom fäderneslandet, och i sinaresebeskrivningar(Lappländskaresan,Skånska resan,Västgötaresan m. fl.) har han i ett klart, lättfattligt och poetiskt språk redogjort för sina iakttagelser i naturen och bland folket.
Linné avled 1778.
[20]Fabel = dikt, i vilken djur, växter eller livlösa föremål uppträda som talande. Fabeln avser ofta att inskärpa någon moralisk lärdom.
Det tidevarv som följde efter frihetstiden, företer i vittert avseende en rik blomstring, större än under någon föregående period. Fortfarande är den franska smaken rådande. I Frankrike förkunnadeVoltaire,Rousseaum. fl. den s. k.upplysningstidensläror, som till slut mynnade ut i den stora revolutionen. Upplysningstidens förnämste representant i vårt land ärKellgren, som i sin tidningStockholmspostenmed iver förfäktade Voltaires åsikter. Upplysningsmännens kamp fördes ofta på ett hänsynslöst sätt, men mycken råhet och vidskepelse ha blivit skingrade tack vare deras värksamhet.
Under den tid som följde efter Gustav III:s död, hade vitterhetens män mycket motstånd att bekämpa. Tryckfriheten inskränktes av Reuterholm, som också i förargelsen över att ej hava blivit invald i Svenska akademien upphävde dess värksamhet. Gustav IV Adolf tillät den visserligen att återupptaga sitt arbete, men någon gynnare av litteraturens män blev den nye konungen aldrig.
I vetenskapligt hänseende står tidevarvet tillbaka för frihetstiden. Knappast något enda nytt stort namn på detta område har gustavianska tiden att uppvisa.
Gustav III.
Gustav III.
Gustav III(född 1746, död 1792), uppfostrad i enlighet med tidsandan, tog sig an flera av de författare, som under denna tid framträdde, och vitterhet och konst hade alltid i honom en hängiven vän. Alldenstund han självhyllade den franska smakriktningen, blev det företrädesvis diktare av denna skola, som kommo i åtnjutande av hans beskydd, men även till andra författare sträckte sig hans välvilja. Sitt intresse för litteratur och konst visade konungen även genom återupprättandet avSvenska teaternoch instiftandet avSvenska akademien. För teaterns räkning skrev han flera skådespel, bland dem det berömda stycketSiri Brahe och Johan Gyllenstierna. Ofta hade han dock Kellgren eller någon annan av sina förtrogna till att utarbeta sina alster.
Svenska akademien inrättades 1786 och liknar till sammansättning och ändamål den av kardinal Richelieu stiftadeFranska akademien. Svenska akademiens mål är att befordravältalighetenochskaldekonstensamt uppodlaspråket. Medlemmarna äro till antalet aderton, och vid inträffad ledighet välja de kvarvarande efterträdaren. Vitterhetsakademien, som delvis arbetat i samma syfte som Svenska akademien, ombildades till att främja den historiska forskningen och kallades hädanefterVitterhets-, historie- och antikvitetsakademien.
Karl Mikael Bellman.
Karl Mikael Bellman.
På övergången mellan detta och föregående tidsskede står
Karl Mikael Bellman, som föddes älst bland 21 syskon i Stockholm 1740. Föräldrarna gåvo honom en omsorgsfull uppfostran, och enligt faderns önskan inträdde han på ämbetsmannabanan, vilken dock ej passade för en natur sådan som hans. Tidigt visade sig hans vittra anlag. Redan före frihetstidens slut hade han offentliggjort en stor del av de dikter, vilka han på 1790-talet samlade utgav i tryck under namn avFredmans epistlarochFredmans sånger. I dessa besjunger han Stockholm och stockholmstrakten, framförallt Djurgården, och det glada liv som där fördes. Personerna i hans dikter, de s. k. bellmansfigurerna, tillhöra oftast de urspårades krets, tillbringa sin mesta tid på krogen och föra en eländig tillvaro. På grund av detta ämnesval ha Bellmans person och poesi blivit mycket olika bedömda, men hans stora snille har av alla erkänts. Oftast äro hans dikter av ett humoristiskt skaplynne, men mången gång framlyser vemodsdraget, »sorgen i rosenrött». Många av dem äro tillkomna under ett ögonblicks ingivelse; han spelade melodien på lutan, och samtidigt diktades orden. Ord och musik äro nämligen på det innerligaste förenade hos Bellman. Hans sånger äro skrivna för att sjungas av en röst under ackompanjemang på ett knäppinstrument, helst luta. Endast i sådant sammanhang kan man fullt förstå Bellmans diktning och inse sanningen av Tegnérs ord, att
»det finns ej tid, som dessa toner söver,det finns ej land, som deras like har».
»det finns ej tid, som dessa toner söver,det finns ej land, som deras like har».
»det finns ej tid, som dessa toner söver,det finns ej land, som deras like har».
»det finns ej tid, som dessa toner söver,
det finns ej land, som deras like har».
Sedan Bellman lämnat sitt ämbete, togs han om hand av Gustav III, som på flera sätt understödde honom; bl. a. erhöll han en sekreterarebefattning vid nummerlotteriet. Sjukdom och nöd fördystrade hans sista år, och döden kom som en befriare den 11 febr. 1795.
Den 26 juli 1829 avtäcktes vid Bellmansro på Djurgården den store sångarens byst. Denna dag, den s. k. bellmansdagen, har sedan årligen firats som en folkfest av Stockholms invånare.
Johan Henrik Kellgren.
Johan Henrik Kellgren.
Tidevarvets övriga författare kunna uppdelas i två grupper. Den ena av dessa, den s. k.akademiskakretsenellergustavianerna, ägde sin främste representant i
Johan Henrik Kellgren, »behagens skald», som föddes i Västergötland 1751. Fadern var präst. Efter studier först i Skara och sedan i Åbo, där Kellgren efter avlagda examina kallades till docent, erhöll han anställning som informator i Stockholm. Redan under sin åbovistelse hade han blivit uppmärksammad för de dikter han offentliggjort i pressen. I Stockholm valdes han till medlem i en litterär förening, Utile dulci, samt värkade som medarbetare i och blev sedermera ägare av tidningen Stockholmsposten, i vilken han »slog de stora slagen, de blixtrande, för sanning, rätt och vett». Kellgren förfäktade med iver Voltaires åsikter, och upplysningstidevarvets idéer hade i vårt land ingen varmare förkämpe än han. Med Thorild förde han i sin tidning en stor, uppseendeväckande strid angående den litterära smaken. Denna strid blev betydelsefull för Kellgrens fortsatta värksamhet som kritiker och skald.
Bland hans dikter intaga desatiriskaochlärodikternafrämsta rummet. Till det förra slaget höraLjusets fiender, i vilken han kvickt gisslar motståndarna till »upplysningen», samt den bekantaDumboms leverne.
Kellgren skrev även många vackra lyriska dikter, bland demDen nya skapelsen, vilket poem de i följande tidevarv framträdande nyromantikerna själva ansågo som ett förebud till sin egen känslofulla diktning. Denna sång är i sitt slag en av de yppersta icke blott i vår vitterhet utan i hela världslitteraturen. Även somprosaförfattareochdramatiker(Gustav Vasa, Gustav Adolf och Ebba Brahem. fl.) tillhörKellgren tidevarvets främsta. Han avled blott 44 år gammal 1795.
K. G. av Leopold.
K. G. av Leopold.
Karl Gustav av Leopold(född 1756, död 1829) var bland de gustavianska skalderna den som stod konungen närmast och tjänstgjorde som hans sekreterare. Han är bekant genom sina mångalärodikterochidyller[21](Eglé och Anette) samt för några satiriska poem (Mina nya rum, Byxorna). I striden mellan Kellgren och Thorild stod han vid den förres sida. Under hela sin levnad var han en ivrig voltairian, och på grund härav kom han på ålderdomen i ganska skarpa strider med de då framträdande nyromantikerna, vilka voro motståndare till den franska smakriktningen. Efter Gustav III:s död förstod Leopold att vinna hertig Karls och hans gunstling Reuterholms bevågenhet. Annars voro gustavianerna ej synnerligen väl sedda av den nya regeringens män.
Johan Gabriel Oxenstierna(född 1750, död 1818) är bekant som författare till skaldestycketSkördarna, i vilket han i enlighet med sin samtids åsikter framhåller lantlivets behag och besjunger lantbrukarens yrke.
Anna Maria Lenngren.
Anna Maria Lenngren.
Till gustavianerna kan även räknas
Anna Maria Lenngren, som var född i Uppsala 1755. Hemmet var fattigt, men fadern, professor M. Malmstedt, gav sin dotter en lärd uppfostran. Sin vittra bana började hon vid omkring 18 års ålder, då hon skrev den satiriska diktenTekonseljen, i vilken hon gisslar småstadsskvallret. Sedermera översatte honfleraoperatexter.[22]Efter sitt giftermål med sekreteraren Karl Lenngren offentliggjorde hon anonymt i Stockholmsposten, där hennes man var medarbetare, de dikter, som förskaffat henne icke blott samtidens utan även eftervärldens beundran. Bland dessa märkasPojkarna, en skildring av barnaårens sorglösa tid,Den glada festen, en idyll från en prästgård på landet, samt de satiriskaGrevinnans besök,Fröken Juliana,Porträtternam. fl.
Flertalet av fru Lenngrens dikter äga ett skämtsamt innehåll. Kvickt och oförargligt gisslar hon i sina satirer sin tids lyten och dårskaper. Med få och fyndiga ord skildrar hon de personer och händelser hon valt till föromål för sin sång. Allt detta har bidragit till att hennes dikter med nöje läsas av en stor publik ännu i dag. Jämte Bellman torde fru Lenngren vara den mest bekanta av skalderna från Gustav III:s dagar.
Det lenngrenska hemmet var samlingsplatsen för nästan allt vad huvudstaden den tiden ägde av vitterhetsidkare. Då Svenska akademiens värksamhet för en tid måste upphöra, samlades dess medlemmar ofta hos fru Lenngren, som var en älskvärd värdinna och duglig husmoder, vilken vid sidan av sina litterära värv själv skötte de husliga göromålen. Med stort tålamod bar hon de svåra kroppsliga lidanden, vilka förbittrade de senare åren av hennes liv, och döden kom som en befriare den 8 mars 1817.
De författare somicketillhörde den akademiska kretsen, yrkade på mera känsla i dikten och på en mindre förståndsmässig poesi. Gustavianerna hyllade Voltaire, under det deras motståndare anslöto sig till Rousseaus åsikter. De förnämste bland dem voroThorildochLidner.
Tomas Thorild.
Tomas Thorild.
Tomas Thorild(född 1759) var länsmansson från Bohuslän. Han studerade i Göteborg, Lund och Uppsala samt vistades en tid i Stockholm, där han, som förut nämnts, i tidningarna förde en häftig strid med Kellgren. Thorild var en varm beundrare av Rousseau men hade även öppen blick för de nya rörelser, som vid denna tid ägde rum inom Englands och Tysklands litterära värld. Han kämpade med iver för sina idéers framgång, men då det såg ut, som om det ej skulle lyckas för honom, begav han sig till England, varifrån han dock snart återvände. Thorild, vilken var anhängare till många av de åsikter som föddes under franska revolutionens dagar, blev för sin skriftÄrlighetenav hertig Karl landsförvisad och erhöll sedan han för alltid lämnat Sverge en professorsplats vid det svenska universitetet i Greifswald.
Det är isynnerhet somprosaförfattareochkritikerThorild förskaffat sig ett berömt namn. HansKritik över kritikerinnehåller många sanningar, värda att taga vara på, och det glänsande språket i denna skrift har väckt beundran i vida kretsar. Han avled i Greifswald 1808.
Benkt Lidner.
Benkt Lidner.
Benkt Lidner(född 1757, död 1793) var en vemodsfull lyriker, som gärna besjöng hemska, upprörande ämnen. Av denna art är hans mest bekanta skaldestycke, den storslagna diktenGrevinnan Spastaras död, i vilken han skildrar, hur en ung grevinna kastar sig in i lågorna från ett brinnande hus för att rädda sitt barn, och hur hon därvid omkommer. En värklig händelse, som inträffat vid en jordbävning i Messina, ligger till grund för denna av en sällsynt dramatisk kraft präglade dikt. I hans operaMedeaförekommerden bekanta sången »O yngling, om du hjärta har». Av Lidners övriga dikter må nämnasYttersta domen, som han själv lär ha ansett vara sitt livs mästervärk.
Få av våra skalder ha varit begåvade med större snille än Lidner, men på grund av en svag karaktär hemföll han åt dryckenskap och blev en i förtid bruten man. Hans vänner och beskyddare drogo sig därför ifrån honom; endast Thorild och Bellman övergåvo honom ej helt. Den sistnämnde sjöng ihop de pänningar, som behövdes till sångarbroderns begravning.
[21]Idyll = herdedikt.
[22]Opera = sångspel.
Med genomförandet av 1809 års statsvälvning, som nödvändiggjordes av det kritiska läge, vari Sverge genom Gustav IV Adolfs maktmissbruk hade råkat, begynner ett nytt tidsskede i vårt lands politiska historia. Men även i kulturellt hänseende inbryter en ny tid. Under den långa fredstid som nu följer, och vartill dessförinnan saknats motstycke i Sverges hävder, gör den andliga odlingen stora framsteg; isynnerhet når den litterära värksamheten en utveckling som aldrig tillförne.
Den franska smakriktningen, som under föregående tidevarv varit den förhärskande över hela Europa, börjar nu övergivas, upplysningstidens läror trängas tillbaka, och nya åskådningssätt göra sig gällande. De nya litterära strömningarna utgingo från Tyskland, där diktningen vid 1700-talets slut nåddeen dittills osedd blomstring genom de berömda skaldernaSchiller(död 1805) ochGoethe(död 1832). Oppositionen mot den franska smaken upptogs av de tyska s. k.nyromantikerna(Tieck,Schlegelm. fl.), vilka gent emot upplysningstidens ensidigaförståndsdiktningsökte hävdafantasiensochkänslansrätt. Såsom mönster för sin diktning uppställde nyromantikerna dels äldre tiders romanska skalder (italienarnaDante,Tassooch spanjorernaCalderon,Cervantesm. fl.), dels Englands ypperste dramatikerShakspere(död 1616) men isynnerhet sitt eget fosterlands medeltida diktning.
I Sverge, där den vittra alstringen under början av 1800-talet befann sig i en avmattningsperiod, hade den äldre, franska smaken sina målsmän bland de akademiska skalderna. Men redan vid tidevarvets början uppträdde några unga män (Atterbom,Hammarsköldo. a.), vilka med de tyska nyromantikerna såsom förebilder ville reformera den svenska poesien. Mellan dessa, de s. k. fosforisterna, och den äldre skolans män utspann sig en litterär fejd, som blev både långvarig och häftig. Många av tidens skalder avhöllo sig emellertid från denna strid, ehuru de i sin diktning avgjort närmade sig nyromantikerna. Till dessa »neutrala» hörde bl. a. Tegnér och Wallin.
Under detta tidsskifte värkade flera framstående vetenskapsmän på skilda områden. Ryktbarateologervoro förutom psalmisten och vältalaren J. O. Wallin bl. a.Samuel Ödman(framstående psalmdiktare) och den strängt ortodoxeHenrik Schartau. Såsomhävda forskarestår Geijer ännu i dag oupphunnen. Pånaturvetenskapernasfält arbetadeJöns Jakob Berzelius, den egentlige grundläggaren av kemien såsom vetenskap, och de framstående botanikernaKarl Adolf AgardhochElias Fries, vilkens värksamhet sträcker sig in i nästa period, samt zoologenSven Nilsson.
På övergången mellan de båda tidsskiftena stå Franzén och Wallin.