Nyromantiska skolan.

F. M. Franzén.

Frans Mikael Franzén(född 1772, död 1847) var född i Finland, men sedan detta land lösslititsfrån Sverge, flyttade han över till det gamla moderlandet, där han sedan tillbragte sina återstående år. Franzéns diktning utmärkes av en varm känsla, är ofta av ett religiöst innehåll och röjer en sann kärlek till mänskligheten. Den jordiska glädjen har han besjungit i några små fina dikter (Till en yngling,Champagnevinetm. fl.). Av hans övriga skaldestycken förtjäna att omnämnas sångerna tillSelma och FannysamtDen gamle knekten, en episk-lyrisk dikt, i vilken en gammal soldat förtäljer sina minnen från den stora ofredens dagar. Franzén var även en utmärkt psalmförfattare, och flera av hans psalmer äro intagna i 1819 års psalmbok (n:r 102, 119 och 323). Han var även en framstående predikant. År 1834 blev han biskop i Härnösand, och detta ämbete innehade han till sin död.

Johan Olov Wallin.

Johan Olov Wallin(född 1779, död 1839) skrev redan såsom yngre skaldestycken i den akademiska stilen, varifrån han dock senare frigjorde sig. Wallin var bördig från Dalarne och erhöll undervisning först i Falun och sedan vid Västerås gymnasium. Utgången från ett fattigt hem måste han tidigt bidraga till sitt uppehälle genom att undervisa yngre gossar; likväl nödgades han av brist på medel flera gånger avbryta sin vistelse vid skolan. Slutligen fick han dock fortsätta studierna och blevvid 20 års ålder student i Uppsala samt tre år senare filosofie magister. Länge tvehågsen om vilket levnadskall han skulle välja, ägnade han sig under en tid åt enskild lärarevärksamhet. Med diktningen, för vilken han allt sedan barndomen röjt stora anlag, sysslade han emellertid fortfarande och fäste vid denna tid allmän uppmärksamhet vid sig genom att på en gång hembära icke mindre än tre av Svenska akademiens pris, däribland stora guldmedaljen för lärodiktenUppfostraren. Sedan han på inrådan av en gynnare låtit prästviga sig, innehade han några år en teologie adjunktsbefattning vid Karlbergs krigsskola. Men länge kvarblev han ej på denna underordnade plats. Med korta mellanrum utnämndes han till bl. a. kyrkoherde (i Solna, sedan i Stockholm), domprost i Västerås, pastor primarius och två år före sin död till ärkebiskop. Av Svenska akademien var han ledamot sedan år 1810.

Wallins skaldskap omfattar — förutom en deltillfällighetsdikter, varibland må nämnas hansfestsångvid avtäckandet av Gustav III:s staty[23]— huvudsakligen religiös diktning, på vilket område han förvärvat sig ett skaldenamn av första ordningen. Bland hans sånger må särskilt framhållasHemsjukanoch den kort före hans död skrivnaDödens ängel, utan tvivel Wallins härligaste diktskapelse.

Sin största ryktbarhet vann emellertid Wallin sompsalmdiktare(»Davidsharpan i Norden»). Medlem i den år 1811 tillsatta psalmbokskommittéen ägnade han åtta års träget arbete åt det förslag till ny psalmbok, som erhöll kunglig stadfästelse år 1819. I denna, som med skäl blivit kallad den vallinska psalmboken, äro 126 psalmer av honom själv författade (bl. a. n:r 55, 141, 262, 275, 496), varjämte han översatt eller bearbetat en mängd av de övriga. Wallin var tillika en utmärkt predikant och sin tids störste vältalare. Tegnér giver honom också det vackra erkännandet:

»Du skald som få, du talare som ingen.»

Esajas Tegnér.

Under detta tidevarv värkade också Sverges ända till i våra dagar ryktbaraste sångarsnille

Esajas Tegnér, som föddes i By socken i Värmland den 13 nov. 1782 och var son av komministern, sedermera kyrkoherden Esajas Tegnér och Sara Maria Seidelius. Nio år gammal blev han faderlös, och enär modern saknade medel till att låta honom studera, upptogs han av en hans faders ungdomsvän, kronofogden Branting, såsom skrivbiträde på dennes kontor. Då Branting märkte gossens stora läslust och törst efter kunskaper, beredde han honom tillfälle att helt få ägna sig åt studier, i det att han vidtalade en av sina vänner, kapten Löwenhielm, hos vilken Esajas’ äldre bror Lars Gustav var informator, att taga gossen till sig och låta honom mottaga undervisning av brodern. Då Lars Gustav någon tid därefter erhöll lärareplats hos bärgsrådet Myhrman på Rämens bruk (nära Filipstad), var Esajas honom följaktig och fortsatte där med utomordentlig flit sina studier, som företrädesvis omfattade språk och utländsk litteratur. Ofta tillbragte han större delen av natten vid boken. Detta ansträngande själsarbete skulle utan tvivel skadat hans hälsa, därest han icke emellanåt blivit dragen med ut till lekar och härdande kroppsövningar. Efter tre års vistelse på Rämen begav han sig hösten 1799 till Lund, där han lika rastlöst som förut bedrev sina studier. Vid magisterpromotionen 1802 tillerkändes han, ännu icke tjuguårig, hedersrummet. Kort därpå utnämndes han till docent vid universitetet och år 1812 till professor. Redan sex år förut hade han hemfört sin unga brud, leksystern från uppväxtåren, Anna Maria Myhrman.

Tidigt röjde sig hos Tegnér skaldeanlagen, ochredan som gosse brukade han besjunga händelser ur sitt liv. Sitt rykte som skald grundlade han emellertid först 1808, då han offentliggjorde sinKrigssång för skånska lantvärnet, vilken, såsom Böttiger säger, »ljöd som en stormklocka genom alla fosterländska bröst». Hans nästa stora dikt varSvea, för vilken han belönades med Svenska akademiens stora pris. Denna storartade sång, vari han klagar över tidens veklighet och manar till upplivandet av gammaldags kraft och enkelhet, gjorde på hans samtid ett överväldigande intryck. Från denna stund befann sig hans skalderykte i ständigt stigande genom de nya dikter, med vilka han tid efter annan framträdde. Bland dem må nämnas:Prästvigningen,Flyttfåglarna,Karl XII,Nore,Sång till solen. Från första hälften av 1820-talet förskriva sig hans tre större episka skaldestycken:Nattvardsbarnen, en idyllisk målning av ungdomens första nattvardsgång i en landskyrka,Axel, en kärlekshistoria från den karolinska tiden, samtFritjofs saga(fullbordad 1825). Den sistnämnda, som är en samling av 24 romanser[24], till vilka ämnet är hämtat från de isländska hjältesagorna (se sid. 6), betecknar höjdpunkten av hans vittra värksamhet och mottogs med stormande bifall icke allenast av det svenska folket utan av hela den bildade världen samt har blivit översatt till nästan alla europeiska tungomål. Diktvärket ansluter sig icke historiskt troget till den fornisländska fritjofssagan utan är en modernisering därav. Mycket i denna, vilket i en tidsålder med finare seder värkar barbariskt och vildsint, har skalden utmönstrat eller mildrat, och han har i stället givit en poetiskt anslående bild av nordiskt hjälteliv. En fjärde större dikt,Gärda, vari han ville skildra medeltidssägner om jätten Finn samt om biskop Absalon, blev ej fullbordad. — Även såsom talare vann Tegnér stor berömmelse. Hans prosa utmärker sig för ett djuptänkt innehåll, klätt i ett formfulländat språk samt rikt på bilder och kvicka infall. Särskilt må ihågkommas hansskoltal.

År 1826 utbytte Tegnér lärostolen vid det sydsvenska universitetet mot biskopsämbetet i Växjö stift. Upptagen av sina nya plikter samt nedstämd av en vacklande hälsa diktade han därefter mindre ofta. Från hans biskopstid finnes endast ett större skaldestycke,Kronbruden. Bland hans smärre dikter från denna tid må framhållas:Vid magisterpromotionen i Lund 1829(då den danske skaldenOehlenschlägerlagerkröntes av Tegnér) samt den härliga minnessångenVid Svenska akademiens femtiåra högtid(1836), betecknad såsom »ett sant praktvärk av poetisk stil». Mot slutet av sin levnad träffades han av en sinnessjukdom, varifrån han väl tillfrisknade, men som bröt hans kraft. Han avled den 2 nov. 1846. En vid Kyrkeruds komministerboställe till hans minne rest sten bär följande vackra inskrift:

»Här hans vagga,i Växjö hans grav,i sången hans minne.

»Här hans vagga,

i Växjö hans grav,

i sången hans minne.

[23]För denna dikt erhöll han i belöning av Sv. akademien 200 dukater = 1,600 kr., det högsta pris akademien någonsin utdelat före Nobelprisets tillkomst.

[24]Romans = episk-lyrisk dikt, lämplig att sjunga.

P. D. A. Atterbom.

De tyska nyromantikerna fingo i Sverge sina efterföljare i fosforisterna (så kallade efter deras, tidskriftPhosphoros), vilka upptogo den redan av Thorild begynta striden mot den franska smakriktningen. De nya idéernas ivrigaste förkämpe och tillika fosforisternas främste skald var

Per Daniel Amadeus Atterbom, som föddes år 1790 i den natursköna Åsbo socken i Östergötland. Hans fader var komminister. Ovanligt tidigt utvecklad försökte han sig redan i barndomen på författarskap och skrev vid åtta års ålder en roman. År1805 blev han student i Uppsala och ägnade sig där med iver och hänförelse åt studiet av den moderna tyska poesien samt stiftade vid 17 års ålder i förening med några vänner det vittra sällskapetAuroraförbundet,[25]med vilket namn man ville antyda inbrottet av en ny »morgonrodnad» för den svenska vitterheten. Auroraförbundet satte nämligen som sin uppgift att reformera den svenska poesien och yrkade bl. a. på en innerligare känsla och en rikare fantasi inom diktningen och därjämte större frihet i formen.

För att nå detta mål krävdes icke blott ett fälttåg mot det bestående utan även utvecklandet av en livlig skönlitterär värksamhet. I de av Atterbom och hans meningsfränder grundade tidskrifterna, skämttidningenPolyfem,[26]Phosphoros (ljusbringaren),Poetisk kalenderm. fl., gisslades den regelbundna franska förståndspoesien, och i dem införde fosforisterna sina skaldestycken. Till akademisternas försvar uppträdde bl. a.Per Adam Wallmark(kunglig bibliotekarie) samt Leopold, vilken i en bitande satir,Silvertonen, fullständigt nedgjorde en av Atterbom värkställd översättning av den italienske skaldenTasso. Även Tegnér skiftade någon gång hugg med fosforisterna, som i sin strävan att vara djupsinniga ofta gjorde sig skyldiga till dunkelhet eller meningslöst ordprål (»det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta»). I början av 1820-talet avmattades emellertid striden, och de nyromantiska åsikterna gjorde sig allt mera gällande. Fosforisternas förtjänst är således den, att de banade väg för den nyare vitterheten. Dessutom bidrogo de till att öka kännedomen om utlandets skönlitteratur.

Vid sidan av det vittra reformationsarbetet bedrev Atterbom även sina studier och erhöll 1815 den filosofiska graden. Men överansträngd och nedstämd till lynnet behövde han en tids vila, varför han genom vänners bemedling bereddes tillfälle att göra en resatill Tyskland och Italien. Efter hemkomsten kallades han till lärare för kronprins Oskar och utnämndes tvenne år senare till docent vid Uppsala universitet, där han efter några års förlopp blev professor. Redan i sina ungdomsdikter, som han offentliggjorde i Phosphoros och Poetisk kalender, röjde Atterbom en rik poetisk begåvning, men liksom nyromantikernas alster över huvud lida de av dunkelhet. Till dessa tidigare dikter höraBlommorna, det ofullbordade sagospeletFågel blåoch den allbekanta sången »Vikingasäten, åldriga lundar».

Hans mannaålders diktning utmärker sig för klarare tankeinnehåll, samtidigt som den bibehåller den välljudande form och innerliga känslostämning, som präglar hans tidigare alstring. Hans främsta arbete och ett av vår poesis yppersta värk är sagospeletLycksalighetens ö. Denna dikt framställer sagan om fursten Astolf, vilken förirrat sig till vindarnas boning, varifrån han föres till lycksalighetens ö, där han, glömmande tidens flykt dröjer kvar i tre hundra år. Då han vaknar till besinning och vill begiva sig hem, träffas han av döden. I »Lycksalighetens ö» förekomma flera av skaldens allmännast kända lyriska dikter:Vindarnas sånger,Svanvits sång(»Stilla, o stilla!») m. fl. — Som kritiker och litteraturhistorisk författare var Atterbom livligt värksam. I sitt sista arbete,Svenska siare och skalder, skildrar han den svenska vitterhetens utövare till och med Gustav III:s tidevarv. Den ensidighet och bitterhet vartill han förr gjorde sig skyldig, försonar han nu och giver full rättvisa även åt sina förra vedersakare. Atterboms inval i Svenska akademien 1839 var det yttre tecknet på försoningen mellan den »gamla» och den »nya» skolan. Med Atterbom, som avled 1855, bortgick den siste av de stora skalderna från århundradets början.

Lorenso Hammarsköld(född 1785, bibliotekarie, död 1817) deltog värksamt i striden mot den gamla skolan, och det var han som genom sinaKritiska brevrörande Leopolds skrifter öppnade det litterära fälttåget.I »Polyfem» var han en flitig medarbetare och offentliggjorde där flera kvickasatirer. Tillsammans med K. F. Dahlgren skrev han en i främsta rummet mot Wallmark riktad löjeväckande satir, kalladMarkalls sömnlösa nätter. Han har även skrivit ett större litteraturhistoriskt arbete med titelnSvenska vitterheten, historiskt-kritiska anteckningar.

Vilhelm Fredrik Palmblad(född 1788, universitetslärare, död 1852) intog en ledande ställning bland fosforisterna. Flitig och mångsidig skriftställare framträdde han i »Poetisk kalender» med flera täckanoveller, skrev senare en större historisk roman (Aurora Königsmark) samt översatte grekiska skaldevärk. Han har även författat flerageografiskaarbeten samt var en flitig medarbetare i det av honom jämtePeter Wieselgrenm. fl. redigerade stora värketBiografiskt lexikon(23 band, 1835-1857).

K. F. Dahlgren.

Karl Fredrik Dahlgren(född 1791, komminister i Stockholm, död 1844) deltog även i den vittra striden och kallades av sin samtid »fosforisternas humorist». Sedermera skilde han sig dock från fosforismen, vars grundåskådning föga stämde överens med hans egen realistiska läggning. Han har i flera stämningsfulla lyriska dikter besjungit naturens skönhet. Särskilt må framhållas hans sprittande glada vårvisor (»Våren är kommen,»Vårbäcken,Den första lärkan). Av samma glada humör och friskhet i naturskildringen präglas hans lyriska diktsamlingMollbergs epistlar, däri han väl röjer likhet med sin förebild Bellman men ändå uppenbarar sin egenartade skaldenatur. Dahlgren har därjämte skrivit flera romaner och noveller, bland dem den humoristiska berättelsenUngdomsfantasier eller Nahum Fredrik Bergströms krönika, som även äger självbiografiskt intresse.

Nära fosforisterna stod

Anders Abraham Grafström(född 1790, kyrkoherde i Umeå, död 1870), som i flera sånger prisat den storslagna norrländska naturen (t. ex. växelsången »Jag minns ett land, där tysta stjärnekvällen»). Andra dikter av honom äroHarpan,Sensitivan[27]m. fl.

Den vaknande nationalitetskänsla som vid 1800-talets början förmärktes hos Europas folk, gjorde sig även gällande i vårt land. En yttring härav var det s. k.Götiska förbandet, vilket år 1811 stiftades i Stockholm av några yngre ämbetsmän och satte såsom sin uppgift att »genom en vetenskaplig och poetisk behandling av fornnordiska minnen liva kärleken till vår forntid och därigenom rena smaken samt i någon mån väcka en slumrande anda till medvetande». För att i vidare kretsar värka för detta mål utgavs av »göterna» en tidskrift, kalladIduna, i vilken infördes vetenskapliga uppsatser i nordisk forn- och historieforskning samt fosterländska skaldestycken. — Göternas diktning röjer frändskap med fosforisternas i frigörelsen från den gamla skolans regeltvång men präglas av större klarhet och kraft, därtill en varmt fosterländsk grundton.

Götiska förbundet stiftades avJacob Adlerbeth(död 1844). Dess mest ryktbara medlemmar voro Tegnér och Geijer.

Erik Gustav Geijer.

Erik Gustav Geijervar av gammal bärgsmanssläkt och föddes på Ransäters bruk i Värmland den 12 jan. 1783. Hans barndom förflöt under särdeles lyckliga förhållanden. I det burgna och fint bildade hemmet lärde han tidigt älska musik och vitterhet. Den på en gång täcka och storslagna naturen lockade till ett rörligt friluftsliv, varigenom han utvecklades till en frisk och hurtig yngling med en kärlek till manliga idrotter, som följde honom livet igenom. Sexton år gammal blev han student i Uppsala och promoverades år 1806 till filosofie magister. Redanfyra år därförinnan hade han för en till Svenska akademien inlämnad tävlingsskrift,Äreminne över Sten Sture d. ä., blivit belönad med akademiens stora pris. — Efter hemkomsten från en resa till England tillträdde han 1811 en docentbefattning i historia vid Uppsala universitet och utnämndes sex år senare till professor i samma ämne, på vilken post han kvarstod till året före sin död.

Då Götiska förbundet bildades, blev Geijer en av dess värksammaste medlemmar. De två första häftena av tidskriften Iduna voro till övervägande delen hans värk och upptogo de fosterländska dikternaManhem,Vikingen,Odalbonden,Den siste skaldenm. fl., genom vilka dikter han med ens förvärvade ett skaldenamn av hög rang. Alstren av hans sångmö blevo dock med tiden mera sparsamt förekommande. Till hans senare dikter höraKolargossenochOrd till Karl XII:s marsch vid Narva. Han framlade år 1812 ettFörsök till psalmer. Åtta av hans psalmer (bl. a. 89, 345) äro intagna i 1819 års psalmbok. Geijer var tillika en framstående musiker och har satt melodi till de allmänt sjungna »O yngling, om du hjärta har»; »Stilla, o stilla»; »Stilla skuggor» o. a.

Sin största ryktbarhet har Geijer emellertid vunnit såsom hävdaforskare och historieskrivare. År 1825 framträdde han medSvea rikes hävder, egentligen en inledning till Sverges historia; senare utgav hanSvenska folkets historia, följande händelsernas utveckling intill Karl X Gustav. Dessa arbeten ha ett mycket högt värde, grundade som de äro på kritisk källforskning och skrivna på ett glänsande språk.

I politiska frågor intog Geijer i början en konservativ ståndpunkt, men genom sina historiska studier komhan i många stycken till ändrade åsikter och övergick (1838) till de »liberalas» led eller riksdagsoppositionen (som bl. a. ivrade för en förändring i representationen och en förbättrad folkundervisning). Han erbjöds nu en plats i statsrådet men föredrog att stanna vid universitetet. För sina nya åsikter, som han offentligt i tal och skrift förfäktade, fick han emellertid uppbära mycket klander av forna meningsfränder. Det är vid denna tid han sjunger:

»Ensam i bräcklig farkost vågarseglaren sig på det vida hav.»

»Ensam i bräcklig farkost vågar

seglaren sig på det vida hav.»

Sin professorsbefattning lämnade Geijer 1846 och avled i Stockholm året därpå.

P. H. Ling.

Per Henrik Ling(född 1776, föreståndare för gymnastiska centralinstitutet, tit. professor, död 1839) ivrade varmt för Götiska förbundets syften och sökte nå det stora målet dels genom att väcka lust till kroppsliga idrotter, dels genom att i dikter framställa det efterföljansvärda ur forntidens guda- och hjältevärld. Han skrev fördenskull flera såväl episka som dramatiska skaldevärk (Gylfe,Åsarna,Agne,Styrbjörn starkem. fl.). Hans dikter rönte emellertid ej den framgång han väntat, och något större poetiskt värde äga de icke. Bättre lycka hade han på ett annat område; såsom skapare av den svenska gymnastiken har han nämligen vunnit världsrykte.

A. A. Afzelius.

Arvid August Afzelius(född 1785, kyrkoherde, död 1871) ägnade sig bl. a. åt studiet av den fornisländska litteraturen och värkställde förtjänstfulla översättningar avSämunds EddaochHervararsagan(se sid 5 o. 6) m. fl. Redan som ung begynte hanupptecknaochsamlade på allmogens läppar levandefolkvisorna, varav han (tillsammans med Geijer ochL. F. Rääf, död 1872), utgav den första större samlingen. Bland hans egna dikter förtjänar framhållasNäckens polska, författad till den undersköna melodien med samma namn.

B. von Beskow.

Bernhard von Beskow(född 1796, död 1868) besjöng med förkärlek fosterlandets stora minnen. Några år efter sina förstaVitterhetsförsökoffentliggjorde han skaldestycketSverges anor, vari han i praktfulla verser skildrar händelser ur vårt lands historia. Dikten belönades med Svenska akademiens stora pris men — eller kanske just därför — underkastades av Runeberg en ytterligt skarp kritik. Sedan Beskow år 1834 blivit kallad att övertaga Franzéns plats som Svenska akademiens ständige sekreterare, ägnade han sig helt åt litterär värksamhet och vann som dramatisk författare stor ryktbarhet. Bland hans dramer må nämnasTorgils Knutsson,Erik XIV,Gustav Adolf i Tyskland. Även på prosans område visade sig Beskow genom sinaminnesteckningaröver historiska personer vara en skriftställare av rang. Förglömmas må icke heller den frikostighet han städse visade mot vitterhetens och konstens utövare.

E. J. Stagnelius.

Erik Johan Stagnelius(född på Öland 1793, död i Stockholm 1823) förvärvade under sin korta skaldebana ett namn vid sidan av våra yppersta diktare. Redan i barndomen röjde han förvånansvärt rika anlag och inhämtade tidigt ett betydande mått av kunskaper. Sedan han i Uppsala avlagt kansliexamen, ingick han på ämbetsmannabanan och befordrades omsider till kanslist i ecklesiastikexpeditionen. Ett svårt hjärtlidande, varmed han allt ifrån späda årvarit behäftad, gjorde honom dyster och sluten till sinnet; endast diktningen förmådde skänka honom tröst. För att lindra de kroppsliga smärtorna använde han ett starkt bedövande medel (opium), och detta bidrog att undergräva hans svaga hälsa. Han avled endast tjugunio och ett halvt år gammal.

Stagnelii skaldskap omfattar såvälepiskasomlyriskaochdramatiskaarbeten, de flesta offentliggjorda först efter hans död. Skalderykte frågade han föga efter, utan diktningen var för honom ett djupt inre behov; endast en gång framträdde han med sitt eget namn inför allmänheten. Av hans episka skaldestycken ärVladimir den store, som utgavs anonymt 1817, det förnämsta. I detta behandlas legenden om den ryske hednafursten, som fattat kärlek till en fången grekisk kejsardotter och av henne förmås att låta döpa sig. — Till hans lyriska alster höraKvinnan i Norden(prisbelönad av Svenska akademien) samt den härliga diktcykelnLiljor i Saron. I dessa, som äro uttryck för skaldens mystiska[28]världsåskådning, giver han luft åt sin själs trängtan från det jordiskas bojor till frihet och ljus i en översinnlig värld. Denna åskådning framträder i bl. a. sångernaFångenochKreaturens suckan. — Bland Stagnelii dramatiska arbeten, vilka dock icke voro avsedda att spelas, må nämnasBackanterna, vari ämnet är hämtat från den grekiska gudasagan, det fornnordiska sorgespeletVisbursamtMartyrerna, i vilket händelsen är förlagd till den kristna kyrkans första tid.

Skaldens samlade dikter utgåvos efter hans död av Hammarsköld och hava sedan utgått i flera upplagor.

Erik Sjöberg.

Erik Sjöberg(född 1794, död 1828) utgav under skaldenamnetVitalisflera diktsamlingar, i vilka hanväl visar sig vara påvärkad av fosforismen men därjämte ådagalägger stor självständighet i fråga om både tankar och uttryckssätt. I flera kvicka satiriska dikter angriper han och skämtar med såväl fosforisternas som göternas överdrifter. Till denna art av hans skaldestycken höra bl. a.Fantasterna på sångens öochRunan Frej. I andra dikter anslår han en allvarlig, elegisk[29]grundton, såsom iEnslingens klagan,Skaldens tröstm. fl. — Själv hade skalden föga glädje i livet, som för honom var en oavlåtlig kamp mot fattigdom och sjuklighet, vilken i förtid lade honom i graven.

K. A. Nicander.

Karl August Nicander(född 1799, död 1839) röjde tidigt rika skaldeanlag. Redan under sin studenttid i Uppsala framträdde han med den dramatiska diktenRunesvärdet och den förste riddaren, skildrande kampen i Norden mellan den döende hedendomen och den framträngande kristna läran. Medlem av Götiska förbundet offentliggjorde han i Iduna sina bekantaRunor(t. ex.Erik Vasas runa). Efter avlagda examina anställdes han vid ett ämbetsvärk i Stockholm men ägnade sin mesta tid åt diktarvärksamhet. År 1826 tilldelades han Svenska akademiens stora pris för sitt lyriska praktvärkTassos död, i vilken dikt, liksom i den senare utgivnaKonung Enzio, han visar sig vara en lyrisk skald av första ordningen. Genom ett understöd av kronprins Oskar blev han i tillfälle att göra en resa till Italien, där han tillbragte några, kanske de lyckligaste månader av sitt liv. Sina intryck från denna färd tolkar han iMinnen från södernsamt iHesperider, en samling poem och noveller. Han har därjämte skrivit flera smärre lyriska dikter, t. ex.Vågen,Aftonen.

Liksom sin vän Vitalis tyngdes Nicander under hela sitt liv av stor fattigdom. För att lindra skaldens armod tilldelades honom under hans sista dagar ett understöd av Svenska akademien. Fyrtio år gammal avled han i Stockholm och jordades vid sidan av Stagnelius.

K. E. Fahlcrantz.

Kristian Erik Fahlcrantz(född 1790, biskop i Västerås, död 1866) har bl. a. skrivit en större satirisk dikt,Noaks ark, vari han förlöjligar missbildningarna inom samtidens vitterhet. Talrika anspelningar på den tidens förhållanden göra emellertid dikten svårfattlig för vår tid. Fahlcrantz är författare till flera festhymner, däribland den ståtliga »Låt dina portar upp».

Hans Järta.

Hans Järta(född 1774, död 1847), en av tidevarvets främsta prosaförfattare, tog vid 1809 års riksdag en framskjuten del i danandet av det nya statsskicket. I egenskap av konstitutionsutskottets sekreterare utarbetade han nämligen ordalydelsen i den nya regeringsformen och skrev (tillsamman medJohan David Valerius) den förträffliga motivering, som åtföljde utskottets förslag. I ungdomen en varm vän av politisk frigörelse övergick han sedermera till strängt konservativa grundsatser, som han i talrika tidningsuppsatser ivrigt förfäktade. Vid sidan av sin publicistiska värksamhet bedrev han även historiskt skriftställeri.

[25]Aurora, morgonrodnadens gudinna.

[26]Polyfem var en jätte, som skulle skåda rätt fram och därför hade ett enda cirkelrunt öga i pannan.

[27]Sensitivan är en växt, vars blad sluta sig vid beröring.

[28]Mystisk = hemlighetsfull, dunkel.

[29]Elegi = klagosång.

Med år 1830, då den s. k.liberalarörelsen vinner många anhängare även i vårt land, inledes ett nytt skede i vår politiska historia. Bäraren av de nya idéerna är framför allttidningspressen, som vid denna tid når en inflytelserik ställning och börjar göra skälför benämningen »den tredje statsmakten». Den förnämsta bland de många tidningarna ärAftonbladet, vars första nummer utkom i december 1830.

Inflytande från de rådande politiska åsikterna spåras även inom litteraturen. Flertalet av detta tidevarvs nya författare hyllade de liberala tänkesätten, och detsamma var förhållandet med en del av de äldre. I litteraturhistoriskt hänseende betecknar denna period en övergång från romantik tillrealism(värklighetsskildring). Det är isynnerhet de många romanförfattarna, som sätta denna prägel på diktningen.

Den vetenskapliga forskningenomhuldas, och av mera bekanta vetenskapsmän må nämnas filosofenKristoffer Jakob Boström, språkforskarenJohan Erik Rydqvistsamt naturvetenskapsmännenElias Fries,Anders RetziusochAnders Johan Ångström.

Blandhävdatecknarnaintager Geijer fortfarande främsta platsen, och av nya namn på detta område ärFryxelldet förnämsta. Även litteraturhistorien börjar uppmärksammas (Atterbom, se sid. 46 ff.).

Genomfolkskolansinrättande (1842) lades grunden till ett folkbildningsarbete, som sedan trots mycket motstånd från åtskilliga personers sida allt mer och mer framskridit, och som även i hög grad främjats avfolkhögskolornaoch den i våra dagar mycket utbreddaföreläsningsrörelsen. Även den högre undervisningen har varit föremål för statsmakternas varma intresse, och genom 1904 års lärovärksstadga ha deallmänna lärovärkenreformerats i tidsenlig riktning.

Karl Jonas Love Almquist.

På gränsen mellan denna och föregående period står

Karl Jonas Love Almquist, som föddes i Stockholm 1793. Fadern var ämbetsman och lantbrukare, modern en dotter till den framstående historikern och tidskriftsutgivarenKarl Kristoffer Gjörwell. Sina litterära anlag hade Almquist ärvt av sin mor; även det veka draget i hans karaktär var ett mödernearv. Det kalla och beräknande i hans natur erinrade däremot om fadern. Ett stort inflytande på honom utövade morfadern,till vilkens berättelser ur historien han i barndomen gärna lyssnade.

Efter en tids studier i Uppsala beslutade Almquist inträda på ämbetsmannabanan. I Stockholm blev han medlem avManhemsförbundet, ett litterärt sällskap, liknande det Götiska. I de skrifter han vid denna tid offentliggjorde, visade han sig vara Rousseaus lärjunge och Thorilds efterföljare. Genom läsning av framför allt tyska författare (Tieck m. fl.) drogs han dock mer och mer åt den nyromantiska skolan. Som nyromantiker framträdde Almquist i sitt första större värk,Amorina, ett mellanting av roman och drama, vars utgivande under en längre tid förhindrades av farbrodern, biskop Almquist i Härnösand, vilken ansåg, att ett offentliggörande av boken skulle skada honom som ämbetsman. I Amorina, som Almquist älskade högst av alla sina värk, framlägger han nästan alla de idéer, för vilka han i framtiden skulle bli en så ivrig förkämpe. Boken innehåller bl. a. ett häftigt angrepp på läran om människans fria vilja, och författaren själv ansåg den vara »en vass värjudd, ställd på mänsklighetens ömtåligaste nerv». Ett par år efter Amorinas fullbordande tog Almquist emellertid avsked från sitt ämbete och flyttade till Värmland för att där leva som lantbrukare, ingick äktenskap med en bondflicka och kallade sig nu »dannemannen Love Carlsson». — Han tröttnade dock snart vid lantlivet och återvände till Stockholm, där han en tid försörjde sig och familjen med bl. a. renskrivning. Genom vänners bemedling erhöll han en lärareplats och började därefter författa läroböcker. Längre fram lät han även prästviga sig.

Sitt vittra skriftställeri hade han emellertid ej övergivit. År 1833 började han utgivaTörnrosens bok, som innehåller berättelser, dikter, dramatiska arbeten och avhandlingar av olika slag, allt tillsammans utgörande »fria fantasier, berättade på jaktslottet hos herr Hugo Löwenstierna». Bland berättelserna finnas flera präktiga, värklighetstrogna folklivsbilder (Kapellet,Skällnora kvarnm. fl.) samt längre romaner, däribland den av en viss avsiktlig dunkelhet prägladeDrottningens juvelsmycke, ett av den svenska nyromantikens yppersta värk. Denna roman skildrar bl. a. Gustav III:s mord och tidsandan under rokokons[30]dagar. Från slutet av 1830-talet blev Almquist en sträng värklighetsskildrare, och av hans arbeten från denna tid må nämnas »byhistorien»Grimstahamns nybyggesamt novellenDet går an, vilken väckte ett oerhört uppseende på grund av de från allmänna meningen avvikande åsikter angående äktenskapet han däri uttalade. Ett annat av Almquists mest betydande värk från senare år är romanenTre fruar i Småland, i vilken han liksom förut i Amorina framhåller, att brottsligheten är en själssjukdom, och att den följaktligen bör behandlas som en sådan.

Av dramerna i Törnrosens bok må nämnasRamido Marinescomed ämne hämtat från Spanien, det av Atterbom högt beundrade sorgespeletSignora Luna, som skildrar en kvinnlig helgongestalt och har händelserna förlagda till Sicilien, ochSvangrottan på Ipsaramed motiv från antiken.

Bland de många avhandlingarna märkes särskilt den ypperliga skriftenOm svenska fattigdomens betydelse.

År 1841 lämnade Almquist sin lärarebefattning, som han på sista tiden försummat, och ägnade sin tid åt författarskap av varjehanda art. Många av hans artiklar voro synliga i Aftonbladet, i vilket han sedan 1839 varit medarbetare.

Almquists dåliga ekonomi förorsakade, att han råkade i procentarhänder, och 1851 rymde han frånSverge, misstänkt för växelförfalskning och mordförsök på en gammal ockrare. Den senare anklagelsen förblev dock obevisad. Han styrde kosan först till Amerika, där han som tidningsman levde i små förhållanden, och därefter till Bremen, varest han efter ett års vistelse slutade sitt oroliga liv 1866. Sedermera har hans stoft förts därifrån och jordats på Solna kyrkogård utanför Stockholm.

Johan Ludvig Runeberg.

Johan Ludvig Runebergföddes i Jakobstad i Finland 1804. Såväl fadern, en sjökapten, som modern voro av svensk släkt. Som barn var Johan Ludvig glad och livlig och älskade redan då att ströva omkring i skog och mark. Längre fram blev han en ivrig jägare och fiskare. Under sitt friluftsliv fördjupade han sig i studier av sitt karga fäderneslands sköna natur, som han sedan så ypperligt skildrat i flera av sina dikter.

År 1822 blev Runeberg student i Åbo. Av fattigdom tvingades han inom kort att för en tid avbryta vistelsen vid universitetet. Han tog därför anställning som informator i Saarijärvi vid sjön Päjäne. Under vistelsen här lärde han i grund känna det finska folket och det strävsamma liv människorna förde här uppe i skogarna. Härifrån hämtade han ämnen till många av de sånger han längre fram i tiden offentliggjorde. Sedan han återvänt till Åbo, tog han 1827 magistergraden och förordnades tre år senare till docent vid universitetet, som nu flyttats till Hälsingfors. Samma år utgav han sin första diktsamling, som rönte ett varmt mottagande. I somliga sånger visar hans diktning en viss likhet med Franzéns. Runeberg skildrar på ett naturligt sätt värkligheten och är mera realistisk än flertalet av denna tids författare. Bland dikterna i hans förstasamling märkes särskilt andra avdelningen,Idyll och epigram, med bl. a. den gripande skildringen av bonden Pavos hårda kamp för brödet. En annan bild ur allmogelivet gav Runeberg iÄlgskyttarna, till vilken han fann motiv under sin saarijärvivistelse. Före Älgskyttarna hade han offentliggjortGraven i Perrho, berättelsen om Tomas Hane och hans sex söner, som gåvo sitt liv för fosterlandet. Under den följande tiden kommo i rask följdHanna, en berättelse från en prästgård på landet,Nadeschda, i vilken han skildrar ryska förhållanden,JulkvällensamtKung Fjalar, Runebergs ståtligaste dikt, vari han förtäljer om den nordiske konungen, som till straff för sitt trots mot gudarna fick uppleva sina barns undergång. En del av dessa sånger skrev Runeberg i Borgå, där han 1837 blivit lektor.

Sin största berömmelse har Runeberg emellertid vunnit genomFänrik Ståls sägner, två samlingar mästerliga episk-lyriska dikter, i vilka han besjunger personer och händelser från finska kriget 1808-1809. Det finska folkets fosterlandskärlek och tapperhet torde näppeligen kunna skildras på varmare sätt, än som skett i dessa bilder från den förtvivlade kampen mot den ryska övermakten. Sägnerna tillkommo med långa mellanrum — första delen utkom 1848, andra 1860 — men när samlingen var fulltalig, hade skalden givit en skildring av hela Finland, av både natur och folk.

Runeberg var även författare för teatern, och av hans dramatiska arbeten är tragedienKungarna på Salamismest bekant. — Under vistelsen i Hälsingfors var han tillika värksam som tidningsman, och bland hans uppsatser i Hälsingfors morgonblad väckte kritikerna av den samtida svenska litteraturen stort uppseende. Han var också en framstående psalmdiktare, och många av hans psalmer äro intagna i den finska psalmboken.

År 1851 företog Runeberg en resa till Sverge, överallt mottagen på det hjärtligaste. De sista åren av sitt liv nödgades skalden tillbringa på sjukbädden.Ett slaganfall 1863 bröt hans kroppskrafter. Han avled i sitt hem i Borgå den 6 maj 1877.

K. V. Böttiger.

Karl Vilhelm Böttiger(född 1807, död 1878) framträdde samtidigt som Runeberg med en samling känslofulla, delvis dock något pjunkiga dikter. Av honom är den välkända sångenKväll och frid(»Stilla skuggor»), till vilken Geijer satt musiken. Böttiger var även en framstående översättare samt författare till flera levnadsteckningar, bl. a. över Tegnér, med vilkens dotter han var gift.

B. E. Malmström.

Bernhard Elis Malmström(född 1816, död 1865) skrev i sin ungdom några av de vackraste lyriska dikter vår litteratur har att uppvisa. Mest känd är den till formen undersköna, till innehållet något dunkla romansenVi suckar det så tungt uti skogen?En av Malmströms större dikter,Fiskarflickan på Tynnelsö, påminner något om Tegnérs Axel. Stor berömmelse förvärvade han för sin elegiAngelikaliksom för de smärre skaldestyckenaÖdmjuker erochBrudsmycket. Han är även bekant som litteraturhistoriker.

K. V. A. Strandberg.

Karl Vilhelm August Strandberg(Talis Qvalis, född 1818, död 1877) var i sin ungdom en politisk frihetsskald, som sökte ämnen för sin sång i dagens brännande frågor. Längre fram (efter revolutionsåret 1848) anslog han en lugnare ton och besjöng svenska historiska minnen, varvid hans diktning något kom att påminna om Runebergs. Hans första diktsamling,Sånger i pansar, innehåller bl. a. dendjärva sångenVaticinium,[31]som han först uppläste vid en studentfest i Lund, och i vilken han manar sina landsmän att åter gripa till vapen mot Ryssland. Bland dessa tidigare dikter förekommer även den av Otto Lindblad tonsattaKungssängen. Av Strandbergs övriga dikter må nämnasBirger Jarl,Vasasång,Mitt döda barn,De små nattvardsbarnenm. fl. Under en lång följd av år var han värksam som tidningsman. Han gjorde sig även bemärkt som översättare av den engelske skaldenByronsberättelser på vers. En lång sjukdom fördystrade hans sista år. Han dog, sittande vid sitt skrivbord. Kort förut hade han fullbordat sin svanesång,Tack för god vakt.

Oskar Patrik Sturzen-Becker(Orvar Odd, född 1811, död 1869) var en framstående tidningsman, som vann uppmärksamhet för sina »följetonger» (kåserier). Han var även en fin lyriker och utgav ett par diktsamlingar (Min fattiga sångmöm. fl.). Sturzen-Becker var ock känd som en ivrig anhängare av skandinavismen.

Vilhelm von Braun(född 1813, död 1860) var en av de första skildrarna av vardagslivet och en av realisternas föregångsmän. Hans sånger erinra något om Bellmans, äro ofta humoristiska men på samma gång vemodiga, ibland grovkorniga och av självsvåldig form. Bland de bästa äro de allbekantaMitt konterfej,KvinnoögatochHjälten.

Elias Sehlstedt(född 1808, död 1874) skrev en mängd humoristiskaSånger och visor, i vilka han på ett enkelt och älskvärt sätt besjunger naturen och livet.

Back to Index Next