Realismen(1879-1890).

Fredrika Bremer.

Fredrika Bremer(född i Finland 1801, död 1865) har i en rad romaner givit värklighetstrogna skildringar ur svenskt vardagsliv. Hennes förnämsta arbete,Grannarna, en roman i brevform, innehåller många utmärkta karaktärsteckningar, och hon har i densamma givit en förträfflig skildring av livet på ensvensk herrgård vid 1800-talets början. Sina romaner, som blivit spridda över hela världen, utgav hon under titelnTeckningar ur vardagslivet. Några av dem äro tendensskrifter,[32]i vilka hon uppträder som en varm kämpe för genomförandet av åtskilliga sociala reformer. Framför allt arbetade hon för att vidga kvinnans värksamhetsfält och grundlade den svenska kvinnorörelsen. Hennesreseskildringarfrån gamla och nya världen förskaffade henne allmänt erkännande.

Emelie Flygare-Carlén.

Har Fredrika Bremer företrädesvis givit bilder ur den mera bildade medelklassens liv, skildrar däremot tidevarvets andra stora romanförfattarinna,

Emelie Flygare-Carlén(född i Bohuslän 1807, död 1892), den enklare medelklassen och folket. Redan som barn företog hon i faderns, en sjökapten Smiths sällskap vidsträckta färder i den bohuslänska skärgården och blev härigenom tidigt förtrogen med västkustens förhållanden och den befolkning, som hon sedan i sina romaner på ett så mästerligt sätt tecknat. Hennes första skärgårdsskildring, brottmålsromanenRosen på Tistelön, räknas till det yppersta, som svensk prosadikt hittills åstadkommit. Bland fru Flygare-Carléns övriga västkustberättelser förtjäna att omnämnasEtt köpmanshus i skärgården, hennes största arbete, samtPål Värning. ISkjutsgossen, som förskriver sig från en något tidigare period än de förut nämnda, förtäljer hon en fattig adelsmans öden. Stort uppseende väckte tendensromanenEn natt vid Bullarsjön, i vilken hon angriper det religiösa hyckleriet.

Emelie Flygare-Carlén förebådade realismen och var på sin tid Sverges mest lästa författarinna. Ännu i dag utkomma hennes bästa värk i nya upplagor. Flera av dem äro översatta till främmande språk.

Karl Anton Wetterbergh(född 1804, död 1889) skrev under märketOnkel Adamsmärre berättelser,genremålningar, som han lät införa i tidningarna, och när dessa skildringar vunno bifall, fortsatte han med större tendensromaner, såsomPänningar och arbete,Samhällets kärna,Simon Sellners rikedomarm. fl. En varm människokärlek framlyser ur alla hans skrifter, vilka företrädesvis innehålla bilder ur småstadslivet. I barntidningenLinnéa, som han under många år utgav, skrev han en mängd sagor, poem och berättelser, vilka väckte de ungas förtjusning, och som skriftställare för barn förtjänar Onkel Adam att nämnas vid sidan av Sakarias Topelius.

August Blanche.

August Blanche(född 1811, död 1868) har blivit bekant för sina många humoristiska skådespel, som dock mestadels äro utmärkta bearbetningar av franska komedier. De oftast uppförda lustspelen äroEtt resande teatersällskap,Hittebarnet,Herr Dardanell och hans upptåg på landetsamt det historiska dramatEngelbrekt och hans dalkarlar. Blanche skrev även några spännande brottmålsromaner, som dock äga föga litterärt värde, samt flera samlingar ypperliga smärre berättelser,Bilder ur värkligheten, i vilka han än humoristiskt, än känsligt skildrar stockholmslivet vid nittonde århundradets mitt, och i vilka han visar sig vara en berättare av rang.

G. Wennerberg.

Gunnar Wennerberg(född 1817, död 1901) har i duettsamlingenGluntarna, till vilka han själv sattmusiken, givit ypperliga bilder ur studentlivet i Uppsala under 1840-talet. Språket i Gluntarna närmar sig vardagsprosan, och sångerna påminna mycket om Fredmans epistlar. I de fosterländska hymnerna »Hör oss, Svea!», »O Gud, som styrer folkens öden» äro ävenledes såväl orden som musiken av Wennerberg. I sinaTrollrunorhar han i versform återgivit gamla sagor och sägner. En lång ämbetsmannabana — han var lektor, landshövding och statsråd — hindrade honom att helt ägna sig åt vitterheten och musiken.

Fredrik August Dahlgren(född 1816. död 1895) är författare till vårt lands oftast uppförda teaterstycke, »tal-, sång- och dansspelet»Värmlänningarna, som i synnerhet i de humoristiska scenerna är förtjänstfullt. Större litterärt värde äga hans »Viser på varmlandske tongmåle» (»Jänta å ja», »Bremsen» m. fl.).

Sakarias Topelius.

Ett starkt inflytande från Almquist och nyromantikerna ådagalägger

Sakarias Topelius(född 1818, professor i Hälsingfors), Finlands störste författare näst Runeberg. Uttryck för en varm känsla äro hans dikter i samlingarnaLjungblommor,Nya bladochLjung, vilka bl. a. innehålla de vackra sångernaVintergatan,Min moder,En liten pilt. Flera av hans visor (Björkens visa,Vid Roines strandm. fl.) ha blivit tonsatta och sjungas allmänt. Som dramatiker har Topelius gjort sig känd genom bl. a. det historiska skådespeletRegina von Emmeritz. Sin största betydelse har Topelius emellertid som berättare, och under sin mer än femtioåriga författarbana utgav han en mängd romaner, noveller, berättelser och sagor, vilka förskaffade honom ett stort antal beundrande vänner på ömse sidor om Bottenhavet.I de högt skattade romancyklernaStjärnornas kungabarnochFältskärns berättelsersamt den ypperliga berättelsenHertiginnan av Finland, vilken av många anses som Topelius’ förnämsta värk, har han givit romantiserade skildringar av händelser från storhets- och frihetstiden, och fantasi- och värklighetsskildring smälta i dem samman i innerlig förening. Genom sina åtta böckerLäsning för barn, vilka innehålla berättelser, sagor, visor och små skådespel, har Topelius vunnit barnavärldens beundran, liksom han genom de många romanerna och novellerna erövrat ungdomens hjärtan. Under sina sista år mottog den åldrige skalden många förtroliga brev från finska och svenska barn, vilka ville med egna ord framföra sitt tack till honom för allt vad han under sin långa levnad givit dem. Han avled på sin villa Björkudden utanför Hälsingfors 1898.

Anders Fryxell.

Anders Fryxell(född 1795, kyrkoherde i Värmland), Sverges mest läste och näst Geijer mest berömde hävdatecknare, utgav i fyrtiosex delarBerättelser ur svenska historien, i vilka han redogör för fosterlandets öden till år 1772. Fryxell utgav sin historia »till ungdomens tjänst», och i synnerhet värkets sex första delar ha blivit en mycket omtyckt ungdomsläsning. De efterföljande äro utförligare, och i dem framläggerhan flera nya åsikter, vilka åstadkommo livliga meningsutbyten. Ända till sin död (1881) fortsatte han sitt historiska författarskap, och då hade mer än femtio år förflutit, sedan första delen av hans historia utkom.

L. J. Hierta.

Bland vårt lands många framstående tidningsmän intages främsta platsen av

Lars Johan Hierta, grundläggaren av Sverges politiska press. Han var född 1801 och inträdde efter avslutade studier på ämbetsmannabanan, som han dock snart lämnade. Tillsammans med Crusenstolpe utgav han därefter en riksdagstidning, och ett par år senare utkom i december 1830 under Hiertas ledningAftonbladetsförsta nummer. I sin tidning förde Hierta en skarp strid med Karl Johan och regeringen, och följden blev, att hans blad indrogs flera gånger, men det utkom alltid omedelbart efter indragningen under ett något förändrat namn. I Aftonbladets redaktion medvärkade en stor del av 1830-1840-talets mera framstående författare. Hierta kvarstod som tidningens utgivare till år 1851 men var värksam på flera andra områden till sin död 1872.

En bemärkt tidningsman var även den bekante romanförfattaren

Magnus Jakob Crusenstolpe(född 1795, död 1865), vilken med iver deltog i de politiska striderna. I början stod han på regeringens sida men övergick sedan till motståndarna. Crusenstolpes artiklar äro alltid skarpa till innehållet och i språkligt hänseende förträffliga. Av hans romaner, i vilka värkliga händelser och ren dikt äro förvillande sammanblandade med varandra, äroMorianen eller Holstein-Gottorpska huset i SvergesamtKarl Johan och svenskarnamest kända.

Viktor Rydberg.

Bland de svenska författare som framträdde i mitten av 1800-talet, har ingen blivit mera berömd än

Viktor Rydberg, vilken föddes 1828 i Jönköping. Fadern var föreståndare för stadens kronohäkte, och modern, vid vilken sonen var mycket fästad, utövade barnmorskeyrket. Då Viktor var sex år gammal förlorade han henne, i det hon bortrycktes av koleran. Sin mor bevarade han städse i tacksamt minne, och henne har han besjungit i några av sina vackraste dikter (Träsnittet i psalmbokenm. fl.). Efter avslutade skolstudier i fädernestaden och i Växjö nödgades Viktor Rydberg av fattigdom att taga anställning som informator och innehade en tid sådan plats på Kållandsö. Där stiftade han bekantskap med utgivaren avGöteborgs handels- och sjöfartstidning, S. A. Hedlund, vilken erbjöd honom anställning i tidningens redaktion. Rydberg, som vid denna tid umgicks med tankar på att utvandra till Amerika, slog dessa planer ur hågen och antog Hedlunds erbjudande. Umgänget med Hedlund blev av utomordentlig betydelse för Rydbergs utveckling. I Handelstidningen skrev han en mängd artiklar i olika ämnen, och där lästes i slutet av 1850-talet som följetong flera av hans mest berömda värk, bland dem romanernaFribytaren på Östersjön, i vilken han skildrar sjörövarliv och häxförföljelser under 1600-talet, ochDen siste atenaren, vari han på ett mästerligt sätt förtäljer om den döende hedendomens kamp mot den alltmer framträngande kristendomen. Kort efter publicerandet i tidningen utkommo dessa romaner i bokform. Från denna tid förskriver sig även den poesifyllda novellenSingoalla, en sagodikt från digerdödens dagar, i vilkenberättas om kärleken mellan en ung sigenerska och en kristen riddare. Denna berättelse är ett av Rydbergs mest betydande värk. Bokens romantiska stämning samt utsökta skildringar från skogen med dess hemlighetsfullhet ha gjort Singoalla till den mest lästa av Viktor Rydbergs böcker.

Under 1860-talet deltog Rydberg med iver i de då pågående religiösa fejderna, och under denna tid utkom hans bokBibelns lära om Kristus, vilken väckte ett oerhört uppseende och framkallade skarpa meningsutbyten. Genom detta värk och dess följdskrifter har emellertid Rydberg erövrat en av de främsta platserna bland svenska teologiska skriftställare. Från denna tid förskriver sig även det kulturhistoriska arbetetMedeltidens magi.

Under det följande årtiondet, 1870-talet, blomstrade åter hans skönlitterära och historiska författarskap. Då tillkom den lilla vackra julberättelsenLille Viggs äventyr på julafton, och efter en resa till Italien utgav han de formfulländade konsthistoriska skildringarnaRomerska dagar. Samtidigt fullbordade han sin ypperliga översättning av den tyske skalden Goethes berömda värkFaust. Efter denna resa tillkom också flertalet av de djuptänkta och formrenaDikter, vilka i början av 1880-talet samlade utgåvos i bokform. Bland dem märkas de bekanta skaldestyckenaDexippos,Snöfrid,Träsnittet i psalmboken,Älvan till flickan,Prometeus och AhasverussamtKantaten[33]vid Uppsala universitets jubelfest 1877. I en i början av 1890-talet utgiven andra samling dikter lästes de vackra sångernaBarndomspoesiensamtDen nya grottesången, i vilken senare skalden med skärpa vänder sig mot barnarbetet i fabriker. Rydbergs sista större skönlitterära värk,Vapensmeden, »hägringar från reformationstiden», behandlar ett ämne, erinrande om Den siste atenarens, och skildrar brytningen mellan katolicism och luterdom i Sverge. I denna berättelse förekomma vackra naturskildringar från Vättern ochjönköpingstrakten samt de undersköna sångernaHarpolekaren och hans sonsamtBetlehems stjärna.

De senare åren av sitt liv sysslade Rydberg företrädesvis med kultur- och konsthistoriskt samt mytologiskt[34]författarskap, och till ungdomens tjänst hade han redan 1887 utgivitFädernas gudasaga.

Sedan Rydberg i över tjugu år värkat i Handelstidningen, anställdes han som föreläsare, först i Göteborg och sedan i Stockholm, där han 1884 blev professor i kultur- och konsthistoria vid högskolan.

Viktor Rydberg var en orädd kämpe i striden för sanning och människoväl. Under sina senare år var han allmänt erkänd som en av vårt kulturlivs främste, och det inflytande han utövat, är större än flertalet andra svenska diktares. Den ställning han intog, erinrar i hög grad om Geijers, och även mångsidigheten i hans författarskap för tanken hän till denne. Viktor Rydberg avled på sin villa Ekeliden i Djursholm 1895.

Karl Georg Starbäck(född 1828, död 1885) skrev historiska romaner, påminnande om den brittiske författarenWalter Scottsböcker. Mest berömda äro Starbäcks medeltidsskildringar,Engelbrekt EngelbrektssonochNils Bosson Sture. Han är tillika känd som hävdatecknare.

Frans Hedberg(född 1828, död 1908) var en värderad skådespelsförfattare, som bl. a. skrivit det ofta uppförda historiska dramatBröllopet på Ulvåsamed ämne från Birger jarls dagar. Han har därjämte utgivit lyriska dikter och noveller, en del av dessa skildrande livet i skärgården (Från skärgården och fastlandetm. fl.).

Karl Snoilsky.

Under 1860-talet fanns i Uppsala en litterär förening,Namnlösa sällskapet. Flera av dess medlemmarkommo i framtiden att intaga en bemärkt plats i vår vitterhetshistoria. I synnerhet blev detta fallet med

Karl Snoilsky(född 1841, död 1903), som i nyssnämnda sällskaps skrifter offentliggjorde sina första sånger. Genom dem vann han många beundrare, framför allt bland ungdomen. I hans år 1869 utgivnaDikterförekomma färgrika bilder från södern och varma hyllningssånger till de danska och polska folken, som under 1860-talet kämpade för sin frihet. Därefter följde hans ypperligaSonetter, och i de följande diktsamlingarna kommo efter hand hans berömdaSvenska bilder, i vilka han besjunger ämnen ur Sverges historia på ett sätt, som för tanken hän till Fänrik Ståls sägner. Djup förståelse för arbetsklassen och dess behov visar han i de sociala dikternaDen tjänande brodern,I porslinsfabrikenm. fl. Som formkonstnär räknas Snoilsky till våra främsta. Från slutet av 1870-talet vistades han en längre tid i utlandet, företrädesvis i Italien. År 1890 utnämndes han till överbibliotekarie vid kungliga biblioteket och innehade denna befattning till sin död.

K. D. af Wirsén.

Karl David af Wirsén(född 1842, död 1912) har utgivit flera samlingar vackra dikter (Toner och sägner,Under furor och cypresserm. fl.), de flesta med religiöst innehåll. Dessutom har han skrivit levnadsteckningar över bortgångna svenska författare och varit en värksam kritiker.

Av Namnlösa sällskapets övriga medlemmar må nämnasEdvard Bäckström(född 1841,död 1886), av vilken vi äga fina lyriska dikter (Gossen och bibeln,Vid Fredrikshald,Vackert språkm. fl.) och dramatiska alster (tragedienDagvard Frey);Pontus Vikner(född 1837, död 1888), som är författare till de religiösa novellernaMin moders testamente,Mantegnas ängelm. fl.;Ernst Björck(född 1838, död 1868) ochK. L. Östergren(»Fjalar», född 1842, död 1881), båda framstående lyriker, samtNils Petrus Ödman(född 1838, död 1912), vilken var sällskapets humorist. Han har utgivitReseskildringarochUngdomsminnensamt åtskilliga berättelser, bland dem den dråpligaMin första kondition.

[30]Rokoko, en fransk dekorationsstil, med förkärlek använd under 1700-talet.

[31]Vaticinium = spådom.

[32]Tendensskrift = skrift som avser att inskärpa en viss åsikt.

[33]Kantat = musikstycke; här texten till ett dylikt.

[34]Mytologi = gudalära; sammanfattningen av ett folks gudasagor.

De värklighetsskildrare som föregående tidsskede har att uppvisa, voro föregångsmän till den litterära riktning,realismenellernaturalismen, som från och med 1870-talets slut under ett tiotal år blev den förhärskande i vårt land. Striden mellan efterromantikens män och »det unga Sverge», den vanliga benämningen på den nya riktningens förkämpar, nådde då sin höjdpunkt, och 1879, då Strindberg utgav sin romanRöda rummet, brukar betecknas som den svenska realismens begynnelseår.

Denna periods författare visa en stark påvärkan från den samtida franska (Hugo,Zola) och dansk-norska (Brandes,Ibsen,Björnson) litteraturen, och i sina skrifter behandla de ofta sociala, religiösa och politiska spörsmål, varvid den bestående samhällsordningen icke sällan blir föremål för en ganska hårdhänt granskning.

Realisterna använde företrädesvis den obundna formen i sin diktning, och de lyriska diktsamlingar som under denna tid utkommo, hade merendels någon av förra tidevarvets män till författare.

August Strindberg.

Den svenska realismens främste målsman är

August Strindberg(född i Stockholm 1849), vilken vid 1860-talets slut framträdde med några mindre betydande dramatiska alster. År 1872 väckte han uppmärksamhet genom skådespeletMäster Olov, »den svenska litteraturens yppersta historiska drama», i vilket skalden framhåller sin »bitterhet över avfallet inför livet och kompromissen[35]med värkligheten». Skådespelet, som han förgäves hembjöd till kungliga teatern, har händelserna förlagda till reformationstidevarvet men behandlar under 1880-talet på dagordningen stående frågor. Sedan Strindberg fullbordat detta drama, värkade han ett par år som tidningsman och tjänstgjorde därefter en längre tid i kungliga biblioteket. Härunder utgav han sin första novellsamling (Från Fjärdingen och Svartbäcken), i vilken kan skildrar sin tids studentliv i Uppsala, där han vistats åren 1867-1872. Härefter följde 1879 den uppseendeväckande romanenRöda rummet, bilder ur artist- och författarlivet, »en bitande satir över hela det dåvarande samhället och av en dittills osedd djärvhet i värklighetsskildringen».

Under den följande tioårsperioden företer Strindbergs författarskap en rik blomstring. Förutom kulturhistoriska värk (Gamla Stockholm,Svenska folket) förskriva sig från denna tid medeltidsdramernaGillets hemlighet(med ämne från Uppsala domkyrkas byggnadshistoria) ochHerr Bengts hustru, vidare det satiriska sagospeletLycko-Pers resasamt sorgespelenFröken JulieochFadren, vilket sistnämnda anses som den »svenska litteraturens yppersta modärna drama, så stort i sin orimlighet, så överväldigande i sinbrustenhet, dystert skönt som en åsknatt, tyngd av blixt och mörker». Den kritik för vilken några av Strindbergs värk blivit utsatta, framkallade hans kvicka satirsamlingDet nya riket. Från denna tid äro vidare att anteckna de historiska berättelsernaSvenska öden och äventyr, innehållande flera av hans bästa alster, novellsamlingarnaUtopier i värkligheten(med den vackra fredsnovellenSamvetskval) ochGiftas, vari han behandlar äktenskapet och kvinnofrågan. Under denna period utgav han även en samling präktigaDikter, mest satiriska, det självbiografiska arbetetTjänstekvinnans son(4 delar), de ypperliga skärgårdsbildernaHemsöborna, som av många anses för Strindbergs förnämsta värk,SkärkarlslivochI havsbandetsamt dessutom en mängd smärre dramer, berättelser, reseskildringar m. m.

Under 1890-talet följde ett avbrott i Strindbergs litterära värksamhet, och han sysslade en tid med naturvetenskapliga studier, företrädesvis inom kemiens område. Under dessa år, som han tillbragte i utlandet (mestadels i Schweiz, dit han flyttat i medlet av 1880-talet), genomgick han en betydelsefull andlig kris, och i de självbiografiska arbeten som han sedan utgav (Inferno,Legender), ger han skildringar av sitt upprörda själstillstånd under denna period.

Sedan återvände Strindberg till fosterlandet och återupptog sitt avbrutna skönlitterära författarskap. I en mängd dramer har han givit levande bilder ur vår historia allt ifrån folkungatiden ända till det gustavianska tidevarvet. Hans karaktärsteckningar över historiens personligheter avvika dock stundom ganska mycket från såväl hävdatecknarnas som andra författares. På grund härav har man tvistat om några av dessa skådespels värde, på samma gång man erkänt, att andra av dem (såsom t. ex.Gustav Vasa,Erik XIV) fullt ut torde kunna jämställas med de bästa av hans tidigare historiedramer. I andra skådespel från detta skede har han hämtat motiven dels ur samtidens liv, dels ur sagan (Brott och brott,Påsk,Till Damaskus,Kronbruden,Svanevit,Ett drömspel,Svarta handskenm. fl.).

Flera av Strindbergs prosaberättelser från senare år ha även varit föremål för mycket skarp kritik. Särskilt gäller detta hans samhällsskildringar från sekelskiftet (Götiska rummen,Svarta fanor). Strindbergs berättarkonst når dock i dessa böcker samma styrka som i hans tidigare värk. Så är även förhållandet med hansSagor, den självbiografiska bokenEnsam, flera av de historiska berättelserna i samlingenNya svenska ödenoch den vackra skärgårdsskildringenFagervik och Skamsund, som dessutom innehåller några dikter (Trefaldighetsnatten,Ordalek och småkonst), vilka höra till pärlorna i svensk poesi.

Som dramatiker intar Strindberg en plats vid sidan av världslitteraturens främsta (Shakspere, Ibsen), men även som berättare överträffas han näppeligen av någon. Kraftigt och målande har han tecknat situationer och händelser, och i språkligt hänseende är han en nydanare. — Vid olika tillfällen har han förfäktat de mest olika åskådningar, och dels på grund härav, dels till följd av andra orsaker ha såväl hans diktning som hans person varit utsatta för motståndares häftiga angrepp, vilket i sin ordning bidragit till att även han mången gång i sina skrifter blivit onödigt skarp och bitter.

På sin sista födelsedag, den 22 jan. 1912, blev Strindberg föremål för en storartad hyllning, vari representanter för alla samhällsklasser deltogo, och till honom överlämnades då en större pänningsumma, som insamlats genom en nationalsubskription. Största delen härav anslog han till välgörande ändamål. Några månader därefter (14 maj 1912) avled Strindberg och begrovs under högst ovanliga ärebetygelser.

Strindberg var en revolutionär natur, påminnande om Thorild och Almquist, och hans betydelse för svensk vitterhet kan närmast jämföras med deras.

Anne-CharlotteEdgren-Leffler.

Ungefär samtidigt med Strindbergs debut[36]framträdde fru

Anne-Charlotte Edgren-Leffler(född 1849, död 1892) med några smärre noveller, som dockoffentliggjordes anonymt. Först i början av 1880-talet utgav hon under eget namn berättelsesamlingenUr livet, vilken erhöll en storartad framgång. Samma titel använde hon sedermera för alla sina roman- och novellböcker. Såväl i dessa som i några skådespel (Hur man gör gott,Sanna kvinnorm. fl.) nagelfor hon sin tids samhällslyten. I en enkel och klar stil tecknade hon med skarpa linjer livet inom Stockholms borgerliga värld. »Den modärna samhällsmänniskans slitningar och konflikter äro i hennes bästa värk skildrade med en aldrig störd behärskning och med ett allvar, som ofta värkar storslaget och imponerande.»

Albert Ulrik Bååth

Den svenska realismens lyriker är

Albert Ulrik Bååth(född i Skåne 1853, död 1912) vilkens första samlingDikterutkom samtidigt med Röda rummet, och liksom denna roman vittnade de om en ny tids inbrytande. Bååths vers värkar något kärv och omusikalisk, beroende bl. a. därpå, att den ofta avviker från den i äldre poesi vanliga regelbundenheten i såväl versraderna som i strofens byggnad. Men även innehållet var något nytt. Bååth hämtade sina ämnen ur den värklighet som omgav honom och gav lättfattliga bilder ur folkets liv och ur naturen. En varm medkänsla för samhällets styvbarn ger sig till känna i flera av hans dikter.

Bååth är en av de författare som infört landskapsskildringen i den svenska dikten. Framför någon annan är han den skånska slättens skald, och hans skildringar från Skåne torde hittills vara oöverträffade. I ett av sina senare skaldestycken (Kärlekssagan på Björkebärga) har han behandlat Wivallius’kärlekshistoria (se sid. 19). Bååth idkade även kulturhistoriskt författarskap och har till svenska överflyttat fornisländska sagor och dikter (Nials sagam. fl.).

Viktoria Benedictsson.

Har Bååth i sin vers företrädesvis skildrat det skånska landet, så har däremot

Viktoria Benedictsson(Ernst Ahlgren, född 1850, död 1888) i sina prosaberättelser tecknat det skånska folket, med vars liv, seder och tänkesätt hon var synnerligen väl förtrogen. Hennes värksamhet som författare omfattade en tidrymd av endast fyra år, och därunder utgav hon förutom berättelsesamlingarnaFrån SkånesamtFolkliv och småberättelserde större romanernaPängarochFru Marianne. Samma år hon dog, utkom en ny samlingBerättelser och utkast. Högst når Ernst Ahlgren, vilken signatur hon alltid använde, i sina skildringar av allmogen, men även hennes teckningar ur andra samhällsklassers liv höra till det bästa av svensk vitterhet. Om en varm kärlek till mänskligheten och allt levande vittna många av hennes skrifter. Under de sista tio åren av sin levnad plågades Viktoria Benedictsson av svåra lidanden, men det oaktat präglar en frisk humor flera av hennes berättelser. Ofta framhåller hon i dem arbetets välsignelse, och i arbetet fann hon själv den lycka som beskärdes henne här i livet. Ernst Ahlgrens efterlämnade utkast och skrifter (romanenModern, novellsamlingenEfterskördoch skådespeletDen bärgtagna) fullbordades och utgåvos av hennes förtrogne vän och biograf,[37]skriftställaren Axel Lundegård. Med denne hade hon tidigare samarbetat, och tillsammans hade de utgivit skådespeletFinal. Den skildring av Viktoria Benedictssons liv och författarvärksamhet,som Lundegård efter hennes död utgav, grundade sig på hennes egna brev och anteckningar och kan därför sägas till stor del vara en självbiografi.

August Bondeson.

August Bondeson(född 1854, död 1906) har i några humoristiska berättelser (Allmogeberättelser,I Glimminge och Kröplinge,M. V. K.m. fl.) givit bilder ur allmogelivet i Halland. I den större berättelsenJohn Chronschoughs memoarer, en satirisk tidsbild från 1860-talet, har han dråpligt tecknat en inbilsk och självmedveten bondpojkes vistelse vid seminarium och första år som lärare.

Bondeson var tillika en nitisk upptecknare av sagor och visor, som ännu leva på allmogens läppar, och frukten av detta hans arbete föreligger i de på 1880-talet offentliggjordaSvenska folksagorochHistoriegubbar på Dalsamt den ett tjugutal år därefter utgivnaAugust Bondesons visbok.

Alfred Hedenstierna.

En annan på sin tid mycket läst folklivsskildrare var

Karl Josef Alfred Hedenstierna(född 1852, död 1906), som under märketSigurdskrev muntra veckokrönikor i tidningspressen. Småstädernas medelklass skildrade han i flera berättelser, men oftast hämtade han motiven ur Smålands allmogeliv. Samlade utgåvos dessa berättelser sedermera under titlarnaLivsbilder ur svenska hem,Svenskt vardagslivochKaleidoskop. Något egentligt konstvärde äga Sigurds berättelser icke, men de präglas icke sällan av en harmlös kvickhet, ett burleskt[38]skämtlynne och ett öppet sinne för gammaldags kärnfullhet.

Gustav af Geijerstam.

Bland svenska romanförfattare från 1800-talets senare del intager

Gustav af Geijerstam(född 1858, död 1909) en av de främsta platserna. Han började sin författarbana med några allvarliga berättelser ur det dagliga livet (novellsamlingarnaGråkalltochFattigt folk, uppsalaberättelsenErik Grane, romanenPastor Hallinoch allmogeskildringarnaKronofogdens berättelser). Efter dessa följde flera skådespel, såsom komedienAldrig i livetoch bondepjäsernaPer Olsson och hans käringsamtLars Anders och Jan Anders.

Vid mitten av 1890-talet inträdde en viss förändring i Geijerstams författarskap. Han blev från denna tid alltmer en hemmets och familjelivets diktare, och i sina följande värk söker han förklara de intimaste dragen i människosjälens liv. Denna nya riktning inleddes av romanenMedusas huvud, vilken följdes av novellsamlingenKampen om kärlek, den dystra brottmålshistorienVilse i livet, ett av Geijerstams bästa värk, skärgårdsberättelsenDet yttersta skäretsamt äktenskapsskildringarnaÄktenskapets komedi,Lyckliga människorochBoken om lillebror, vilken sistnämnda gjorde sin författare ryktbar och mottogs med ett bifall, som sällan kommit ett svenskt litterärt värk till del. I såväl denna bok som flera andra, särskilt i den käckaMina pojkar, framstår Geijerstam som en ojämförlig tecknare av barnens liv. Bland hans övriga böcker må nämnas äktenskapshistorienKvinnomakt, den präktiga men hemska värklighetsskildringenNils Tuvesson och hans moder,Själarnas kamp, i vilken han ger bilder från den nutida affärsvärlden, ochFarliga makter, skildringar med det samtida politiska livet som bakgrund. I sina »romanerfrån gamla dagar» (Karin Brandts dröm,Bröderna Mörk,Den gamla herrgårdsallén) har han tecknat svenskt herrgårdsliv vid förra århundradets mitt.

Den medkänsla för människans fröjder och sorger, som ger sig till känna i de flesta av Geijerstams skrifter, och hans i allmänhet klara och lättfattliga framställningssätt, ha gjort honom till en icke blott i Sverge utan även i utlandet gärna läst författare.

Karl August Tavaststjerna.

Karl August Tavaststjerna(född i Finland 1860, död 1898) gjorde sig först uppmärksammad genom en samling lyriska dikter (För morgonbris). I såväl dessa som flera följande prosaarbeten (Marin och genrem. fl.) tecknar han med förkärlek havet, med vilket hans eget oroliga och trotsiga sinne företedde en viss likhet. Efter några år följde den av en vemodig stämning präglade berättelsenBarndomsvänner, varmed realismen gjorde sitt intåg i Finland, skådespeletAffärer, samt romanernaHårda tider, med ämne från nödåret 1867,KvinnoregementeochEn patriot utan fosterland. Sin egen barndoms historia förtäljer han i bokenLille Karl. Främst i formellt hänseende stå hans arbeten från senare år. Bland dem märkes den stora epopén[39]Laureatus, i vilken han skildrar ett diktaröde. Ett tungt svårmod framlyser i flera av hans skrifter.

Tavaststjerna var en lyriker med realistisk läggning och räknas som den främste av det yngre Finlands diktare. Näringsbekymmer och andra olyckor förbittrade hans liv, som han mestadels tillbragte på resor. Under sina sista år fann han en knapp bärgning i pressens tjänst.

Ola Hansson.

Ola Hansson(född 1860) började som realist men har sedan anslagit andra toner. I flera samlingarstämningsfulla dikter har hån strävat efter att »säga det osägbara, att återge det djupaste och innerligaste i känslolivet», under det att han i andra skildrat det skånska landskapets natur (diktsamlingenNotturno[40], prosaskissernaSensitiva amorosa). I några realistiska noveller (Fru Ester Bruce,Före giftermålet,En uppfostrare) äro även motiven hämtade från Skåne. Tidigt begav sig Ola Hansson till utlandet och har sedan mestadels vistats i Tyskland, där han på tyska offentliggjort en mängd arbeten av skilda slag. Mest bemärkt har han blivit som litterär essayförfattare.[41]De flesta av dessa alster har han sedan även utgivit i hemlandet. Ganska mycken uppmärksamhet väckte de egenartade små prosaskissernaUng Ofegs visor, och i ännu högre grad blev detta fallet med den självbiografiska romanenResan hem, vari han häftigt angriper de litterära förhållandena i Sverge. Efter en i början av 1900-talet genomgången inre kris utgav han diktsamlingenDet förlovade landet, i vilken den känslige stämningsdiktaren även visar sig vara en uddig satiriker. Denna samling följdes snart avNya visorochPå hemmets altare, i vilka hans gamla diktaråder väller stark och stämningsmättad som förr.

Ola Hansson är den mest ingående själsskildraren bland svenska lyriker. I anslutning till innehållet är hans vers mjuk, smidig och melodisk. Formen är konstfull men sällan regelbunden; takten och raderna växla. Bland svenska författare är Ola Hansson den förste som i större utsträckning använt den fria, orimmade versen. Även som prosaist är han berömd. Ofta är hans språk dock ganska mycket bemängt med danskaord och uttryck. — Den skånska riktning som vid 1900-talets början gjorde sig bemärkt i vår vitterhet, har i Ola Hansson sin lärofader och föregångsman.

Axel Lundegård.

Axel Lundegård(född 1861), en av realismens ivrigaste förkämpar, debuterade med en samling noveller,I gryningen, vari han skildrade en del förhållanden i studentlivet. Som förut nämnts, samarbetade han en tid med Ernst Ahlgren, vilkens liv han tecknade i den omtalade biografienVictoria Benedictsson. Hennes livshistoria ligger också till grund för Lundegårds romanElsa Finne, vilken väckte ett stort uppseende. Av hans övriga förträffliga teckningar ur nutidslivet må särskilt nämnas romanernaTitania,Prometeus,Asra,Känslans rätt.

Lundegårds historiska intresse har emellertid alltmer dragit hans håg åt historisk-romantisk diktning. I den stora romancykelnStruenseehar han tecknat den från Danmarks historia bekante äventyraren och statsmannen med samma namn. Från kalmarunionens dagar har han hämtat motiven till de pittoreska[42]medeltidskrönikornaDrottning Margareta,Drottning FilippaochDrottning Cilla.

Karl Alfred Melin.

Karl Alfred Melin(född 1849) står i litterärt hänseende närmast Namnlösa sällskapets skalder. Han är en fin lyriker, som gärna besjunger ämnen ur sagan, historien och naturen. Melin debuterade med diktcykelnHumleplockningen, i vilken han låter flera personer, vilka äro sysselsatta med att plocka humle, under arbetet förtälja var sin berättelse eller föredraga en visa. I diktcykeln förekommer den bekanta sångenSignes visa. Denna och flera andra av hans dikter ha blivit tonsatta. Högst har Melins diktning likväl nått i de av en frisk humor prägladeSkärgårdsbilder, vilka ingå i hans båda samlingarDikter, men som även utkommit i en särskild volym. I dessa ger han präktiga teckningar ur kustbefolkningens liv. För övrigt har Melin gjort sig känd som dramatiker (sagospeletSnövit, VersdramenVid Breitenfeld), och som en lycklig författare för ungdomen framstår han i äventyrsböckernaDe svarta vikingarnas sagaochTjuvbandet i Dägerö skärgård.

Ernst Josephson.

Ernst Josephson(född 1851, död 1906) har som målare gjort sig ett berömt namn i vår konsthistoria, men han var även en betydande lyriker, som i ett par samlingar dikter (Svarta rosorochGula rosor, sedan utgivna i en volym under titelnSvarta rosor och gula), med färgrikedom, naivitet och ett varmt hjärta besjöng skilda ämnen. Särskilt äro hans bilder från södern och ett par grupper barnvisor, av vilka han i den ena förtäljer sina egna barndomsminnen, utmärkande för Josephsons diktning. Stundom hämtade han motiven från naturen, men vanligen är det människan, som är föremål för hans ibland muntert klingande men oftare sorgsna och svårmodiga sång. En obotlig sjukdom bröt i slutet av 1880-talet hans kraft och stäckte hans konstnärsbana.

Bland övriga författare, som debuterade under 1880-talet, märkas lyrikernDaniel Fallström(född 1858), vilken i flera diktsamlingar (I gyllenrött,Vita syrenerm. fl.) besjungit naturen (företrädesvis Stockholms och skärgårdens), livsglädjen och kärleken;Alfhild Agrell(född 1849), som utgivit av Ibsen påvärkade dramer (Räddad,Dömd) och humoristiska berättelser från Norrland (Hemma i Jockmock,Nordanfrån);Mathilda Roos(född 1853, död 1908), vilkens i början realistiska diktning under senare år blev alltmera religiöst färgad (berättelsernaHöststormar,Helgsmåls-klockan,Vit ljungm. fl.);Hilma Angered-Strandberg(född 1855), som berättat om svensk-amerikanernas liv i den nya världen (Den nya världen) och här hemma (Hemma);Georg Nordensvan(född 1855), en av vår tids främsta konsthistoriker (Svensk konst och svenska konstnärer,Konsthistoriam. fl.), som även i skönlitterära värk (Figge) skildrat konstnärernas liv, samt finländarenJakob Ahrenberg(född 1847, död 1914), vilken utgivit präktiga bilder från östra Finland, bland dem den förträffliga bokenHihuliter, som skildrar religiösa rörelser på finska landsbygden, samt novellernaFrån KarelenochFamiljen på Haapakoski, i vilken han visar, hur fosterlandskänslan förslappas hos finländare i rysk tjänst.

[35]Kompromissa = pruta av på sina grundsatser eller sin övertygelse.

[36]Debut = första offentliga framträdandet.

[37]Biograf = författare av levnadsbeskrivningar.

[38]Burlesk = putslustig, tokrolig.

[39]Epopé = hjältedikt; jämför epos.

[40]Notturno = nattstycke, nattlig kyrksång, musikstycke av drömmande karaktär.

[41]Essay (eller essä) = uppsats över någon fråga, som står på dagordningen.

[42]Pittoresk = målerisk, romantisk.

Vid 1890-talets början framträdde flera skriftställare, som hyllade bl. a. den åsikten, att realisterna alltför troget skildrade värkligheten, framför allt vardagslivets skuggsidor, och därigenom värkade hämmande på livsglädjen. De nya åsikternas förkunnare ansågo, att i dikten borde fantasien och känslan komma till större rätt, och i denna nya, meraidealistiska[43]riktning utvecklades litteraturen under det förra århundradets sista decennium. Flera av de vid sekelskiftet framträdande författarna äro dock direkta arvtagareicke blott av dessa nya idéer utan även av realismen, och ofta märker man i den yngsta diktargenerationens skrifter, huru de båda strömningarna realism och idealism mötas.

Såväl den bundna som den obundna formen är mycket omhuldad, och av prosakonst sättes i allmänhet den korta novellen främst. Först under de allra sista åren ha de stora samhälls- och livsskildringarna åter börjat se dagen.

Tekniken och språkbehandlingen ha utvecklats i samma grad som poesien, och i allmänhet kan sägas, att författarna ha ägnat stor uppmärksamhet åt den yttre formen.

Back to Index Next