Menalkas.
Skräckeligt ondt är vintren för träna, för bäckarna torrkan,Fällan är fåglarnas pest, nätet de vildare djurs;Dejliga mön är mannens begär. O fader, o du Zeus,Ej jag älskat allen', ock du är flickornas vän. 60
Så i vexlande skick ungsvennerne höjde sin stämma.Men den sista sången begynte Menalkas som följer.
Menalkas.
Sköna mig kiden och skona, du varg, de drägtiga getter,Och ej gör mig förnär, fast, liten, jag vallar så många!Hej, Lampuros, min hund, hur tung en sömn nu betar dig, 65Ej bör sofva så tungt den som vallar i lag med en gosse.Och J får, J mågen ej dröja att mättas af vekaGräset! och änskönt annat igen uppvexer, ej tröttnen!Pst, nu beten och beten, och jufrerna fyllen J alla,Att sitt lammen må ha, jag mitt i korgarna gömma. 70
Dernäst åter sin sång så Daphnis begynte att qväda.
Daphnis.
Flickan, med ögonbrynen, i går ur sin grotta mig äfvenSåg, då jag kalfvarna dref, och mig fager nämnde och fager;Sannerlig ej jag svarte derpå med ett endaste stickord,Utan gick min väg, nedslående ögonen blygsamt. 75Ljuflig är qvigans stämma och ljuf är tonen i pipan;[Ljufveligt bölar kalfven också, och ljufveligt korna.]Ljuft om sommaren är, att sig sola vid rinnande vattnet.Ollonen äro åt eken en prydnad, och äpplen åt apeln,Kalfven åt kon, men sjelfvaste kon är en prydnad åt herden. 80
Gossarne sjöngo nu så; getherden han talte som följer.
Getherden.
Ljufvelig är din man, och behaglig, o Daphnis, din stämma;Bättre förnöjer att höra din sång, än att snaska af håning.Syrinxpipan då tag, ty de qvädandes pris har du vunnit.Lär da mig konsten också, allt medan jag getterna vallar, 85Vill jag i lärarelön dig gifva den kulliga geten,Som till brädden hvar gång och deröfver fyller sitt mjölkkärl.
Så vardt pilten förnöjd, sprang upp och klappade händren,Segrande, likasom ock hjortkalfven dansar kring modren.Så den andre nu vardt förbluffad och sorgsen i sinnet, 90Liksom en nygift tös da'n efter bröllopet ängslas.
Och alltsedan var Daphnis den förste af herdarna aktad,Och, späd gosse ännu, han fick sig najaden till maka.
IX Idyllen.
Sjung nu en herdsång, Daphnis, och först påbörja du qvädet,Först påbörja du qvädet, och sen uppstämme Menalkas,Medan kalfvarna di, och tjurarne slippa till korna;Må de beta tillsamman, och bland löfhängena vanka,Utan att hjorden lemna, men mig herdqvädet du sjunge 5Först och därefter återigen genmäls Menalkas!
Daphnis.
Ljufligt är kalfvens ljud, då han bölar, och ljufveligt kons ock,Ljuflig är Syrinxpipan, och herden, och ljuflig min stämma.Jag har vid svalkande vattnet en bädd, på hvilken jag rågatHvita qvigornas ståtliga skinn, dem samtligen sunnan 10Störtade ned från hälln, då på mjölonriset de gnagde,Sommarns stekande glöd, den aktar jag likaså mycket,Som två älskande lyssna till fars ord eller till moders,
Så sjöng Daphnis för mig, och så genmälte Menalkas.
Menalkas.
Aitna min moder är, och en tjusande grotta min boning 15J dess bälkade berg; hvad nånsin i drömmen sig visar,Äger jag: många får, många getter derjemte,Hvilkas skinn mig ligga vid hufvudet, ligga vid föttren.Korfvarne sjuda i brasa af ek, och den torrkade bokenTänds, då vintren är skarp; dock aktar jag icke så mycket 20Vintren, som — när kaka han får — valnötter en tandlös.
Bifall klappade jag, och påstund dem skänkte en vänskänk,Daphnis en herdestaf, som alstrats i fäderneskogen,Sjelfvext; mästaren ens måhända ej skulle den klandrat.Sköna skalet jag gaf åt den andre af snäckan, som mättat 25Mig med sitt kött, uppfiskadt ifrån de Ikariska klippor,Skuren i fem åt fem; den blåste han i så det skrällde.
Landtliga Sångmör, hell er, hell, upprepen det qväde,Som med de båda herdar i lag den gången jag afsjöng!Aldrig på tungans spets må du skaffa dig blemma för tvetal! 30
Tettix är Tettix' van, och myrorna myrornas vänner,Höken är hökens, min är sånggudinnan och sången;Vare mig deraf fullt allt huset; ty icke är sömnen,Icke den plötslige vår mer ljufvelig, icke för bina
Blomstren, än sångens gudinnor för mig? enhvar som de påse 35Gladligen, icke Kirka en gång förgör med sia trolldryck.
X. Idyllen.
Åkerbrukare du, hvad är det som felar dig, arme?Kan ju ej skära rakt ditt skifte, som fordom du skurit;Ej du mejar med grannen i bredd, men lemnar dig efter,Liksom ett får från valln, då det sårats af taggen i foten.Huru skall det åt aftonen bli, från midten af dagen, 5När du i början ej ens kan göra besked för ditt skifte?
Battos.
Du senmejare Milon, en bit af hårdaste klippan,Aldrig du någon ännu bland bortavarande saknat?
Milon.
Aldrig. — En arbetskarl hvad saknar han den som är fjerran?
Battos.
Aldrig dig händt, att du vakat, af kärleksnatten igenom? 10
Milon.
Hände det aldrig; för hunden är bäst att han lädret ej smakar.
Battos.
Snart, o Milon, är jag på elfte dagen för pickad.
Milos.
Vin du öser ur äm, ej ättika har jag tillfyllest.
Battos.
Ja, sen sådden, framför min dörr allt höljes af ogräs.
Milon.
Säg, ho pinar dig så? hvars dotter?
Battos.
Jo, Polybotas'.Hon, som vid Hippokoon för mejarne blåste på flöjten.
Milon.
Fann dock gud en syndare; du, hvad länge du åtrått,Eger: en harkrank skall om nätterna dela ditt läger.
Battos.
Gäckas du börjar med mig; ej blind är Plutos allena,Utan bekymraren Eros också. Ej prata så skrytsamt! 20
Milon.
Skrytsamt pratar jag ej. Skär du blott flitigt din åker,Börja ett kärleksqväde om flickan din! Arbetet bättreGår då; tillförne du var ju särdeles ööfvad i konsten.
Battos.
J Pieriska mör, mig hjelpen att sjunga den smärtaFlickan, ty allt hvad J rört, O gudinnor, J äfven förskönen. 25O Bombyka, så täck, en Syriska alla dig kalla,Mager och solbränd; jag dock ensam kallar dig brunlett.Ock hyacinthen är dunkel, den tecknade, dunkel violen!Men man plockar dem förut mellertid till kransarnas flätning,Geten Kytisos plär och vargen geten förfölja! 30Tranan plogen; men dig jag jäktar just som en tokkär.Ack, om jag egde det allt, som Kroisos förr skall besutit!
Två gullbilder, oss då vi förärade åt Aphrodite,Du med flöjter i hand, och en törnros eller ett äpple,Jag i en nygjord skrud och med nya Amykler på föttren. 35O Bombyka, så täck, din fot går lätt som en tärning,Och din stämma är ljuf, ej kan jag beskrifva ditt väsen.
Milon.
Mig ovetande gör jordbrukaren herrliga visor,Mäter han dräpligt ej ut allt efter harmoniska lagar!Ve, mitt ståtliga skägg, som så förgäfves jag putsat! 40Hör nu då äfven den visa, som sjöng Lytierses, den bålde!
O mångfruktiga du, mångaxiga, höga Damater,Måtte mitt sädesland välodladt vara och fruktrikt!
Knyten, J bindare, kärfvarne hop, att man icke förbi går,Sägande: vräklingar, ock den arbetslönen är bortspilld! 45
Mot nordvinden i skyln må snittet vetta, J skördmän,Eller mot vestans flägt; så frodar sig kärnan i axet.
Tröskare, akten er grannt, att lura det minsta om midda'n,Vid den tiden ju bäst sig agnarna skilja från halmen.
När toffslärkorna vakna, så börjen att meja ert skifte, 50Men då de såfva, så sluten; och rasten i starkaste hettan.
Önskligt är grodans lif, J ynglingar, inga bekymmerHar hon om munskänk alls; öfverallt står rikligen ifylldt.
Bra, gårdsfogde, du penningens vän, att du kokar oss linsen!Dock ej skär dig i handen, då kumminen sönder du delar. 55
Slikt sig egnar att qväda för män, som i solen arbeta,Men da, bonde, dig höfs, att din fattige kärleks idrotterPrata för mor din, då när hon ligger i sängen och vakar.
XI. Idyllen.
Aldrig nånsin en annan bot mot kärleken funnits,Nikias, hvarken att smörja (jag tror), ej heller att påströ,Än Pieridernes säng; han är båd ljuf och balsamiskBland oss menniskor här, men icke så lätt till att finna.Dock det känner du nog, som läkare, skulle jag mena, 5Och högt älskad derjemte af nio de vänliga sångmör.Så vår granne Kyklopen också kom lättast ur spelet,När för skön Galateia han brann, Polyphamos, den gamle,Nyss utsirad med skägg kring tinningen, sirad om haka.Ej han med rosor giljade, ej med äppel, ej lockar. 10Utan med vildt raseri, och försummade allt för sin älskog,Mången gång af sig sjelfva om qvälln hemkommo till fållanFåren ifrån gröngräset, men han blott sjöng Galateia,Och borttvinade der på den säfomkransade strandenAllt från morgonens stund, med det bittraste sår i sitt inre, 15Som den väldiga Kypris med piln åbringat hans hjerta.Dock botmedel han fann och, sittande öfverstpå klippansSpets, han beskådade sjön, afsjungande orden, som följa.
O Galateia, du mjella, hvarför så en älskare gäcka?Mjellare är du än osten, och späd som ett lamm till att påse, 20Ystrare vida än kalfven, och trind som en drufva i kartning;Nog väl kommer du hit, då den ljufliga sömnen betar mig,Men går strax härifrån, då den ljufliga sömnen förgår mig.Du mig flyr, som ett får, då det skådar den blacka vargen.Flicka, jag älskat dig städs, alltsedan en gång med min moder, 25Du mig mötte på berget, och ville dig der hyacinthbladFlocka till kransar, ock jag dig underviste om vågen.Från den stunden jag gitter ej alls upphöra, att på digBlicka. Vid Zeus, slikt rör dig nu ej, nej, icke det minsta.Tjusande flicka, jag vet, hvarför du sålunda mig undflyr; 50Derför att ruggigt, ifrån det ena örat till andra,Ögonbrynet är sträckt, så långt som pannan kan rymma;Blott ett öga jag har, och på flabben den plattade näsan.Dock jag, sådan jag är, har tusende får på mitt bete,Och den läckraste mjölk jag skattar af dessa till läskdryck; 30Ost ej nånsin mig tröt om sommarn, ej nånsin om hösten,Midt i vintren ej nånsin, och städs stå korgarna fulla.Bättre an andre kykloperne här jag blåser min Syrinx,
Sjungande dig, gulläpple, så kär, och mig sjelf med detsamma,Ofta i midnattsstund; unghjortar dig elfva jag fostrar, 40Samtliga halsbandprydda, och fyra valpar af björnar.Ändtligen kom då till mig, och du finner att intet skall tryta.Låt det blånande haf fritt svalla mot mötande stranden.Gladare natten du då hos mig tillbringar i grottan.Finnas ju lagrar der, ock finnas de veka cypresser, 45Finns murgröna, den dunkla, och finns ljuffruktiga rankan,Finns friskt vatten jemväl, som åt mig mångskogiga AitnaUr mjellhvitaste snö framsänder, en gudarnes läskdryck;(Ho bland sådant valde ett haf och dess böljor till bostad?)Men om jag sjelf måhända dig syns mer luden än mången, 50Finnes hos mig ekved, och i askan en glödande eld städs.Om du brännde mitt lif, det skulle jag sannerlig lida,Eller mitt enda öga, det kärsta af allt hvad jag eger,Ve, att icke mig modren har födt utrustad med gelar,Hur jag då skulle till dig neddyka, och kyssa på handen, 55Om du ej ville på mun; jag bragte dig hvitaste liljor,Eller också mjuk valmo, som har de rodnande smällblad;Men de vexa om sommaren blott, och denne om vintren:Derfor gitter jag ej på en gång allt detta dig bringa.Nu då, flicka, o nu, jag vill härstäds lära mig simma, 60Om kanske på sitt skepp hit, seglande, länder en fremling,Att jag må skåda, hvad nöje er gör, att bo der i hafsdjup.O, kom upp Galateia, och, kommen, du måtte förgäta(Liksom jag nu, sittande här), att vända till hemmet!Låt dig behaga, att valla med mig, och att hjelpa mig mjölka, 65Samt att pressa min ost, inmängande löpe, det ampra!Mor din allena mig kränker, och henne allena jag tadlar,Aldrig om mig hon fällde ännu ett endaste godt ord,Fastan hon såg mig dag från dag alltmera förtvina.Säga jag vill, att mitt hufvud och fötterna begge jemväl starkt 70Värka, på det hon må grämas, som jag ock grämes förskräckligt.O Kyklop, o Kyklop, hvart har ditt vett nu försvunnit?Skulle du fläta korgar påstund och, skärande gröngräs,Bara åt fåren, visade du långt mera förstånd visst.Mjölka den första du treffar, förfölj ej henne som bortflyr! 75Du skall finna kanske en skönare arm Galateia.Flera töser än en mig bjuda till nattliga lekar,Och sen flina de alla, då jag inbjudningen mottar.Syns ju deraf, att ock i vårt land jag något betyder.
Så Polyphamos med sång förjagade kärlekens smärta, 80Och så lefde han sällare dar, än man köper för gullmynt.
XII. Idyllen.
Kom du då, älskade sven, med den tredje natten och dagen?Kom du? de kära, de bli gråhåriga inom en dagsrymd.Liksom vintren med våren, och plommonet täflar med äppletFruktlöst, liksom ett lam är aldrig så ulligt som tackan,Liksom en trenne gånger förmäld måst vika för ungmön, 5Liksom cn råget snabbare är än kalfven, och liksomNäktergalen har skönare röst än öfriga fåglar;Så vid din syn jag gladdes, och under den skuggiga boken,Då när solen glödde, jag sprang, en vandrande man lik.O, att oss båda sin gunst tillfläktade milde Eroter, 10Och att vi blefve i kommande dar en saga, för alla!Desse två med hvaran förtroligt plägade umgås,Han vargiljarnså skulle det heta på Amyklaiska —,Men deremot skull' Thessalern kalla den andra enälskling.Lika de älskade begge hvaran. Visst lefde tillförne 15Gyllene männer ändock, då den älskande löntes med älskog.Måtte mig unnas, o far Kronides, och J öfrige gudar,Måtte, att, sen tvåhundrade slägten försvunnit, ett budskapMig förtäljde vid Acherons strand, dän icke är hemväg:"Nu för tiden är din och tjusande älsklingens kärlek 20I hvar menniskas mun, och förnämligast uti de ungas!"Dock i sanning de himmelskas makt allt detta bestämmerEfter som sjelfve dem syns, men då jag låfsjunger din fägring,Vill jag på näsans spets osanningens blåsa ej skaffa.Ty om du kränker mig smått, godtgör du det onda i blinken, 25Skänkande dubbel fröjd, och med rågad förtjusning jag bortgår.I Megarenser ifrån Nisaia, de bäste i roddkonst,Måtte ni lycklige bo, emedan den Attiske fremlingFramför andra J äraden mest, gossvännen Diokles.Städs vid hans graf, hvar gryende vår, hopsamlade gossar 30Äflas i lag med hvaran om pris för den ljufvaste kyssen.Ho som fogar med mera behag till läpparna läppar,Vänder till mor sin hem med yfviga kransar besmyckad.Salig bland gossarna den, som eger om kyssarna domsrätt!Säkert ropar han an Ganymedes, den tjusande, träget, 35Att hans mun må likna probersten, nyttjad af vexlarn,Att utreda om gullet är falskt, eller om det är äkta.
XIII. Idyllen.
Icke åt oss allena vardt kärleken född, som vi trodde,Nikias, ho bland gudarna ock hans fader må varit, —Ej vi äre de första, som ansett skönhet för skönhet,Vi som dödlige äro, och morgondagen ej veta.Ock Amphitryons son, den kopparhjertade kämpen, 5Som mot vilda lejonet stred, var kär i en yngling,Den förtjusande Hylas, beprydd med lockiga håret,Och, som en far sin älskade son, så lärde han honomHvad sjelf hade han lärt, för att tapper bli och besjungen.Aldrig skildes de åt, när midda'n glödde på fästet, 10Aldrig, då Aos till Zeus uppförde med fålarne hvita,Aldrig då pipande kycklingar små utsågo sig hvilstad,
Medan modren med vingarna slog på den sotiga vageln; —Att den tappre till lags utbildad gossen skull' blifva,Och på en riktig stråt förvärfva sig verkelig mankraft. 15Men då, att hämta det gyllene skinn bortseglade Iason,Aisonidas, och med honom de ypperste hjeltarne följde,Vald ur samtliga städren enhvar, som dugde till idrott;Då bragddristig också anlände till rika IolkosSjelfve Alkmene's son, Mideatiska heroinans. 20Steg så Hylas om bord på det platsbeqvämliga Argo,Som ej drabbades alls af Kyanernes krossande klippor,Utan det villande haf, anlöpande Phasis, den djupa,Genomfor som en örn; men sedan klipporna qvarstått.Når Peleiades gå ur böljorna upp, och de fjermsta 25Fält ge lammena bete, och värn sig byter till sommar,Se, då begynte sitt tåg den herrliga blomman af hjeltar,Tagande in sin plats hvar och en på det hålkade Argo.Hellesponten de hunno, den tredje dagen, med sydvind,Och i Propontis' hamn inseglade, der de Kianers 30Oxar, nötande billn, uppdraga så vidgade fårar.Stigande ur, på stranden de redde om qvällen sin måltidParvis; mera än en uppbäddade lägret gemensamt.Ty stor ängen der låg framför dem, för bäddar beqvämlig;Bitter Butomos dän och den yfviga säfven de skuro. 35Blonde Hylas också utgick, för att vatten till qvällsvardBringa Herakles sjelf, samt Telamon, väldige hjelten,(hvilka kamrater två vid ett bord spisade alltid)Kopparkannan i hand, men snart han källan bemärkteUppå en lågländt plats, deromkring stod yfvande vassen, 40Stod ock grön Adiant, och den dunkelskimrande svalört,Qvickrot, krypande vida omkring, och det friska selinon;Nymphren i dans som bäst kringsvängde i midten af källan,De städs vakande Nympher, för landtbor bistra gudinnor,Euneika och Malis, och Nycheia med anlet' som vårens. 45Gossen sitt embar nu, det vattenrymliga, nedhöll,Ämnande ösa; hans hand de samtliga grepo i blinken;Ty de samtligas trånande barm så kräktats af kärlekTill den Argeiske sven, och i dunkla vattnet han störtePlötsligt, liksom då störtar en blixtrande stjerna från himlen 50Plötsligt i sjön, men seglarn såhär kamraterna manar:"Gossar, nu allting löss, der kommer en gynnande vindpust!"Nymphren emellertid i sitt knä den gråtande ungsvenHöllo, och sökte med vänliga ord uppmuntra den sorgsne.Amphitryoniades deremot, om gossen beängslad, 55Tog på Maioters vis välkrokiga bågen, och bortgick,Tog sin klubba, som städs med den högra handen han omslöt."Hylas!" han skrek tre gånger, hvad halsen den djupa, förmådde;Gossen hörde det ock tre gånger; ur vattnet hans stämmaSakta ljöd; fast nära han var, dock tycktes han fjerran. 60Liksom på afstånd när starkluggiga lejonet hörerBölande kalfvens röst, ett glupande lejon på bergen,Och ur kulan hastar i språng till det färdiga festmål;Så Herakles jemväl bland aldrig trampade törnsnar,Sörjande älsklingen, gick, och mätte de rymliga fälten. 65Stackare, den som är kär! Hur mycket han irrande utstodBåde i skog och på berg! men Iasons värf de förgätos.Skeppet med segel och tåg der bidade, medan de andreÄnnu vid midnattsstund renspolade roddarnes bänkar,Väntande allt på Herakles, men han, dit fötterna förde, 70Rasande lopp; ty hård är den gud, som qvalde hans hjerta.Så nu den fagraste Hylas är räknad bland saligas skaror.Samtlige hjeltarne häcklade nu skeppsrymmarn Herakles,Att han så öfvergaf den trettiobänkade Argo,Kolchis han nådde till fots, och den ogästvänliga Phasis. 75
XIV. Idyllen.
Aischines.
Allsköns helsa åt mannen Thyonichos!
Thyonichos.
Önskas detsamma,Aischines!
Aischines.
Hvarför så sent?
Thyonichos.
Hvi sent? Hvad gör dig bekymmer?
Aischines.
Ej står till med oss bra, o Thyonichos.
Thyonichos.
Derför så mager,
Derföre skägget st gräselig långt, och håret så sluskigt.Sådan en nyss hitlände till oss, en Pythagoreer, 5Blek, barfotad; han sjelf påstod sig Athenare vara.Han ock hade (mig tycks) stor lust till det rostade hvetmjöl,
Aischines.
Gode, du skämtar alltjemt; men med mig den sköna KyniskaGäckas, och, innan man vet, är jag gal'n: det brister en hårsmon.
Thyonichos.
Sådan städse du var, vän Aischines, stilla och häftig, 10Önskande annat nu, nu annat; men såg, hvad förspörjes?
Aischines.
Vet, Argeiern och jag, och derjemte Thessaliske ryttarnApis, samt Kleonikos, soldaten, vi sutto och druckoUte på landet hos mig. Två kycklingar hade jag slagtat,Jemte en diende gris; sköndoftande Bibliner öppnat, 15Sparadt på fjerde året, och dock som det kommit ur pressen.Framtogs lök derjemte, från Kolchis; och ljuflig var drycken.Men när längre det led, omängdt påfylla osa lyste,Hvar till sin kärastes skål; blott borde den käraste namnges.Nämnande hvar sin vän, vi drucko, som saken var aftald. 20Hon ej knyste ett ord; der satt jag: hvad tror du jag tänkte?Tala! (så skämtade en) — ellersåg du väl vargen i fabeln?Hon uppflammade: lätt en fackla vid henne du antändt.Vargen är Lykos, är Lykos, en son till Labas, vår nabo;Äkta räkel, och spenslig, och skön i ögat af mången. 25Hela verlden ju vet, hur hon smäktat för kärlek till honom.Kom så en gång det pratet också helt tyst till mitt öra;Dock jag forskade ej, förgäfves smyckad med karlsskägg.Redan voro vi fyra fördjupade mäkta i dryckjom,Och om minVargLarissern igen anstämde från början 30Just en Thessalisk stamp, den försmädlige! Plötsligt KyniskaUtgör bittrare tårar, än nånsin vid sidan af modrenLiten en sexårs flicka, som längtar i famn att lyftas.
Jag, som du känner, Thyonichos, då gaf henne med näfven,Först på det ena örat, och sen på det andra. Hon bortsprang, 35Skörtande manteln upp. "Min pest, jag behagar dig icke?Annan är dig mer ljuflig en hjertkär? Pyssla med annanVän, ty för honom tårarne rinna så trinda som äpplen."Liksom åt ungarna små, takröstet inunder, en svala,Samlande här och der välplägning, flyger beställsamt: 40Vida snabbare hon bortsprang, ur den pösande stolen,Gården igenom och porten gerad, som fötterna förde.Säger ett ordspråk ju: "ock tjuren rymde till skogen".Tjugu dagar, och åtta, och nio, och tio dessutom,Elfte i dag, två till: så månader tvenne förflutit, 45Sedan vi skildes; ej ens som Thrakerna håret jag afklippt.Lykos är henne nu allt, för Lykos öppnas om natten;Vi ej gå för en fyrk, ej komma vi alls i beräkning,Olycksalige Megarer vi, blott hån är vår andeLBlefve jag kärleken qvitt, allt skulle då bringas till rätta; 50Men likt rättan, i sagan, Thyonichos, becket vi påsmakt.Hvad det må finnas för bot mot oöfvervinnelig älskog,Känner jag icke; men Simos, min ungdomskamrat, så förpickadI Epichalkos' dotter, till sjös for; botad han hemkom.Sjelf jag vill färdas också på böljorna, hvarken den sämste, 55Eller den bäste kanske, men en knekt af medlersta sorten.
Thyonichos.
Måtte dig fuller till lags aflöpa den önskan, du hyser,Aischines! Om du har lust att fremmande länder besöka,Är Ptolemaios den bäste, jag vet, att besolda den frie.
Aischines.
Eljes hurudan man?
Thyonichos.
Friborne ej finna en bättre: 60Välsinnt, skaldernes vän, älskvärd, på det högsta behaglig;Vännen pröfvar han väl, ovännen pröfvar han bättre.Mången månget han ger; ombedd, han nekar ej nånsin,Liksom en kong det höfs. Dock bör man ej bedja om allting,Aischines. Derför, såframt dig lyster att häkta vid högra 65Skuldran en krigares skrud, och du djerfves på stadiga fötter
Bida en väldig soldat, som sköldbeväpnad dig nalkas,Fort till Egypten då! Från tinningen börja vi allaGräns, och småningom sen sig derifrån smyger till kindrenBlekande tiden. Besked för dig går, då knäet är kraftfullt! 70
XV. Idyllen.
Gorgo.
Träffas Praxinoe hemma?
Praxinoe.
Mia Gorgo, hur sent! — Hok är hemma.
Under, att ändtligen dock du är här. Stol, Eunoa, genast,Lägg ock kudde derpå!
Gorgo.
Förträffeligt!
Praxinoe.
Sätt dig, jag beder.
Gorgo.
Tänk hur modig jag är! Knappt kom jag med lifvet ur leken,O Praxinoa, stojet är stort, stort talet af vagnar; 5Stöflar ses öfverallt, öfverallt soldater i kappor;Och den förskräckliga vägen! minsann, du bor mig ej nära.
Praxinoe.
Ja, den galningen for hit ändatill verldenes ände,Tog sig ett hybble, men icke ett rum; han ej ville oss unnaGrannskapets lycka; det ledaste nöt, som mig alltid förtretar! 10
Gorgo.
Käraste syster, tala ej slikt om gubben din, Deinon,Medan den lille är här. Se huru han gapar uppå dig!
Praxinoe.
Söta Zopyrion, grufva dig ej; jag menar ej pappa.
Gorgo.
Kors, hvad det barnet har vett, vid gudarna! Pappa är snäller.
Praxinoe.
Sagde pappa helt nyss (ty nyss vi pläga benämna 15Allt) gick ut för att handla i boden smink och salpeter,Och kom dädan, med salt, den trettonalniga bängeln.
Gorgo.
Sak är samma med min Diokleidas, penningförödarn.För sju drachmer i går fem fårulltappar han köpte,Gamlaste kappsäcksragg, ren smuts, blott arbet' på arbet'. — 20Dock, nu skynda dig fort, tag kappan och tröjan med häktor,Låtom oss gå till konungens hof, Ptolemaios' den rikes,För att Adonis bese. Jag hört, att de grannaste sakerOrdnas af drottningen sjelf.
Praxinoe.
Hos den rika är rikeligt allting.Såg du något, så såg du, som såg, åt henne som ej såg. 25
Gorgo.
Hög tid vore att gå. För de late är idelig högtid.
Praxinoe.
Eunoa, tag upp garnet, och ställ, näsperla, i föttrenÄn det en gång! Mjuk kattorna helst utvälja sin sofplats.Rör på dig, skynda med vatten; förut dock vatten behöfs ju.Se hur vattnet hon hämtar; nå väl, bär hit det! — — Ej mera! 30Skona för vattenflod, omättlige, våt ej min tröja!Sluta! som gudarna täckts, så sannerlig tvättad jag blifvit.Nyckeln till stora kofferten, hvar är han? Gif den på stunden!
Gorgo.
Min Praxinoa, tänk hvad den veckade tröjan med häktorKläder dig väl! Låt höra hur dyr hon kom dig ur väfstoln? 35
Praxinoe.
Gorgo, nämn ej derom! Två miner det renaste silfverKnappt förslå, och lifvet sånär jag vid arbetet tillsatt.
Gorgo.
Enligt din önskan likväl hon lyckades.
Praxinoe.
Ja, jag bekänner.Hämta min solhatt strax och min kappa: i prydelig ordningAllt! Jag tar dig ej med, gullbarn; uh, hästen har tänder! 40Gråt, så mycket du vill; dock bör du ej blifva en krympling.
Låtom oss gå. Tag, Phrygia, pilten, och lek med den lille,Locka handen hit in, stäng till gårdsporten beskedligt!O, hvad skaror af folk! När komma vi genom och huruDetta förderf? Otaliga myror, dem ingen kan räkna. 45Mången förträffelig bragd utfördes af dig, Ptolemaios.Sedan din far bland gudar en plats intagit, ej nånsinSmyger en bof, på Egyptiskt manér, att vandrarn plundra,Såsom förut, af argaste svek uthamrade männerDrefvo sitt skändliga spel, en lika den andra i bofstreck. 50Sötaste Gorgo, o ve, der konungens ryttare komma!Gode soldat, jag ber dig, ej rid oss dock öfverända!Fuchsen sig steglar, den rasande se! Nå, vill du ej, galnaEunoa, packa dig bort? Sin ryttare dräper han säkert.O, hur lyckeligt var, att barnet jag lemnade hemma! 55
Gorgo.
Trösta dig, bästa Praxinoa, ren vi äre bakefter;Desse hunnit sin post.
Praxinoe.
Jag börjar mig verkligen sansa.Hästen och iskall orm jag fruktat från spädaste åren
Mest. Påskyndom vår gång! Hvad folkhop sällar sig till oss!
Gorgo.
Mor, från hofvet kanske?
Gumman.
Jo, barn!
Gorgo.
Man kommer med lätthetIn?
Gumman.
Till Troia Achaiernes här ockfrestandeinkom.Vackraste barn, medfrestandeallt uträttas i verlden.
Gorgo.
Gick så den gamla sin kos, sen idel orakel hon uttalt.
Praxinoe.
Käringar veta ju allt: ja, hur Zeus sjelf aktade Hera.
Gorgo.
Skåda, Praxinoa, der hvad skara vid portarna skockas! 65
Praxinoe.
Faselig! — Räck mig, Gorgo, din hand, och fatta du äfven,Eunoa, Eutychis' hand, gif akt att du henne ej lemnar.Alla gå en gång in! Håll fast dig, Eunoa, dugtigt!Jag olyckliga menska, min sommarkapott är i bitarRedan, o Gorgo! — Vid Zeus, jag önskar dig, fremling, i allo 70Lycka och fröjd, men akta nu grannt min kappa, det ber jag.
Den Fremmande.
Icke af mig det beror. Dock vill jag den akta.
Praxinoe.
Hvad folkhop!
O, de knuffas som svin!
Den Fremmande.
Var lugn, mor; faran är öfver.
Praxinoe.
Vike från dig all fara det nästa, och kommande åren,Du, kom oss värnade så. Hvad redelig menska och godsinnt! 75
Eunoa klämmes; — — välan, armbåga dig, arma igenom:Skönt! — Ren inne hvaren, sad' han, som bruden sin inlåst.
Gorgo.
Kom, Praxinoa, kom! Först skåda de granna tapeter,Fina och sköna, minsann, som hade gudinnor dem virkat.
Praxinoe.
Höga Athanaia, hvem spann det garnet, och väfde? 80Hvilken målares konst framställde så träffande bilder?Huru naturligt de stå, och huru naturligt de röras,Lefvande, ej inväfda! Ett djupsinnt stycke är menskan.Se, hur beundransvärdig han sjelf der hvilar i silfver-Bädd, och det första fjunet som bäst från tinningen spricker; 85Trefaldt käre Adonis, som äfven i Acheron älskas!
En Fremling.
Olycksaliga, hören då upp, att sladdra i vädret,Turturdufvor! De drapa en hvar med vidgade käftar.
Gorgo.
Hejsann, hvadan är den? hvad rör dig om sqvallror vi äro?Egna pigor befall! Syrakosiskor vill du befalla? 90Men, att allt du må veta, i grund vi Korinthiskor äro,Likasom Bellerophon, och vi tala vår Peloponneska:Dorier, ville jag tro, få bruka det Doriska språket.
Praxinoe.
Måtte, o milda Proserpina, ej oss födas en herre,Utom den ena! Fyskam! Du toma måttet ej stryke. 95
Gorgo.
Tyst, Praxinoa, tyst! Ren börjar hon sjnnga Adonis,Argiskans dotter, du vet, den mångerfarna skaldinnan,Som vann priset i klagande sång till Lakoniern Sperchis.Grannt hon sjunger (jag vet det helt visst); ren börjar hon drilla.
Sångarinnan.
Höga gudinna, som älskar Idalions lunder och Golgos, 100Och den Erykiska höjd, du som leker med gull, Aphrodita,O, hur skön din Adonis från Acherons eviga vågorHit, på den tolfte månaden bragt vekfotade Stunder,Trögsta af alla gudinnor, de älskliga Stunder; men käraNäkas de dock, medbringande städs åt de dödlige något! 105Kypris, Diona's dotter, som till odödlig från dödlig,Efter en sägn, bland menniskor spord, upphöjt Berenika,Gjutande ljuf ambrosiadoft i drottningens hjerta,Dig mångnamniga, dig mångtempliga, tacksam att hylla,Här Berenikas dotter i dag, som Helena tjusfull, 110Vår Arsinoa sjelf, på det skönaste smyckar Adonis.Allt slags frukt, som mognar å träd, kring honom är nedlaggd,Läckraste parker invid, som gömmas i korgar af silfver,Gyllne albasterkärl derjemte med Syriska oljor,Bakelser ock, som qvinnornas konst tillreder i pannan, 115Mängande blommor af särskilda slag med hvetaste hvetmjöl,Allt som af ljufvelig håning och doftande olja beredes,Allt som flyger i skog, som krälar å mark är församladt,Grönskande löfhvalf ses, nedtyngda af spensliga dillen,Byggda; ock ofvanom dem kringfladdra de unga Eroter; 120Näktergalsungarna like, de sitta i träden, och flyga,Pröfvande vingarnas kraft, från en qvist hän till en annan,O, hvad ebenosträd, hvad gull, hvad örnar af elfen-Ben, som bära till Zeus Kronion dess dejliga munskänk!Purpurtapeter der ofvanuppå, mer mjuka än sömnen, — 125Skulle Milesiern saga, och den som på Samos är bosatt; —Tvenne bäddar man redt, åt sköne Adonis den ena,En åt Kypris, och en åt den rosenarmige gossen,Brudgum af aderton år, eller ock, på det högsta, af nitton.Kyssen sticker ej än; ljust är kring läpparna fjunet. 130Nu må Kypris sig glada i älskade gossens besittning.Då när i morgon dagg slår ned, vi samtligen bäraGuden till böljorna bort, der de skummiga plaska mot stranden.Sedan med fladdrande hår, och i mantlar som, fria från gördeln,Röja blottade bröst, må vi börja den ljudliga sången; 135Hulde Adonis, till oss och till Acheron kommer du ensamBland halfgudarna (såsom det sägs); ej ens AgamemnonDetta föruntes, och, ej vildtrasande, väldige Aias,Icke Hekabas son, bland tjugu den ypperste, Hektor,Icke Patroklos, och ej den från Troia räddade Pyrrhos, 140Icke Lapitherna ens, än äldre, ej Deukalioner,Ej stamfolket i Argos, Pelasgerna, ej Pelopider.Var nu huld, o Adonis, och gläd oss det stundande året!Vänlig du kom, o Adonis, och vänlig du komme tillbaka!
Gorgo.
Aldrig maken jag hört, Praxinoa, Lycklig den qvinna, 145Som så mycket förstår, allycklig, som qväder så ljufligt!Nu dock måste jag hem. Ej frukost fått Diokleidas,Idel galla i allt; men nalkas den karlen ej, hungrig!Hell dig, hulde Adonis, och kom till gladliga åter!
XVI. Idyllen.
Städs Zeus' döttrar, och städs det skalderna ligger om hjertat,Att odödliga prisa, och prisa de dödligas dater.Muserna äro gudinnor, gudinnorna gudar besjunga;Men vi dödlige äro, må dödlige dödliga sjunga!Hvem bland alla, som bo det etheriska hvalfvet inunder, 5Skall upplåta sin dörr för våra Chariter, och mottaVänligt, och ej bortvisa från sig, förutan en gåfva?De barfotade då hemvända med vredgade sinnen,Klagande högt mig all, att förgäfves de vandringen anträdt;Skrämda, de återigen qvarsitta på bottnen af toma 10Kistan, och luta mot isade knän nedhukade hufvun:Torr är vistelsen der, då färden ej räntade något.Ho är i vår tid sådan, och ho vill gälda en låfsång?Det jag ej vet. Ej mera, som förr, att prisas för ädlaVärf man äflas, ty allt är kufvadt af vinningsbegäret. 15Hvar man, händren i barm, hur mest han sin kassa må öka,Kringglor; ergen ej ens han vill afskrapa och bortge,Utan han säger påstund: mig knäet är närmre än vaden;Blott jag har sjelf en fyrk, nog skalderne äras af gudar.Ho vill höra de andra, ty nog är för alla Homeros? 20Den är den ypperste skald, som icke min kassa betungar.
Galningar, o hvad fromma väl är af tusende kistor,Fyllda med gull? Den visa ej så använder sin rikdom;Utan en del åt sig sjelf, och åt någon af skalderna unnar,Mycket åt slägtingar skänker han ock, och mycket åt andra 25Människor; offrande städse på gudarnas heliga altar.Också han är en ypperlig värd, undfägnar vid bordetVänligt, och låter den fremmande gå, när honom så lyster.Mest bland alla likväl högakta de heliga skalder,Att du i dödens boningar än må prisas, en kärnkarl, 30Och vid den isiga Acherons strand ej gråta förgäten,Likasom dagakarlen, hvars hand invändigt vid spadenHårdnade, och som af fädren bekom blott mangel till arfdel.Många slafvar sin kost månadtligen fingo sig tillmättFordom i konung Antiochos' hus, och konung Aleuas'; 35Många kalfvar också kringbölade hornade mödrar,När de om qvälln hemdrefvos till fållan hos rika Skopader;Herdarne förde till skugga utöfver Kranoniska fältetTusen de valdaste får hos fremlingkära Kreonder:Dock ej glädje de hade af detta, sen hamnen de lemnat 40I den rymliga båt, som fördas på Acherons skräckflod;Men onämnda en hvar, med förlusten af ymniga skatter.Skulle de dvalts i ovärdelig tid bland usliga döda,Om ej den Keiske mästareskalden, som qvädde så färgriktTill mångsträngade lyran, dem gjort bland kommande slägten 45Ryktbara. Ära jemväl snabbfotade hästarne vunno,Som kransprydde åt dem hemlände ur heliga spelen.Ho väl någonsin kännt de Lykiers hjeltar, och dessaPriamos' lockiga söner, och Kyknos med hy af en jungfru,Om ej skaldernes sång förfädernes bragder beprisat? 50Icke Odysseus ens, som irrade hundra och tjuguMånader kring öfverallt, som lefvande lände till dödensBoning, och flydde utur Polyphemos', den rysliges, kula,Egde evärdeligt låf; svinherden Eumaios förgätits,Liksom Philoitios äfven, som hade bestyr med den större 55Fänaden; sjelfve Laertes man glömmt, stormodige hjelten,Hade ej Ioniern lemnat dem alla i sångerna hyllning.
Från de Pieriska mör skön ära åt menskorna kommer,Men de dödas skofvor och gull af de lefrande täras,Dock, det är samma besvär, att räkna vid stranden de vågor, 60Hvilka af vinden drifvas i land ur blå Oceanen,Eller att tvätta i källans kristall det smutsiga teglet, —Som att verka med ord på den vinningslystne procentarn.Sådan på båten jag ger. Må skatter på skatter han hopa,Må han fängslas alltjemt af lystnad att mera förvärfva. 65Heder deremot jag långt hellre och menniskors vänskapÖnskar besitta, än åsnor i mängd och ståtliga hästar.
Spörjs, bland dödliga hvem välkommen jag nalkas, med SångmörsMilda beskydd? Ty vägen är svår för skalderna eljes,Om de ej gynnas af Zeus', storrådige herrskarens, döttrar. 70Himlen ej tröttnat ännu, att år och månader hvälfva,Framdeles mången häst skall röra det surrande vagnshjul.Ock skall komma en man, som mig till sångare tarfvar.Sedan han gjort, hvad den store Achilleus, och väldige AiasGjorde på Simoeis' slätt, der Phrygiern Ilos är jordad. 75Ren Phoinikerne nu, tom inunder den sjunkande solenLibyens' yttersta ängder bebo, förstelna af fasa;Ren Syrakusier bära de fattade lansar i händren,Armarna tryckas också af videsköldarnes börda.Hieron sjelf bland dessa, en forntidskämpe i stridskraft, 80Spinner sitt bälte, den vajande man skönt hjelmen beskuggar.
Ja, o Zeus, du herrlige fader, du höga Athana,Och du, dotter, som jemte din mor beherrskar Ephyra'sMångbegåfvade stad vid insjön Lysimeleia,Må de fiendtlige män bortsändas af trängande nödtvång 85Öfver Sardoniska hafvet, att vännernes bane berättaHemma för hustrur och barn, — snart räknade, många tillförne;Må ock städren bebos af de fordne borgrarne åter,De som i grund förstördes af trotsige fienders händer;Må de åt sig fruktbärande fält uppodla, och fårens 90Skaror, tusen till tal, språngmätta af frodiga betet,Bråka på fältet, och korna, till fållan vändande återTroppvis, trånga uppå den i mörkret famlande vandrarn!Trädesåkrarne ock må plöjas för säde, när Tettix,Lurande middagstiden på herdarna, sjunger i trädens 95Högsta toppar; jemväl kring vapnen må spindlarne ställaFina väfvarnes nät, och ej krig mer finnas till namn ens,Hieron's höga beröm må bäras af skalderna bortomSkythiska hafvet, och dit, der fogande samman med jordbeckBreda muren, tillförene höll Semiramis spiran. 100En är nu jag; mång annan derhos ock älska KronionsDöttrar. Vi lägge oss samtligen vinn, Arethoisa att prisa,Jemte de Sikelers folk, och den väldige kämpen Hieron,O, J Gudinnor, som först Eteokles dyrkade, J somälsken Orchomenos' stad, tillförene hatad af Thebe, 105Visst objuden jag stannade hemma, men kommer till derasGårdar, som bjuda mig, trygg, ledsagad af sångens gudinnor.Ock jag lemnar ej er; hvad vore för menniskor älskvärdt,Utan Chariterna? Städs mig vare Chariterna hulda!
XVII. Idyllen.
Låtom oss börja med Zeus, och lykten med Zeus, o J sångmör,När vi den ypperste bland odödliga prise i qvädet.Hen bland dödlige män Ptolemaios den förste må nämnas,Äfvensom ytterst och medlerst; ty han af männer är ypperst,Fordne heroer jemväl, halfgudarnes ättlingar, funno 5Visa skalder, som sjöngo de herrliga bragder, de utfört;Nu jag vill Ptolemaios, jag ock, välöfvad i sångkonst,Qväda; ett qväde ju är odödlige gudarnes ära.Till trädymniga Ida en gång vedhuggaren kommen,Spejar; — ty mycket der fanns — hvar han skulle sitt arbeta börja. 10Hvad skall jag först omnämna? ty tusende ämnen för sångenFinnas, med hvilka gudarne prydt den bäste af kungar.Hurdan var ej, på fäderne-led, Ptolemaios, Lagiden,Att utföra en ståtelig dat, då han fattat beslutet,Hvilket en annan man uttänka ej någonsin gittat! 15Honom i ära också Zeus gjordo de saliga gudarJemngod; äfven är honom ett gyllne palats på OlympenByggdt, och honom invid Alexandros, den redlige vännen,Thronar, en skräckelig gud för de brokigturbanade Perser.Gent deremot åt Herakles, Kentaurban'mannen, ett säte 20Står, som är gjordt af hårdaste stål, oändligen konstrikt.Der med de öfriga himmelska nu han gästar tillsamman,Fägnande sig öfvermåttan åt sönernes söners söner,Derfor att ålderdomen dem Zeus från lemmarna borttog,Och odödlige kallas de män, som stamma från honom. 25Ty dem hvardera är stamfar Herakleidas, den tappre,Och de hvardera räkna sin stam från fordne Herakles.Derför också när han gick ur gelaget, tillräckligen mättadMed sköndoftande håning, dit hem till hulda gemålen,Denne han skänkte sin båge med axelbetungande kogret, 30Denne han gaf sin klubba af jern, med väldiga knölar.Till det ambrosiska rum, som bebor hvitfotiga Hebe,Vapnen, och fadren sjelf, Zeus' son, ledsaga de sedan.Hur utmärkte sig ej Berenika, den vida besjungna,Bland förståndiga qvinnor, och var åt föräldrarne hjertfröjd! 35Hennes doftande barm sjelf Kypros' gudinna, Diona'sDyrkade dotter, berörde en gång med rundade handen.Derföre sägs, att en hustru sin man så högt ej behagat,Som Ptolemaios med kärlek bemötte den hulda gemålen.Hon deremot långt mer än älskade. Derför han äfven 40Kunde med sorgfri själ regementet åt Sönerna lemna,Hvarje gång han, en älskande, gick till den älskades läger.Ögat hos lättsinnt maka är städs på förföraren rigtadt;Barnsöl vankas väl nog, men barnen de likna ej far sin.O Aphrodita, du vördade, främst bland gudinnor i fägring, 45Dig hon om hjertat låg, ditt beskärm har skön BerenikaFrälst från färden uppå mångsuckige Acheron' vågor.Utan du röfvade henne, förrän hon kommit till flodensDunkel neder, och skuggornas städs förfärliga färjkarl,Förde i templet, och del af din egen ära förlänte. 50Hon, mot alla de dödliga blid, den tjusande kärlekFläktar dem till, och åt älskaren ger blott ljufva bekymmer.O svartögda Argeiska, du födde, med Tydeus i sambädd,Den Kelydoniske man, Diomedes, kämpeförödarn.Men högbarmiga Thetis den lanserfarne Achilleus 55Födde åt Aiakos' son; dig, modige drott, Ptolemaios,Åt Ptolemaios, den modige drott, bildskön Berenika.Och dig fostrade Kos, mottagande redan som nyssföddtBarn af modren, då först du skådade morgonens tändning?Ty Antigona's dotter, af födselsmårtor besvärad, 60Gördellöserskan der anropade, Eileithyia.Stod så hon ock välvillig bredvid, och kring lemmarna utgjötLindrande kraft öfverallt: så föddes den älsklige gossen,Far sin lik. Och då jublade Kos, anskådande honom,Smekte med kärliga händer den lille, och talte, och sade: 65"Pilt, må du lyckelig bli, och mig ära så mycket, som äfvenPhoibos Apollon ärade sjelf svartbindlade Delos!Håll så i likdan heder jemväl den Triopiska kullen,Likdan ära förlänande ock åt det Doriska grannfolk,Liksom Rhenaia's ö vardt älskad af konung Apollon!" 70Så nu ordade Kos; Zeus' örn, fröjdbringande fågeln,Molnen inunder skriade gällt tro gånger i höjden.Detta vak tecken från Zeus. Zeus Kronion ligga om hjertatVördade konungar. Ypperlig den, som redan i födselnsStund åtnjutit hans gunst, stor sällhet följer en sådan. 75Vida kring jorden sträckes hans makt, och vida kring hafven.Tusende länder, och tusende folk och menniskoslägten
Odla hans sädesfält, af Kronion's skurar förkofradt.Land ej alstrar så mycket ändock, som låga Egypten,När högt svimmande Niln upplöser de fuktiga kokor. 80Intet eger så mången ort med skickliga landtmän.Trenne hundradetal af städer der täljas, dessutomTrenne tusende ån, tillaggda till trettio tusen,Tre två gånger, och dertill ännu tre nior med dessa:Öfver alla är kong Ptolemaios, den väldige drotten. 85Äfven en del af Phoinikernas land, och de Arabers honomTillhör, liksom af Syrers, och Libyers, samt Ethiopers.Han Pamphylerna alla, och lanserfarna KilikerStyrer, och Lykier med, och de krigiskt sinnade Karer,Och de Kykladiska öar; emedan de yppersta skeppen 90Segla åt honom på sjon; ja hafvet, det vida, och jorden,Dånande flodernas svall, allt kong Ptolemaios beherrskar.Många ryttare ock, mång sköldbeväpnade kämparLarma honom omkring, med blixtrande koppar beprydde.Samtliga kongar i makt han vinner förvisso och rikdom; 95Så hans stolta palats hvar dag sig fyller från allaVerldens kanter, och folken i ro omsköta sitt jordbruk.Ty af fiender ingen till fots kråkhvimlande NilenÖfverstigit, och höjt i de fremmande byar ett härskri;Aldrig en väpnad i land uthoppat ur ilande skeppet, 100Spridande ödeläggelse kring bland Egyptiska hjordar;Sådan en man har satt sig ett bo på de rymliga fälten,Van att svänga ett spjut, gullockige kong Ptolemaios.Såsom ståtelig drott, framförallt han fädernegodsetVårdar, och sjelf förvärfvar dertill mång annan besittning, 105Dock onyttjadt ej ligger hans gull i det rika palatset, —Liksom de fikande myrornas skatt sig hopar beständigt; —Utan en stor del eges af gudarnes herrliga tempel,Medan han offrar dem förstlingen städse, och öfriga skänker.Mycket förärat han har åt väldiga konungar äfven, 110Mycket åt städerna, mycket jemväl åt redliga vänner.Aldrig besökte en man Dionysos' heliga kämpspel,Väl förfaren, att höja den ljudliga sången melodiskt,Utan att honom han egnat en skänk, konstidkaren värdig.Sånggudinnornas tjenare städs Ptolemaios beprisa, 115För hans godhet. Och finns väl ett skönare mål för den rikaMannen, än det, att ypperligt låf bland menniskor vinna?Detta ännu ha Atreiderne qvar; men de tusende skatter,Som de i Priamos' stora palats förvärfde med våldsmakt,Ligga i mörker dolda, och vända ej derifrån nånsin. 120Denne konung allena beträder de åldrige fädersFotspår, der helt varma ännu de sig röja i stoftet.Han grundlade åt far och åt mor sköndoftanda tempel,Och dem sjelfva deri, af gull bildsköna och elfen-Ben uppställde, för menniskors slägt mildt värnande makter. 125Han lårstycken, till tal oräknade, bränner af göddaOxar, vid hvälfvande månaders lopp, på blodiga altar,Sjelf, och hans stolta gemål. Ej nånsin en ädlare qvinnaKring brudgummen sin famnande arm, i palatset har slutit;Ja, hon älskar af hjerta och själ sin broder och make. 130Bland odödliga så vardt firad en helig förmälning,Då när drottningen Rhea Olympens beherrskare födde.Blott en bädd ju bereder åt Zeus och åt Hera, till natten,Tvättande händren med oljor, den än jungfruliga Iris.Hell dig, o kong Ptolemaios! jag dig skall minnas med andra 135Gudasöner i lag; min sång ej af kommande slägtenLärer försmås, som jag tror. Dock konsten af Zeus ju man eger.
XVIII. Idyllen.
Hot Menelaos i Sparta en gång, blondlockige drotten,Ungmör, kransande håret med blommor utaf hyacinthen,Utanför nyligen målade saln uppförde en festdans,Tolf de förnämsta i staden, Lakonakernas herrliga stolthet,Då när sin Helena stängde, Tyndareos' älskliga dotter, 5Yngre sonen af Atreus in i den brudliga kammarn.Alla de sjöngo i en melodi, och med flätade fötterStojade, rundtomkring brudsången i salarna genljöd:
Slumrar du redan så bittida, du kärälsklige brudgum?Säg, eller är du väl st knätung, eller är du en sömnvän? 10Eller drack du för mycket en tår, att i sängen du neddamp?Ville du sofva en stund, du hade då bordt det allena,Låtande flickan med flickorna än hos sin älskliga moderLeka till ljusan dag; ty i öfvermorgon och morgon,Ja, från år till år, hon är din brud, o Menelaos. 15Lycklige brudgum, du, dig nös en redelig man till,När du till Sparta kom med de öfriga drottar, att fria.Bland halfgudar du ensam skall ha Kronidas till svärfar.Dig Zeus' dotter sig smög det gemensama täcket inunder,Sådan ibland Achaiinnorna en ej jorden beträder. 20Föder hon mor sin likt, hon föder ett verkligt under.Ty jemnåriga alla, och smorda, som männerne pläga,Täfle vi samfält på rännarebanan, vid floden Eurotas,Sextio, fyra gånger, till tal, ungdomelig flicksvärm:Tadelfri är ingen af oss, med Helena jemförd. 25
Likasom morgonens rodnad åt natten visar sitt skönaAnlet', och våren sin fröjdande glans, när vintren har flyktat,Bland oss alla också den gyllene Helena lyste.Liksom en reslig cypress står prydlig på bördiga fältet,Eller i trägåln, eller Thessaliske hästen för vagnen, 30Rosenhyade Helena ock är en prydnad för Sparta.Ingen utur sin korg afspolar så ståteligt inslag,Ingen i konstiga stoln afklippte en tätare väfnad,Än från sin höga stock, sen flitigt hon äflats med skottspoln.Visst ej någon förstår så knäppa på cittran, ej någon, 35Sjungande Artemis nu, nu stolta hjeltinnan Athana,Likasom Helena; alla behag i dess ögon sig lägrat.O, du sköna, förtjusande mö, ren vorden värdinna!Vi till rännarebanan i morgon, och blomstrande ängenSkole vandra, att plocka oss der ljufdoftande kransar, 40Städs påtänkande dig, o Helena, likasom dilammSakna den tackas spen, som födde de späda till verlden.Först åt dig vi vår krans af den lågländt vexande LotosFläte, och hänge den upp i platanens skuggiga krona;Först vi ur silfverurnan åt dig den klara essensen 45
Gjutande, drype inunder platanens skuggiga krona;Skall så i barken också inristas, för vandrarn att läsa,Detta, på Doriska: "skona mig! vet, jag är Helenas lifsträd!"Hell dig, o brud, och hell dig, o brudgum, så säll af din svärfar!Lato åt eder förunne, den barnuppammande Lato, 50Herrliga arfvingar! Kypris, gudomliga Kypris, att älskaLika hvarandra! Men Zeus, Kronidas Zeus, eviga skatter,Att de från ståtliga söner till ståtliga söner må fortgå!Sofven, och andens kärlekens luft ur hjerta till hjerta,Men ej glömmen likväl, att vakna, då morgonen randas! 55Och vi vända igen helt tidigt, när tuppen på vagelnFörst sin fjederbesmyckade hals upplyfter, att gala.Hyman, o Hymenaios, var glad åt denna förmälning!
XIX. Idyllen.
Eros, den tjufven, en gång vardt stungen af ledaste biet,Just då han håning ur kakorna stal. Det sårade allaFingrarnas spetsar, men han sig jemrade, blåste i händren,Stampade marken med föttren, och hoppade, visade sedanFör Aphrodita sin plåga, och knotade, att ett så litet 5Kräk var biet, och sådana sår dock gittade gifva!Modren leende svarte: hur så? du liknar ju biet?Sjelf så liten du är, och sådana sår du kan gifva!
XX. Idyllen,
Euneika mig belog, då jag ämnade hjärtligen kyssa,Och, mig skymfande, talte hon så: "gä fjerran ifrån mig!Herde, du vill mig kyssa, eländige? Aldrig jag lärdeKyssa en bondlurk; nej, men läppja vid herrarnes läppar,Icke du kysse min dejliga mun, nej, icke i drömmen! 5Ve, hur du glor, hur du pratar besatt, hur bondiskt du skämtar!O, hur sätt är ditt prat, hur sladdrar du ideligt ordkram!O, hur lent är skägget, du har, hur prydeligt håret!Läpparne likna en sjuks, becksvarta ju händerna äro,Och du stinker befängdt! Gå från mig, och söla mig icke!" 10Sade, och spottade sig tre gånger i barmen derjemte,Medan hon såg på mig grannt, från hufvudet ändatill föttren,Läpparne vridna till spe, och med ögon som glodde åt sidan.Och hon var stolt på sin fägring, som fickorna pläga, och grinigt,Och med hån mig belog. Strax bloden begynte att sjuda, 15Och jag blef röd om kinden, af smärta, som rosen af daggtårn.Lemnande mig, hon gick; men jag bär vreden i hjertat;Derför att mig, skön gosse, belog illpariga tösen.Herdar, sägen mig sanningen, J: är icke jag fager?Har mig plötsligt en gud till annan menniska omskapt? 20Ty ock mig tillförne beprydde en tjusande fägring,Likasom murgrön kryper om stammen, och täckte min haka.Tinningarna omkring, selleri likt, yfde sig håret,Ögonbrynen, de dunkla, en mjellhvit panna belyste;Ögonen voro mig blåare vida än blonda Athana's, 25Munnen ljufvelig mer, än löpnad mjölk, och ur munnenMera än håningskakorna ljuf utflödade rösten.Herrligt är ock mitt spel, antingen jag spelar på syrinx,Eller jag blåser på flöjt, skallmeja, eller på tvärflöjt,Flickorna alla i bergen också skön gosse mig kalla, 30Och mig kyssa enhvar; mellertid stadsdockan ej kysste,Utan hon lopp mig förbi, oxherden kantänka? hon aldrigHört, att skön Dionysos i daln sjelf vallade kalfvar;Icke hon vet, att Kypris var rasande kär i en herde,Att hon på Phrygiska bergen i vall gick; att hon Adonis 35Kysste i ekarnes lunden, och gret i ekarnes lunder.Ho var Endymion då? ej herde? och honom SelanaKysste likväl, den herden; och, stigande ned från OlympenKom hon till Latmiska daln, och delte sitt läger med gossen.
Ja, en herde du ock, o Rhea, begråter; och har du, 40O Kronidas, ej sjelf för en herde irrat som fågel?Euneika är den enda, som ej gaf kyss åt en herde;Hon är bättre än Kypris, än Kybela, eller Selana.Aldrig, o Kypris, mer din käraste hvarken i stadenEller på berget kyss, sof natten igenom allena! 45
XXI. idyllen.
Armoden, o Diophantos, allena upp konsterna väcker,Sjelf lärarinna åt arbetet; ej tillstädja de slemmaNäringsbekymren, att fattige män må njuta af sömnen.Ja, om en liten stund af natten oss unnas att lura,Plötsligt och oförtänkt kringstoja de trängande sorgen 5Fiskafångare, åldrige män, två lågo tillhopaUppå en bädd af tång, inunder det flätade hybblet,Lutande sig mot väggen af löf; men nära till beggeHändernas arbetsredskap var laggdt: här korgar af vide,Krokar och metspön med, och de tångomlindade beten, 10Refvar och katsor der, och ryssiornas säflabyrinther,Linor och åror, och gammal en öka på stöttor derjemte;Hufvut inunder en kort sofmatta och paltor och hattar.Detta för fiskrarna var allt redskap, och rikdomen denna.Hvardera egde ej kruka, ej stop; allt sådant för fångsten 15Syntes dem okrafdt gods, och armoden var dem ett sällskap.Ingen granne i nejden; men sjön med saktare sqvalpningSimmade allestädes ifrån mot det vanskliga hybblet.Än ej Selanas vagn fullbordat halfva sin bana,Dock ren fiskrarna väckte det älskliga arbetet; sömnen 20Jagande hän från ögonens lock, anstämde de sängen.