Asphalion.
Alla de ljögo, min vän, som sade att nättren om sommarnBlifva så korta, då Zeus medbringar oss dagarna långa. —Ren otaliga drömmar jag haft, men ej morgonen bräcker.Vet jag ej ut eller in? Hur är det? Ha nätterna söl ock? 25
Kamraten.
Klandrar du, Asphalion, den herrliga sommarn? Ej tidenVek från sin bana på eget bevåg, men bekymret som jagarSömnen bort från din bädd, gör natten tillika så lång dig.
Asphalion.
Lärde du drömmar, monn' tro, uttyda? Jag kostliga hade.Och jag ej vill att du är okunnig ens om min andsyn; 30Liksom min fångst, så dela med mig ock samtliga drömmar.Ty dig vinner ej någon i snille. Men han är den bästeDrömuttydare ju, som snillet till mästare fått sig.Eljes är och god tid; hvad hade man äfven att göra,Liggande, här vid vägen på löf, och dessutom lamplös, 35Utan att sofva, å strand; i rådsaln lamporna brinna;Ty den säges ha jemt god fångst. — — —
Kamraten.
Berätta mig nattensSyn, och från början till slut låt vännen din sak förnimma.
Asphalion.
Knappt jag, utaf sjömödorna trött, inslumrat om qvällen,(Sannerlig var jag ej alls språngmätt; ty vi äto i god tid, 40Om du det minns, och förskönte vår bok) då jag tyckte mig klättraIdkeligt uppför en häll; der sittande gaf jag på stimmenAkt, och skakade flitigt på spö't med sitt sväfvande bete.Och nu nappade en af de väldiga bussar, (i sömnenPlär ju en hund inbilla sig bröd, jag fiskar desslikes.) 45Och han på kroken fastnade fast, och bloden omkringflöt,Men af dess sprattlande böjdes för mig metspöet, jag hade.Sträckande händerna ut, jag med bestien kampen begynte.Om med mitt svagare jern jag toge den väldiga fisken.Sen påminnte jag honom om såret med: ämnar du stingas? 50Och du skall svära stingas; och jag den ej flyende angrep.Sedd så, och lycktad var kampen, men upp jag en gyllene fisk drog.Täckt öfverallt med ideligt gull; dock fruktan betog mig,Att Poseidaons käraste fisk måhända han vore,Eller kanske en klenod åt den hafsblå Amphitrita. 55Sakta emellertid jag lossade honom från kroken,Att ej vid hullingen måtte bli qvar af gullet i munnen.Och jag uppå landbacken med tåg upphalade fisken,Svärjande sedan, att aldrig min fot mer sätta på hafvet,Utan stanna i land, och som kongen beherrska min gullskatt. 60Det mig väckte. Men du, stallbroder min, vidare ansträngTanken; förty meneden, jag svor, mig mäkta förskräcker.
Kamraten.
Ej må du rädas! Du svor ej; ty gyllene fisken ej hellerFick du, såsom du tyckte. Och drömmarna fara som strömmar.Men om du vaken, ej sofvande, här kringspanar i trakten 65Målet för sömnens hopp, uppsök dig en vanlig, en köttfisk,Att du i hunger ej dör, fast mättad af gyllene drömmar.
XXII. Idyllen.
Ledas och Aigisföraren Zeus' två söner vi prise,Kastor och, skräcklig att strida med näfvarnes kraft, Polydeukes,Sedan han händerna väl omsurrat med remmar af oxhud.Ja, två gånger och tre de manliga piltar vi prise,Thestios' dotterbarn, två bröder ifrån Lakedaimon, 5Menskors riddare, när blott lifvet beror af en hårsmoln,Hästars jemväl, som tumla omkring i blodiga stojet,Skeppens också, när de trängas af himmelska stjernornas nedgång,Äfvensom uppgång, träffande ut för vidriga vindar.Hvilka emot bakstammarna nu uppvältra en störtvåg, 10Eller emot framstammen också, eller höra dem lyster,Och nu drabba mot skråfvet, och nu skeppsväggarna bådaKrossa, och allt tågvirket med segllena slokande hänger,Slitet i tusende kras; men från himlen en rikelig regnskurStörtar, då natten kommer; och villande hafvet det dånar, 15Piskadt af vädrens gissel och af okufliga haglen.Men ur en afgrunds djup mellertid J galejorna rädden,Samt sjöfolket derhos, som trodde sig redan förloradt.Viindarne tystna då alla påstund, och lugn som en spegelFjerden står, och hitåt och dithän molnena ila; 20Björnarna tindra nu fram, och emellan Åsnorna dunklaKrubban, som vackert väder bebådar för segling och sjöfart.O, J båda, de dödliges hjelpare, älskade båda,J hästtämjare, sångare, citherspelare, kämpar!Bör jag väl Kastor förrn Polydeukes begynna att sjunga? 25Prisande hvardera, först Polydeukes ämnar jag sjunga.
Hon, då hon undflytt ren de till ett hoplöpande klippor,Argo, och Pontos, det snöigas, omedlidsama mynning,Kom till de Bebrykers folk, medbringande gudarnes skötbarn.Der på en endaste stege från hvardera relingen mången 30Kämpe klättrade neder utur lasoniska skeppet,Stigande upp på den djupare strands stormskyddade höjning,Redde de bäddar, och rörde med händerna donen för eldfångst.Men snällfålige Kastor med brunlett drott PolydeukesVandrade båda i öknen omkring, från kamraterna skilde. 35Sen de betraktat på berget en hop vildtvexande stammar,Funno de under den glattade hälln en porlande källa,Fylld med klaraste vatten till bräddarna; nederifrån städsStenar i bottnen man såg, kristallen i glans eller silfretLika, och nära intill uppskjöto så resliga tallar, 40Plataner ock, hvitpopplar, cypresser med yfviga kronor,Samt välluktande blommor, för håriga biet en glad skörd,Hvilka såsnart som våren har flytt utspricka på ängen.Men obäklig en man sig solade, sittande derstäds,Skräcklig att se, med öronen slitna af hårdaste näfslag. 45Högt sig hvälfde dess väldiga bröst, och den vidgade ryggen,Danad af jernhårdt kött, lik hammarsmidda kolossen.Och i de kraftiga armarna stodo vid ändan af axelnMuskler, lika med rundade block, dem, vältrande med sig,Vintriga floden uti ofantliga hvirflarna svarfvat. 50Men på ryggen af resen och nacken der såg man hängaLejonets hud, hopfästad med fötternas yttersta ramar.Honom då först tilltalade så Polydeukes, den bålde.
Polydeukes.
Hell dig, eho du än är! Hvad män bo härstäds i landet?
Amykos.
"Hell dig!" Hva ha? när månner jag ser, dem aldrig jag skådat. 55
Polydeukes.
Mod! Ej vrånga du mene dig skåda, ej borna af vrånga.
Amykos.
"Mod!" Ej egnar det mig, att af dig slik lexa emotta.
Polydeukes.
Vilde, vid allt snarstickne, i allt högmodige bjesse!
Amykos.
Sådan precis, som du ser, och jag trampar väl icke din jordlapp.
Polydeukes.
Kom dit till mig, mottag gästaskänker, och vänd till din hembyggd! 60
Amykos.
Bjud mig allsicke till gäst; jag har intet för dig i beredskap.
Polydeukes.
Käre, du unnte mig ej ur källan därborta att dricka?
Amykos.
Spörj det, när törsten har torrkat för dig hopskrumpnade läppar!
Polydeukes.
Silfver, säg, eller hvad för en lön dig kunde beveka?
Amykos.
En mot en, upplyfta din arm, stå kämpe mot kämpe! 65
Polydeukes.
Kanske på näfvar slåss, eller brottas derjemte, med trottsblick?
Amykos.
Fresta med näfvarna på, och försök er konst, hvad hon gäller!
Polydeukes.
Ho är då den, med hvilken jag näfvar skall pröfva och handskar?
Amykos.
Nära; du ser då ej mig? Jo, Amykos så skall han heta.
Polydeukes.
Finne ock ett pris utsatt, hvarom vi begge må täfla? 70
Amykos.
Din jag blifver; du min, såframt jag vinner i striden.
Polydeukes.
Blott rödkammiga fåglar ju plä tuppfäkta om sådant.
Amykos.
Antingen nu rödkammarne vi eller lejonen blifveLika, så kämpe vi dock ej om annat pris, än det sagda.
Amykos sade, och tog ihåliga snäckan, och blåste. 75Snarligen samlades då inunder de skuggiga lönnarStäds skönlockige Bebrykers folk, vid ljudet af snäckan.Sammalunda också hopkallade samtlige hjeltar,Från det Magnesiska skeppet, i strid storståtlige Kastor.Desse, såsnart de alltså med handskar befästat af oxhud 80Händren, och armarna kring omsnurat de väldiga remmar,Trädde i drabbningen fram, samt andades död mot hvarandra.Der bland de äflande tedde sig nu en gräselig täfling,Hvilkendera som finge på ryggen det bländande solljus.Genom din skicklighet dock du på resen vann Polydeukes, 85Och af strålarna alla blef Amykos träffad i synen.Men han i sinnet brusande upp, fort skyndade framåt,Rigtande slaget med händren; då träffade ock Tyndariden
Hakans spets för den kommande. Mer han nu vredgas än nånsin,Hugger omkring sig i striden, och skarpt påtränger, mot jorden 90Böjd, och de Bebrykers folk anskriade. Hvaremot återHjeltarne sporrade an Polydeukes, den tappre drotten,Fruktande, att med sin tyngd kanske nedkrossade honom,Der på det trånga rum, sjelf Tityos liknande mannen.Sannerlig sonen af Zeus, anträngande härfrån och derfrån, 95
Vexelvis med de båda nu högg, afböjande anfallFrån Poseidaons son; så väldig en bjesse han ock var.Han stod der, af slagen befängd, och spydde den dunklaBloden; och samtlige hjeltarne strax upphöjde ettfröjdrop,När som de sågo de hiskliga sår kring mun och kring kinder. 100Ögonen trängde sig ock i det svällande anletet samman.Honom förbryllade kongen med händernas gäckande hothuggAllsids; men då han fann, att det redan var ute med mannen,Gaf han ett knytnäfslag i dess ögbryn midtöfver näsan,Och afskalade ändatill skåln all pannan. Den slagne 105Baklänges störtad låg, utsträckt i det grönskande gräset.Dock han reste sig upp, och en skarp strid åter begynte,Och de förstörde hvaran med de härdade handskarnas gissling.Bebrykers förste nu händerna rörde mot bröstet af drotten,Halsen förbi; men anletet vardt med nesliga näfslag 110Krossadt för honom utaf okufvelig drott Polydeukes.Resens lekamen af svett utmärglades; fordom en stor man,Plötsligen liten han blef, och den andre, ej svikande kampen,Höjde nu städs mer fylliga lemmar och bättre i fägring.Men hur dödade sonen af Zeus glupsktätande mannen? 115Säg mig, gudinna! Du vet det; och jag, för andra ett redskap,Sjunger allt hvad du vill, och hvad dig bäst månde behaga.Sannerlig längtande än utföra en ståtelig hjeltbragd,Han med sin venstra hand Polydeukes grep i den venstra;Fallande ut från sidan; och, sökande hugg med den andra, 120Breda näfven han lyftade upp från ljumsken till höger,Och Amyklaiernes kong kanhända han träffat och sårat,Om Polydeukes ej hufvudet böjt, och med kraftiga handenGifvit i venstra tinningen hugg, som träffade axeln.Men ur gapande tinningen strax flöt bloden, den svarta. 125Mannen med venstra han slog, så att tänderna skramlade alla,Sedan med städse förnyade hugg han anletet ödde,Tills han kindernas par utrotade. Amykos, resen,Låg der nu, sanslös sträckt, samt höjde till tecken af stridensSlut än hvardera handen; hans död var mera ej fjerran. 130Fastän segrande, dock ej gjorde du honom beskymfning,Knytnäfsdrott Polydeukes; han svor dig kraftiga eden,Kallande egen far Poseidaon ur hafvet till vittne.Att med berådt mod aldrig mot fremlingar vara förgriplig.Så låfsjungen du är mig, o kong. Dig, Kastor, jag qväder, 135Tyndarides, snabbfålade, kopparbepansrade, lansvän.
Röfvande förde de med sig bort, Zeus' tvillinga-söner,Tvenne döttrar utaf Leukippos, och tvenne derhos ockBröder följde dem åt, — Aphareus var brödernas fader, —Korade fästmän två, den väldige Idas och Lynkeus. 140Men Aphareus', den somnades, graf när kämparne hunnit,Rusade sämtlige neder ur vagnarna strax mot hvarandra,Tryckte af lansars tyngd och utaf uthålkade sköldars.Lynkeus, ropande högt ur sin hjelm, så talte bland dessa:
Hvarför lyster er strid, olycklige? Hvarför mot andras 145Brudar öfven J våld, med blottade svärden i händren?Har ju åt oss Leukippos förlofvat döttrarna bådaLångt för detta, åt oss är bröllop med dessa besvuret.J, då det gällde en fremmande bädd, på sätt som ej höfves,Med mulåsnor och oxar, och fremmande skatters föräring 150Ändraden mannens sinne, och stulen ett bröllop med skänker.Inför er båda också flerfaldiga gånger jag redanSjelf har detta förmält, och likväl mångordig ej är jag:Icke, J älskade män, så egnar de yppersta drottarSkaffa hustrur åt sig, som brudgumar hafva tillförne. 155Stort är Sparta, och stort kappåkningsfrejdade Alis,Boskapsrika Arkadia med, och Achaiernas städer,Samt Messana, och Argos, och allt det Sisyphiska kustland;Flickor der, mång tusen till tal, af hulda föräldrarFostras, hvilka i vett och gestalt ej brister det minsta. 160Lätt bland dessa er år, att äkta eho som J viljen.Åt förträfflige man bli svärfar önskade mången,Ären isanning ju J utmärkte bland alla hjeltar,Äfvensom fädren också, och derjemte å mödernet stämman.Låten, älskade nu, vårt bröllop komma till önskligt 165Slut: men ett annat åt er vi samtligen skole beställa;Så har ofta jag sagt; det likväl till den svallande vågenFördes af vädrets flägt, och gehör ej följde på orden.Ty oblida J ären och omedgörliga; än dockLyden; J båda åt oss ju på fädernet fränder benämnes. 170Men om ert sinne är lystet på strid, och ni måste med blod detÖmsesidiga split afgörande, slita vår tvedrägt,Då bör Idas och hans samslägting, kong Polydeukes,Ej deltaga det minsta, och hålla från striden händren;Men vi, Kastor och jag, vi skole vår lycka försöka, 175Yngre till åren båda; ej må vi åt våra föräldrarLemna så mycken sorg: ett lik är tillräckligt ifrån ettHus; och de öfrige skola då samtliga vännerna glada,Brudgumar vordne i stället för lik, samt äkta de beggeFlickorna; höfs ju med ringa förlust stor träta att slita, 180
Sagdt; och cn gud ej ville hans ord till toma förvandla.Ty från skuldrorna lade på marken vapnena nederDesse som äldre voro, Och Lynkeus trädde i midten,Svängande väldiga spjutet vid yttersta randen af skölden,Likaledes också lansspetsen af modige Kastor 185Rördes, och buskarnes tagel för hvardera vajande syntes,De till en början med rigtade spjut inbördes hvarandraFrestade, om de af kroppen ett blottadt ställe förnumme,Sannerlig dock lansspetsarne, förrn de skadat någon,Sönderbrusto, uti de förskräckliga sköldarna fästa. 190Dragande svärden ur skidorna sen, de döden å nyoStemplade en mot annan, och hvila i striden ej spordes.Ofta mot breda skölden och tagel buskiga hjelmenKastor stötte, och ofta hans sköld skarpögade LynkeusDrabbade; udden träffade blott den purprade tofsen, 195Men handlofven för honom, som rigtade eggiga svärdetRakt mot det venstra knä't, affärdade Kastor, med venstraFoten vikande: strax han kastade glafven, och bortflySökte till fadrern vård, mot hvilken den väldige IdasLutad, skådade au de befryndade männernes envig. 200Men framrusande stötte Tyndaridas breda geväretRakt veklifvet igenom och nafveln, och kopparn på stundenFöste tarmarna ut; så till marken dimpande sträcktesLynkeus; ögonens lock omhöljde ett tyngande slummer.Dock ej heller den andra af sönerna Laokoosa 205Såg vid fädernehärden, sen bröllopets glädje han firat.Ty framstående pelarn uppå Aphareiska värdenKrossade sönder med brådskande fart Messeniern Idas,Ämnande dermed slunga ihjel den som dräpit hans broder;Men Zeus värjde det af, och ur händerna stötte den huggna 210Stenen, och brände Messeniern upp med sin flammande ljungeld.Alltså är det ej lätt, att kämpa med Tyndaros' söner.Väldige, sjelfve, de föddes jemväl, af väldig en fader.
Hell er, J Leda's söner och oförgängelig äraStäds vårt qväde förlänen! Ju skalderna älskades alla 215Af Tyndarider, af Helena med, och de andre heroer,Hvilka Ilion störte, och hämnades kong Menelaos.Eder, o drottar, rykte förskaffade Chiiske sångarn,Qvädande Priamos' stad och Achaiernes snabba galejor,De Iliadiska strider, och härnadens torn, Achilleus. 220Derfor åt eder också jag ljudliga Musernas håfvor,Sådana sjelfve de unna, och såsom mitt hus det nu gitter,Sådana hembär. Skönst är af skänker för gudarna sången.
XXIII. Idyllen.
Älskogsfånig en man höll kär ovänlig en gosse,Till utseendet god, men till lynnet ej sådan han syntes.Älskaren hatade han, och ej röjde den ringaste spakhet;Ock ej visste han, hvad för en gud var Eros, och hurdanBågen i händren, hur bittra de skott han möt gossarna skjuter: 5Var så i allt sitt tal och i allt umgänge en tvärvigg.Ingen släckning i lågorna gafs; ej läppens förtjusning,Ögonens strålande glans ej heller, ej kindernas rosor,Icke ett ord, och icke en kyss, att kärleken lindra.Men som ett skogens djur misstänksamt på jägrarna skådar, 10Så han i allo bemötte den arme, och buttra hans läpparVoro, och ögonen blickade grymt; trots röjde de endast,Anletet svarade ock mot gallan; försvunnen dess färg var,Harmens förmätenhet fyllde hans själ; men äfven som sådan,Syntes han skön, och älskaren mer hänfördes af harmen. 15Slutligt ej längre han bar Kythereia's häftiga låga,Utan begaf sig dädan, och gret vid den rysliga kammarn,Kyssande trösklen; och så upphöjande rösten han talte:
Skräcklige gosse, ock vilde, ett foster af grym lejoninna,Gosse af sten, och ej kärleken värd, dig kom jag ätt bringa 20Denna min yttersta skänk, rännsnaran; ty icke jag mer dig,Pilt, vill plåga, du stickne; men jag mig ämnar begifvaDit du mig sjelf har dömmt, ock för alla gemensam är vägen,Såsom det sägs, der för älskande finns botmedel i glömskan.Men om jag förde det allt till läppen, ock tömde i bottnen, 25Skulle jag ej ens så utsläcka min längtan. Jag bjuderNu din tröskel ett evigt farväl. Nog vet jag hvad händer.Rosen är äfven skön, och hon bringas af tiden att vissna;Äfven violen om våren är skön, men hon snarligen åldras;Hvit är liljan jemväl, och förvissnar då bladena falla; 30Hvit är snön, men smälter ändock, såsnart som han kram blir;Ock är ynglinga skönheten skön, men varar ej länge.Tid skall komma ännu, då du ock blir nödgad att älska,Då du förtärd i ditt bröst skall gråta de bittraste tårar.Men, o gosse, bevisa mig dock det yttersta vänsprof: 35När du, gående ut, mig upphängd här vid din tröskelSkådar, så hasta då icke förbi olyckliga älskarn,Utan stanna, och grät mig en stund, och sen tåren du offrat,Lös mig ifrån hängrepet, ooh mig så i kläder från din kroppSvep, och betäck mig varligt, och kyss omsider på slutet, 40Och åt den döde förunna din läpp; mig bör du ej frukta.Mer ej vaknar jag upp, änskönt du mig kysste försonad.Hålka mig ut derjemte en graf, som gömmer min älskog.Och när du går, tre gånger mig säg: der hvilar du, hjertkär;Ja, om du vill ock detta: en dejelig vän jag har mistat! 45Teckna en grafskrift med, som jag dig affattar i verser:Denne, o vandringsman, har Kärleken dräpit; ej hasta,Utan stanna, och säg: hårdhjertad var vännen, han hade!Han, sen detta var taldt, tog stenen, och välte mot väggenÄndatill trösklens midt den hiskliga stenen, och fastknöt 50Genast spensliga repet, och kastade snaran om halsen,Sparkade ock bort stödet för föttren, och hängde så derstädsDöd. Men den andre öppnade dörrn, och såg nu den dödeHängd på sin egen gård; mellertid han ej rördes det minstaAlls i sin sjal, ej gret han den somnade yngling, men likets 55Ynglinga kläder han sölade ned; gick sedan till kämpaLekarna bort; och sökte i fjerran de älskade baden.Kom så också till den gud, vanärat han hade; ty ErosPå bildfoten af sten vid randen af vattnet var uppställd.Störte nu stoden omkull, och trotsige svennen ihjelslog; 60Böljan färjades röd, och deröfver sväfvade orden:
Glädjen er, älskare, nu! Han som hatade funnit sin bane.Älsken, J älsklingar nu, ty en gud vet dömma er alla!
XXIV. Idyllen.
Tio månader gamla Herakles tillförne Alkmena,Den Mideatiska, jemte den en natt yngre Iphikles,Sedan hon tvättat båda, och mättat båda med morsmjölk,Lade i kopparskölden, det präktiga vapnet, som borttogSjelf Amphitryon nyss från den dödade drott Pterelaos. 5Rörande sönernas hufvuden nu, så ordade modren:Sofven, J piltar små, ett ljuft och förfriskande slummer!Sofven, J hjertan små, gullbröder, och hurtige gossar,Sömnen lycklige in, och lycklige vaknen i morgon!
Sade, och svängde den väldiga sköld; dem fängslade sömnen. 10Nen då vid midnattstid sig Björnen vänder till nedgång,Gent mot Orion sjelf, som blottar den villiga skuldran,Då affärdade två vidunder försåtliga Here,Ormar som hvälfde sig fram i dunkelfärgade ringlar,Han till den breda trösklen, der dörrns ihåliga poster 15Stå, samt hotande bjöd dem sluka den späde Herakles.Desse nu vecklande ut der på golfvet bukarna båda,De blodslukande välte; ur ögonen lyste en arg eld,Medan de nalkades, sprutande ut det förskräckliga giftet.Men då med spelande tungor de voro till gossarna nära, 20Se, då vaknade ock (Zeus skådar ju allt här i verlden)Begge Alkmena's söner, och ljus kringspriddes i huset.Genast skriade till, då han märkte de elaka djurenUppå den hålkade skölden, och såg obändiga tändrenIphiklees, samt sparkade bort ulltäcket med föttren, 25Sökande flykta sin kos; men motstånd gjorde med händrenHeraklees, och snärjde de två med tryckande fängsel,Fattande struparna, der det förödande giftet är anbragdtHos de skadliga ormar, som äfven gudarne afsky.Men de två deremot sig med ringlarna välfde om gossen, 30Den senborna, och diende, städs gråtlösa hos amman.Åter igen de löste sig af, när knotorna tröttnat,Sökande från det tryckande fängslet befrielse finna.Nu Alkmena försporde ett skri, först vaknad af alla,Stig, Amphitryon, upp! Mig griper en bäfvande fruktan; 35Stig du, och bry dig ej om, att binda vid föttren sandaler!Hör du ej hur förskräckligt den yngre af gossarna skriker?Märker du ej, att väggarne här, i den mörkaste nattenSamtlige skina så klart, fast morgonrodna'n ej randats?Något i huset å färde mig är, — är, bäste af männer. 40Sade; men han åtlydde sin maka, och steg så ur sängen,Skyndande efter sitt svärd, det prydliga, hvilket beständigtHängde å väggen öfver hans bädd på knaggen af ceder.Sträckte handen också mot det nyutsydda bantleret,Lyftande upp med andra den väldiga baljan af Lotos. 45Men sofkammarn igen, den rymliga, fylldes af mörker.Sen han till tjenarne ropte, som snarkade starkt i sömnen:Tagen på härden min eld, och bringen så fort som är möjligt,Tjenare mine, och skjuten från dörrn de kraftiga riglar!Uppstån, hurtige tjenare! Sjelf husbonden er ropar. 50Genast funno sig in med brinnande facklor i händrenTjenarne. Huset af folk uppfylldes, som äflades alla.Sannerlig, när som de skådade nu dibarnet Herakles,Hvilket de vilddjur två omfattat med spädaste händren,Slogo de händerna skriande hop. För Amphitryon fadren 55Gossen ormarna viste, och spratt af glädje i höjdenBarnsligt; lade så leende ned vid föttren af fadrenDessa förfärliga djur, som voro betyngda af dödssömn.
Men Alkmena derefter i moderligt sköte emottogHalfdöd liten Iphikles, af fruktan kiknande pilten, 60Ooh ulltäcket inunder Amphitryon lade den andraSonen, och åter i sängen steg, och tänkte på hvilan.
Redan för tredje gång nu tupparne sjöngo om dager,Och Teiresias då, den i allt sannfördige siarn,Kallade hem Alkmena, och nyliga saken förtäljde, 65Samt anmodade honom, att hvad allt detta betydde,Säga. Och vore det ondt, som gudarne hafva i sinnet,Dölj ej, skonande mig; ty att icke är möjligt för menskor,Att undvika hvad moiren på sländan äflande spinner,Dig, min Enereides, fast högt förståndig, jag lärer. 70
Så nu drottningen talade; han genmälte och sade:Trösta dig, herrliga konungamor, Perseiska ättling!Ty vid mitt ljufliga ljus, tillförne från ögonen gånget,Bland Achaiinnorna många på knäet den finaste spånadSkola med bävan tvinna, om qvällarna sent Alkmene's 75Namn låfsjungande; du skall vårdas af Argeiinnor.Sådan denne din son till himlen, der stjernorna tindra,Upp sig höjer som man, bredbröstade hjälten, af hvilkenDjuren alla besegras, ock samtlige männerne äfven.Sedan han tolf storverk fulländat, — så ödet beslutit —, 80Bor kan hos Zeus; allt dödligt Trachiniska bålet behåller.De odödliges måg skall han heta, hvilka nu dessaSkrymsliga odjur sändt, att barnet i grund föröda.Sannerlig kommer en dag, då i bo't hjortkalfven af ulfven,Den hvasstandige, sedd, ej väcker dess lystnad att mörda. 85Men, o qvinna, du hafve tillreds eld askan inunder;Skaffen derhos torrved af aspalathos, eller af bjornbär,Eller genist, eller ock den i vind omruskade hagtorn.Sedan på stickor ur skogen de här två ormarna uppbränn,Gör det vid midnattstid, då de ämnade dräpa ditt skötbarn. 90Samlande tidigt ihop den glödande askan, en tärnaKörande med sig upp på en klippbrant; gånge så dädanOomvänd. Nu renen ert hus med sofvande svavlet,Kasta den varligt ned allsamtlig i strömmen, för medvind,Först; och derefter med salt utblandande (såsom är öfligt) 95Renaste vatten, stånkan omkring från drypande qvasten;Sist högtsittande Zeus ock bören J offra en hangris,Att högtsittande städs J öfver er fiende blifven.
Sade; och elfenstolen bakom sig skjutande, dädanGick Teiresias, tung som han var af de samkade åren. 100Heraklees af sin mor, en späd vinvanka i gärdet,Fostrades upp, samt son till Argeiern Amphitryon nämndes.Bokstafskonsten Linos, den åldrige, lärde nu pilten,Sjelfve Apollon's son, sömnlös omvårdare, hjelte;Åter att spänna sin båge, och träffa med pilarna fläcken, 105Eurytos, rik på de rymliga fält, af fäderna ärfda.Men till sångare gjorde, och formade händerna båda,Boxbomcittran att slå, Philammon's son, Eumolpos,Huru på stående fot gumperidande männer från ArgosKasta hvarandra i brottlande kull; hur kämpar i näfstrid 110Med förskräckliga handskar; och hvad, nedböjda mot jorden,Pankratiasterne funnit för stridsknep, äflande konsten.Det allt lärde han sig i skola hos sonen till Hermes,Harpalykos, Phnoteern, som ej ens skådad på afståndNågon vågade bida; då han omkämpade priset. 115Sådant ögonbryn låg öfver den skräckliga synen.Men att hästar och vagn framköra på banan, och vändaKringom målet med sådant besked, och att akta sitt hjulnaf;Detta sia son med innerlig lust Amphitryon lärdeSjelf; ty så många klenoder ifrån de ilande kämpspel 120I hästnärande Argos han vunnit hade; ej sönderVoro de vagnar han åkt, men mistat af åldren sitt remtyg.Att med en framsträckt lans, och med ryggen beskyddad af skölden.Falla ut mot sin man, och ej rädas för glafvarnes påhugg;Att uppställa phalangen, och riktigt beräkna ett bakhåll 105Af anryckande fienders här, och att ryttarne mana,Riddaren Kastor lärde, då flykting från Argos han lände.Vid den tiden, då riket och vingårdasträckorna TydeusEgde, som fått af Adrestos det hästinkörande Argos.Sannerlig Kastor ibland halfgudarna icke en ende 130Kämpe vår lik, förrn kraften af ålderdomen förtärdes.
Så nu den hulda modren åt sig lät fostra Herakles.Var ock sonen beredd helt nära vid fadren till sofbäddStåtlig en lejonhud, högälskelig äfven för honom;Middagskosten var stek, och i korgen en väldelig Dorisk 135Bulla, som kunnat minsann sjelf trägårdsmästaren mätta;Men om qvällen var ringa hans spis, ej kokad på kökseldOch okonstlad en skrud nedhängde till midten af vaden.
[Slutet saknas.]
XXV. Idyllen.
[Början saknas.]
Honom den åldrige svarte, en åkrarnes vaksame plogkarl,Hörande upp med det arbete, nu han hade för händer:Gerna, o fremling, jag vill dig säga allt hvad du spörjer,
Rädd för skräckelig näpst af vägabeskyddaren Hermes;Ty det säges, att han mest vredgas af himmelens gudar, 5När den om väg nödlidande man man något förvägrar.Frodige hjordane här, tillhörige kong Augeias,Beta ej alla gemensamt fält, ej gemensama platser;Utan andre de vanka på stränderna invid Elisson,Andre vid helig bädd af gudomlige floden Alpheios, 10Andre uppå drufrika Buprasios, somlige härstäds,Särskilt äro också inrrättade fällor för alla.Men åt hjorden, ehuru den är ofanteligt talrik,Städse de grönskande fält här ge tillräckelig näring.Kringom Menios' stora moras; ty ljufliga örter 15Vexa på daggiga ängarna upp, och i dälderna äfvenRikligen, hvilka föröka hos hornade boskapen styrkan.Detta stället för dem, till högre handen från dig,Visat sig, stort som det är, bortom den rinnande floden,Der som platanerne vexa med alltid lummiga kronor, 20Vildoliven jemväl, den grönskande, herda-Apollon'sHeliga träd; o fremling, den allsannfärdige gudens.Strax bredevid i en räcka för oss, jordbrukare, kojorByggde blifvit, som åt konungen mycken och gränslösRikdom samle med flit, i de trefaldt plogade lindor 25
Kastande nu utsädet, och nu desslikt i det fyrfaldt.Vinplanterarne nog, mångidoge, gränserne känna,Hvilka till pressarna gå, när sommaren står i sin fägring.Samtliga detta gebit tillhör välkunnig Augeias,Hvetebärande fält, samt trädframalstrande dungar, 30Bort till yttersta randen af åsen, den källsprångrika;Den båd sent och bittida vi med vårt arbet' besöke,Liksom det tjenade höfs, som fingo på fältet sitt dagsverk.Men du, säg nu åt mig, (för dig också det skall nyttigtVara) af hvilket behof nödsakad du hit har kommit: 35Om du Augeias kanske eller någon af tjenarehopenSöker, som finns hos honom. Men jag välkunnig om saken,Gerna berättar dig allt; ty jag tycker dig icke från mesarStamma, ej heller dig sjelf af naturen mesarna likna.En så herrlig gestalt utmärker dig. Sannerlig slike 40Sönerne af odödliga månd' bland dödlig dväljas.
Honom svarade då Zeus' stridbare ättling och sade;Visserlig, gubbe, jag nu de Eperiers förste, Augeias,Önskade täfla, för hans skull också hitförde mig värfvet.Om måhända han vistas bland borgarefolket i staden, 45Vårdande allmänt väl, eller ock handhafvande lagen,Bjud på, gamle, att någon af tjenarne visar mig vägen;Någon på åkrarna här bland de mer välaktade fogdar,Hvilken jag sade ett ord, och af samma förnumme ett motord.Annan för andra man är behöflig, en gud så förordnat. 50
Honom svarade gubben igen, den förträfflige plöjarn:Bland odödlige, säg, på vars bud, o fremling, du kommer;Så skall hela den sak, du begär, uppfyllas nu genast.Ty Augeias, älskelig son till Helios, ankomJemte sin egen son, den i kraft förträfflige Phyleus, 55Hit från staden i går, i beråd att dagarna mångaÖfverskåda det gods, otaligt på fälten han eger.Ock för konungars sinne alltså sig månde det lika,Att då de sjelfve sitt hus omvårda, så vinner det trefnad.Låtom osa gå nu till honom; och jag vill visa dig vägen 60Till vår koja, och der vi förmodligen konungen träffa.
Talte; och gick så förut, men i sinnet han grubblade mycket,Skådande lejonets hud och den handuppfyllande klubban,Hvadan fremlingen var, samt önskade honom bespörja.Dock till sin läpp han tryckte det ilande ordet, af fruktan, 65Att med ett oträngdt prat tilltala den brådskande mannenMöjligtvis: det är svårt, att en annans tanke begripa.
Men de kommande genast på afstånd varsnade tvefaldtHundarne, både af kropparnes lukt, och af dånet från föttren.Skräckeligt skällande nu, påsprungo de härfrån och derfrån 70Hjelten Herakles, Amphitryon's son; men deremot gnbben,Under ett vänligt glafs, de smekte med viftande svansar.Dessa med stenar påstund, upptagna från marken till skrämskott,Dref han tillbaka, att vika sin kos, och med bister en stämmaTråtte han samtlige, nödgande så dem sluta med skallet, 75Glad mellertid i sin sjel derför att de vaktade kojan,När han hemma ej var. Och han talade ordet och sade:
Hvad för ett djur, minsann, ha de herrskande gudar ej skapat,Att med menniskor vistas i lag! Hur är det ej vettigt!Ja, om det hade förstånd, motsvarande äfven uti sig, 80Och om det visste, på hvem sig skickas att vredgas, hvem icke,Ej bland djuren ett enda med det skull' tvista om äran.Men nu är det i hög grad argt, och modigt i otid.
Talade så; och skyndande fram, herdkojan de hunno.Solen derefter mot randen af vestern hästarna vände, 85Bringande qvällens stund, och nu kommo de frodiga småkräkÅter från betesmarkerna hem till stall och till fållor.Sen derefter af kor otaliga skaror på skaror,Viste sig, kommande an, likt regnförkunnande skyar,Hvilka på himmelen vanka, och röna sig ideligt framåt, 90
Drifne af sunnans kraft, eller ock af den Thrakiske nordans,Icke på dem finns räkning i rymderna, hvarest de sväfva,Icke besked, ty så många bakefter de flyktande vältarVindens styrka, ock andra på nytt sig stapla på andra.Hjordar af kor här följde städs desslikes på hjordar. 95Men allt fältet fylldes dervid, och stigarne allaAf den vandrande drift, och vid råmandet ljödo de digraÅkrar, och fållorna fyllde i hast fotsvängande kornasHjordar, och samtliga fåren, också instängdes i stallen.Der ej en endaste man, — oändligt var fänadens antal — 100Stod overksam vid komna, och saknade något att syssla;Utan den ene han der träklafvarna fäste vid föttrenMed välformade remmar, och satte sig nära, att mjölka,Medan till mödrarna släppte en annan de älskliga fostren,Längtande alla att dricka utaf högst ljufliga mjölken. 105En höll ståfvan, en arm löpe till mustiga osten,Åter en ann dref tjurarna in, från qvigorna afskildt.Men Augeias besökte de samtliga ställen, att skådaHvad för rikedoms skatt åt honom af herdarna samlats.Sonen och kraftfall drott, mångråde Herakles derjemte 110Följde med kongen, som mönstrade så sin stora besittning.Derstäds, hur okufveligt än ett hjerta i bröstetEgde Amphitryon's son, och i allt vällempeligt städse,Högligen dock han förväntes åt fasliga mängden af boskap,Skådande den. Ty aldrig man trott, ej hellerförmodat, 115Att en endaste mans så många de voro, ej ties,Hvilka af konungar alla de boskapsrikaste varit.Men åt sin son förärade Solen den särdeles skänken,Boskapsrik bland dödlige män att vara för alla;Ja, han förkofrade idkeligt sjelf dess samtliga hjordar 120Helt och hållet; förty ej nånsin besökte en krämpaBoskapen; hon emellertid plär herdarnas mödor föröda.Men städs flere behornade kor, städs bättre och bättreFostrades idkeligt år från år; ty alla de voroAfvelsama förträffligt, och hvar gång födde de kokalf. 125Gingo med den hvitbenta också trehundrade tjurarSamt krumhornade stolt, och derhos tvåhundrade andra,Bruna, och alla de ren fortplantningsmessige voro.Sen till dessa ännu tolf andra i driften befunnos,Helgade Sonen, till skimret en hvar jämförlig med svanen, 130Skönt mjellhvita, uti fotsvängande hjorden de skönsta.Derföre sklllda från vallen de äto det herrliga gröngräsUte på betet, och yfdes en hvar der öfver sin fägring.När som ur skogarnas snar framkommo de ilande odjurTill slättmarken, i akt att döda de betanda korna, 135Desse till striden först antågade, förde af lukten,Och förskräckeligt bölade; död framlyste i blicken.
Bland dem vida i kraft utmärkte sig, liksom i styrka,Samt högtrotsighet Phaeton stor, den herdarne alleMed en stjerna förliknade; så bland öfriga hjordar 140Vandrande lyste han vida, ock var storståtelig bjesse.Blackige lejonets torrkade hud knäppt denne bemärkte,Förrn han rännde åstad mot den välvarskodde Herakles,Ämnande såra hans sida med hufvut och väldiga pannan.Den pårusande tjurn grep konungen strax i det venstra 145
Hornet med senfast hand, och till marken neder han böjdeNacken, så styf han än var; sen stötte han honom tillbaka,Tryckande på med skuldran, och han, ansträngande allaMusklernas kraft, uppreste sig rakt på yttersta basen.Kongen förvånades sjelf, och derjemte den krigiske sonen, 150Phyleus, samt herdmännerne ock hos behornade korna,När Amphitryon's sons obändiga styrka de sågo.
Lemnande der de bördiga fält, nu desse till stadenSig förfogade båda, så hjelten Herakles, som Phyleus.Och såsnart som de tre folkhvimlande vägen beträdde, — 155Läggande smalare stigen; tillrygga med skyndande fötter,Hvilken från stallen gerad vingården igenom var anlaggd,Men i den grönskade skogen befanns ej särdeles märkbar, —Der tilltalade nu kärälskelig son af AugeiasÄttlingen till högthronande Zeus, som följde bakefter; 160Lutande sakta sitt hufvud emot dess högra axel:Fremling, som hade om dig tillförne ett prat jag förnummit,Så alldeles, minsann, jag uti mitt sinne detlikar.Ty en vandrande man från Argos, i ungdomens fullkraft,Lände till oss, en Achajer han var, från Helike's kustland. 165Denne berättade då, så att flere Epejer det hörde,Hur bland Argeierna en, — han var sjelf närvarande —, dräpitSkräckeligt lejon och vildt, vidunderlig fasa för landtbor,Hvilket i Zeus' af Nemea lund djup kula bebodde.Jag ej känner bestämdt, om han var från det heliga Argos 170Sjelft, eller bodde i sta'n Tiryns, eller ock i Mykene.Så nu berättade denne, och sade, att hjelten till födslen(Om jag för öfrigt sanningen minns) härstammarfrån Perseus.Icke jag tror, att en ann bland Aigialeerna dettaVågat, än du; och lejonets hud synbarligen röjer 175Händrens väldiga bragd; den hud som dig sidorna täcker.Säg mig derföre först, (att jag väl i mitt sinne må veta,Hjälte, om nu jag gissade rätt, eller gissade orätt)Om densamme du är, som för oss, åhörande, nämndeSagde Achaier från Helike's stad, och om rätt jag dig känner. 180Säg mig, huru du dräpte det olycksbringande vilddjur,Samt hur det kom till Nemea's lund, den vattenförsedda.Ty du skulle ej träffa ett slikt vidunder i Apis,Fastän önskande se; det närer ej sådana nånsin,Men blott björnar och svin, och vargarnes skadliga yngel. 185Derför förvånades alla, som då på berättelsen hörde;Somlige mente jemväl, att han ljög, den resande mannen,Och med en tanklös tunga besvek närvarandes öron.
Så nu talte, och drog sig från midten af vägen åt sidanPhyleus, att den för båda i bredd tillräckelig blefve, 190Och att han lättare hörde hvad nu förtäljde Herakles,Hvilken med följande ord, ledsagande, talte till honom:
O Augeiades, hvad du mig tillsport för det första,Det har du sjelf på punkten minsann helt lättligen gissat.Nu vill jag säga dig ock, vilddjuret beträffande, saken, 195Hur som den lyktade sig, emedan du längtar att höra;Utom, hvadan det kom; förty, fast många de äro,Ingen ibland Argeierna dock förvisso det sade.Af odödliga någon, förmode vi endast, för offren,Vredgad uppå Phoroneiska män det onda dem påsändt. 200Ty anrusande alla Piseerna, liksom en störtflod,Lejonet rastlöst ödde; och mest de Bembiniaier,Boende närmast till, olidliga härjningar kände.Aldraförst mig denna bedrift pålade att lyktaEurystheus, och mig bjöd nedgöra det skräckliga odjur. 205Men då tog jag mitt böjliga horn, och det hålkade kogret,Fullt med pilar, och gick; och i andra handen min klubba,Barkomgifven, och väldig, och gjord af skuggigtolivträd,Lagom stor, den jag sjelf vid Helikons heliga sidaHittade, ryckande upp tättsittande röttren med stammen. 210Men när sedan jag kom till den ort, der lejonet dvaldes,Se, då tog jag bågen, och förde till rörliga vredetSträngen, och fästade genast dervid smärthysande pilen.Förande ögonen kring, jag sökte det skadliga odjur,Om jag finge det se, förrn det mig hunnit bemärka. 215Redan var middagstid, dock ingenstädes dess fotspårKunde jag än bli varse, ej heller förnimma dess rytning,Ej af menniskor någon befann sig vid valln, ochpå åkernSågs vid besådda fåran ej en, som fråga jag kunnat,Utan i fållorna höll blek rädsla dem samtligen stängda. 220Föttren jag hvilade ej, kringsökande löfviga berget,Förrn jag lejonet såg, och derhos försökte min styrka.Just nu vandrade det vid aftonens stund till sin kula,Mättadt både af kött och af blod; den raggiga manenKring nedsölad af dräp, och den dunkelblickande synen, 225
Bröstet jemväl; med tungan sitt skägg omslickade busen.Men jag gömde mig strax i de skuggiga buskarna undan,Uppå den skogiga kulln, afbidande lejonets ankomstOch då det nalkades, sköt jag emot veklifvet åt vensterFruktlöst; ty ej trängde sig piln den hvassa, igenom 230Köttet; men, studsande åter, den föll i grönskande gräset.Men det lyfte påstund sitt blodiga hufvud från jorden,Häpet, och lopp omkring öfverallt, med ögonen bådaBlickande, samt framviste de hiskliga tändren i gapet.Det jag en annan pil motsände från senan å nyo, 235Ledsen, att så den förra mig för onyttig ur handen,Träffade ock i midten dess bröst, der lungan har säte.Men likväl i dess hud mångsmärtlige pilen ej trängde,Utan ned vid fötterna föll, fullkomligen gagnlös.Tredje gången jag ville, i själn uppbragt på det högsta, 240Bågen spänna, men mig, med ögonen gloende, märkteDet omåttliga djuret, och kring knävecken det svängdeLånga svansen, till strids sig rustande; hela dess nackeFylldes af vrede, och manen sig högt uppreste, den gula,Hos det rasande djur; som en båge kröktes dess ryggrad, 245Medan det drog sig hop, veklifvet inunder och ljumskemLiksom då vagnbyggmästarn, i mång värf kunnige mannen,Grenarna böjer utaf lättspjelkiga fikonträdet.Värmda i elden förut, till beslag åt stolen på axeln,Men ur händerna flyr långbarkiga fikonträdet, 250Böjdt, och sin kos med ett endaste skutt borthoppar i fjerran:Så det förskräckliga lejon mot mig anrusade våldsamt,Sökande såra min kropp; jag pilarna då med den i enaHanden sträckte, och kappan som hängde på axlarna dubbel;Men med den andra jag höjde min torra klubba, och anföll 255Hufvud och tinning; i tu jag slog med detsamma den torraSkogsoliven emot det högofantliga odjursLurfviga skalle. Så damp det omkull från höjden till marken,Innan det nalkades mig, samt stod nu på darrande fötter,Lutande hufvudet neder; ty mörker om ögonen båda 260Kom, när hjernan med kraft vardt sönderkrossad i skålen.Men odjuret jag då, förbluffadt af smärtorna tunga,Varsnande, förrn det återigen hann samla sig krafter,Dängde emot obändige nackens muskel i förväg,
Kastande bågen bort och det månghopsömnade kogret. 265Kraftfullt strypte jag sen med väldiga händerna bakfrånFattande tag, att icke mitt kött det refve med klorna;Ändatill marken med makt bakhasarna tryckte jag nederMed anträngande häl, och dess sidor försvarte mig låren,Tills jag bogarna ock utspännde, och ställde det upprätt, 270Andlöst; blef så det väldiga lif ett byte för döden.Sedan besinnade jag, på hvad sätt hårhalsiga hudenAf det dödade djur jag skulle från lemmarna draga;Gräselig mycket besvär; emedan med jern det ej kundeAfflås, icke med sten eller träd, då jag gjorde försöket. 275Men den tanken ibland odödliga någon mig ingaf,Att med egna dess klor fråndraga lejonet huden,Snart afflådde med dem jag, och svepte om lemmarna skinnet.Att det blefve mig värn i den skarpansättande striden.Detta, min vän alltså, var banen för Nemea's lejon, 280Som mång smärtor förut tillskyndade menskor och boskap.
[Slutet saknas,]
XXVI. Idyllen.
Ino och Autonoa, och den äppelkindta Agaua,Sjelfva trenne till tal, tre danslag förde till berget,Men då de brutit sig lummiga löf af den mossiga eken,Lefvande murgrönsblad, och asphodelos, vexande lågländt,Tolf altaren de byggde uppå renrödjade ängen; 5För Dionysos nio, och trenne för Semela voro,Och då med händren ur skridet de tagit de fejade offren,Lade de dem vördsamligen ned på de doftiga altar,Såsom dem sjelf det lärde, och gillade sjelf Dionysos,Pentheus skådade allt från otillgängelig berghäll. 10Under ett hemlands träd, den åldriga mastix, förborgad.Honom varsnade först Autonoa, skriande hiskligt,Samt kringspridde, i det hon med föttren dem plötsligen påsprang,Offren åt yrande Bakchos, som oinvigde ej skåda,Sjelf hon rasade, strax de öfriga rasade alla. 15Pentheus flydde förfärad sin kos, och dessa förföljde,Lyftande manteln upp från gördlarna till knävecken.Pentheus talte då så: hvad är det J viljen, o qvinnor?Det, Autonoa svarte, du förr skall veta än höra.Modren vrålande nu, omfattade sonen vid hufvut 20Likasom vrålet höres ifrån lejoninnan med yngel,Ino hon återigen bröt väldiga skuldran med bladet,Trampande magen med föttren; Autonoa gjorde detsamma.Men de öfriga qvinnor fördelade resten af köttet,Och ankommo till Thebe, med blod nedsölade alla, 25Bringande pest hem, icke mer Pentheus åter från berget,Qvittar mig lika; men ingen försöke att med DionysosStöta sig; kunde väl ock långt svårare lida än detta,Fyllde han nio år, eller går på det tionde redan;Vare jag sjelf oskyldig, och mig oskyldige gille! 30Detta orakel ifrån Zeus, aigisförarn, må äras:Fromes söner ha lycka och fröjd; ofromes de ha ej.Hell Dionysos, som Zeus, den högste, på Drakanon's snöberg,Sedan han öppnat sitt väldiga lår, nedlade, ett spenbarn!Hell skön Semela äfven, och hell dess samtliga systrar, 35Kadmosdöttrarna, högt af många hjeltinnor besjungna,Derför att detta de gjorde, på maning utaf Dionysos,Ett otadeligt värf! Man klandre ej gudarnes rådslag!
XXVII Idyllen.
Daphnis.
Paris, herde jemväl, den förståndiga Helena bortstal;Mera är dock min Helena värd, som herden sin kysser.
Flickan.
Pråla ej, pyssling, så bålt; det säges att kyssen är vansklig.
Daphnis
Finns dock ljufvelig fröjd i de vanskliga kyssarnas njutning.
Flickan.
Munnen sköljer jag ren, och spottar så kyssen å färde. 5
Daphnis.
Sköljer du läpparna? Godt, räck fram dem igen till att kyssas.
Flickan.
Passar för dig, att kyssa en kalf, ej lediga jungfrur.
Daphnis.
Pråla ej så; ty snart som en dröm dig ungdomen flyktar.
Flickan.
Drufvan till russin byts, och den torrkade rosen ej bortdör.
Daphnis.
Kom till oliverna der, att jag får dig en saga berätta. 10
Flickan.
Vill ej; äfven tillförne du svek mig med ljuflig en saga.
Daphnis.
Kom då till alnarna der, för att höra en stund på min syrinx.
Flickan.
Sjelf ditt sinne förnöj; mig lyster ej jämmerligt böra.
Daphnis.
Ve, ve, bäfva också, du flicka, för Paphia's vrede!
Flickan.
Paphia ger jag farväl; blott Artemis vare mig huldrik! 15
Daphnis.
Tyst! eller skjuter hon dig, och du fastnar i trassliga nätet.
Flickan.
Skjuto hon fritt, om hon vill, oss deremot Artemis bistår. — — —Kom mig ej när med din hand, eller ock jag dig klöser i läppen.
Daphnis.
Icke du Kärleken flyr, ej flydd af en endaste jungfru.
Flicka.
Flyr helt säkert; vid Pan; men du sjelf bär oket beständigt. 20
Daphnis.
Akta, att guden ej gifver dig bort åt en slemare make.
Flickan.
Mången har friat, men ingen ännu mitt sinne behagat.
Daphnis.
En bland de många är jag, hit kommen som friare äfven.
Flickan.
Hvad skall jag göra, min vän? Af besvär är bröllopet uppfylldt.
Daphnis.
Ej har bröllopet qval, ej ringaste smärtor, men danslag. 25
Flickan.
Ja, man säger likväl, att hustrur för männerna rädas.
Daphnis.
Snarare herrska de städs; hvem skulle väl hustrurna rädas?
Flickan.
För barnsängen jag rädes; en pil af Eleutho är plågsam.
Daphnis.
Artemis, din herrskarinna, ju är barnföderskors drottning.
Flickan.
Men bli moder jag räds; att min dejliga hy jag ej miste. 30
Daphnis.
Föder du älskade barn, nytt ljus du i sönerna skådar.
Flickan.
Säg, hvad skänk du mig ger, om duJafår, bröllopet värdig.
Daphnis.
Hela min hjord skall du hafva, och lunderna alla och hagen.
Flickan.
Svär, att du, bröllopet efter, mig ej oviljande lemnar.
Daphnis.
Ack, visst icke, vid Pan, om du ock bortjaga mig ville. 35
Flickan.
Bygger du kamrar åt mig, uppbygger du boning och fållor?
Daphnis.
Bygger kammar åt dig, och vallar beskedligt din boskap.
Flickan.
Men åt min åldrige far hvad, hvad för besked vill jag gifva?
Daphnis.
Han skall berömma ditt val, när friarens namn han förnummit.
Flickan.
Säg mig detta ditt namn; ett namn ock fägnar oss ofta. 40
Daphnis.
Daphnis är jag> och min fader är Lykidas, modren Nomaia.
Flickan.
Af välbördiga född; jag åt dig dock sämre ej heller.
Daphnis.
Icke så fasligt förnäm; du ju eger Menalkas till fader.
Flickan.
Visa mig nu din lund, och hvarest din koja är uppbyggd.
Daphnis.
Kom då och skåda, hur spenslige der cypresserne blomma. 45
Flickan.
Beten, J getter mina; jag vill koherden besöka.
Daphnis.
Tjurar, beten beskedligt, att jungfrun jag lunderna visar.
Flickan.
Hvad har du för dig pyssling? Min barm vidröra du vågar.
Daphnis.
Först vill jag blifva bekant med de mognande äpplen du eger.
Flickan.
Ha, jag hisnar, vid Pan; din hand tag genast tillbaka! 50
Daphnis.
Lugna dig, älskade mö! Hvi rädes du? Hur du är lättskrämd!
Flickan.
Men du mig kastar i diket, och sölar min ståtliga klädning.
Daphnis.
Se, det mjukaste skinn jag vill breda inunder din mantel.
Flickan.
Ve, ve, äfven du gördelen tog; hvarför då den lösa?
Daphnis.
Förstlingsgåfva åt Paphia jag vill gördeln förära. 55
Flickan,
Stanna, eländige! Strax man kommer; jag hör ju ett buller.
Daphnis.
Ja, för hvarandra cypresserna der förtälja ditt bröllop.
Flicka.
Af min mantel en trasa du gjort; jag blottad är vorden.
Daphnis.
Annan mantel och bättre minsann jag ärnar dig gifva.
Flickan.
Lofvar mig allting ge; knappt ger du på slutet ett saltkorn. 60
Daphnis.
Måtte jag sjelfva min själ dig på köpet kunna förära!
Flickan.
Artemis, var nu ej vred; din ensling är mera ej trogen.
Daphnis.
Eros jag offrar en kalf, en ko åt dig, Aphrodita.
Flickan.
Jungfru jag vandrade hit, men hustru beger jag mig hädan.
Daphnis.
Ja, som mor och gemål, barnsköterska, mera ej jungfru. 65
Så, ungdomliga sinnet af kärlekens fröjder berusadt,Desse smekte hvarann; sig pöste den snattade bädden.Flickan, stigande upp, gick dän för att getterna valla;Ögonen sänktes af blygsel, men varmt slog hjertat i barmen;Han sig till korna begaf, förtjust af det ljufliga mötet. 70
XXVIII. Idyllen.
Slända, spånadens vän, skänk af den blåögda Athanaa,Du, med hvilken de husvårdande matmödrarne syssla städs,Följ otvekande oss hädan till Neileus' så berömda stad,Der bland spensliga rör prålar ett grönt tempel, åt Kypris vigdt.Dit begäre af Zeus vi oss en välvindig seglats att få? 5Att jag måtte min vän skåda förtjust, älskad af vännen min,Af Chariters, de ljufljudigas, plantskott, af min Nikias,Att dig, formad med stor konst af det mångmödsama elfenbenJag må lemna uti händerna af Nikias' hustru sjelf.Du med henne till manskläderna skall spinna en mängd af tyg, 10Många äfven utaf finaste sort, qvinnornas högtidstyg.Ty lammödrarna, två gånger hvart är klippta på betesmark,Skänka mjukaste ulln Theugenis, skönhäliga läkarfrun.Så arbetsam är hon, älskar jemväl hvad de förståndiga.Ty jag ville dig ej gifva till overksamt och arbetslöst 15Hus, emedan dock stammar ifrån egen vår landsort hän.Ty ditt fädernehem byggde en gång Ephyrern Archias,Den Trinakriska öns merg, och de storsinnade männers stad.Flyttad bort till en man, hvilken sig lärt mången förträffeligLäkdom, jagande hän skräckelig farsot från de dödliga. 20Du med Ionerna nu skall i Milets tjusande bygder bo,Att skönsländig må ock Theugenis bli nämnd af sitt landsmansfolk,Samt att städs du jemväl vare af sångvännen en minnespant.Detta säkert skall en säga en ann, skådande dig: så högtSkattas liten en skänk. Värde har allt, gifvet af älskade. 25
XXIX. Idyllen.
Vin och sanning derhos!o du älskade pilt, så sägs,Oss sannfärdighet höfs, som vi vore berusade.Jag skall säga dig ting, som förborgats i själens djup.Ej du älskade mig med ditt helaste hjerta, ej,Eller hur? Ty en hälft af mitt lif jag besitter blott, 5Och den lefver i dig, men förlorad den andra är.Ja, så ofta dig täcks, o, jag lefver de saligasDagar, när dig ej täcks, i en sorgelig dunkelhet.Huru skickar sig det, att på älskaren samka qval?Men om lyda du ville mig, gosse en äldre man, 10Då långt bättre dig sjelf du befunne, och priste mig.Oss ett endaste bo i ett endaste träd inred,Dit ej smyga sig kunna de giftiga ormarna.Men nu fladdrar du kring, och i dag du på annan grenDväljs, i morgon på ann; så du hoppar från qvist till qvist. 15Om din tjusande blick ett berömmande ord sig vann,Till treårig en vän, eller mer, du berömmarn gör;
Den dig älskade först, du ej låtsar ha kännt tre dar.Af högmodige män du mig synes exempel ta.Älska, medan är tid, den som liknar dig aldramest. 20Ty om sådant du gör, du förträfflig af medborgsmän
Nämns, och Kärlekens gud dig ej varder en oblid gud,Han som männernas bröst så behändigt att kufva vet,Som blödhjertig mig gjort, mig tillförene jernige.Men nu sög jag mig fast vid din doftande håningsmund. 25Minns dock, huru du var än i fjol så förtjusande,Minns, att gråhår vi få, förrn vi hunnit att spotta knappt,Att vi skrynklige bli; men ej ungdomen återvannsNånsin; vingar hon bär ju på hvardera axeln städs.Den bevingade nå med vår tröghet ej kunne vi. 30Slikt påtänkande bör du dig visa ej mer så bål,Utan älskaren din du må möta förutan svek,Att, när mandomens skägg du en gång på din hake bär,Vi må helsade bli Achilleiske vänner två,Om mitt tal du förtror åt de irrande vindarna, 35Om du säger i själn: låt mig lefva i ro, din tok!Jag, densamme, som nu till de gyllene äpplens gårdFör dig ginge, och fjerran till Kerberos, skuggors vakt,Då ej, bjuden också, till de ståtliga hofvens portSkulle gå med min fot, nu befriad från kärleksqval. 40